• No results found

Olycklig kärlek och det (o)möjligas dialektik

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Olycklig kärlek och det (o)möjligas dialektik"

Copied!
4
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

”attvilja ge henne det bästajag har

men inte fåge fullt ut”

Att tvingas begränsa sig i tal och handling handlar ytterst om att tvingas inskränka livets konkreta rörelse, att bli själsligt och kroppsligt stympad. Den olyckliga kärleken är olycklig just av denna anledning.

I vissa fall kan den olyckliga kärleken vara ömsesidigt olycklig. Det kan finnas oöverstigliga, yttre hinder för de älskade att realisera sin kärlek, trots att den erkänts mellan parterna.2 I följande fall är den olyckliga kärleken

inte ömsesidig eftersom den älskade inte har kapaci-tet att gå bortom det outtalade. I detta fall lever den olyckliga och den älskade sida vid sida i det fördolda. Deras relation utgörs inte av det sagda, utan konstitue-ras istället genom sägandet – det vill säga den olyckligas symboliska tolkningar av den älskades handlingar och implikationer.3 För den olyckliga framstår alltså den

äls-kades kärleks förklaringar som performativa, snarare än konstaterande.4

Men då dramaturgin pågår i tystnad kan den olyckliga aldrig riktigt veta om närmanden från den äls-kade uttrycker en reell invit eller enbart är ett anspråk på den olyckligas tillvändhet för att tillfredsställa sina narcissistiska begär. För den älskade parten kan just det begränsade vara det enigmatiska skimmer som sätter glans på vardagens rutinartade, förutsägbara glåmighet. Just för att det emotionella utbytet är begränsat (otill-räckligt för den olyckliga) blir det precis till(otill-räckligt för att förgylla tillvaron med för den älskade. Eftersom förbin-delsen är begränsad uteblir också en konfrontation mel-lan den olyckliga och den älskade. Inget har ju till synes hänt och ingen intention får avslöjas. Konfrontationen, det vill säga avtäckandet, riskerar inte bara att punktera förtrollningen, den skulle också utplåna de båda parterna

Olycklig kärlek och det (o)möjligas dialektik

under språkets tyranni. Genom att verbalisera en dunkel situation, som ännu inte kan inordnas en ordföljd, skulle den språkliga uppgörelsen föregå och därmed begränsa den energigivande fantasin.5 Att uttala det outtalade,

att ”tala klarspråk”, blir i denna uppställning därför ett slags våld.

Medan den älskade berikas i speglingen, lever den olyckliga sitt liv likt en emotionell daglönearbetare, i ständig väntan på att få välkomnas. Den olyckliga har inte råd att konfrontera den älskade med sin kärlek, då hon riskerar att förlora förbindelsen. Den älskade har i sin tur inte möjlighet att varken ge eller ta emot allt vad den olyckliga önskar men får trots allt chans att återupptäcka sig själv genom detta äventyr. Denna omöjlighet från båda parter kan handla om praktiska skäl, såsom ansvarså-taganden som inte kan lämnas, eller emotionella skäl för att det råder respekt för det förbjudna. Förbindelsen kan också likna den höviska kärleken, som i första hand inte rör sig om en sexuell åtrå, utan snarare om ”drömmen om en förening”6 vilken därmed utelämnar viljan att

realitetsanpassa drömmen. Oavsett vilket, har ingen av dem utrymme att begära mer än vad som är tillåtet.

Här råder därför en intressekonflikt och en olösligt ojämn maktdynamik mellan parterna. Medan den älskade går från mötena med depåerna påfyllda och således når en temporär tillfredsställelse, lämnas den olyckliga med längtan efter mer; hon lever i stän-dig brist. Det innebär emellertid inte att beroendet av ”det begränsade” inte kan vara lika starkt för dem båda. Den älskade och den olyckliga söker ständigt erkännande hos sin motpart. Men medan den olyckliga tar det den kan få, omsorgsfullt samlar sina smulor, vill den älskade fortskrida vardagens mystik. För båda blir därför ”det begränsade” outhärdligt om det uteblir. Det oåtkomliga skapar hos båda parter en oumbärlig [D]et omöjliga är inte nödvändigtvis det möjligas motsats, eller snarare, eftersom

det möjligas motsats med all säkerhet är det reella, följer att vi definierar det reella som det omöjliga.

