• No results found

"Demented people and elks are being equipped with GPS!" : A study of the news program Rapport's from 1979 to 2009

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share ""Demented people and elks are being equipped with GPS!" : A study of the news program Rapport's from 1979 to 2009"

Copied!
49
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

             

”Dementa och älgar utrustas med GPS!”

En studie om nyhetsprogrammet Rapports

tabloidisering från 1979 till 2009

Johanna Cedergren Maria Marmolin

Examensarbete 15 hp, Journalistik (C-nivå) Journalistik och medieproduktion 180 hp Handledare: Britt-Marie Ringfjord Höstterminen 2009

Linnéuniversitetet

(2)

2

Abstract

Authors: Johanna Cedergren and Maria Marmolin

Title: “Demented people and elks are being equipped with GPS!” A study of the news program Rapport’s tabloidization from 1979 to 2009

Level: BA Thesis in Journalism Location: Linnaeus University Language: Swedish

Number of pages: 49

The aim of this study was to examine which effect tabloidization has had on the news content and the presentation of the Swedish news program Rapport, during the years 1979 and 2009. Rapport is broadcasted in the Public Service channel “Sveriges Television”.

Our main concern was to examine whether Rapport has stayed true to their assignment or if they have made changes to appeal to the popularised audience. To do so we focused on three questions: What is the journalist’s role? What becomes news? Who are interviewed?

We used theories such as social representation, news value and media logic to help us perform the analysis. Qualitative methods were used to analyse the news broadcasts, of which John Langer’s story-types was the primary method. In addition to that we used the method of semiotics to reveal signs of tabloidization in the imagery of the broadcasts.

Our results showed that the tabloidization of Rapport lies in the format rather than the news content. The changes in the news content are barely noticeable, even though the time span is quite long. The format however, has seen some tabloidization in 2009, with changes to the vignette and the feature structure. We also found changes in which people that Rapport chose to interview and changes among the journalists themselves. For instance we discovered that the representation of different groups of people is much more varied in 2009 than it was in 1979. The results also showed that the journalistic role has shifted from the task of educating the citizens to the task of being sensational and entertaining.

Key words: tabloidization, popularisation, television news, Rapport, Sveriges Television, media logic, the journalistic role, journalistic assignment, news value.

(3)

3

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 5

1.1. Syfte och frågeställningar ... 6

1.2. Undersökningsval ... 6 2. Bakgrund ... 7 2.1. Rapports historia ... 7 2.2. Tabloidisering ... 7 2.3. Litteraturöversikt ... 8 3. Teori ... 10 3.1. Sociala representationsteorin ... 10 3.2. Tabloidisering ... 11 3.3. Nyhetsvärdering ... 12 3.4. Medielogik ... 15 3.5. Journalistens roll ... 18 3.6. Sammanfattning ... 19 4. Undersökningens genomförande ... 20 4.1. Material ... 20 4.2. Metod ... 21 4.2.1. Story-types ... 21 4.2.2. Semiotisk analys ... 23 4.2.3. Analysverktyg ... 24 4.3. Metodkritik ... 25

5. Resultat och analys ... 26

5.1. Vilken är journalistens roll? ... 26

5.1.1. Journalistens yrkesideal ... 26

5.2. Vad blir nyheter? ... 29

5.2.1. Story-types ... 29

5.2.2. Nyhetsvärdering ... 32

5.2.3. Medielogik ... 34

5.3. Vilka intervjuas? ... 37

(4)

4

5.3.2. Förankring och objektifiering ... 39

5.4. Sammanfattning ... 40

6. Slutsatser och diskussion ... 41

6.1. Fortsatt forskning ... 45

7. Referenser/Litteratur ... 47

(5)

5 Rapport har, som nyhetsprogram i public service-kanalen Sveriges television, särskilda krav på sitt utbud. Enligt journalistikforskaren Jesper Strömbäck ska Rapport verka för att bevara och stärka demokratin genom att tillhandahålla information som är viktig för människor och deras funktion som samhällsmedborgare (Strömbäck, 2008: 76). Det talas om ”viktiga” eller ”intressanta” nyheter, där det första innebär nyheter som människor bör känna till för att kunna ta ställning i samhällsfrågor och det andra innebär nyheter som kan väcka omedelbart publikintresse. ”Viktiga” nyheter är det som Rapport förväntas fokusera på i sina sändningar (Strömbäck, 2008: 72). Men är det verkligen så? Håller sig Rapport till de viktiga nyheterna så som deras uppdrag säger att de bör göra? Eller faller de för ”tabloidiseringstrycket” när konkurrerande program ger människor ”intressanta” nyheter och därmed kan komma att stjäla tittare från Rapport?

Samhället har förändrats mycket sedan 1979 med tv-monopolets avskaffande och den

allmänna explosionen av tv-kanaler och det är intressant att se hur Rapport har valt att förhålla sig och anpassa sig till dessa förändringar. Rapporterar de viktiga nyheter som avtalat eller har de ändrat sitt innehåll och sin framtoning för att vara den populariserade publiken till lags? Medie- och kommunikationsforskaren Henrik Örnebring anser att nyheter i alla tider har intresserat människor och har haft stor betydelse i deras liv. På 1600-talet möttes

privatpersoner för att diskutera gemensamma angelägenheter och för att kritisera makteliten i samhället. Idag förs samhällsdebatten framför allt genom medierna med medborgarna som åskådare. Medierna informerar om aktuella händelser och skeenden i samhället och detta är nödvändigt för att privatpersoner ska kunna hänga med och förstå sin omvärld (Örnebring, 2001: 3 f). Vår stora konsumtion av nyheter i medierna förklarar medieprofessorn Jostein Gripsrud med att vi människor har ett behov av att känna gemenskap och tillhörighet till andra människor. Vi ser oss själva som en del av en större abstrakt gemenskap, som är världen, och då är det naturligt att vi vill veta mer om den (Gripsrud, 2008: 40).

Nyhetsjournalistiken som sådan har under åren genomgått förändringar. Att tjäna pengar har tidigare varit ett sekundärt syfte med nyhetsproduktion i medierna, men idag har den

ekonomiska vinsten fått en betydelsefull roll. Det här har även lett till förändringar i

medieinnehållet. Underhållande material prioriteras framför viktig samhällsinformation, och när ”seriösa” nyheter väl tas upp förmedlas dessa på ett underhållande sätt (Gripsrud, 2008: 295). Det här fenomenet brukar kallas för tabloidisering. Tabloidisering kan enkelt beskrivas som en popularisering av nyheterna – medierna ger publiken det den vill ha. Det här

(6)

6 begreppet är mycket viktigt då den här uppsatsen går ut på att analysera tabloidiseringen inom public service-nyhetsprogrammet Rapport åren 1979 och 2009.

1.1. Syfte och frågeställningar

Rapport har ett uppdrag från svenska staten att förmedla god journalistik som upplyser

människor om viktiga händelser så att de i sin tur blir delaktiga i samhällsdebatten. Forskning har visat att de som ofta ser på nyhetsprogrammen i Sveriges television har mer politiska kunskaper än de som ser mindre, samtidigt som de som ser mycket på TV4 Nyheterna har sämre politiska kunskaper än de som ser mindre (Strömbäck, 2008: 75). Det här belyser hur stor betydelse Sveriges televisions nyhetsprogram har för människors förståelse av sin omvärld. En ökad tabloidisering skulle i förlängningen kunna leda till att Rapport i allt högre grad liknar TV4 Nyheterna i utbud och troligen också ger samma effekt hos publiken. Den här undersökningen är intressant eftersom den kan ge en indikation på hur mycket

tabloidiseringen har hunnit breda ut sig i Rapports nyheter.

Vår övergripande forskningsfråga är hur tabloidiseringen kan ha påverkat nyheternas innehåll och framställning i Sveriges televisions Rapport år 1979 jämfört med år 2009. För att kunna besvara den här huvudfrågan har vi försökt bryta ner den i mindre

frågeställningar att arbeta med.  Vilken är journalistens roll?  Vad blir nyheter?

 Vilka intervjuas?

1.2. Undersökningsval

Vi har valt att titta på Rapport och inte Aktuellt eftersom det förstnämnda räknas som Sveriges största nyhetsprogram idag. Dessutom har Aktuellt förändrats mycket genom åren, från att vara rapporterande till analyserande, medan Rapport har hållit i stort sett samma form under hela denna tid. Vi ansåg att Rapportprogrammen helt enkelt var mer jämförbara. Vi har valt bort att granska Rapports sändningar på webben 2009, eftersom det inte fanns något motsvarande att undersöka 1979.

(7)

7 I det här kapitlet presenterar vi fakta om Rapport samt tar upp några viktiga perspektiv på tabloidisering som är viktiga för vår studie. Vi kommer även att redovisa hur vi har satt oss in i vårt forskningsfält genom att presentera tidigare undersökningar och rapporter som vi har läst.

