H
ÖGRE UTBILDNING I EN
G
LOBALISERAD ERA
–
EN IDEOLOGIANALYS
A-K2020:24 Kandidatuppsats Arbetsvetenskap Maja Bouvin Fanny JohanssonProgram: Organisations- och personalutvecklare i samhället
Svensk titel: Högre utbildning i en globaliserad era- en ideologianalys Engelsk titel: Higher education in a globalized era- an ideology analysis Utgivningsår: vt 2020
Författare: Maja Bouvin, Fanny Johansson Handledare: Jonas Westman
Examinator: Goran Puaca
Nyckelord: Bolognaprocessen, högre utbildning, utbildningsideologier, akademisk frihet, autonomi
_________________________________________________________________ Abstrakt
Ideologier är något som vi alla påverkas av både direkt och indirekt. Studien syftar till att utforska vilka ideologier som får genomslag inom den högre utbildningssfären, och om det föreligger några ideologiska värdekonflikter i det högre utbildningssystemet. Studien syftar vidare till att söka förståelse för ideologiernas tänkbara effekter på utbildningssystemets utveckling. Hur påverkas utbildningen av olika instansers ideologier och är dessa kompatibla med de som finns djupt befästa inom vissa lärosäten, det vill säga de frusna ideologierna? Under de senaste 30 åren har det skett stora reformeringar av den högre utbildningen i Sverige. Flera av dem till följd av Bolognadeklarationen 1999 och den process som initierades i och med den, vilka enligt många har lett till stora förändringar inom den högre utbildningssfären. I vår analys av utbildningsdokument formulerade på transnationell, nationell och lokal nivå i studien visar att akademisk frihet, autonomi och lärosätenas självständighet är återkommande punkter både i regeringsdokumenten och Bolognadeklarationen samt dess kommunikéer. Såväl tidigare forskning som analysresultatet på lokal nivå visar emellertid att en ökad styrning resulterat i att hämma förutsättningarna för dessa. Utöver dessa har anställningsbarheten fått en framträdande roll för både lärosäten och arbetsmarknad. Gör då detta att vissa ideologier blir mer framträdande medan andra får stå tillbaka? Resultatet visar att den svenska högre utbildningen i tilltagande grad anpassas utifrån en utbildningspolitisk agenda formulerad på EU-nivå. Den högre utbildningen har i högre grad kommit att anpassas och användas för att lösa samtidens samhälleliga utmaningar.
Tack till handledaren.
Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Jonas Westman för givande och insiktsfulla kommentarer och diskussioner under resans gång. Utan din vägledning och input hade studien inte blivit hälften av vad den blev.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... - 1 -
Syfte och frågeställningar ... - 2 -
2 Bakgrund ... - 3 -
Reformer av den högre utbildningen ... - 3 -
2.1.1 1977 års reform ... - 3 -
2.1.2 1993 års reform, så kallade frihetsreformen ... - 3 -
2.1.3 2007 års reform, även kallad Bolognareformen ... - 4 -
2.1.4 Förändringar efter 2008 ... - 4 -
2.1.5 Högre utbildning i en globaliserad era ... - 4 -
2.1.6 Den högre utbildningens frihet i en globaliserad kunskapsekonomi ... - 5 -
3 Tidigare forskning ... - 6 -
Förändrade förväntningar på den högre utbildningen ... - 6 -
Bolognaprocessen ... - 7 -
Styrning och kvalitet i den högre utbildningen ... - 8 -
Den hierarkiska stratifieringen av högre utbildning... - 10 -
Organisatoriska fält- interaktion och förändring ... - 11 -
Den dolda läroplanen ... - 12 -
4 Teoretisk anknytning ... - 12 -
Nyinstitutionell teori om förändring och isomorfism ... - 12 -
Systemvärldens losskoppling och kolonisering av livsvärlden ... - 14 -
Hegemoni och ideologi ... - 15 -
5 Metodologiska utgångspunkter ... - 16 -
Studiens kvalitativa ansats ... - 16 -
Ideologianalys med en kritisk ansats ... - 17 -
Urval ... - 18 -
Material ... - 19 -
Tillvägagångssätt vid insamling av material ... - 19 -
Bearbetning och analys av material ... - 19 -
Idealtyper ... - 20 -
5.7.1 Den effektivitetsorienterade utbildningsideologin ... - 20 -
5.7.2 Den akademiska utbildningsideologin ... - 20 -
5.7.3 Den konkurrensorienterade ideologin ... - 21 -
5.7.4 Den elevcentrerade ideologin ... - 21 -
5.7.5 Den rekonstruktionistiska ideologin ... - 21 -
5.7.6 Den utbildningskritiska ideologin ... - 22 -
Etiska överväganden ... - 23 -
Tillvägagångssätt för att upprätthålla kvalitet ... - 24 -
Förförståelse och värderingar... - 25 -
6 Resultat ... - 25 -
Ideologiska tendenser i högre utbildning 1992–1995 ... - 25 -
6.1.1 Sveriges utbildningstendenser på nationell nivå 1992–1993 ... - 25 -
6.1.2 Lokala utbildningstendenser 1994/95... - 26 -
Ideologiska tendenser i högre utbildning 1999–2019 ... - 28 -
6.2.1 Transnationell nivå 1999 ... - 28 - 6.2.2 Transnationell nivå 2007 ... - 29 - 6.2.3 Transnationell nivå 2018 ... - 31 - 6.2.4 Nationell nivå 2007 ... - 32 - 6.2.5 Lokal nivå 2019 ... - 33 - Framtidens utveckling ... - 35 - 7 Diskussion ... - 36 -
Ideologier i den högre utbildningen på transnationell, nationell och lokal nivå ... - 36 -
Framträdande tendenser ... - 37 -
Marknadsfrihet eller akademisk frihet? ... - 37 -
8 Metoddiskussion ... - 39 - 9 Slutsats ... - 40 -
- 1 -
1
Inledning
Breddad studentrekrytering och expansion av eftergymnasiala utbildningar har varit centrala mål under de senaste decennierna i svensk utbildningspolitik (Bengtsson & Berglund
2015:104,116), men den högre utbildningen har även fått en allt mer central roll som garant för tillväxt och kompetensförsörjning i vad som ofta benämns som den globaliserade
kunskapsekonomin (Prokou 2008). I statens offentliga utredning Utredningen om högskolans
utbildningsutbud (SOU 2015:70) konstaterar man att 1993 års högskolereform, med det
kursbaserade utbildningssystemet och dimensioneringsprincipen, bygger på ett antagande om att studenterna gör välinformerade utbildningsval baserade på utbildningskvalitet och
arbetsmarknadsutsikter. Den största skillnaden för lärosätena framhålls vara den radikala förändringen av resursfördelningssystemet utifrån studenternas deltagande och prestation i 1993 års reform. Utredningen konstaterar vidare att även om vissa omformuleringar gjorts av den högre utbildningens mål, så har kopplingen mellan arbete och utbildning alltid funnits där. De övergripande målens kärna anses varit stabila över tid (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015). Trots det finns det många röster som menar att 2000-talets reformer inom ramen för Bolognaprocessen har medfört fundamentala förändringar på
utbildningsväsendet, bland annat genom ökad styrning och minskad autonomi för lärosätena (Droppe & Söderfeldt 2010). Kvalitet inom högre utbildning är i hög grad kopplat till den akademiska friheten och kollegialiteten (Ahlbäck Öberg och Sundberg 2016). De reformer som gjorts till följd av Bolognaprocessen har emellertid medfört ett fokus på främst mätbara aspekter. Samtidigt fattas besluten om kärnverksamheten allt längre bort från dess
professionella utövare. Autonomireformen gav lärosätena större frihet att organisera sitt interna arbete, för lärare och forskare blev möjligheten att påverka sitt arbete snarast mindre (Carlén & Puaca 2017:124). Svensson (2016) menar att implementeringen av New Public Management-principer har resulterat i en avprofessionalisering där det professionella ansvaret ersatts av ett redovisande ansvar. Kvaliteten definieras i allt högre grad i termer av
kundnöjdhet än av professionella värderingar och kunskap. I Skolverkets rapport Nycklar till
ett framgångsrikt liv? –Om EU:s nyckelkompetenser konstaterar Liedman (2009:11,40–41) att
begreppet kvalitet tenderar att endast inbegripa de kvaliteter som kan kvantifieras. Han lyfter även problematiken med att allt i alltför hög grad premiera de mekaniska kunskaperna framför de mer grundläggande och många gånger mer abstrakta rotkunskaperna, en utveckling som medför att utbildningen i högre grad förser studenterna med kunskaper med ett kort bäst före-datum.
