RISKFAKTORER FÖR
KRIMINALITET OCH ANNAT
NORMBRYTANDE BETEENDE
EN LITTERATURSTUDIE OM RISKFAKTORER
BLAND BARN OCH UNGA
METTE SJÖGREN
FRIDA KRÜSELL
RISK FACTORS FOR
CRIMINALITY AND OTHER
DEVIANT BEHAVIOUR
A LITERATURE STUDY ABOUT RISK
FACTORS AMONG CHILDREN AND YOUTHS
METTE SJÖGREN
FRIDA KRÜSELL
Abstract
The aim of this study is to examine which risk factors the Swedish governmental organization, Socialstyrelsen, can identify among children and youths that could lead to later deviant or criminal behaviour. The study is based on two written reports made on behalf of Socialstyrelsen. We chose to base our study on these reports since they produce important knowledge to social workers whose work is to identify risk factors and prevent deviant or criminal behaviour among children and youths, which is in line with this study's purpose. Together with previous scientific studies, this study presents seven themes in which risk factors can be found. These themes represent risk factors among and within the individual, friends, family, school and neighborhoods, risk factors related to gender and cumulative risk factors. The results of this study show that risk factors within these different themes are related to each other and that the presence of one risk factor increases the risk of others. Furthermore, the results emphasize that a risk factor for one person does not have to be a risk factor for another person and therefore could be understood as broadly individual. Because of this, it is extremely important that social workers who work with children and youths are aware of this, so that each child’s and youth’s unique situation will be considered regarding risk factors for deviant or criminal behaviour.
Innehållsförteckning
1.0 Inledning och problemformulering 5
1.1 Syfte 6
1.2 Frågeställning 6
1.3 Avgränsningar 6
1.4 Begreppsdefinitioner 7
2.0 Tidigare forskning/Kunskapsläge 7
2.1 Riskfaktorer hos individen 7
2.2 Riskfaktorer i familjen 9
2.3 Riskfaktorer bland vänner 10
2.4 Riskfaktorer relaterade till skolan 11
2.5 Riskfaktorer på strukturell nivå/i närsamhället 12
2.6 Riskfaktorer relaterade till kön 13
2.7 Kumulativa riskfaktorer och samband mellan riskfaktorer 14
3.0 Teoretiska utgångspunkter 15
3.1 Sociala band 16
3.2 Social inlärningsteori 17
3.3 Självkontroll 18
4.0 Metod och metodologiska överväganden 19
4.1 Datainsamling och urval 20
4.2 Litteratursökning 21
4.3 Analysmetod 22
4.4 Förförståelse 24
4.5 Arbetsfördelning 24
4.6 Forskningsetik/etiska överväganden 25
5.0 Resultat och analys 26
5.1 Riskfaktorer hos individen 26
5.2 Riskfaktorer i familjen 28
5.3 Riskfaktorer bland vänner 31
5.4 Riskfaktorer relaterade till skolan 33
5.5 Riskfaktorer på strukturell nivå/i närsamhället 35
5.6 Riskfaktorer relaterade till kön 37
5.7 Kumulativa riskfaktorer och samband mellan riskfaktorer 39
6.0 Diskussion 41
1.0 Inledning och problemformulering
Ungdomsbrottslighet och kriminalitet är en ständig fråga i samhällsdebatten. Media rapporterar dagligen om unga som blivit offer för skjutningar och om hur gängkriminaliteten växer och frodas, och menar på att denna typ av brottslighet går ner även i yngre åldrar. Enligt Brottsförebyggande rådets rapport från 2019 uppger uppemot 52 procent av eleverna i årskurs nio att de begått något form av stöldbrott, våldsbrott, narkotikabrott eller skadegörelse under de senaste tolv månaderna (Brottsförebyggande rådet 2020:11). Detta rör sig om närmare 55 500 elever och är en siffra som ligger på ungefär samma nivå som år 2015 och år 2017 (ibid.). Vad gäller anmälda brott där gärningspersonerna är under 15 år
rapporterar Polismyndigheten att antalet anmälda brott har ökat under de senaste åren (Polisen 2020). Om detta är ett resultat av att fler yngre begår brott, eller om det enbart är ett resultat av att fler brott har upptäckts och anmälts, är svårt att svara på. Det ökningen däremot visar är att detta är ett samhällsproblem som i allra högsta grad är aktuellt och som samhället måste ta på allvar.
Forskning visar att det finns ett starkt samband mellan normbrytande beteende i barndomen och senare utvecklat kriminellt beteende (Andershed & Andershed 2005). Ungefär två av tre vuxna som visat på ett stabilt kriminellt beteende i vuxen ålder har haft ett normbrytande beteende som barn, vilket visar att normbrytande beteende och ett kriminellt beteende ofta hänger ihop (ibid.). Forskning visar även att risken för att utveckla ett stabilt kriminellt beteende ökar ju tidigare debutåldern för det kriminella beteendet är (ibid.). Det betyder att risken för att en individ ska utveckla ett mer stabilt och ihållande kriminellt beteende är större om individen påbörjat kriminella aktiviteter eller beteenden i tidig ålder och gör alltså barn och unga som begått kriminella handlingar tidigt, extra utsatta och i större riskzon för att utveckla ett mer stabilt kriminellt beteende (ibid.). Av dessa anledningar är det av av stor vikt att fokusera på barn och unga som uppvisar ett normbrytande beteende tidigt i livet, då bemötande och hantering av detta kan ha stor betydelse för hur barnet eller den ungas beteende kan komma att utvecklas och därmed hur ungdomsbrottslighet och kriminaliteten kan komma att se ut (ibid.).
Enligt svensk lagstiftning har socialtjänsten det övergripande ansvaret för barn och unga under 18 år eller till och med 21 år vid särskilda fall (Socialstyrelsen 2020b). Det inbegriper att se till att barn och unga växer upp under trygga förhållanden samt att de får stöttning i en eventuell ogynnsam utveckling. Det är också deras ansvar att bedriva det preventiva arbetet, dvs. det förebyggande arbetet, för att förhindra en eventuellt ogynnsam utveckling hos barnet eller den unga. Det betyder alltså att socialtjänsten har en stor del i det förebyggandet arbetet mot ungdomsbrottslighet och kriminalitet (ibid.). För att socialtjänsten ska kunna bedriva ett preventivt arbete är det viktigt att de har kännedom om vilka riskfaktorer som identifierats bland barn och unga som riskerar att utveckla ett kriminellt beteende, något som Socialstyrelsen ansvarar för att förmedla (ibid.). Det handlar om att ha kunskap om vad som kan utgöra en risk och varför, för att utifrån detta kunna forma insatser som motverkar denna utveckling. Detta för att i sin tur göra så att fler barn och unga växer upp under trygga förhållanden och att färre hamnar i ungdomsbrottslighet och kriminalitet (ibid.). Socialstyrelsen (2020b) understryker dock att inte alla barn som misstänks för eller har begått
brott är i behov av insatser för att bryta sitt beteenden. Deras uppgift är dock att så långt som möjligt, identifiera de barn och unga som innehar en ökad risk för att utveckla ett sådant beteende för att kunna erbjuda insatser senare om det skulle behövas (ibid.). Utifrån detta har vi valt att undersöka vilka riskfaktorer som Socialstyrelsen identifierar hos barn och unga som kan leda till att de utvecklar ett kriminellt eller annat normbrytande beteende.
1.1 Syfte
Syftet med studien är att undersöka vilka riskfaktorer som Socialstyrelsen identifierar hos barn och unga som tyder på att det finns en risk för att de utvecklar ett kriminellt eller annat normbrytande beteende. Vi har valt att utgå från Socialstyrelsens rapporter för att undersöka vår frågeställning. Detta då Socialstyrelsen har det övergripande ansvaret för att förmedla kunskap till socialtjänsten, som i sin tur har det övergripande ansvaret över arbetet med barn och unga som riskerar att utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende. Genom att undersöka vilka riskfaktorer Socialstyrelsen identifierar kan vi således få en större kunskap om vilka riskfaktorer socialtjänsten bör beakta i sitt arbete med denna målgrupp.
1.2 Frågeställning
Vilka riskfaktorer identifierar Socialstyrelsen hos barn och unga som tyder på att det finns en risk för att de utvecklar ett kriminellt eller annat normbrytande beteende?
1.3 Avgränsningar
Avgränsningar har gjorts så att denna studie endast fokuserar på att undersöka vilka riskfaktorer som kan identifieras för gruppen barn och unga under 18 år eller till och med 21 år i särskilda fall. Detta för att det är denna grupp som
socialtjänsten har ansvar för när det kommer till att förhindra utvecklandet av ett kriminellt beteende.
