Hur bör man som pedagog i förskolan bemöta barn som far illa?

Examensarbete

Hur bör man som pedagog i förskolan bemöta barn som

far illa?

How should a teacher meet children exposed to maltreatment in preschool?

Kerstin Persson

Therese Johansson

Lärarexamen 210 p Handledare: Kutte Jönsson Barndoms- och ungdomsvetenskap

Examen 2009-01-16 Examinator: Caroline Ljungberg

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Barn Unga samhälle (BUS)

Abstract

Persson K, Johansson, T (2009) Hur bör man som pedagog bemöta barn som far illa i förskolan?

[How should a teacher meet children exposed to maltreatment in preschool?] Malmö: Lärarutbildningen: Malmö högskola

Examensarbetet handlar om hur man som pedagog i förskolan bör agera vid misstanke om att ett barn far illa och hur man bör bemöta dessa barn i förskolan. Samtidigt vill vi belysa tecken på hur ett barn kan fara illa och vad lagen säger. Vi kommer genom intervjuer försöka förstå hur vuxna, som kommer i kontakt med barn som far illa i sitt vardagliga arbete, anser att man bör hantera förhållandena kring barn som far illa. Undersökningen bygger på intervjuer med tre förskollärare, en specialpedagog, en polis, en socialsekreterare, personal på BVC och en rektor på en skola i ett socialt och ekonomiskt utsatt område. Vi har även intervjuat personal på Kriscentrum. Vi hade även möjlighet att prata med en barnskötare som tillsammans med sitt arbetslag precis genomfört en anmälan om att ett barn far illa till socialtjänsten.

Vi känner att det är viktigt att som blivande pedagoger att ha stor kunskap om hur man skall handla och bemöta, men även hur man kan upptäcka barn som far illa. Genom kunskapen som vi få genom att skriva detta arbete hoppas vi på att vi i framtiden kommer att kunna upptäcka och hjälpa barn i ett tidigare stadium.

Vår huvudsakliga frågeställning, som även är titeln till vårt arbete är;

Hur bör man som pedagog i förskolan agera när man möter barn som far illa?

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 7

1.1 Introduktion till problemområdet ... 7

1.2 Syfte och frågeställningar ... 8

1.3 Disposition ... 8

2. Tidigare forskning ... 10

2.1 Tidigare Forskning ... 10

3 Bemötande ... 13

3.1 Att våga lyssna ... 15

4 Begrepp ... 16

4.1 Barnmisshandel ... 16

4.2 Vad kännetecknar barnmisshandel? ... 17

4.2.1 Aktiv fysisk misshandel... 17

4.2.2 Passiv fysisk misshandel... 17

4.2.3 Aktiv psykisk misshandel ... 18

4.2.4 Sexuell misshandel ... 18

4.2.5 Övrig misshandel ... 18

5 Vad säger lagen? ... 20

5.1 Anmälningsskyldighet ... 20

5.2 När och hur gör man en anmälan? ... 21

6 Teori ... 23 6.1 Pierre Bourdieu ... 23 6.1.1 Habitus ... 23 7 Metod... 25 7.1 Metodval ... 25 7.2 Urval ... 27 7.3 Genomförande ... 27

8 Resultat och analys ... 31

8.1 Anmälan ... 31

8.2 Tecken som kan förekomma när barn far illa ... 33

8.3 Bemötande ... 34

8.4 Bourdieu ... 36

8.5 Sammanfattning ... 37

9 Diskussion ... 40

9.1 Pedagogens roll ... 40

9.2 Fortsatt forskning ... 41

10 Källförteckning ... 43

Förord

Vi vill tacka alla intervjupersoner som har tagit sig tid till att svara på våra frågor. Era svar har bidragit till mycket ny kunskap och nya tankar hos oss som vi kommer att ta med oss nu när vi ska börja arbeta. Vi vill också tacka vår handledare Kutte Jönsson som har gett oss tips, råd och konstruktiv kritik under arbetets gång. Sist men inte minst vill vi tacka varandra för att vi har stöttat varandra i våra upp och nedgångar under detta arbete. Vi har haft många roliga och spännande diskussioner, och goda middagar under arbetets gång.

7

1 Inledning

”Barnen behöver vuxna med stora öron, stora ögon och inte minst ett stort hjärta” (Drugli, 2003. Sid 11)

1.1 Introduktion till problemområdet

I Sverige misshandlas tusentals barn, några så svårt att de dör. Många av de barn som misshandlas får skador för livet enligt Rädda Barnens Det handlar om ett barn (080920).

Examensarbetet handlar om barn som far illa, hur man skall gå till väga vid en anmälan och hur man bör bemöta dessa barn i förskolan. Det är viktigt att vara medveten om vilka rättigheter och skyldigheter man har som pedagog i förskolan. Arbetar man med barn och ungdomar kommer man någon gång i kontakt med barn som far illa på olika sätt, då är det viktigt att veta hur man bör bemöta och tackla de problemen som man ställts inför.

Arbetet fokuserar på hur man bör bemöta barn som far illa, men anmälningsskyldigheten och lagar kommer även att tas upp.

I Lpfö 98 (Lärarförbundet 2004) står det att förskolan skall ta hänsyn till att alla barn lever i olika livsmiljöer och att pedagogerna i förskolan skall ge barnen stöd i deras utveckling av tillit och självkänsla. Vi har intervjuat pedagoger vid två olika förskolor som båda ligger i områden som är ekonomiskt och socialt utsatta. Under utbildning har vi haft vår VFT (Verksamhets Förlagda Tid) på dessa förskolor. Båda dessa områden är överrepresenterade i statistiken om barn som far illa, men problematiken finns överallt i samhället och i alla samhällsklasser. Detta ämne berör oss speciellt eftersom vi själva har växt upp i hem där vi for illa på olika sätt. Vi kan relatera till hur viktigt det är med ett bra bemötande och hur stor betydelse en bra vuxenkontakt kan ha. Det är viktigt att man i sådana situationer blir sedd och får stöd, att pedagogerna kan se genom ytan och förstå barnets handlingar.

8

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet är att undersöka hur man som pedagog i förskolan skall agera vid misstanke om att ett barn far illa. Samtidigt som vi vill belysa tecken på hur ett barn far illa och vad lagen säger. Genom intervjuer försöker vi förstå hur de vuxna som kommer i kontakt med barn som far illa i sitt arbete, anser att man bör hantera förhållandena kring barn som far illa. Undersökningen bygger på intervjuer med förskollärare, barnskötare, specialpedagog, en polis, en socialsekreterare, personal på BVC och en rektor på en skola i ett socialt och ekonomiskt utsatt område. Vi har även fått möjligheten att göra en intervju med Kriscentrum i Malmö. Vår huvudsakliga frågeställning är:

Hur bör man som pedagog i förskolan agera när man möter barn som far illa?

För att kunna besvara och hålla fokus på vår frågeställning har vi tagit hjälp av några underfrågor i form av dessa punkter:

 Vad säger lagen om anmälningsplikten?  Vart vänder man sig?

 Vad händer efter anmälan?

 Vanliga tecken hos barn som far illa?  På vilka sätt kan barn fara illa?

 Vad bör man tänka på innan man anmäler som pedagog?

 Hur bör man bemöta dessa barn i förskolan för att få barnen att bli trygga igen.

1.3 Disposition

Detta examensarbete är uppdelat i nio övergripande kapitel. Du har redan läst det första kapitlet som var inledning, syfte och frågeställningar. I det andra kapitlet redovisas tidigare forskning på området. Det tredje kapitlet handlar om bemötande och dess betydelse för barn och unga. Sedan i det fjärde kapitlet beskrivs och förklaras olika begrepp kring barnmisshandel. I det femte kapitlet presenteras hur man gör en anmälan och vad lagen säger. Det sjätte kapitlet tar vi upp om teorier, och det sjunde kapitlet presenterar vilken metod vi valt att använda oss av och vilket urval av personer vi använt av oss för att få svar på våra frågor, samt tillvägagångssättet när det empiriska materialet samlades in. Analysen kommer i det åttonde kapitlet då kopplar vi empirin till våra teorier och forskningspunkter. Genom detta

9

så gör vi en sammanfattning av våra resultat av studien. Avslutningsvis i det nionde kapitlet kommer reflektioner och diskussioner kring arbetet i stort.

