Utvärdering av insamlingssystem för hushållens farliga avfall

Utvärdering av insamlingssystem för

hushållens farliga avfall

Sanela Sadikovic

Examensarbete i miljövetenskap

Nivå: C

Examensarbeten gjorda vid Högskolan i Kalmar, Naturvetenskapliga institutionen, och lista över dessa kan beställas via; www.hik.se/student

eller: Högskolan i Kalmar Naturvetenskapliga institutionen 391 82 KALMAR Tel 0480-44 62 00 Fax 0480-44 73 05 e-post: info@nv.hik.se

Examensarbeten gjorda på Högskolan i Kalmar finns på: www.hik.se/student

Utvärdering av insamlingssystem för hushållens farliga avfall

Sanela Sadikovic

Miljövetenskapligt program 180 p

Examensarbete (Miljövetenskap): 15 poäng för

Filosofie Kandidatexamen

Handledare: Universitetsadjunkt, Stina Alriksson

Högskolan i Kalmar

Examinator: Professor, William Hogland

Högskolan i Kalmar

Abstract

The collection of hazardous waste from the household around Swedish municipalities varies. 1% of the households waste is hazardous waste. It has hazardous features that can give bad consequences for the nature and human health if we don’t collect it and treat it. Therefore the law controls it, the municipalities have responsibility for the household waste. The

municipalities are supposed to raising it and treating it, even if the producers have responsibility for some kind of hazardous waste.

Common systems that municipalities use are: • Recycling centre

• Hazardous waste collection point • Collection at the gate

• Clean vehicle

• Collection at house by a caretaker • Collection at shopping centre

Kalmarsundsregionens renhållare wants to increase the quantity by increasing the collection. The systems that Swedish municipalities use for hazardous waste from households have therefore been evaluated. The systems have been investigated in regard to the security, how useable they are for clients and above all what quantity of waste it gives. There seams not to be an ultimate system that can fill all the criterions. The information about the systems and the possibilities for the households to leave the hazardous waste seams to be the most important for an increased collected quantity of waste.

Förord

Det här examensarbetet i Miljövetenskap har under våren 2009 utförts på Högskolan i Kalmar i samarbete med avfallsbolaget Kalmarsundsregionens renhållare. Examensarbetet är en C-uppsats som utgör 15 högskolepoäng och är en del av det Miljövetenskapliga programmet som omfattar 180 högskolepoäng.

Kalmarsundsregionens renhållare (KSRR) hade nyligen upprättat en avfallsplan för de kommande åren, vilket resulterade i en del frågeställningar gällande avfallshanteringen. I avfallsplanen tas bland annat möjligheterna upp kring att utöka insamlingen av farligt avfall från hushåll. Detta blev uppkomsten till min frågeställning angående insamlingssystem för hushållens farliga avfall.

Jag vill härmed tack alla som har hjälpt till att göra det här arbetet genomförbart. Ett stort tack till Stina Alriksson som har varit min handledare på den Naturvetenskapliga institutionen på Högskolan i Kalmar. Du har stöttat och gett mig bra synpunkter på arbetet. Ett speciellt tack till Martin Herold, Peter Mellbo och Göran Oscarsson på KSRR som har delgivit mig

information om förbundet och besvarat frågor under arbetet. Jag vill också slutligen tack alla kommuner och avfallsbolag som har varit vänliga att bidra med information kring deras insamlingssystem.

Innehållsförteckning

2.1.1 Olika typer av farligt avfall från hushåll ... 7

2.2 Kommunala renhållningsordningen ... 8

2.3 Mellanlagring av farligt avfall... 8

2.4 Transport av farligt avfall... 8

2.5 Insamlingsmetoder för hushållens farliga avfall ... 9

2.5.1 Grindhämtning ... 9 2.5.2 Fastighetsskötarmodellen ... 9 2.5.3 Färghandlarsystemet... 10 2.5.4 Miljöstationer ... 11 2.5.5 Bokbussmodellen ... 11 2.5.6 Återvinningscentraler ... 12 2.6 Informationens betydelse ... 12

2.7 Framtidens utformning av insamlingssystem ur kundperspektiv... 13

2.8 Insamlingssystemens utformning och kommunernas åsikter... 14

2.8.1 Insamlingssystem för villahushåll och flerbostadshus ... 14

2.8.2 Insamlingssystemen ur kommunernas perspektiv... 15

2.9 Farligt avfall från företag ... 15

3. Material och metod ... 17

3.1 Teoretiska studier ... 17

3.2 Information om KSRR och deras kunder ... 17

3.3 Statistikinsamling ... 17

3.4 Övrigt ... 18

4. Resultat... 19

4.1 Sammanställning av statistikinsamling ... 19

4.1.1 Vilket/vilka insamlingssystem för hushållens farliga avfall använder ni i Er kommun? ... 19

4.1.2 Beskriv kortfattat hur systemet/systemen fungerar. ... 20

4.1.3 Funderar ni på att ändra insamlingssystem? I så fall varför? ... 21

4.1.4 Vilken avfallsgrad ger insamlingssystemet/-en?... 22

4.2 Befolkningsmängd relaterad till insamlingssystem... 24

4.3 Befolkningstäthet relaterad till insamlingssystem... 25

5. Diskussion ... 27

6. Referenser ... 30

Definitioner

Avfallsgrad: Den mängd avfall som samlas in med de olika systemen för insamling av farligt

avfall från hushåll(villa eller lägenhet).

Avfallsmängder: Mängden avfall som uppkommer i hushållen och som samlas in med de

olika insamlingssystemen.

Fastighetsnära insamling:Insamling av avfall sker nära fastigheten, villa eller lägenhet.

Hushållsnära insamling: Insamling av avfall erbjuds i anslutning till hushållen. Insamlingsgrad: Den mängd avfall som samlas in med varje system.

Insamlingssystem:Ett system för insamling av avfall från hushåll, i detta fall för farligt avfall.

1. Inledning

Mängden farligt avfall är en liten beståndsdel av totala mängden hushållsavfall

(Naturvårdsverket rapport 5151). Av det totala hushållsavfallet har det beräknats att farligt avfall står för 1%. Enligt Miljöbalkens 15 kapitel har Sveriges kommuner

renhållningsskyldighet för hushållens avfall, därmed farligt avfall. Kommunerna ska samla in och behandla avfallet, men det finns inga riktlinjer för hur det ska gå till. Idag sker

insamlingen av hushållens farliga avfall på olika sätt runt om i Sveriges kommuner. Antalet kommuner som lägger större vikt vid insamling av hushållens farliga avfall har blivit allt fler. (RVF Utveckling 2004:08)

Det farliga avfallets egenskaper är miljö- och hälsofarliga och avfallet är därför viktigt att beakta i avfallshanteringen trots dess låga procentandel i hushållsavfallet. Farligt avfall kan redan vid små mängder ge upphov till betydande skada på miljön och bli en risk för hälsa och säkerhet. (Stjernström & Svensson 1999) Det farliga avfallet som uppkommer i hushåll är oftast inte stora volymer och insamlingen av det kan därmed underlättas. (Naturvårdsverket rapport 5151)

Idag finns det ett nationellt mål som säger att återvinningsminimum för hushållsavfall ska ligga på 50% och det ska uppnås genom materialåtervinning inklusive biologisk behandling. Kalmarsundsregionens renhållare (KSRR) har som mål att följa upp detta, men de vill att avfallsmängden för farligt avfall ska öka, för att de ska kunna se en effekt av satsningen på det farliga avfallet. Idag har hushållen i Kalmar, Mörbylånga, Nybro och Torsås möjlighet till att lämna in sitt farliga avfall kostnadsfritt på återvinningscentraler. KSRR vill därför

undersöka hur de skulle kunna få in mer farligt avfall från hushållen. De vill också titta på vilka insamlingsmetoder som är möjliga att införa hos dem. De kommer att utvärdera ett antal koncept under år 2010. Hushållsnära hämtning av det farliga avfallet är en metod, hushållen har en speciell box för det farliga avfallet som hämtas vid grinden med regelbundna intervall. ”Bokbussmodellen” är en annan metod där insamling sker på bestämda stationer med

regelbunden hämtning. ”Fastighetsskötarmodellen” är en modell för lägenhetsboende där man genom utbildning och insamling på plats i form av ett kemikalieskåp ger en hushållsnära tjänst. Affärer som säljer miljöfarliga produkter ska också fungera som insamlingsställen för exempelvis mindre mängder av färg och sprayflaskor, ”Färghandlarsystemet”. (KSRR:s Avfallsplan 2009-2012)

KSRR har hand om hushållens avfall i Kalmar, Mörbylånga, Nybro och Torsås och de har som mål att erbjuda alla hushåll likvärdiga system för insamling av farligt avfall1. År 2008 samlade de in mellan 11 och 17 kg farligt avfall per invånare i de olika

kommunerna.(KSRR:s Avfallsstatistik 2008) Enligt befolkningsstatistik från Statistiska centralbyrån hade Kalmar år 2008 61 893 invånare, i Mörbylånga bodde det 13 737, i Nybro bodde det 19 557 och i Torsås bodde det 7 069.