2.1. Rapports historia

1969 startade TV2 sina sändningar och det var även under detta år som nyhetsprogrammet Rapport hade premiär i svensk tv enligt Michael Krona, lektor i medie- och

kommunikationsvetenskap (2009: 34).

Rapports 19.30-sändning har en betydelsefull roll då programmet har en stark ställning hos äldre personer, detta enligt journalistikprofessorerna Stig Hadenius och Lennart Weibull (2003). Bland yngre tittare, 15-24 år, föredras TV 4:s nyheter före Rapport.En förklaring till detta kan vara att äldre människor är vana vid Sveriges television och Rapports sändningar sedan många år tillbaka, medan yngre som växt upp med många olika tv-kanaler inte har samma lojalitet utan ”zappar” mellan olika kanaler (Hadenius, Weibull, 2003: 428).

Nyhetsprogrammen på kvällstid har under 1990-talet förlorat tittare jämfört med tidigare år. Hadenius och Weibull hävdar att det är det ökade antalet fiktionsprogram på de kommersiella kanalerna som är orsaken till det minskade tittarantalet för nyhetsprogrammen.

Sändningstiden för nyhetsprogrammen spelar stor roll för tittarna. När Rapport under en period flyttade sin huvudsändning från 19.30 till 19.00 förlorade programmet delar av sin publik (Hadenius, Weibull, 2003: 428 f).

Idag ser omkring en miljon människor på Rapports huvudsändning klockan 19.30 varje dag och nyhetsprogrammet kan därför beskrivas som Sveriges största nyhetsprogram

(www.svt.se/rapport).

2.2. Tabloidisering

Från början syftade begreppet tabloid till ett visst tidningsformat, ett mindre format än de traditionella morgontidningarna. Idag står begreppet istället för en särskild typ av material och vinkling som förutom att den existerar i pressen även framträder i etermedierna. De tabloida

(8)

8 etermedierna ”vänder sig inte främst till publiken som aktiva samhällsmedborgare utan som upplevelsekonsumenter” (Gripsrud, 2008: 296).

Journalistprofessorn Stuart Allan anser att prioriteringarna av nyheter förändras och idag favoriseras de nyheter som är sensationella, ytliga och oanständiga framför de traditionellt hårda, seriösa och respektabla nyheterna. Detta är vad som kallas för tabloidisering av

medierna. Förutom att innehållet förändras i tabloidiseringsprocessen märks skillnader även i format, design och grafik (Allan, 2004: 205).

Vi kommer att återkomma till och fördjupa oss i tabloidiseringsbegreppet i vårt teorikapitel längre fram i uppsatsen.

2.3. Litteraturöversikt

För att sätta oss in i vårt forskningsområde har vi läst en del tidigare forskning som på olika sätt har varit relevanta för vårt arbete.

Granskningsnämnden för radio och tv:s Anna Hyberg har skrivit en forskningsrapport kallad Svenska TV-nyheter – en spegling av Sverige och vår omvärld?. Forskaren har här valt att undersöka vilka som kommer till tals i svenska nyhetsprogram och vad de får säga. Hyberg kommer exempelvis fram till att kvinnor bara utgör en fjärdedel av alla de som får tala i tv-nyheterna (Hyberg, 2000: 31). Det här är ett resultat som vi kan utgå ifrån och jämföra vårt eget resultat med när vi själva gått igenom vårt material. Det här är förhållanden som gäller år 2000 och det kan vara intressant att se hur detta skiljer sig från 1979 och 2009 års

rapportering. Den här rapporten tror vi kommer att vara till stor nytta för oss i vårt arbete, då vi kan jämföra resultat och därmed fördjupa vår analys.

Vi har också läst delar av Michael Kronas avhandling Från orsak till verkan. I sin avhandling diskuterar Krona många intressanta ämnen inom tv-mediet, språkbruk och public service. Även om denna avhandling framför allt berör den politiska bevakningen i nyheterna tror vi att många paralleller kan dras mellan denna undersökning och vår. Michael Krona har genom sina analyser kommit fram till att det finns tendenser till att public service-televisionen populariseras. Denna popularisering karakteriseras bland annat genom en ökad personifiering av politiker och en ökad anspelning på publikens känslor (Krona, 2009: 270 f). Vi tror att vi kommer att ha stor nytta av att ha läst denna avhandling, då vi kommer att kunna jämföra hans resultat med våra som bidrar till en intressant slutdiskussion.

(9)

9 Medieforskaren Kent Asps arbetsrapport Kommersialiserade tv-nyheter på gott och ont var också mycket intressant läsning för oss. Asp hävdar att kommersialiserad nyhetsrapportering kännetecknas av fyra särdrag; snuttifiering, personifiering, trivialisering och dramatisering. Enligt Asp går det att anta att ju fler av dessa särdrag en nyhet innehåller, desto mer

kommersialiserad är nyheten (Asp, 1995: 3).

Vårt arbete handlar visserligen om att titta på nyheters tabloidisering, men denna

arbetsrapport kan ändå ha ett högt värde för oss i vår undersökning. Kommersialiseringen som Asp talar om kan ofta vara en del av tabloidiseringen, båda grundar sig i ekonomiska intressen och en önskan om att nå ut till en stor publik.

Vi tyckte också att det vore bra att ta upp Spelregler för press, tv, radio (2002). Denna bok innehåller publicist- och yrkesregler samt etiska regler som alla journalister bör hålla sig till, som till exempel att visa hänsyn vid brott och olyckor, att vara försiktig med missaktande benämningar och att höra båda sidor i en debatt eller konflikt.

(10)

10

3. Teorier

I det här kapitlet tar vi upp de teorier som ligger till grund för vår undersökning. Det är teorier som vi anser vara lämpliga för att förklara och reda ut våra resultat. De är noggrant utvalda för att förhoppningsvis kunna hjälpa oss i vårt analysarbete. Vi är medvetna om att vi har många olika teorier och begrepp och vi anser att alla dessa har en betydelse för den här studien.

3.1. Sociala representationsteorin

Enligt medieprofessorn Birgitta Höijer används den sociala representationsteorin för att förstå hur gemensamma föreställningar i samhället skapas och kommuniceras genom språk, bild och text. Enligt teorin ingår medierna, genom sina konstruktioner av personer och grupper, i hur människors föreställningar om samhället kan se ut (Höijer, 2008: 140). När mediernas representationer, framställning av människor, undersöks kan det vara till hjälp i analysen att leta efter särskilda genererande mekanismer. Förankring och objektifiering är de två

viktigaste begreppen att undersöka för att förstå den sociala representationsteorin.

Förankring innebär att nya idéer eller fenomen relateras till gamla och välbekanta fenomen eller sätts in i välkända sammanhang. Det här är en process som finns till för att göra det okända känt. Det finns två huvudsakliga sätt att förankra ett fenomen. Det ena är genom namngivning, då journalisten eller forskaren genom att klassificera och namnge något okänt gör det nya fenomenet begripligt. Den andra inriktningen kallas emotionell förankring och innebär att journalisten eller forskaren tillskriver det okända en särskild känsla, vilket hjälper mediekonsumenterna att bedöma sociala situationer.

Namngivningen kopplas av många ihop med stereotypifiering, diskriminering och i vissa fall även uteslutning. Höijer (2008) skriver dock i antologin Mediernas Språk att den franske socialpsykologen Serge Moscovici (2000) ser namngivningen som något helt annat. Han hävdar att det inte bidrar till snedvridning eller förminskning av det ursprungliga objektet, utan snarare att det berikas med ännu en dimension (Höijer, 2008: 147 f).

Objektifiering innebär kortfattat att något abstrakt framställs i form av något konkret. Begreppet objektifiering delas vanligen in i två huvudgrupper - ontologisering och personifiering – där det förstnämnda innebär att ett abstrakt begrepp förses med fysiska egenskaper och det sistnämnda innebär att en idé eller ett begrepp kopplas ihop med en

(11)

11 särskild person (Höijer, 2008: 152). Just personifiering är ett välkänt begrepp inom

populariseringen i medierna och detta är mycket användbart för vårt arbete.

Att vi har valt att använda just den här teorin till vårt arbete beror på att den kan vara ett bra verktyg när vi ska svara på frågan om vilka som intervjuas och då vi ska genomföra vår analys.

3.2. Tabloidisering

Medieforskarna Monika Djerf-Pierre och Lennart Weibull anser att mediers popularisering innebär en ökad anpassning av nyheterna till publikens intressen och behov. Att Sveriges televisions nyhets- och debattprogram tabloidiserats under senare år kan vara ett försök från deras sida att locka till sig den stora, breda publiken. I populärjournalistiken finns det två viktiga faktorer som tilltalar människor: vardagsrelevans och upplevelser (Djerf-Pierre, Weibull, 2001: 354 f).

Vardagsrelevans handlar om att göra de allra vanligaste sakerna i en människas liv

betydelsefullt. De enskilda individernas personliga erfarenheter och berättelser kan skapa en identifikation hos publiken. Att personifiera nyheterna är ett mycket användbart sätt att göra komplicerade händelser mer konkreta – när den vanliga människan får berätta blir problemet mer verkligt och därmed lättare att förstå.