Den institutionella autonomin inom den akademiska sfären innebär att lärosätena ska ha frihet och vara självständiga utan påtryckning från regeringen, näringslivet, riksdag eller andra utomstående organisationer (Ahlbäck Öberg och Sundberg 2016). Även om de högre lärosätena historiskt sett bedrivit sin verksamhet i dialog och samarbete med politik och näringsliv har det skett en förändring i relationen. Ett ökat förväntanstryck på de akademiska institutionerna som tillväxtmotor och innovationskraft tenderar att sudda ut gränslinjen mellan högre lärosäten och näringsliv, där kunskapen blir en vara och forskaren en varuproducent (Karlsohn 2016:35,38–40). Boden och Nedeva pekar på en utveckling där den högre
utbildningen i större utsträckning får ansvar för studenters anställningsbarhet samtidigt som lärosätena inte har makten över den. Något som i synnerhet drabbar de yngre lärosätena vilka inte har samma motståndskraft som de äldre mot det ökade trycket från näringsliv och
politiskt håll (Boden & Nedeva 2010). Kunskapssamhällets era positionerar i stället lärosätena som tjänsteleverantörer, där begreppet kunskap snarare utgör en funktion för social
- 2 -
stratifiering och ackumulering av humankapital än en faktiskt kunskapssökande process menar Fuller (2003). Feyerabend menar att 2000-talets vetenskap präglas av en
kommersialisering som skett på bekostnad av dess samhällsgranskande roll och filosofiska anspråk (Feyerabend 1999:114). Puaca (2020) konstaterar att svenska lärosäten i allt högre grad präglas av en konflikt mellan managementprinciper och den professionella autonomin, där utrymmet för professionella överläggningar definieras genom främst managementideal och studenters anställbarhet. Lärare inom den högre utbildningen ställs inför utmaningen att balansera mellan sitt professionella ethos och marknadsdefinitioner av vad en god utbildning bör utgöra (Puaca 2020). Trots att diskussionerna om vad en god högre utbildning bör syfta till är frekventa föremål för diskussioner i såväl politiska sammanhang, i lärarrum, seminarier och föreläsningar, så är diskussionen kring vad den högre utbildningen och forskningen bör vara tämligen frånvarande bland de svenska högskolorna och universiteten på organisatorisk nivå (Casson 2015). Den högre utbildningen och vetenskapen kräver en aktiv granskning och tillämpning av det kritiska förhållningssättet i lika hög grad mot den egna verksamheten som av omvärlden för att fortsätta vara av relevans (Casson 2015:70; Feyerabend 1970:229). Med högre utbildning och forskning betraktade som några av de främsta tillgångarna för dagens nationer torde universitetens och högskolornas storhetstid vara nu. I stället hörs allt fler röster som talar om en högre utbildning i kris, vilket i hög grad är kopplat till de idéer som finns om den högre utbildningens syfte och funktion. Till följd av coronakrisens effekter på arbetsmarknaden publicerade Utbildningsdepartementet (2020) den 15:e maj ett
pressmeddelande med förslag om satsningar på det livslånga lärande, där bland annat fler platser på högskolor och universitet ska beredas för att ge fler möjlighet att studera. Men vilka förväntningar finns egentligen på den högre utbildningen och vad förväntas den att
medföra? Ambitionen med denna studie är att undersöka vilka utbildningsideologier som finns inom de transnationella, nationella och lokala institutioner som har en betydande inverkan på den högre utbildningens riktning och utförande.
Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att utforska vilka ideologier som får genomslag inom den högre utbildningssfären, och om det därtill föreligger några ideologiska värdekonflikter i det högre utbildningssystemet. Studien syftar vidare till att söka förståelse för ideologiernas tänkbara effekter på utbildningssystemets utveckling. Detta genom att besvara och diskutera följande frågeställningar:
• Vilka ideologier går att urskilja i utbildningspolitiken på transnationell, nationell och lokal nivå?
• Har synen på den högre utbildningens syfte förändrats över tid och, om så är fallet, på vilket sätt?
• Vilka värdekonflikter gestaltas mellan de olika utbildningsideologierna?
• Hur kan påverkan av en utbildningspolitisk EU-agenda förstås inom svensk högre utbildning?
- 3 -
2
Bakgrund
I detta avsnitt presenteras en utbildningspolitisk bakgrund för att ge inblick i några av de mest framträdande utbildningspolitiska förändringar som skett kring den högre utbildningen under de senaste decennierna. Urvalet av reformer som presenteras nedan har gjorts utifrån de vi ansett vara mest tongivande och som kan bidra till en kontext och sammanhang av den fortsatta läsningen.
Reformer av den högre utbildningen
Den högre utbildningens tidiga lärosäten fanns i Lund, Uppsala, Stockholm samt Göteborg. Utöver dessa lärosäten fanns det även en del fackhögskolor med olika specifika inriktningar såsom jordbruk, ekonomi och medicin. Med en växande ekonomi under efterkrigstiden ökade även behovet av att höja befolkningens utbildningsnivå. I och med detta växte allt fler högskolor och universitet fram över landet (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015).
2.1.1 1977 års reform
En viktig reform gällande högre utbildning och som föranledde en expansion och tillväxt av landets lärosäten var den som genomfördes 1977, även kallad H77. Den resulterade i en total överblick och genomgång av den svenska högre utbildningen gällande utbildning, organisation, dimensionering och lokalisering. Forskarutbildningen blev formellt därmed också en del av högre utbildning. I och med reformen blev den högre utbildningen totaldimensionerad, centraliserad och reglerad i lagform. Två lagkrav av vikt var 2§ i vilken det formulerades att utbildningen skulle anordnas på ett sådant sätt att studenten förbereds inför kommande arbete eller vidareutvecklas inom det arbete de redan har. Samt att utbildningen ska bidra till personlig utveckling och ge färdigheter i kritisk bedömning. I 7§ stod det att utbildningen ska utformas utifrån studentens och samhällets behov men också utifrån studentens önskemål. Utbildningen ska även planeras så att en växling mellan arbete och utbildning är möjligt (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015). Dessa paragrafer utgjorde att yrkesutbildning framför utbildning för bildnings skull blev viktigare, vilket föranledde att det skapades omkring 100 nya utbildningslinjer på allmän nivå inom fem olika sektioner (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015). Examina togs bort och ersattes av ett utbildningsbevisbevis på genomgången linje. Genom H77 förlades utbildningar som vård- och lärarutbildningen hos lärosätena. Även de mer filosofiska anrättningarna skulle bedriva mer yrkesinriktade utbildningar. Genom dessa åtgärder kom H77 att genomsyras av en mer instrumentell syn på utbildning men även en tilltro till dess effekt på samhället gällande utveckling och förändring. H77 resulterade även i ett större tillträde för studenter oavsett socioekonomisk bakgrund att söka sig till högre utbildning. Varje högskola skulle bedrivas av en styrelse som innefattade rektor, som ordförande, och sedan lärare och studenter. Det var också i H77 som studentinflytandet fick en permanent roll inom högskolan (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015).
2.1.2 1993 års reform, så kallade frihetsreformen
I och med 1993 års reform återinfördes examina och linjesystemet från H77 avvecklades. Den styrande makten återgav det övergripande ansvaret till vart och ett av lärosätena, men behöll en del av makten genom att uppsätta examensmål som skulle uppnås av studenterna för att få ta examen. Regeringen utsåg också utbildningsuppdrag till varje lärosäte som ska uppnås. Styrningen av den högre utbildningen gick från toppstyrd av regering till en mer decentraliserad
- 4 -
form, där lärosätena fick större möjligheter att påverka utbildningsutbud och hur rekrytering av studenter skulle gå till. Istället för att yrkesutbildningar var i fokus så hamnade studenterna och dennes individuella utveckling i centrum. Att ge studenterna en större valmöjlighet, genom införandet av ett kursbaserat utbildningssystem, påverkade vilket utbildningsutbud som lärosätena tillhandahöll och genom det blev studenternas val det som utgjorde dimensioneringsprincipen. Regeringen införde ett system där ersättning till lärosätens skulle utdelas per heltidsstuderande student samt genom prestationer. I och med 1993 års reform frångicks den tydliga kopplingen mellan utbildning och arbetsmarknad, istället hamnade kvalitet i fokus (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015).