Jacques Lacan1

(2)

65

John William Waterhouse, Echo and Narcissus.

strävan samtidigt som den olyckliga och den älskade står orörliga inför varandra.

Som mest bedrägligt är det när den olyckligas väntan sker inom ramen för den älskades väntan. Det vill säga, om den libidinösa förbindelsen är en temporär utlevelse för den älskade medan det råder brist på annat håll. Medan den älskade väntar på att knutarna ska upplösas i relation till sitt huvudsakliga begärsobjekt kan hon hämta styrka ur förbindelsen till den olyckliga. För den älskade blir mötet med den olyckliga då såväl en ljuv tillflyktsort som ett tillfälle att verkligen få känna sig sedd. Den älskade kan ta emot och emellanåt ge; producera material för att hålla den gemensamma fantasin levande, även om det så bara sker i drömmande ordalag, ett impulsivt formulerat ”vore det inte underbart om vi åkte på en weekend ihop någon gång?”. Den olyckligas kärlek må vara villkorslös, men det bryr sig den älskade alltså mindre om så länge den är kravlös.

För den olyckliga upprätthålls förbindelsen genom att den älskade utgör hennes huvudsakliga begärsob-jekt. Den olyckliga är villig att vänta, villig att mötas i det omöjliga eftersom drömmen framstår som delad. I den förrädiska förbindelsen sker denna väntan i den älskades väntrum. Funktionen för den olyckliga blir då att hålla den älskade sällskap så att dennes väntan inte ska te sig alltför ensam. Men så snart turen har kommit till den älskades nummerlapp, när den älskades namn ropas upp och det är dags att gå, lämnas den olyckliga ensam kvar i väntrummet. I förbindelse till den älskade blir den

olyckliga tilltalad men aldrig besvarad.

Det händer att den olyckliga emellanåt sätter stopp, när den stympade vardagen ter sig som allra mest hopp-lös och hennes längtan har blivit för smärtsam att leva med. Det begränsade framstår som alltför bristfälligt och otillräckligt. När lidelsen har övergått till lidande, då gör den olyckliga diverse akrobatiska försök att rikta om eller resonera sig bort från sina begär. Den olyckliga slutar att sträcka fram sina kupade händer efter smulor och börjar, om än på de mest subtila sätt, vända sig bort.

Den olyckliga står då inför två alienationsprocesser; det existentiella traumat att (1) behöva avlägsna sig och i ett vidare led (2) tvingas inlemmas i något nytt.7 Men innan

det andra steget hinner fullbordas, uppstår en kännbar brist även hos den älskade. Den olyckligas tillvändhet har i så hög grad kommunicerat en förhoppning, att hopp-löshetens tillstånd i närmast telepatisk mening nu fram-står som påtaglig för den älskade.8 I samma sekund som

den olyckliga börjar frigöra sig börjar den älskades skim-rande vardag gråna och bli allt trängre. Vidderna avtar och symbolvärlden krymper, tunnas ut. Världen framstår som alltmer endimensionell. Saker är vad de utger sig för att vara. Ingen tolkningens glipa, ingen mångtydighet, inget ytterligare rum att träda in i. Vardagens jordiska villkor tränger sig på.

Snart blir den älskade desperat. I jakt efter flerdimen-sionalitet närmar hon sig den olyckliga med förförelsens alla konster, så som de är möjliga. Den älskade leder och för, bjuder upp till dans tills övertalningsprocessen har

majsaallelin olyckligkärlekochdet (o)möjligasdialektik

gått i lås. Den olyckliga, som ännu varken velat, hunnit eller orkat inlemma sig i något nytt, står handfallen och maktlös inför inviten – allt talar för att ingen annan väg är möjlig. Den olyckliga är en ofri.

