Hälsa och samhälle
VÅLDSUTSATTA KVINNOR
SOM MISSBRUKAR
– Insatser och behov av insatser i Malmö
ANNSOPHIE BERGGREN
MARIA WALLANDER
HANDLEDARE: SARA JOHNSDOTTER
EXAMENSARBETE Socialt arbete och genus Malmö högskola
Socionomprogrammet Hälsa och samhälle Maj 2005 205 06 Malmö
e-post: shivamy@hotmail.com e-post: info@hs.mah.se wallander78@hotmail.com
VÅLDSUTSATTA KVINNOR
SOM MISSBRUKAR
- Insatser och behov av insatser i Malmö
Female drug addicts who are abused –efforts and the need of efforts in Malmö
ANNSOPHIE BERGGREN
MARIA WALLANDER
Berggren, Annsophie & Wallander, Maria.
Våldsutsatta kvinnor som missbrukar –Insatser och behov av insatser i Malmö.
Examensarbete i socialt arbete och genus, 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och
Samhälle, enheten för socialt arbete, 2005.
Detta examensarbete visar hur situationen ser ut för de kvinnor i Malmö som har ett tungt missbruk. Vårt syfte är att visa huruvida utsattheten för de kvinnor som missbrukar skiljer sig från de män som missbrukar. Studien visar också på vilka insatser som finns för dem i Malmö idag och vilket behovet är av fler insatser. För att besvara frågeställningarna har vi dels skrivit en kunskapsbakgrund, studerat teorier kring stigma, genus och psykodynamiskt perspektiv och vi har använt oss av kvalitativa intervjuer. Vi genomförde åtta intervjuer med nio informanter som i sitt yrke möter kvinnor med ett tungt missbruk. Vår studie visar att det behövs många fler insatser för de kvinnor som är aktiva i sitt missbruk, främst behövs det en dygnet runt öppen insats som erbjuder låga trösklar och ett omfattande stöd av professionell personal. Genom att ge kvinnorna ett bra stöd i det aktiva missbruket och en möjlighet att bearbeta våldsupplevelser så minskar också de negativa följderna av traumatiska upplevelser och chansen för en drogfri framtid ökar
Nyckelord: genus, insatser, kvinnor, missbrukare, prostitution, stigma och våld mot
FÖRORD
Vi vill tacka alla informanter som medverkat. Förutom att deras medverkan var oumbärligt för denna uppsats så var det oerhört givande och lärorikt för oss. Vi riktar även ett stort tack till Sara Johnsdotter som varit vår handledare och som hjälpt oss med vår uppsats ända sedan februari.
Till sist men inte minst vill vi tacka lilla Tilda som föddes i April. Du motiverade oss att vara riktigt ambitiösa i starten av vårt examensarbete när du låg där inne i magen.
Maj 2005
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 4
1.1 Syfte ... 5
1.2 Frågeställningar ... 5
1.3 Begreppsdefinition och avgränsning ... 5
1.4 Disposition ... 5
2. KUNSKAPSBAKGRUND ... 6
2.1 Kvinna och missbrukare ... 6
2.2 Våld mot kvinnor ... 8
2.2.1 Akuta insatser för våldsutsatta kvinnor ... 8
2.3 Prostitution ... 9 3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 10 3.1 Genusperspektiv ... 10 3.2 Stigma ... 11 3.3 Psykodynamiskt perspektiv ... 13 3.3.1 PTSS ... 13 3.3.2 Akutpsykologi ... 14 4. METOD ... 15 4.1 Val av ansats ... 15 4.1.1 Val av metod ... 15
4.2 Urval och avgränsningar ... 16
4.3 Genomförande ... 18
4.4 Bearbetning av data ... 18
4.5 Etiska övervägande och forskarrollen ... 19
4.6 Validitet och reliabilitet ... 20
5. RESULTAT ... 22
5.1 Utsattheten hos kvinnor som missbrukar ... 22
5.1.1 Jag har inte träffat en enda kvinna som är tung missbrukare som inte blivit slagen ... 22
5.1.2 De har så mycket skuld och skam ... 23
5.1.3 Kön och missbruk ... 24
5.1.4 Kvinnorna är längst ner ... 24
5.1.5 Att sälja underlivet ... 25
5.2 Insatser i Malmö idag ... 26
5.2.1 Myndigheter ... 26
5.2.2 Lågtröskelinsatser ... 26
5.2.3 Uppsökande verksamhet ... 27
5.2.4 Navet ... 27
5.2.5 När kvinnorna slutat missbruka ... 27
5.3 Behovet av insatser ... 28
5.3.1 Fler lågtröskelinsatser ... 28
5.3.2 Jobba med våldsupplevelserna ... 29
5.3.3 Bemötandet ... 30
6. SLUTDISKUSSION ... 32
7. SLUTSATS ... 38
1. INLEDNING
Kvinnor som missbrukar är en väldigt utsatt grupp. De stigmatiseras inte bara av samhället utan också inom den egna gruppen. Det är omöjligt för kvinnorna att leva upp till de normer som finns kring kvinnlighet vilket i sin tur leder till stora
skamkänslor. Ek (2004) beskriver att så många som 90 % av de kvinnor som kommer till Stadsmissionshälsan i Malmö så bär spår av färsk misshandel och hundra procent av patienterna har blivit misshandlade under det senaste året. Många av kvinnorna som missbrukar misshandlas både ute på gatan, i en partnerrelation och ifall de prostituerar sig är våldsutsattheten ännu större. Då skamkänslorna är så stora hos dessa kvinnor så tar de ofta också på sig skulden för att de blir misshandlade. Vi tror att det är viktigt att bearbeta traumatiska upplevelser som sexualiserat våld och övergrepp i ett så tidigt skede som möjligt. Genom att få möjlighet till att
bearbeta redan i det aktiva missbruket så tror vi att skadeverkningarna minskar, vilket i sin tur underlättar för ett kommande drogfritt liv. Om kvinnorna går in i behandling så finns det en möjlighet att bearbeta sina upplevelser från missbrukarlivet där. I en av våra b-uppsatser intervjuades ett par kvinnor om vård och behandling. Kvinnorna fick under intervjun helt fritt drömma om vilken typ av behandling och vilka insatser som de önskade få. De önskade mer terapeutisk tid att bearbeta sina upplevelser av sexualiserat våld och övergrepp i grupp med andra kvinnor. Utifrån denna b-uppsats och tidigare erfarenheter av att arbeta med denna målgrupp väcktes ett intresse att fortsätta studera denna problematik. Vi funderade över om det finns någon möjlighet för kvinnorna att bearbeta traumatiska händelser och få stöd redan när de är inne i ett aktivt missbruk och om det finns ett behov av detta i Malmö. För att få reda på detta har vi intervjuat nio personer som arbetar i åtta olika verksamheter. Eftersom vi vill få en generell bild av hur kvinnor som missbrukar har det i Malmö så tror vi att de som möter kvinnorna i sitt arbete bäst kan förmedla deras situation. Hade vi intervjuat kvinnorna själva hade mycket av det som de berättat varit högst individuella
berättelser. Det hade däremot funnits en styrka i att ha deras syn på vilka insatser som just de skulle behöva men det skulle inte vara etiskt riktigt att intervjua dem. Många av dessa kvinnor lever i en kaotisk situation och vi anser inte det försvarbart att genom en intervju riskera dra upp jobbiga känslor för att seden bara lämna dem. Givetvis har kvinnor med ett missbruk också en egen vilja och ett eget ansvar för sin situation. De har det slutgiltiga valet att förändra sin situation men det är inte det som denna uppsats fokuserar på. Vi vill undersöka vad samhället kan göra för att
underlätta en förändring i dessa kvinnors liv.