10

2. Tidigare forskning

I detta kapitel presenteras tidigare forskning som vi har funnit extra intressant när vi läst in oss på forskning om och kring vårt valda ämne.

2.1 Tidigare forskning

Sverige är idag ett bra land att utgå ifrån när det gäller att förebygga våld mot barn genom att antiagalagstiftningen fått bra genomslag hos befolkningen. Svenska barn är mindre utsatta för ”vardagsvåld” än barn i andra länder. Men det betyder inte att allt är bra och att det inte finns mer att göra. Arbetet mot alla former av våld, övergrepp och försummelse av barn måste ständigt arbetas med och bör ske genom att hålla debatten levande, föräldrautbildning osv. (Hindberg, 2006).

Olsson (2006) berättar att medvetenheten om barns utsatthet har förbättrats de senaste årtiondena. FN:s barnkonvention om barns rättigheter har haft en avgörande roll i att klargöra barns behov och myndigheternas skyldigheter att verka för barnets bästa. Trots att Sverige är ett välfärdssamhälle lever många barn i miljöer med stora brister. Även om lagstiftningen har skärpts är det inte säkert att alla anmäler.

I Sydsvenskan den 5 september 2008 kunde man läsa en artikel där vårdutskottets vice

ordförande Lars Schultz (s) berättade om att läget inom individ- och familjeomsorgen i Svedala har på bara några månader utvecklats till ”ren katastrof”. Fler barn och föräldrar far illa. Ökande antal skilsmässor och andra familjehändelser med problematiska följder, främst för barn, men också för vuxna, nämndes som en av många orsaker.

Forskning visar att det finns ett stort mörkertal när det gäller antalet anmälningar, mindre än vartannat anmälningspliktigt fall anmäls. Några av anledningarna till att anmälan uteblir kan vara:

 Dålig kunskap gällande lagstiftning

 Rädsla och osäkerhet om vad man ser i skolan och hur det ska tolkas.

 Brister i arbetsledning, rutiner och internt stöd i skolan, inför, vid och efter en anmälan.

 Otillräcklig kunskap om och bristande tillit till socialtjänstens arbete.

11

Enligt Barnmisshandelskommittén undersökningar förekommer våld oftare i familjer som har det svårt ekonomiskt. Vuxna som själv har blivit slagna som barn löper en större risk för att själva slå sina barn enligt Hindberg (2006).

Då vi båda har haft vår VFT i områden som är socialt och ekonomiskt utsatta har vi fått information om att riskfaktorn är större vad gäller barn som far illa i dessa områden.

Barn till utlandsfödda, ensamstående mödrar och yngre personer är de grupper i samhället som oftast är mest utsatta och far illa på olika sätt (SOU 2001:72, 061106). Barnen är beroende av sina föräldrar och föräldrarna i sin tur är beroende av det omgivande samhället. Barnfamiljer i Sverige har, ur internationellt perspektiv, ett bra ekonomiskt stöd som föräldraledighet, barnbidrag, ersättning vid vård av sjukt barn, bostadsbidrag m.m. som minskar påfrestningen för föräldrar. Eftersom det finns ett samband mellan socioekonomiska problem och barnmisshandel är ekonomiskt stöd till barnfamiljer en viktig förebyggande åtgärd (Hindberg 2006). Regeringen tar upp i sin rapport SOU 2001:72 (061106) att det finns ett tydligt samband mellan barns hälsa och familjens ekonomiska och sociala villkor, ju sämre ekonomi familjen har desto mer far barnen illa. Det gäller även här i Sverige där nästan inga barn lever i absolut fattigdom. Gemensamt för barn som far illa är att föräldrarna är för upptagna med den egna situationen för att kunna uppmärksamma barnets behov.

Samhället tycker ofta att barnhälsovården och förskolan är ett bra ställe att vara på för de barn som är utsatta. Men Hindberg (2001) säger i sin rapport ”Samarbetets svåra konst” att även det skyddsnätet har hål. Författaren har intervjuat personer från barnhälsovården, och tre av sex intervjuade har inte upptäckt något fall av barnmisshandel även om de har jobbat i många år. I förskolan upptäckts inte heller många fall av barnmisshandel, vilket författaren tycker är märkligt eftersom barnen oftast är där under många år och personalen träffar föräldrarna regelbundet. Hindberg (2001) tror att den täta kontakten med föräldrarna och arbetet med att bygga upp en bra relation samtidigt kan försvåra för personalen när det gäller att se och anmäla barn som far illa.

Bengtsson & Svensson (2002) berättar också om rapporter ifrån forsknings- och utvecklingsbyrån (FOU-byrån) i Stockholm. Rapporterna visar på att personalen inom skola och omsorg brister i fullgöra sina anmälningsskyldigheter. En anledning var att det fanns bristande kunskaper om anmälningsskyldigheten hos berörd personal.

12

Ett annat skäl som angavs vara personalen var oroliga för att föräldrarna skulle flytta barnen till en annan förskola eller skola. Hindberg (2006) säger att man oftast upptäcker barn som far illa i först i skolan. Det kan bero på att barnet är äldre och själv kan berätta. Det kan även bero på att där ställs högre krav på barnet än i förskolan, barnet skall bl.a. kunna sitta mera stilla och klara av att arbeta mer självständigt.

Hans Svensson beskriver i utbildningsmaterialet ”Barn i riskzon” (1993) en process som han kallar ”asocialitets-slalom”. Det innebär att barnavårdscentralen upptäcker utsatta barn men inte gör någonting åt det, utan de hoppas istället på att förskolan skall göra samma upptäckt och vidta de åtgärder som de själva inte gjort. När barnet sedan är i förskolan tvekar ofta personalen och är allför försiktiga, vilket leder till att tiden går och att skadorna hos barnet blir värre. Förskolan i sin tur hoppas att skolan har bättre resurser i att ta tag i problemen. När barnet väl har börjat i skolan, så inser läraren snart att det finns ett problem. Alla vuxna måste vara uppmärksamma på signalerna. Några signaler kan vara att barnet plötslig blir oroligt, får svårt att samspela och visa känslor, blir tillbakadragen osv. De måste reagera, åtgärda och arbeta för att barnet skall få hjälp och stöd. Forskning och erfarenhet visar att om barn får hjälp i tidig ålder kommer det att förebygga psykosociala skador i vuxen ålder enligt BRIS (080920). I Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda (Socialdepartementet, 2001) kan man läsa att få fall av misshandel upptäcks i förskolan. Detta trots att barnen befinner sig där under större delen av dagen, ofta under flera års tid. Vidare kan man läsa att pedagogernas täta kontakt med föräldrarna ibland kan bli ett hinder för personalen att upptäcka barn som far illa. Det är svårt för personalen att börja misstro de föräldrar som man utvecklat en relation till. Man tvivlar på sina upptäckter. I allt arbete med barn är det viktigt att vara medveten om att känslomässiga blockeringar är vanligt. Som vuxen måste man vara uppmärksam på utsatta barns signaler.

13

3 Bemötande

När man som pedagog möter barn som far illa är det viktigt att man är väl införstådd med hur viktigt det är att möta barnen på ett bra sätt. Här presenteras forskning kring möten och bemötande och hur betydelsefullt det kan vara för barn som far illa.