1

1.1 Syfte/frågeställning

Syftet med projektet är att undersöka vilka insamlingsmetoder det finns för hushållens farliga avfall och vilken/vilka metoder som är mest lämpliga på KSRR. Detta projekt blir en mindre förstudie för KSRR:s kommande utvärdering av olika insamlingssystem. De kommunerna som tillhör KSRR är olika stora och därför krävs det kanske olika insamlingssystem för varje kommun. Arbetet syftar till att undersöka hur stora avfallsmängder av ett urval av farligt avfall som samlas in per capita. Hur olika kommuner i Sverige jobbar med insamlingen av hushållens farliga avfall kommer att undersökas. Hushållens syn och önskemål till insamling av det farliga avfallet kommer att relateras till insamlingsmetoderna. Huvudfrågeställningarna lyder enligt nedan.

• Medför olika metoder för insamling av farligt avfall från hushåll samma insamlingsgrad?

• Vilken betydelse har informationen om de olika insamlingssystemen för avfallsgraden?

1.2 Avgränsningar

Då syftet med denna studie är att utvärdera olika insamlingskoncept för hushållens farliga avfall har endast olika insamlingssystem i Sverige studerats. Detta med avseende på säkerhet, kundvänlighet och framför allt insamlingsgrad. Arbetet har avgränsats till några vanliga insamlingssystem som används idag. Dessa system är, vilka förklaras vidare i kapitel 2.5:

• Återvinningscentraler • Miljöstationer • Grindhämtningssystemet • Bokbussmodellen • Fastighetsskötarmodellen • Färghandlarsystemet

Ur det farliga avfallet som samlas in med dessa metoder har tryckimpregnerat trä och vitvaror exkluderats, för att det skulle bli möjligt att jämföra siffror för insamlade mängder.

Detta arbete blir ett förarbete för kommande utvärdering av insamlingssystem på KSRR, därav har det inte tagits hänsyn till några ekonomiska aspekter eller absoluta

2. Bakgrund

2.1 Farligt avfall

Vad som är farligt avfall definieras i avfallsförordningen (2001:1063). Farligt avfall är ”sådant avfall som är markerat med en asterisk (*)” i förordningens bilaga 2. I

Avfallsförordningens bilaga 3 redogörs det för vilka egenskaper som gör att det definieras som farligt avfall, bland annat att det är explosivt, brandfarligt, irriterande, hälsoskadligt, giftigt, smittförande, cancerframkallande, ekotoxiskt etcetera. Farligt avfall innehåller farliga ämnen som kan vara skadliga för människan och miljön på grund av dess egenskaper. Det farliga avfallet är i regel märkt med farlighetsinformation såsom en farosymbol. Denna information talar om på vilket sätt det är en fara för människan och miljön.(Naturvårdsverket 2009-04-20)

2.1.1 Olika typer av farligt avfall från hushåll

Batterier

Det finns olika typer av batterier som kan innehålla kadmium, bly och kvicksilver. Det finns både små och stora batterier i olika produkter. Inbyggda batterier kan hittas exempelvis i eltandborstar medan lösa småbatterier finns till exempel i klockor och kameror och större batterier i bilar. Småbatterier kan lämnas i batteriholkar som finns utplacerade på olika ställen, medan bilbatterier ska lämnas på exempelvis en återvinningscentral. Produkter som har

inbyggda batterier ska lämnas på samma ställe som el-avfall. (sopor.nu 2009-04-20)

El-avfall

avfall är olika elektriska och elektroniska produkter, som omfattas av producentansvar. El-avfall kan innehålla allt ifrån freoner till olika slags tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver. Alla produkter som är förbrukade och innehåller batterier eller har sladd klassas som el-avfall, exempelvis kyl och frys. Förutom dessa räknas även glödlampor och lysrör som är farligt avfall, till el-avfall. (sopor.nu 2009-04-20).

Kemikalier

Kemikalier kan delas in i spillolja, bekämpningsmedel, starka rengöringsmedel och lösningsmedel. Även förpackningar innehållande kemikalierester eller tomma

kemikalieförpackningar ska hanteras som kemikalier och lämnas som farligt avfall. (sopor.nu 2009-04-20) Annat som samlas in är olika slags hushållskemikalier innehållande syror och baser, läkemedelsrester, fotokemikalier, olje- och fetthaltiga produkter, gödningsmedel med mera. (KSRR:s Avfallsstatistik 2008)

Färg

Detta avfall består av bland annat målarfärg, lim, impregneringsmedel, fernissa, spackel, lack och sprayflaskor. Även förpackningar som innehåller färgrester ska lämnas in som farligt avfall. (sopor.nu 2009-04-20)

Tryckimpregnerat trä

Tryckimpregnerat trä är trä som har behandlats med träskyddsmedel, för att undvika att det utsätts för angrepp av olika organismer. De kan förstöra träet, exempel på sådana organismer är vissa typer av insekter och rötsvampar. (Nationalencyklopedin 2009) Några metaller som ingår i träskyddsmedel är arsenik, krom eller koppar. (Kemikalieinspektionen 2009-05-13)

Tryckimpregnerat trä började inte klassas som farligt avfall förrän år 2002. (VafabMiljö 2009-04-24)

Läkemedel och diverse tillbehör

I kategorin läkemedel ingår gamla och överblivna mediciner, sprutor, kanyler och

kvicksilvertermometrar. Apoteken ska ta emot gamla mediciner samt kanyler och sprutor, dock ska kvicksilvertermometrar lämnas till kommunen. (sopor.nu 2009-05-22)

2.2 Kommunala renhållningsordningen

Avfallsförordningen (2001:1063) inbegriper farligt avfall som är en beståndsdel i

hushållsavfallet. Miljöbalkens 15 kapitel lägger ansvaret på kommunen som ska se till att hushållsavfallet samlas in och behandlas. Enligt 11§ ska varje kommun upprätta en renhållningsordning innehållande en avfallsplan och föreskrifter gällande hanteringen av kommunens avfall. Kommunen är enligt Miljöbalkens 15 kapitel inte skyldig till att ta hand om producenternas avfall, eftersom de omfattas av producentansvar, men kommunerna kan göra undantag om de vill. Enligt förordningen (2005:209) omfattas elektriska och elektroniska produkter av producentansvar. Förordningen (2000:208) om producentansvar för glödlampor och vissa belysningsarmaturer innebär också ett ansvar som ställs på producenterna. De som producerar, importerar eller säljer batterier i Sverige är skyldiga att samla in och återvinna de enligt förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier.

2.3 Mellanlagring av farligt avfall

Vid mellanlagring av farligt avfall erfordras ett tillstånd enligt Avfallsförordningen (2001:1063) och förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Naturvårdsverket har i sin ”Handbok till förordningen om farligt avfall” påpekat att tillfällig lagring av farligt avfall inte bör klassas som mellanlagring. Fokus ska istället ligga på vem som har ansvaret för utrymmet för lagringen och om det är en yrkesmässig verksamhet. (RVF Utveckling 01:16) Naturvårdsverkets handbok (NFS 2001:13) som gällde före detta

förordningen (1996:971) har upphört att gälla. Renhållningsverksföreningen (RVF) som numera heter Avfall Sverige har gjort följande tolkning av det som har framkommit i handboken och enligt dem finns det inget som motstrider detta i lagstiftningen. När en fastighetsägare erbjuder en insamlingsplats för farligt avfall för endast sina hyresgäster inom området är det tillfällig förvaring, därmed inte tillståndspliktig. Tillåter fastighetsägaren däremot grannfastigheterna att ha tillgång till insamlingen av farligt avfall i samma utrymme är det mellanlagring och tillstånd krävs. (RVF Utveckling 2003:07) Även miljöstationer som finns tillgängliga för hushållens farliga avfall räknas som yrkesmässiga verksamheter och kräver tillstånd, vilket Naturvårdsverket har velat ändra på. Trots att vissa verksamheter inte behöver tillstånd, bör de vara säkerhetsanpassade enligt instruktioner som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rekommenderar vid brandklassning. (RVF Utveckling 01:16)

2.4 Transport av farligt avfall

Avfallsförordningen (2001:1063) och lagen (2006:263) om transport av farligt gods ska efterföljas vid transport av farligt avfall eller farligt gods. Detta för att transporten av farligt avfall ska ske säkert till en godkänd behandlingsanläggning. Hushållens egen transport av farligt avfall omfattas inte däremot av detta enligt Avfallsförordningen.

2.5 Insamlingsmetoder för hushållens farliga avfall

För att kunna öka mängden insamlat farligt avfall från hushållen krävs det att hushållen erbjuds fler och bekvämare möjligheter att lämna in sitt farliga avfall. Kalmarsundsregionens renhållare vill i framtiden kunna erbjuda hushållen fler alternativ till insamling.

Grindhämtning, bokbussmodellen, fastighetsskötarmodellen och färghandlarsystemet är några koncept som skulle kunna öka den insamlade mängden farligt avfall.