Upplevelseaspekten har sin grund i att nyhetsproducenterna vill att deras inslag ska ge

publiken en upplevelse som skapar engagemang och känslor. I allmänhet ses den här typen av journalistik som mer lättsam, relevant och begriplig för dagens mediekonsumenter. Detta kan jämföras med den tunga, politikinriktade samhällsbevakningen som präglade 1970-talets nyhetssändningar.

Den populära, tabloidiserade, journalistiken möter ofta motstånd från den så kallade

traditionella journalistiken. Enligt Djerf-Pierre och Weibull anses den populära journalistiken vara ”en folklig motståndsform just därför att den underminerar maktelitens och experternas kunskapsmonopol, synliggör vanliga människors erfarenhetsvärldar och erkänner människors vardagskompetens” (Djerf-Pierre, Weibull, 2001: 354).

Det finns kritiker som menar att kvalitetsrapporteringen får stå åt sidan när

(12)

12 en fördummande effekt och att den bryter ner de journalistiska kriterierna för nyhetsvärdering (Allan, 2004: 203 ff).

Men alla röster är inte lika kritiska till tabloidiseringen. Medieprofessorn S. Elizabeth Bird skriver i antologin The changing faces of journalism att tabloidiseringen blir ett problem först ”när den suger upp alla andra dimensioner av vad journalistik kan vara” (Bird, 2009: 49). Bird säger att flera kommentatorer påpekat att när tabloidiseringen görs väl, och fokuserar mer på människor istället för på institutioner, har denna typ av nyhet lättare att nå fram till och påverka människor (Bird, 2009: 42).

Även Allan tar upp Bird och omnämner en av hennes studier från 1992 om tabloida tidningar. Utifrån de svar som Bird fick kom hon fram till att ingen av respondenterna i studien läste tabloiderna annat än för nöjes skull. Tabloiderna tillhandahåller ett sätt att bemöta det

ständiga flödet av ”dåliga” nyheter som presenteras i ”riktiga” tidningar och tv-nyheter. Enligt Bird kan tabloiderna vara en aldrig sinande källa till skratt som hjälper läsarna att klara av sina liv, det får dem att må bra. Men det ger dem inte makten att förändra sina liv (Allan 2004: 104f). Visserligen handlar Birds studie om tabloida tidningar, men det är möjligt att det går att applicera hennes resultat även på tv-nyheter.

Det är inte bara innehållet som förändras då medierna populariseras. Själva presentationen av nyheterna blir mer lättsam och gör nyheterna mer lättillgängliga. Reportern behöver inte nödvändigtvis dölja sin egen uppfattning om ämnet och den personliga stilen och

framtoningen bygger ofta på humor och/eller känsla. Nyheterna framställs på ett sätt som snarare talar till publikens känslor än till deras förnuft. Tempot är dessutom högre och nyheterna förenklas och kortas av i allt större utsträckning (Krona, 2009: 43).

3.3. Nyhetsvärdering

Gaye Tuchman, professor i sociologi, har länge varit ledande inom forskningen om nyheter och nyhetsvärdering. Hon formar sina teorier utifrån perspektivet att det är

nyhetsorganisationerna som skapar nyheter. Hon menar att nyhetsvärde inte bestäms av vad som sker i samhället utan att det är journalisterna som bestämmer vilka av dessa händelser som är värda att rapportera om. Journalisterna skapar och tillämpar normerna. Föreställningar om nyhetsvärde definieras vid varje tillfälle (Tuchman, 1978: 183 f).

(13)

13 Gaye Tuchman har lanserat en teori om att nyhetsinsamling är som ett nät. Hon skriver i sin bok Making News att det även är möjligt att likna nyhetsinsamling vid en filt. Både filten och nätet har som uppgift att samla in material – skillnaden är att nätet har hål. Vad nätet fångar upp beror på hur stora maskorna är och hur sträckt nätet är. Ju finmaskigare det är desto mer fångas upp men, skriver hon, att göra nätet mer finmaskigt förutsätter en önskan om att fånga de små fiskarna istället för att slänga tillbaka dem i det stora dagliga händelseflödet

(Tuchman, 1978: 21).

Dagens nyhetsnät är utformat för att fånga de stora fiskarna, menar Tuchman. Idag placerar nyhetsorganisationerna ut reportrar där de förväntar sig hitta nyheter som tilltalar nutida nyhetskonsumenter. Att reportrarna placeras här bekräftar och förstärker

nyhetsorganisationens legitimitet.

Ett sätt att nyhetsvärdera är att dela in nyheter i olika kategorier. Tuchman nämner fem stycken: hårda nyheter, mjuka nyheter, punktnyheter, utvecklande nyheter och

fortsättningsnyheter. Nyhetsmakare skiljer på hårda och mjuka nyheter genom att säga att hårda nyheter är viktiga frågor ”intressanta för människor” och att mjuka nyheter är

”intressanta för att de handlar om människors liv”. Dessa nyhetsmakare brukar också hävda att hårda nyheter rör information människor borde ha för att vara upplysta medborgare. Mjuka nyheter rör människans svagheter och hur vårt liv är uppbyggt (Tuchman, 1978: 47 f).

Punktnyheter brukar klassificeras som en underkategori av hårda nyheter. Typiska exempel på punktnyheter är bränder, brott, olyckor eller naturkatastrofer. Samma slags ämnen brukar falla in bland utvecklingsnyheter. Skillnaden ligger i hur mycket information reportern har om händelsen. När journalisten får höra om en oväntad händelse räknas det som en punktnyhet. Om det tar ett tag att få reda på fakta kopplad till en stor händelse räknas det som en

utvecklingsnyhet. Nyheten förblir en utvecklingsnyhet så länge det dyker upp ny information (Tuchman, 1978: 48 f).

Fortsättningsnyheter brukar definieras som en serie berättelser på samma tema baserat på händelser som sker under en särskild period. Det handlar alltså om till exempel att följa upp en nyhet eller att rapportera om en förändring såsom processen från lagförslag till faktisk lagändring (Tuchman, 1978: 49).

När det gäller nyhetsvärdering måste även frågan om genus tas upp. Tuchman ägnar i sin bok Making News ett helt kapitel åt kvinnorörelsen och vad för slags utrymme kvinnor får i media. Hon skriver att det inte räcker med att en nyhet kommer inom en reporters eller en

(14)

14 nyhetsredaktions radar; händelsen måste vara socialt eller psykologiskt relevant för reporterns världsuppfattning och måste resonera med reporterns syften och aktiviteter. Kvinnorörelsen sågs tidigare som ett underligt fenomen och de mansdominerade medierna delade den synen. Därför fick kvinnorörelsen och dess frågor begränsat utrymme i nyheterna (Tuchman, 1978: 138). Tuchman säger också att händelser som rör till exempel makt och politik är manliga angelägenheter och traditionellt sett även förstasidesnyheter. Den professionella ideologi som ”nyhetsmän” skriver under på räknar de manliga angelägenheterna som ”de viktiga

nyheterna”. Därmed får nyheter som traditionellt sätt räknas som ”kvinnliga” en perifer status (Tuchman, 1978: 138).

Det skulle kanske kunna hävdas att Tuchmans teorier om nyhetsvärdering när det gäller genus inte har samma relevans idag. Making News kom ut 1978 och mycket har hänt sedan dess på genusfronten. Men de strukturer inom medierna som Tuchman talar om har inte förändrats enligt Stuart Allan. Det är strukturer som alltid följer med förändringsprocesser i samhället och i journalistiken, så att maktobalansen mellan könen fortfarande finns kvar, de uppträder bara på andra sätt. Även om kvinnor i allt större utsträckning har tagit sig in på redaktionerna tjänar de fortfarande mindre än männen. Kvinnorna förlorar även status när det blir äldre och skaffar barn (Allan, 2004: 124). Nyheter tenderar fortfarande också att delas in i kategorier om manligt och kvinnligt där det manliga får företräde. Gränsen mellan hårda och mjuka nyheter är dock på väg att lösas upp då nyhetsorganisationerna har insett vikten av att ha kvinnliga läsare. Kvinnofrågor som tidigare ansågs triviala och lättviktiga håller på att ta sig in bland de hårda nyheterna (Allan, 2004: 135 f).

Den norske medieforskaren Sigurd Allern tar i sin bok Nyhetsverdier upp vad det är som gör att en viss händelse blir till en nyhet. Allern hänvisar till fredsforskarna Johan Galtungs och Marie Holmboe Ruges nyhetsvärderingsteori, som har sin utgångspunkt i

perceptionspsykologin, som består av en lista av faktorer som påverkar publiken och fångar deras uppmärksamhet i nyheterna. Faktorerna är:

1. Frekvens. Medierna väljer att fokusera på händelser som stämmer överens med deras egen nyhetsrytm. Detta är anledningen till att punkthändelser föredras framför nyheter som leder till långa och komplicerade processer.