Juul & Jensen (2003) skriver att i en skola där ”lugna barn” betraktas som ”goda barn” är det ofta svårt att skapa meningsfulla sociala och professionella relationer till de ”stökiga barnen”. En del pedagoger bedömer ofta barns beteende utifrån den inverkan det har på deras arbetsvillkor, och får då svårt att upptäcka vilka konflikter och svårigheter som ligger bakom barnets beteende. Relationer mellan barnen och mellan barnen och läraren är oerhört viktigt för barns hälsa. Lundgren & Persson (2003) menar att det är viktigt för barnets självbild att man blir sedd, får beröm och känner sig omtyckt. Gustafsson (2004) pratar mycket om vilken betydelse den vuxna har för barnets utveckling, speciellt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Förskolan är en av barnets viktigaste miljöer och en professionell vuxen har stor betydelse i mötet med barnen. Vissa barn kan framkalla negativa känslor hos de vuxna men då gäller det att man som vuxen kan vara empatiskt i sitt bemötande av barnet istället för att bli arg. Empati handlar mycket om att utveckla sina egna attityder och sin egen förmåga att förhålla sig till barnet på ett sätt som hjälper barnet i sin utveckling. Som vuxen måste man försöka förstå barnets motiv till beteendet. Man måste försöka förstå vad det kan det vara som gör att barnet beter sig och handlar på ett visst sätt, och hur man skall kommunicera tillbaka. Barn som far illa, rättare sagt alla barn, behöver någon att tala med och någon som ser och bekräftar dem. Eva Hoff (070924) bekräftade det på sin föreläsning genom att betona vikten av att barnen får uppleva kommunikation, värme, ömsesidighet, stöd trygghet, konsekvens, omvårdnad och tolerans för att kunna bygga upp sitt eget själv och självkänsla. Det är viktigt att ha de ”punkterna” i åtanke när man lägger upp verksamheten i en förskola, både på organisationsnivå och i planeringen i arbetslaget, men även de enskilda pedagogerna bör med jämna mellanrum ”rannsaka” sig och se om man själv arbetar efter värdegrunden eller inte. Det är viktigt att mötet mellan människor inte skall stanna vid en artig konversation utan för att gå på djupet krävs empati, att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

14

Gustafsson (2004) skriver att det viktigaste för att empatin skall kunna utvecklas och förstärkas hos ett barn tycks vara att barnet omges av empatiska vuxna som kan tydliggöra vad empati verkligen innebär. Det kan vara personal i förskolan som trivs med sina arbeten och som skapar ett positivt arbetsklimat med värme, humor och trivsel. Pedagogerna i förskolan kan förstärka den empatiska förmågan hos barnen genom ett empatiskt förhållningssätt. Det i sin tur kan leda till att barnen kan visa empati för varandra. Sterns teorier tar upp vikten av att man i förskolan tar ögonkontakt och fysisk kontakt med barnen. Barn som inte får bekräftelse för sina känslor kan inte heller utveckla empati för andra. Enligt Stern är samspelet människor mellan med nära relationer det viktigaste för utvecklingen. Utan samspel kan man inte utvecklas som människa. Samspel är grunden för att kunna kommunicera och utveckla förmågan till lärandet (Brodin & Hylander1997). I Lpfö 98 (Lärarförbundet, 2004) står det att förskolan skall ta till vara och utveckla barnens förmåga till ansvarskänsla. Förskolan skall uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation. Verksamheten skall präglas av omsorg om individen och bidra till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas. Evenshaug & Hallen (2001) säger att det är i samspel med pedagogerna som barnen lär sig om sig själva och utvecklar sin jagbild, även om grunden har lagts tidigare har detta en stor betydelse för deras fortsatta utveckling. Eva Hoff (070924) bekräftar detta, hon menar att barn kan få problem med självutvecklingen p.g.a. att vuxna, i detta fall en pedagog, brister i intoningen av barnet.

Gustafsson (2004) menar att de flesta kan möta andra människor på ett vänligt och intresserat sätt. Men att verkligen möta en människa med värme och empati är mycket mer än att bara vara vänlig. Det går inte att låtsas för då blir man snabbt genomskådad. Man måste vara på samma nivå som barnen för att kunna se och möta dem på rätt sätt. Man skall lyssna på barnen utan att döma, det är en stor och svår uppgift men man skall inte fly ifrån den. Författaren poängterar att den viktigaste drivkraften i livet är mötet, att någon ser mig, bryr sig och förstår. Eftersom skolan är den plats i samhället som har kontakt med de flesta barn är det också här man måste ge barnen trygghet och glädje inför framtiden. Författaren tar även upp att förskolan och skolan måste formas efter de barn som faktiskt finns där, inte efter en förskönad bild av hur barn bör eller förväntas vara. De vuxna har det yttersta ansvaret för barnen, vilken miljö de vistas i och för att möten ska kunna bli möjliga.

15

3.1 Att våga lyssna

Det finns många olika anledningar till att barn som far illa inte vänder sig till och/eller når fram till en vuxen som skulle kunna hjälpa dem. Det kan vara svårt för barnen att våga berätta eller så vet de inte vart de kan vända sig för att få hjälp och stöd. Som vuxen är det viktigt att tänka på att många barn tror att det är deras fel, och att de har sig själva att skylla att de blir slagna eller far illa på andra sätt. Många gånger har förövaren hotat eller mutat barnet till tystnad. Är förövaren någon i barnets familj är det viktigt att komma ihåg att familjelojaliteten ofta är stark trots att barnet far illa, barnet kan känna att det förråder sin familj eller släkt. Barnet kanske försöker att få kontakt med någon vuxen i förskolan/skolan men signalerna uppfattas inte och barnet ger till slut upp sina försök (BRIS, 080920).

När man som vuxen upptäcker att ett barn far illa kan det finnas hinder som gör att det blir svårare att lyssna på barnet och bemöta det på ett bra sätt. Det är lätt att identifiera sig med föräldrarna, men svårare att se situationen ur barnets perspektiv. I vår kultur och vårt samhälle väger familjens integritet ibland tyngre än barnets rätt till skydd. Att inse att ett barn far illa kan vara smärtsamt och det är då vanligt att man söker andra förklaringar till sina upptäckter. En annan viktig orsak som kan försvåra bemötandet av utsatta barn är att man som vuxen inte har tillräckliga kunskaper för att kunna bemöta barnen utifrån deras behov (BRIS, 080920).

Barn som far illa kan bära på många olika känslor inom sig som ångest, aggressioner, sorg mm. Genom att observera barnen i vanliga situationer som t.ex. leken kan pedagogen få reda på hur barnet upplever sin situation. Utifrån sina observationer kan pedagogen sen försöka leva sig in i dessa känslor för att förstå och kunna möta barnet på barnets nivå (Killén 1993). Lundgren & Persson (2003) berättar att skolan är den miljö som barnen tillbringar mest tid under uppväxten. Därför är det viktigt att skolan, men även förskolan, aktivt arbetar med att motverka uppkomsten av riskzonsproblematik. Killén (1993) berättar att barn behöver förstående och lyssnande vuxna även om de inte mår så dåligt att socialtjänst och/eller polis måste ingripa. En vuxen som tar sig tid betyder mycket för ett barns trygghet och välbefinnande.

16

4 Begrepp

Här beskrivs och förklaras olika begrepp som används när man talar om barn som far illa. Vi kommer att presentera de vanligaste sätten som barn kan fara illa på, det finns givetvis många fler sätt men det finns inte möjlighet att gå närmare in på alla här.

4.1 Barnmisshandel

Enligt Rädda Barnens Det handlar om ett barn (080920) misshandlas tusentals barn i Sverige, några så svårt att de dör. Många av de barn som misshandlas får fysiska och/eller psykiska skador, ofta för livet.

Anmälningarna om misshandel mot barn 0-6 år har ökat med 88 procent de senaste tio åren. Enligt Brå (Brottsförebyggande Rådet) beror ökningen främst på en ökad benägenhet att anmäla, men är mörkertalet stort. År 2007 anmäldes 1500 brott om misshandel mot barn i åldrarna 0-6 år.

Diagrammet nedan visar antalet anmälda fall de senaste tio åren:

Brå bedömer att ökningen av antalet anmälningar beror på att brotten anmäls i större utsträckning än tidigare. En av orsakerna kan vara att de som jobbar med barn har fått stärkt anmälningsplikt och att toleransen mot fysisk bestraffning mot barn har minskat (Brå, 081124).

17

4.2 Vad kännetecknar barnmisshandel?

Enligt Fahrman (1993) tror många att barnmisshandel handlar om ren fysisk misshandel, d.v.s. att barnet blir slaget av föräldrarna eller någon annan vuxen. Det gör att de skador som inte syns, de skador som orsakas av psykisk misshandel inte ses lika allvarligt på. Men ur barnets perspektiv är skadorna från fysisk och psykisk misshandel lika allvarliga. Det är ofta svårt att kategorisera misshandeln då de ofta griper in i varandra. Ett barn som t.ex. utsätts för sexuell misshandel, utsätts även för psykisk och fysisk misshandel. Ett barn kan även hamna i alla kategorier.

4.2.1 Aktiv fysisk misshandel

Med aktiv fysisk misshandel menas att barnet utsätts för fysisk skada, det upptäckas genom att barnet får blåmärken, benbrott, blir förgiftad o.s.v. Denna misshandel är lättare att upptäcka än de övriga eftersom det är lättare att se blåmärken eller andra kroppsliga skador. En annan orsak till att denna typ av misshandel uppmärksammas mer än de övriga är för att det kan leda till att barnet avlider i extrema fall. De föräldrar som misshandlar sitt barn klarar oftast inte av den frustation det innebär att vara förälder, och de har kanske själva blivit misshandlade som barn (Fahrman, 1993).