Studien har avgränsats till att undersöka vilka riskfaktorer som kan identifieras som tyder på att barnet eller den unga kan utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende. Den undersöker således inte vilka riskfaktorer som identifieras vid återfall i kriminellt beteende.
1.4 Begreppsdefinitioner
Barn och unga. Med barn avses i denna studie en person som inte fyllt 18 år.
Unga avses personer som fyllt 18 år men inte 21 år. Dessa begreppsdefinitioner är desamma som Socialstyrelsens (Socialstyrelsen 2020a).
Normbrytande beteende. Enligt Socialstyrelsen (2020a) kan begreppet
normbrytande beteende ha olika betydelser beroende på vad det är för
sammanhang. Det kan vara negativa, destruktiva beteeenden som på något sätt medför överträdelser mot regler och normer, dvs. samhällets uppfattning om hur man ska agera eller vara på och vad som anses vara det rätta. Det kan innefatta icke-aggressivt normbrytande beteende såsom att skolka, klottra, snatta eller bryta
allvarligt mot föräldrars regler. Det kan även innefatta aggressivt normbrytande beteende, dvs. grövre handlingar såsom att slåss, sexuellt ofreda andra, hota och plåga djur. Någon entydig definition finns ej då olika benämningar använts i forskningslitteratur såsom antisocialt beteende, utagerande beteende, kriminalitet, externaliserade problem, men även symtom på uppförandestörning och den mer formella psykiatriska diagnosen uppförandestörning (Socialstyrelsen 2020a). Samma definition har valts för att definiera normbrytande beteende i denna studie.
Kriminellt beteende. Kriminellt beteende innefattar i denna studie alla
handlingar som innebär överträdelse mot lagen. Det innefattar allt ifrån att snatta till att begå mord.
Riskfaktor. En riskfaktor behöver inte vara en direkt orsak till en viss utgång
eller ett visst beteende. Enligt Andershed och Andershed (2005) kan en riskfaktor vara en egenskap, en situation, ett förhållande eller en process som leder till att risken eller sannolikheten för ett visst utfall ökar. Denna studie utgår också från ovanstående definition.
Kön. Med kön avses i denna studie de två binära könen, man och kvinna
alternativt kille och tjej. Detta då det är dessa könsbenämningar som återfunnits i tidigare forskning och Socialstyrelsens rapporter.
2.0 Tidigare forskning/Kunskapsläge
I kommande kapitel redovisas resultatet av de vetenskapliga artiklar som funnits intressanta för denna studie. Sökning har gjorts på databaserna Psycinfo,
Sociological abstract och Swepub. På grund av att vi främst var intresserad av internationell forskning, samt då sökningen på Swepub inte gav relevant fakta till det valda ämnet, valde vi att enbart utgå från databaserna Psycinfo och
Sociological abstract. All sökning har avgränsats till ‘peer reviewed’.
2.1 Riskfaktorer hos individen
Forskning visar på flera riskfaktorer hos individen som kan leda till en senare utveckling av kriminellt beteende (Staff et. al 2015). Normbrytande tendenser hos barn som exempelvis impulsivitet, koncentrationssvårigheter, att ha ett aggressivt beteende, att få emotionella utbrott samt att inte lyssna när en vuxen säger till, är exempel på sådana beteenden som kan betraktas som riskfaktorer för ett senare kriminellt beteende (ibid.). Även Webster-Stratton och Taylor (2001) menar att aggressionsproblem och ett mer impulsivt temperament utgör riskfaktorer för barn och unga (ibid.). Enligt Staff et. al (2015) utgör också låg kognitiv förmåga en riskfaktor för att utveckla senare kriminellt beteende. Detta då forskning visat att barn med låg kognitiv förmåga som exempelvis talsvårigheter haft större
tendenser att utveckla brottsligt beteende i senare ålder, vilket tyder på att den låga kognitiva förmågan kan ses som en riskfaktor. Även Hill et. al (1999) beskriver låg kognitiv förmåga såsom tal-, läs-, och skrivsvårigheter som en riskfaktor, och menar att detta är en av de allra starkaste riskfaktorerna i utvecklandet av senare kriminellt och gängrelaterat beteende. Alkohol- och droganvändning, samt våldsamt agerande är andra starka riskfaktorer i
och att ha svårt att säga nej framstår som riskfaktorer enligt deras studie. Webster-Stratton och Taylor (2001) betraktar också hyperaktivitet som en riskfaktor för barn och unga (ibid.).
Enligt Salmi och Kivivouri (2006) utgör låg självkontroll en riskfaktor för barn och unga att utveckla ett kriminellt beteende. De menar att barn och unga med låg självkontroll tenderar att vara impulsiva, riskbenägna, kortsiktiga och icke-verbala samt att söka snabba kickar, vilket innebär en riskfaktor för ett framtida kriminellt beteende. I deras studie som gjorts på 5142 unga i 15 till 16 års ålder svarade 31% av deltagarna att de upplevde sig ha hög självkontroll, 33% att de hade en
medelmåttig självkontroll och 36% att de hade en låg självkontroll (Salmi & Kivivouri 2006). Av de som hade hög självkontroll hade enbart 8% begått fem eller fler brott det senaste året, av de med medelmåttig självkontroll hade 17% begått fem eller fler brott, och bland de med låg självkontroll hade 37% begått fem eller fler brott det senaste året. Detta visar på ett tydligt samband mellan självkontroll och aktiv brottslighet, vilket tyder på att låg självkontroll innebär en riskfaktor för barn och unga att utveckla ett kriminellt beteende (ibid.).
Forskning tar även upp förmågan till självreglering av olika känslor, tankar och beteenden som viktiga faktorer i barn och ungas utveckling (Robson, Allen & Howard 2020). Enligt Robson, Allen och Howard finns det en korrelation med ökad självreglering och social kompetens, engagemang i skolan samt akademiska färdigheter, och kan alltså kopplas till skyddsfaktorer för barn och unga. Ökad självreglering hade inte lika stor korrelation med internaliserande och
externaliserande problem, aggressivt och kriminellt beteende, mobbning, depression, ångest, fetma, cigarett- och alkoholanvändning (Robson, Allen & Howard 2020). Ökad självreglering kan alltså förstås som en skyddsfaktor. Salmi och Kivivouris (2006) tar upp begreppet självkontroll och understryker att brist på självkontroll, alltså brist på kontroll över tankar och beteenden kan leda till högre impulsivitet och riskbenägenhet. De menar också att god kontroll över tankar och beteende kan agera skyddande i utvecklandet av normbrytande beteenden.
Robson, Allen och Howard tar avstamp i tidigare meta-analyser som visar att självreglering hos barn i fyraårsåldern har visat på social kompetens, engagemang i skolan, och akademiska färdigheter i åttaårsåldern (Robson, Allen & Howard 2020). Likaså har självreglering i åttaårsåldern kunnat kopplas till goda
skolprestationer i trettonårsåldern, samtidigt som det visat att självreglering i åttaårsåldern ej har kunnat kopplas till externaliserande problem som exempelvis aggressivitet, kriminellt beteende och depression. Detta visar på att självreglering kan vara en skyddsfaktor för utvecklandet av normbrytande beteende (ibid.).
2.2 Riskfaktorer i familjen
Enligt tidigare forskning finns det även riskfaktorer att identifiera på familjenivå. Mann och Reynolds (2006) pratar om låga utbildningsnivåer och familjens låga socioekonomiska status som något som kan öka risken för att barnet eller den unga utvecklar ett normbrytande eller kriminellt beteende. Vad barnet eller den unga har för familjekonstellation kan också ha betydelse. Barn som lever i en stor familj på begränsad yta (Mann & Reynolds 2006) eller barn och unga som inte lever i en kärnfamilj eller som endast lever med en förälder har även det visat sig öka risken för senare kriminalitet hos den unga (Salmi & Kivivuori 2006; Hill el.
al 1999). Mann och Reynolds talar om hur familjemedlemmar med kriminell aktivitet har stor betydelse och menar att barn tenderar att spegla föräldrarna vilket kan leda till att de hamnar i samma spår som dem. I dessa situationer kan man se barn i tioårsåldern, ibland så tidigt som i sexårsåldern visar på ett kriminellt beteende (Mann & Reynolds 2006). Hill et. al (1999) menar på att normbrytande eller kriminellt beteende hos den ungas syskon och föräldrars positiva inställning till våld har en stark koppling till kriminalitet och gängmedlemskap.