2. Tröskel. Händelsen måste ha en viss styrka för att ta plats i nyheterna. 100 döda i en båtolycka blir därför större än en död i bilolycka.

(15)

15 4. Meningsfullhet. Händelsen måste vara relevant, alltså fylla en viktig funktion för publiken. 5. Överensstämmelse. Nyheter ska handla om välkända typer av händelser.

6. Överraskande. Oväntade händelser plockas gärna upp av medierna.

7. Kontinuitet. Om något har blivit till en nyhetshändelse är det troligt att det fortsätter att prägla rubrikerna en period framöver.

8. Komposition. Nyhetsmedierna söker alltid en balans i kompositionen av sina nyheter och därför hänger en händelses vara eller icke vara i en sändning på hur det övriga utbudet ser ut för tillfället.

Faktorerna här ovan ses som konstanta för all nyhetsvärdering utan hänsyn till kulturella förhållanden. Galtung och Holmboe Ruge har också lagt till fyra extra faktorer som kan sägas gälla för den västerländska kulturen.

9. Elitnationer. 10. Elitpersoner. 11. Personer.

12. Negativa händelser.

Hypotesen är att ju fler av dessa faktorer som en händelse uppfyller desto större är chansen att händelsen ges plats i nyheterna (Allern, 2001: 58).

Vi har använt dessa begrepp till varje enskild nyhet och kartlagt hur många av dessa kriterier som ingår i varje nyhet. Den här är användbar då vi ska kategorisera nyheterna och detta underlättar i sin tur jämförelsen mellan Rapport från 1979 och 2009.

Nyhetsvärderingen som teori har vi tagit med för att få vägledning när vi vill ta reda på hur det kommer sig att vissa händelser får bli nyheter medan andra inte blir det.

3.4. Medielogik

Sociologiprofessorerna David L. Altheide och Robert P. Snow brukar ofta benämnas som medielogikens grundare. De hävdar att nyhetsproduktionen styrs genom organisation och kommersialisering snarare än genom kunskapsteorier. Enligt dem är nyheter en organisatorisk produkt skapad för att lyfta fram frågor utan att gå djupare in på de komplexa problemen. Altheide och Snow menar att det är medieföretagen som definierar en nyhet och ger den dess styrka genom sättet som nyheten paketeras. Presentationen av nyheten kan ge nyheten kvalitet

(16)

16 och därmed behåller nyheterna sin trovärdighet trots att innehållet kanske inte är det djupaste (Altheide, Snow, 1979: 101).

Ulrika Hedman, forskare vid JMG på Göteborgs Universitet, beskriver i sin magisteruppsats Har ni nåt webbigt? medielogiken som uppdelad i fyra komponenter (Hedman, 2006: 29): Mediedramaturgin. Det här är den komponent som ska fånga publikens uppmärksamhet och hålla kvar publikens intresse. Att det här är gällande visar sig bland annat genom att tv-nyheter tenderar att fokusera på händelserika bilder istället för på bilder med människor eller objekt som är passiva framför kameran. När det gäller ämnesområden är konflikter något som tar sig in i nyheterna eftersom de ofta har en naturlig dramaturgi som det är lätt för

journalisterna att dra på när inslaget formas.

Medieformatet. Denna komponent avser hur bra en händelse passar in i de arbetsformer som gäller för ett särskilt medium. Formatbegränsningar, i form av tid och plats, har stor betydelse för hur mycket utrymme en händelse kan få och hur det prioriteras. Vilket medium det gäller är förstås också centralt för prioriteringen – en tv-redaktion vill ha intressanta bilder för att en händelse ska intressera, medan en radioreporter söker spännande ljud och händelser som går att förklara i ord.

Mediernas arbetsrutiner. Det är också viktigt att ta hänsyn till mediernas arbetsrutiner för den som vill att en händelse ska komma med i nyheterna. En presskonferens bör kanske inte läggas klockan nio på morgonen om den vill ha mycket uppmärksamhet, eftersom detta är en vanlig tid för redaktionsmöten. Tidspressen som journalisterna har på sig är också avgörande. Exempelvis har en officiell källa större chans att ta plats i nyheterna eftersom de har hög trovärdighet, medan en privatpersons tips behöver kontrolleras och därmed tar en sådan nyhet längre tid att producera.

Mediernas arbetsmetoder. För att en händelse ska kunna ta plats i nyheterna krävs att den stämmer överens med själva arbetslogiken på redaktionen. Om exempelvis en händelse inträffar precis före deadline har journalisterna större anledning att tro att de är ensamma om att rapportera om detta. Därför är också chansen för att händelsen tas med i nyheterna större (Hedman, 2006: 29).

Jesper Strömbäck menar att en av förklaringarna till att samhället inte är perfekt avspeglat i medierna är journalisternas användning av medielogiken. Enligt Strömbäck använder sig medierna av olika berättartekniker för att kunna hantera det enorma överskottet av

(17)

17 information och underskottet av uppmärksamhet. Dessa berättartekniker formar tillsammans medielogiken (Strömbäck, 2000: 158 f). Berättarteknikerna är:

Tillspetsning. Innehållet måste spetsas till och detaljer måste ersättas av passande formuleringar. Om detta inte görs riskerar nyheten ändå att försvinna bland alla annan information som trycker på hos publiken.

Förenkling. Komplexiteten i nyheterna minskas och mångfalden begränsas. Tanken är att de allra flesta ska förstå nyheterna och då krävs förenklingar av komplicerade skeenden. Ett begränsat utrymme och tidspress är ofta en del av anledningen till att komplexiteten helt enkelt prioriteras bort.

Polarisering. Kontraster ger ofta bra nyheter. Ofta handlar polarisering om två vitt skilda åsikter som får komma till uttryck i en slags argumentation.

Intensifiering. Berättandet blir mer levande om intensiva, häftiga uttryck finns med. Strejker och ockupationer är bra exempel på intensifierade nyheter.

Konkretion. När något är konkret blir det både enklare för reportern att rapportera om och enklare för publiken att ta till sig och förstå.

Personifiering. Att ge ett problem eller en åsikt ett ansikte lockar publik. Nyheter som handlar om människor och vad som hänt dem berör publiken då de kan känna identifikation med människorna som porträtteras.

Stereotypifiering. Nyheterna väljer ofta att förenkla och generalisera händelser för att

underlätta för publikens tolkande av den nya informationen. Tanken är också att stereotyperna ska skapa igenkänningseffekter hos publiken. Stereotypen blir också en form av överföring av, kanske omedvetna, förutfattade meningar och associationer och därmed späs också människors fördomar på varje gång dessa tas upp (Strömbäck, 2000: 158 f).

Vi anser att kategoriseringen underlättar jämförelsen av de olika tidsperiodernas

Rapportprogram. De här begreppen använder vi för att dekonstruera nyhetsberättelser och på så sätt förstå och förklara tabloidiseringsprocessen 1979 och 2009.

(18)

18

3.5. Journalistens roll

Ingrid Östlund, doktorand i journalistik, skriver i DMI-rapporten Journalistikens roll i de ”nya” massmedieföretagen att journalisternas yrkesideal inte alls är enhetliga längre. Hon frågar sig om det kan vara så att journalistrollen utvecklas och förändras parallellt med medieföretagen, om det är så att reportern bara följer arbetsgivarens trender (Östlund, 2000: 25).

Bild 1. Journalistrollens utveckling.

Östlund delar in journalistrollerna i fem olika yrkesideal: informatören, experten, folkbildaren, westernhjälten och underhållaren. De olika yrkesidealen har i sin tur olika målgrupper och kunder vilket påverkar deras arbetsformer och produkter. Hypotesen i figuren indikerar att en polarisering av den journalistiska yrkesideologin pågår och det innebär i förlängningen att ”allt färre journalister kommer att betona samhällsansvaret i sin yrkesroll” (Östlund, 2000: 27).

Östlund skriver att huvudtrenden kan antas vara att journalisterna ser publiken som kunder som själva kan avgöra vad de vill se, läsa eller höra. Det här leder i sin tur till att

(19)

19 bör ha. Huvudtrenden kommer så småningom fram till en punkt då allt fler

underhållningsinslag accepteras och vikten av att dramatisera nyheterna är stor, det blir alltså mer tabloidiserat. Mottrenden till denna tabloidisering vore om journalisterna började se en kvalificerad elit som sin kund istället för den breda massan. Dessa kunder söker en exklusiv och mycket fördjupad journalistik och det kräver att journalisten själv är väl insatt och är närmast en expert i ämnet. Från expertrollen är det sedan mycket troligt att journalisten rör sig mot informatörrollen, vilket innebär att denne då jagar speciell information åt en speciell kund/klient alternativt jagar en speciell publik åt en speciell klient/källa (Östlund, 2000: 26). Folkbildaren är ändå i allt detta vad som representerar den traditionella journalistiken som har till uppgift att ge publiken den information den behöver. Östlund anser att de journalistiska högskoleutbildningarna är en konserverande kraft som kanske kan hålla liv i den traditionella journalistiken, men att redaktioner inte alltid rekryterar från dessa utbildningar (Östlund, 2000: 25 f).

