• No results found

"The Invisible EU-citizens" "De Osynliga EU-medborgarna"

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share ""The Invisible EU-citizens" "De Osynliga EU-medborgarna""

Copied!
49
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Institutionen för Globala och Politiska studier 2015-01-08 Mänskliga Rättigheter 61-90

Kandidatuppsats 15 HP HT 2014

Handledare: Dimosthenis Chatzoglakis

De Osynliga EU-medborgarna

The Invisible EU-citizens

(2)

Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och

svenskar, mellan män och kvinnor.

(3)

Förkortningar

EU – Europeiska Unionen

EES- Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (EU-länderna samt Norge, Island, Liechtenstein)

ECHR - Europakonventionen

MR- Mänskliga Rättigheter

FN- Förenta Nationerna

Schengensamarbetet – Kompletterar reglerna om fri rörlighet, passkontroller har tagits bort vid resor inom Schengenområdet.

(4)

Sammanfattning

Denna uppsats belyser problemet med användandet av begreppen medborgare och EU-migrant, samt vad det är som avgör huruvida man skall bli betraktad som antingen det ena eller andra. Det råder fri rörlighet för alla EU-medborgare mellan medlemsstaterna, det skapar problem när grupper som rent juridiskt inte klassificeras som medborgare, och i stället

klassificeras som migrant. Skillnaden mellan att vara EU-medborgare och EU-migrant är bland annat att det skiljer sig i åtnjutandet av det sociala skyddsnätet. Romer används som ett exempel genom hela uppsatsen då de har en historia som inte påminner om någon annan, samt för att det är ett aktuellt ämne i dagens EU. Genom en komparativ studie mellan två

välfärdsstater, samt en diskursanalys där Benhabibs teori ”the rights of others” appliceras diskuteras huruvida alla inom EU kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Benhabibs teori tydliggör nationalstaters rädsla gentemot det främmande och bekräftar att det sker en

kränkning av de mänskliga rättigheterna när människor saknar medborgarskap. Slutsatsen av denna studie är att orsaken till att romska grupper ofta faller utanför det skyddsnät som finns är på grund av avsaknaden av subjektivitet. Nationalstater ser ofta romska grupper som icke-hanterbara och det smittar av sig på civilsamhället och den generella attityden gentemot romer är negativ.

(5)

Abstract

This thesis highlights the problem with the use of the concepts citizen” and “EU-immigrant”, as well as what determines whether someone should be considered one or the other. Since freedom of movement is granted EU-citizens between member states, problems arise when groups that technically do not qualify as citizens, but are classified as migrants, utilize the freedom of mobility. The difference between being classified as an EU-citizen vs an EU-immigrant is the differences in the ability to enjoy the social safety net provided by the state.

The Roma people will be used as an example throughout the thesis, as the history of the group is unique, and it is currently a topic of discussion in the EU.

Through a comparative study of welfare states, along with a discourse analysis utilizing Benhabib’s theory of ”the rights of others”, a discussion will examine whether everyone in the EU have the opportunity to enjoy human rights.

Benhabib’s theory clarifies the nation state’s fears of that considered foreign and confirms the violations of human rights that occur when people lack citizenship.

The conclusion of the study is that the reason Roma groups often fall outside the social safety net is because the lack of subjectivity of states. Nation states often view Roma groups as non-manageable, the perception rubs off on civil society and generates generally negative attitudes towards the Roma.

(6)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1 Problemformulering ... 2

1.2 Syfte och frågeställning ... 3

1.3 Metod och Teori ... 4

1.4 Material ... 4

1.5 Avgränsningar ... 4

1.6 Disposition ... 5

2 Bakgrund och tidigare studier ... 6

2.1 Konceptet av att vara EU-medborgare ... 6

2.2 Utmaningar med fri rörlighet ... 7

2.3 Antiziganism i Europa ... 8

2.4 De osynliga EU-medborgarna- romer som ett exempel ... 9

3 Metod ... 11

3.1 Komparativ forskning ... 11

3.2 Diskursanalys ... 12

4 Teori ... 15

4.1 The right to have rights ... 15

5 Den Europeiska unionens värdegrunder ... 19

5.1 EU-medborgare kontra EU-migrant ... 19

5.2 En gemensam marknad, ett gemensamt problem ... 20

5.3 De papperslösa ... 21

5.4 Avvikelser från den fria rörligheten ... 21

5.5 EU-migranter i Sverige ... 22

5.6 EU-migranter i Danmark ... 24

5.7 Stigmatiserade grupper ... 25

5.8 Kulturella och politiska attityder i Sverige och Danmark ... 25

5.9 En avbildning av verkligheten? ... 27

6 Analys ... 29

6.1 Nationalism kontra liberalism ... 29

6.2 Ingen människa illegal ... 31

6.2.1 Nationalstaters rädsla för det främmande ... 31

6.3 Ett modernt undantag ... 33

6.3.1 Ett modernt välfärdsproblem? ... 35

(7)

7 Sammanfattning ... 38 8 Referenser ... 40

(8)

1

1

Inledning

En av EU:s grundläggande principer är att varje individ som är medborgare av en medlemsstat skall ha rätt att röra sig fritt samt uppehålla sig inom alla medlemsstaters territorium. Genom att ha ett medborgarskap i en medlemsstat blir man per automatik även unionsmedborgare. Trots denna grundläggande princip så finns det grupper inom EU som inte får åtnjuta rätten till fri rörlighet. Den fria rörligheten inom EU kallas mycket sällan för migration, trots det så finns det grupper inom EU som allt som oftast blir sedda som EU-migranter istället för EU-medborgare. Som EU-medborgare skall man åtnjuta vissa rättigheter oberoende av vilken medlemsstat man befinner sig i, dock gäller det inte samma sak för migranter. Detta medför vissa problem när människor som klassificeras som migranter i stället för medborgare utnyttjar den fria rörligheten.

Dessa människor som inom EU blir klassificerade som migranter istället för

EU-medborgare får utstå enorma kränkningar av de mänskliga rättigheter när det utnyttjar den fria rörligheten inom EU. En grupp som om och om igen får utstå diskriminering och exkludering är den romska befolkningen. Romer är ett mycket bra exempel på en grupp som befinner sig i glappet mellan att vara EU-medborgare eller EU-migrant, det sker en pendling i användandet av begreppen och det skapar problem hur stater skall bemöta dessa grupper.

I dagens Europa beräknas det finnas ungefär 10-12 miljoner romer, det är mer vanligt än ovanligt att de få stå med fördomar, diskriminering och social exkludering. Oberoende av vilken medlemsstat de befinner sig så brister staterna i att garantera deras rättigheter och de lever marginaliserade från majoritetssamhället.

Som ovannämnt så utsätts romer för dagliga kränkningar i nästan sätt alla medlemsstater, även i Sverige och Danmark, som ses som två välutvecklade välfärdsstater. Både Sverige och Danmark skall garantera ett visst skydd för alla som befinner sig inom deras jurisdiktion. Under de senaste åren kan man se att det har skett en ökning av romska grupper till både Sverige och Danmark, i nästan alla fall så stöter man på romerna i det offentliga rummet där de ägnar sig åt tiggeri eller gatumusicerande.

Trots att Sverige och Danmark påminner om varandra väldigt mycket, framförallt på det institutionella planet så kan man se att det finns enorma skillnader i bemötandet samt inkluderingen av EU-migranter. Medan Sverige har en historia som främjar samt är

(9)

2 välkommande gentemot det främmande, så har Danmark en historia som i högre grad består av främlingsfientlighet och exkludering.

Som EU-medborgare i Sverige och Danmark har man rätt till subventionerad sjukvård, med villkoret att man på något sätt kan bevisa sin nationella tillhörighet. Genom att vara EU-medborgare så innehar man ett EU-kort som är ett bevis på att man tillhör en medlemsstat och är skyddad av deras nationella sjukförsäkringsprogam. Om man innehar ett sådant kort (i många fall räcker det även med endast ett nationellt ID-kort) så har man rätt till akutsjukvård men även till återbesök om det skulle behövas. Om man däremot inte kan bevisa sin

nationella tillhörighet så skapar det problem, man har fortfarande rätt till att uppsöka vård i livshotande situationer, dessvärre har man inte rätt till återbesök om man inte har möjlighet att bekosta det själv. I de allra flesta fall så faller romer in i den grupp som saknar

identitetshandling och därmed saknar de ett EU-kort.

Anledningen till att många romska grupper söker sig till just Sverige och Danmark är på grund av hopp om ett drägligare liv. Men med tanke på att de allt som oftast hamnar i gapet mellan EU-medborgare och EU-migrant så blir inte livet alltid bättre för dem.