Riskfaktorer kan även identifieras i relationen mellan barnet och föräldrarna såsom exempelvis föräldrarnas stöd gentemot barnet. Salmi och Kivivuori (2006) menar på att det finns en kausalitet i hur mycket föräldrastöd den unga får och i vilket utsträckning man begår brott. I deras studie som gjorts på 5142 unga i 15 till 16 års ålder framgår att 21 % hade begått fem eller fler brott det senaste året. Av dessa 21% rapporterade 13% om mycket support hemifrån, 20 % rapporterade om medelmåttig support hemifrån och 30 % rapporterade om svagt föräldrastöd. Det är, enligt studien, med andra ord vanligare för unga att begå fem eller fler brott ju lägre föräldrastödet är (Salmi & Kivivuori 2006). Mann och Reynolds (2006) nämner även misshandel och försummelse av föräldrarna som riskfaktorer. Studien visar att dessa faktorer har en stark koppling till senare brottslighet och att denna koppling är mycket starkare än för barn som inte utsätts för misshandel eller försummelse i hemmet.
Att ha en otrygg anknytning till föräldrarna är också, enligt tidigare forskning, en faktor som ökar risken för ett kriminellt beteende hos unga. Det kan leda till en ond cirkel mellan barnet och föräldrarna med fler konflikter och negativa beteenden (Garnefski & Okma 1996; Machteld et al 2012).
Garnefski och Okma tar också upp i sin studie att tidigare forskning visat på kopplingar mellan familjefaktorer och risken för ett aggressivt eller kriminellt beteende. De nämner faktorer som att ha en dålig kommunikation inom familjen, svaga familjeband eller ineffektiva uppfostringsstrategier. Detta styrks av deras egen studie där de jämfört barn och unga med aggressivt eller kriminellt beteende i Nederländerna med barn och unga som inte har samma problematik. De unga som hade ett aggressivt eller kriminellt beteende rapporterade i dubbelt så stor utsträckning negativa känslor kring sitt hem, problem med sina föräldrar och regelbundet bråk än de som inte hade detta beteende (Garnefski & Okma 1996). Även annan forskning tar upp ineffektiva uppfostringsstrategier som riskfaktorer. Det kan då handla om hård disciplinering och bestraffningar, men även strategier av att alltid låta barnet få vad den vill ha i hopp om en lättare stämning. Detta kan dock få motsatt effekt (Webster-Stratton & Taylor 2001).
Gorman- Smith, Tolan och Henry (2000) pratar också om vikten av familjen i relation till hur ett barn kan komma att utvecklas. De menar att en sammanhållen och stark familj som själva tror på betydelsen av familjen, liksom ett konsekvent föräldraskap och tydliga familjeroller och ansvarsområden, fungerar som
skyddsfaktorer för barn och minskar risken för att barnet eller den unga hamnar i brottslighet. Författarna pratar om just vikten av familjens sammanhållning och tro på familjens betydelse. Studien visar att i familjer där ett konsekvent
trots det större risk för kriminalitet om familjen inte hade sammanhållning och en tro på familjens betydelse (Gorman- Smith, Tolan & Henry 2000).
2.3 Riskfaktorer bland vänner
Barnet eller den unga kan också påverkas av faktorer bland vänner som ökar risken för ett kriminellt beteende. I Garnefski och Okmas (1996) studie, där de jämförde unga med kriminellt beteende med unga som inte hade kriminellt beteende i Nederländerna, visade det sig att kompisar hade ett stort inflytande. Umgicks man med vänner med ett normbrytande eller kriminellt beteende sammanföll det ofta med dåligt beteende och riskabla fritidsaktiviteter. Däremot visade studien att de med kriminellt beteende hade betydligt färre negativa känslor gentemot sina vänner än de som inte hade ett kriminellt beteende. Eftersom
negativa känslor var fler när det kom till familjen och skolan för de med kriminellt beteende var detta resultat något som stack ut (Garnefski & Okma 1996).
Även Monahan, Steinberg och Cauffman (2009) menar att det är en riskfaktor att ha vänner med normbrytande beteende då det ökar risken för att själva utveckla ett normbrytande beteende. Enligt deras studie är normbrytande beteende eller handlingar som begås i grupp vanligare bland ungdomar än var det är för vuxna. Det är alltså en större riskfaktor att vara yngre och befinna sig i en
gruppkonstellation där det förekommer normbrytande beteende, än vad det är att vara äldre och befinna sig i en gruppkonstellation med normbrytande beteende enligt dem (Monahan, Steinberg & Cauffman 2009). Vidare tar deras studie upp att vikten av vänner med normbrytande beteende beror på hur mycket man spenderar tid med dessa vänner, hur viktiga relationerna är och särskilt hur mottaglig man är för kompisarnas inverkan (ibid.).
Enligt Wong, Slotboom och Biljeveld är det inte bara förekomsten av vänner med normbrytande och kriminellt beteende som är en riskfaktor för egen utveckling av kriminellt beteende. Antalet vänner och kvalitén på relationerna med vännerna spelar också en viktig roll enligt dem (Wong, Slotboom & Biljeveld 2010). Haynie (2003) menar också att kärleksrelationer med personer som uppvisar ett normbrytande beteende kan vara en riskfaktor för unga att själva utveckla ett kriminellt beteende.
Liksom det finns riskfaktorer relaterade till vänner finns det också skyddsfaktorer relaterade till positiva umgängen och aktiviteter (Mann & Reynolds 2006). Unga som umgås med vänner som är prosociala och stöttande ses som en stark
skyddsfaktor och minskar därmed risken för att den unga utvecklar ett normbrytande eller kriminellt beteende (ibid.).
2.4 Riskfaktorer relaterade till skolan
Forskning visar att skolan spelar en stor roll för hur barnet eller den unga kan komma att utvecklas. Att ha en positiv anknytning till skolan och att prestera med goda skolresultat är tillsammans viktiga skyddsfaktor för att den unga inte ska utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende (Mann & Reynolds 2006). Hill et. al beskriver även förmågan att engagera sig i skoluppgifter samt att ha ambitioner över dessa som viktiga faktorer för att barn och unga inte ska utveckla
dessa beteenden (Hill et. al 1999). På samma sätt fungerar dessa variabler som riskfaktorer om det inte fungerar (Wong, Slotboom & Bijleveld 2010). Enligt Hill et. al var de starkaste riskfaktorerna i skolan för barn i tio- till tolvårsåldern låga resultat i skolan, att blir identifierad som en elev med kognitiva svårigheter, låg anknytning och lågt engagemang till skolan (Hill et. al 1999). Kognitiva
svårigheter nämns även i Mann och Reynolds studie där tidigare forskning visat att unga kriminella tydligt kopplas ihop med svårigheter i läs-, tal- och
skrivkunskaper. Det visade sig att låga resultat, lågt vokabulär och verbal
argumentation ökade risken för senare kriminalitet med 27% och att risken var två gånger så stor för de elever med dessa svårigheter än för de som inte hade dessa svårigheter. Vidare kan dessa faktorer också leda till specialundervisning och risken för skolk, vilket forskning visar är riskfaktorer i sig (Mann & Reynolds 2006).
Forskning tar även upp vikten av lärare med goda undervisningskunskaper (Mann & Reynolds 2006) och lärares uppsikt över barnen. Ju mindre kontroll och
övervakning från lärare, desto högre risk var det för den unga att få ett utpräglat brottsbeteende (Salmi & Kivivuori 2006). Lärares förmåga till att stötta sina elever har också visat sig vara en viktig faktor (ibid.). Enligt Salmi och Kivivuoris studie visade det sig att lärares förmåga till stöttning, uppmuntran samt att läraren visade sig intresserad för elevens välmående var viktiga faktorer, där brist på dessa beteenden kunde betraktas öka risken för elevens utveckling av
normbrytande och kriminellt beteende. Lärare spelar alltså en viktig roll både i gränssättning samt i stöttning och uppmuntran gällande elevens skoluppgifter, där brist på dessa beteenden från läraren kan ses som riskfaktorer, och förekomsten av dessa beteenden kan betraktas som skyddsfaktorer för eleven (Salmi & Kivivuori 2006).
I Garnefski och Okmas studie som jämförde unga med ett normbrytande eller kriminellt beteende med unga som inte hade ett normbrytande eller kriminellt beteende, visade det sig att det var tre gånger fler av de med ett normbrytande beteende som rapporterade om negativa känslor till skolan, problem i skolan och tjafs med lärare och andra elever än de som inte visade på ett sådant beteende. Detta visar på en korrelation mellan dålig anknytning till skolan och
normbrytande beteende, och stärker alltså påståendet om att anknytning till skolan är av stor vikt vid utvecklandet av normbrytande beteende (Garnefski & Okma 2006).