4.2.2 Passiv fysisk misshandel

Passiv fysisk misshandel är när förövaren inte menar att skada barnet fysiskt. Här handlar det istället om att man saknar förmågan att tillgodose barnets mest grundläggande behov, t.ex. behovet av mat, kläder, värme och medicinsk vård. En orsak kan vara att föräldrarna inte har förmågan att ge sitt barn lämpligt omvårdnad p.g.a. egna brister eller problematik. Som passiv fysisk misshandel räknas allt ifrån att man inte byter blöja på barnet så huden blir infekterad, bristande tillsyn av barnet t.ex. att barnet försvinner utan att föräldrarna reagerar på att barnet försvunnit (Fahrman, 1993). Killén (1993) tar upp att många av de barn som utsätts för dålig omsorg i hemmet kommer från hem med en svår ekonomisk situation. Dålig ekonomi kan vara en stressfaktor som påverkar personen negativt.

18

4.2.3 Aktiv psykisk misshandel

Enligt Fahrman (1993) handlar den psykiska misshandeln om att en eller båda föräldrarna är känslomässigt avvisande mot barnet. Barnet var kanske inte önskat och föräldern/föräldrarna var kanske tvungna att göra val som de kanske inte hade gjort annars. Barnet får sina fysiska behov tillgodosedda men inte sina känslomässiga behov. Ett barn som blir psykiskt misshandlat får ofta problem med självkänslan och svårt att känna tillit till andra personer i sin närhet. Ett barn som ses som värdelöst, bekräftar genom sitt beteende föräldrarnas förväntningar på sig. Eftersom barnet får denna uppfattning om sig själv får barnet svårare att ta emot positiv bekräftelse ifrån andra människor.

4.2.4 Sexuell misshandel

Med sexuell misshandel av ett barn menas att det är ett barn under 17 år som utnyttjas i sexuella handlingar för att tillfredsställa förövarens sexuella behov. För barnet är detta en sexuell kränkning som barnet kanske inte kan förstå och då inte heller ge sitt samtycke (Fahrman, 1993).

Den sexuella handlingen är allt ifrån ord, beröring (med eller utan föremål) till samlag. Det är alltid den vuxne som skall ta ansvaret oavsett om det är barnet som tar det sexuella initiativet (Swärd, 2001). Sexuella övergrepp är inte alltid av fysisk karaktär, det kan vara allt från sexuella kommentarer och förslag till visande av pornografiskt material. Som fysisk kontakt menar man ofta beröring av brösten, onani, oralsex, att föra in finger, föremål eller penis i anus eller vagina. Men även att offret har uppmuntrats eller på olika vis tvingats till att utöva sexuella handlingar på förövaren. En annan form av sexuellt utnyttjande kan vara att förövaren får med barn och unga i aktiviteter som har för avsikt att framställa barnpornografi eller för att utöva barnprostitution (Socialstyrelsen, 081124).

4.2.5 Övrig misshandel

En annan form av barnmisshandel, som ofta glöms bort är när barnet blir vittne till hur en förälder misshandlar den andra föräldern. När barnet bevittnar misshandel av en förälder eller ett syskon räknas det som psykisk misshandel. Barnet försöker ofta skydda den som blir slagen, oftast mamman med sin egen kropp, eller genom att ge sig på den som slår. Så många som 10 % av alla barn har någon gång upplevt att deras mamma blir misshandlad (Rädda Barnen, 080920).

19

En del barn lever i familjer med drogproblem och/eller alkoholproblem. Missbruk av alkohol eller läkemedel kan vara periodvis, t.ex. när familjen är i kris, vid skilsmässa, dödsfall eller psykisk eller fysisk sjukdom. Vid missbruk av narkotika går beroendet ofta fortare och märks tydligare på den vuxna. Studier har visat på en stark koppling mellan familjevåld och missbruk inom familjen. Barnen tvingas växa upp fort och ta hand om sina föräldrar och sina egna syskon. De vågar inte heller ta hem vänner eftersom de aldrig vet i vilket tillstånd föräldrarna befinner sig enligt Johansson (2004).

Vi har tagit upp de vanligaste sätten som barn kan fara illa på, men det finns naturligtvis många andra sätt, både fysiska och psykiska. Det kan bl.a. vara att barnet blir försummat fysiskt och/eller psykiskt, har fel kläder för årstiden, är smutsig, alltid är hungrigt när barnet kommer till förskolan eller alltid är trött pga för lite sömn.

20

5 Vad säger lagen?

I detta kapitel kommer vi att ta upp om vad lagen säger och om pedagogers anmälningsplikt, och vad den innebär. Vi kommer även att ta upp om hur en anmälan går till och hur man som pedagog skall gå tillväga.

5.1 Anmälningsskyldighet

Den svenska lagstiftningen kring barn finns inte samlad i ett enda dokument utan står skriven i flera olika lagar. I föräldrabalken (FB) står det om barnens rätt till omvårdnad, samt föräldrarnas rättigheter och skyldigheter i vårdnads- och förmyndarfrågor. I föräldrabalken finns även förbudet mot aga eller annan kränkande handling som föräldrarna kan tänkas utsätta barnen för (6 kap.1§) (Regeringen, 061106). I Socialtjänstlagen (SoL) 14 kapitlet förklarar anmälnings- och uppgiftsskyldigheten och innehåller en uppmaning till alla att anmäla.

”1§ Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns

skydd bör anmäla detta till nämnden (Länsstyrelsen Östergötland, 061107).

Alla som möter barn och ungdomar i sin verksamhet är skyldiga att anmäla om de misstänker eller får vetskap om att ett barn far illa. Anmälningsplikten gäller redan vid misstanke om att ett barn far illa, man måste inte ha bevis som bekräftar misstanken. Det är socialtjänstens sak att utreda om misstankarna är berättigade eller inte. Det är även socialtjänsten som beslutar om vilka åtgärder som skall vidtas (Rädda Barnen, 061107).

FN:s Barnkonvention tar upp om barns rätt till skydd;

Artikel 19; 1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder

i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavarens eller annan persons vård (Lärarens handbok, 2002).

Artikel 39; Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk

rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp (Lärarens handbok, 2002).

I SoL finns även paragrafer som rör uppgiftsskyldighet, 11 kapitlet, 1 och 2 §§. Enligt de paragraferna är man skyldig att lämna ut uppgifter som har betydelse för den aktuella

21

situationen och som kan vara relevanta för den kommande utredningen som utförs av socialtjänsten angående barnets behov av skydd. Alla som arbetar med barn och ungdomar och står under anmälningsplikten omfattas även av uppgiftsskyldigheten (Länsstyrelsen Östergötland, 061107). Alla på arbetsplatsen är skyldiga att lämna uppgifter som kan ligga till grund till socialtjänstens utredning. Även om man inte gjort anmälan själv så har man en skyldighet att medverka i utredningen.

5.2 När och hur gör man en anmälan?

Det räcker att man har misstankar om att ett barn far illa för att man skall kunna göra en anmälan. Men ändå är det ofta så att anmälaren letar efter säkra tecken på att barnet far illa när man funderar på att göra en anmälan. Det är ett stort och svårt steg att göra vilket också visar sig genom att mycket få anmälningar kommer in till socialtjänsten från barnomsorgen. Det svåra är att det aldrig går att få några garantier för att en anmälan leder till en förbättring för det berörda barnet. Men ett barn som har det svårt kanske ändå känner sig bekräftat genom att vuxna i omgivningen visar att de bryr sig om det. Det finns barn som känner sig övergivna av hela vuxenvärlden för att ingen verkar vilja se deras svårigheter eller kommer dem till undsättning i en svår situation säger Fahrman (1993).