2.5.1 Grindhämtning

Grindhämtning innebär att hushållen får lämna sitt farliga avfall i en röd box vid grinden, som sedan hämtas av renhållningsbolag. Det här insamlingssystemet för farligt avfall från

hushållen ser olika ut mellan kommunerna, men principen är densamma.

Miljöboxen är en röd plastlåda, tättslutande och barnsäker. (Naturvårdsverket rapport 5151) Renhållarens uppgift med detta system är att sortera ut det farliga avfallet ur boxen till olika kärl i lastbilen. Om miljöboxen innehåller annat avfall kommer det att lämnas kvar och ett meddelande om vad som ska göras med detta lämnas.

Vid varje ny pålastning ska renhållaren dokumentera det farliga avfallet och vid problem med identifiering kontaktas en sakkunnig. Renhållaren genomgår en så kallad ADR-utbildning för att få behörighet till att kunna hantera och transportera det farliga avfallet. Lastbilen måste vara ADR-klassad och vara utrustad med säkerhetsanpassad

utrustning, så som brandsläckare och andningsmask. (RVF Utveckling 2003:07) Det här systemets fördelar är att det är lätthanterligt för hushållet och genererar bra sorteringsgrad

av det farliga avfallet. Det innebär dock en del säkerhetsrisker då barn kan komma åt boxen som står utställd och när det farliga avfallet inte förpackas väl eller markeras med innehåll. (Naturvårdsverket rapport 5151) Andra risker är om det farliga avfallet och el-avfall blandas i boxen och om boxen skulle vara defekt kan det finnas risk för läckage. (RVF Utveckling 2003:07)

I exempelvis Örebro delas röda miljöboxar ut till fastighetsägare som fyller boxen med sitt farliga avfall och ställer ut den bredvid det vanliga sopkärlet. Miljöboxen kommer då att tömmas samtidigt som hushållssoporna, farliga avfallet sorteras ut direkt i sopbilen som hämtar det och boxen lämnas tillbaka till hushållet. (Naturvårdsverket rapport 5151) Detta system tillämpas även i exempelvis Borlänge och Trosa, men där sker hämtning mot beställning. En viktig anledning till att anmäla hämtning kan vara att hanteringen av det farliga avfallet blir säkrare då man måste meddela vad som finns i boxen och att man kan bestämma var boxen ska hämtas. På så vis undviks att obehöriga kommer åt innehållet i boxen. (RVF Utveckling 2003:07)

2.5.2 Fastighetsskötarmodellen

Fastighetsskötarmodellen är anpassad för lägenhetsboende, så att de kan lämna sitt farliga avfall i området. Renhållningsbolaget utbildar en person som ansvarar för insamlingen och de ställer även ut ett kemikalieskåp som denne ansvarar för.

Detta system har sitt ursprung i Köpenhamn och Fredriksberg, Köpenhamnsmodellen. Systemet innebär att avfallsbolaget utbildar fastighetsskötaren helt kostnadsfritt, för att denne ska kunna hantera det farliga avfallet på rätt sätt. Ett skåp eller rum används för att samla in

farligt avfall och det är bara fastighetsskötaren som har nyckel till dessa. Renhållningsbolaget hämtar det farliga avfallet med regelbundna intervall, var 14:e dag hos större fastighetsägare och det får inte förvaras mer än 25 liter av farligt avfall på platsen. Lastbilen som hämtar avfallet är utrustad med exempelvis våg, rinnande varmt vatten, säkerhetsutrustning och behållare för varje avfall. Varje gång det farliga avfallet hämtas vägs och registreras det. Det ställs samma krav på renhållaren och lastbilen för transport av farligt avfall som vid

grindhämtning. Om okänt avfall finns med sorteras det i en egen fraktion, som senare tas om hand för vidare identifiering och behandling. Detta system ger en säker insamling då endast den utbildade har tillgång till skåpet eller rummet. Förvaringsutrymmet bekostas av

avfallsbolaget och det är smidigt för de lägenhetsboende att lämna in sitt farliga avfall. Modellen kräver däremot att fastighetsskötaren är villig att ta på sig ansvaret för insamlandet och det kräver också att hushållen kan lämna in sitt avfall på vissa förutbestämda tider. (RVF Utveckling 2003:07)

Farligt avfall-karusellen som bland annat används i Göteborg är en annan variant av fastighetsskötarmodellen. Boende får lämna in sitt farliga avfall i en karusell vars lucka öppnas med nyckeln till tvättstugan. Farligt avfall lämnas i en tom lucka som roterar när luckan stängs, så att det hamnar på andra sidan av luckan. Fastighetsskötaren tömmer och sorterar det farliga avfallet i olika plastbackar, som hämtas av återvinnings- och

avfallsföretaget på beställning. (Naturvårdsverket rapport 5151) Systemet är relativt säkert då inga obehöriga kan komma åt det farliga avfallet och det är bekvämt för de lägenhetsboende att kunna lämna sitt avfall i området. (RVF Utveckling 2003:07) Det kräver dock att

fastighetsskötaren tömmer karusellen regelbundet och att förvaringsutrymmet är säkerhetsanpassat med branddetektor, sprinklersystem och explosionssäkra lysrör. (Naturvårdsverket rapport 5151)

Lämning av farligt avfall i röd box i soprum som är obemannade är en annan variant av fastighetsnära insamling för flerbostadshus. De boende får möjlighet att lämna sitt farliga avfall i soprummet eller i ett låst skåp i soprummet. Det ska vara i en förpackning, som är märkt med innehåll. Endast de boende har tillgång till dessa soprum och det finns inga

begränsningar kring vilket avfall som kan lämnas. Hämtning sker av renhållare enligt schema, men boende kan även beställa hämtning. Det här systemet ställer inte några krav på

fastighetsägaren eller när det gäller säkerhetsåtgärder i soprummet. Systemet är lättillgängligt för de lägenhetsboende, men har stora säkerhetsbrister. Det är inte barnsäkert, arbetsmiljön för renhållaren kan vara riskfylld när avfall kan bestå av många olika slag och då brännbart material förvaras tillsammans. (RVF Utveckling 2003:07)

2.5.3 Färghandlarsystemet

Färghandlarsystemet innebär att man kan lämna in mindre mängder av farligt avfall, så som färg och sprayflaskor i affärer, som säljer miljöfarliga produkter. Renhållaren ansvarar för hämtningen av detta avfall hos affären. Detta system är begränsat till en viss typ av avfall.2

Farligt avfall - Samlaren är ett försöksprojekt som pågår i olika städer, bakom projektet är återvinningsföretagen Renova, Sysav, Vafab och ett antal andra aktörer. Det är

2

Göran Oscarsson Utvecklingsingenjör KSRR, möte April 2009

Figur 2: Farligt avfall - Samlaren, Renova

ett specialdesignat skåp som ställs ut i större varuhus. I de olika facken kan man kasta in olika typer av farligt avfall. Samlaren lämpar sig för farligt avfall av det mindre slaget så som batterier, glödlampor, lågenergilampor och annan småelektronik. (Sysav 2009-04-16) Vad som tas emot varierar också mellan butiker. (Göteborgs Stad(1) 2008) Det här ska vara ett kundvänligt system då hushållen kan slänga sitt farliga avfall på samma ställe som de ska handla. (Sysav 2009-04-16) I Göteborg sker tömning av Samlaren en gång per vecka.

(Göteborgs Stad (1) 2008)) Idag finns det 25 stycken Samlare utplacerade runt om i Sverige. Avfallsbolaget Renova anser att Samlaren har gett goda resultat vad det gäller

insamlingsmängder vid försöket i Göteborg. (Renova (2))

2.5.4 Miljöstationer

Miljöstationer är containrar som placeras vid bensinstationer och kan vara en variant av färghandlarsystemet. Här kan allmänheten lämna sitt farliga avfall genom att de kontaktar personalen på bensinstationen, eftersom containrarna är låsta. (Renova(1)) I containrarna finns uppmärkta backar med information om vilken typ av farligt avfall som ska lämnas. (Naturvårdsverket rapport 5151) Endast mindre mängder av farligt avfall kan lämnas på dessa stationer, vid större mängder lämnas det på återvinningscentral.

(Renova(1)) Containrarna töms av renhållningsbolaget. (Naturvårdsverket rapport 5151)

Något större ansvar läggs oftast inte på bensinstationerna. I Linköping däremot har man kunnat ställa högre krav då bensinstationerna får en ersättning varje år för skötseln av miljöstationerna. Antalet miljöstationer placerade vid bensinstationer har blivit färre på senare tid. Detta på grund av att det inte finns resurser för tillsyn av containrarna och många

bensinstationer har flyttat ut från bostadsområden. (Naturvårdsverket rapport 5151)

2.5.5 Bokbussmodellen

Bokbussmodellen är en insamlingsmetod där ett

insamlingsfordon åker runt till utvalda platser på bestämda tider. Hushållen får lämna sitt avfall på dessa ställen till miljöbilen. Insamlingen sker olika många gånger per år beroende på kommun, exempelvis vår och höst (Norrköpings kommun) eller fyra gånger per år (Marks Kommun) och antalet fordon som körs varierar också.