2.5 Riskfaktorer på strukturell nivå/i närsamhället
Strukturella faktorer och faktorer i närsamhället kan också påverka barnet eller den ungas utveckling av ett kriminellt beteende (Salmi & Kivivuori 2006; Hill et. al 1999). Enligt Hill et. al utgör förekomsten av marijuana i närsamhället en riskfaktor för att barn och unga ska utveckla ett kriminellt beteende (Hill et. al 1999). Detta visar deras studie av 808 högstadieelever från 18 olika skolor i Seattle där 15% av eleverna rapporterat om ett kriminellt beteende, varav 30% av dessa hade haft marijuana runt sig i sitt närsamhälle, till skillnad från 10% av de aktiva kriminella där det ej förekommit marijuana i närsamhället (Hill et. al 1999). Det betyder alltså att barn och unga med förekomst av marijuana i
hade det (ibid.). Deras studie visar även att förekomsten av kriminalitet i
närsamhället utgör en riskfaktor, och menar på att barn och unga löper tre gånger så stor risk att utveckla ett kriminellt beteende i områden där det förekommer mycket kriminalitet (ibid.). Gorman-Smith, Tolan och Henry (2000) uttrycker också att kriminalitet och annat våldsamt beteende i närsamhället utgör
riskfaktorer för barn och unga. Vidare betraktas de strukturella faktorer såsom hög fattigdom och etnisk heterogenitet i närsamhället som av stor vikt för barn och unga när det kommer till utvecklandet av ett kriminellt beteende (Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000). Enligt Gorman-Smith, Tolan och Henry utgör också närsamhällets sociala organisering i form av socialt stöd, god grannsämja, känsla av tillhörighet, tillsyn och kontroll av barn och unga samt deltagande i formella och volontära organisationer som viktiga faktorer i barns utvecklande av kriminellt beteende. Enligt deras studie kan förekomsten av god social organisering utgöra en skyddsfaktor för barn och unga som vuxit upp i ekonomiskt utsatta områden, liksom bristen på den, kan betraktas som en riskfaktor (ibid.).
Salmi och Kivivuori betonar också vikten av sociala organisationer och menar att dessa kan förstås som tillgång, eller brist på, socialt kapital. I deras studie
framkommer det att ju lägre socialt kapital, alltså tillgång till social organisering, desto högre är risken att barn och unga utvecklar kriminella beteenden (Salmi & Kivivuori 2006). Även här betraktas alltså social organisering inom närsamhället och utvecklingen av kriminella beteenden hänga ihop. Som nämnt ovan innebär hög fattigdom inom närsamhället en riskfaktor (Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000).
Låg inkomstnivå kombinerat med låg utbildningsnivå inom familjen kan förstås som ytterligare en riskfaktor (Mann & Reynolds 2006; Savolainen 2018; Staff et. al 2015). Savolainen (2018) beskriver detta som att ha en låg socioekonomisk status. I Savolainens studie visade det sig att låg socioekonomisk status hade högre korrelation med kriminalitet än vad psykologiska faktorer hade, vilket kan förstås som att socioekonomiska faktorer har större påverkan för barn och ungas utveckling av kriminella beteenden än vad psykologiska faktorer har (Savolainen 2018). Detta påstående går också hand i hand med Mann och Reynolds studie som visar på att låg föräldratillsyn, familjemedlemmar med kriminell aktivitet, låg socioekonomisk status, stora familjer, dåligt boende och låga utbildningsnivåer utgör de starkaste riskfaktorerna för barn och unga i utvecklingen av kriminellt beteende (Mann & Reynolds 2006).
2.6 Riskfaktorer relaterade till kön
Forskning visar att riskfaktorerna kan skilja sig åt beroende på om barnet eller den unga är av manligt eller kvinnligt kön (Wong, Slotboom & Bijleveld 2010). Wongs, Slotboom och Bijleveld’s studie visar att mängden erfarenhet av trakasserier och att falla offer för olika brott har en starkare koppling till
kriminalitet för tjejer än för killar, liksom olydnad, förekomst av depression och suicidalt beteende har en starkare koppling till kriminalitet för tjejer än för killar. Här kan alltså dessa faktorer ses som särskilt utmärkande för tjejer, och därmed också som extra känsliga riskfaktorer för tjejer. Hos tjejer kunde även kriminellt beteende kopplas till både låg och hög självkänsla, det vill säga att tjejer kunde ha
koppling till kriminellt beteende trots att de hade en hög självkänsla. Detta till skillnad från killar där man såg en större koppling mellan kriminellt beteende och just låg självkänsla. Hos killar fanns det starkare kopplingar mellan
komplikationer vid födsel samt psykiskt välmående och senare kriminellt
beteende än vad det fanns hos tjejer vilket kan förstås som att dessa riskfaktorer är starkare för killar (ibid.). Kopplingen mellan kriminellt beteende och psykiskt välmående hos killar kan förstås som att killar kan utveckla ett kriminellt beteende trots att de har ett psykiskt välmående. På familjenivå var moderns uppfostringsstil, kvalitén på relationen till modern samt stödet från modern, riskfaktorer av större vikt för tjejer än för killar. Lågt förtroende från föräldrar, att vara lämnad ensam hemma och att ha blivit slagen visade sig också ha starkare koppling till kriminalitet för tjejer än för killar. Även Walters (2013) visar att det finns en koppling mellan fysiska och sexuella övergrepp och kvinnlig brottslighet, vilket tyder på att detta kan ses som riskfaktorer för tjejer att senare utveckla ett kriminellt beteende. Walters menar också att ekonomisk marginalisering och substansanvändning har en större koppling till kvinnlig brottslighet än manlig brottslighet och att det därför kan ses som utmärkande riskfaktorer för tjejer (Walters 2013). Vidare menar forskning att tjejer tenderar att ha en betydligt bättre självreglering än killar och kan som nämnt ovan förstås som förmågan till att reglera olika känslor, tankar och beteenden och kan agera en skyddsfaktor (Robson, Allen & Howard 2020).
I Wong, Slotboom och Bijlevelds (2010) studie visade det sig att stor insyn i barns umgängeskrets hade en positiv koppling till kriminalitet för killar, det vill säga att killar kunde ha koppling till kriminellt beteende trots att deras föräldrar hade god insyn eller kännedom om deras umgängeskrets. Vidare visade det sig att det för killar fanns en större koppling mellan kriminalitet och om man hade en moder som varit dömd för brott sedan tidigare, eller om man bara levde med en förälder istället för två. Här kan alltså dessa faktorer ses som särskilt utmärkande för killar. I skolan visade det sig att det fanns en större koppling mellan kriminalitet och bristande relationer till lärare hos tjejer, vilket tyder på att detta är en starkare riskfaktor hos tjejer än hos killar. Låga skolresultat visade istället ha starkare koppling till kriminalitet för killar, och kan således förstås som en starkare riskfaktor hos killar än hos tjejer. Bland vänner var det nästan inga skillnader mellan könen. Det enda som utmärkte sig för tjejer var att det fanns en större koppling mellan kriminalitet och graden av vänners kriminalitet, dvs. att för tjejer är det en större riskfaktor för att själv utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende, ju högre grad av kriminalitet är bland vännerna (Wong, Slotboom & Bijleveld 2010). Denna koppling såg man inte bland killarna.
Som nämnt i tidigare avsnitt utgör också anknytning till barnens föräldrar en viktig faktor för barn och unga (Machteld et. al 2012). Machteld et. al menar dock att anknytningen skiljer sig åt beroende på vilket kön barnet har, där deras studie visat att anknytningen är viktigast till föräldern som är av samma kön som barnet själv. Det betyder alltså att anknytning till mamman är viktigare för tjejer, medan anknytningen till pappan är viktigare för killar. Att ha en dålig anknytning till sin pappa kan således förstås som en större riskfaktor för killar, liksom en dålig anknytning till sin mamma kan förstås som en större riskfaktor för tjejer (ibid.).
Enligt forskning verkar försummande föräldraskap ha större koppling till
kriminellt beteende hos killar, medan mer tillåtande och curlande föräldraskap har större koppling till kriminellt beteende hos tjejer (Walters 2013). Denna koppling mellan föräldraskap och senare kriminellt beteende indikerar att försummande föräldraskap innebär en större riskfaktor för killar, medan curlande föräldraskap innebär en större riskfaktor för tjejer (ibid.).
Forskning visar även att det finns en koppling mellan tidig pubertal ålder hos tjejer och utveckling av normbrytande och kriminellt beteende (Haynie 2003; Wong, Slotboom och Bijleveld 2010). I sin studie visar Haynie att tjejer som når pubertal ålder innan genomsnittet, oftare rapporterat om att de rökt cigaretter, druckit alkohol, rökt marijuana, sålt droger, varit gängmedlemmar, varit delaktiga i fysiska bråk, att ha skjutit eller knivhuggit någon jämförelsevis med tjejer som nåt pubertal ålder i vanlig ålder (Haynie 2003). Enligt Haynie handlar detta om att tidig pubertal ålder också kopplas ihop med mer konfliktfyllda familjerelationer samt den ungas vilja att bli självständig från familjen, och att vänner och
kärleksrelationer tenderar att bli viktigare i den här åldern (ibid.). Kopplingen mellan tidig pubertal ålder och normbrytande samt kriminellt beteende handlar alltså också om att unga i större utsträckning distanserar sig från familjen och umgås mer med vänner och partners. Slutsatsen av detta är att puberteten har en påverkan för vilka beteenden den unga kommer att utveckla, och att tidig pubertal ålder kan betraktas som en riskfaktor för unga att utveckla ett kriminellt beteende (ibid.).