Den här teorin kommer att vara till stor hjälp i vårt arbete då vi ska ta reda på vilka

journalistiska ideal som framträder i Rapports nyheter från 1979 jämfört med dem från 2009.

3.6. Sammanfattning

I det här kapitlet tar vi upp fem olika teorier som alla är tänkta att bidra till vår analys. Sociala representationsteorin handlar om hur gemensamma föreställningar skapas i samhället med hjälp av exempelvis språk.

Tabloidisering innebär att medierna populariseras för att anpassa sig till publikens intressen och behov. Genom att fokusera på vardagshändelser och upplevelser lockar medierna till sig den breda publiken.

Nyhetsvärdering innebär att det är journalisterna själva som bestämmer vad som blir nyheter. Teorin utgår ifrån att en händelse ska uppfylla vissa kriterier för att medierna ska vilja

förpacka den som en nyhet.

Medielogiken innebär att en nyhet får sin styrka genom sättet den paketeras på. För att en nyhet ska vara trovärdig trots att innehållet inte är särskilt djupt finns ett antal berättartekniker som används för att skapa denna trovärdighet.

I avsnittet om journalistens roll presenteras fem olika yrkesideal som påverkas av målgrupp och kund.

(20)

20

4. Undersökningens genomförande

Till den här undersökningen använde vi kvalitativa metoder för att kunna studera

programmens form och innehåll på djupet. De metoder vi valde anser vi är relevanta för att kunna svara på våra olika frågeställningar.

4.1. Material

Vi valde att analysera Rapportprogram från två syntetiska arbetsveckor (fem dagar per

vecka): en från 2009 och en från 1979. Att vi gjorde denna typ av urval beror på att vi ville ha en större spridning på nyheterna och undvika att specifika händelser dominerar allt

undersökningsmaterial.

De två perioderna 2009 och 1979 valde vi då vi ville ha en längre tidsperiod att jämföra mellan samt ett jämnt intervall. Vi kunde ha valt 1969 och fått en ännu större tidsskillnad, men vi ansåg att det inte var rättvisande då Rapport var helt nytt då och kanske inte hade hunnit hitta sin form och sina rutiner ännu.

För att underlätta jämförandet mellan programmen från 2009 och från 1979 tittade vi bara på 19.30-sändningar av Rapport. Detta för att den sändningen räknas som huvudsändning för dagen och för att de alla är en halvtimme långa.

När vi gjorde vårt urval till den syntetiska veckan plockade vi program från den tredje veckan i de första fem månaderna av vartdera året (så långt det var möjligt). Att vi valde de inledande månaderna de båda åren och inte någon annan period beror på att senare material för 2009 inte fanns tillgängligt. Datumen vi valde ut var: 01-12, 02-17, 03-18, 2009-04-16, 2009-05-08, 1979-01-15, 1979-02-13, 1979-03-14, 1979-04-19 och 1979-05-18. Väderrapporten och börsnoteringarna valde vi helt att utesluta från vår analys eftersom vi anser att de programdelarna saknar relevans för vår undersökning.

Vi valde att inte titta på Rapportprogram från lördagar, söndagar eller andra helgdagar. Vi sökte typiska nyhetsdagar och då valde vi bort helgerna för att de kan tänkas yttra sig annorlunda i form och innehåll.

(21)

21 Vi anser att tio nyhetssändningar var tillräckligt omfattande för den här undersökningen. För att kunna analysera sändningarna på djupet krävdes en avgränsning av materialet för att vi skulle hinna med helt enkelt.

När vi analyserade materialet så gjorde vi det tillsammans. Vi anser att analysen blir mer tillförlitlig då två personer har granskat och tolkat materialet gemensamt, eftersom olika personer ser olika saker. Det gör att analysen blir mer nyanserad. Dessutom underlättar det arbetets gång om eventuella meningsskiljaktigheter kan diskuteras direkt.

4.2. Metoder

Vi valde att använda oss av John Langers begrepp story-types som primär metod för vårt arbete. Denna metod valde vi för att kunna avgöra ifall nyheterna ingår i några tabloidiserade kategorier. Som en andra metod valde vi att använda semiotisk analys. Här ville vi framför allt använda begreppen denotation och konnotation då det passar bra för analys av bildspråket i inslagen.

4.2.1. Story-types

John Langer, docent i mediestudier, har lanserat termen ”andra nyheter”. Det är en benämning på de nyheter som har blivit över, de erkänns i förbifarten men de läggs åt sidan när fokus hamnar på nyheter som uppfattas som viktigare och allvarligare. Den här kategoriseringen kan räknas som den minst ansvarsfulla formen av journalistik. Langer räknar inte bara ”human interest” och mjuka nyheter hit utan även sådana hårda nyheter som bränder, olyckor och olika katastrofer (Langer, 1998: 8 f).

John Langer tar upp fyra olika berättelsetyper (story-types) som kan klassas som ”andra nyheter”. Dessa är:

 Det särskilt anmärkningsvärda.  Offer.

 Samhällsfara.

 Tradition, ritual och det förflutna.

Det särskilt anmärkningsvärda inkluderar nyhetshändelser som framför allt berör

elitpersoners och kändisars liv i allmänhet. Även ”vanliga människor” kan ta plats i denna kategori, men då krävs det att det hänt dem något utöver det vanliga eller att de gjort något

(22)

22 extraordinärt (Langer, 1998: 35). Eftersom kändisar har fått ökat fokus hos massmedia har nyheterna själva blivit tvungna att erkänna och upphöja stjärnkulten. Genom att göra detta indirekt i de allvarliga nyheterna kan de ”andra nyheterna” konstruera eliten som särskilt anmärkningsvärd. De ”vanliga” människor som utmärker sig på något särskilt vis kan på samma sätt bli upphöjda till elitnivå, men till en elit som saknar makt (Langer, 1998: 45 f).

Offer-kategorin innebär att fokus hamnar på individer fångade i olyckliga och ofta

okontrollerbara omständigheter som skapar oordning i vardagsrutinerna. Tonvikten i sådana berättelser skildras vanligtvis med fokus på relativt väldefinierade karaktärer och moduleras ofta genom en referens till personlig tragedi (Langer, 1998: 35). Dessa slags historier döms ofta ut av nyhetskritiker och pekas ut som symptom av den värsta, mest överflödiga och triviala journalistiken. Den beskrivs ofta som sensationell och exploaterande, ovärdig vår tid och uppmärksamhet. Trots det har olyckor och personliga missöden haft en lång, om än skamlig, historia inom journalistiken (Langer, 1998: 75).

Samhällsfara är en berättelsetyp baserad på reportage där olika slags störningar och oroligheter sker på en kollektiv nivå. Effekten är snabb, förberedelserna är minimala och resultaten skapar en oväntad, ofta oförklarad, förvirring (Langer, 1998: 35). När något händer som rubbar balansen och hotar samhället gäller det att hantera ”krisen”. Nyheterna följer då vanligtvis i ett mönster för den här hanteringen. Först har vi normalläge, sedan händer något som hotar samhället (till exempel en pandemi). När journalisterna har rapporterat om denna pandemi ett tag börjar förnyelseprocessen – såhär ska vi göra för att återgå till det normala. Slutligen är världen tillbaka i normalläget. Medierna har varit med och avvärjt krisen, cirkeln är sluten (Langer, 1998: 104 f).

Tradition, ritual och det förflutna handlar om samhällsbaserade observationer eller högtider. Men mer generellt handlar det om föreställningar om människors minnen av tidigare bedrifter och historiska händelser (Langer, 1998: 35). Referensramen för det sociala minnet är brett. Det handlar om uppenbara händelser till exempel när nyhetsmakarna uppmärksammar sådant som årsdagar. Langer talar också om händelser som är beroende av rituell handling, som exempelvis bröllop (Langer, 1998: 134).

Då vi ansåg att Langers story-types inte alltid var tillräckliga för de nyheter vi noterade valde vi att skapa några egna kategorier för de mer traditionella nyheterna. Dessa är:

(23)

23 Politik – nyheter som rör politiska händelser eller beslut.

Företag – nyheter där specifika företag är i centrum.

Brott – nyheter som rör åtal, rättegångar, domar och outredda brottsliga handlingar. Ekonomi – nyheter där pengar spelar en central roll.

Nöje/fritid – nyheter som rör sport och underhållning.

Våldsamheter/demonstrationer – nyheter om upplopp och arga folksamlingar som visar sitt missnöje.

Övrigt – nyheter som inte passade in under någon av de andra kategorierna och som var så annorlunda att vi inte kunde ge dem ett bättre samlingsnamn än just övrigt.

Vi bedömer att metoden story-types skulle kunna vara till stor nytta för vårt arbete, eftersom kategorierna underlättar jämförandet av de båda årens nyhetsutbud. Med hjälp av dessa indelningar blir det tydligt om inriktningen och nyhetsvärderingen har förändrats över åren eller om samma berättelsetyp prioriteras trots den stora tidsskillnaden.