Oftast finns det inga tydliga instruktioner på hur man skall gå tillväga om ett barn far illa, men om man misstänker att ett barn misshandlas bör man prata med sin chef eller i arbetslaget om misstankarna innan man kontaktar föräldrarna. När man väl pratar med föräldrarna bör man vara rak och tydlig, och föräldrarna bör få besvara misstankarna. Även om anmälningsskyldigheten är till för att skydda barnen kan man inte komma ifrån att en anmälan alltid påverkar hela familjen. Barnets intressen kan stå i motsättning till föräldrarnas och en anmälan kan ofta uppfattas som en misstroendeförklaring mot föräldrarna. Det är bra om den som avser att göra en anmälan själv kan informera föräldrarna om att man kommer att ta kontakt med socialtjänsten på grund av sin oro för barnet och att en sådan kontakt kan göras gemensamt. Detta är inte alltid möjligt eller lämpligt, är situationen akut så måste man sätta barnets säkerhet först och ta kontakt med socialtjänsten direkt. Men det har visat sig att öppenhet ofta kan bidra till att positiva förändringar blir möjliga. En del föräldrar kan reagera med ilska och aggressioner, hot mot den som anmäler är inte ovanliga i en sådan situation. Det kan försvåra att en anmälan görs, men samtidigt visar det tydligt på barnets utsatthet och att barnet (och familjen) kan vara i behov av samhällets hjälp och skydd. Är man osäker kan

22

man kontakta socialförvaltningen för rådgivning, man behöver inte nämna familjens namn vid rådgivningen. Det finns inga formella regler för vem som ska stå för en anmälan, men oftast är det ledningen för förskolan som skriver under anmälan till socialförvaltningen, eventuellt tillsammans med någon annan ur personalen som arbetar med barnet (Fahrman, 1993).

23

6 Teori

Här presenterar vi en sammanfattning av Pierre Bourdieus teorier, bl.a. hans teori om habitus.

6.1 Pierre Bourdieu

Sociologen Pierre Bourdieu menar att man föds in i habitus, eller fält som formas av statusförhållanden, kultur, normer m.m. Pierre Bourdieu menar att samhället består av olika fält, där människorna i fälten har olika intressen. Man formas hela tiden av sina livserfarenheter blir alltså någon i det sammanhang man verkar och i relation till andra. Man föds in i ett fält, habitus, men under levnadsåren kan man påverka och förflytta sig genom olika fält och habitus. Man kan till exempel tala om det kulturella fältet, det politiska fältet, det akademiska fältet. Fälten är i ständig rörelse, enligt Bourdieu lever man i olika sociala rum eller livsvärldar. Förflyttningar inom olika sociala rum sker inte av en slump, utan alla har egenskaper och förutsättningar för att förändra sitt habitus. Vilket fält som man befinner sig i är relaterat till sociala maktförhållanden, som i sin tur baseras på tillgången av olika former av kapital. Med kapital menar Bourdieu kapital av symbolisk eller social karaktär, inte nödvändigtvis kapital i form av materiella tillgångar. Symboliskt kapital kan vara utbildningsnivå, titel eller tjänst (Bourdieu, 1986).

6.1.1 Habitus

Begreppet habitus är individens sätt att tänka och handla i den sociala världen. Man formas hela tiden av livserfarenheter och habitus är ett samlingsbegrepp för de olika fält som man vandrar mellan under sin livstid. Det kan beskrivas som ett slags verktyg för att uppfatta sig själv och andra människor. Bourdieu säger att begreppet habitus är en produkt av människans socialisation, vilket innebär att den ständigt utvecklas och förändras. Man föds in i ett fält, habitus, men man skapar sig möjligheter och har själva förmågan att skapa nya fält och vandra mellan olika habitus under hela livet (Bourdieu, 1995).

Bourdieu talar också om kapitalformer som ekonomiska, kulturella eller sociala. Kapitalen är en samling begrepp som tillsammans med habitus och sociala fält utgör de analytiska verktyg som man använder för att beskriva individer och gruppers motivation, handlingar och sätt att tänka. Det kulturella kapitalet är bl.a. kunskaper, erfarenheter och värderingar. Det ekonomiska är det man får genom materiella tillgångar. Det sociala kapitalet består av familj,

24

släktingar, vänner. Är man arbetslös kan det påverka det sociala fältet och/eller det ekonomiska fältet, vilket kan innebära att man känner sig isolerad och utanför samhällets normer (Bourdieu, 1995).

Precis som om barnen är beroende av sina föräldrar är föräldrarna beroende av det omgivande samhället. Svenska barnfamiljer har ur internationellt perspektiv ett generöst ekonomiskt stöd som föräldraledighet, barnbidrag, ersättning vid vård av sjukt barn, bostadsbidrag mm som minskar påfrestningen för föräldrar. Eftersom det finns ett samband mellan socioekonomiska problem och barnmisshandel är ekonomiskt stöd till barnfamiljer en viktig förebyggande åtgärd (Hindberg 2006). Regering tar upp i sin rapport SOU 2001:72 (061106) att det finns tydliga samband mellan familjens ekonomiska situation och barns utsatthet. Det finns tydliga samband mellan barns hälsa och familjens ekonomiska och sociala villkor, ju sämre ekonomi familjen har desto mer far barnen illa. Det gäller även här i Sverige där nästan inga barn lever i absolut fattigdom. Föräldrarnas ekonomiska situation kan bidra till att de är för upptagna med sin egen situation för att kunna uppmärksamma barnets behov. Barn till utlandsfödda, ensamstående mödrar och yngre personer är de grupper i samhället som oftast är mest utsatta och far illa på olika sätt.

Bourdieu säger att det finns många områden av fält där en gemensam grupp människor och institutioner kämpar för sådant som är gemensamt för dem. Sociala fält skapas när människor med samma intressen förs samman. Det är inte förrän man kommer utanför sitt sociala fält man uppmärksammar sitt habitus. Som pedagog påverkas man av sitt habitus och man måste vara medveten om hur det påverkar vilka beslut man fattar i det dagliga arbetet med barnen på förskolan. Habitus påverkar hur man bemöter andra, ens värderingar och hur man ser på omvärlden. Är man inte medveten om sitt eget habitus kan det omedvetet påverka hur man bemöter barn som far illa och föräldrarna till dessa barn. Först när man som pedagog blivit medveten om sitt habitus och dess påverkan kan man förändra sitt synsätt och tankemönster.

25

7 Metod

Här kommer vi presentera vilken metod vi valde att använda oss av under insamling av information. Vi kommer även presentera vår urvalsgrupp för intervjuerna och tillvägagångssättet för valet av undersökningsområde.

7.1 Metodval

Johansson och Svedner (2001) berättar om fyra vetenskapliga undersökningsmetoder som man kan använda sig av när man samlar information till en uppsats. Dessa fyra är kvalitativ intervju, enkät, textundersökning och observation. Som metod har vi valt att använda oss av kvalitativa intervjuer. Eftersom ämnet kan väcka mycket tankar och känslor så tycker vi att en personlig kontakt med intervjupersoner kan ge mer information än vad en enkätundersökning skulle göra. Eftersom vi är intresserade av hur man som pedagog bör bemöta och handla när barn far illa anser vi att intervju är den lämpligaste metoden för vårt syfte.

Trost (2001) säger att om en fråga riktar sig åt hur ofta, hur många/vanligt något är så bör man göra en kvantitativ studie. Men om frågan handlar om att förstå eller att hitta mönster skall man göra en kvalitativ studie. Om man t ex vill förstå hur en människa tänker och handlar så är det bra att använda sig av en kvalitativ studie. Johansson och Svedner (2001) berättar om två olika typer av intervjuer, en som bygger på bestämda frågor till de medverkande och en som använder sig av lite friare frågor. Den första kallar man för strukturerad intervju och den senare för kvalitativ. Den kvalitativa intervjun är den vanligaste intervjun, där är endast frågeområdena bestämda medan frågorna kan variera från intervju till intervju. Syftet med den kvalitativa intervjun är att få den intervjuade att ge så fullständiga svar som möjligt. Genom att utgå ifrån öppna frågor kan den intervjuade prata fritt utifrån sina erfarenheter.

Vi har valt att göra en intervjuguide till varje enskild person vi ska intervjua. Vissa huvudfrågor är samma för alla intervjupersoner, men vi har valt att lägga till vissa frågor som är anpassade för just deras kunskapsområde och vilken information som vi har sökt efter inom deras kunskapsområden. Bell (2006) tar upp att fördelen med intervjuer är att det är flexibelt. Är man bra på att intervjua så kan man gå mer in på ämnet och väcka den intervjuades intresse och känslor på ett bättre sätt än via en enkät. Genom intervjuer kan man

26

komma med följdfrågor som kan vidareutveckla svaren. Nackdelen med att använda sig av intervjuer om metod kan vara att det tar ganska lång tid, vilket kan göra att man inte hinner med så många intervjuer. Trost (2005) påstår däremot att det är bättre med ett mindre antal välgjorda intervjuer istället för att göra många intervjuer som blir mindre bra.