Why’d you come in here lookin’ like that

In your high heeled boots and your painted-on jeans All decked out like a cowgirl’s dream

Waltzing right in here lookin’ like that

Dolly Parton, Why’d you come in here lookin’ like that Men förförelsen är stundtals ömsesidig. Det händer att även den olyckliga, i vetskapen om sitt enda vapen, hotar och lockar. Den olyckliga vet, ja hon har lärt sig, att om ”det begränsade” uteblir skapas en otillräcklighet också för den älskade, varför den olyckliga kan reglera tillgivenheten till sin fördel. Därför kan avlägsnandet vara av mer eller mindre sann karaktär. Det kan vara en prövning; ett sätt att testa och förhoppningsvis stimulera den älskades uppmärksamhet. Även detta tillhör desperationens rörelse. För de båda framstår det befintliga men begränsade som en energikälla som måste livnäras till varje pris, så länge dansen pågår.

”hon sätter migirörelse”

Det olyckliga inslaget, den ständiga konsten att förhandla med gränserna för vad som är möjligt och inte, fordrar den olyckliga att vara kreativ. För att hålla energin mellan parterna vid liv, krävs som tidigare nämnt ett emotionellt och akrobatiskt arbete. Det kan handla om att infinna sig på särskilda platser vid särskilda tidpunkter (allt från ”så lustigt att du också är här!” till ”självklart, om du vill att jag kommer, så kommer jag”), att komma med gåvor och andra former av uppvaktningar, eller att uppträda i enlighet med de symbolspråk som enligt den olyckligas föreställningar med all sannolikhet kommer framstå som tilldragande för den älskade. Kort sagt handlar det om att ständigt, men med måttfullhet, stimulera lusten hos den älskade.

Stimuleringen av lusten kan dock inte klassas som manipulativ eftersom förförelsen inte syftar till att styra den andras beteende, utan snarare handlar om att ta vara på nåt som i grunden uppfattas som ömsesidigt. Den olyck-liga tror sig inte tagit miste om den älskades begär; lusten framstår som gemensam, även om omständigheterna inte tillåter dess realisering. Och som redan nämnts ser båda parter till att hålla det begränsade skimret levande.

I see the dream in your eyes and I want it We could be utopia, utopia

You and me, utopia, utopia

Lykke Li, Utopia

Även om situationen är praktiskt omöjlig, framstår den som emotionellt möjlig. Detta villkor förbinder den olyckliga om möjligt ännu starkare till den älskade och försätter henne i en ständigt utforskande rörelse. Så framstår den olyckligas kärlek som besläktad med galenskap, ty ”väntan är en yra av hallucinationer”.9

Den olyckliga ger sig ut på en kreativ jakt efter stigar att tillsammans vandra. Världen återupptäcks med den älskades ögon och mått; speglingen som uppstår i den älskades blick blir en kompass, en konstituerande riktningsvisare. Den olyckliga får syn på sin egen historia på nytt.

Detta äventyr aktualiseras inte enbart i den mer eller mindre medvetna förförelseakten, utan också genom att uppgå och ingå i den älskades liv i stort. Det blir ett sätt att få vara nära. Vidare kan det utgöra en del av den omsorg den olyckliga känner inför den älskade: att vilja ge henne det bästa man har. Också detta, om än i mer internaliserad form, kan förstås som ett sätt att uppgå i, bli ett med den älskade och hennes begär. Därför lider den olyckliga också med den älskade i stunder av sorg.