2.7 Kumulativa riskfaktorer och samband mellan riskfaktorer
I tidigare forskning har man, som ovan visar, framför allt identifierat riskfaktorer hos individen, dvs. barnet eller den unga själv, i barnets familj, i barnet skolmiljö, i barnets kompiskrets samt faktorer i närsamhället. Garnefski och Okma (1996) menar dock att uppdelningen av dessa olika nivåer av miljöer kan bli en aning problematiskt då de har ett så stort inflytande på varandra, både direkt och indirekt.
I en studie av Webster-Stratton och Taylor (2001) följdes barn så unga som från noll till åtta års ålder där tidiga aggressionsproblem och ett mer impulsivt
temperament och hyperaktivitet hade identifierats. Författarna lyfter hur detta kan vara svårt för föräldrar att hantera. Många föräldrar svarar med en hård
disciplinering och bestraffningsstrategier, medan andra svarar med att böja sig och ge barnet det den vill för att lättare skapa en fredlig situation. Båda dessa sätt kan dock öka risken för bråk i familjen och ett fortsatt aggressivt och våldsamt beteende, vilket i sin tur kan leda till senare kriminellt beteende hos den unga (Webster-Stratton & Taylor 2001). När barn med denna utsatthet senare börjar i skolan kan det bli än mer komplext. Lärare som inte har den lärarförmåga och det stöd som behövs för barnet i skolan, kan göra att eleven får en sämre utbildning och en sämre relation till läraren vilket i sig är riskfaktorer för ett normbrytande beteende och kriminellt beteende. I skolan kan situationer ske som gör att dessa barn blir avvisade av andra elever, vilket gör att de dras till andra avvisade elever som tillsammans formar avvikande grupper och stärker det antisociala beteendet (ibid.). Detta visar på att beteenden hos barnet eller den unga kan påverka hur föräldrarna bemöter barnet vilket kan påverka barnets fortsatta beteende som
sedan kan komma att påverka hur lärare och andra barn ser på och bemöter barnet. På så vis hänger de olika miljöerna ihop med varandra och visar på att faktorer på individnivå kan komma att påverka faktorer på familje-, kompis- och skolnivåer.
Annan forskning visar också hur risk- och skyddsfaktorer inom de olika nivåerna runt barnet påverkar varandra. Gorman- Smith, Tolan och Henry (2000) pratar om hur faktorer i familjen påverkar faktorer i närsamhället och tvärtom. I deras studie visar resultatet att barn som bor i ett område där närsamhället har höga nivåer av gemenskap bland samhällsborna ses som en skyddande faktor, även för ett barn som kommer från en icke-fungerande familj. För barn som tillhör en
välfungerande familj, vilket utgör en skyddsfaktor, kan ett närsamhälle karaktäriserat av fattigdom och kriminalitet har stor betydelse och göra
skyddsfaktorer inom familjen svagare (Gorman- Smith, Tolan & Henry 2000). Robson, Allen och Howard talar även de om samband. De menar att individuella faktorer såsom självreglering kan påverka faktorer i skolan, såsom engagemang, akademiska färdigheter och goda prestationer vilket har identifierats som
skyddsfaktorer (Robson, Allen & Howard 2020).
Forskning visar att faktorer hos individen, i familjen, i skola, bland vänner och på strukturell nivå, kan agera kumulativt. Det betyder att förekomsten av en
riskfaktor ökar förekomsten av flera riskfaktorer (Hill et. al 1999; Savolainen et. al 2018). Vidare visar forskning att desto fler riskfaktorer en individ har, desto större är risken att ungdomen utvecklar ett kriminellt beteende (Savolainen et. al 2018). Detta visar en studie som gjorts på unga vuxna män i 19-20 årsåldern i Finland där barn som var utsatta för riskfaktorer i familjen såsom bråk mellan föräldrarna och låg social status var fyra gånger mer sannolika att utveckla
psykiska problem än de som endast var utsatt för en av dessa faktorer. Författarna menar att samma kumulativa riskfaktorer fungerar liknande när det kommer till ungdomsbrottslighet (ibid.). Annan forskning tar också upp den ökade risken av att ha mer än en eller flera riskfaktorer (Webster-Stratton & Taylor 2001). Hill et. al (1999) har i en studie om riskfaktorer för att hamna i ungdomsbrottslighet och gängkriminalitet identifierat faktorer i miljöer som barnets närområde, familj och bland vänner samt skola och individuella svårigheter. Resultat visade att ju fler av dessa riskfaktorer barnet är exponerad för, desto större är risken för kriminalitet.
3.0 Teoretiska utgångspunkter
I kommande avsnitt presenteras delar av tre olika teorier. Först lyfts Hirschis teori om sociala band som belyser individens anknytning, åtaganden, involvering och övertygelser till det konventionella samhället som avgörande för utvecklandet av kriminellt beteende. Sedan lyfts Akers utveckling av den sociala inlärningsteorin som betraktar kriminellt beteende som ett resultat av sociala inlärningsprocesser vars utgångspunkt är det sociala samspelet med andra. Sist lyft Gottfredson och Hirschis teori om självkontroll som förklarar kriminellt beteende som ett resultat av låg självkontroll hos individen. Dessa tre teorier valdes för att få fler perspektiv på barn och ungas risk för utveckling av kriminalitet.
3.1 Sociala band
Ett begrepp som varit återkommande i tidigare forskning är begreppet anknytning. I Hirschis teori om sociala band utgör anknytning till familj, vänner och skola ett viktigt socialt band som, beroende på om anknytning är god eller dålig, påverkar huruvida den unga utvecklar ett kriminellt beteende (Hirschi 2002). Utöver anknytning utgör även faktorer som individens åtagande eller hur strävan efter att nå konventionella mål i samhället ser ut, deras involvering eller delaktighet i konventionella aktiviteter, samt deras övertygelse eller tro på konventionella normer och förväntningar som viktiga sociala band som påverkar barnet eller den ungas benägenhet att utveckla ett kriminellt beteende (ibid.).
Enligt Hirschi (2002) handlar en god anknytning om att ha nära, varma och känslomässiga relationer till sina vänner och till sin familj, samt att ha en god anknytning till skolan. Enligt Hirschi ska den goda anknytningen agera som ett skydd för att individen inte ska begå brottsliga handlingar, då starka sociala band binder individen till det konventionella samhället och de normer och
förväntningar som kommer med dem (ibid.). Försvagas de sociala banden genom svag anknytning till familj, vänner eller skola, ökar risken istället för att individen begår handlingar som går emot det konventionella samhället, alltså sådana
handlingar som betraktas som normbrytande (ibid.). Enligt Hirschi kan det förstås som att god anknytning till familj, vänner och skola gör att individen har mer att förlora på att bryta mot konventionella normer och förväntningar (ibid.). På motsatt håll kan det förstås som att svag anknytning till dessa områden gör att individen har mindre att förlora på att begå brottsliga handlingar och därmed kan betraktas fri att begå dem, då man som individ är fri från samhällets
konventionella normer och förväntningar. Detta gör det i sin tur lättare att börja begå brottsliga handlingar (ibid.).
Utöver god anknytning till familj, vänner och skola betraktas också delaktighet i olika konventionella aktiviteter, strävan av att följa konventionella normer samt tro på att dessa normer är rätt, som stärkande faktorer som gör det svårare för individen att börja begå brottsliga handlingar då individen har mer att förlora på att börja göra detta (ibid.). Det kan också handla om att individen har mindre tid till att begå brottsliga handlingar då individen har fullt upp med delaktighet i olika konventionella aktiviteter. På motsatt håll innebär svagt åtagande, involvering och övertygelse, som exempelvis att individen inte är lika engagerad eller ambitiös i skolan, att individen inte är delaktiga i olika aktiviteter eller att individen har en mer tillåtande inställning till icke-konventionella handlingar, att det är lättare för individen att börja begå kriminella handlingar (ibid.).
Enligt Hirschi (2002) antas starka sociala band i form av god anknytning, åtagande, involvering och övertygelse i det konventionella samhället minska risken för att individen utvecklar ett brottsligt beteende. Han menar att det mest avgörande för att inte utveckla ett brottsligt beteende är huruvida starka de sociala banden är, där faktorer som att barnet eller den ungas föräldrar eller vänner begår icke-konventionella eller brottsliga handlingar inte påverkar barnet om
relationerna till dem är varma, emotionella och nära. Huruvida individens sociala band ser ut är därför av stor vikt (Hirschi 2002).