Det är ett ADR-godkänt fordon som är anpassat för omhändertagande av farligt avfall. Renhållaren har

genomgått speciella utbildningar, så att de kan omhänderta det

farliga fallet på rätt sätt. Sortering sker direkt på plats i olika boxar. Bokbussmodellen är ett bekvämt system för kunderna och eftersom det är personlig överlämning minskar

säkerhetsriskerna avsevärt. Samtidigt kräver det att invånarna är medvetna om tid och plats för hämtning och kan ta sig dit. Det finns även risk för att farligt avfall lämnas obevakat om det ställs ut innan miljöbilens hämtning. Detta ökar risken för att det kommer i obehörigas händer och att det kan påverka miljön negativt. (RVF Utveckling 2003:07)

En version av denna modell är att lägenhetsboende kan få sitt farliga avfall hämtat vid dörren. Hushållen beställer tid hos renhållaren och anger vad som ska hämtas. Det farliga avfallet ska

Figur 4: Miljöbil, Christer Ehrling Figur 3: Miljöstation, Christer Ehrling

lämnas i tydligt märkta förpackningar och här får man inte lämna något som är explosivt, radioaktivt och oidentifierbart. Renhållaren sorterar avfallet i olika behållare. Som ovan krävs det att personalen har en speciell utbildning för omhändertagandet och att bilen är godkänd för omhändertagande av farligt avfall. (RVF Utveckling 2003:07)

2.5.6 Återvinningscentraler

Återvinningscentraler är centraler som är bemannade med kunnig personal och dit hushållen kan åka och lämna sitt farliga avfall själva. Förutom farligt avfall kan hushållen lämna andra fraktioner, så som grovavfall, el-avfall och trädgårdsavfall. Sorteringen av avfallet blir mer noggrann när kunnig personal finns på plats och kan hjälpa till. Återvinningscentralerna har öppet flera dagar i veckan och öppettiderna varierar, vilket gör det tillgängligt för de flesta. Detta kräver dock att hushållen har möjlighet att ta sig till återvinningscentralerna.

2.6 Informationens betydelse

På grund av de små mängderna farligt avfall som uppkommer då och då försvårar det att information om insamling kommer ut vid rätt tillfälle. Hushållen kanske inte har farligt avfall att lämna vid tillfällen då information skickas ut. Detta innebär att information är viktig och bör vara lätt att komma åt när det uppstår ett behov hos hushållen. (Naturvårdsverket rapport 5151) Avfallsförordningen (2001:1063) inbegriper farligt avfall som är en beståndsdel i hushållsavfallet, vilket innebär att information om att sortera ut sitt farliga avfall och möjligheten att kunna lämna det är viktigt. Den enskilde bär ansvaret för att avfallet lämnas på rätt ställe och måste därför uppmuntras av kommunerna, eftersom de har ansvar för planering och hantering av hushållsavfallet då avfallet inte omfattas av producentansvar. Gotlands kommun ger exempelvis ut en återkommande gratis skrift ”MiljÖaktuellt” till hushållen, som innehåller information om avfallshantering, produkter och kommunal information m.m. Denna information har också visat resultat på insamlingsgraden av farligt avfall. (Stjernström & Svensson 1999)

I RVF:s rapport (99:1) ”Goda exempel på kommunal avfallsinformation” redogörs det för hur ett antal kommuner i Sverige har lycktas nå ut med sitt budskap till hushållskunderna med hjälp av information. I rapporten framkommer vikten av att informationen om syftet med åtgärder är viktigt för att hushållen ska få förståelse och vilja engagera sig.

Informationstänkandet ska inbegripas tidigt i planeringen vid utformning av system och det ska ske systematiskt. Olika informationskampanjer når olika målgrupper och det är viktigt att utforma informationen, så att det passar den målgrupp man vill nå ut till. En noggrann

informationsplan är därför att rekommendera.

Intern information är oftast viktig för att man ska lyckas med den externa. Informationsarbetet bör omfattas av några målgrupper som man riktar in sig på, exempelvis försök med skolinformation har visat att den informationen sprids till resterande i familjen och att det går att påverka redan i tidig ålder. Personliga möten har varit effektiva i flera kommuner även om det är tidskrävande. Att träffa berörda, exempelvis fastighetsägare innan man utformar system och information är också viktigt för att de ska kunna påverka

planeringen. (RVF utveckling 99:1)

Informationsarbetet är något som ska integreras i alla verksamheter och vara en del av vardagsarbetet. Det är ett långsiktigt arbete som bör följas upp och kommunerna är eniga om att mätningar och attitydundersökningar är viktiga både före och efter

2.7

Framtidens utformning av insamlingssystem ur

kundperspektiv

Kalmarsundsregionens renhållare gjorde våren 2007 en enkätundersökning bland deras hushållskunder, villa- och lägenhetsboende i de kommunerna som är anslutna till KSRR. Undersökningen handlade om hushållens avfall och den gällde inte de nuvarande systemen utan de undersökte vad hushållen vill ha. KSRR ville bland annat med hjälp av

undersökningen öka hushållens intresse och insyn för verksamheten. Enkätundersökningen redovisas i deras avfallsplan om förslag (2009-2013).

Läsaren förutsattes i enkätundersökningen ha fått ta del av rapporten ”Status

2007” och enkätundersökningens första del ”Framtidens sopsystem ur kundperspektiv: Del

1”. Resultaten som redogörs är för framtidens systemutformning för avfallshanteringen och inte för de befintliga systemen i varje ansluten kommun och skillnader mellan dessa.

Enkätundersökningen representerar hushållen i Kalmar, Mörbylånga, Nybro och Torsås. 2500 hushåll tillfrågades och fördelades jämt mellan kommunerna, vardera 625 hushåll. Adresserna har valts ut slumpvis för varje kommun av posten, som fick det i uppdrag. Detta urval representerade kommuninvånarna inom åldersintervallet 20-80 år och kön, men även boendeform, läge, hushållens storlek och vanor samt inställning. Andra hushåll fick möjligheten att delta i undersökningen på KSRR:s hemsida.

Antalet personer som svarade i varje kommun är relativt jämn, runt 150 personer, men majoriteten är män. Runt 40% kvinnor och 60% män svarade i varje kommun. Totalt är det 629 som har svarat av 2500 tillfrågade hushåll.

I Kalmar uppger 75% av hushållen att de bor i tätort och 25% på landsbygd, i Mörbylånga bor det 56 % i tätort och 44% på landsbygd, i Nybro bor det 70% i tätort och 30% på landsbygd och i Torsås är det 58% som bor i tätort och 42% på landsbygd.

I Kalmar är det flest som bor i villa men fördelningen mellan villa och lägenhet i tätort är ganska jämn 45 mot 30%, medan på landsbygden bor de flesta i villa 22 mot 3%. I Mörbylånga, Nybro och Torsås är det flest boende i villa. Både i tätorterna och på

landsbygden är det flest villaboende, det är ingen jämn fördelning. I Mörbylånga tätort är det 53 mot 2% och på landsbygden 43 mot 2%, i Nybro tätort är det 51 mot

19% och på landsbygden 30 mot 0,7% och i Torsås tätort är det 49 mot 10% och på landsbygden 41 mot 1%.

Undersökningen visar att de flesta hushållen önskar få information om källsortering via pappersutskick (70%) och miljöalmanacka (55%). Information via hemsidan är också önskvärd bland några (20%). Av 629 svarade 628 hushåll.

Information via elektroniska tjänster var inte populärt bland de 351 svarande. 32% av hushållen ville inte bli påminda om hämtning via SMS, 24% var positivt inställda till tjänsten. Bokning av tjänster via hemsidan gav ungefär samma utslag, 26% var positiva till tjänsten och 30% negativa. De som inte svarade utgjordes av 44% både när det gäller SMS- och hemsidatjänsten.

Undersökningen visar att 89% sorterar ut sitt riskavfall med andra ord menas det i detta fall farligt avfall, så som batterier etcetera. 30% ville ha fastighetsnära insamling av sitt farliga avfall av de 555 respondenterna och 9% ville ha hämtning en gång i halvåret, men det är viktigt att beakta att 71% inte svarade på denna fråga.

Av de 624 svarande hushållen besöker majoriteten (43%) en obemannad återvinningsstation 1-2 gånger i månaden och 25% mindre än en gång i månaden. 48% av hushållen har längre än 1000 meter till en obemannad återvinningsstation, 29% har 500-1000 meter och 23% har 0-500 meter. Totalt var det 625 hushåll som svarade.

Vad som får hushållen att källsortera mer är framförallt kunskapen om meningsfullhet, kännedomen om vad som är bra för miljön och bättre öppettider på lämningsstället. Andra mindre viktiga faktorer var om det erbjöds grindhämtning och om lämningsstället var närmare. Antalet respondenter låg mellan 479 och 559 hushåll.