2.1.3 2007 års reform, även kallad Bolognareformen
I och med reformen 2007 så ändrades lagtexten, bland annat stryks målet om vidareutveckling och fortbildning. Detta gjordes för att följa den nya strukturen för examen vilken innebar än mer specifika målformuleringar för alla nivåer. Den yrkesförberedande rollen efter examen kommer tillbaka genom yttrande om att studenten efter examen ska vara redo för att ta nästa steg antingen utbildningsmässigt eller på arbetsmarknaden. Målen är alltså till viss del yrkesförberedande i sitt utförande (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015). Reformen initierades efter Bolognadeklarationen, där det tydligt framgår att anställningsbarheten hos studenterna efter en examen är av hög vikt. Det är genom detta som vikten av tydligt uppsatta mål för examen blev än viktigare än tidigare. Bolognaprocessen har också som övergripande mål att studenter ska vara rörliga på den globala arbetsmarknaden. Detta utgör också en viktig aspekt till varför det var viktigt med tydliga mål som är överförbara på andra likvärdiga utbildningar på högskolor i alla medlemsländerna. Den examensstruktur som genomfördes i och med denna reform är den vi fortsatt använder oss av i dag.
2.1.4 Förändringar efter 2008
2008 överlämnades betänkandet Självständiga lärosäten in och detta ledde till propositionen
En akademi i tiden: Ökad frihet för universitet och högskolor. Propositionens huvudsakliga
mål var att öka universitet och högskolors självbestämmande (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015). Propositionen blev grunden för den autonomireform som sjösattes 2011 (Ahlbäck Öberg och Sundberg 2016:62–64). Den resulterade i att de flesta regleringar rörande organisationen togs bort, lärosätena fick således själva styra över hur organisationen skulle bedrivas med undantag för tillsättning av rektor samt styrelse. I styrelsen ska rektorn medverka men inte längre som ordförande. Från och med 2012 regleras det hur nomineringen till styrelsen för lärosätet ska gå till. En annan sak som förändrades var att studenterna fick större inflytande genom rätten att medverka vid beslutsfattande gällande utbildningar eller sådant som påverkade studenterna situation (Utredningen om högskolans utbildningsutbud 2015). Grunden till reformen var att säkerställa lärosätenas institutionella autonomi och forskningsfriheten blev inskriven i grundlagen. Genom reformen avreglerades fakultetsnämnderna, vilket i praktiken ledde till att den akademiska friheten och lärosätenas självstyre försvagades. Den resulterade även i en ökad linjestyrning då bland annat en del av fakultetsnämndens uppgifter tillföll rektorn (Ahlbäck Öberg och Sundberg 2016:62–64).
2.1.5 Högre utbildning i en globaliserad era
I samband med University of Bolognas 900 års dag undertecknades ett dokument, kallat Magna Charta Universitatum, av flera av Europas universitet och högskolor. Dokumentet betraktas som en rättighetsförklaring för Europas universitet och högskolor. Dokumentet är uppdelat i tre
- 5 -
olika delar vars innehåll kortfattat presenteras: företal innehåller hur universiteten ska värna kulturen både i samhället och inom lärosätet. Samhällsekonomin ställer krav på utbildning och universiteten måste serva samhället för utvecklingens skull bland annat genom att bilda och fostra goda samhällsmedborgare. Grundläggande principer handlar om universitetens autonomi och självklara frigörelse från någon form för makt påtryck utifrån gällande forskning och undervisning, samt att dessa två ska vara tydligt sammankopplade för att möta samhällets krav och framsteg inom vetenskapen. Sant Medel vilket uttrycker att lärare och studenter ska få tillgång till de resurser som de tilldelas och att forskningen gärna ska bedrivas i samarbete över gränserna. Gränserna ska vara öppna för såväl studenter som för lärare. De som leder lärosätena ska se till att friheten bevaras och att stat och regering inte ska påverka den. Syftet med Magna Charta Universitatum var att få en mer enhetlig syn på högre utbildning inom Europa. Bolognadeklarationen som uppkom efter Magna charta universitatum och kanske rent av som följden därav, är ytterligare en del i att försöka bygga ett enat kunskapseuropa. Men på en ännu mer övergripande nivå då det var länder istället för lärosäten som undertecknade deklarationen. Deklarationen undertecknades 1999 av 29 europeiska länder däribland Sverige, men i dag innefattar den hela 45 europeiska länder. I Bolognadeklarationen finns det tre övergripande mål att främja mobilitet samt att främja anställningsbarhet och främja Europas konkurrens- och
attraktionskraft som utbildningskontinent. (UHR 2019)
I dessa mål ingår likt i Magna Charta universitatum att verka för en god mobilitet inom Europa gällande studenter, lärare, forskare och arbetskraft. Förhoppningen genom denna deklaration är att utbildningarna runt om i Europa ska vara så likvärdiga att det inte spelar någon roll i vilket land du sedan söker arbete efter avslutad examen (UHR 2019). Samhällets krav på en allt högre utbildad arbetskraft sätter krav på skolorna att vara tillgängliga för att tillgodose arbetsmarknadens växande behov. För att kunna göra detta är det av vikt att de europeiska medlemsländernas utbildningar blir likvärdiga innehållsmässigt, så att kunskapsnivån efter utbildningen kan säkerställas. Detta är en av de viktiga punkterna i Bolognadeklarationen: att göra studenterna så anställningsbara som möjligt. Samtidigt så ska lärosätena få bibehålla deras autonomi och mångfalden av kultur, språk och utbildningssystem ska respekteras (EHEA 1999).
2.1.6 Den högre utbildningens frihet i en globaliserad kunskapsekonomi
I Prop. 2009/10:149 framgår det att den akademiska friheten är av stor vikt. Inte enkom för lärosätenas skull utan också för att forskningen ska behålla sin ledande plats på den globala marknaden. Genom att tillsätta ett globaliseringsråd vill regeringen verka för att Sverige bibehåller sin position inom forskningen. För att detta ska vara möjligt menar globaliseringsrådet att Sverige måste lägga fokus på kunskap och innovation (En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor 2010). Härigenom kommer lärosätenas roll som förmedlare av kunskap och forskning in, som hörnstenar för utveckling, både på samhällsnivå och global nivå. Lärosätenas självständighet och deras oberoende forskning, ska således verka som en kvalitetssäkring för vetenskapen. Något som påverkar både på vilket sätt lärosäten kan vara integrerade i samhället men också på vilket sätt undervisning och forskning bedrivs, är på vilket sätt regeringen och riksdagen styr över den högre utbildningen (ibid). Som tidigare nämnt är den akademiska friheten eller autonomin hörnstenar inom den högre utbildningen, tillsammans med en hård styrning utifrån kan detta, trots sin vikt, ändå vara svårt att uppnå. Genom autonomireformen så ska den akademiska friheten öka och styrningen över lärosäten ska decentraliseras, vilket enligt regeringen ska främja kvaliteten i utbildning och forskning. Denna tanke gällande kvaliteten är något som kommer igen ifrån reformen 1993 (ibid). Världens globalisering har resulterat i en ökad konkurrens för lärosätena. Universitet och
- 6 -
högskolor konkurrerar både sinsemellan i Sverige men också med andra lärosäten runt om i världen, för att få de bästa studenterna. Men det är inte enbart där konkurrens ligger mellan lärosätena, utan det gäller även finansieringsbidrag både gällande forskning men också de bidrag som kommer från statligt håll. Där spelar det en stor roll om lärosätet lyckas fånga de bästa studenterna då de statliga bidragen ofta är baserade på prestation (ibid). För att få chansen att stå ut i den globaliserade världen och ha samma möjligheter som lärosäten i andra länder behöver högskolor och universitet få lika stor frihet gällande sin organisation som de har i vissa andra länder.