1.1 Syfte
Vårt syfte är att undersöka och diskutera huruvida kvinnor med ett tungt missbruk utsätts för olika former av våld samt deras behov av insatser. Med detta vill vi också
undersöka vilka insatser som finns idag för denna målgrupp i Malmö samt få en bild av hur de rådande föreställningar gällande kön är i missbrukarkretsarna.
1.2 Frågeställningar
• Huruvida skiljer sig utsattheten mellan att vara en kvinna som missbrukar jämfört med att vara en man som missbrukar?
• Vad finns det för insatser i Malmö där kvinnor som missbrukar kan bearbeta traumatiska upplevelser som sexualiserat våld och övergrepp?
• Finns det ett behov av fler insatser för de kvinnor som missbrukar i Malmö? För att få en djupgående information kring våra frågeställningar har vi valt en
kvalitativ undersökningsmetod. I studien ingår nio informanter som beskriver vilka insatser som finns i Malmö för denna målgrupp, vad dessa kvinnor behöver och hur deras livssituation ser ut.
1.3 Begreppsdefinition och avgränsning
Vi valde att fokusera på våldsutsatta kvinnor som befinner sig i ett tungt missbruk. Med tungt missbruk menar vi i enlighet med kriminalvårdens (2004) definition av att en grav narkotikamissbrukare är om personen i fråga injicerat narkotika en eller flera gånger under de senaste tolv månaderna eller använt narkotika på annat sätt dagligen eller så gott som dagligen de senast tolv månaderna.
Givetvis menar vi också att en person som använder sig av alkohol dagligen eller så gott som dagligen också befinner sig i ett tungt missbruk. De vi fokuserar på i denna uppsats lever på gatan även om de nödvändigtvis inte behöver vara hemlösa.
1.4 Disposition
Efter detta inledande kapitel följer en kunskapsbakgrund och våra teoretiska utgångspunkter. I kunskapsbakgrunden vill vi beskriva forskning om prostitution, sexualiserat våld och hur livet som missbrukare kan te sig. I teoriavsnittet använder vi oss av Goffmans stigmateori samt hur olika genusforskare beskriver hur idealbilden av kvinnan påverkar människorna i samhället. Dessutom redovisar vi teorier kring psykodynamiskt perspektiv. Därefter följer metoddelen där vi beskriver hur vi gått tillväga för att diskutera våra frågeställningar och vilka rent metodologiska
utgångspunkter som vi har haft. I vårt fjärde kapitel presenteras våra resultat från intervjuerna, en empiriredovisning om hur informanterna upplever kvinnornas situation i förhållande till vilka insatser som finns. Till sist redovisar vi diskussion och slutsats som strävar efter att fördjupa förståelsen av empirin samt tydliggöra slutsatser som vi kunde dra utifrån det empiriska materialet.
2. KUNSKAPSBAKGRUND
Följande tre avsnitt är en sammanfattning av tillgänglig forskning kring hur livet kan se ut för de kvinnor med missbruk samt hur stort problemet är kring våld mot kvinnor och om prostitution.
2.1 Kvinna och missbrukare
Livssituationen ser givetvis olika ut för de kvinnor som missbrukar men vad som är gemensamt för dem alla är att de positioneras av såväl samhället i stort som inom själva missbrukargruppen. Forskare visar på hur stigmatiseringen av kvinnor som missbrukar är större än vad den är för männen. Kolfjord (2003) menar att
föreställningen är att kvinnor som missbrukar undviker omsorgsansvaret som en god mor eller som en blivande god mor enligt de kulturella normer som finns. Kvinnor blir dubbelt avvikande, en kvinna avviker inte bara från de normer som finns i samhället utan också från de normer som finns om kvinnlighet.
Kvinnor som befinner sig i ett missbruk lever ofta under väldigt dåliga
hälsoförhållanden. Byqvist (1997) beskriver att kvinnor som missbrukar överlag har sämre självförtroende och att de har fler symptom på psykiska problem.
Undersökningar visar också att självmordsförsök är betydligt vanligare bland kvinnorna. Kvinnor löper dessutom större risk att smittas av sjukdomar som HIV, dels genom sexuell överföring och dels genom att när de är med och delar en drog som ska injiceras så får de oftast ta del av injektionsverktygen sist av alla. Jansson och Fridell (2002) menar att dessa kvinnor har en väldigt dålig hälsa. Bland de kvinnor som är intagna på LVM visade att 61 % av de intagna hade en borderline eller antisocial diagnos, 60% hade försökt ta livet av sig, 39 % hade prostituerat sig och 87 % var i behov av någon slags av specialistbehandling. Denna behandling kunde bestå av luftvägsinfektioner, dålig tandstatus, leverinsuffiens eller infekterade sprutmärken. Vanliga följder av ett missbruk var bostadslöshet, instabila förhållanden med inslag av våld och övergrepp. Många av dessa kvinnor har dessutom blivit utnyttjade som barn.