Repstad (1999) tar upp att man kan spela in intervjuerna på band. Fördelar och nackdelar med att spela in en intervju på band kan vara att man som intervjuare slipper lägga ner tid på att skriva, och kan istället koncentrera sig på respondenten. En bandspelare fångar också lättare upp tonfall och pauser, men en nackdel kan tuvärr vara att den intervjuade känner sig osäker vilket kan göra att situationen blir obekväm. Man kan inte heller räkna med att den intervjuade vill bli inspelad. Vi har inte använt oss av någon bandspelare då vi inte har tyckt att det varit nödvändigt. Vi har antecknat vid intervjuerna, vilket har fungerat bra. Vi har båda ställt frågor under intervjun men en av oss har haft huvudansvaret att anteckna svaren. Då vi båda är snabba på handen så har det gått väldigt bra. Pauserna som blev då vi antecknade kändes positiva då respondenten fick andrum och tillfälle att fundera vidare på frågan, och vi fick möjlighet att ställa motfrågor eller följdfrågor.

Vi använder oss av figurerade namn i presentationen av våra intervjuer för att personerna ska kunna vara anonyma. Johansson och Svedner (2001) påpekar att arbetet måste bygga på respekt för de människor som deltar. De deltagande skall ha en beskrivning av hur undersökningen kommer gå till och vad syftet är. Vi har informerat alla våra intervjupersoner om vad arbetet skall handla om, tillvägagångssättet och att de kommer vara anonyma i undersökningen. Det är viktigt att man berättar för de deltagande i undersökningen att det är frivilligt att ställa upp, och att de när som helst kan avbryta sitt deltagande enligt Vetenskapsrådet (2002). När vi frågade våra olika medverkande i undersökningen om de ville ställa upp på en intervju så kändes det som om att de gav en väldigt positiv respons. Alla var positiva till deltagandet och tyckte det var ett spännande ämne vi valt att skriva om. Vi poängterade ändå att det var frivilligt och att de när som helst kunde dra sig ur undersökningen.

27

7.2 Urval

Vi har intervjuat två förskollärare på olika förskolor, vi har tidigare intervjuat en förskollärare och har valt att bygga ut vår undersökning med att intervjua ytterligare två förskollärare för att få en bredare empirisk insamling att analysera. Förskollärarna arbetar på förskolor i områden där de flesta familjerna lever med en social och ekonomisk utsatthet. Vi har även intervjuat en representant från polisen, socialtjänsten, BVC samt en specialpedagog från en skola som ligger i ett av dessa områden. Vi tog även ta kontakt med Kriscentrum i Malmö för att se om vi fick göra en intervju och se hur de bemöter barn som far illa. Johansson och Svedner (2001) säger att man skall berätta att de deltagande skall veta att de är anonyma i undersökningen. Anledningen till att vi nämner att Kriscentrum ligger i Malmö är att de bad om att bli nämnda, de ville att fler skulle känna till och veta att Kriscentrum finns. Vårt urval baseras på vårt undersökningsområde, personerna som vi valt att intervjua representerar olika yrken där man ofta kommer i kontakt med barn som far illa. Anledningen till att vi ville prata med olika personer i olika yrken är att vi vill få höra om olika erfarenheter och olika perspektiv kring barn som far illa. Genom att ha ett brett urval av intervjupersoner hoppas vi att vi skall få flera olika infallsvinklar att arbeta vidare med i vårt arbete. Personerna i intervjuerna representerar olika myndigheter som kommer i kontakt med barn som far illa, men under olika förutsättningar och stadier vid t.ex. en anmälan. Eftersom vi studerar till förskollärare har vi valt att fokusera på barn i förskoleåldern. Eftersom BVC har en regelbunden kontakt med de flesta barn i förskoleåldern så kan de uppmärksamma om barnens välbefinnande ändras av olika anledningar därför och vi känner att det var relevant att intervjua en representant för BVC. Vi har även haft möjligheten att samtala med en barnskötare som tillsammans med sitt arbetslag genomfört en anmälan om misstänkt barnmisshandel till socialförvaltningen. Vi har använt oss av fingerade namn i presentationen av våra intervjuer för att personerna skall kunna vara anonyma.

7.3 Genomförande

Förskollärarna, barnskötaren, specialpedagogen samt rektorn som är intervjuade arbetar på förskolor där vi gjort vår VFT. Arbetet behandlar ett känsligt ämne och under vår VFT har vi fört en diskussion om barn som far illa med pedagogerna. Då ämnet kan vara känsligt tycker vi det är positivt att man har en relation till respondenterna en del innan intervjun, det kan göra att personalen känner sig mer avslappnad och vågar svara mer ärligt. En annan avgörande orsak till vårt val är vi har upplevt att de har mycket kunskap om ämnet. En

28

nackdel kan vara att det försvårar för respondenterna och för oss att vara helt objektiva under intervjutillfällena. Under vår sista praktikperiod frågade vi förskollärarna om vi kunde få göra en intervju med dem. Därefter bokade vi in en tid då vi kom till förskolorna för att genomföra intervjuerna. Samtalen genomfördes bakom stängda dörrar i personalrummen på respektive förskola, för att kunna värna om anonymitet vid intervjuerna.

Från början var det inte planerat att göra en intervju med en barnskötare, men under VFT:n framkom det att arbetslaget precis varit inblandade i en anmälan om en misstänkt misshandel. Vi kände då att det var relevant att genomföra en intervju med barnskötaren eftersom hon hade erfarenhet av anmälningsproceduren, från början till slut. Eftersom intervjun inte var planerad var bara en av oss närvarande vid det tillfället. Intervjun genomfördes på avdelningen efter stängning. En svårighet med intervjun är att det bara är en av oss som kan tolka intervjusvaren och ställa följdfrågor. Anteckningarna blev då inte helt fullständiga då det bara var en som kunde anteckna samtidigt som samtalet pågick. Hade vi fått mer tid på oss kunde vi båda genomfört intervjun eller ordnat med en bandspelare, då hade kanske resultatet blivit annorlunda. Men trots omständigheterna fick vi mycket bra och relevant kunskap från intervjun.

Från början ville vi intervjua en kurator, men skolan som vi hade tänkt kontakta hade ingen kurator för tillfället. En av pedagogerna som vi tidigare intervjuat föreslog att vi skulle kontakta specialpedagogen som är knuten till förskolan där pedagogen arbetar. Intervjun med specialpedagogen genomfördes en dag när hon var ute på förskolan i ett annat ärende. En av oss tog kontakt med henne och frågade om hon kunde svara på några frågor. Specialpedagogen visste sen tidigare att vi skulle skriva ett arbete om barn som far illa, eftersom hon tidigare varit på förskolan och då frågade vi om vi fick kontakta henne om vi hade frågor. Samtalet genomfördes bakom stängda dörrar i förskolans personalrum. Eftersom hon arbetar med barn som är i behov av särskilt stöd vet hon hur viktigt det är att bemöta barn på ett bra sätt. Därför kände vi att hon hade mycket kunskap som var relevant för vårt examensarbete. Intervjun fick genomföras på förskolan när hon var där i ett annat ärende, vilket kan vara en svårighet eftersom hon kan ha känt sig pressad. Men vi upplevde inte att hon gjorde det. Efter samtalet sa hon att vi gärna fick kontakta henne igen om vi hade fler funderingar eller nya frågor.

29

Intervjun med rektorn fann vi relevant eftersom det framkommit i tidigare intervjuer att rektorn har huvudansvaret för anmälningarna till socialtjänsten. Rektorn kontaktades först via telefon, där vi presenterade oss och vårt syfte med intervjun. Vi fick en tid för intervjun och intervjun genomfördes på hennes kontor på skolan där hon arbetar. Under intervjun hade en av oss huvudansvaret för att anteckna medan en ställde frågor. Det framkom att det fanns en handlingsplan för hur man skall gå till väga om man möter barn som far illa. Handlingsplanen är utarbetad av stadsdelsförvaltningen och bör finnas på alla förskolor i hennes distrikt.