3
Tidigare forskning
I följande avsnitt presenteras tidigare forskning inom områden som är relevanta utifrån vårt syfte att undersöka de ideologier som finns inom den högre utbildningssfären. Biesta menar att vad som utgör en ‘god utbildning’ i grunden är en normativ fråga vilken inte förmås besvaras genom mätning, forskning eller ledningstekniska former av ansvarighet (Biesta 2011:130). Di Maggio och Powells (1983) forskning om de organisatoriska fältens isomorfism tillsammans med Marginsons (2016) forskning om den globala stratifieringen ger en ökad förståelse för hur idéer samt normativa värden sprids och fortplantar sig inom fältet för högre utbildning. Tillsammans ger de en ökad förståelse för vad som bidrar till att vissa ideologier eventuellt är mer framträdande än andra och varför. Angervall & Beach (2017), Biesta och Sandin (2006), Carlén och Puaca (2017), Lindh, Sundeen och Torhell (2010), Ahlbäck Öberg & Sundberg (2016) samt Liedman (2010) och Alvesson (1999) ger tillsammans en inblick i vilka effekter som omgivningens förväntningar och syn på högre utbildning har för dess struktur och förutsättningar. Neave och Sin (2014) tillsammans med Droppe och Söderfeldt (2010) bidrar med att belysa i vilken grad dessa har förändrats i och med Bolognaprocessen. Broadys (2007) studier om den dolda läroplanen bidrar med en insikt i att motiven och förväntningarna på den högre utbildningen inte alltid är formulerade i explicita termer.
Förändrade förväntningar på den högre utbildningen
Den förändrade synen på utbildningens och forskningens roll har resulterat i ett ökat förväntanstryck på högskolor och universitet (Karlsohn 2016:34–35), där utbildning och forskning förväntas kunna lösa allehanda samhällsproblem (Lindh, Sundeen & Torhell 2010:10). Lindh, Sundeen och Torhell (2010) har granskat de många förväntningarna som omger den högre utbildningen i vår samtid och konstaterar att kraven är många och ofta motstridiga. Högskolor och universitet ska genom en breddad rekrytering ge nya grupper tillträde till högskolor och universitet samtidigt som de ska sträva efter att leva upp till
ambitionen om internationellt konkurrenskraftiga svenska elituniversitet. De högre lärosätenas självständighet används som ett ledord i den politiska retoriken där vikten av autonomi och kritisk distans förordas. Samtidigt ska de utgöra politiska instrument, genom vetenskapliga studier inom de samhällsområden som av regeringen anger som prioriterade. Förväntningarna på den högre utbildningens verksamhet präglas allt mer av New Public Management-ideal, med allt större krav om företagsfinansiering, samproduktion och samverkan med näringslivet. Den högre utbildningen förväntas i allt högre utsträckning bidra till anställningsbarhet och anpassas till arbetsmarknadens behov (Lindh, Sundeen & Torhell 2010:10). Samtidigt som företrädare för näringslivet ofta uttrycker ett behov av generalister med en vid
kunskapsbakgrund, så är lärosätena genom politisk styrning ålagda att rikta in sig på speciella yrkesnischer (Liedman 2010:27).
- 7 -
Alvesson menar att det finns en orimlig övertro till utbildningens positiva effekter. En slags utbildningsfundamentalism, som dessutom hämmar de konstruktiva diskussionerna om den högre utbildningens beskaffenhet och huruvida vårt samhälle egentligen är i behov av den kunskapsintensivitet som är idealet i vårt nutida samhälle. Han menar att utbildning många gånger i själva verket utgör ett verktyg för att justera arbetslöshetsstatistik och fyller ofta en funktion för sysselsättning snarare än kvalificering (Alvesson 1999:226, 228–232).
Liedman definierar instrumentell kunskap som den man tar till sig för ett annat ändamål, som att klara ett prov, få bra betyg eller för att göra karriär. Den utgör en slags kunskapsrepertoar, medan bildningen utgör själva hållningen till kunskapen. Bildningen förutsätter ett genuint intresse för själva saken, medan det instrumentella intresset utgörs av ett fokus på resultatet av kunskapen, såsom godkända prov och en god yrkeskarriär. Samtiden domineras av en
instrumentell ideologi där det genuina intresset hamnar i skymundan. En alltför instrumentell inställning till kunskaper motverkar den kunskapsglädje som i sig kan betraktas som ett mål och som nyttigt för livet efter studierna. Desto mer man kan, i desto vidare mening torde man bli nyttigare som både som samhällsmedborgare, yrkesverksam och medmänniska menar Liedman. Tanken om en överutbildning eller utbildningsinflation ter sig utifrån de
premisserna orimlig. Så gör även dagens snäva fokus på ekonomi och anställningsbarhet som uttrycks i bland annat Bologna-modellens högsta mål. Lika lite som de högre lärosätena kan producera fullt ‘färdiga’ arbetstagare är arbetsgivarna kapabla att ta över ratten för den högre utbildningen (Liedman 2010:26–27).
Bolognaprocessen
I västvärlden har vi ett utbildningssystem som premierar höga prestationer och resultat. Det finns en prestige i att rankas högt på listor över lärosäten vars studenter presterar bäst, vilket höjer anseendet för såväl lärosäten som för dess studenter. Utbildningen har inte enbart till uppgift att lära ut specifika ämnen, det finns även en förväntan om utbildningen som en fostrande och karaktärsbildande funktion som vidareför normer, värderingar och bidrar till ekonomiskt välstånd (Biesta & Sandin 2006:71). Biesta och Sandin menar att det finns en problematik med att se på utbildningen genom att studenten ska vara bidragande till den globala ekonomin och vara en gynnsam och god medborgare för samhället. Inte därför att det inte är sant, den globala ekonomin är verklighet och att utbildning bidrar till den är ett faktum, utan för att vi anpassar utbildningen utifrån detta (Biesta & Sandin 2006:91–92).
Droppe och Söderfeldt menar att det innan Bolognaprocessen fanns större utrymme för lärare att planera undervisningen och utformade betygskriterier. Efter Bolognaprocessen intåg försvann denna del av inflytandet över undervisningen allt mer, till följd av att allt blev detaljstyrt uppifrån (Droppe & Söderfeldt 2010:63). Genom att kvalitetssäkra mål inom utbildningen skulle effekten bli att anställningsbarheten för studenterna ökade kopplat till arbetsmarknaden. Men för att möjliggöra att utbilda rätt arbetskraft måste det finnas en tydlig koppling till arbetsmarknaden och dess svängningar. Detta menar Droppe och Söderfeldt i sig är omöjligt då arbetsmarknaden svänger fort och utbildningen är över år. De ser en
problematik i att lägga alltför stort fokus på studenters anställningsbar efter examen, eftersom utbildningen då blir politiskt styrd (ibid:64–65). Vilket i sin tur resulterar i att lärosäten blir kommersialiserade och studenten förvandlas till konsument, konsekvensen av detta blir att lärosäten tenderar att följa samhället istället för att kritiskt granska det (Droppe och Söderfeldt 2010:66). Genom att lägga anställningsbarhet som en grundpelare till de läromål som sätts upp och därigenom låta anställningsbarheten vara avgörande för vad som är kvalitet så kommer det långsamt förstöra den akademiska autonomin (ibid:64).
- 8 -
Neave & Sin (2014) har studerat förhållandet mellan begreppet anställningsbarhet och Bolognaprocessen och konstaterar att när vikten av anställningsbarhet togs upp i
Bolognadeklarationen var det inget nytt fenomen i de flesta medlemsländerna. Enligt Neave & Sin (2014) får den högre utbildning emellertid genom Bolognadeklarationen en allt starkare koppling till ekonomiska intressen än bara utbildningsmässiga. Detta genom att lärosätena har ett högre ansvar att bidra med utbildade individer som bidrar till kunskapssamhället och därigenom också till den globala ekonomin. Att sätta in anställningsbarheten på en transnationell nivå förstärker ytterligare skiftet av utbildningen från bildning, personlig utveckling samt att bidra till det kulturella samhället till att producera anställningsbara
individer i en nyliberal anda. Neave och Sin (2014) menar att högre utbildning allt mer blir en slav för arbetsmarknadens behov. Istället för att utbilda autonoma, kritiskt tänkande studenter så ska arbetsgivaren ha arbetskraft som behöver så lite vidareutbildning som möjlig på
arbetsplatsen. Att ålägga studenterna ansvaret för sin anställningsbarhet kommer dessutom att påverka deras val av utbildning. Om studenterna förväntas välja utbildning utifrån chanser till anställning efter examen istället för det som intresserar dem mest, blir valen av utbildning främst instrumentellt. Detta menar Neave & Sin (2014) är en bidragande orsak till att lärosätena blir en leverantör till arbetsmarknaden. Men trots att anställningsbarheten anses vara viktigt för alla och i flera av Bolognas kommunikéer varit uppe på agendan, är det ingen som riktigt kan definiera dess innebörd. Huvudansvaret för sin anställningsbarhet läggs på individen, med en examen som ett givet grundunderlag. Neave & Sin (2014) visar med andra ord att trots att anställningsbarhet ligger som en av de tre mest viktiga saker att arbeta med inom Bolognaprocessen som lyser fortfarande dess innebörd med sin frånvaro.