Undersökningen visar också att källsorteringen går på rutin och att de flesta vill sortera mer i framtiden. Majoriteten av hushållen källsorterar för miljöns skull. Mellan 530-612 hushåll tyckte till om detta.

2.8 Insamlingssystemens utformning och kommunernas åsikter

Vid utformning av insamlingssystem handlar det om att få en bra balans mellan servicegrad, tillgänglighet och säkerhet för boende och personal. (RVF Utveckling 2004:08) Olika systems tillgänglighet och servicefunktion kan betyda olika saker. Avståndet till systemet, kostnaden för servicetjänsterna och nivån på service vad det gäller öppettider och enkelheten av

användandet är avgörande för hur kundvänligt det är för hushållen. Insamlingskoncepten måste också inbegripas av lagstiftningen som ställer krav på hanteringen av avfall som är miljöfarligt. Kommuner har dessutom olika kompetens och resurser beroende på hur stora och små de är. Olika insamlingssystemen för tätort, innerstaden, förort och glesbygd passar därför olika bra. (Stjernström & Svensson 1999)

Olika insamlingssystem för farligt avfall som innebär att avfallet står obevakat är en miljö- eller hälsorisk. (Naturvårdsverket rapport 5151) Miljöstationer som inte är bevakade är exempel på riskfyllda insamlingssystem. Samtidigt kan miljöstationer som är belägna vid bensinstationer vara mindre riskfyllda då de oftast är extra skyddade för läckage och det finns personal på bensinstationerna som är relativt vana vid hantering av miljöfarliga produkter. (Stjernström & Svensson 1995)

Byggnader och avfallsutrymmen ska enligt Boverkets byggregler för avfallsutrymmen, BFS (1993:57) vara utformade så att hushållens farliga avfall och annat avfall ska kunna samlas in och hanteras åtskilt. Om inte avfallsutrymmen är utformade efter gällande regler finns ökade risker och det gäller även om hämtning sker för sällan då godkända mängder kan överskridas. Riskerna kan oftast minimeras genom att regler och föreskrifter kring utformning av

utrymmen och hantering av farligt avfall uppfylls. (RVF utveckling 2004:08)

2.8.1 Insamlingssystem för villahushåll och flerbostadshus

Mängden farligt avfall från villahushåll är större än hos flerbostadshus. Detta beror framförallt på livsstil och antalet personer som är högre per hushåll. De olika hushållens möjlighet att åka och lämna sitt farliga avfall varierar, eftersom villahushåll har tillgång till bil i större

utsträckning än flerbostadshus. En hushållsnära insamling för flerbostadshusens farliga avfall blir därför extra viktig, så att det farliga avfallet inte hamnar i den vanliga hushållssopan på grund av att de inte har möjlighet att köra sitt farliga avfall för sortering. (Naturvårdsverket rapport 5151)

2.8.2 Insamlingssystemen ur kommunernas perspektiv

I RVF:s rapport (01:16) har Sveriges kommuner tyckt till om de olika insamlingssystemen (se tabell 1). Ur arbetsmiljösynpunkt får miljöstationerna och miljöbilen högst betyg av

kommunerna. De andra insamlingssystemen (ambulerande ÅVC, röda boxar, fastighetsnära insamling och insamling i butik) får också ett bra omdöme, men procentandel är något lägre än för miljöstationerna och miljöbilen.

Med avseende på miljö- och hälsorisker samt barnsäkerhet är kommunerna positiva till insamling av farligt avfall med röd box (76%) och i butik (71%). Miljöbilen däremot får bäst omdöme med hänsyn till föregående risker, fast miljöstationerna har fler positiva kommuner så är det också fler som tycker att det är ett mer osäkert system än vad miljöbilen är. Ur säkerhetssynpunkt (brand, explosion) är också miljöbilen det

insamlingssystem som flest kommuner (88%) ger bäst betyg. 10% av kommunerna ger miljöstationerna ett dåligt betyg, samtidigt som 86% tycker att systemet är bra. Fastighetsnära insamling får sämst betyg ur säkerhetssynpunkt, men även när det gäller miljö- och

hälsorisker samt barnsäkerhet. Det som är däremot viktigt att beakta i detta fall är att 40% inte har någon åsikt om fastighetsnära insamling. (RVF Utveckling 01:16)

Beträffande kundvänlighet skiljer de olika insamlingssystem sig åt. RVF:s enkätundersökning visar att röda boxar (96%) och miljöbilen (91%) är de mest kundvänliga insamlingssystemen enligt Sveriges kommuner. Miljöstationer och butiksinsamling får sämst betyg av kommunerna då 7-8% svarar att systemen är dåliga, trots att det också är många kommuner som också är positiva till miljöstationerna. (RVF Utveckling 01:16)

Kommunernas kännedom om de olika insamlingssystemen kan ha påverkat deras åsikter. Nästan alla kommuner använde sig av miljöstationer vilket kan ha medfört att de fått bra omdömen. Kunskapen om miljöstationer är stor i jämförelse med de andra insamlingssystemen, framförallt fastighetsnära insamling och insamling i butik.

Tabell 1: Andelen kommuner som är positivt inställda till de olika insamlingssystemen enligt RVF:s rapport (01:16).

Insamlingssystem Arbetsmiljö Miljö- och hälsorisker samt barnsäkerhet Säkerhetsrisker (Brand och explosion) Kundvänligt Miljöstationer 88% 90% 86% 91% Miljöbil 84% 86% 88% 91% Röda boxar 82% 76% 80% 96% Fastighetsnära 70% 50% 50% 70% Insamling i butik 57% 71% 64% 64%

2.9 Farligt avfall från företag

Företag har inte rätt till att lämna sitt avfall på samma ställe som hushållen, eftersom de har ett ansvar för att samla in och behandla produkter som blivit ett avfall. Med dessa krav på producenterna hoppas EU kunna motivera de att ta fram mer miljövänliga produkter som är resurssnål och lättare att återvinna. Det ska vara ett av drivande medel för att miljömålen ska kunna uppnås, så som God bebyggd miljö och Begränsad klimatpåverkan som berör

avfallshanteringen. (Naturvårdsverket 2009-05-12)

Att företag lämnar sitt avfall, bland annat farligt avfall i de insamlingssystem som är avsedda för hushållen är ett problem i många kommuner. Detta gör att det blir svårare att kontrollera flödet av det farliga avfallet från företagen. Det blir också ett ekonomiskt

dilemma då företagens avfall finansieras av skattemedel, trots att det är hushållen som betalar skatt och inte företagen.

I RVF:s rapport (01:16 ) redogörs det för kommunernas uppskattade mängder av farligt avfall från företag. Närmare hälften av Sveriges kommuner uppskattar att den mängden är mindre än 15% av den totala insamlade mängden farligt avfall från hushåll. Deras

undersökning visar också att vissa kommuner, ett mindre antal tillåter företag att lämna in sitt farliga avfall i systemet som är till för hushållen och ett fåtal kommuner gör det mot

betalning. Några kommuner har en särskild plats för företagens farliga avfall, men majoriteten av kommunerna tillåter inte företagen använda sig av hushållens system för insamling av farligt avfall. 70% av kommunerna har satt in extra resurser för att förhindra detta problem.

3. Material och metod

3.1 Teoretiska studier

Utifrån befintliga studier från bland annat Avfall Sverige och Naturvårdsverket har en teoretisk utvärdering gjorts av de insamlingssystem som finns för insamling av hushållens farliga avfall. Detta för att undersöka vilka system som Sveriges kommuner använder sig av och hur de fungerar. Jag har utvärderat framförallt återvinningscentraler, miljöstationer, grindhämtningssystemet, bokbussmodellen, fastighetsskötarmodellen och

färghandlarsystemet. Till dessa system tillkommer olika undervarianter.

3.2 Information om KSRR och deras kunder

Information om verksamheten har samlats in genom KSRR:s avfallsplan och med hjälp av kontaktpersoner på KSRR, Martin Herold, Peter Mellbo, och Göran Oscarsson.

Tidigare enkätundersökningar som har gjorts av KSRR har använts för att titta på kundernas önskemål och förhållningssätt till farligt avfall, insamling av farligt avfall och information. Hur fördelningen av befolkningen ser ut i de olika kommunerna som tillhör KSRR har också inhämtats från enkätundersökningen.

3.3 Statistikinsamling

Information om insamlingssystemen som används i olika kommuner och statistik på avfallsmängder som insamlingssystemen genererar, har samlats in med hjälp av en mindre enkätundersökning bland kommunerna.

De 18 utvalda kommunerna kontaktades via telefon för ett godkännande innan enkäten skickades ut via e-post. De fick två svarsalternativ, e-post och fax för att få så hög svarsfrekvens som möjligt. En påminnelse skickades ut till de kommunerna som inte hade svarat när det återstod en vecka av svarstiden. Kommunerna valdes ut efter vilka

insamlingssystem de hade och befolkningsmängd. Enkäten utformades med hög grad av standardisering och låg grad av strukturering (bilaga 1). Detta eftersom det var en enkät utformad med samma frågor till alla kommuner, men trots det fick de större utrymme att besvara frågorna fritt. Detta system lämpade sig bäst för denna studie enligt Davidssons och Patels (2003) rekommendationer vid utformning av enkäter, eftersom samma frågor kunde ställas till kommunerna men de kunde svara relativt öppet. För förtydligande av vissa svar och frågor kontaktades kommunerna via e-post.