1.1

Problemformulering

Problematiken som denna uppsats kommer att behandla är vad som avgör användandet av begreppen EU-medborgare kontra EU-migrant. Inom EU borde de juridiska begreppen angående användandet vara tydligt och det borde finnas klara regler över hur de skall

användas. I dagens EU finns det en problematik med att vissa grupper pendlar mellan att vara medborgare och migrant, det skapar problem i de olika medlemsstaterna om hur de olika institutionerna skall handskas med dessa grupper. Principen inom EU är att alla medborgare skall behandlas på lika grunder. Som det ser ut idag behandlas de grupper som faller i gapet mellan att vara medborgare eller migrant ibland värre än tredjelandsmedborgare från ett u-land.

Som EU-medborgare skall man ha rätt att röra sig fritt samt uppehålla sig i andra

medlemsstater. När man befinner sig i en annan stat skall man även ha rätt till bland annat fri eller subventionerad sjukvård. Dock är det mer vanligt en ovanligt att vissa stigmatiserade grupper faller utanför detta skyddsnät då de bland annat saknar identitetshandlingar och/eller EU-kort som ger de rätt till subventionerad sjukvård.

(10)

3 Denna uppsats kommer fokusera på två välfärdsstater – Sverige och Danmark, som påminner mycket om varandra på många plan. Trots många likheter och ett välutarbetat skyddsnät för dess medborgare samt EU-medborgare så uppstår många problem när dessa utsatta grupper kommer till Sverige och Danmark i hopp om ett bättre liv.

Denna uppsats ämnar att använda romer som ett exempel på en stigmatiserad grupp då det är ett aktuellt problem i hela EU, då även i Sverige och Danmark. Vad som är viktigt att påpeka är dock att det förmodligen kommer skapas andra grupper som kommer falla utanför de skyddsnät som finns idag, ett exempel på det är Nordafrikaner som fått uppehållstillstånd i Spanien och senare vill utnyttja den fria rörligheten och bosätta sig i annan medlemsstat.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 1 står det: ”Alla människor äro födda fria och i lika värde och rättigheter…”

Utifrån ovanstående citat så anser jag att problematiken med att vissa grupper diskrimineras inom EU utgör en kränkning mot de mänskliga rättigheterna, det är ett stort problem inom EU att EU-migranter diskrimineras, därför är det relevant för mig att utföra denna studie.

1.2

Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att förstå problematiken med användandet av begreppen EU-medborgare och EU-migranter, vad det är som avgör vem som skall bli betraktad som medborgare och vem som skall betraktas som migrant. Uppsatsen ämnar att få en förståelse över hur EU i allmänhet samt två medlemsstater i synnerhet – Sverige och Danmark, handskas med detta problem.

De frågeställningar som uppsatsen kommer beröra är:

- Vilka problem uppstår för nationalstaten när grupper inte går att placera som verkan

EU-medborgare eller EU-migrant?

- Hur handskas Sverige och Danmark med det ”främmande”?

- Vad utgör de största skillnaderna mellan Sverige och Danmark när det kommer till

(11)

4

1.3

Metod och Teori

Metoden för denna uppsats kommer bestå utav en komparativ studie där två välfärdsstater inom EU kommer att ställas emot varandra. Där kommer de främsta likheter och skillnader att lyftas fram. När den komparativa studien är genomförd kommer även en diskursanalys att genomföras. I analysen kommer även det teoretiska perspektivet att appliceras. Det teoretiska perspektiv som kommer ligga till grund för denna studie är Benhabibs teori ”The Rights of Others”. Hon diskuterar bland annat nationalstatens rädsla för det främmande och vikten av att var människa innehar ett medborgarskap.

Mina metod- och teorival kommer att diskuteras mer djupgående längre fram i uppsatsen.

1.4

Material

Det material som kommer ligga till grund för denna uppsats är både primära och sekundära källor. Det primära material som används är framförallt internationella rättsregler och EU-lagstiftning. De sekundära källor som kommer att användas består framförallt av

vetenskapliga böcker och artiklar. Policydokument kommer även att användas med avsikt att få en mer djupgående förståelse över mitt valda problemområde inom de olika institutionerna jag valt att studera. Relevant för uppsatsen är även att ta tidigare studier i beaktning för att kunna få en övergripande förståelse av problemet som finns idag, men även för att förstå sammankopplingen med historien och nuet.

För att få en förståelse över de rådande diskurserna i Sverige och Danmark kommer även tidningsartiklar och annan media tillviss del användas.

1.5

Avgränsningar

Denna uppsats ämnar att diskutera användandet av begreppen medborgare och EU-migrant, fokus kommer framförallt vara på det glappet som uppstår mellan dessa kategorier. I denna uppsats kommer romer att användas som exempel för att kunna förtydliggöra

problematiken med användningen av de två ovannämnda begrepp. Det exempel som jag valt att använda är både belastat historiskt och geografiskt, därför är det omöjligt för mig att inkludera allt som har med romer och göra. Samtidigt går det inte heller att bortse från vissa händelser som utgör en viktig del av hur situationen ser ut idag.

(12)

5 De länder som kommer utgöra grundpelaren i den komparativa studien som skall genomföras är Sverige och Danmark. Anledningen att jag har begränsat min uppsats till endast de EU-länderna är att det är två välfärdsländer som påminner väldigt mycket om varandra. Trots likheterna mellan dessa länder så finns det även en viss olikhet i historien angående

inkludering av det främmande. Med tanke på att både Sverige och Danmark är medlemmar i EU så ser deras migrationspolitik någorlunda lik ut. Därför kommer denna uppsats begränsa sig och endast kolla på hur EU-migranter blir mottagna i de två olika länderna, samt vilka möjligheter som finns för dem till en dräglig vardag. Då de sociala institutionerna i de bägge länderna är uppbyggda på snarlika sätt har jag valt att lägga fokus på huruvida EU-migranter kan åtnjuta sina mänskliga rättigheter, då rätten till sjukvård som ett exempel. Jag är mycket medveten om att det finns andra grupper inom EU som ställs inför samma problem som romerna. Men då romerna utgör en speciell grupp som har en speciell historia och är ett aktuellt problem i både Sverige och Danmark så är det enligt mig den mest relevanta gruppen att använda som exempel för denna studie. Troligt är att det i framtiden kommer uppstå flera grupper som kommer stå inför samma problem som romerna gör idag, som jag nämnt tidigare så är den romska historien mycket speciell och det finns ingen annan grupp idag som

påminner om den.

Viktigt att belysa är att jag i denna uppsats endast kommer fokusera på den interna dimensionen av EU:s migrationspolitik. Jag kommer inte lägga någon fokus på tredjelandsinvandring till EU, det vill säga den externa dimensionen. Dock kan det

förekomma vissa exempel där EU-migranters situation jämförs med tredjelandsmedborgare.

1.6

Disposition

Uppsatsen kommer inledas med bakgrund och tidigare forskning. I detta kapitel kommer framförallt EU perspektivet belysas, vad det är som gäller när man innehar ett medborgarskap i en medlemsstat, samt hur situationen ser ut för människor med olika bakgrund. Vidare kommer metod och teori att introduceras innan uppsatsens mest relevanta kapitel presenteras. Först kommer kapitlet där jag genomför min jämförande studie mellan Sverige och Danmark, i detta kapitel skall jag fokusera på de skillnader och likheter som finns mellan de valda länderna. Avslutningsvis kommer en analys att genomföras där min valda teori kommer appliceras för att sedan kunna knyta ihop säcken och försöka besvara uppsatsens syfte och frågeställning.

(13)

6

2

Bakgrund och tidigare studier

Den Europeiska Unionens ledord är: Frihet, Säkerhet och Rättvisa. Detta kapitel kommer fokusera på huruvida detta gäller alla EU-medborgare eller om det endast gäller vissa. Som EU-medborgare skall du ha rätt att röra dig fritt inom EU:s gränser, men med det uppkommer vissa problem, såsom att en faller utanför de välfärdsrättigheter som finns, exempelvis rätten till sjukvård.