Styrning och kvalitet i den högre utbildningen
Brülde (2013:177) menar att samtidens tilltagande fokus på kvalitet inte enbart är ett tecken på ambitioner om ökad standardisering eller objektivitet. Det kan även betraktas som ett tecken på en tilltagande kommodifiering. Oavsett hur omfattande talet och förklaringarna om kvalitet är, så är alla kvalitetsutsagor emellertid i grunden värdeutsagor.
Kvalitetsbedömningar är följaktligen en fråga om värderingar. Enligt Brülde behöver en analys av begreppet kvalitet inbegripa en definition av vilken typ av värdering som görs. Han gör en distinktion mellan det instrumentella och finala värden, där det instrumentella värdet utgörs av sådant som är bra som medel till något annat och det finala värdet utgör ett mål i sig (2013:176-177,179,186-188). Universitetets kärnverksamhet kan beskrivas som en högt specialiserad kunskapsproduktion och förmedlingen av den kunskapen. Dess organisation har historiskt sett organiserats utifrån professionella kriterier, vilka karaktäriseras av en hög grad av professionell autonomi vilken regleras genom de kollegiala ordningarna (Fransson
2012:22–23).
Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) menar att till följd av att lärosätenas statliga anknytning råder två olika styrsystem inom organisationerna: linjestyrning samt kollegial styrning. De menar att det finns en konflikt mellan dessa styrsystem i form av en maktdelning (Ahlbäck Öberg & Sundberg 2016:45). Med New Public Management (NPM) som ledande
managementideologi i offentlig sektor har den kollegiala styrningen, trots att den ses som idealet inom högre utbildning, blivit ifrågasatt. Den kollegiala styrningen utgår från en kollegialitet som grundar sig i diskussion och utbyte av erfarenheter kollegor emellan. Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) menar att kollegialitet är starkt sammanvävt med kvalitet gällande undervisning och forskning, bland annat genom deras granskningar av
- 9 -
varandra arbete så kallade peer review. Linjestyrningen beskriver Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) som att den sker uppifrån genom lagar, regler förhållningssätt och ekonomiska styrmedel. Genom att förmedla genom dessa punkter hur organisationen ska drivas så förväntas det att styrelsen i organisationen verkar för att informationen går vidare ner i alla avdelningar. Det primära syftet är att skapa ledningstekniska styrformer för
effektivitet och kvalitet. Cheferna innehar inte nödvändigtvis några ämneskunskaper inom de verksamheter som leds (ibid:48). Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) menar att områden som forskning och undervisning inte bör styras genom linjestyrning utan bör ha kollegialt styre, då det inbegrips i begreppet akademisk frihet. Vidare menar Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) att forskningen skulle bli begränsad om lärosätena fullt ut skulle styras uppifrån, detta då det ofta föreligger skilda meningar mellan politiken och forskaren om vad som är viktigt att forska om rent vetenskapligt. Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) pekar på att det skulle vara omöjligt för en ledning inom högre utbildning att på ett rättvist sätt kunna ta ställning till och bedöma alla de olika inriktningar som finns på ett lärosäte. Meningen med styrsystemen är att de ska behandla olika frågor. Linjestyrningen bör se till att lagar,
förordningar och regleringsbrev efterföljs medan den kollegiala styrningen ska sköta den akademiska delen med undervisning och forskning (ibid:50).
Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) konstaterar att den kollegiala styrningen genom en rad politiska beslut allt mer fått stå åt sidan. Först genom H77, genom beslutet att styrelsen skulle bestå av en tredjedel externa ledamöter. Ytterligare genom att 1988 besluta att de externa ledamöterna skulle vara i majoritet samt att regeringen kunde utse ordförande. År 1994 revs beslutet upp, för återigen införa att rektor skulle sitta som ordförande i styrelsen. Detta år preciserades också att representanter i styrelsen skulle ha en bakgrund som var passande för lärosätena. 1998 skedde återigen en lagändring som sade att ordförandeposten inte längre skulle innehas av rektorn utan av någon extern. 2007 togs lagen om ordförandeposten bort tillsammans med kravet om extern majoritet i styrelsen av regeringen, för att 2012 återigen införa extern majoritet i styrelsen samt extern ordförande. Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) menar att detta sammantaget ger en tydlig bild på hur lärosätenas självstyre förfallit. Vilket enligt dem påverkar lärosätenas autonomi, speciellt då styrelsen genom
autonomireformen fick mandat att utforma organisationen. Därigenom kan styrelsen helt ta beslut som inte är i samråd med fakulteten (ibid:59–60). Genom dessa beslut menar Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) att den akademiska friheten tagit allt mer skada och det skett en avkollegialisering. Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) beskriver hur undersökningar på lärosäten i Sverige visar att linjechefer fått allt större befogenheter även över sådan som borde tillhöra kollegiet. Sammantaget uttrycker Ahlbäck Öberg och Sundberg (2016) att lärosätena genom regeringens beslut allt tydligare blivit en förvaltningsmyndighet.
Carlén och Puaca (2017) har studerat de effekter som marknadsinfluerade reformer har medfört för den högre utbildningen. De konstaterar att lärosätena förväntas fungera som en tillväxtmotor för det omgivande samhället och tillgodose de krav som arbetsmarknaden ställer. De reformer som genomförts av den högre utbildning, genom bland annat
resurstilldelningssystemet utifrån antal examinationer och mängd forsknings som bedrivs, har resulterat i ett fokus på mätbara aspekter. De alltmer marknadsinfluerade sätten att organisera den högre utbildningen har medfört att beslut fattas allt längre från kärnverksamheten, med ett ökat externt inflytande samtidigt som lärarna samt forskarnas kollegiala och professionella inflytande begränsas. De marknadsliknande styrformer som fått ett allt större genomslag medför inte enbart att beslut fattas allt längre bort från kärnverksamheten, det resulterar även i ett entreprenöriellt förhållningssätt där kunskapen blir en vara som ska produceras, värderas och prissättas utifrån efterfrågan. Extern formulerade värden tenderar att bli tongivande på
- 10 -
bekostnad av de vetenskapliga kärnvärdena (Carlén och Puaca 2017:118,124–126). Att låta arbetslivsrepresentanter som kanske vare sig har intresse eller förmåga att formulera anspråk i linje med den högre utbildningens uppdrag att fostra kritiska och autonoma medborgare är problematiskt ur flera perspektiv. Kärnvärden som autonomi och kritiskt förhållningssätt riskerar att hamna på undantaget, med en urholkning av utbildningens demokratiska värden till följd. Att låta intressen som ekonomisk tillväxt och anställningsbarhet bli alltför
tongivande resulterar dessutom i ett utbildningsinnehåll präglat av särintressen, vilka tjänar specifika grupper mer andra. Samtidigt finns en risk för s.k. skiktad autonomi, där de äldre och etablerade lärosätena troligtvis genom sina traditioner har en större motståndskraft mot nya ledningsideal som inkräktar på den akademiska autonomin (Carlén och Puaca 2017:120– 121, 126, 134–135). Ledningsgrupper mindre på mindre lärosäten har i högre grad välkomnat denna utveckling, då ökade möjligheter till central styrning och omvärldsanpassning anses vara av strategisk vikt (ibid:124).
Resurstilldelningssystemet skapar en konkurrenssituation mellan lärosätena och medför en betoning affärsmässiga möjligheter snarare än kunskapsutbyte. Utbildningens bidrag till studenters anställningsbarhet samt olika typer av mätningar och rankinglistor för att
studenterna ska kunna jämföra utbildningar får en framträdande roll i arbetet med att attrahera studenter (Carlén och Puaca (2017:117-118,128-130,134). De nutida styrformerna utifrån konkurrens och marknadsanpassning tillsammans med autonomireformen har resulterat i en rik flora av likriktning snarare än mångfald avseende utbildningsutbud. Om bilden av vad som utgör nyttan av högre utbildning är alltför snäv, tenderar dess förändringskraft att urholkas. Kraven på anpassning kan verka hämmande för utveckling och innovation både inom
utbildningen men i förlängningen även på arbetsmarknaden (Carlén och Puaca 2017:118,121).