Enkäter inleds vanligtvis med neutrala frågor, med nödvändiga

bakgrundsvariabler, som i detta fall var vilka insamlingssystem kommunerna använde. Ett förarbete sker innan frågorna formuleras, vilket innebär att man bland annat undersöker vad man vill ta reda på, hur man avgränsar studien och vad syftet är med dem som ska besvara enkäten. Ordningen av frågorna bör utformas efter problemområdets olika

delområden.(Davidsson & Patel 2003) Enkäten i denna studie inleds därför med neutrala kryssfrågor, där kommunerna får några svarsalternativ sedan fortsätter enkäten med

fördjupning av dessa frågor. Innan enkäten utformades undersöktes vilka system som fanns i kommunerna och vilken information som önskades få med enkäten.

3.4 Övrigt

Det här examensarbetet har gjorts parallellt med ett annat examensarbete på KSRR som också handlar om insamlingssystem för hushållens farliga avfall. Enkäten och delar av rapporten har därav skrivits ihop, för att tolkningen av insamlingssystem och det farliga avfallet skulle bli enhetlig. Våra rapporter kommer att bli ett gemensamt bedömningsunderlag för kommande utvärderingen av insamlingssystem på KSRR. Enkäten (bilaga 1) och texten under rubrikerna

Farligt avfall samt Insamlingsmetoder för hushållens farliga avfall är därför skriven ihop med Simonsson (2009).

4. Resultat

4.1 Sammanställning av statistikinsamling

Idag använder kommunerna i Sverige olika system för insamling av hushållens farliga avfall. Enkätundersökningen baserades därför på kommuner med olika insamlingssystem för

hushållens farliga avfall. Syftet med enkätundersökningen var att undersöka vilka insamlingssystem som används och vilka avfallsmängder de genererar per invånare.

Enkäten skickades ut 2009-04-10 till 18 kommuner i Sverige och 16 svarade via e-post innan svarstiden gick ut, 2009-04-30. Innan enkäten skickades ut tillfrågades kommunerna via telefon om de ville delta. En påminnelse skickades ut en vecka innan sista svarsdag till dem som inte hade svarat ännu. Sammanställningen nedan är baserad på endast de kommuner som har besvarat enkäten. Vad som innefattas i farligt avfall är olika, men för att få jämförbara siffror har vitvaror och tryckimpregnerat trä plockats bort i den här studien. Det förekommer därför viss osäkerhet kring vilka avfallsslag som samlas in med de olika systemen och vilka mängder de ger upphov till.

4.1.1 Vilket/vilka insamlingssystem för hushållens farliga avfall använder

ni i Er kommun?

Kommunerna fick sex svarsalternativ samt övrigt. De sex vanligaste insamlingssystemen runt om i Sveriges kommuner valdes ut och om det förekom andra system fick de fylla i på övrigt. Följande insamlingssystem var valbara:

• Återvinningscentraler • Miljöstationer • Grindhämtning • Bokbussmodellen • Fastighetsskötarmodellen • Färghandlarsystemet • Övrigt

Utöver dessa insamlingsysten angavs mobila återvinningscentraler, miljöskåp, kampanjdagar, batteriholkar och Farligt avfall-Samlare på övrigt. Den sistnämnda tillhör till en viss del färghandlarsystemet, eftersom dessa är placerade i livsmedelbutiker. De flest kommunerna hade två eller tre insamlingssystem, nästan alla kommuner använder sig av fler än ett system, se figur 5.

Antal insamlingssystem per kommun 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1 2 3 4 5 Antal insamlingssystem A n ta l k o m m u n e r

Figur 5: Antalet insamlingssystem som kommunerna har för insamling av hushållens farliga avfall.

Kommunerna kategoriserade deras insamlingssystem enligt nedan, men givetvis kan det förekomma oklarheter om de har valt att definiera insamlingssystemen enligt definitionen i enkäten (bilaga 1). Alla kommuner som svarade har en fast återvinningscentral. 7 av 16 respondenter har en eller flera miljöstationer. Grindhämtning för insamling av farligt avfall använder 7 av 16 kommuner. Bokbussmodellen finns i 5 av 16 kommuner.

Fastighetsskötarmodellen använder 8 av 16 kommuner. Färghandlarsystemet finns inte i någon av kommunerna enligt dem själva, men enligt deras beskrivning anser jag att 1 av 16 kommuner har det systemet och att en kommun bedriver försök med detta system. 5 av 16 kommuner har andra insamlingssystem än de ovannämnda. I bilaga 2 redogörs det för vilka system som finns i de olika kommunerna.

4.1.2 Beskriv kortfattat hur systemet/systemen fungerar.

Alla kommuner som svarade beskrev inte hur insamlingssystemen fungerar. De kommuner som gav en beskrivning gjorde det inte utförligt, därför finns det oklarheter kring hur de verkligen är utformade. Fokus på utformningen av insamlingssystem är däremot inte det väsentliga med enkätundersökningen och därför preciserades inte frågan så noggrant (bilaga 1, fråga 2).

Återvinningscentraler

Alla återvinningscentraler var bemannade med kunnig personal och hade bestämda öppettider.

Miljöstationer

Av de kommunerna (4 av 7) som har beskrivit miljöstationerna är det containrar som är placerade vi bensinstationer.

Grindhämtningssystemet

Grindhämning sker olika antal gånger per år, hos 5 av 7 kommuner sker hämtning av den röda boxen efter budning. En kommun ger hushållen möjlighet att lämna sitt farliga avfall en gång per år, två kommuner erbjuder hämtning en gång på våren och en gång på hösten, tre

hemma vid hämtningen och att det uppges vid beställning vilken typ av farligt avfall som ska hämtas.

Bokbussmodellen

De kommuner som använder sig av bokbussmodellen har en miljöbil eller flera miljöbilar som hämtar det farliga avfallet. Hämtning sker hos 3 av 5 kommuner två gånger per år, vår och höst. En kommun har insamling fyra gånger per år och en kommun erbjuder denna tjänst en gång per år. Två kommuner kör runt med miljöbilen i samband med olika kampanjer och engagemang. Någon form av annonsering i lokaltidningen och på webben sker innan miljöbilen påbörjar sina turer. Varje kommun har olika antal stopp av dem som beskrivit denna modell. En kommun beskriver hur miljöbilen är utrustad för direkt sortering och att det är utbildad personal som finns med vid turerna.

Fastighetsskötarmodellen

Fastighetsskötarmodellen beskrivs inte så noggrant, men det är vissa bostadsrättföreningar som erbjuder denna tjänst till sina hyresgäster. Avfallsbolagen hämtar det farliga avfallet som samlas in, hos en del kommuner sker det efter budning. Vissa flerbostadshus har en box, medan andra får lämna sitt farliga avfall i sopprummet där vaktmästaren sedan förvarar det i ett centralt säkert skåp.

Färghandlarsystemet

Ingen av de tillfrågade kommunerna har angivit att de använder sig av färghandlarsystemet, enligt den beskrivning som gavs systemet. Farligt avfall-Samlaren som användes i en kommun och bedrivs på försök i en annan kan däremot placeras i den kategorin. Det är en insamlingsapparat som står i livsmedelsbutiker och tar emot småelektronik och glödlampor.

4.1.3 Funderar ni på att ändra insamlingssystem? I så fall varför?

Miljöstationer

En kommun har beslutat stänga de obevakade miljöstationerna och införa budning för villa och flerbostadshus, framförallt för de som inte har tillgång till bil. Ytterligare en kommun utvärderar miljöstationerna och om det är ett bra alternativ i jämförelse med andra

insamlingssystem med avseende på kostnad, avfallsgrad och säkerhet. En kommun kommer att ta bort miljöstationerna vid bensinstationerna.

Bokbussmodellen

En kommun vill utöka insamlingen med miljöbilen med fler turer och stopp.

Fastighetsskötarmodellen

En kommun vill utöka sina insamlingssystem med fastighetsskötarmodellen, för att öka möjligheten för dem som inte har bil att kunna lämna sitt farliga avfall.

Färghandlarsystemet

En kommun vill börja använda Samlaren i butiker. En annan kommun bedriver försök med insamling av småelektronik och glödlampor. Insamlingen kommer att erbjudas i köpcentra och större bostadsbolag om det ger ett bra resultat. Fler kommuner funderar på att utöka sin insamling av glödlampor och batterier på strategiska platser i kommunen, till exempel i affärer.

9 av de 16 svarande kommunerna vill inte utöka sina insamlingssystem, eftersom det fungerar bra idag och en kommun av dessa fokuserar istället på att marknadsföra de befintliga

insamlingsmetoderna.