En vanlig kritik som riktats mot Hirschis teori om sociala band är att Hirschi enbart har med empiri från pojkar i sin studie, dvs. utesluter flickor (Sarnecki 2003.) Detta kritiseras dels eftersom man här använder sig av mannens förklaring som den universella, dvs. att manlig kriminalitet anses orsakas av samma
anledningar som kvinnlig kriminalitet utan några belägg för det. Det kritiseras också eftersom teorin ursprungligen handlar om att förklara varför människor inte begår brott och där kritiker menar att kvinnor, som utgör majoriteten av gruppen som inte begår brottsliga handlingar, i allra högsta grad borde delta i den studien för att bidra med en helhetsbild över kriminalitet och dess uppkomst (Sarnecki 2003).
En annan kritik är Hirschis syn på anknytning till vänner (Kubrin et. al 2009). Enligt Hirschi (2002) utgör stark anknytning till vänner en stark skyddsfaktor inför att utveckla ett kriminellt beteende, detta trots om barnet eller den ungas vänner själva visar på normbrytande eller kriminellt beteende. Detta är något som kan kritiseras av forskning som snarare sett att stark anknytning till vänner som visat på normbrytande eller kriminellt beteende utgör en riskfaktor för att själv utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende (Kubrin et. al 2009). Flera forskare menar att Hirschis teori om sociala band därför borde kompletteras med teorier om social inlärningsteori och differentiella associationer (Box 1983; Church et. al 2012), som utgår från att normbrytande och kriminellt beteende utvecklas i relationen med andra (Akers 2009).
3.2 Social inlärningsteori
Socialisering är ett återkommande begrepp i Akers (2009) utveckling av den sociala inlärningsteorin. Han utvecklade denna teori utifrån Edwin Sutherlands teori om differentiella associationer, då syftet var att, på ett mer fullständigt sätt förklara ett normbrytande eller kriminellt beteende. Det grundläggande antagandet i social inlärningsteori är att perspektivet förklarar ett normbrytande eller
kriminellt beteende som inlärda beteenden (ibid.). Dessa beteenden utvecklas på samma sätt, dvs. har samma process som för människor som väljer ett beteende som överensstämmer med normen (Clinard & Meier 2008). Ring (2017) refererar i boken Den svenska ungdomsbrottsligheten till Sutherland och Cressey som menar att inlärningen, för en individ som begår lagöverträdelser, rymmer handlingsmönster, kunskap, attityder, motiv och tekniker som just främjar lagöverträdelse (Ring 2017). Styrkan av inflytande är beroende av kopplingarna till legala och illegala handlingsmönster i relation till varaktighet, frekvens och intensitet, dvs. den känslomässiga reaktionen på kontakten samt prioritet som syftar till hur tidigt i livet de upplevs. Dominerar det inflytande som gynnar lagbrott i jämförelse med det som gynnar att följa normen, kommer individen att bli kriminell. En viktig förklaring till varför just unga begår brott är kontakt och umgänge med vänner som begår brott. Att ha kriminella vänner är däremot inte den enda faktorn som spelar in, inom detta perspektiv.
Akers sociala inlärningsteori fokuserar på fyra huvudkoncept. Det första är
differential association och handlar, enligt Akers, om individers verbala och
icke-verbala kommunikation, interaktion och identifikation av andra (Akers 2009). Detta sker både direkt och indirekt människor emellan. Sannolikheten för att en individ ska påverkas och göra som andra beror på hur intensivt, varaktigt
och frekvent hen associerar sig med andra. Associationen får större effekt ju mer intensiv och varaktig den är (ibid.). Det andra konceptet är differential
reinforcement. Akers refererar här till de belöningar och bestraffningar som en
individ får för sina handlingar och där ett fortsatt beteende är en funktion av dessa. Med andra ord kommer en individ som blir belönad för sitt beteende att fortsätta med det (ibid.). Han menar alltså att belöningen man får av ett “lyckat brott” kan förstärka motiveringen av handlandet. En belöning kan exempelvis vara pengar, sex, droger eller status. Utan bestraffning kan brott, precis som andra beteenden, bli ett själv-förstärkt beteendemönster (Clinard & Meier 2008). På samma sätt kan bestraffning försvaga ett beteende. Belöning och bestraffning kan se olika ut beroende på vad individen ser som viktigt och vad den vill uppnå (Akers 2009). Det tredje är imitation och handlar om hur individen tar efter andras beteenden efter observation och iakttagelse. En människa löper större risk att begå brott om hen exponeras för eller ser andra göra brottsliga handlingar än de som inte gör det (ibid.). Det sista huvudkonceptet är definition och har att göra med de attityder, föreställningar och övertygelser som individen har över sin situation och sitt handlande. Gynnar dessa attityder ett normbrytande eller brottsligt beteende så ökar därmed risken för att begå brottsliga handlingar (ibid.).
Kritiker har pratat om den sociala inlärningsteorins nackdelar. Den vanligaste kritiken handlar om att teorin tenderar att presentera människan som
översocialiserad samt att den inte ger tillräcklig uppmärksamhet till individens olika former av motiveringar och rationellt handlande. Denna kritik understryker faran med att säga att allt normbrytande eller brottsligt beteende och agerande är ett resultat av inlärning, men också att inlärning skulle vara det enda sättet att förklara ett sådant beteende (Clinard & Meier 2008).
I forskningen har ofta element från teorin om social band förenats med
differentiell association i en integrerad förklaringsmodell. Svaga social band till skola och familj kan leda till att en individ involverar sig med kamrater som lär in, uppmuntrar och förstärker kriminellt beteende (Ring 2017).
3.3 Självkontroll
Enligt Gottfredson och Hirschis teori om självkontroll är en individs benägenhet att utveckla ett kriminellt beteende beroende av graden självkontroll som
individen besitter (Gottfredson & Hirschi 1990). De menar att vi alla är potentiella gärningsmän och att det enda som skiljer människor som begår brottsliga
handlingar från människor som inte gör det, är individens nivå av självkontroll (ibid.). Gottfredson och Hirschi menar att självkontroll identifieras som individens möjlighet att undvika brott oavsett vilken situation individen befinner sig i, och handlar helt enkelt om individens förmåga att kunna stå emot stundens frestelser. Individer med hög självkontroll tenderar att ha förmågan att handla rationellt i olika situationer, till skillnad från individer med låg självkontroll som oftare tenderar att vara impulsiva, kortsiktiga och risktagande (ibid.). Enligt Gottfredson och Hirschi (1990) tenderar personer med låg självkontroll också att vara
okänsliga, icke-verbala, självcentrerade och fysiska, samt har lätt till känslor av frustration. De tenderar att ha svårt att sätta sig in i andras situationer, har ett kort tidsperspektiv, samt tröttnar ofta på aktiviteter som kräver att individen engagerar sig en längre tid. Vidare tenderar de ofta att dras till situationer som skänker
omedelbar tillfredsställelse såsom droger, spel eller sex. Då många brottsliga handlingar uppkommer i interaktionen med andra, betraktas även egenskaper som att vara social och utåtriktad som riskfaktorer för kriminellt beteende (ibid.).
Enligt Gottfredson och Hirschi (1990) grundläggs individens förmåga till
självkontroll under barndomen. De menar att låg självkontroll kan vara ett resultat av att föräldrarnas uppfostringsstrategier har brustit, där de inte har lärt barnen hur de ska hantera sina känslor och socialisera sig (ibid.). För barn vars föräldrar brustit i denna uppfostran kan skolan utgöra en viktig institution i utvecklandet av självkontroll. Barnet eller den ungas förmåga till självkontroll kan således kopplas till både föräldrars uppfostringsstrategier och till skolans förmåga att bemöta barn avvikande beteende där båda är viktiga i utvecklingen av en hög självkontroll (ibid.).
Tendenser till låg självkontroll kan enligt Gottfredson och Hirschi (1990) uppmärksammas genom att kartlägga om barnet har ett mönster av avvikande beteende. Upptäcker man ett sådant mönster så kan detta betraktas som en indikator på att barnet eller den unga har låg självkontroll. Vidare menar de att ju tidigare den låga självkontrollen stabiliseras hos barnet eller den unga, desto större är sannolikheten att barnet eller den unga överväger dessa normbrytande beteenden som handlingsalternativ (ibid.).