Kvinnosynen bland de kvinnor som missbrukar är ofta väldigt negativ och de har sällan väninnor. Nyrén (1995) vittnar om att kvinnorna far oerhört illa, med misshandel och prostitution som vanliga inslag i vardagen. Många gånger vill inte någon att ha med dem att göra då de anses vara mycket besvärliga. Kvinnorna kallar varandra och sig själva för ”pissråttor” och ”fyllhoror”. Beteckningen ”tjackhora” är ett annat öknamn som både kvinnor och män använder sig av. Tjackhora är ett uttryck för en kvinna som lägger upp sig för att få en sil. Kvinnor som alltså använder sin kropp för att underhålla sitt missbruk.
Skulden och skammen inför deras leverne är ofta väldigt stor. En del av kvinnorna i Kolfjords studie (2003) kunde känna en skuld över att de blir eller har blivit
misshandlade. Det är inte helt ovanligt att de försöker sätta sig in i den andres situation och försöker förstå de män som förgripit sig på dem.
De eftertraktade drogerna kostar en förmögenhet i ett aktivt missbruk. Det blir omöjligt att klara av att tillfredställa suget av droger på laglig väg. Svensson (2002) skriver i sin bok Pundare, jonkare och andra att kvinnor har fyra olika möjligheter att kunna underhålla sitt missbruk, genom att bli försörjd av sin man, genom tillfälliga kontakter med olika män i missbrukargruppen, genom prostitution eller genom att begå brott. I alla exempel utom i det sista använder kvinnorna sitt kön för att få drogen. En av kvinnorna som intervjuades i Kolfjord (2003) sa att många av de kvinnor som missbrukar prostituerar sig men att det är långt ifrån alla och att det är något som hon personligen aldrig skulle göra. Hon berättade att det var många som trodde att hon prostituerat sig vilket också stod i socialens papper som hon tyckte kändes mycket kränkande. Kolfjord (1997) fortsätter att samhället ofta ser den kvinnliga missbrukaren som en fallen kvinna, eller ännu mer stigmatiserande som en prostituerad. Omgivningen stämplar den kvinnliga missbrukaren som en avvikare från samhället, hon positioneras till att vara ”den andre”. Positionbestämmelserna sker utifrån kön, klass, etnicitet tillsammans med misslyckande så som att inte leva upp till myten om den goda modern och den kulturella normen för vad femininitet är. Kvinnor som missbrukar påpekar ofta det som hon sköter och som gör henne mer respektabel jämfört med andra kvinnor. Exempel på detta är när kvinnan påpekar hur noga hon är med att sköta sin spruthantering och att hon inte är påverkad när hon är med barnen. En positionering sker i alla situationer, majoritetssamhället positionerar sig från minoritetssamhället samtidigt som de mer ”skötsamma” i minoritetssamhället positionerar sig från de ”misskötsamma”. På anstalter positionerar sig och
hierarkiserar de varandra utifrån de kriminella handlingar som begåtts. Att vara en missbrukare på anstalten är en kriminell handling som inte räknas som
marginaliserande om det jämförs med dem som sitter där för att de skadat barn (a.a). Övergreppen på kvinnorna i missbrukarmiljöerna är många. Runqvist och Swärd
(2000) beskriver att kvinnorna ofta blir hänvisade till män som själva har problem, misshandel och sexuellt utnyttjande är relativt vanligt i dessa relationer. Trots det fortsätter kvinnorna att leva med männen och de verkar många gånger sakna väninnor. Kvinnorna saknar också ofta stöd från samhället och de har ofta dåliga erfarenheter från myndigheter. En av kvinnorna som intervjuades i Kolfjord (2003) säger att det borde finnas utrymme inom kriminalvården att ha kvinnogrupper där ämnen som kvinnomisshandel kan ventileras. Hon menade att många kvinnor själva tar på sig skulden för att de blir misshandlade. Genom att höra andra kvinnor i samma situation försvinner känslan av ensamhet. Det öppnar också förhoppningsvis upp för handlingsstrategier och det kan medvetengöra den över- och underordning som finns mellan kvinnor och män i samhället.
Förhållningssättet till kvinnor och män som missbrukar skiljer sig markant åt inom socialt arbete. Kolfjord (2003) menar att det finns en stor moralism inom
myndigheter, kvinnors missbruk anses vara allvarligare då det ger en instabilitet i familjen, de förstör sina kroppar och det inkräktar på deras roll som hustru, mor eller plikttrogen dotter. I journaler som behandlar en kvinna redovisas sexualitet (som lösaktighet), barn och partner oftare än i mäns journaler. Fritidsintressen beskrivs däremot utförligare i pojkars journaler (Kolfjord, 2003).
2.2 Våld mot kvinnor
Väldigt många kvinnor i Sverige som utsätts för våld och övergrepp, både bland de kvinnor som har ett missbruk och bland dem som inte har det. Det är ett rikstäckande problem som kräver stora insatser från samhällets sida. Statistik kring hur stort problemet är visar på väldigt olika siffror. Enligt Eliassons (1997) redovisning av SCB:s statistik så kommer uppskattningsvis en till två procent av den kvinnorna i Sverige råka ut för kvinnomisshandel. Samtidigt finns det finns också litteratur som menar på att dessa siffror är för låga och att problemet är mycket större. Boken Slagen dam (Lundgren, 2001) beskriver att 67% av den kvinnorna i Sverige har blivit utsatta för våld och/eller sexuella trakasserier.