2.1

Konceptet av att vara EU-medborgare

Maastrichtfördraget som skrevs på 1992 ligger till grund för medborgarskapet. Ett EU-medborgarskap beror på huruvida landet som man innehar EU-medborgarskap är en medlemsstat i EU eller inte. Viktigt att poängtera är att ett EU-medborgarskap aldrig skall ersätta ett

nationellt medborgarskap utan endast komplettera det. Det är fortfarande upp till varje lands nationella lagsystem att avgör vilka rättigheter de berörda individerna skall får ta del av, men även konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. En av de viktigaste rättigheterna som skall berör alla EU-medborgare är rätten till fri rörlighet samt rätten till uppehälle inom alla medlemsstater. (Condinanzi et al. 2008, s. 3, 20.) (Shaw, 2000, s. 67)

Held definierar konceptet av att vara medborgare som ”membership of a community”, som innebär att man har tillgång till vissa rättigheter samtidigt som man har skyldigheter gentemot samhället (Shaw, 2000, s. 68). Vad som är relevant för denna uppsats är det faktum att alla som innehar ett medborgarskap av en medlemsstat, är per automatik EU-medborgare. Därav skall man oberoende av vilket land man kommer ifrån erhålla samma rättigheter. En viktig aspekt att poängtera är att alla inte blev EU-medborgare samtidigt, olika grupper har erhållit olika aspekter av medborgarskapet under en längre period. Man kan ställa sig frågor som ”varför” och ”vad” som gör vissa grupper till ”bättre” medborgare än andra, har det till exempel att göra med tillgång till politiska processer? (Shaw, 2000, s. 75)

Trots tanken om att ett EU-medborgarskap syftar till att alla skall behandlas lika utifrån icke-diskriminering principen, så ser det tyvärr inte ut så i praktiken. Med hjälp av praxis kan man se att vissa grupper är mer utsatta än andra när det gäller åtnjutandet av ett EU-medborgarskap och de rättigheter som medföljer. Ofta är det utsatta grupper som kämpar för bättre

(14)

socio-7 ekonomiska förutsättningar samt social förändring som drabbas av även detta utanförskap (Shaw, 2000, s. 75).

Man har som EU-medborgare rätt att stanna tre månader som turist i en annan medlemsstat, för att stanna längre skall man arbeta, studera eller vara självförsörjande. För att individer inte skall hamna i kläm vid flytt till annat EU-land så har medlemsstaterna upprättat ett

gemensamt system som berör socialförsäkringsförmåner, det vill säga pension och

föräldraledigt. Detta har uppkommit för att den fria rörligheten skall fungera i praktiken och att personer som flyttar till ett annat land skall omfattas av värdlandets

socialförsäkringssystem från första dagen (Schengen och fri rörlighet för personer).

2.2

Utmaningar med fri rörlighet

I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna kan man läsa

”Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land” (art 13.2)

Ändock kan man fråga sig om denna grundläggande rättighet faktiskt gäller alla, i dagens samhälle har mer eller mindre alla möjligheten att lämna sitt hemland men det är endast en minoritet som har rätten att träda in i ett annat land (Pécoud & De Guchteneire, 2007, s. 1).

Gunnar Myrdal hävdade en gång att välfärdsstater är nationalistiska och protektionistiska och att dess funktion är baserat på en solidaritet emellan ett specifikt samhälle. De individer som lever inom detta samhälle är till viss mån villiga att ta emot utomstående, dock föredras grupper som samhället kan känna en viss liknelse med. Enligt vissa liberala ekonomer är fri rörlighet till fördel för världssamhället i sin helhet, men det innebär inte att varje enskilt land drar fördelar av immigration. Ett välfärdssamhälle är uppbyggt på så vis att det skall

omfördela de resurser som finns emellan de individer som existerar inom det specifika samhället. Den fördelning som sker, sker mellan dem som har det bäst till dom som har det sämre, detta sker mellan de individerna i det givna samhälle samt inom samma system, så kallad solidaritet (Entzinger, 2007, s. 119).

Det går att påstå att immigration till ett välfärdsland utmanar hela systemet, speciellt om det är människor som inte befinner sig i arbetsålder, då utgör det ett större hot mot välfärdsstaten då de i stället för att bidra med arbetskraft blir en börda för systemets logik. I vissa fall kan det vara svårt att förena tanken om öppna gränser och välfärdssystemet, då immigration

(15)

8 kräver genomträngliga gränser medan det bästa för ett välfärdssamhälle är ett slutet system (Entzinger, 2007, s. 120).

Kunz och Leinonen skriver om ”de osynliga gränserna”, med det hänvisar dem till saker som administration, kultur, språk, och mentala barriärer. De anser att det är viktigt att även ta hänsyn till detta när man talar om migration, då förutsättningarna inte ser likadana ut för alla EU-medborgare. Vad de menar är att högutbildade personer samt businessmänniskor har en god möjlighet till rörelsefrihet medan vanliga arbetare samt arbetslösa inte har samma möjlighet att röra sig mellan gränserna. Detta benämner de som en ”internal” dimension av migration (Kunz & Leinonen, 2007, s. 137).

2.3

Antiziganism i Europa

”En bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det

individuella planet manifesteras som attityder och i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, och i handlingar – social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna, och kollektiv eller statligt våld – vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar” (Cederberg, 2010, s.

52).

Detta är den amerikanska folkmordsforskaren Helen Feins beskrivning av antisemitismen, dock hävdar Cederberg genom att byta ut ”judar” mot ”romer” så blir det även en beskrivning av antiziganismen. Hatet mot romer och judar härstammar från samma rötter, det bygger på en misstro mot det främmande och mytbildning om bland annat romers tro, i grund och botten handlar det om rasism. Detta hat gentemot romer började redan under 1300-talet då de blev anklagade för att sprida digerdöden, sedan har det bara fortsatt, anklagelser som att de

spionerat för turkarna, rövat bort kristna barn och utfört ritualmord är bara några få saker som de fått utstå (Cederberg, 2010, s. 52).

En av de fördomar som alltid funnits mot romer är att de har ”vandring i blodet” och att många av dem levt på resande fot frivilligt. Sanningen är dock att i de flesta fall har de varit tvungna att ständigt byta bostadsplats då de blivit bortkörda av myndigheter eller människor runt omkring (Cederberg, 2010, s. 53).

Trots större medvetenhet idag om allas lika värde så är fortfarande antiziganismen utbredd i Europa. När EU utvidgades år 2004/2007 och många länder från Östeuropa tillträdde så hade

(16)

9 EU tydliga krav på de nya medlemsstaterna. Ett av de främsta och mest relevanta kraven var att de måste garantera de mänskliga rättigheterna för sina romska minoriteter. Medvetenheten inom EU angående romers situation i de nya medlemsländerna var stor, dock reflekterades det inte över situationen för romer i de stater som redan var medlemmar. Här kan man spekulera i om det fanns en baktanke med att lägga extra resurser på just romer och deras utsatthet i de nya EU-länderna, för om villkoren i hemländerna blev bättre så ”slipper” de rika EU-länderna ta tag i problemet (Cederberg, 2010, s. 93).

ERIO (European Roma Infomation Office) hävdar att antiziganismen är djupt rotad i den europeiska kulturen, genom undersökningar som gjort är två tredjedelar av alla européer motvilliga att bo granne med romer. En teori till den ökande fientligheten gentemot romer hänger ihop med EU:s utvidgning och den fria rörligheten. Många stater anser att de inte har ekonomi till integreringsstrategier som berör romer (Cederberg, 2010, s. 94-95).

2.4

De osynliga EU-medborgarna- romer som ett exempel

”Treating like things alike and unlike things differently” (Shaw, 2000, s. 76).

Då vi alla är människor skall vi oavsett etnicitet, ras, kön, sexuell läggning med mera bli behandlade likadant. Ovanstående citat tydliggör även det, ändå så lyckas inte EU leva upp till detta. Inom EU finns det framförallt två EU-direktiv som berör romerna, det är de direktiv som främjar likabehandling av enskilda personer oavsett ras och etniskt ursprung

(2000/43/EG) samt de direktiv om allmänna ramar för likabehandling i arbetslivet

(2000/78/EG). Överlag skall dessa direktiv bekämpa all sorts diskriminering, både direkt och indirekt. När det kommer till EU-direktiv så skall alla medlemsstater ta det i bejakning utifrån de egna landets förhållande och villkor (Cederberg, 2010, s. 149).

Situationen för romer i dagens Europa beskrivs som ”en av de viktigaste politiska, sociala och humanitära frågor i dagens Europa”, rapporten som beskriver detta hävdar nödvändigheten av en lagstiftning mot antiziganismen. Det finns fruktansvärda studier som beskriver hur illa romer blir behandlade i dagens Europa och dem beskrivs oftast som ”de fattigaste bland de fattiga”, och deras förhållande är i många fall lägre än värsta u-landsnivå. Kortfattat går det att påstå att den fria rörligheten och icke-diskriminering principen inte fungerar för den romska befolkningen i Europa (Cederberg, 2010, s. 149 ff.).