Den hierarkiska stratifieringen av högre utbildning
Marginson (2016) menar att förändringen i relationen inom och mellan den högre utbildningen och dess omvärld kan förstås som en global stratifiering, vilken sker ur tre rumsliga aspekter: de nationella systemen, de globala systemen och de gränsöverskridande relationerna. Den globaliserade högre utbildningen och dess forskningsaktiviteter kan ur ett sociologiskt perspektiv förstås som maktfält. Nationella system har en rad strukturella former. Men gemensamt för dem alla, om än i varierande grad, är konkurrensen för prestige och forskning mellan lärosätena.Många länder uppmuntrar till konkurrens mellan lärosäten för studenter och resurser genom lagstiftning (Marginson 2016:13,14). I vissa länder är den institutionella hierarkin brantare än i andra, likt i vad Bourdieu benämner som en inneboende polarisering mellan elitlärosäten och masslärosäten, genom deras system och
konkurrenskraftiga byråbeteenden. De globala systemen inbegriper globala forskningsutbyten, vetenskaplig publicering på engelska samt globala jämförelser och ranking av de högre
lärosätena. Den kommersiella marknaden för gränsöverskridande samarbeten i utbildning och forskning involverar globala konsortier och andra gränsöverskridande universitetsnätverk, vilket stimulerar en ambition om kompatibilitet mellan lärosäten. De globala systemen
genomsyrar, med ständigt växande effekter, såväl EU:s som de nationella och lokala sfärernas politik, finansiering, reglering och kulturella betoning. Den tredje aspekten härrör från
gränsöverskridande förbindelser mellan separerade, men allt mer porösa nationella system. Globala flöden av idéer, organisatoriska modeller, människor, pengar och gränsöverskridande imitation spelar en betydande roll i högre utbildning och forskning. Liksom med globala system uppmuntrar de gränsöverskridande flödena till en parallell utveckling och konvergens mellan de nationella systemen på global nivå. Vilket enligt Marginson resulterar i en global
- 11 -
homogenisering formad av en dominerande modell för högre utbildning som normaliseras genom instrumenten för global ranking (Marginson 2016:13,14). Även om NPM-influerade reformer i viss mån förser de högre lärosätena med affärsliknande mål och struktur kan de inte enbart förstås i termer av marknadsorienterade aktörer. I de flesta länder förväntas
högskoleexamen producera såväl offentlig som privat nytta. Den högre utbildningen regleras i högre grad genom statligt stöd, lagstiftning och politisk reglering. Till skillnad från de flesta kommersiella och industriella sektorer styrs den högre utbildningens utbud inte enbart av efterfrågan utan också av samhälleliga behov. Underfinansierade statliga masslärosäten behöver emellertid i högre grad anamma beteendemetoder som ligger närmare kommersiella marknadsformer än elitlärosäten, vilket skapar en hierarkisk autonomistruktur inom fältet för högre utbildning (ibid:15,16,18). Elitlärosätens makt finns i deras institutionella status och det sätt på vilket det överförs till successiva manifestationer av makt. Ranking- och
resurstilldelningssystem utifrån prestation resulterar i ett ömsesidigt premierande mellan elitlärosäten och elitstudenter (oftast från de privilegierade klasserna), med ömsesidiga ambitioner om att stärka sina varumärken. Utbildningssystemet blir på så vis en
reproducerande kraft av en större social ordning (Marginson 2017:31–32).
Organisatoriska fält- interaktion och förändring
Ett samlat begrepp för att förstå den homogenisering som organisationer företar sig är isomorfism. Genom denna typ av forskning kan vi förstå vad som ligger bakom att
organisationer tenderar att efterlikna varandra. Det kan i vår studie hjälpa oss att förstå vad som ligger till grund för att lärosäten över Europa önskar att vara lika gällande innehåll och utformning av utbildningen. DiMaggio och Powell (1983) menar att den isomorfism som uppstår inom ett fält är till följd av organisationens strävan att anpassa sig till den uppsättning regler som finns inom fältet. I strävan att anpassa sig antar organisationen en rad beteenden och strukturer som passar in i det fält som de tillhör, allt för att försöka säkra sin överlevnad. En del av de förändringar en organisation utför är till grund av tvingande direktiv såsom lagändringar, eller kravet på återrapportering och årsredovisningar. Men kan också vara underförstått tvingande genom att ge tillträde till det fält organisationen önskar att tillhöra menar DiMaggio och Powell (1983). Oavsett om det sistnämnda är det som ligger till grund för förändringen menar DiMaggio och Powell (1983) att det likväl inte är obetydligt. Mindre nystartade eller organisationer som inte funnit så länge inom sitt fält har en större tendens att förändra sig och anpassa sig än de som är mer väletablerade och äldre. Genom att en
organisation imitera en annan som är väletablerad och framgångsrik inom det egna fältet kan det ge förhoppningen om en högre validitet för organisationen. DiMaggio och Powell (1983) menar att det finns två viktiga delar gällande isomorfism, det ena är den formella utbildningen då den högre utbildningen är centralt för de organisatoriska normerna och dess överlevnad. Den andra är framväxten av professionella nätverk. Genom att aktivt delta i dessa nätverk så formas individer inom samma yrkesgrupper och på detta sätt så fortlever normerna inom den organisatoriska sfären. Utöver att det håller de normativa värdena levande så bidrar det också till att de arbetstagare som deltar i dessa nätverk har likartade värderingar. Vilket i sin tur leder till att det är enklare att anställa medarbetare som kommer från organisationer inom samma fält. En annan del som också underlättas genom detta är interaktionen organisationer emellan, lika barn leker bäst.
- 12 -
Den dolda läroplanen
Den dolda läroplanen belyser och bidrar till en förståelse för den inverkan som underliggande motiv avseende den högre utbildningens kan ha på dess utveckling. Uttrycket har sin grund redan under 1800-talet då Immanuel Kant skrev om hur vi skickade barnen till skolan för att lära dem att sitta stilla och vara uppmärksamma, men inte så mycket annat (Broady 2007). Den dolda läroplanen utgörs av det som vi förväntas lära oss i skolan, men som inte uttryckligen står med i läroplanen. Donald Broady, som var den om myntade uttrycket i Sverige, har intresserat sig för hur det kommer sig att det inte finns något i den svenska offentliga skoldebatten som rör sig om skolans beskaffenhet. Broady (2007) menar att det finns en outtalad förväntan om att alla ska följa den uppsatta läroplanen utan att ifrågasätta den eller ha några funderingar kring om det kan föreligga några bakomliggande intressen genom läroplanens utförande.
Broady (2007) konstaterar att vi i Sverige närmar oss den situation som många andra länder redan befinner sig i, där utbildningen i sig inte är lika viktigt som vilket lärosäte man utbildat sig på. Även för lärare kommer situationen påverkas då det kommer vara mer prestigefyllt att vara anställd på några lärosäten än andra. Broady menar, vilket vi också vill undersöka genom detta arbete, att det inte endast är lärosätena som har förändrats utan att även den allmänna uppfattningen om deras och utbildningens uppgift har förändrats. Diskursen kring utbildning har blivit inriktad på att lärosätena ska uppträda som entreprenör och studenten som konsument, där det marknadsekonomiska tänkandet är dominant. Genom att de övergripande frågorna gällande lärosäten och utbildning har kunnat hållas utanför den
politiska sfären och som även framställs som tekniska har den dolda läroplanen kunnat verka i tystnad, då den socialiserande och sorterande effekten aldrig påtalas. Trots detta utgörs dessa effekter outtalade krav i den dolda läroplanen, enligt Broady (2007).
4
Teoretisk anknytning
I följande avsnitt kommer vi att närmare presentera de teoretiska utgångspunkterna för studien. Den nyinstitutionella teorin och isomorfismen tillsammans med hegemonin kommer att användas för att förstå likheterna som finns inom utbildningssfären. Den nyinstitutionella teorin tillsammans med begreppen de frusna och latenta ideologierna kan bidra till förklaringen om varför reformer får olika genomslagskraft, och till att förklara och förstå om det föreligger skillnader på lokal nivå. Systemvärldens losskoppling och kolonisering av livsvärlden ger en benämning men också en förståelse för den rationaliseringsprocess som sker på alla nivåer, genom att göra en distinktion mellan systemvärlden och livsvärlden.