Att män misshandlar och våldtar kvinnor kan vara en effekt av det patriarkala samhället vi lever i. Eliasson (1997) refererar till en filosof som beskriver att våld endast används när en auktoritet blir eller upplevs som hotad. Statistiken visar även att våld förekommer inom alla klasser och sociala skikt i Sverige och är i motsats till myten inte koncentrerad till ett visst socialt skikt. Siffrorna som presenteras visar att våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem och långt ifrån ett isolerat problem som finns inom partnerrelationer i familjer från underklassen.
Våldsutsattheten är ännu större bland de kvinnor som befinner sig i ett tungt missbruk. Nilsson, Holmberg & Smirthwaite (2005) visar på att våldsutsattheten bland de kvinnor som befinner sig i ett missbruk är väldigt hög. Deras studie Våldsutsatta missbrukande kvinnor visar på att 94 av de 103 kvinnor som deltog i undersökningen uppgav att de någon gång i vuxen ålder utsatts för våld. Fler än hälften av dessa kvinnor har utsatts av mer än en man och majoriteten har utsatts för våld mer än en gång. Ek (2004) beskriver att av de kvinnor som kommer till
Stadsmissionshälsan i Malmö så bär nittio procent spår av färsk misshandel och hundra procent av patienterna har blivit misshandlade under det senaste året. Trots att nittio procent av patienterna bar på spår av färsk misshandel så var det ingen av kvinnorna som polisanmälde det.
2.2.1 Akuta insatser för våldsutsatta kvinnor
För att erbjuda våldsutsatta kvinnor en effektiv vård och en hög säkerhet krävs det omedelbara kvalificerade psykosociala insatser. Hälso- och sjukvården är många gånger dåliga på att uppmärksamma att kvinnan som de är i kontakt med utsätts för våld. Det är viktigt att ha rutiner för att ställa frågor om misshandel och en
handlingsplan för de misshandlade kvinnorna. Socialstyrelsen (2003) beskriver vikten av detta och att kvinnan måste uppmärksammas på sina rättigheter till stöd från samhället. Exempel på den omfattande vård som de våldsutsatta kvinnorna kan behöva är ett fysiskt skydd i form av ett skyddat boende med tillgång till kuratorer, en hjälp med att återknyta kontakten med sitt nätverk, att följa kvinnorna genom en rättegångsprocess och få det akuta behovet av medicinskt och psykosocialt omhändertagande tillgodosett. Kvinnorna behöver alltså akuta insatser och en långsiktig vård med ett omfattande stöd.
2.3 Prostitution
Prostitution är som vi tidigare skrivit ett vanligt förekommande problem bland kvinnor med ett tungt missbruk. Hedin och Månsson (1998) beskriver att en grupp som ofta blir utsatta för våld och sexualiserat våld är just de som prostituerar sig. Bland de prostituerade är kvinnorna det dominerande könet men det finns också män som prostituerar sig. Köparna, de så kallade torskarna, är dock nästan uteslutande män i båda kategorierna (Folkhälsoinstitutet 1998).
Kriminaliseringen av de så kallade ”könsköparna” har lett till att utsattheten ökat enligt kvinnorna i Kolfjords (2003) studie. Kvinnorna beskriver att klimatet har blivit tuffare för att många av de ”snälla torskarna” har försvunnit. De snälla torskarna är de som exempelvis är skötsamma familjefäder som har blivit skrämda av lagen. Kvar finns alla de män som kvinnorna tidigare kunde avvisa av olika anledningar som för att de verkade hotfulla, eller för att de verkade vara riktiga ”freaks”. Flera av
kvinnorna i Kolfjords studie anser att polisen ofta åker omkring och skrämmer bort kunderna, men om de har velat anmäla någon torsk så har polisen hånat och
nonchalerat dem. Polisens övervakning av gatuprostitutionen innebär att
”affärsuppgörelsen” måste ske snabbt. Hedin & Månsson (1998) beskriver att torsken oftast inte vill bli sedd på platsen och riskera eventuella böter eller åtal. Den
prostituerades bedömning av torsken måste ske fort och grundas ofta på en så kallad magkänsla. Mycket av prostitutionen har ”flyttats” från gatan till Internet. Detta gör det även svårare att bedöma kunden innan de träffas. De kvinnor som är
drogmissbrukare måste ständigt få ihop mycket pengar. Det leder till att de många gånger tvingas till att ta kunder som de egentligen inte vill ha med att göra. Genom att ta vissa kunder tar de en stor risk att bli utsatta för våld eller andra övergrepp. (a.a) Även om inte alla prostituerade blir utsatta för våld eller sexualiserat våld så får de leva under en ständig rädsla att bli det. Hedin och Månsson (1998) beskriver att det råder konsensus bland forskare om prostitution, att prostitutionen i sig bör likställas med allt annat våld mot kvinnor. Känslorna hos den prostituerade som slutat
prostituera sig är ofta helt avstängda och reaktionsmönstret beskrivs vara likt en persons reaktionsmönster som blivit utsatt för incest eller våldtäkt. Det är svårt att arbeta upp en ny självkänsla för dem som en gång prostituerat sig och många av dem som en gång har prostituerat sig anser att de innerst inne alltid kommer vara ”en liten hora”. De har en känsla av ”en gång hora – alltid hora”. Det är inte alla som
prostituerat sig som råkat ut för våld eller sexualiserat våld, men det är konstaterat att väldigt många utsätts för det. Bland de kvinnor som Hedin och Månsson (1998) intervjuat har de flesta blivit utsatta för våld från köparna, allt från rånförsök till våldtäkter, misshandel och mordförsök.
Larsson (2004) har granskat flera rättsfall som rör våldtäkt. Ett av fallen visar en prostituerad som följt med en torsk hem och kommit överens om betalning. Kvinnan upptäckte sen att han inte kunde betala och ville då lämna lägenheten varpå hon blev utsatt för våld och våldtäkt. Efter våldtäkten anmäler kvinnan brottet men upphör inte att prostituera sig. Hovrätten ansåg att denna kränkning inte är lika stor om en kvinna som har valt att ta betalt för sex, blir våldtagen och sedan väljer att fortsätta ta betalt för sex. Rättsystemet har genom sin dom markerat att det inte är lika illa för en
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Detta kapitel innehåller tre teoriavsnitt. Det är Goffmans stigmateori, genusperspektiv och till sist ett avsnitt om psykodynamiskt perspektiv. Syftet är inte att bekräfta eller pröva teorier eller den forskning som finns på området, istället utgår vi ifrån att dessa teorier ger oss en djupare förståelse kring problematiken.