(17)

10 Många av romerna i Europa lever i ständig skräck för att bli utsatta för rasism då både i sina hemländer och i andra medlemsstater. I allt större utsträckning lämnar romska grupper sina hem för att söka efter en drägligare tillvaro, idag är det mycket vanligt att man ser de som tiggare. På flera håll runt om i Europa är tiggeri förbjudet (inte i Sverige), och allt fler länder vill införa detta förbud då det är ett ökande problem utan lösning. I många länder så finns det misstankar om att tiggare tillhör kriminella ligor, men det finns det inga bevis för (Cederberg, 2010, s. 152 ff.).

Idag så finns frågan om romsk inkludering med på EU:s agenda. Trots det ramverk som EU tagit fram angående integrering av romer så ligger det främsta ansvaret på nationell nivå. Många ser dock det som ett problem på grund av den diskriminering som sker runt om i EU gentemot romer, en av anledningarna till att ansvaret ligger på den nationella nivån är att EU inte vill kritisera medlemsstaternas minoritetspolitik (Cederberg, 2010, s. 154).

(18)

11

3

Metod

3.1

Komparativ forskning

Med tanke på att denna uppsats främst kommer att fokusera på två länder – Sverige och Danmark, så utgör komparativ forskning en viktig del. Komparativ forskning är mycket användbart när det kommer till jämförelse mellan olika länder, detta kallas för ”tvärnationell” forskning. Tvärnationell forskning har blivit mindre okomplicerad att genomföra i takt med den tekniska utvecklingen som har skett. Världen vi lever i idag har blivit ”mindre”, var vi än befinner oss har vi tillgång till nyheter som informerar om vad som skett på andra sidan jordklotet. Detta har medfört att det idag är svårare att tala om ett ”samhälle” då framförallt de moderna samhällena är öppna och mottagliga för influenser från andra kulturer och traditioner (May, 2001, s. 239-240).

Genom att använda sig av begreppet ”samhälle” finns det en risk att man bortser från de skillnader som faktiskt finns. Genom den utveckling som har skett inom kommunikation och teknik idag, går det att se tydliga skillnader mellan de kulturella föreställningar som existerar i olika länder. Med tanke på den globalisering som har skett har även forskningen genomgått en process samt skapat ett enormt informationsflöde. När man studerar olika kulturer och

samhällen, hur de organiserar sociala och politiska verksamheter så finns en önskan om att nå en större insikt om ens eget liv. Att jämföra olika politiska system kan leda till en fördjupad förståelse av sitt egna samhällssystem, samt mer generella teser om förändringsprocesser (May, 2001, s. 241).

Strävan att hitta universella förklaringar kallas enligt O’Reilly för konvergensteorin, den bygger på ”att det finns gemensamma, universellt identifierbara influenser och trender som opererar i alla industrialiserade samhällen”. Motvikten i detta är dock att det politiska och sociala livet idag har blivit mer komplicerat på grund av globaliseringen, idag existerar inte bara variationer inom nationer utan även mellan. Denna ökande divergens omöjliggör tvärnationella generaliseringar. Målet för en komparativ forskning är att förstå och förklara hur samhällen samt kulturer upplever och förhåller sig till sociala, ekonomiska och politiska förändringar (May, 2001, s. 241-242).

(19)

12 May lyfter fram fyra olika termer som beskriver den komparativa forskningens möjligheter – 1 spegelbildsperspektivet, 2 differensperspektivet, 3 teoriutvecklingsperspektivet och 4

prediktionsperspektivet. Kortfattat kommer dessa perspektiv att presenteras nedan.

Spegelbildsperspektivet betonar den värdefulla betydelsen av att bedriva komparativ

forskning, detta för att forskningsresultat som berör andra länder kan belysa vårt eget sätt att leva. Målet för forskningen blir då att hämta kunskap från andra länder. Genom att studera andra länder kan man få en unik inblick i hur det sociala livet fungerar, som utomstående kan man då ställa frågor som ”insiders” inte har reflekterat över, utan tagit dessa levnadsmönster förgivna. När studier om olika samhällen genomförs uppkommer frågeställningar huruvida vissa har utvecklats på liknande sätt medan andra utvecklats annorlunda (May, 2001, s. 247).

Det andra perspektivet möjliggör en förståelse av vilka kulturella hinder som kan uppstå vid införandet av en viss politik. Med hjälp av en komparativ forskning går det att få en

grundläggande bild av vilka egenskaper som antingen förenar eller åtskiljer moderna

välfärdsstater. Genom att utföra komparativ forskning går det då att få en förståelse av vilka faktorer på makroplanet som påverkar sociala och politiska förändringar (May, 2001, s. 248). Teoriutvecklingsperspektivet antyder att komparativ forskning kan bidra till teoriutveckling, ur ett positivt perspektiv kan man anta att tvärnationella studier har en möjlighet att förändra forskningsinriktningen och då få konsekvenser för politiska åtgärder och initiativ (May, 2001, s. 249). Det sista perspektivet som May diskuterar betonar att komparativ forskning kan förenkla resultatet av olika insatser och åtgärdsprogram. Genom att studera effekten av

politiska insatser eller system i andra länder går det att förutsäga utfallet och inte endast förstå potentialen av dessa insatser (May, 2001, s. 251).

3.2

Diskursanalys

Världen består utav olika diskurser, man kan hävda att diskurser utgörs av specifik kunskap om världen. Dessa diskurser formar vårt sätt att förstå världen, samt människors agerande kring den. En definition av diskurs kan vara ”A particular form of language with its own rules and conventions and the institutions within which the discourse is produced and circulates” (Rose, 2001, s. 136).

För att förstå en diskurs är intertextualitet mycket viktigt, de språk som används bör förstås som någonting mer subtilt och kreativt istället för endast en förmedlare av faktiskt

(20)

13 representation av verkligheten, orden som har valts har valts av ett syfte för att ha en viss effekt på personerna som läser texten (Rose, 2001, s. 136) (Denscombre, 2009, s. 393).

För att kunna förstå kulturella antaganden genom en diskursanalys så är diskursen beroende av begrepp som utvecklats utanför den text som analyseras. Det krävs även att man studerar det som är frånvarande i texten lika väl som man studerar det som den innehåller, den underförstådda meningen är mycket relevant. När diskursanalys genomförs är även

förhandsantagande än viktig del, de måste bygga på den befintliga kunskapen om samhället, kulturen eller politiken, texten analyseras då med vissa förutfattade meningar om de

betydelser som finns (Denscombre, 2009, s. 395).

Foucault hävdar att makt är mycket invecklat och det är inget som utövas av ett subjekt mot ett annat. Både makt och diskurser finns hela tiden runt omkring oss och det reproduceras ständigt, därför anser Foucault även att diskurs bör ses som en mycket kraftfull disciplin. Foucault använder sig av begreppet sociala praktiker för att beskriva dess reproduktion. Alla individer är på ett eller annat sätt en social praktik, som bidrar till att makt på olika sätt existerar och efterföljs, detta kan ske i form av konventioner och regelverk, bland annat. Kortsagt är makt ingenting som sker uppifrån och ner i ett samhälle, utan makt är någonting som finns överallt, likaså diskurser (Jansson, 2008, s. 14) (Rose, 2001, s. 137).

Man kan hävda att den sociala verkligheten är skapad genom diskurser, sociala interaktioner går inte att förstå utan koppling till den diskurs som ger den mening, syftet med att utföra en diskursanalys är att man får en ökad förståelse mellan diskursen och verkligheten (Bryman, 2008, s. 508).

Genom att förstå hur olika institutioner i samhället påverkas av varandra kan man få en bredare förståelse över hur makt och kunskap visar sig genom diskurser. Genom övervakning anser Foucault att social ordning produceras, detta har blivit ett dominant tillvägagångsätt i många moderna kapitalistiska stater. Han använder Benthams panoptikon som ett exempel, ett panoptikon är användbart i många olika institutioner, då även i ett samhälle. Kortfattat så är effekten av ett panoptikon att man alltid är synlig ”to induce in the inmate a state of conscious and permanent visibility that assures the automative functioning of power” (Rose, 2001, s. 166).

Enligt Foucault arbetar institutioner på två plan. Foucault benämner dessa två tillvägagångsätt som institutionella redskap samt institutionella tekniker. Den första av de två utgörs av makt

(21)

14 och kunskap, alltså det som institutionen är uppbyggd på. Det kan bestå av lagar, moral, filosofiska uttalanden med mera, själva diskursen uppkommer sedan genom detta. Vidare beskrivs institutionella tekniker som ett sätt att praktisera kunskap och makt. För att förtydliga redskap och tekniker kan man anse att panoptikon är ett slags redskap medan fönster och persiennerna är en slags teknik (Rose, 2001, 167).