Misstänker man att ett barn far illa skall man göra en anmälan till socialtjänsten. Därför var det väsentligt att intervjua en representant för socialtjänsten. Eftersom vi var osäkra på vem vi skulle tala med på socialtjänsten ringde vi först till växeln och förklarade vårt ärende. Vi skickades vidare till en kvinna som arbetar med att utreda anmälningar om barn som far illa. Efter att vi presenterat oss och syftet med vårt ärende fick vi en tid till en intervju. Intervjun genomfördes på hennes kontor på stadsdelsförvaltningen. Även den här gången var arbetet under intervjun uppdelat så att en av oss hade huvudansvaret för anteckningarna.

Eftersom barn kan fara illa på sådant vis så att polisen ibland måste ingripa ansåg vi att det skulle vara intressant att få deras perspektiv på en anmälan om barn som far illa. Polisen kontaktades via telefon för en förfrågan om intervju. Då polisen hade mycket att göra så föredrog hon att besvara frågorna via telefon. Intervjun genomfördes via telefon, vilket innebar att bara en av oss kunde medverka vid intervjun.

BVC möter barnen och dess föräldrar innan barnen kommer till förskolan. De står, precis som pedagoger, under anmälningsplikten då de kommer i kontakt med barn i sitt arbete. I deras arbete följer de barnens utveckling och har en nära relation med både barn och föräldrar. Det gör att de kan upptäcka om inte allting står rätt till hos ett barn. Vi ville ta del av deras kunskap och kontaktade därför dem över telefon. Vi presenterade oss och förklarade vårt syfte. Sedan fick vi en tid för ett möte med en representant från BVC på mottagningen. Intervjun gjordes på hennes rum på mottagningen efter hennes ordinarie arbetstid. Vilket kändes bra då vi inte tog tid från någon av hennes besök. Vi kontaktade först en annan BVC-mottagning via telefon, men de blev misstänksamma och nekade oss en intervju när vi förklarade vårt ärende och syftet med ärendet.

30

Under intervjun med socialtjänsten fram kom det att de ofta tar hjälp av Barnkriscentrum vid utredningar av barn som far illa. När vi sökte efter information på internet fann vi Kriscentrum i Malmös hemsida. Vi skickade ett mail där vi presenterade oss och bad om en intervju eller om vi kunde ställa några frågor över mail. Vi blev väldigt positivt bemötta av personalen på Kriscentrum och de ställde gärna upp på intervju. Det bestämdes att intervjun skulle genomföras på Kriscentrum. Eftersom en av oss blev sjuk den dagen så genomfördes intervjun bara av en av oss. Samtalet ägde rum i ett samtalsrum, det var två personal med under intervjun. Vid frågorna så kompletterade de och utvecklade varandras svar. De hade mycket information att ge, vilket försvårade när man skulle anteckna.

Vi valde att intervju representanter från flera myndigheter och positioner i samhället som kommer i kontakt med barn, framför allt barn som far illa, i sitt dagliga arbete. En fördel är att man får mycket information från olika perspektiv samt olika skeden i t.ex. en anmälan. Den största nackdelen är att det kan bli för mycket information, vilket gör att det kan bli svårt att sålla ut den mest relevanta informationen.

31

8 Resultat och analys

I det här kapitlet kommer vi att koppla samman teorin och resultatet av intervjuerna. Genom att göra det skall vi försöka besvara frågeställningarna som beskrevs i inledningen och syftet. Intervjuerna är gjorda med en representant från polisen, BVC, socialtjänsten, specialpedagog, rektor, barnskötare, tre förskollärare samt Kriscentrum.

I analysen kommer vi att benämna dessa som polisen, förskollärare 1, 2 och 3 o.s.v.

8.1 Anmälan

Under intervjun med polisen framkom det att polisen får in ca 150 anmälningar per år om barn som far illa i Malmö. Till polisen görs anmälan när ett brott har begåtts mot ett barn (t.ex. misshandel eller sexuella övergrepp) till skillnad från socialtjänsten där man kan anmäla vid en misstanke om att ett barn far illa på något vis. Genom intervjuerna har vi fått fram att man skall göra en anmälan vid minsta misstanke att ett barn far illa, antingen direkt till socialtjänsten eller via rektorn som sedan gör anmälan. Enligt Fahrman (1993) räcker det med en misstanke om att ett barn far illa för att göra en anmälan, misstankarna måste alltså inte vara bekräftade. Alla som arbetar inom förskolan har enligt lag anmälningsplikt som gäller redan vid minsta misstanke om att ett barn far illa (Rädda Barnen, 061107). Men det kan vara svårt att avgöra vad som är minsta misstanke, det borde finnas klarare direktiv som gäller för alla som kommer i kontakt med barn som far illa. Som det är nu är det en tolkningsfråga som avgörs av den enskildes egna värderingar och fördomar.

Förskollärare 2 har jobbat som förskollärare i ca 12 år. Hon berättar att om pedagogerna misstänker att ett barn far illa psykiskt eller fysiskt försöker de prata med föräldrarna först om deras oro/misstankar. Därefter resonerar i arbetslaget om det svar man har fått från föräldrarna kan stämma, t.ex. om barnets blåmärken verkade ha en naturlig förklaring. En risk med att de inte anmäler direkt som lagen säger är att barnens situation kanske förvärras under tiden. Samtidigt kanske den tiden visar att misstankarna om barnet inte var befogade och om en anmälan gjorts direkt, som lagen säger, kanske man hade orsaka onödigt lidande för barnet och familjen. Det är en svår balansgång, det finns nog inget rätt svar. Rapporter från FOU-byrån (Forsknings- och UtvecklingsFOU-byrån) i Stockholm visar att personal inom skola och omsorg inte fullföljer sina skyldigheter. En anledning som angavs var att personalen har bristande kunskap om anmälningsskyldigheten (Bengtsson & Svensson, 2002). Så var inte fallet hos våra respondenter, utan alla pedagoger var medvetna om anmälningsplikten. Men

32

även om pedagogerna är medvetna om sina skyldigheter om att anmäla vid minsta misstanke fick vi upplevelsen av att de ofta vill ha mer belägg för sina misstankar. Intervjun med förskollärare 3 bekräftade våra tankar. Hon menade att man blir mer uppmärksam på barnet om man misstänker att det far illa. Förskollärare 3 observerar barnet i fråga först eller dokumenterar om det finns synliga märken på barnet. Efter det tar hon sina misstankar till sin chef som sedan gör en anmälan till socialtjänsten.

Socialtjänsten rekommenderade att man först försöker ha en dialog med föräldrarna till det barn som man har fattat misstankar om, för att se om det kan finnas en lösning innan en anmälan görs. Men förskollärare 2 var tveksam till om man skulle ta kontakt med föräldrarna först. ”Ibland när en familj har försökt dölja något och det kommer upp till ytan kan föräldrarna reagera med ilska och aggressioner. Även om anmälningsskyldigheten är till för barns bästa kan man inte komma ifrån att en anmälan alltid påverkar de berörda. Det är viktigt att veta att barnen nästan alltid är lojala mot sina föräldrar oavsett hur illa behandlade de än blir” (Förskollärare 2). Hon menade att det är viktigt att gå försiktigt fram om man misstänker att ett barn far illa. Tar man kontakt med föräldrarna kan man förvärra situationen för barnet och då är det bättre att ta upp sina misstankar med chefen. Fahrman (1993) skriver att det inte är ovanligt att en del föräldrar reagerar med ilska och att det förekommer hot från föräldrar mot den som anmäler. Istället för att gå i konflikt med föräldrarna menade både förskollärare 2 och förskollärare 3 att det är bättre att ta upp sina misstankar med chefen som i sin tur står för anmälan till socialtjänsten.