4.2.2. Semiotisk analys

Medieprofessorn Mats Ekström och medieforskaren Ulla Moberg beskriver begreppet denotation som det som konkret uppfattas av en text, en bild eller ett ord. Exempelvis kan en bild föreställa en kvinna i vita kläder med en spruta i handen – det är vad som verkligen syns på bilden.

Konnotation kräver en djupare tolkning och att bilden uppfattas utifrån sin kulturella referensram. Det är viktigt att komma ihåg att konnotation inte handlar om subjektiva

associationer, utan om gemensamma kulturella värderingar (Ekström, Moberg, 2008: 24). Om vi ser till exemplet igen skulle kvinnan på bilden kanske då konnotera en sjuksköterska i vår kultur, men det är inte omöjligt att någon med andra kulturella referenser tolkar bilden på ett annat sätt.

För nyhetsförmedlingen i tv är det naturligtvis nödvändigt med rörliga bilder till reportagen för att väcka känslor och för att förmedla ett budskap. Då bilderna är en viktig del av

nyhetsförmedlingen är det också viktigt för oss att analysera dem. Begreppen denotation och konnotation kommer att vara till stor hjälp då vi vill förstå och tolka de underliggande budskapen i bilderna.

Nyheter bygger på gemensamt språk, kultur och samhälle och det är grundläggande för att nyhetsproducenter och tittare ska kunna kommunicera - att de delar samma tecken- och

(24)

24 kodförståelse. Teckensystem är alltså en kollektiv företeelse och denna måste alla människor acceptera för att kunna ta del av kommunikationen (Ekström, Moberg, 2008: 28).

4.2.3. Analysverktyg

I det här avsnittet kommer vi att presentera de verktyg vi använt oss av då vi gjort vår analys. För att få en så tydlig bild som möjligt av analysen har vi valt att använda olika analysverktyg som ska svara på de frågor vi kopplat till vår huvudfråga.

För att få svar på frågan om journalistens roll använde vi oss av Ingrid Östlunds (2000) modell som vi redovisar i vårt teoriavsnitt. Vi kommer att använda Östlunds kategoriseringar av journalistens olika yrkesideal genom att sortera in inslagsreportrarna i de olika

Rapportprogrammen vi analyserat i dessa olika fack. Kategorierna är informatören, experten, folkbildaren, westernhjälten och underhållaren (läs mer på sida 18, avsnitt 3.5.). Genom dessa kategorier kan vi lättare jämföra vilken roll journalister hade 1979 jämfört med 2009. Till frågan om vad som blir nyheter har vi använt John Langers (1998) metod story-types. Vi har även använt Sigurd Allerns (2001) perspektiv på nyhetsvärdering samt Jesper Strömbäcks (2000) teori om medielogik. Gemensamt för dessa tre aspekter är att de innehåller tydliga punktlistor som kan underlätta analysen för oss. Vi kommer att använda oss av metoden och teorierna för att kategorisera våra nyheter och för att bena ut vad det är som skapar

nyhetsvärde hos de nyhetsinslag vi analyserar.

John Langers story-types är det särskilt anmärkningsvärda, offer, samhällsfara och tradition, ritual och det förflutna. Vi har dessutom lagt till egna kategorier som vi ansåg behövdes och dessa är politik, företag, brott, ekonomi, nöje/fritid, våldsamheter/demonstrationer och övrigt (läs mer på sida 21, avsnitt 4.2.1.).

Sigurd Allerns nyhetsvärderingskriterier som vi har använt är frekvens, tröskel, otvetydighet, meningsfullhet, överensstämmelse, överraskande, kontinuitet, komposition, elitnationer, elitpersoner, personer och negativa händelser (läs mer på sida 14, avsnitt 3.3.).

Jesper Strömbäcks berättartekniker för medielogik är tillspetsning, förenkling, polarisering, intensifiering, konkretion, personifiering och stereotypifiering (läs mer på sida 17, avsnitt 3.4.).

När det gäller vilka som intervjuas har vi ingen teori att luta oss emot. Vi har helt enkelt på egen hand bestämt oss för vilka faktorer vi ska titta på i vårt material, räknat ihop resultatet

(25)

25 och sammanställt det. Vi valde att undersöka ålder, kön, och vilken titel som presenteras i samband med namnet på dem som talar.

4.3. Metodkritik

I och med att vi valde att undvika helgdagar för våra programanalyser finns det en risk att resultatet blir något snedfördelat när det gäller berättelsetypen ”tradition, ritual och det förflutna”. De flesta högtider och traditionella firanden i Sverige ligger just på helgdagar och med vårt urval av program finns risken att denna kategori blir mindre representerad än den normalt sett blir.

Vid kategoriseringen av vårt material, med hjälp av såväl story-types som medielogik och nyhetsvärdering, gick det inte att undvika att göra personliga tolkningar. Att placera in nyheter i olika fack eller ge dem särskilda egenskaper är ett arbete som kräver personliga tolkningar av materialet, även om dessa tolkningar bygger på våra teorier och metoder. Detta kan eventuellt utgöra en liten felmarginal, men vår förförståelse är inget vi kan komma ifrån utan det vi kan göra är att vara medvetna och självkritiska.

Det finns ingen möjlighet för oss att kunna presentera alla de resultat vi har kommit fram till, utan vi har tvingats att göra urval. Vi vill vara tydliga med att detta inte är några subjektiva val, utan valen grundar sig i de metoder och teorier som vi valt att använda.

(26)

26

5. Resultat och analys

I det här avsnittet redovisas de resultat som framkommit genom analysarbetet. För att göra det enkelt att förstå kommer avsnittet att delas in i de frågeställningar som presenterades i

inledningen av den här uppsatsen. För att introducera materialet har vi valt att använda oss av sammanställningar av resultatet i form av tabeller och diagram då vi har ansett att det behövs för begriplighetens skull.

5.1. Vilken är journalistens roll?

Journalisternas roll förr och nu är till viss del lika, men det finns också väsentliga skillnader i deras sätt att arbeta. Vi har i vår analys kommit fram till att fördelningen mellan manliga och kvinnliga inslagsreportrar på redaktionen är jämnare 2009 än 1979 samtidigt som

reporterrollen har blivit allt mer tabloidiserad.

5.1.1. Journalistens yrkesideal

Det var i stort sett lika vanligt med expertjournalister under de båda perioderna, men det uttrycktes på olika sätt. I 2009 års program är det vanligare än 1979 med så kallade stå-uppor där reportern själv står framför kameran och förmedlar information. Detta är ett medvetet sätt för journalisten att förstärka sin roll som expert och för att ge mer tyngd till inslaget. Klädseln är ofta väldigt talande, i viktiga sammanhang har reportern kostym vilket konnoterar makt och kunskap sett ur ett semiotiskt perspektiv. Tio gånger förekommer stå-uppor 2009, men inte en enda gång 1979. Visserligen fanns sekvenser i inslagen 1979 där reportern satt och läste sina prator live i studion, men då de läste mycket innantill från pappret kändes de inte mer kunniga än gemene man. 1979 användes fler experter och forskare utifrån som fick tala och inslagen var i allmänhet längre och mer djupgående, vilket gav intrycket att det var en mycket kunnig reporter som låg bakom inslaget.

Tabell 1. Könsfördelning bland inslagsreportrarna på Rapport (antal).

1979 2009

Manliga reportrar 27 31

(27)

27 I vår undersökning valde vi att titta efter hur många kvinnliga respektive manliga reportrar som fanns i inslagen. Det visade sig att det 2009 var fler kvinnliga än manliga reportrar på redaktionen. 1979, däremot, var det inte alls lika jämnt. Det har alltså skett en stor förändring av fördelningen mellan män och kvinnor som gör inslag i Rapport under dessa trettio år. Ingrid Östlunds (2000) teori om de journalistiska yrkesidealen hjälpte oss att urskilja de olika roller som journalisterna anammat genom åren. Vår undersökning är inte av direkt stora mått, men trots sin ringa omfattning kan ändå trenden som Östlund påvisat anas även i vår studie. Detta bekräftas genom exempel senare i kapitlet. Både 1979 och 2009 är det tydligt att journalisten framför allt fungerar som folkbildare, även om detta ideal tycks ha minskat i styrka 2009. Den största förändringen ligger i hur yrkesidealet westernhjälte har växt genom åren. Från 1979 fram till 2009 har denna yrkesrolls förekomst i Rapport ökat markant. Denna ökade dragning mot och acceptans av underhållningsnyheter och dramatisk och hjärtknipande information kan tolkas som ett steg i tabloidiseringsprocessen. Journalisterna ger publiken det den vill ha och inte det den bör ha. Det här innebär i sin tur, enligt Östlund, att allt färre journalister betonar ett samhällsansvar i sin yrkesroll.