Nyinstitutionell teori om förändring och isomorfism
Den nyinstitutionella teorin visar hur organisationer inom samma fält påverkas och efterliknar varandra strukturellt och genom processer, inte endast nationellt utan också internationellt (Eriksson-Zetterquist 2016:64). Organisationerna påverkas både av det som går i mode i omvärlden just nu, samt av hur andra organisationer väljer att förändra sig
(Eriksson-Zetterquist 2016:5). Genom att ha ett språk och normer som är enhetliga inom sitt fält stärker det organisationens legitimitet samtidigt som det bidrar till rekonstruktion och organisationens överlevnad. Högre utbildning påverkas av trycket från omvärldens önskemål, vilket leder till att de hela tiden förändrar sig för att leva upp till dessa krav. Organisationerna granskar varandra och försöker att vara så lika som möjligt, både strukturellt men också språkligt, för att uppnå den legitimitet som är nödvändig för överlevnad (ibid:65–66). För att förstå den
- 13 -
nyinstitutionella teorin finns det två centrala begrepp fält och form, vilka förklaras genom isomorfism och organisationsfält. Organisationsfält kan vara organisationer som är
sammanlänkade genom samma bransch eller så kan de vara sammanlänkade genom kedjor såsom organisation-leverantör-försäljare. Begreppet fält ger en indikation på att dessa aktörer som verkar inom samma organisationsfält påverkar och påverkas av varandra. Vår studie utforskar fältet för den högre utbildningen. I vårt arbete är den förstnämnda typen för organisation den som är mest relevant. Fälten formas delvis genom att organisationer börjar att kommunicera med varandra, vilket i sin tur leder till utbyte av information om
organisationerna. De organisationer som i sin tur är mer aktiva inom kommunikationen är mer sannolika att få mer makt i beslutsfattande som påverka fältet, på så sätt så bildas en hierarki inom organisationsfältet (ibid:74–76).
I toppen av den hierarki som finns inom det fältet som vi studerar, vilket är fältet för högre utbildning, skulle då The European Higher Education Area, som är navet för
medlemsländerna i Bolognaprocessen, ligga. Det är där besluten om hur högre utbildning ska bedrivas och sammanliknas för att få så enhetliga utbildningar som möjligt som i sin tur ska ge anställningsbara individer. Isomorfismen delas in i tre kategorier som inte alltid står fria från varandra. Den tvingande isomorfismen sker genom bland annat genom staten och andra beslutande instanser vilka formulerar de lagar samt formella och informella krav som ställs på organisationerna. Inom den högre utbildningen kan det exempelvis handla om hur regeringen beslutar om skolreformer och hur bidrag ska delas ut till skolorna, vilka krav de måste
uppfylla för att erhålla medel. Den imiterande isomorfismen kan exempelvis ses genom att organisationer på grund av osäkerhet, istället för att finna egna lösningar på problem, väljer att imitera andra mer etablerade och framgångsrika organisationer inom samma område. Normativ isomorfism är kopplat till professionerna som finns inom organisationen. Den utgörs bland annat genom hur vi klär och för oss, hur vi talar, hur vi ser på exempelvis bildning och den akademiska friheten. Detta kan exempelvis ske genom att personerna inom organisationen har samma bakgrund eller genomgått samma utbildning men också genom att personer rör sig mellan olika lärosäten. Organisationen handlar utifrån det som är förväntat inom fältet, och detta för att inte sticka ut från andra organisationer inom samma fält.
Samhällets krav på utbildad arbetskraft och lärosätenas ökade utbud på utbildning är två delar som utgör källan till professionalism i normativ isomorfism (Eriksson-Zetterquist 2016:78– 82). Detta går hand i hand med marknadens önskan om att lärosäten ska utbilda
samhällsdugliga medborgare som ska bidra till ett gott samhälle och en ökad ekonomi. Vilket också indikerar marknadens påverkan på organisationens förändring och vilja till att vara så lika som möjligt.
Inom den skandinaviska institutionella teorin intresserade man sig för beslutsfattandets gång vid förändring. Reformer ansåg i Sverige som något som skulle prägla förändring. I Sverige var tilltron till reformer hög och sågs som en symbol för den offentliga sektorn genom att vara det instrument som visade att organisationens arbete överensstämde med värderingar och samhällets förväntningar. Dock är införandet av förändringen av reformen inte lika enkelt som det kan tyckas att det borde vara. För att få en bättre förståelse varför bör organisationer ses som institutioner som är väl förankrade i sina rutiner. De olika delarna inom organisationen kan vara löskopplade från varandra vilket innebär att den formella och informella strukturen inte är sammanvävda. Det handlar om att organisationen behöver legitimitet för att överleva men samtidigt också effektivitet, dessa två delar gå inte alltid hand i hand. Om de krav som ställs av omvärlden, som höjer legitimiteten för organisationen, kan vara svåra att uppnå inom organisationen så kan de behöva löskopplas från de interna kraven för att få organisationen att fungera. Detta medför att förändring genom reform bli än svårare. För att det ska vara ens
- 14 -
möjligt att få igenom en sådan förändring behöver alla delar inom organisationen att vara medverkande. Andra delar som kan bidra till att en reform inte blir genomförd är att de som ämnas bli reformerade ifrågasätter förändringen eller rentav anser att den inte fungerar för organisationen (Eriksson-Zetterquist 2016:118–124).
Systemvärldens losskoppling och kolonisering av livsvärlden
Habermas gör en distinktion mellan två samhällssfärer i samhället, livsvärlden och systemet. Livsvärlden är den sociala och relationella sfären vilken koordineras genom kommunikativ rationalitet och social integration. I systemvärlden koordineras människors handlande istället utifrån medier som pengar och makt. Systemvärlden tenderar att kolonisera vår livsvärld och vår kommunikativa rationalitet, vilket gör att de allt mer kommer att präglas av ett
instrumentellt förnuft. På samma sätt befinner sig vetenskapens, konstens, moralens och rättens sfär i en rationaliseringsprocess (Månson 1995:309–313). Pengar och makt, har kommit att ersätta det kommunikativa handlandet på ett sätt som ger upphov till två nya institutioner avskilda från livsvärlden: marknader och byråkratier. De utgör självreglerande subsystem vars funktionssätt dess medlemmar vare sig har adekvat kunskap om eller
möjlighet att påverka genom vad som ofta benämns som “marknadens osynliga hand”. Även den moderna statsförvaltningen fungerar så komplext att den i hög grad är verkar oberoende av de aktörer som verkar inom den (Aakvag 2011:198–199).
Systemets autonomi kräver en institutionell förankring i livsvärlden, som gör utvecklingen legitim och begriplig för samhällsmedlemmarna. Systemvärldens losskoppling och
kolonisering kräver därmed en ökad rationalisering av i synnerhet rätt och moral, vilken är beroende av den kommunikativa rationaliteten (Eriksen & Weigård 2000:122–127). Läroprocesser äger inte enbart rum i det objektiverande tänkandets dimensioner i form av arbete, vetenskap och teknik, de sker även i de moraliskt-praktiska dimensionernas insikter. Rationaliseringsstrukturerna förkroppsligas på så vis inte enbart genom det allt starkare målrationella handlandet inom teknologi, kvalifikationer, organisationer och strategier, utan även i formen för den sociala integrationens normer och moral. Den kategoriska åtskillnaden mellan målrationalitet och kommunikativt handlande tillåter även åtskiljandet av de aspekter under vilken handlingarna rationaliseras (Månsson 1995:303). I det moderna samhället har traditioner och sociala kollektiv en allt mindre betydelse för de sociala institutionerna. Alla har (formellt sett) samma möjligheter och utbildningssystemet grundas på prestationer istället för släkt- och familjetillhörighet. Det moderna samhället präglas av institutionell
differentiering, reflexiv problematisering och avtraditionalisering i vilken den enskilde individen själv måste ta ansvar för sin självbiografi, identitet och levnadsbana (Aakvag 2011:197–199).
Habermas teori om systemvärldens losskoppling och kolonisering av livsvärlden utgör en slags empirisk uppspaltning av verkligheten. Även om verkligheten givetvis är betydligt mer komplex än begreppsbildningen förmår beakta är den en användbar modell för att identifiera framträdande drag hos det moderna samhället (Eriksen & Weigård 2000:133,136,138). Den kan bidra till en ökad förståelse för varför det moderna samhället i allt högre grad präglas av en nyttoorienterad effektivitetsideologi där kvantifieringar och mätbarhet premieras.