Det finns inga formella regler för vem som skall stå för en anmälan, men oftast är det ledningen för förskolan som skriver under anmälan till socialförvaltningen tillsammans med någon ur arbetslaget som arbetar med barnet (Fahrman, 1993). Skulle det ändå uppstå konflikter med föräldrarna menar barnskötaren att man bör förklara för föräldrarna att man har skyldighet att anmäla och att man begår tjänstefel om man inte anmäler. Som pedagog måste man vara professionell. Även förskollärare 2 sade att det är viktigt att pedagogen inte går in i en anklagande roll eller förväntar sig ett erkännande ifrån föräldrarnas sida, utan att man istället förklarar att man har en skyldighet enligt lag att agera när man ser och/eller hör den här typen av signaler ifrån barnet. Vid varje fall av misstanke av att ett barn far illa skall detta anmälas till socialtjänsten, det gäller även om man inte har bevis. Det är upp till socialtjänsten att bevisa om misstankarna stämmer och vilka åtgärder som är lämpliga. I SoL finns även paragrafer som rör uppgiftsskyldighet, 11 kapitlet, 1 och 2 §§. Enligt de

33

paragraferna är man skyldig att lämna ut uppgifter som har betydelse för den aktuella situationen och som kan vara relevanta för den fortsatta utredningen som utförs av socialtjänsten. Alla som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och ungdomar står under anmälningsplikten och omfattas även av uppgiftsskyldigheten (Länsstyrelsen Östergötland, 061107). Vid en anmälan påbörjas en utredning av socialtjänsten för att klargöra barnets situation. De kontaktar föräldrarna och skolan/förskolan där barnet går och ställer frågor för att få en helhetsbild av hur barnet har det. Skolan/förskolan spelar stor roll i utredningarna eftersom att de kommer i kontakt med barnet varje dag i barnets vardag.

Rektorn rekommenderade att man som pedagog pratar med rektorn om man har någon misstanke om ett barn, det är viktigt att man som pedagog får prata av sig och hon menar att man alltid kan ringa och rådfråga socialtjänsten om man känner sig osäker. Under intervjun med förskollärare 3 visade hon ett häfte, en sorts handbok om vad man skall tänka på och hur man skall gå till väga i sådana situationer som stadsdelsförvaltningen som förskolan ligger i har sammanställt. Hon har även varit på utbildning på stadsdelsförvaltningen om hur man skall hantera dessa situationer. Det borde finnas en sådan handbok på alla förskolor. De andra förskollärarna som vi intervjuade hade inget liknande dokument på sina förskolor. Det saknas bra vägledning inom området som är övergripande och gäller för hela landet. Risken finns att man missar barn för att man är osäker på om misstankarna är tillräckliga.

8.2 Tecken som kan förekomma när barn far illa

Samhället ser ofta barnhälsovården och förskolan som ett skyddsnät för barn som är utsatta. Hindberg (2001) säger i sin rapport ”Samarbetets svåra konst” att detta skyddsnät har vissa hål. Under intervjuerna med personer inom barnhälsovården framkom det att de inte upptäckt barn som for illa även om de har arbetat i många år. Författaren tyckte att det var väldigt konstigt eftersom det är här barnen är under lång tid. En orsak som nämndes var att relationen mellan föräldrar och personal kan vara ett hinder i arbetet med att upptäcka de barn som far illa.

I våra intervjuer med BVC och Kriscentrum belystes just frågan om vad man som pedagog skall tänka på och uppmärksamma hos barn som man misstänker far illa. Vanliga, generella symtom är enligt BVC att barnen blir inåtagerande, utåtagerande, sängvätning, koncentrationssvårigheter, mardrömmar, svårt att samspela, svårt att visa känslor, orolighet,

34

ängslighet, sömnproblem o.s.v. Det finns naturligtvis fler tecken, men det är olika från barn till barn. Det viktigaste tecknet att uppmärksamma är när barnets personlighet förändras utan anledning, då bör man vara extra uppmärksam säger BVC. Specialpedagogen poängterade, flera gånger under intervjun, vikten av att använda sin ”fingertoppskänsla” när man arbetar med barn. Andra tecken som man bör uppmärksamma är om barnet visar tecken på ångest, aggressivitet, sorg m.m. Genom att observera barnet i ”vanliga” situationer, bl.a. i leken kan man som pedagog avläsa hur barnet mår och därefter kan pedagogen bemöta barnet på dess nivå (Killén, 1993). I intervjuerna tog både specialpedagogen och förskollärare upp att just leken kunde vara ett bra tillfälle att göra observationer för att se hur barnen verkligen mår.

8.3 Bemötande

Som vuxen har man stor betydelse för barnens utveckling, speciellt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Eftersom förskolan är en plats där barn tillbringar mycket tid, har pedagogerna där en extra stor betydelse i mötet med barnen. Det är här man bör ge barnen trygghet och glädje inför framtiden (Gustafsson (2004). Författaren menar att förskolan måste formas efter de barn som finns där, inte efter pedagogernas förväntningar på dem. Juul & Jensen (2003) menar att det blir svårare för pedagogerna att meningsfulla relationer till de ”stökiga” barnen om förväntningarna på barnen är att de skall vara ”lugna” barn. En del pedagoger bedömer barnens beteende utifrån den inverkan det har på arbetsvillkoren Det försvårar för pedagogerna att upptäcka vilka konflikter och svårigheter som ligger bakom barnets beteende.

Gustafsson (2004) skriver att en del barn kan framkalla negativa känslor hos pedagogerna. Då är det viktigt att pedagogen klarar av att vara empatisk i mötet med barnet och inte bara bli arg. För att kunna möta barnet måste pedagogen försöka förstå barnets motiv till beteendet. Pedagogen måste försöka förstå vad det är som gör att barnet beter sig och handlar på ett visst sätt, och hur man skall kunna nå fram till barnet. Barn som far illa, rättare sagt alla barn, behöver någon att tala med och någon som ser och bekräftar dem. Träffar man på barn som framkallar negativa känslor är det viktigt att man som pedagog aldrig kritiserar barnet som person. Det är barnets handlingar, inte barnet i sig, som framkallar de negativa känslorna hos pedagogerna. Specialpedagogen uppmanade att man som pedagog bör försöka ignorera barnets dåliga uppträdande så långt det går eller försök att avleda och vända uppmärksamheten till något positivt istället. Därför menar specialpedagogen att det är viktigt

35

att man är trygg och flexibel i sin roll som pedagog. Man måste kunna arbeta individuellt med alla barnen och hitta öppningskanaler som fungerar för varje enskilt barn. Man bör inte ha för mycket krav på barnen utan det är viktigt att man ger barnen utrymme att leka av sig traumat så länge de behöver det. Istället bör man ge barnet ansvar som får barnet att växa med uppgiften.

Specialpedagogen poängterade, precis som Gustafsson (2004), att det är viktigt att komma ihåg att struktur och anknytning skapar trygghet hos barnet. ”Man får aldrig glömma barnets behov, det är det som ska styra allt” (Specialpedagogen). Det man bör tänka på i mötet med barn som far illa är att behålla strukturen i förskolan. Specialpedagogen menade att de barnen behöver förutsägbarhet, speciellt eftersom förskolan är ofta barnens enda trygga plats när det är ”kaosartat” i hemmet. Det är viktigt att man behåller alla rutiner och låter barnen känna sig hemma i den mån det går.

Enligt Gustafsson (2004) kan de flesta människor möta andra på ett vänligt och intresserat sätt. Men att verkligen möta en människa med värme och empati är något helt annat, man måste kunna se och möta barnen på deras nivå. Det är viktigt att lyssna på barnen utan att döma. Det är viktigt att man skapar ett förtroende hos barnen, enligt BVC, och att man tar det i barnens takt. Det tog även förskollärare 1 fasta på, att man som pedagog skall låta barnet själv ta kontakt och börja prata om barnet behöver det, att man tänker på att inte pressa barnet för mycket. Hon tycker även att man skall vara som vanligt i sitt möte med barnet för att inte skapa mer oro hos barnet. Rektorn poängterar hur viktigt det är att vi som pedagoger inte visar hur illa berörda vi kan bli när ett barn öppnar upp sig och berättar vad han/hon går igenom. Som pedagog skall man alltid försöka vara lugn och låta barnet prata och vi skall finnas där för barnen genom att bara lyssna på dem. Men det kan vara svårt att försöka dölja sina känslor om man blir illa berörd, man är inte mer än människa. Något som vi saknar från intervjuerna är om det finns någon form av hjälp eller stöd för pedagogerna i form av samtal efter att de gjort en anmälan. Pedagogerna kan också behöva hjälp i vissa fall för att klara av att hjälpa barnet i fråga.

Just relationer mellan barnen samt mellan barnen och läraren är viktiga för barnens hälsa. Att bli sedd, få beröm och känna sig omtyckt är en väldigt viktig del för barnets självbild (Lundgren & Persson, 2003). Att man skall ge barnet beröm efter varje framsteg tyckte även BVC var viktigt att komma ihåg. Det bekräftas ytterligare av Eva Hoff (070924) som på sin