Den vanligaste kritiken till teorin om självkontroll är själva definitionen av begreppet (Akers 1991). Enligt teorin gör individen ett brott på grund av att den har låg självkontroll och ett egenintresse av att begå ett brott. Detta kritiseras då det betyder att individer som begår brott utan att ha ett egenintresse av det, inte betraktas som brottsliga handlingar även om individen begått lagöverträdande handlingar (ibid.). Vidare kritiseras även mätbarheten av självkontroll. Akers (1991) menar att teorin inte bygger på några empiriska material vilket gör att det inte med säkerhet går att säga hur föräldrars uppfostringsmetoder faktiskt
påverkar barnets utveckling och dess förmåga till självkontroll. Med andra ord finns det brister i teorins trovärdighet, då det inte finns något empiriskt material som styrker teorins grunder (ibid.). Hay (2001) kritiserar även teorins fokus på bristande föräldraförmåga och menar att det inte är föräldrarnas bristande uppfostringsförmåga som leder till låg självkontroll, utan snarare barnets egna antisociala beteende, oberoende av föräldrarnas beteende, som orsakar låg självkontroll.
4.0 Metod och metodologiska överväganden
I det här kapitlet redovisas metoden för insamling av datamaterial för den här litteraturstudien. Det kommer även redovisas hur analys av materialet har gått till, olika forskningsetiska överväganden samt vad vilka fördelar och nackdelar det finns med vald metod.
4.1 Datainsamling och urval
Den empiriska undersökningen utgår från två rapporter av Socialstyrelsen. Den ena heter Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har
källor och är baserad på internationell forskning och sammanfattad av Anna-Karin Andershed, professor i psykologi, samt Henrik Andershed, professor i psykologi och kriminologi, på uppdrag av Socialstyrelsen (ibid.). Den andra rapporten heter
Unga och brott i Sverige (2013) skriven av Olof Bäckman vid Institutet för social
forskning (SOFI), Felipe Estrada och Anders Nilsson vid Kriminologiska Institutionen, Stockholms universitet samt David Shannon vid
Brottsförebyggande rådet, på uppdrag av den svenska regeringen. Rapporten är en underlagsrapport, dvs. en rapport som har tagits fram i syfte att användas som ett underlag i en större studie om ungas hälsa, vård och omsorg. Rapporten är baserad på 88 källor av internationell och nationell forskning (ibid.). Då inga intervjuer eller observationer gjorts, utgår denna studie endast utifrån sekundärdata, dvs. forskningsdata som insamlats från rapporter och som därav inte är skapat av författarna för denna studie (Aspers 2011; Larsen 2009).
Vi har valt att fokusera på rapporter från Socialstyrelsen eftersom de har det övergripande ansvaret för att ge kunskapsstöd till socialtjänsten vars arbete bland annat riktar sig till målgruppen barn under 18 år, eller unga till och med 21 år i särskilda fall, som visar på ett normbrytande och kriminellt beteende
(Socialstyrelsen 2020a). Det betyder att det är Socialstyrelsens ansvar att se till att de professionella som ska arbeta med denna målgrupp har den kunskap de
behöver för att kunna göra ett rättssäkert och bra jobb (ibid.). Av den anledningen ansåg vi att det var relevant att använda oss av dem som källa, eftersom det är denna kunskap som professionella bygger sitt arbete med denna målgrupp på.
Rapporterna har valts utifrån kriterier om bredd. Det betyder att vi valt rapporter som fokuserar på många olika riskfaktorer och därmed ger ett brett spektra om de olika riskfaktorer som kan identifieras hos barn och unga. Ytterligare ett kriterium har varit att empirin inte ska vara över tio år gammal, då informationen ska vara så aktuell som möjligt. Rapporten Bedöma risk och behov för barn och unga som
begår brott eller har annat normbrytande beteeende är skriven år 2020 vilket
betyder att den är uppdaterad med kunskap som äraktuell nu, och därmed
relevant för denna studie. Rapporten Unga och brott i Sverige är skriven 2013 och är alltså något äldre men har ändå valts att tas med i denna studie då den tar upp information om strukturer i samhället som vi ansåg var viktiga att ha med för att få en bred förståelse om riskfaktorerna.
Avgränsningar har gjorts i denna studie då det på grund av Covid-19 avråtts att göra intervjuer. Hade intervjuer gjorts hade det empiriska materialet byggts på intervjuer med socialsekreterare från socialtjänsten för att höra deras syn på riskfaktorer för barn och unga som riskerar att hamna i kriminalitet. Istället har det empiriska materialet grundat sig i två rapporter från Socialstyrelsen. Att denna studie bygger på två rapporter från Socialstyrelsen innebär att studien utgår från sekundärkällor. Risken med att använda sig av sekundärkällor är att informationen riskerar att förändras från dess ursprungliga form, dvs. att den tolkas och beskrivs på ett annat sätt än på det sätt som den som uppgivit informationen menat från början (Thurén 2013). Detta kan ses som en nackdel av den metod vi valt.
Däremot bygger rapporterna på internationell och nationell forskning som valts ut på uppdrag av Socialstyrelsen och den svenska regeringen och kan således
kan de alltså betraktas ha en viss tillförlitlighet vilket i sin tur kan ses som en fördel med vald metod.
Hade det inte varit en pandemi så hade vi troligtvis gjort intervjuer. Detta hade kunnat ge oss en annan typ av kunskap såsom vilka riskfaktorer socialsekreterare i Malmö stad ser som mest vanliga och därför viktiga att belysa. Vi hade även kunnat få kunskap om hur det preventiva arbetet genomförs med barn och unga som riskerar att hamna i kriminalitet. Hur vanliga riskfaktorer är samt hur det preventiva arbetet genomförs var något som inte framkom med hjälp av vår valda metod. Att vi valde en annan metod har därför onekligen påverkat vårt resultat, men också vår frågeställning, dvs. grunden till denna studie. Valet av att göra en litteraturstudie med utgångspunkt i Socialstyrelsens rapporter byggde på viljan att framställa ett material som är byggt på forskning och aktuell kunskap inom området. En litteraturstudie såg vi därför som det naturliga valet för att komma så nära socialtjänstens arbete som möjligt genom att undersöka Socialstyrelsens kunskapsstöd.
4.2 Litteratursökning
Innan sökningen påbörjades i databaserna skrevs en lista på svenska och engelska ord som kunde identifieras med frågeställningen. Nyckelorden i denna lista var ord såsom: crime, criminality, delinquency, risk faktor, child, adolescent, behavior, individual, family, school, peer och neighborhood. Orden individual, family, school, peer och neighborhood användes efter att de återkommande dykt upp i flera av de tidigare artiklarna vi läst. Sökningen har som nämnt ovan avgränsats till ‘peer reviewed’. Det betyder att artiklarna är vetenskapligt granskade, dvs. att texterna har lästs av andra forskare innan de har publicerats vilket betyder att de har en viss tillförlitlighet (Thurén 2013). Vad gäller årtal på när artiklarna publicerats togs beslutet att inkludera artiklar som publicerats mellan år 1995 till år 2020 då de har ansetts vara relevanta. Dessutom har majoriteten av artiklarna uppdaterats under de senaste tio åren. Därav dras slutsatsen att det är uppdaterat material som är aktuellt för denna studie.
Studien baseras på 14 artiklar, av totalt 19 lästa vetenskapliga artiklar. Fem artiklar valdes bort då de innehöll bristfällig information samt då de visade sig handla om annat än vad frågeställningen frågade efter.
Psycinfo:
(delinquency) AND (parents) AND (attachment) = 301 träffar varav 1 artikel användes: Machteld et. al (2012). Hittad: 2020-11-18
(children) AND (self-regulation) AND (criminal) = 52 träffar varav 1 artikel användes: Robson, Allen & Howard (2020). Hittad: 2020-11-19
(risk factors) AND (preventing delinquency) = 125 träffar varav 1 artikel användes: Webster-Stratton & Taylor (2001). Hittad: 2020-11-19
(antisocial behavior) AND (individual) AND (delinquency) = 953 träffar varav 1 artikel användes: Monahan, Steinberg & Cauffman (2009). Hittad: 2020-11-24
(criminality) AND (individual risk factor) = 120 träffar varav 1 artikel användes: Savolainen (2018). Hittad: 2020-11-24
(early risk factors) AND (criminality) = 133 träffar varav 1 artikel användes: Staff et. al (2015). Hittad: 2020-11-24
(gender) AND (criminality) AND (youth) = 28 träffar varav 1 artikel användes: Walters (2013). Hittad: 2020-11-25
Sociological abstract:
(risk factors) AND (juvenile crime) AND (behavior) = 325 träffar varav 3 artiklar användes: Hill et. al (1999), Salmi & Kivivuori (2006), Wong, Slotboom & Bijleveld (2010). Hittad: 2020-11-13
(prevention) AND (juvenile crime) AND (social service) = 355 träffar varav 1 artikel användes: Mann & Reynolds (2006). Hittad: 2020-11-13
(risk factors) AND (peer) AND (child criminality) = 21 träffar varav 1 artikel användes: Haynie (2003). Hittad: 2020-11-18
(adolcent) AND (family) AND (school) AND (criminal) = 206 träffar varav 1 artikel användes: Garnefski & Okma (1996). Hittad: 2020-11-18
(neighborhood) AND (risk factors) AND (criminality) = 13 träffar varav 1 artikel användes: Gorman-Smith, Tolan & Henry (2000). Hittad: 2020-11-30
4.3 Analysmetod
I denna undersökning har en innehållsanalys gjorts, där Socialstyrelsens rapporter och tidigare forskning har lästs, analyserats och jämförts med varandra (Larsen 2009). Syftet har varit att hitta mönster i vad som framkommit i Socialstyrelsens rapporter samt i den tidigare forskningen för att se om de säger liknande saker eller om de skiljer sig åt, för att sedan väva in teorier och på det vis få en djupare förståelse om ämnet. Rapporterna började med att kodas. Koderna klassificerades sedan i teman som datamaterialet sorterades in i. Till sist jämfördes och
utvärderades materialet mot tidigare forskning och de teorier som valts (Larsen 2009).