Den kreativa rörelse som uppstår ur bristen är en sublimering. Sublimeringen blir ett sätt för den olyckliga att (1) hålla sig sysselsatt så länge väntan råder, (2) så att hennes begär så småningom kan riktas om. Sublimeringen är därför till en början framförallt en uppehållande verksamhet, ett slags moratorium, eftersom den befinner sig utanför de två alienationsprocesserna som innebär att lösgöras från det gamla och inlemmas i det nya. ”Arbetet är ’hämmat begär’. I stället för att omedelbart tillfredsställa begäret håller medvetandet fast vid sig självt, förintar inte föremålet (ett ’uppe-hållet försvinnande’), utan gör detta till något förebli-vande.”10 Under sublimeringens tidiga faser ställer sig

den olyckliga vid sidan av sitt begär för att undvika att konfronteras med det omöjligas krav. Istället kan sor-gen skjutas upp, varför dess verksamhet kan liknas vid en tomgångskörning; den olyckliga håller sig levande men utan riktning.

Det fråntar inte faktumet att sublimeringen är en produktiv verksamhet. Äntligen får den olyckliga utrymme att sysselsätta sig med det möjliga – får ge utlopp för sin själsliga rörelse utan att ständigt behöva begränsa sig i handling och tal. Att drivkraften hämtas ur en hoppfull väntan på den älskade, skänker den sublimerande aktiviteten än mer mening.

Den olyckligas sublimering inkapslar således både närhet och distans till den älskade på en och samma gång, varför den fungerar både som tröst och kompensation och som något berikande och nydanande, trots att det sker i skuggan av det oåtkomliga. Som uppehållande verksamhet består sublimeringen därmed av en oupplöslig motsättning, vilket försätter den olyckliga i en orörlig position. Ännu har förbindelsen inte brutits av alienationen. Ännu kvarstår intressekonflikten. Den

(3)

66 namnpåbidrag 67

Trinidad Carrillo, Narcissus, 2013.

majsaallelin

olyckligt ”älskande människans ödesbundna identitet är inget annat än: att vara den som väntar”.11

”släppmigur dittgrepp, låt miginte

väntanågot mer”

I de mest utmattade stunder finner den olyckliga sig främmande inför sig själv. Hon har under så lång tid sträckt sig mot den älskade att hon tappat fotfästet, förlorat sin egen riktning och balans. Den olyckliga har i sin tillvändhet och utåtriktade uppmärksamhet, sin upptagenhet av att skriva om sin historia för att ställa sig bredvid den älskade, glömt sin subjektivitet. För den olyckliga har livet haft en så pass bestämd och ensidig riktning att övriga delar av tillvaron hamnat i skymundan. Livet i väntan har blivit för trångt.

Efter otaliga förförelseakter, förda och ledda ömsom av den olyckliga, ömsom av den älskade – ackompanjerade av sublimerande aktiviteter och motstridiga begär (skam, aversion och bortstötning, stunder av ömsesidig sexuell laddning, till synes oskyldiga beröringar, felsägningar, kvarhållande och bortvända blickar, platonska urladd-ningar, besvikelse och sorg) – får en av dem till slut nog. I takt med att den upprepande koreografin, som de snart kan utantill, tränger sig verkligheten otåligt på. Den skimrande hinnan är tänjbar och kan vara långlivad, men måste till sist övergå till något annat. Den olyckliga har blivit trött.

I enlighet med alienationens separation och upp-gång i ny formation måste den olyckliga med de medel som står till buds avlägsna sig från den älskade. Hon måste sluta höra av sig, radera den älskade från kontaktlistan, undvika platser där det finns risk att de stöter på varandra, undvika den älskades namn i samtal med andra – kort sagt eliminera den älskades synlighet och förneka hennes existens. Avlägsnandet från den älskade kan ske i vrede (” varför valde du inte mig? Varför lät du mig hållas så länge?”) men likväl uti-från förtvivlan. Så länge detta första steg pågår känner sig den olyckliga handlingskraftig: hon tar makten över sitt liv i sina egna händer och agerar, ute i värl-den. Separationen må vara initierad av ofrivilliga skäl men sker trots allt utifrån den olyckligas självständiga handlande och inte längre i omedelbar förbindelse med den älskade.