4.1.4 Vilken avfallsgrad ger insamlingssystemet/-en?

Det var ytterst få kommuner (4 av 16) som hade statistik på insamlingsgraden för varje insamlingssystem, det var inte många som kunde uppge de mängderna som efterfrågades (bilaga 1, fråga 4). Kommunerna vet inte hur mycket de samlar in med de befintliga systemen för hushållens farliga avfall, däremot anger de hur mycket det samlas in totalt per invånare. Vad som ingår in det farliga avfallet är inte heller tydligt för varje kommun, men det bör vara exklusive vitvaror och tryckimpregnerat trä. Många kommuner har alltså inte någon statistik för varje insamlingssystemen, utan endast för den totala insamlade mängden. En del uppger däremot att mestadels fortfarande samlas in via återvinningscentralerna. I kommunernas miljörapporter redovisas inte heller avfallsmängderna per insamlingssystem, utan bara den totala insamlade mängden och vilket avfall det är. (Hultsfreds kommun 2008)

De flesta har angett total mängd farligt avfall per invånare för år 2008, men några kommuner (4) har angett även för år 2007. De siffrorna visar att det har skett en minskning av totala mängden insamlat farligt avfall år 2008.

För att titta på sambandet mellan insamlad mängd farligt avfall per invånare i relation till system, delades kommunerna in i tre kategorier beroende på insamlad mängd farligt avfall per invånare, se tabell 2.

Tabell 2: Antalet kommuner som samlar in x kg farligt avfall per invånare. Totalt var det 14 av 16 kommuners svar jämförbara.

Mängden farligt avfall per invånare (kg/inv.)

Antal kommuner (totalt 14 av 16 svarande)

1-3 6

3-5 7

Mer än 5 1

Figur 6 visar att de flesta som samlar in 1-3 kg farligt avfall använder sig av miljöstationer, grindhämtning och fastighetsskötarmodellen för insamling av hushållens farliga avfall. De som samlar in 3-5 kg farligt avfall per invånare använder sig framförallt av grindhämtning, bokbussmodellen och fastighetsskötarmodellen. Dock går det inte att avgöra vilket system som dominerar med avseende på insamlad mängd farligt avfall, förutom att oavsett

insamlingsgrad har alla en återvinningscentral. Endast en kommun samlade in mer än 5 kg per invånare, vilket troligtvis beror på att man redovisat andra avfallsslag än de övriga kommunerna. Detta kan därför vara ett missvisande resultat.

Samband mellan insamlad mängd per invånare och insamlingssystem 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Återvin nings centr al Miljö statio n Grind hämt nings ystem et Bokb ussm odell en Fatig hetss kötar mode llen Färgh andla rsyste met Övrig t % 1-3 kg/inv. 3-5 kg/inv. Mer än 5 kg/inv.

Figur 6: Andelen kommuner som har olika insamlingssystem i relation till insamlad mängd farligt avfall per invånare.

Bokbussmodellen

Norrköping som samlar in hushållens farliga avfall med hjälp av en miljöbil har stopp runtom i hela kommunen en gång på våren och en gång på hösten. De samlade in år 2008 3,7 ton farligt avfall, om detta fördelas på hela befolkningen innebär det 0,03 kg/invånare.

Göteborg använder sig också av den här modellen, år 2007 samlade de in 13 ton farligt avfall från 2400 göteborgare. De körde 40 kvällsturer i alla stadsdelar fördelat på en vår- och höstrunda, en del specialkörningar förekom också vid COOP. (Göteborgs Stad 2007) Miljöbilen samlade in alltså 5,4 kg per göteborgare som lämnade sitt avfall. Med detta går det inte att säga hur mycket som samlades in per invånare, eftersom antalet personer som bor i göteborgarens hushåll inte går att avgöra utifrån den här informationen.

Grindhämtningssystemet

Ekerö som erbjuder hushållen grindhämtning samlade in år 2007 0,04 kg farligt avfall per invånare. Hushållen i Ekerö kan få sin miljöbox tömd en gång i månaden vid budning.

Eskilstuna erbjuder grindhämtning en gång per år och uppskattar att de med systemet samlar in 5-10% av den totala mängden farligt avfall per invånare. Detta innebär att de samlade in mellan 0,1-0,2 kg per invånare.

Helsingborg gjorde ett försök år 2004 med grindhämtning för insamling av hushållens farliga avfall. De erbjöd 970 hushåll att delta i undersökningen, men 916 valde att vara med. Tömning av boxen kunde budas fyra gånger under året. Resultaten av försöket visar att 68% valde att inte buda, medan de flesta som budade gjorde det en gång (14%). (Skoglund 2004) Ett genomsnittsvärde för mängden insamlat avfall under de fyra budningstillfällena ger 7,5 kg/hushåll. Enkätundersökningen som gjordes efter försökt visar att antalet personer per hushåll är vanligtvis 2 eller 4.

Farligt avfall-samlare

Göteborg har idag fyra Farligt avfall-Samlare utplacerade i livsmedelsbutiker. År 2008 samlade de in 1,5 ton farligt avfall från hushållen. Dessa är tillgängliga för alla hushåll, utgår

man från att de är tillgängliga för alla invånare innebär det att Göteborg samlar in 0,003 kg per invånare. Utvärderingen av Farligt avfall-Samlaren visar att insamlingen av småelektronik är väldigt effektiv med Samlaren, den ger högre insamlingsgrad än vad miljöbilen eller

miljöstationerna vid bensinstationer ger. (Göteborgs Stad (2) 2008)

Göteborg var en kommun som redovisade totala mängder för varje insamlingsmetod.

Återvinningscentralerna tar emot mest farligt avfall, 710 ton sedan är det miljöstationer, 107 ton, miljörum 33 ton, miljöbilen 14 ton och Samlaren 1,5 ton. Dessa system samlar in olika typer av farligt avfall, därav går det inte direkt att jämföra de insamlade mängder. Detta visar bara att återvinningscentralerna fortfarande är det systemet som hushållen använder mest eller är det system som de är mest medvetna om.

4.2 Befolkningsmängd relaterad till insamlingssystem

Kommunerna har delats in olika kategorier med avseende på befolkningsmängden hämtad från Statistiska centralbyrån för år 2008. Detta för att kunna avgöra om insamlingssystemen skiljer sig bland kommuner med olika antal invånare. I tabell 3 redovisas antalet kommuner som finns i varje befolkningskategori.

Tabell 3: Antalet kommuner av de svarande som finns i de olika befolkningskategorierna.

Befolkningsmängd Antal kommuner Mindre än 30 000 6

30 000 – 50 000 2 50 000 – 100 000 3 Mer än 100 000 5

Om befolkningsmängden har någon betydelse för val av insamlingssystem är svårt att avgöra förutom att återvinningscentraler bemannade med personal finns i alla kommuner oavsett befolkningsmängd enligt figur 7. Dock verkar grindhämtning vara ett insamlingssystem som används framförallt i kommuner med mindre än 30 000 invånare. Bokbussmodellen verkar lämpa sig bättre för kommuner med fler än 30 000 invånare. Miljöstationer finns i alla kommuner, men större procentandel finns i kommuner med fler än 50 000 invånare. Fatighetsskötarmodellen finns både i stora och små kommuner.

Insamlingssystem i kommuner med olika befolkningsmängd 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Återv inning scen tral Miljö statio n Grind hämt nings ystem et Bokb ussm odell en Fatig hetss kötar mode llen Färgh andla rsyste met Övrig t % Mindre än 30 000 30 000 - 50 000 50 000 - 100000 Mer än 100000

Figur 7: Andelen kommuner som har olika insamlingssystem i relation till befolkningsmängd.

4.3 Befolkningstäthet relaterad till insamlingssystem

Kommunerna har delats in i olika kategorier med avseende på befolkningstäthet hämtad från Statistiska centralbyrån för år 2008. Detta för att kunna avgöra om insamlingssystemen skiljer sig åt bland kommuner med olika befolkningstäthet per kvadratkilometer. I tabell 4 redovisas antalet kommuner som finns i de olika befolkningstäthetskategorierna.

Tabell 4: Antalet kommuner av de svarande som finns i de olika befolkningstäthetskategorierna.

Befolkningstäthet Antal kommuner Mindre än 20 invånare/ km2 3

20 – 50 invånare/ km2 4 50 – 100 invånare/ km2 4 100 – 500 invånare/ km2 3 Mer än 500 invånare/ km2 2

Av resultatet i figur 8 går det inte att avgöra vilken betydelse befolkningstätheten har för val av insamlingssystem. De flesta insamlingssystem finns i alla befolkningstäthetskategorier. Alla kommuner med fler än 500 invånare per kvadratkilometer har miljöstationer,

fastighetsskötarmodellen samt ett övrigt system, dock är det bara två kommuner i kategorin vilket kan därför vara ett missvisande svar.

Insamliningssystem i kommuner med olika befolkningstäthet 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Återv inning scen tral Miljö statio n Grind hämt nings ystem et Bokb ussm odell en Fatig hetss kötar mode llen Färgh andla rsyste met Övrig t % Mindre än 20 inv./km² 20-50 inv./km² 50-100 inv./km² 100-500 inv./km² Mer än 500 inv./km²

Figur 8: Andelen kommuner som har olika insamlingssystem i relation till befolkningstäthet, antalet invånare per kvadratkilometer.