Relevant för en diskursanalys är även att förstå Foucaults princip angående subjektivitet. Hans förklaring av ett subjekt är att det är någonting som är historisk konstruerat, han hävdar även att subjektet skall ha konstituerat sig själv. Foucault associerar subjektivitet med ”a reality ontologically distinct from the body”. En mer målande beskrivning av Foucaults teori angående subjektivitet är “the subject constitutes itself in different forms at different times through the use of varied practices, but always by distinguishing itself from the physical body that engages in those practices” (Kelly, 2013, s. 514)

Genom att genomföra en diskursanalys får man en ökad förståelse över hur makten i samhället uppnås genom diskurser. När man utforskar de bakomliggande betydelserna som används för att förstå en text så förstår man även att vissa diskurser tjänar vissa gruppers intressen mer än andras (Denscombre, 2009,s. 395).

(22)

15

4

Teori

“No human is illegal” detta citat är vad Seyla Benhabib grundar sin bok på, ingen människa

är någonsin olaglig, oavsett var man befinner sig eller vilken status man innehar.

4.1

The right to have rights

I boken ”the right to have rights” talar Benhabib om varje människas rättigheter och hur dessa är kopplade till personers medborgarstatus. Benhabib menar att anledningen till att vi

kategoriserar människor idag är en effekt av bildandet av nationalstater. De olika kategorierna som hon presenterar är: flykting, minoritet, statslös samt främling. För att bli klassificerad som flykting skall man ha blivit bortjagad från sitt hemland, som minoritet klassas man när den politiska majoriteten förklarar en specifik grupp som icke tillhörande till den homogena gruppen etc. Det går att påstå att hon väljer att fokusera på de aspekter i en politisk

verksamhet som gör skillnad mellan ”medborgare” och ”främling” (Benhabib, 2004, s. 55).

Det går att urskilja att boken är uppbyggd på tre utgångspunkter. Den första utgångspunkten hävdar att liberala demokratier står inför olika dilemman när det kommer till mänskliga rättigheter kontra demokratiskt självbestämmande. Problematiken i detta är huruvida demokratiska stater skall öppna upp sina gränser för ekonomiska flyktingar eller huruvida dessa stater i stället skall bistå med resurser till de fattigare nationerna (Bauböck, 2007, s. 398).

Vidare diskuterar Benhabib relevansen av att ta itu med olika dilemman genom att göra skillnad på ”principle of right” samt ”schedules of rights”. Den förstnämnda fokuserar på den grundläggande principen av att alla människor är rättighetsbärare medan den andra poängterar att lagstiftningen kan variera mycket inom olika demokratier och därför råder det bred

variation på tillämningen av principer (Bauböck, 2007, s. 399).

Benhabib beskriver politiskt medborgarskap (möjligheten att träda in samt lämna olika samhällen) som en viktig aspekt av nationell och internationell rättvisa. Tillskillnad från Benhabib så beskriver John Rawls att man skall skåda demokratiska samhällen som

fullständiga och stängda sociala system. Det Rawls syftar till när med ett stängt system är att man endast kan träda in i ett sådant system vid födseln och lämna när man dör. Han beskriver då internationell rättvisa ur ett statscentriskt perspektiv (Benhabib, 2004, s. 74). Rawls

(23)

16 argument angående stänga system motsätter sig Kant’s teori om kosmopolitianismen, enligt honom är vi alla medlemmar av ett världssamhälle där alla har möjligheten att integrera med varandra (Benhabib, 2004, s. 75).

Boken ”The Rights of Others – Aliens, Residents and Citizens” utgår till stor del av från Kants teorier om den kosmopolitiska federalismen, Kant beskriver tre nivåer av relationer som börs tar hänsyn till mellan det legala och moraliska. De olika relationerna är den mellan individer inom en stat, relationen mellan stater och den relation som är mest relevant för detta arbete – relationen mellan individer och främmande stater. Benhabib skriver att tillfällig vistelse på främmande territorium bör vara en rättighet. Dessa argument grundas på antagande om att alla människor har förmågan att förenas i en gemenskap samt att jorden vi lever på ägs av oss alla (Benhabib, 2004, s. 25, 29-30).

Benhabib beskriver Rawls teori som nationalistisk, då den har en tendens att marginalisera icke homogena grupper, så som etniska- och religiösa grupper. Länge har marginaliserade och exkluderade grupper försökt att transformera den moraliska koden i ett samhälle, av

anledningen att försöka bli inkluderade. Benhabib hävdar att det är fel att kategorisera människor som homogena utifrån moraliska koder och gemensamma sympatier, det är fientligt gentemot exkluderade grupper som väljer att inte ta till sig av de hegemoniska moraliska koderna (Benhabib, 2004, s. 81).

Benhabib motsätter sig Rawls argument om att stater är fullständiga och stängda system, men trots det anser hon att gränser mellan länder är nödvändiga. En kan se att öppna och porösa gränser underlättar fri rörlighet för människor, varor och service mellan länder, samt är mycket fördelaktiga för ekonomier med öppna marknader. Benhabib anser även att

immigration fördjupar den politiska kulturen i mottagarlandet (Benhabib, 2004, s. 89-90).

Vidare skriver Benhabib att liberala demokratier borde utöva politik som i så stor utsträckning som möjligt är kompatibelt med ”en värld utan gränser”. Politik som förs i liberala stater bör därför skydda individuella rättigheter och se till att alla har samma möjligheter i livet. Alla ska kunna åtnjut samma rättigheter och bara för att man är migrant skall man inte bli nekad vissa rättigheter (Benhabib, 2004, s. 95) (Aleinikoff, 2007, s. 424).

Benhabib belyser att de främsta anledningarna till att människor flyr sina hemländer är på grund av misär så som fattigdom, svält eller diskriminering. Vad som är relevant för Benhabib är att oavsett vem du är eller vad du kommer ifrån skall man ha samma möjlighet att bli

(24)

17 medlem i en gemenskap. Varje människa skall bli behandlad med samma respekt, i fall en person i fråga blir nekad inträde skall det finnas relevanta orsaker, det får aldrig bero på ras, etnicitet, religion etc. Ändå är inte rätten till medlemskap av en gemenskap samma sak som att bli beviljad ett medborgarskap, i stället kan man se det som rätten till att få tillträda ett land med lika rättigheter. Vad hon menar är att tillfällig vistelse i ett land skall ses som en rättighet medan permanent uppehälle endast är ett privilegium (Benhabib, 2004, s. 140).

Den andra teorin som Benhabib tar avstamp i är Ardent’s arbete om ”rätten till rättigheter”. Ardent beskriver anledningen till att människor idag är statslösa beror på kollapsen av det europeiska riket mellan de två krigen. Under den perioden av-naturaliserades tusentals

människor. Anledningen till att stater agerade på det vis var för att slippa ta hand om det ”icke önskvärda”, det vill säga etniska minoriteter, flyktingar etc. (Benhabib, 2004, s. 71) I detta resonemang grundar Benhabib sin tanke angående ett rättvist medlemskap, rätten till ett medlemskap inkorporeras även i de mänskliga rättigheterna (UDHR, art 15).

Som EU medborgare innehar man sociala rättigheter även om man befinner sig inom en annan stats territorium, i resterande del av världen varierar dessa sociala rättigheter beroende på vilket land man kommer ifrån. Dock finns det en farozon inom EU när det kommer till en kollektiv identitet mellan medlemsstaterna. Om man som individ emigrerar till en annan medlemsstat och tillexempel arbetar, så finns det en risk att man förblir ”alienage”, samhället skapar då en grupp som får ta del av det civila samhället men likväl står utanför det politiska systemet, det vill säga utan politiska rättigheter (Benhabib, 2004, s. 146).

Trots att ett av EU:s motto är ”united in diversity” finns det flertal exempel på marginalisering utav människor, ”dom andra” i EU har tillexempel blivit gästarbetare samt immigranter

(Benhabib, 2004, s. 165-166).

Överlag handlar Benhabibs teori om nationalstatens rädsla för det främmande, stater är rädda att förlora sina rötter. ”Dom andra” är idag det största hotet mot ”vi”, migrationen hotar att utrota länders ursprungsbefolkning. Kortfattat så är stater otroligt rädda att falla isär på grund av den immigration och emigration som sker idag. Stater anser att det främsta hotet är att nyanlända kommer förändra medborgares attityd, de tydliga gränser som en gång funnits och deklarerat vad som är ”dom andra” och ”vi” håller på att suddas ut. När en stat tar emot immigranter finns rädslan att vår egen nationalitet försvinner, därför anses integrering av marginaliserade grupper skrämmande (Benhabib, 2004, s. 124 ff.).