Likt en motsatt rörelse innebär alienationsprocessens andra steg att underkastas nya strukturer. Den olyckliga måste nu upptäcka nya platser på egen hand eller med andra än den älskade. Den olyckliga måste ingå i nya för-bindelser med andra och skapa sig rutiner och en blick på världen utan den älskades begränsade närvaro/berikande frånvaro. Alienationens andra steg kan därför te sig som mer smärtsamt än själva separationen, eftersom bristen här ger sig till känna i sin mest konkreta form, då ”varje val att släppa in det yttre livet igen, vilket kanske måste

göras flera gånger om, innebär en aktualisering av plå-gan, av skilsmässan”.12 I samma stund som den olyckliga

ger sig av, syns plötsligt livet med den älskade passera revy; alla de små scenerna; upptakten, platserna, skrat-ten och blickarna flimrar förbi medan den olyckliga tar sats och kastar sig ut i den främmande världen. Var hon ska landa är ännu oklart, hon rör sig någonstans mellan skräck och förundran.

Tongue tied and twisted Are all my memories Packing all my bags Finally on the move I’m leaving today I’m living it Oh I’m leaving it To change

But somehow I miss it I think I’ll really miss it

Christina Aguilera, Cruz För den olyckliga framstår således alienationens andra steg som ett större självplågeri än den väntan som hon försattes i under den slavliknande förbindelsen eftersom hon nu måste utplåna det partikulära jag- tillståndet, den specifika konstitution som fram tills nu utgjort hennes absoluta visshet, hennes sanning. Att den andra fasen kan vara mer våldsam än den första handlar följaktligen om att den olyckliga nu tvingas acceptera att hon stått ensam i sin beredskap om ett gemensamt liv tillsammans med den älskade, nu måste hon förinta sin befintliga strävan och på nytt skapa sig en plats i världen. I den ojämna maktdynamiken skapades trots allt en plats, om än en begränsad sådan, för den olyckliga att finnas. Hon var, om än i ett självmedierat tillstånd, given. Att tvingas infoga sig i nya, ofrivilliga strukturer och konstellationer kan därför liknas vid en pånyttfödelse där den olyckliga måste återupptäcka sig själv. Processen innebär en pend-ling mellan förlust och acceptans tills den älskade inte längre är laddad med samma innebörd.

”hon kommer alltidfinnas hos mig”

I takt med att alienationens två steg genomgås, vaknar den olyckliga ur sitt låsta tillstånd och återfår resten av sin sinnlighet. Den nyfunna distansen ger upphov till nya perspektiv som innebär att jaget såväl som den äls-kade nu betraktas med nya ögon. Eftersom rörelsen ut mot världen oundvikligen innebär nya möten, och där-med ställningstaganden inför andras röster och begär, laddas omvärlden med dess platser och händelser med nya referenser. Den olyckliga står på så vis inte ensam i transformationen eftersom hon konfronteras av världen.

(4)

68 namn påskribent 69

1 Citatet från Lacan är hämtad ur Carin Franzén, Till det omöjligas konst: essäer om litteratur och psykoanalys, Glänta produktion: Göteborg, 2010, s. 6.

2 Se exempelvis berättelsen om Heloïse och Abelard, så som den är tolkad i Bauer, Jan, Impossible Love, or, Why the heart must go wrong, Spring Publications, 1993, eller Shakespeares drama om Romeo och Julia.

3 Todorov, Tzvetan, Symbolik och tolkning, Symposion: Stockholm/ Stehag, 1989 (1978) s.68.

4 Felman, Shoshana, The Scandal of the Body Speaking, California: Stanford University Press 2002/1983

5 Franzén, Carin, Till det omöjligas konst: essäer om litteratur och psykoanalys, Glänta produktion: Göteborg, 2010, s. 6.