5. Diskussion

Ett ultimat insamlingssystem som troligtvis alla vill ha är mycket säkert, kundvänligt, ger hög insamlingsgrad och innebär låg kostnad. Däremot är det svårt att uppnå alla dessa kriterier för ett och samma system, det krävs nog att man väger säkerheten, kundvänligheten och

insamlingsgraden mot kostnaden. En kombination av olika insamlingssystem som kompletterar varandra kan därför vara ett bra alternativ.

Antalet insamlingssystem som kommunerna använder sig av idag varierar, beroende på kommunens storlek. Befolkningsmängden, befolkningstätheten samt boendeform (villahushåll eller flerfamiljsfastigheter) är därför viktigt att beakta vid utformningen av insamlingssystem för hushållens farliga avfall. Dock verkar två eller tre insamlingssystem vara vanligast.

Grindhämtningssystemet kan vara ett bra alternativ i de mindre kommunerna för villahushållen och bokbussmodellen för de som bor i villa i större kommuner.

Enkätundersökningen visar inga tydliga mönster, men trots det verkar grindhämtning vara ett system som små kommuner använder sig av och bokbussmodellen som större kommuner använder sig av. Resultatet visar att nästan alla kommuner med färre än 30 000 invånare har grindhämtning för villahushåll och kommuner med fler än 30 000 invånare har

bokbussmodellen. Detta kan bero på att grindhämtning i större kommuner blir för

tidskrävande och ger högre kostnader per kilogram som samlas in. Bokbussmodellen som innebär färre stopp, men relativt hög kundvänlighet lämpar sig nog därför bättre i större kommuner.

Fastighetsskötarmodellen bör vara mer prioriterad i tätorten och framför allt i större kommuner, där stor del av befolkningen är lägenhetsboende och inte har bil i lika stor utsträckning som de på landsbygden och i mindre tätorter.

Ur säkerhetssynpunkt är insamling av hushållens farliga avfall säkrast där det sker personlig överlämning av avfallet till utbildad personal. Grindhämtningssystemet eller bokbussmodellen som innebär att det sker en personlig överlämning till kunnig personal säkerställer hög

säkerhet för miljön och allmänheten. Det ger också möjlighet för direkt sortering av avfallet av personal, vilket minskar riskerna för att fel avfall beblandas. Miljöbilen verkar dessutom vara det system som Sveriges kommuner tycker är bland det säkraste insamlingssystemet med avseende på miljö- och hälsorisker samt barnsäkerhet. Insamling i butik är också ett system som kommunerna anser säkert, men det framkommer inte i vilken typ av butiker det är och vad det är för avfall som lämnas där. Detta innebär om det är affärer som säljer miljöfarliga produkter är det troligtvis kunnig personal som kan omhänderta farligt avfall. Samtidigt kan det också vara ett säkert system om farligt avfall med mindre direkta farliga egenskaper lämnas i butiker med mindre kunnig personal, så som farligt avfall som lämpar sig för Farligt avfall-Samlaren som finns utplacerad i köpcentra.

Obevakade miljöstationer eller miljöstationer vid bensinstationer är det system som får väldigt blandande omdömen. Det är en del kommuner som tycker att det medför risker samtidigt som många tycker att det är bra ur säkerhetssynpunkt. Även denna

undersökning visar att somliga miljöstationer har eller kommer utvärderas och eventuellt att stängas, vilket troligtvis beror på att det finns osäkerheter kring dessa. De som är obevakade kan medföra stora risker för miljön och allmänheten om de inte är utformade på rätt sätt.

Fastighetsskötarmodellen är ett fastighetsnära system som också kan vara väldigt riskfyllt om inte insamlingen sker på ett någorlunda kontrollerat sätt. Det krävs att fastighetsskötaren är villig att ta på sig ett ansvar eller att avfallsbolagen sköter insamlingen inom flerfamiljsfastigheterna.

Informationen om insamlingssystemen till hushållen är väldigt viktig, den ska implementeras tidigt i planeringen av systemen. KSRR:s enkätundersökning bland hushållen visar att

informationen om meningsfullhet med sorteringen är viktig för att de ska motiveras att sortera.

De flesta hushåll (89%) som lämnar sitt farliga avfall på KSRR:s insamlingsplatser sorterar ut sitt farliga avfall. Dock var det bara 30% som ville ha

fastighetsnära insamling. Detta visar att hushållen är väldigt bra på att sortera ut sitt farliga avfall enligt dem själva. Vad resultatet kring fastighetsnära insamling beror på går att endast spekulera kring, informationsbristen kring hur insamlingen skulle ske kan vara en viktig del eller så är det ett invant mönster som därför inte kräver stora resurser för insamling av farligt avfall. Undersökningen visade att sortering går på rutin och att de flesta vill sortera mera i framtiden, vilket troligtvis kan motiveras med större informationsinsatser och ökad

tillgänglighet. Redan idag lämnar nästan hälften av hushållen sitt hushållsavfall 1-2 gånger i månaden på obemannade stationer. Ett insamlingssystem i närheten av de obevakade

stationerna vore därför bra för insamlingen av det farliga avfallet. Detta skulle innebära ökad tillgänglighet, men också bekvämlighet då hushållen kan lämna sitt farliga avfall i samband med det andra hushållsavfallet.

Beträffande kundvänlighet är fastighetsnärasystem, grindhämtningssystemet,

fastighetsskötarmodellen och miljöbilen de mest bekväma insamlingsmetoderna för hushållen. Dessa innebär hög tillgänglighet, servicegrad och säkerhet då det sker personlig överlämning. Dock är systemen tidskrävande och ger högre kostnad per kilogram insamlat farligt avfall. Vilket insamlingssystem som ger högst avfallsgrad går inte att avgöra, eftersom de undersökta kommunerna verkar inte följa upp detta. Kommunernas miljörapporter är väldigt

knapphändiga och det redovisas inte vilka mängder eller vad det är som samlas in med de olika systemen. Det som är av betydelse är den totala insamlade mängden farligt avfall från hushåll och vilken typ av farligt avfall det är. Med detta finns tydligen inget ultimat system för avfallsgraden utan det handlar nog snarare om att hitta en bra kombination av system, som ger en hög insamlingsgrad tillsammans. Informationsinsatserna kring systemen är också oerhört viktiga för att man ska kunna nå ut till hushållen, så att de blir medvetna annars får inte insamlingssystemen den effekten man eftersträvat. Denna studie tyder på att det inte är enbart ett system som ger hög insamlingsmängd, utan att det är hur systemet integreras i hushållens vardag.

Olika typer av farligt avfall samlas in med olika insamlingssystem, vilket medför olika insamlingsmängd. Det gör det därför också svårt att utifrån avfallsgrad jämföra systemen på ett likvärdigt sätt. Trots detta visar denna undersökning indikationer på att grindhämtningssystemet som en del kommuner använder sig av ger väldigt liten

insamlingsgrad per invånare om inte informationsinsatserna är tillräckliga. Bokbussmodellen och Farligt avfall-Samlaren som man satsar på informationsmässigt ger också relativt hög insamlingsgrad per hushåll, medan miljöstationer och återvinningscentraler fortfarande verkar stå för den största delen. Även om det är olika typer av farligt avfall som tas emot, finns det antydningar på att systemen kan rankas i den här ordningen utifrån det avfall de tar emot.

En kommande fördjupningsstudie av det här projektet som innebär en egen undersökning av hur mycket det är som samlas in med de olika systemen hade gett mer rättvisa resultat. Detta skulle innebära att mängderna och antalet invånare som lämnar sitt farliga avfall i de olika systemen skulle undersökas i praktiken. Slutsatsen kring avfallsgraden hade möjligtvis blivit annorlunda och troligtvis skulle andra problem eller möjligheter kring insamlingen med systemen ha upptäckts. Enkätundersökningen som omfattade 18 kommuner skulle då också kunna utökas med antal kommuner. Det hade kanske gett ett annat utslag

bland kommunerna, även om de kommuner som har kommit långt med olika system för insamling av hushållens farliga avfall deltog i denna studie.

Avslutningsvis går det inte att ge de absoluta förslagen till KSRR, utan det handlar om att försöka hitta en bra kombination av olika insamlingssystem, så att alla hushåll får likvärdiga insamlingssystem för det farliga avfallet. Säkerheten och kundvänligheten måste vägas mot kostnaden, en bedömning får göras utifrån de resurser som finns idag. Informationsarbetet kring åtgärderna är mycket viktig och bör införas tidigt vid utformningen av systemen, för att det ska ge önskad effekt alltså ökad insamling. Informationsdelen är ett långsiktigt arbete som ska integreras i hela verksamheten, vara en del av det vardagliga arbetet och ständigt följas upp. Ett nytt system som ska bidra till ökad insamling av farligt avfall kräver att hushållen känner meningsfullhet och att det är relativt brukarvänligt.