Processen började med att vi läste rapporterna och antecknade ner de riskfaktorer som rapporterna identifierat. Genom att läsa texterna kunde vi se ett visst mönster av miljöer där riskfaktorer identifierades. Dessa miljöer handlade om individen själv, familjen, vänner, skolan och närsamhället. Under läsningen av rapporterna insåg vi också att texterna fokuserade på samband mellan riskfaktorer, kumulativa riskfaktorer och riskfaktorer baserat på kön. Detta var mönster som vi tänkte kunde utgöra koder som vi senare kunde sortera materialet in i, men då vi inte visste vad den tidigare forskningen skulle ge oss för material och då vi fortfarande var öppna för en annan vinkel på riskfaktorerna valde vi att vänta med kodningen av materialet till efter att vi läst tidigare forskning. Efter detta började vi söka efter tidigare forskning, se ovan för tydligare beskrivning av litteratursökningen.
Även här började vi med att läsa texterna och anteckna. Liknande miljöer som vi sett i rapporterna kunde identifieras i tidigare forskning vilket gjorde att vi valde att koda tidigare forskning utefter dessa miljöer, dvs. sortera det efter miljöerna individ, familj, vänner, skola och struktur/närsamhälle, samt kön, samband och kumulativa riskfaktorer (Rennstam & Wästerfors 2015).
Att sortera eller koda materialet menar Rennstam och Wästerfors (2015) är grundläggande för att kunna skapa en samhällsvetenskaplig analys. Det handlar om att ordna materialet så att forskaren ska kunna förstå det (ibid.). Som nämnt ovan kodade vi materialet enligt miljöerna individ, familj, vänner, skola och struktur/närsamhälle samt kön, samband och kumulativa riskfaktorer. Dessa koder valde vi sedan att använda som våra teman, vilket kan förstås som att vi
tematiserade materialet utefter koderna. Tematiseringen skedde genom att vi läste igenom anteckningarna och kontinuerligt klistrade in anteckningarna under det tema där materialet platsade in mest. I denna del av processen skedde också en reducering av materialet, dvs. att vi klippte bort sådant som inte var relevant för denna studie som exempelvis riskfaktorer för återfall i kriminalitet (ibid.). Detta menar Rennstam och Wästerfors (2015) är nödvändigt för att kunna skapa koncentration och skärpa i materialet, alltså ett material som är innehållsrikt och intressant utifrån studiens syfte (ibid.). Andra reduceringar eller avgränsningar vi valde att göra var att inte fokusera på riskfaktorer för fortsatt kriminellt beteende samt på skyddsfaktorer. Detta på grund av att de artiklar från tidigare forskning vi läste inte fokuserade på detta i lika hög grad som de fokuserade på riskfaktorer för normbrytande och kriminellt beteende, och att detta hade inneburit en annan frågeställning och riktning på arbetet, samt då vi var tvungna att avgränsa oss på grund av studiens omfång.
Efter att vi tematiserat allt material omarbetades dessa till texter. När vi skrivit dessa texter påbörjade vi samma process med det empiriska materialet. Här användes samma kodning och tematisering som i tidigare forskning, där
anteckningarna från empirin klistrades in under respektive tema samt reducerades, och sedan omarbetades till en flytande text (ibid.). Efter att vi läst, kodat och tematiserat tidigare forskning och empiri valde vi studiens aktuella teorier, dvs. teorin om självkontroll, den sociala inlärningsteorin samt teorin om sociala band. Teorierna kretsar kring individen, socialiseringen med de människor de har omkring sig samt de band de skapar sig till människor i dess närhet och till det konventionella samhället. Vi valde att ha med dessa teorier eftersom vi såg att de kunde relateras till de riskfaktorer empirin framhävt, då de handlar mycket om individens egna förmåga till självkontroll, hur relationen ser ut till andra samt till samhället. Man kan således betrakta att val av teori har gjorts med utgångspunkt i det empiriska materialet. Genom att göra på detta vis har vi använt oss av en abduktiv ansats, dvs. att vi, utifrån empirisk fakta, skapat kategorier som vi, för att kunna uppnå en slags förståelse, analyserat med hjälp av valda teorier. Med andra ord har vi tolkat empirin utifrån hypoteser för att kunna förstå den på ett djupare plan (Alvesson & Sköldberg 2017).
När allt material sorterats och reducerats i de olika temana och till sist omarbetats till texter, påbörjades själva jämförelsen av texterna samt analysen av dem, med hjälp av teorierna. Här analyserades empirin utifrån tidigare forskning samt utifrån de teorier som använts och som kan komma att innebära att ny kunskap
skapas (Larsen 2009). Enligt Rennstam och Wästerfors (2015) kan detta förstås som att författaren argumenterar kring materialet och handlar helt enkelt om att förstå det empiriska materialet på ett nytt och annorlunda sätt. Detta är vad innehållsanalysen bygger på, och är metoden vi har använt oss av för att förstå vårt empiriska material (Larsen 2009).
4.4 Förförståelse
När vi valde ämne för denna studie hade vi båda en viss förförståelse kring barn och unga som riskerar att hamna i kriminalitet och som Aspers (2011) menar är denna förförståelse alltid grundad i våra vardagsförståelser. En stor del av vår förförståelse har främst sin utgångspunkt i media. Gängkriminalitet är ett mycket aktuellt ämne i dagens Sverige och medierna pratar om hur medlemmarna blir allt yngre, att det kan handla om barn så unga som åtta till nio år gamla som begår brott. Det var dels på grund av detta som vi började intressera oss i ämnet då vi ville ha kunskap om hur man kan identifiera risker hos barnet eller i dennes miljöer innan det är försent.
Våra praktik- och arbetserfarenheter har också gett oss en viss förförståelse. Genom att ha praktiserat som skolkurator har en av oss sett mönster av att normbrytande och även kriminellt beteende påvisats hos de barn som inte haft så mycket stöd och engagemang hemifrån, men även de som presterat sämre i skolan. Genom att ha praktiserat och arbetat på sektionen Ensamkommande boende/jour på Socialtjänsten, vars arbete främst riktar sig till ensamkommande barn och unga, har den andra av oss mött flera ungdomar med utvecklat kriminellt beteende, samt arbetat med BBIC - en bedömningsmetod som tar upp risk- och skyddsfaktorer i barnets liv. Därmed fanns det redan en förförståelse hos båda två kring barns olika beteenden och vad som kan vara riskfaktorer för dessa. Utöver detta har båda även en förförståelse i och med Socionomutbildningen där vi lärt oss om hur individer kan präglas av omgivningen, av andras bilder av individen, samt hur olika strukturer i samhället kan påverka individens utveckling. Trots denna bakgrund har vi i denna studie försökt att öppna för nya riktningar så att vår förförståelse inte ska styra allt för mycket.
4.5 Arbetsfördelning
Under hela skrivprocessen för denna studie har arbetsfördelningen varit jämn, då båda har lagt alla sina arbetstimmar på uppdraget. Den rådande situationen med Covid-19 har resulterat i valet att arbeta på var sin plats, men med en konstans uppkoppling via Zoom har känslan av att arbeta tillsammans trots allt funnits. Alla texter har delats upp så att inte båda har behövt läsa allt, för att spara tid. Däremot har varje artikel diskuterats parterna emellan för att tillsammans kunna välja ut de som tycktes mest relevanta. Utöver detta har materialet kodats tillsammans, teman har valts tillsammans och teorier har valts tillsammans för att sedan dela upp skrivandet genom uppdelning av de teman som valts, dels i tidigare forskning, men även i resultat och analys av materialet. Varje text har lästs och korrigerats av den andra parten för att få en så enhetlig text som möjligt och så att båda har känt sig nöjda. Det blir därför svårt att säga exakt vem som gjort vad, då känslan varit att allt gjorts tillsammans. Detta har varit ett fungerande sätt att arbeta då båda parter varit delaktiga i varje del av studien.