Habermas begrepp losskoppling påminner om den institutionella teorins begrepp löskoppling till såväl namn som även till viss del funktion. Den losskoppling som Habermas beskriver är dock betydligt mer fundamental men också övergripande i sin karaktär. Inte heller kan den definieras och identifieras som en aktörshandling på det sätt som löskopplingen kan. Losskopplingen är att betrakta som en samhällsprocess, vilken ingen enskild aktör förmår
- 15 -
påverka. Dagens effektivitetsideologi genomsyrar oss på ett djupare plan än enbart den uppenbara nyttan att kunna äta sig mätt och betala räkningar. Genom systemvärldens
kolonisering av livsvärlden kan vi förstå hur vi genom den praktisk-moraliska dimensionens
rationalisering kommer att uppleva ex. anställningsbarheten som en dygd, varför det tekniska kunskapsintresset blir det primära, samt mekanismerna bakom vad som benämns som
institutionernas förfall. Den bidrar följaktligen till en förklaring av vad som skulle kunna kallas för den högre utbildningens kulturella utarmning, med den förlust av dess autonomi och traditionella akademiska kultur som den ökade styrningen och omgivningens krav resulterat i.
Hegemoni och ideologi
Begreppet hegemoni är starkt förknippat med makt, vilken Gramsci menar inte enbart kan härröras till materiella resurser. Utan även till makten att påverka hur det mänskliga tänkandet konstrueras, genom makten att definiera vad som är problematiskt och värt att
uppmärksamma i samhället. Genom att en enskild klass får tolkningsföreträde och inflytande kan förhållandet komma att ses som det naturliga av såväl den privilegierade klassen som av övriga sociala klasser, vilket begränsar möjligheterna till kritisk granskning. Hegemoni uppstår i frånvaron av möjligheter att tänka utanför de ramar och värdenormer som etablerats i samhället. Förutsättningarna att utöva makt kommer inte enbart av ekonomiska resurser enligt Gramsci, utan kräver även sociala och kulturella resurser (Eriksson-Zetterquist & Styhre 2007:112,113). Hegemonin utövas av den styrande makten genom att skapa de normer, attityder och värderingar som ska vara ledande i samhället, och genom att arbetarklassen tar detta till sig och lever upp till kraven, utan att ifrågasätta den styrande maktens legitimitet, vidmakthålls hegemonin. Staten är en del av denna makt och även en stor del i att reproducera hegemonin, främst genom utbildningsväsendet men också genom massmedia, kultur och annat som bildar och bidrar till fostran av medborgarna. Genom detta skolas vi in i, och tar för givet, att makten vill oss väl och det inger trygghet, vilket gör att vi inte gör uppror mot dem som styr (Linderborg 2001:14). Tidigt i historien var det överklassens privilegium att utbilda sig, och genom utbildningen fick de tillträde till de positioner i samhället som utövade
makten. På den tiden var klass än tydligare än i dag och det var viktigt vilken klasstillhörighet du hade. Det var också viktigt att bibehålla makten för överklassen. Detta lever igen i
samhället än i dag men inte lika tydligt som tidigare. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle men med maktens ambition att alla som vill ska kunna utbilda sig. Detta är ett sätt för staten att genom ideologi säkerställa nationalekonomiska intressen. Det kan ses som en vågskål mellan tvång och samtycke, genom att visa bilden av att alla har tillträde till utbildning visas välviljan, men samtidigt ställs det krav på att vara anställningsbar och bidra till den
ekonomiska nyttan. Gramsci ansåg att tvång och samtycke inte kunde åtskiljas från varandra då hegemonin alltid utgår från tvång. Den ideologiska hegemonin anses ha stor betydelse för att förklara förändringar och varför arbetarklassen finner sig i styret och inte gör uppror (Linderborg 2001:15). I denna studie kan hegemonibegreppet bidra till att synliggöra
dominerande ideologier i de texter vi analyserar. Vidare kan det hjälpa oss att svara på vilken den osynliga handen som styr vår utbildning är, och som bidrar till de olika ideologierna inom området. På vilket sätt de som sitter på den övre makten och beslutspositionerna kan bidra till olika förhållningssätt och ideologier som florerar inom den högre utbildningen och dess utveckling. Vad är det som gör att lärosätena mer eller mindre anpassar sig efter rådande omständigheter i samhället och omvärlden?
Ideologi är ett begrepp som används frekvent i såväl vardagliga, politiska som vetenskapliga
- 16 -
svårdefinierat begrepp, då det tillskrivs olika värden och funktioner beroende på den kontext det används i (Larrain 1979:13). Vi har valt att utgå från och använda oss av Liedmans (1980) definition av begreppet, vilken vi finner vara en både vid men också
utförlig definition. Liedman liknar ideologier vid föreställningsvärldar, såtillvida om föreställningsvärldar bara ses i samband med samhällets materiella och klassmässiga
förhållanden. Ideologier är de idésystem, värderingar och föreställningar som utgör grunden för de ställningstaganden, handlingar och villkor som vi medvetet eller omedvetet förhåller oss till. Liedman gör en distinktion mellan manifesta och latenta ideologier. De manifesta ideologierna utgörs av de explicita och betonade åskådningarna. Trots att de manifesta
ideologierna vanligtvis är de som framhålls mest, utgör de enligt Liedman enbart toppen av ett isberg. För att förstå de manifesta ideologierna behöver även de implicita latenta ideologierna, vilka de grundar sig i, analyseras (Liedman 1980:70–73,83). Liedman och Olausson gör även en distinktion mellan levande och frusna ideologier. Frusna ideologier är rester av tidigare dominerande ideologiska system. Universitetsinstitutioner utgörs av organisatoriska
arrangemang som är präglade av tiden för dess uppkomst. Lärosätens inre och yttre präglas av olika reformer och kvarlevor från skilda epoker. Fakultetsindelning och kollegialt
beslutsfattande är exempelvis kvarlevor från 1600-talets kollegieväsen. Institutionen och likaså lärosätena är bärare av både frusna och levande ideologier. Kvarlevor från de förflutna kan aktiveras på olika sätt vid olika tillfällen, vilket resulterar i att reformeringar sällan får exakt den effekt som är avsedd. För att förstå varför reformer får olika genomslag hos lärosäten behöver man förstå samspelet mellan de levande och frusna ideologierna (Liedman & Olausson 1988:18–23).
5
Metodologiska utgångspunkter
I följande avsnitt kommer de metodologiska utgångspunkter samt analysverktyg som använts i studien att närmare presenteras. Studien fokus har varit att utforska vilka ideologier som gestaltas inom den högre utbildningen i de texter vi analyserat, samt vilken inverkan de har på den högre utbildningssfären och varför. Utifrån studiens syfte och frågeställningar har vi valt att använda oss av en ideologianalys med en ideologikritisk ansats. Vi kommer presentera studiens urval och det material som analyserats. Vidare kommer en presentation av
tillvägagångssätt samt den utbildningsideologiska matris som vi använt oss av i vår analys.
Studiens kvalitativa ansats
Då studiens syfte och forskningsfrågor är av kvalitativ art, har vi valt att göra en kvalitativ studie genom en ideologianalys med en ideologikritisk ansats. Detta genom en kvalitativ textanalys av dokument om högre utbildning. Dels för att undersöka olika ideologiers
förekomst och genomslagskraft i utbildningssystemet, men även för att se om det skett några förändringar över tid.
En text kan vara allt från en litterär barnbok till en bindande lagtext. Olika slags texter har olika stor påverka och inverkan på samhället. Det som de alla har gemensamt är att de som producerat texten vill säga något om dennes samtid. Detta gör att text är ett viktigt föremål för analys inom den samhällsvetenskapliga forskningen (Bergström & Boréus 2018:17). Det mesta skrivs i dag ned i textdokument så som exempelvis protokoll av olika slag, texter som finns kvar över tid. Allt för att kunna gå tillbaka för att se vad som har beslutats och vem som varit med för att fatta dessa beslut. Det är genom texter som beslut fattas och regleringar utförs (Boréus & Bergström 2018:17–19). Det är just detta som gör att texter är det underlag som vi valt att analysera i vår studie, då innehållet i de dokument vi analyserar kan hjälpa oss