Tabell 2. De journalistiska yrkesidealen 2009 och 1979 (procent av och antal inslag samma år). 0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80%

Informatören Experten Folkbildaren Westernhjälten Underhållaren

2009 (87 nyheter) 1979 (58 nyheter) 43 55 7 4 17 5 8 6

(28)

28 Inslaget om Åsa-Nisse från 1979 innehåller den typiska underhållarreportern. Åsa-Nisse är ju egentligen ingen betydelsefull nyhet, utan är ren förströelse. Reportern har ett avslappnat språk och säger saker som ”den småländska spjuvern” och ”... med Åsa-Nisse på den åtalades bänk” för att dramatisera nyheten och för att roa publiken. Nyheten handlar om att Åsa-Nisse har godkänts av Radionämnden som tillräckligt bra för att få visas som underhållning i svensk tv. I inslaget får publiken se när en grupp av människor i kostymer och dräkter och med allvarliga ansiktsuttryck tittar på en Åsa-Nissefilm som de fått i uppdrag att granska.

Kontrasten mellan de allvarliga personerna i Radionämnden och den tokiga Åsa-Nisse bidrar till en ökad dramatisering av nyheten. Under inslagets gång visas också klipp från tidigare Åsa-Nissefilmer och eftersom många människor uppskattar dessa filmer så kan klippbilderna ses som försök till att underhålla en stor publik.

Som exempel för expertrollen använder vi inslaget om låg närvaro bland svenska

EU-parlamentariker från 2009. Reportern framstår här som väldigt kunnig då han finns på plats i Bryssel framför parlamentsbyggnaden. Han är iförd kostym vilket konnoterar seriositet. När reportern gör sin stå-uppa är han filmad ur ett grodperspektiv, han blir alltså filmad lite underifrån vilket konnoterar makt. När reportern talar rapporterar han om statistik han tagit del av och delar med sig av faktakunskaper som till exempel vilka beslut som fattas i EU-parlamentet och vilka som sköter sitt arbete där väl och inte. Allt detta ger honom expertstatus och därav just det yrkesidealet.

För att exemplifiera westernhjälten som yrkesideal använder vi inslaget om gigantisk prisökning på mediciner från 2009. Det är human touch-vinkeln, alltså formen, på den här nyheten som gör den till sensationell och underhållande information. Publiken får veta hur en pensionär chockades när han tvingades betala 700 procent mer än vanligt för sin medicin på Apoteket. Det här är en intressant nyhet eftersom många säkerligen kan känna igen sig i den gamle mannens situation. Reportern syns inte själv i bild, men har format inslaget mycket dramatiskt så att det uppfattas som en strid mellan den stackars pensionären och det stora, elaka Apoteket.

Folkbildarrollen är som sagt den klart vanligaste reporterrollen under de båda perioderna vi har tittat på. Ett exempel på denna roll är inslaget om radonhus från 1979. Här får publiken förklarande information av insatta personer, drabbade personer och av de som försöker lösa situationen. På ett tydligt sätt förklaras riskerna med radonhus och hur omfattande arbetet med

(29)

29 att lösa problemet kommer att bli. Det är viktig information som människor bör upplysas om och därför är detta ett klart folkbildande inslag.

Mottrenden, att journalister skulle börja se en kvalificerad elit som sin målgrupp istället för den breda massan och gå via expertrollen till informatörrollen, är däremot ingenting som vi kan se i vårt resultat. Fördjupning av det här slaget är alltså ingenting som Rapport sysslar med.

Den ökade acceptansen för underhållningsnyheter som Östlund (2000) talar om kan jämföras med Djerf-Pierres och Weibulls upplevelseaspekt. Som vi tog upp i teorikapitlet innebär upplevelseaspekten att inslagen ska ge publiken en upplevelse som skapar engagemang och känslor (Djerf-Pierre, Weibull, 2001: 354). Ett exempel på denna känsloväckande journalistik är ett inslag från Rapport 2009 som handlar om syntbandet Depeche Mode. Reportern

förhåller sig väldigt avslappnad och vänskaplig gentemot intervjupersonen (bandets sångare). Detta visar sig genom att de sitter tillbakalutade i en soffa och tittar på gamla konsertbilder som reportern, tillika beundraren av bandet, tagit med sig. Under inslagets gång får publiken se klipp från tidigare konserter och med tanke på bandets popularitet väcker dessa bilder säkerligen känslor hos publiken. Själva intervjun handlar om fildelning och det är ju ett mycket aktuellt och omdebatterat ämne och därför kan det antas att intervjun skapar engagemang hos publiken.

5.2. Vad blir nyheter?

Under de 30 år som har gått mellan 1979 och 2009 är det lätt att tro att det ska ha skett relativt stora förändringar i nyhetsinnehållet; att vad Rapports inslag då inte är av samma slag som idag. Men vi har i vår analys kommit fram till att ungefär samma slags händelser som blev nyheter 1979, blir nyheter idag.

5.2.1. Story-types

Vi delade in varje nyhet i olika kategorier enligt de story-types som John Langer (1998) har tagit fram. Vi delade även in nyheterna i egna kategorier, för att kunna jämföra hela utbudet mellan de båda åren. Av de nyheter det toppades med 1979 respektive 2009 var andelen tabloidiserade och icke-tabloidiserade nyheter lika stor.

(30)

30 Skillnaderna mellan de båda åren är så små att det i princip inte är möjligt att tala om någon förändring när det gäller tabloidisering. Ökningarna i de olika kategorierna för ”andra nyheter” är minimala och det går därför inte att dra några klara slutsatser utifrån dessa resultat.

Även bland nyheterna ur våra egna kategorier var resultaten detsamma mellan 1979 och 2009; skillnaderna var mycket små. Företagsnyheter och brott ökade något, men förändrades inte väsentligt. Samma gällde för våldsamma nyheter och övrigt. De politiska nyheterna 2009 hade sjunkit till nästan hälften så mycket som 1979. Att de politiska nyheterna har sjunkit så pass mycket tolkade vi som ett led i programmets förändrade upplägg. 1979 fanns det ingen tydlig indelning av olika nyheter, utan alla nyheter som ansågs värda att rapportera om tog plats i sändningen. 2009 däremot har Rapport en annan profil. Först presenteras allmänna nyheter och därefter kommer A-ekonomi med ekonominyheter.

Men trots att de politiska nyheterna har sjunkit under 2009 var det ändå i den här kategorin som flest nyheter hamnade. Samma resultat gäller för 1979. Detta överensstämmer med Gaye Tuchmans (1978) teori om nyhetsnätet. Tuchman menar att dagens nyhetsnät är utformat för att fånga de stora fiskarna och att reportrar placeras ut där de förväntar sig hitta nyheter som tilltalar medieanvändarna. Politiska nyheter skulle kunna anses som särskilt intressanta för de samtida nyhetskonsumenterna, nu som förr.

Sport ligger idag i ett eget program separat från Rapport, men en enstaka sportnyhet slinker ändå med 2009. 1979 togs några ”viktiga” sportnyheter med, som till exempel Ingemar Stenmarks placering i en slalomtävling. För det ändamålet skapade vi kategorin nöje/fritid, där sport och underhållande nyheter fick samsas, men trots att sportnyheter har ett eget program idag är resultatet för den kategorin i stort sett samma för båda åren.

Ett tydligt exempel på en tabloidiserad nyhet är ett kort inslag från januari 2009. Inslaget handlar om att dementa och älgar utrustas med GPS. Vi valde att placera den här nyheten i John Langers (1998) kategori det särskilt anmärkningsvärda – detta för att presentationen av informationen är minst sagt speciell. Det här är ett sätt för redaktionen att spara tid i

sändningen genom att slå ihop vad som egentligen är två olika nyheter som troligen har kommit in från olika håll. Att sammanföra älgar och dementa på det här sättet tolkade vi som journalistens försök att vara humoristisk. Tabloidisering handlar ofta om att anspela på humor och känsla på ett förenklat sätt och i ett högt tempo (Krona, 2009:43).

(31)

31 Det är inte bara det informationsmässiga innehållet som skvallrar om att en nyhet tillhör en viss berättelsetyp utan även bildspråket. Den 17:e januari 2009 toppades programmet med nyheten att General Motors har en ny plan för Saab. I vår analys satte vi in den här nyheten i kategorin företag, den näst mest förekommande berättelsetypen. Att vi satte in nyheten i den kategorin berodde på att det handlade om ett företags planer för ett annat företag. Det fanns även en hel del i bildspråket som indikerade att det rörde sig om en sådan nyhet. Till exempel filmas en advokat i två olika situationer. I den första situationen står advokaten framför en lång bokhylla med tjocka inbundna böcker. Vi ansåg att det konnoterade expertkunskap. I den andra situationen sitter advokaten i en, i vårt tycke, elegant stol vid ett runt elegant bord. Det är bokhyllor fulla med böcker runt omkring honom och det konnoterar att intervjun sker i ett bibliotek eller ett finare kontor. Detta förstärker känslan av kunskap ännu mer. Det kanske skulle kunna hävdas att detta inte konnoterar företag, men med tanke på att företag handlar om mer än att bara tillverka saker, att det också handlar om mycket pappersarbete och kunnighet så passar vår tolkning in i företagsramen. Det finns dock andra saker som också talar för att det är en företagsnyhet. Till exempel visas bilder på arbetare i bilfabriken. Vi får också se reportern som står ute på isen vid en fabrik. Isen konnoterar att Saab är ute på ”hal is”. Reportern talar även om att General Motors ska ”frysa” betalningarna till Saab och därför är det extra talande att reportern står ute på det frusna vattnet. Semiotiskt visar alla dessa komponenter att detta är en företagsnyhet.