(25)

18 Benhabib skriver även att trots staters rädsla för att förlora sin integritet är det viktigt att låta migranter behålla en del av sin kultur, en av de största rädslor som finns för de människor som lämnar sina hemländer är att förlora sig själv i den nya kulturen. Benhabib menar att det är det främmande som sätter demokratin på prov, hon hävdar dock att demokratiska länder inte skall verka på detta sätt. Tanken med en demokrati är att den skall vara öppen och välkomnade för alla och att inga gränser skalla existera (Benhabib, 2004, s. 215).

Två relevanta förpliktelser som den demokratiska liberala staten har är

sjävbestämmanderätten samt att införliva de mänskliga rättigheterna, dessa två förpliktelser kan till viss del motsätta varandra. När det kommer till självbestämmanderätten så är den framförallt tydlig när det kommer till migrationsfrågor då det är staten själv som reglerar vilka som får tillträde till landet. Problematiken mellan självbestämmanderätten och de mänskliga rättigheterna kan komma att uppstå när immigrationspolicys hela tiden måste ta hänsyn till de som står i de olika konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Immigration är idag ett av det största hoten mot nationalstaten, då suveräniteten ständigt utmanas av människor från främmande stater (Benhabib, 2003, s. 440-443).

(26)

19

5

Den Europeiska unionens värdegrunder

Den nationella suveräniteten är uppbyggd på värden som yttrandefrihet, tankefrihet, ett demokratiskt styrelseskick samt internationell solidaritet, detta gäller framförallt i de

västeuropeiska staterna. När man talar om de nordiska länderna så kan man se att de länderna alltid vidmakthållit sig för att vara liberala och toleranta gentemot det främmande. Vad man kan se idag är dock att framförallt Norge och Danmark inte lever upp till det längre, de har mer eller mindre endast en negativ attityd till ”dom andra”. I debatter angående det

främmande så hävdar vissa att invandring är en fara för demokratin (Persson & Arvidsson, 2011, s. 330).

Mångfald är ett ord som är återkommande när man diskuterar positiva europeiska värden, dock är det i vissa fall motsägelsefull om man kollar på den europeiska historien med krig samt antipati gentemot invandrare och minoriteter. De normer och värderingar som skall ligga till grund för den europeiska gemenskapen står i Köpenhamnskriterierna från 1993. De

kriterierna handlar bland annat om fri marknad kopplad till stabila demokratier, yttrandefrihet, respekt för mänskliga rättigheter, antidiskriminering etc. Vad som är relevant att påpeka är dock att många av ursprungsländerna inom EU inte lever upp till dessa kriterier (Persson & Arvidsson, 2011, s, 331-332).

De stater som är medlemmar i unionen skall kännetecknas som samhällen som förespråkar mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet. Vad unionen vill uppnå med dessa värdegrunder är att EU skall vara ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, det skall även bidra till bekämpningen av social utslagning och diskriminering, främjande av rättvisa och socialt skydd för alla (Grundläggande principer för EU)

5.1

EU-medborgare kontra EU-migrant

Den fria rörligheten inom EU definieras sällan som migration, då alla som lever inom unionen har rätt till att röra sig fritt mellan varje medlemsstat. I detta kapitel kommer en diskussion angående användandet av begreppen EU-medborgare och EU-migranter att föras. Varför vissa grupper inom EU kallas för ”EU-migranter” trots att de är EU-medborgare. Hur hanterar

(27)

20 egentligen EU dessa avvikande grupper som finns och var ligger ansvaret, hos EU eller hos varje enskild stat?

”EU:s regler samordnar de olika ländernas trygghetssystem men det finns inget gemensamt europeiskt system som ersätter nationella system. Det är alltså upp till varje enskilt land att bestämma vem som är socialförsäkrad enligt landets lagstiftning liksom vem som har rätt till förmåner och på vilka villkor” (Socialtjänsten, 2013, s. 31).

EU:s uppehållsdirektiv säger att man får röra sig fritt mellan medlemsstaterna så länge man inte blir en börda för värdlandets sociala skyddsnät. Även om en EU-medborgare utnyttjar det sociala skyddsnät som finns skall deportering inte vara ett direkt resultat av det. En

problematik med EU:s direktiv angående uppehälle är att det inte finns någon förklaring av vad en orimlig börda är. Det är därför mycket svårt att skicka hem en EU-medborgare från tillexempel Sverige och Danmark (Report on homeless migrants in Copenhagen).

5.2

En gemensam marknad, ett gemensamt problem

Migration är en av de viktigaste och mest utmanande frågor som EU har att ta itu med. EU har idag ett ökat inflytande över medlemsstaterna, men de starkaste aktörerna när det kommer till migrationspolitiken ligger hos varje enskild stat. Ändå råder det en förvirring över vem som egentligen är migrant. Migrationspolitiken inom EU inkluderar både en extern och intern dimension. Den externa dimensionen innefattar asyl, flyktingar, illegal invandring samt invandring av personer från länder utanför EU. Den interna dimensionen (som denna uppsats fokuserar på) syftar till EU:s integrations- och antidiskrimineringspolitik och den fria

rörligheten för arbetskraft och människor inom unionen (Hansen, 2008, s. 11 ff.)

När EU utvidgades 2004/2007 och flertal länder från öst blev medlemmar i unionen så uppkom en debatt om den fria rörligheten. Trots att alla medborgare inom EU skall åtnjuta samma rättigheter så uppkom det problem under östutvidgningen. De nya medlemsländernas medborgare fick inte fri rörlighet i de gamla EU-länderna, det uppkom diverse

övergångsregler i vissa av dessa länder. Anledningen till dessa övergångsregler var för att många regeringar hävdade att det skulle bli en ökad invandring från öst till väst, de nya EU-medborgarna framställdes som kriminella snyltgäster. Relevant att poängtera är att Sverige var de enda av de gamla EU-länderna som inte införde övergångsregler (Hansen, 2008, s. 23).

(28)

21 Danmark däremot som senare i denna uppsats skall jämföras med Sverige införde

övergångsregler för de nya EU-medborgarna. Dessa regler var utformade såhär:

Arbetssökande får uppehålla sig fritt i landet upp till sex månader men måste försörja sig själva. För att få arbetstillstånd krävs att man fått en anställning på heltid på en arbetsplats som omfattas av kollektivavtal och som följer danska villkor för löner och anställning. Arbetsgivaren ska vara skatteregistrerad och får inte omfattas av strejk, blockad eller lockout.

Tillståndet gäller bara en anställning i taget i högst ett år. Nytt jobb kräver nytt tillstånd. Familj får följa med om det finns bostad enligt dansk standard (Övergångsreglerna i EU).

I samband med övergångsreglernas uppkomst påbörjades en diskussion angående

invandringsproblem inom EU, dock var det aldrig tal om att avveckla den fria rörligheten (även om man till vissa del redan gjort det – för vissa). I takt med denna diskussion uppkom en distinktion mellan fri rörlighet och migration, man kan även se det på så vis att en

distinktion mellan det önskvärda och det icke önskvärda uppkom. Innan östutvidgningen sågs den fria rörligheten som någonting positiv och lönsamt för alla medlemsstater, nu i stället ses det som någonting som endast drar med sig utgifter (Hansen, 2008, s. 24).

5.3

De papperslösa

Enligt FN finns det ungefär 12 miljoner människor runt om i världen som är statslösa, av dessa beräknas 640 000 bo i Europa, dock är det svårt att säga hur många av dem som är romer. När Jugoslavien löstes upp var det väldigt många romer som blev statslösa,

anledningen till det var att man var tvungen att söka medborgarskap inom den nya staten inom en viss tid, de romer som då hade flyttat till andra länder förlorade sitt medborgarskap i de land de var födda. Detta går dock emot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna, alla människor har rätt till en nationalitet, och ingen skall godtyckligt bli fråntagen sitt medborgarskap (Cederberg, 2010, s. 139).

5.4

Avvikelser från den fria rörligheten

Under en övergångsperiod kan EU-länderna få undantag från reglerna om den fria rörligheten för personer, dessa undantag gäller då arbetstagare från nya medlemsländer. Det finns

(29)

22 Fram till 2020 kan de länder ha kvar begränsningarna (EU-upplysningen). De övergångsregler som flertal länder införde är ett exempel på ett undantag från den fria rörligheten.