3.1 Genusperspektiv
Vi brottas alla mer eller mindre medvetet med de traditionella förväntningar som finns kring kön gällande vilka krav kvinnor och män förväntas leva upp till. Som vi skrivit tidigare så stigmatiseras kvinnor som missbrukar hårdare än vad männen gör då de inte lever upp till de normer som finns kring kvinnlighet.
Skeggs (1999) visar genom sin studie hur kvinnor i arbetarklassen strävar efter att få respektabilitet och värdighet. Hon intervjuade 83 kvinnor som alla gick på olika omvårdnadskurser med inriktning på hemvård, sjukvård och socialt arbete. Syftet med dessa intervjuer var att få kunskap på hur de såg på femininet, klass och kön. Respektabilitet visade sig vara en av de viktigaste markörerna för klassbegreppet. Att visa respektabilitet är ett tecken på att inte vara arbetarklass. Respektabiliteten visar sig hos kvinnorna i studien genom att ha ett omvårdande sätt vilket kräver en osjälviskhet. En kvinna ska visa värme, förståelse och ta ansvar för sin familj och andra medmänniskor. Idealmamman ska uppfatta vilka behov alla som står under hennes omvårdnad har. Denna intuition är omöjlig att besitta och leder för många till skuldkänslor. Kvinnan ska inte bara leva upp till dessa ideal utan hon ska också visa att hon tycker om dessa sysslor. De flesta kvinnorna i studien tog avstånd från feminismen då de ansåg att det skulle motverka deras strävan mot respektabilitet. Skeggs menar att det är en viss grupp i samhället som strävar mot respektabilitet;
De som bryr sig om respektabilitet är oftast de som inte anses vara respektabla
(Skeggs 1999, s 9)
Det är den gruppen som är positionssvag och som tillhör det undre skiktet i samhället som måste arbeta mot att nå respektabilitet. De som redan har en stark ställning i samhället behöver inte försöka leva upp till respektabilitet på samma sätt. Feminism är alltså bara till för dem som har utrymme att bryta mot de normer som samhället satt upp. Feminismen utgår på så sätt oftast ifrån medelklassens kvinnor.(a.a) Föreställningar om manligt och kvinnligt står i ett beroende till varandra. Hirdman (2003) skriver om detta genuskontrakt som finns mellan män och kvinnor. Varken män eller kvinnor föds till ett särskilt kvinnligt eller manligt sätt utan vi föds alla in i ett kulturellt tankemönster. Manligt och kvinnligt är något som skapas i relation till varandra och utifrån traditionella föreställningar genom socialisering. Det finns föreställningar om hur män och kvinnor ska vara mot varandra i alla situationer, på arbetet, i kärleken, i språket och till utseende. Traditionellt sett är det han som har ansvaret, beskyddet och försörjningen medan hon har födandet, uppförandet och
beroendet på sin sida. Det hela blir till ett gemensamt projekt. Hirdman beskriver hur kvinnligt och manligt skapas. Könsföreställningarna är helt beroende av varandra, för att manligt ska finnas måste det också finnas något som är kvinnligt. Mannen är den som ses som normen medan kvinnan är den där andra. I studier kring missbruk så har det för det mesta studerats utifrån de missbrukande männen som tar störst plats. Behandlingshem, anstalter och institutioner utgår också ofta från en manlig kultur och kvinnorna kommer lätt i skymundan.(a.a)
Kroppen blir en markör på klass, kön, ras, sexualitet och ålder. Skeggs (1999) menar att för att ses som en respektabel ska en kvinna bry sig om och vårda sin kropp. Det kan hon göra genom att träna, klä sig vårdat i hela och rena kläder och genom vara modemedveten men samtidigt diskret i sitt framförande. En kvinna vill bli betraktad med beundran men absolut inte som ett sexobjekt. Att inte bli betraktad som ett sexobjekt är kvinnans ansvar, hon ska klä sig propert och inte bära slampiga kläder. Utseendet är mer än en yta, det visar på vem man är och vilken grupp man tillhör. Förutom att de klädkoder som finns så finns det också koder för beteende. En kvinna ska absolut inte tumla runt på puben och vara full, hon ska heller inte visa sin
sexuella aktivitet eller visa aggressivitet.
Det finns mängder av förväntningar ute i samhället på manlighet, om hur ”verkliga män” ska bete sig. Denna myt om den sanna maskuliniteten som Connell (1999) beskriver i sin bok maskuliniteter utgår från mannens kropp. Det ses som något inneboende som inte går att stoppa. Mannen ses till exempel vara aggressivare av naturen än vad kvinnan är. Denna aggressivitet är något som mannen inte kan rå för eller förhindra, kroppen driver på aggressionen. Hegemonisk maskulinitet gör att männens dominanta position garanteras samtidigt som kvinnans underordning förblir. Det är inte bara kvinnorna som exkluderas utan de män som inte lever upp till de manliga ideal som finns hamnar också utanför. Denna dominans och underordning mellan olika grupper av män gör de mer feminina männen till ”mesar” och
”ynkryggar”.
3.2 Stigma
En missbrukare stämplas av samhället till att vara en som inte tar ansvar, en som är aggressiv och farlig. Det finns en mängd olika uppfattningar om vilka egenskaper en missbrukare har. Personen i fråga blir hela tiden bedömd utifrån sitt stigma
”missbrukare”.