6 Ibid, s. 15.

7 Schacht, Richard, Alienation. New York: Garden City, 1970, s.50ff 8 Freud, Sigmund, Neuros och psykos: småskrifter, 2. utg. Natur och

kultur: Stockholm, 2009, s.272-273.

9 Barthes, Roland, Kärlekens samtal. Fragment. Bokförlaget Korpen, Göteborgs, 1983 (1977), s.242.

10 Gadamer, Hans-Georg, ”Självmedvetandets dialektik”, Att läsa Hegel, Tankekraft förlag, 2012, s.201.

11 Barthes, s.243.

12 Cullberg, Johan, Kris och utveckling, Natur & Kultur: Stockholm, femte omarbetade och utökade utgåvan, 2006, s. 219.

13 Boye, Karin, ”En diplomat tar sig ledigt”, Ur funktion, The Sublunar Society: Stockholm, 2018, s.142.

Upprätthållandet av den nya distansen kan därför bitvis ske utan egen kraftansträngning och beredskap. Tid och rum håller på att bytas ut. Den olyckliga är omedvetet i färd med att dödförklara den älskade.

Vandringen ut i en ännu okänd värld kommer så småningom erbjuda henne nya strukturer och äventyr. Under vandringen kommer nya ansikten få konturer, röster genljuda och platser besökas. Hon kommer att genomgå en förvandling; från sitt olyckliga tillstånd till ett nyfiket sådant eftersom hon ”in i den sista och slutliga uppgivelsen ändå har råd att trösta med hägringen av en ny horisont”.13 I sin befrielse kommer

den tidigare olyckliga inte enbart hålla fast vid de smulor som oregelbundet tilldelades henne, utan hela den sammantagna erfarenhet som föregåtts hennes nya tillstånd. Den tidigare olyckliga har fått vidröra det omöjliga och för detta är hon nu tacksam.

Wishing you Godspeed, glory Still I’ll always be there for you How I do

I let go of my claim on you, it’s a free world But you’ll have this place to call home, always I’ll always love you

Until the time we die

Frank Ocean, Godspeed Enbart genom att med försoning dödförklara det ursprungliga kärleksobjektet kan de mötas på nytt, i ett framförhandlat och avtäckt tillstånd där förbindelsen tappat sin evokationskraft. I detta nya och möjliga möte är den tidigare olyckliga och den älskade båda döda, på samma gång som de båda får leva.

Tack Nils Olsson för värdefull läsning under arbetet med texten.

olyckligkärlekochdet (o)möjligasdialektik

References

Related documents

Med hänsyn till det ansträngda budgetläge som Sveriges domstolar befinner sig i för närvarande vill domstolen dock framhålla vikten av att effekterna av lagförslagen noggrant

MSB anser att regeringen bör överväga att förtydliga MSB:s roll som stödjande myndighet när det gäller skyddade anläggningar som inrättats för behov inom civilt

Tomas Englund Jag tror på ämnet pedagogik även i framtiden.. INDEX

Ett sådant arbete bör enligt Forte även inkludera frågor om hur socialtjänsten kan bli mer forskningsintegrerad samt vad som behövs inom akademin för att

2 Det bör också anges att Polismyndighetens skyldighet att lämna handräckning ska vara avgränsad till att skydda den begärande myndighetens personal mot våld eller. 1

8.3 Institutet för språk och folkminnen ska överta länsstyrelsens uppdrag Luleå kommun ställer sig positivt till utredningens förslag att Institutet för språk och

Utredningen om producentansvar för textil lämnade i december 2020 över förslaget SOU 2020:72 Ett producentansvar för textil till regeringen.. Utredningens uppdrag har varit

Migrationsverket har beretts möjlighet att yttra sig gällande utredningen Kompletterande åtgärder till EU:s förordning om inrättande av Europeiska arbetsmyndigheten