5.5

EU-migranter i Sverige

Som EU/EES – medborgare har man rätt att vistas i Sverige i tre månader utan att registrera sig, efter tre månader så kräver migrationsverket att man skall meddela att man befinner sig i landet. För att få stanna längre än tre månader är en utav förutsättningarna att man har ett arbete eller kan bevisa att man kan försörja sig på annat vis. Relevant är även att man har ett Europeiskt sjukförsäkringskort som är ett bevis på att man täcks av en sjukförsäkring från sitt hemland, genom att visa upp ett EU-kort har man rätt till subventionerad sjukvård. Alla har dock rätt till akutsjukvård, problematiken är när vissa sjukdomstillstånd kräver återbesök. Då väljer många i stället att inte uppsöka vård överhuvudtaget. (Socialstyrelsen, 2013, s. 32) (Crossroads, EU/ESS) (EU-migranter kan få samma förmån som papperslösa, 2014)

Dock finns det en stor problematik med det här, romer som kommer från bland annat Rumänien, Slovakien eller Tjeckien, saknar i flesta fall EU-kort då de inte ingår i det nationella sjukförsäkringssystemet på grund av att de inte arbetat och betalt skatt i sitt

hemland. I Sverige finns det en lag som säger att papperslösa skall ha rätt till sjukvård och att barn till papperslösa skall ha rätt att gå i skolan. Många EU-migranter hamnar dock utanför detta skydd, de hamnar i en slags gråzon då de i teorin skall inneha samma rättigheter som EU-medborgare men på grund av bristen på identitetshandlingar samt EU-kort hamnar dem utanför systemet. I många fall förpassas EU-migranter till frivilligorganisationer där de kan få den hjälp de behöver (EU-migranter kan få samma förmån som papperslösa, 2014).

Socialstyrelsen har genomfört en kartläggning av EU-migranter i Sverige. Vad som

framkommit i denna kartläggning är att det under de senaste åren skett en drastisk ökning av akut hemlösa EU-migranter. På grund av bristande inkomst hos dessa människor så tillbringar de nästan all sin tid i det offentliga rummet och försöker försörja sig genom bland annat tiggeri och gatumusicerande. Det har funnits hemlösa i Sverige i väldigt många år, men hemlösa EU-migranter faller utanför gruppen som ”traditionellt” hemlösa och därför går det inte att hänvisa dessa människor till de verksamheter som är framtagna för att hjälpa våra traditionellt hemlösa personer (Socialstyrelsen, 2013, s. 17).

(30)

23 Socialtjänstlagen i Sverige skall gälla för alla människor som vistas i Sverige, inga undantag får ske trots att en person som saknar hemvist i landet söker bistånd. En prövning måste alltid ske i den kommun där personen i fråga vistas, det är varje enskild kommun som har det yttersta ansvaret för att människor får det stöd som de behöver. EU-medborgare som har uppehållsrätt i Sverige skall alltså behandlas likadant som svenska medborgare hos socialtjänsten. Uppehållsrätt har de som bland annat är arbetstagare, arbetssökande, studerande eller har tillräckliga tillgångar för sin vistelse. För de personer som saknar uppehållsrätt i Sverige begränsas biståndsinsatserna till nödsituationer, det kan till exempel röra sig om resekostnader till hemlandet (Socialstyrelsen, 2013, s. 22).

Det är framförallt ideella organisationer som hjälper de EU-migranter som har hamnat utanför det skyddsnät som finns till för EU-medborgare. Dessa organisationer bistår då framförallt med mat, kläder, rådgivning och viss sjukvård. Det som socialtjänsten kan bidra med är mestadels akut logi och ekonomiska bidrag till hemresa. Vad man kan se är att på flera orter runt om i Sverige så har socialtjänsten och ideella organisationer valt att samarbeta. Dock är det många utsatta människor som uppger att de inte har fått hjälp varken av ideella

organisationer eller socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2013, s. 24).

Anledningen till att många EU-migranter inte tar del av den hjälp som erbjuds är på grund av att många vill undvika kontakt med myndigheterna. En av förutsättningarna för fri rörlighet inom EU är att man skall kunna försörja sig själv och sin familj, om man inte kan göra det finns det en risk att uppehållsrätten dras in. Detta i sin tur leder till att svenska myndigheters kännedom om utsatta EU-migranter är begränsad, eftersom många väljer att söka hjälp hos ideella organisationer istället. Det finns ett flertal organisationer som vänder sig specifikt till utsatta EU-migranter, det är bland annat Crossroads som finns i Stockholm och Göteborg. Svenska kyrkan och stadsmissionen bedriver även viss verksamhet. Vissa kommuner runt om i Sverige bedriver en verksamhet där de aktivt söker upp utsatta EU-migranter, de riktar sig framförallt mot barn som tigger i den offentliga miljön – ensamma eller tillsammans med föräldrar. Denna verksamhet försöker framförallt informera om EU-migranters rättigheter och skyldigheter men även om barns skolplikt (Socialstyrelsen, 2013, s. 30-31).

Generellt så gör socialtjänsten i de olika kommunerna bedömningen att EU-migranter endast har rätt till bistånd för hemresa och akut logi, trots att det i vissa kommuner finns ”tak-över-huvudet-garanti” så omfattas inte EU-migranterna av den garantin.

(31)

24

5.6

EU-migranter i Danmark

Danmark var ett av de länder som införde övergångsregler i samband med östutvidgningen i EU 2004/2007. Under de två första åren efter utvidgningen kunde ursprungsländerna i EU tillämpa nationella bestämmelser angående medborgare från de länder som gick med i EU 2004/2007. I fall dessa medborgare ville utnyttja den fria rörligheten och arbeta så behövde de ansöka om tillexempelvis arbetstillstånd. Dessa restriktioner för medborgare från

östutvidgningen plockades bort i maj 2009, från och med då gäller samma regler för de som för andra EU-medborgare. Det är dock alltid nationell lagstiftning som gäller i de olika länderna och där kan det skilja sig åt när det gäller vistelse i landet, men samma regler skall gälla för alla EU-medborgare (EURES, 2014)

Det som gäller för EU-medborgare i Danmark är att man har rätt till att vistas där som turist i tre månader utan uppehållstillstånd, i fall man kommer som arbetssökande kan man uppehålla sig i Danmark i sex månader utan uppehållstillstånd, dock skall det finnas en realistisk chans att man får en anställning (EU-ophold).

Tillskillnad från i Sverige så är det förbjudet med ”bettleri” i Danmark, det vill säga aktivt tiggeri, samt att det finns en tillämpning i sociallagen som gör det väldigt svårt för statligt finansierade organisationer att hjälpa personer utan danskt personnummer. Som EU-migrant i Danmark har man heller ingen rätt till att befinna sig på statligt finansierade härbärgen Detta förbud för hemlösa EU-migranter att besöka härbärgen infördes 2007 då välfärdsministern ansåg att det fanns en risk att Danmark skulle bli ”EU:s härbärge” i fall det erbjöds hjälp för hemlösa EU-migranter (Förlorarna i EU) (Preventing desitution of homeless migrants in Denmark). Som det ser ut idag finns det endast en privat finansierad organisation (Kirkens Korshaer) som hjälper hemlösa migranter utan registrering i Danmark.

När det kommer till sjukvård i Danmark för EU-medborgare så gäller mer eller mindre samma regler som i Sverige, varje människa oavsett legal status har rätt till akutsjukvård. Om man behöver sjukvård för åkommor som inte är livshotande så har man däremot ingen rätt till subventionerad vård, så länge man inte har en sjukförsäkring från sitt hemland. I Danmark finns det för närvarande endast en organisation som kan bistå med hjälp till odokumenterade eller hemlösa EU-migranter, det är Röda korset som är helt och hållet privat finansierat (Preventing destitution of homeless migrants in Denmark).

(32)

25

5.7

Stigmatiserade grupper

Trots att alla EU-medborgare skall åtnjuta samma rättigheter finns det grupper som faller utanför systemet av olika anledningar. Denna uppsats har valt att använda romska grupper som exempel, men i praktiken kan det röra sig om andra grupper också, exempelvis nordafrikaner som fått uppehållstillstånd i Spanien som sedan vill bosätta sig i andra EU-länder (Fattiga EU-medborgare nekas sjukvård, 2013). En av anledningarna till att romer har svårare att ta del av de rättigheter som gäller, är på grund av bristen på identitetshandlingar. Trots att de är EU-medborgare så skapar det problem för dem när de rör sig mellan olika medlemsstater då de inte har ett bevis på vilken nationalitet de innehar. Det är en av anledningarna till att de ses som EU-migranter i stället för EU-medborgare.