Stigma som betyder märke eller sticksår är hämtat från antikens Grekland. Brottslingar och andra som avvek från det normala fick ett kroppsligt tecken som skars eller brändes in för att varna allmänheten för stigmats bärare på offentliga platser. Stigmatiseringen var både ett varningsmärke för allmänheten och ett straff. Samhället menade att alla stigmatiserade var socialt marginaliserade, kriminella eller förrädare. Koppling var stark mellan det kroppsliga märket och individens moraliska och kulturella status. (Goffman, 2001) har med sin klassiska studie Stigma blivit den mest refererade definitionen av stigma. Han beskriver den avvikandes roll och identitet. Stigma är ett attribut som är djupt misskrediterande för en individ och tenderar att reducera henne till att endast vara det stigmat påvisar. I mötet med nya människor gör vi en bedömning och placerar in den andra individen. Om denne bär
på socialt avvikande egenskaper eller ett avvikande utseende väljer vi ofta att
kategorisera denna till att vara ”den andra”. Ofta ses denna individ som någon utstött och malplacerad person. Det är på det här sättet stigmatisering fungerar, som en social stämpling som säger att du är annorlunda. Med stigmat tillskriver vi andra individer olika egenskaper som vi föreställer oss tillhöra den stigmatiserade individen.(a.a)
Det finns tre olika typer av stigma som Goffman (2001) tar upp. Han talar om kroppsliga stigman som till exempel ett fysiskt handikapp så som missbildningar. Fläckar på den personliga karaktären är en annan typ av stigma och visar sig till exempel genom missbruk och viljesvaghet. Tribala stigman som inkluderar religion, etnicitet, klass och kön är den tredje typen av stigma. Ett stigma kan alltså vara både synligt och osynligt. Eftersom stigmat inte alltid går att dölja måste individen lära sig att leva med sitt stigma och konfronteras med olika fördomar varje dag i olika
situationer; detta är vad Goffman kallar för misskrediterande situationer. Ett osynligt stigma går att dölja och individen behöver inte konfronteras med det i vardagen men den stigmatiserade identiteten riskerar hela tiden att bli avslöjad. Dessa människor är enligt Goffman misskreditabla. Den som är misskreditabel hamnar ofta i val av att visa sitt stigma eller dölja det som en liten vit lögn. Genom att skyla sitt stigma i sociala sammanhang flyter samvaron oftast på mycket smidigare. Det är en form av anpassningsstrategi att dölja onödigt påfallande tecken. Narkomaner kan t.ex. dölja stickmärken med långärmade tröjor.
Människors agerande beskriver Goffman, (2001) utifrån en scen och genom teatern. Han menar att vi har en viss rekvisita att använda oss av och vissa kulisser att gömma oss bakom. Han menar att alla har ett ”backstage” och ett ”frontstage”. Vårt
backstage är det som vi inte gärna visar upp för allmänheten. Vi städar till exempel när det ska komma gäster, vi går inte gärna på fest utan att ha duschat. Frontstage är tvärtom det som vi vill visa upp för allmänheten, det är vårt ”smink”. Vi tar på oss de finaste kläderna när vi vill göra ett gott intryck och använder oss av ett passande språk för att passa in i sammanhanget. De människor som delar samma stigma bildar ofta egna ”utanförgrupper”. Där är samhörigheten är ofta stor och genom liknande erfarenheter ökar förståelsen för varandra. Det blir en känsla av ”vi och vårt folk” och medlemmarna handleder varandra i olika situationer. En del får dock nog av stigmat och av att vara en av ”olycksbröderna”; då allt hela tiden kretsar kring att vara en som avviker. Inom gruppen kan symboler och kläder visa på tillhörighet och status, medan de utåt sett förstärker stigmat.
Avvikande beteende gentemot majoritetssamhället verkar alltså vara stigmatiserande för vissa människor. Repstad (1999) menar att beteende som anses vara avvikande förstärks genom att människor stämplas som avvikare. De stämplade tillskrivs negativa drag och omgivningen har vissa stereotypa föreställningar om gruppen. De utsatta har ingen möjlighet att visa upp sina individuella egenskaper utan
omgivningen ser bara ”brännmärket”. Konsekvenserna av det blir att den stämplades självuppfattning förändras och den sociala situationen blir en annan. Genom att hela tiden bli behandlad som annorlunda blir det också lätt att tro att man inte är som andra. Det är lätt att fastna i en avvikaridentitet, från att ha varit en fullständig människa blir den som avviker kastmärkt och utstött.
Varje samhälle har sina regler för vilket beteende som är acceptabelt. Stensmo (1991) menar att genom att bryta dessa regler så stämplas också normbrytaren som en
avvikare. En stämpling som t.ex. en ”knarkare” eller ”tjuv” gör att den stämplades möjligheter begränsas; möjligheter som arbete, boende, umgänge blir svårare att ta del av. Socialt redan utsatta grupper blir lättare stämplade eftersom de inte har lika stor möjlighet att dölja sitt stigma. En konsekvens blir alltså att många som är stämplade umgås med andra med samma stigma och tillsammans utgör de en avvikargrupp. Känslan av att vara uppskattad av de andra i avvikargruppen är viktig och svår att känna ute i samhället. Ett inträde i avvikargruppen kan bli som ett socialt uppror och ett avståndstagande från ”svenssonlivet” (Stensmo, 1991).
3.3 Psykodynamiskt perspektiv
När människan utsätts för ett trauma blir reaktionerna olika från person till person. Lundin (1992) beskriver att det inte är helt ovanligt att få kroppsliga symptom på det psykiska, så kallade psykosomatiskt symptom. Symptomen kan vara skakningar, svårigheter med att dra in luft i lungorna och matthet. Det är dock skillnad på
psykosomatiska sjukdomstillstånd och psykosomatiska reaktioner. För att inte riskera att reaktionerna övergår i sjukdomstillstånd så anser Lundin att man så tidigt som möjligt ska sätta in en problemorienterad och strukturerad korttidspsykoterapi. Vid akuta traumatiska händelser utgår man från några grundläggande principer. Man ska sträva efter att behandla patienten så nära tiden för händelsen som möjligt och använda sig av enkla metoder. Desto snabbare man sätter in hjälpen desto bättre förutsättningar skapar man. Cullberg (2000) väljer att dela in faktorer som kan utlösa traumatiska kriser i tre grupper, förlust, kränkning och katastrofer eller
skräckupplevelser.