En hög förekomst av Langers (1998) ”andra nyheter” skulle kunna tyda på ökad

tabloidisering. När vi jämför Langers story-types med de kategorier av mer traditionella nyheter som vi satte upp så är det en jämn fördelning av ”oseriösa” och ”seriösa” nyheter. Detta resultat gäller för båda åren.

Vi kunde inte se en ökad tabloidisering vad gäller innehållet mellan de båda åren. Vi fann snarare att det är samma nivå på innehållets tabloidisering i Rapport 1979 som i Rapport 2009. Den direkta orsaken till detta är inte helt enkel att tolka. Vi kan inte hävda att redaktionen tänkte på om nyheter var populariserade 1979. Vi kan heller inte hävda motsatsen. Att det är samma antal ”oseriösa” som ”seriösa” nyheter behöver inte vara medvetet, även om Tuchmans (1978) teori om att det är nyhetsorganisationen som skapar nyheterna snarast stöder att det är ett medvetet val. Dock fann vi inte något som indikerade att de tabloidiserade nyheterna var ett problem för nyhetssändningarna. Enligt Bird (2009) blir det inte ett problem förrän tabloidiseringen ”suger upp alla andra dimensioner av vad

(32)

32 journalistik kan vara”. Så var inte fallet under någon nyhetssändning, vare sig 1979 eller 2009. Vi fann snarare att de ”andra nyheterna” kompletterade de seriösa nyheterna.

Vi anser att det slutgiltiga resultatet visar att tabloidiseringen inte har ökat innehållsmässigt och att resultaten tydligt pekar på att det är samma berättelsetyper som prioriteras nu som då, trots att det har gått 30 år emellan.

5.2.2. Nyhetsvärdering

Nyhetsvärderingen av innehållet visade sig även det ligga på en mycket jämn nivå för de båda åren. Av de nyheter det toppades med under både 1979 och 2009 var samtliga nyheter

relevanta, de uppfyllde alltså kravet på meningsfullhet. Att det är så är knappast förvånande om vi ser till Tuchmans (1978) teori om nyhetsvärdering. Hon menar att det är journalisterna som bestämmer om något är värt att rapportera om, att det är journalisterna som skapar och tillämpar normerna. Den nyhet redaktionen väljer att toppa med ska självklart vara den mest intressanta nyheten den dagen och om det nu är så att det är journalisten som bestämmer nyhetsvärdet, är det också journalistens uppgift att se till att huvudnyheten är betydelsefull. Överlag var kriterierna för nyhetsvärdering överensstämmande för de båda åren. 2009 uppfyllde de flesta ”toppnyheterna” tio av tolv kriterier. Det enda som saknades var

otvetydighet och komposition. Att komposition saknades är ganska självklart, eftersom den nyhet det toppas med inte är beroende av det övriga utbudet utan är den nyhet som har störst betydelse. Att innehållet i ”toppnyheterna” saknade otvetydighet anser vi ha flera orsaker. Dels brukar toppnyheten vara ganska stor och många människor ska få komma till tals. Dels brukar innehållet vara av en mer komplicerad art, eftersom den stora nyheten behöver redas ut ordentligt. Därför menar vi att det kan vara svårt att tolka en så stor nyhet på ett enkelt sätt. Otvetydighet och komposition saknades även i toppnyheterna 1979, vilket tyder på att nyhetsvärderingen då har mycket gemensamt med nyhetsvärderingen idag.

Generellt sett var nyhetsvärderingen under 1979 och 2009 mycket lika varandra.

Frekvenskriteriet var något högre 1979 än 2009 medan kontinuiteten var ungefär densamma båda åren. Vi kunde också se att frekvensen alltid var högre än kontinuiteten och att

förhållandena dem emellan var lika för båda åren. Detta stämmer väl överens med Tuchmans (1978) teori. Hon nämner punktnyheter, vilket motsvarar kriteriet frekvens och utvecklings- och fortsättningsnyheter, vilket motsvarar kriteriet kontinuitet. En oväntad händelse brukar räknas som en punktnyhet, medan en utvecklingsnyhet kännetecknas av att det tar tid att få

(33)

33 reda på fakta kopplad till en stor händelse. Fortsättningsnyheter handlar om att följa upp en nyhet. Enligt listan med kriterier vi använde oss av här, vill medierna fokusera på händelser som följer deras egen nyhetsrytm. Därför tolkar vi det som naturligt att frekvensen är högre än kontinuiteten och det bekräftar också Tuchmans teori.

Otvetydighet och negativa händelser låg på exakt samma nivå för båda åren och det tolkar vi som att oavsett vad det är för nyhet är det lika viktigt nu som då att innehållet är enkelt att tolka. Vi tolkar det också som att negativa nyheter var lika vanligt förr som det är idag. Enligt den modell vi följde när vi genomförde analysen, är negativa händelser en faktor som kan sägas gälla för den västerländska kulturen och är mycket vanliga. I det här fallet stod negativa händelser för nästan halva nyhetsinnehållet under både 1979 och 2009. Övriga kriterier var på det stora hela lika vanliga oavsett årtal.

Den modell som vi har följt säger att ju fler av kriterierna som uppfylls desto större är chansen att händelsen tas upp i nyheterna. I vår undersökning var det vanligast att varje nyhet

uppfyllde fyra eller fem av kriterierna. Ett typiskt exempel på det är en nyhet från 18 maj 1979. Nyheten handlade om jakten på radonhus och det berättades att det snart skulle komma ut en rapport om radon. Att en rapport om radon väntades inom kort tolkade vi som att det här var en kontinuitetsnyhet. Vi ansåg att det indikerade att fler nyheter skulle göras om det här, till exempel skulle någon slags presentation av och djupdykning i innehållet av rapporten vara tänkbar. Vi fann också att nyheten uppfyllde kravet för tröskel. Det var många människor som var drabbade och som bodde i radonhus. Att ordet ”jakt” används i inledningen och det sedan visas hur någon söker efter radon i väggen med hjälp av en apparat tyder också på att det är många som berörs av nyheten. Nyheten är självklart meningsfull. Vi ansåg att inslaget om radonhusen hade stor betydelse, i och med att radon är skadligt för människor och det är viktigt att människor blir informerade om att regeringen försöker göra något åt problemet. Vi tolkade också nyheten som en negativ händelse. Att människor har radon i väggarna i sina hus är inte en positiv nyhet och även om problemet är på väg att åtgärdas, så är det fortfarande negativt för de människor som drabbats.

I det här inslaget kunde vi se vissa tecken på tabloidisering genom det begrepp som Djerf-Pierre och Weibull (2001) kallar för vardagsrelevans. Inslaget skulle kunna sägas ha betydelse för den vanliga människan; publiken kan identifiera sig med de drabbade människorna i inslaget. Då en vanlig villaägare får uttala sig om hur han drabbats av höga radonhalter i sina

Figure

Tabell 1. Könsfördelning bland inslagsreportrarna på Rapport (antal).
Tabell 2. De journalistiska yrkesidealen 2009 och 1979 (procent av och antal  inslag samma år)

References

Related documents

Palincsar (1982) kom i sin pilotstudie fram till att goda läsare använder sig av sex olika funktioner för att förstå vad de läser. I samband med denna studie utformades Reciprok

Ett färdigbyggt system för höghastighetsbanor bidrar till att minska belastningen på befintliga stambanor, bidrar till att mer gods kan flyttas över till järnväg och bidrar till

Based on Mudde’s ideational approach to populism and Dobson’s approach to green ideology and the relationship between those, the following elements could be defined within green

o att undersöka hur olyckskostnad och skadeföljd har varierat över tiden Som underlag för studierna har utnyttjats data avseende polisrapporterade olyckor på det statliga

This information gathering process includes an online search process, illustrated in Figure 7. The online search process, which in many ways is applicable also to other sources

I tre kapitel analyserar Hellmark Lindgren sitt mate- rial och argumenterar kring teman som graviditetstest och ultraljud, synen på kejsarsnitt i relation till risk och kön och

Marie Nord- berg menar att maskulinitet inte bara skapas i relationer mellan män utan även i relation till kvinnor i och med rädslan att framstå som omanliga el-

N-Pass-skalan testades för klinisk reliabilitet och validitet hos 46 prematura barn med långvarig smärta på en neonatal intensivvårdsavdelning.. Barnens gestationsålder var mellan