5.8

Kulturella och politiska attityder i Sverige och Danmark

Med tanke på Sverige och Danmarks medlemskap i EU ser lagstiftningen angående vistelse i länderna någorlunda lika ut. Som EU-medborgare får du vistas i de bägge länderna i tre månader utan krav på registrering. Även den institutionella uppbyggnaden är mer eller

mindre likadan. Det som utgör den största skillnaden mellan Sverige och Danmark är attityder gentemot ”dom andra”. I Danmark har främlingsfientliga parti länge haft mycket inflytande i politiken och har därav haft ett stort inflytande på samhällets utveckling. Den

främlingsfientliga opinionen i Sverige har inte visast sig i lika stor utsträckning. Dock är det svårt att säga hur Sverigedemokraterna som mer eller mindre är en motsvarighet till Dansk Folkeparti i Danmark kommer påverka svensk politik och den svenska utvecklingen i det långa loppet (Persson & Arvidsson, 2011, s. 232 ff.).

Man kan dock inte påstå att det endast är attitydskillnader som utgör skillnaden i synen på det främmande mellan Sverige och Danmark. Med tanke på Dansk Folkpartis påverkan i dansk politik så har immigrationen till Danmark försvårats. Vad som framförallt märker ut sig är att invandrare i Danmark har markant sämre villkor än danska medborgare, det syns särskilt när det kommer till att bli berättigat socialbidrag. I Sverige skall däremot alla som befinner sig i landet lagligt behandlas lika inför socialtjänstlagen och alla skall ha rätt att söka om bistånd, sen är det dock upp till var kommun att avgöra vilket stöd som skall ges (Persson &

(33)

26 Utifrån ett välfärdsperspektiv påminner Sverige och Danmark väsentligt om varandra, men när det kommer till migration, integration och nationell identitet skiljer de sig på många plan. För att kunna få en förståelse över varför så två lika länder har så pass olika syn på dessa frågor behöver man utgå ifrån olika utgångspunkter, bland annat politiska, kulturella, ekonomiska och sociala. Ulf Hedetoft för en diskussion angående varför det skiljer sig så markant mellan dessa länder trots att båda är högt utvecklade välfärdsstater. Vad han gör är att han kallar Danmark för ”homogen” medan han betecknar Sverige som en ”multikulturell” stat. Vad han menar med homogen är att de har en sluten och exkluderande inställning medan Sverige som multikulturellt bygger på en öppenhet och inkluderande attityd. Den danska statsvetaren Ralf Pittelkow har en gång hävdat att de svenska politikerna går in för att förstöra den nationella identiteten med den öppna attityd som är. Man kan även se att Sverige är det enda landet i EU som försöker anpassa sig till de som har invandrat och inte tvärtom, det är även de land som ligger närmst EU:s direktiv för integrationspolitik i Europa. Danmark håller sig långt borta från EU:s rekommendationer och de är inte heller aktiva i EU:s civilrättsliga samarbete (Persson & Arvidsson, 2011, s. 322 ff.).

Tillskillnad från andra skandinaviska länder har Sverige en väldigt generös flyktingpolitik. En anledning till att Sverige är mer öppet en resterande länder i Skandinavien kan vara på grund av den enorma utvandring som skedde från Sverige under åren 1850-1930. Det sägs ha påverkat den svenska mentaliteten (Persson & Arvidsson, 2011, s. 55).

Man kan dela upp EUs: medlemsstater i olika läger, de stater som främjar en

integrationspolitik samt de stater som mer eller mindre eftersträvar assimilation. De första av de bägge innebär att värdlandets kultur skapar utrymme för främmande kulturer, medan den senare innebär att de invandrande kulturerna skall avsäga sig sin kulturella identitet och anpassa sig efter värdlandets seder. I Sverige har man valt att följa integrationslinjen, de som flyr från förtryck skall inte bemötas med diskriminerande regler och lagar. Man kan däremot se att den danska politiken mer eller mindre följer det andra ledet, det vill säga att de

eftersträvar assimilation. Dock så pågår diskussioner idag där Danmark har insett att de måste försöka främja en öppenhet gentemot de främmande, medan Sverige i viss grad måste vara mer restriktiva. Man kan beskriva Sverige som en universell välfärdsstat och Danmark som en partikulär välfärdsstat (Persson & Arvidsson, 2011, s. 61, s. 324).

(34)

27

5.9

En avbildning av verkligheten?

En sak som Sverige och Danmark har gemensamt är att de bägge länderna har anammat EU-kommissionens riktlinjer angående integrering av romer fram till 2020. Vad som är relevant att nämna är att i Danmark utgör inte romer en nationell minoritet, detta på grund av att det inte finns upprepande historia med romsk befolkning. I Sverige däremot så har romerna status som en nationell minoritet (Denmark’s national Roma inclusion strategy).

Som tidigare nämnts i denna uppsats så har romer länge varit en utsatt grupp inom EU då de i stor utsträckning drabbas av social exkludering, diskriminering, fördomar med mera. Den romska gruppen lever under mycket dåliga socioekonomiska förhållanden och kan ej åtnjuta de mänskliga rättigheter som andra EU-medborgare kan. Vad som tidigare också nämnts i denna uppsats är att i framtiden är det stor risk att de är andra etniska grupper som hamnar i den situationen som romerna är idag. Denna EU-strategi har framkommit för att skapa en smart och ny väg mot hållbar tillväxt, för alla. Det man vill åstadkomma med denna strategi är att den sociala marginalisering som idag sker gentemot romerna skall upphöra. Det krävs förändring på både EU-nivå och nationell nivå, samt en ökad dialog med romerna. Relevant är också att det sker attitydförändringar hos både majoritetsbefolkningar, men även hos de romska befolkningsgrupperna (EU:s ramverk för integrering av romer fram till 2020).

Bland de romer som är bosatta inom EU idag är en stor andel tredjelandsmedborgare medan en del innehar ett EU-medborgarskap. Oavsett vilken legal status dem har så delar de samma svåra levnadsvillkor, dessa människor står inför samma utmaningar som invandrare från länder utanför EU. Världsbanken har genomfört forskning som visar att integrering av romer skulle bidra till ekonomiska fördelar, en ekonomisk integrering främjar även social

sammanhållning och ökar respekten får de grundläggande rättigheterna (EU:s ramverk för integrering av romer fram till 2020).

Det som dessa nationella strategier för integrering av romer skall bidra till är att komplettera och förstärka EU:s lagstiftning samt politiken på jämlikhetsområdet. Detta skall ske genom ökad sysselsättning, utbildning, sjukvård på nationell, regional och lokal nivå. Dock är det viktigt att nämna att dessa nationella strategier inte skall ersätta medlemsstater primära ansvar när det kommer till integrering, utan det skall endast ses som en reaktion på nuvarande

situation. Om framsteg i integreringen skall lyckas krävs det att medlemsstaterna trappar upp sina insatser på alla de olika nivåerna i samhället, för att kunna tillgodose romernas behov

(35)

28 krävs tydliga och välformulerade åtgärder. Dessa åtgärder skall ligga i linje med

icke-diskriminering principen på både EU-nivå och nationell nivå, det skall även vara en målinriktad ansats inom ramen för vidare strategier om bekämpning av fattigdom och exkludering. Relevant är dock att detta inte utesluter stöd för andra sårbara och eftersatta grupper (EU:s ramverk för integrering fram till 2020).

References

Related documents

Governor to designate the Recovery Council.. Warburton reviewed the role of the State in recovery planning and assistance. Each State agency has a defined role

Especially the study on portal frame bridges and bridges with large over-sail show a significant contribution from soil-structure interaction.. Part of these findings have

Resultatet visar att deformationen är minst hos CBÖ konstruktionerna med ett medelvärde på deformationen i vänster och höger spår på 1,5-1,8 mm efter fyra års

rat. Undersökningen hade kunnat fördju- pas i olika avseenden - vilket Leopold Kretzenbachers senare studier visar - men för Sveriges vidkommande hade Sig- frid

Ja, författaren har på sin palett bara två färger, svart för allt vad ame- rikanarna gjort och vitt för Vietcongs och Nord-Vietnams alla handlingar. Han drar

primärt inte arbeta för sin egen skull, för sin egen längtan att producera och skapa- utan de ska arbeta för att dra in pengar till staten. De ska vara statens

The scapular incisure medial to the coracoid process and the superior transverse scapular ligament (STSL). Figure design Johan Scheer.. Figure design Johan Scheer.. Figure

Då organisationernas dokt- riner inte tillhandahållit tillräckligt stöd för jämförelse av dess förhållningssätt till vare sig di- mensionens första eller sista indikator