3.3.1 PTSS
Posttraumatiskt stressyndrom PTSS- är ett samlingsnamn för en rad olika reaktioner som kan uppkomma efter ett trauma. Att man upplevt ett trauma innebär inte att man med automatik drabbas av posttraumatiskt stress. För att utveckla ett PTSS måste en person ha upplevt, blivit hotat eller bevittnat ett allvarligt trauma som inneburit död eller hot om dödsfall. Det finns människor som drabbats av enskilda förluster eller som drabbats av enskilda trauman som att ha blivit utsatta för rån, våldtäkt eller/och misshandel som uppvisade dessa kliniska symtom som ingår i diagnosen PTSS (Lundin, 1992).Det är vanligt med mardrömmar om trauman. Personerna
återupplever, repeterar traumat om och om igen. Det är även vanligt att återuppleva traumat genom dagdrömmar. Dessa flashbacks kan komma i alla möjliga situationer. Att älta en händelse är del av den naturliga processen. Genom den processen
bearbetar hjärnan och psyket den aktuella händelsen (Weisaeth,1997). Personer med PTSS drabbas ofta av koncentrationsstörningar och psykosomatiska symptom som magont, huvudvärk och hjärtklappning. Man kan även drabbas av en känslomässig avskärmning (psychic numbing) vilket innebär att man inte är vare sig är glad eller ledsen (Cullberg,2000). Det föreligger här en stor risk att man utvecklar en kronisk depression.
Att olika människor reagerar olika på samma situationer kan vara beroende på den aktuella livsfas som personen befann sig i vid tillfället för den traumatiska händelsen. Ju tidigare i utvecklingsfasen som traumat inträffar desto djupare tenderar de
psykologiska ärren att bli. Det kan även vara avgörande om traumat återupprepas flera gånger, som exempelvis vid tortyr eller sexuella övergrepp som incest (Cullberg 2000). Lundin (1992) lyfter fram tre faktorer som kan påverka traumat att bli extra tungt. Det är om upplevelsen har inneburit ett uppenbart dödshot eller att man tidigare har haft psykisk problematik som personlighetsstörning. Den tredje faktorn är om man har brister i sitt sociala nätverk samt har fått en skuldbeläggning eller kritik. Det kan leda till att man får en försämrad förmåga till coping och det kan minska
möjligheterna till bearbetning av upplevelsen (Lundin,1992).
3.3.2 Akutpsykologi
Diana S Everstine och Louis Everstines (1986) teorier och erfarenheter av akutpsykologi är ett exempel på hur den utsatte kan behandlas i ett akut läge. Vi kommer att kortfattat beskriva det och lägger fokus på deras förhållningssätt i bemötandet kring akutpsykologi snarare än kring terapeutiska strategier. Everstine och Everstine har varit med och startat en dygnet-runt-öppen akutpsykologisk klinik ETC, Emergency treatment center, i Kalifornien i USA. Dit kan människor ringa eller komma till när som helst på dygnet. Det är vanligt att personalen åker ut på fältet och möter klienterna/patienterna i deras hemmiljö eller på en neutralt vald plats om den utsatte hellre vill det. Det är även vanligt att polisen, släktingar eller grannar
kontaktar dem och ber dem åka till någon situation.
ETC grundades då de ansåg att det fanns ett stort behov av denna typ av terapi. ETC anser att genom att sätta in akut hjälp kan de motverka och minska de psykiska skadorna efter traumat och förhindra uppkomsten av exempelvis PTSS,
posttraumatisk stressyndrom. ETC vill handla preventivt, det vill säga innan symptomen har blivit syndrom. När en kvinna blir våldtagen kränks bland annat hennes integritet. Trots att våldtäkt är en fysisk handling och en fysisk kränkning så sker den största kränkningen oftast psykiskt. Det är vanligt att kvinnan anklagar sig själv för det som inträffat. En person som blivit utsatt för våldtäkt eller våld reagerar som vid en förlust med akut sorg på grund av att de har blivit utsatta för en psykisk förlust. I möte med ETC kan de direkt få hjälp med att bearbeta det som har hänt och reda ut vad som är normala reaktioner på onormal händelse (a.a).
Anledningen till att de har pågående verksamhet dygnet runt är att de tror att det största behovet av denna typ av akutpsykologi inte inträffar på kontorstid det vill säga mellan 9-17 på vardagar utan att det främst är kvällar, nätter och helger som de har mest att göra. Första besöket/mötet tar i genomsnitt 3,3 timmar. Det görs nästan alltid ett och oftast flera uppföljande besök som i genomsnitt varar 1,7 timmar. ETCs målsättning är att vara med tills det att situationen löser sig. Detta till skillnad mot ett ”vanligt” möte med en terapeut som oftast inte varar mer än en timme. Genom att ETC åker ut till personerna som är i behov av vård så slipper personerna själva ta ett aktivt beslut att söka vård. För att söka vård måste man ta reda på dels vilka olika alternativ som finns och vilket som passar en själv. När en person befinner sig i ett chocktillstånd eller i en kris kan det vara svårt att själv bedöma vad som är bäst.
4. METOD
I detta avsnitt kommer vi att presentera hur vi gått tillväga i insamlandet av empirin. Vi kommer att redovisa vilka urval och avgränsningar vi gjort och diskutera varför vi gjort dessa val.
4.1 Val av ansats
Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod då det lämpar sig bäst för vår undersökning. Genom den kvalitativa metoden får vi ett mer djupgående material och en bättre förståelse kring frågorna. Kvale (1997) beskriver den kvalitativa metoden kontra den kvantitativa. En kvalitativ metod syftar på arten och beskaffenheten av något medan en kvantitativ studie syftar på hur mycket, hur stort och mängden av något. En kvantitativ metod skulle inte kunna ge den information vi vill ha för att kunna diskutera våra frågeställningar. Vi är intresserade av att få fram informanternas erfarenheter, tankar och känslor kring de kvinnor som missbrukar och de insatser som finns för dem. Vi vill alltså ha en ökad förståelse för fenomenet.
4.1.1 Val av metod
Hur livet som missbrukare ser ut skiljer sig åt från individ till individ men vi har en tanke om att det finns gemensamma nämnare i en missbrukares vardagsliv i Malmö. Vi har valt att fokusera på kvinnor som missbrukar och deras möte med våld och övergrepp i deras vardag samt hur det hanteras av samhället. För att kunna få en djupare kunskap om detta så ville vi intervjua professionella personer som i sitt yrke möter kvinnorna. Vi ville att våra informanters åsikter ska komma fram med en så liten styrning från oss som möjligt. Vi har därför använt oss av semistrukturerade intervjuer. Denscombe beskriver semistrukturerade intervjuer på följande sätt: ”Vid semistrukturerade intervjuer har intervjuaren fortfarande en färdig lista med
ämnen som ska behandlas och frågor som ska besvaras. Intervjuaren är dock inställd på att vara flexibel när det gäller ämnenas ordningsföljd”. (2000:135)
Vi har precis som Denscombe beskriver haft en intervjuguide (bilaga 1) inför varje intervju. Intervjuguiden bestod av tre teman: verksamheten, kvinnor som missbrukar och insatser. Under varje tema fanns frågor som vi ville ha svar på. Eftersom de vi intervjuade hade olika arbetsuppgifter och olika hjärtefrågor fick vi anpassa frågorna till vem vi intervjuade. Intervjuerna styrdes ofta in på ett speciellt område utefter vad respondenten tog upp och vilket som var dennes hjärtefrågor. Vårt syfte är inte att jämföra informanternas utsagor utan snarare att kartlägga den information som kom fram.
I den kvalitativa intervjun utvecklas frågor och svar utifrån tidigare frågor och svar. Svensson & Starrin (1996) beskriver hur Intervjuaren utvecklar, anpassar och följer upp vad som verkar vara relevant för syftet i forskningen. Enligt Repstad (1999) bidrar en semistrukturerad intervju till att få fram mer djup och bredd i själva
ett informellt samtal kan innebära att informanterna känner sig mer avslappnade och trygga.
4.2 Urval och avgränsningar
Vårt empiriska material är insamlat i Malmö. Vi valde ut de informanter som vi ansåg ha den kompetens för att resonera kring frågeställningarna i vår uppsats.
Informanterna verkar enligt oss som nyckelpersoner i det fält som vi vill undersöka. Nästan samtliga personer kommer så gott som dagligen i kontakt med kvinnor med missbruk. Denscombe (2000) anser att genom att välja ut nyckelpersoner så kommer det ofta fram särskild information som kan vara svår att ta del av utan dessa
nyckelpersoners kompetens. Nyckelpersoner innebär just det att det är personer som har en viss kompetens inom ett område och de kan ge information som andra saknar (a.a). Samtliga av dem som var tillfrågade tackade ja till att medverka.
Här nedan beskriver vi våra informanters yrkesroll och den verksamhet de arbetar inom. Ingen av våra informanter med undantag av en ville vara anonyma i vår
uppsats. Vi har valt att inte använda deras riktiga namn utan väljer olika förkortningar som grundar sig på rubrikerna här nedan. Då vissa av våra informanter har yrken som de är ensamma om går det att spåra vilka de är och det är vi medvetna om. Vi
diskuterar detta mer i avsnitt 3.5 under ”etiska överväganden och forskarrollen”.
Kurator på sprutbytet (KS): Till sprutbytet kommer de intravenösa missbrukarna för
att byta till sig rena verktyg. Här träffar de sjuksköterskor som undersöker dem och hjälper dem med fysiska problem så som infektioner. Missbrukarna har även möjlighet att träffa kuratorer och barnmorska. KS har arbetat under många år på sprutbytet som kurator. Vi har valt att ha KS som respondent för dennas mångåriga erfarenhet och brinnande engagemang av att arbeta med missbrukare.
Missbruksbarnmorska (MB): MB är barnmorska och sexolog. Sedan tolv år tillbaka
arbetar MB enbart som barnmorska till missbrukande kvinnor. Som barnmorska arbetar MB dels för att förebygga oönskade graviditeter genom preventivrådgivning och blir gravida så har de samtal om det för att se vad de vill. MB genomför också gynekologiska undersökningar och arbetar mot spridning av könssjukdomar. MB har en mottagning på sprutbytet och en mottagning på stadsmissionen för att försöka nå kvinnorna ute i deras vardag.
Stadsmissionen (SM): SM är direktor på stadsmissionen. Stadsmissionen erbjuder
låga trösklar med enkla regler. De har en caféverksamhet, matservering, sjukvård och sängplatser varav tre platser är separat för kvinnor. SM tycker att verksamheten i dagens läge är utformad för män. Målet är att ha en verksamhet som passar kvinnorna och deras behov. Vi valde att intervjua SM då vi vet att kvinnofrågan är en
hjärtefråga och alltid lika högaktuell för SM.
Sofia behandlingshem (SB): SB har arbetat med behandling sedan åttiotalet. SB
arbetade först med blandad behandling, det vill säga med både män och kvinnor och senare med enskild kvinnobehandling. SB är idag verksamhetschef. Sofia
deras behov. Vi valde att intervjua SB på grund av dennes stora erfarenhet av hur utsattheten hos kvinnor som missbrukar ser ut och vilka deras behov är.
Rönnbackens kvinnohärbärge (RH) RH har arbetat på Rönnbacken i flera år. RH har
inga tidigare erfarenheter av att arbeta med kvinnor som missbrukar. Huvudsakliga arbetsuppgifter är att se till de primära behoven tillgodoses så som mat, städning och diskning. Personalen sköter kontakter med socialen i vissa ärenden. Det händer att RH har enskilda samtal med kvinnorna om någon känner behov av det. Vi har valt att ta med RH på grund av att vi tror att RH kan ge en bild av kvinnorna i deras vardag.
Metadonmottagningen (MM): Vår respondent har arbetat inom behandling och
beroendevård i flera år. I dag arbetar MM på metadonmottagningen. MM: s
arbetsuppgifter är administrering av läkemedel och att vara ett stöd för patienterna, som kontaktperson och genom stödsamtal. Det är mycket arbete med
återfallsprevention. Vi har valt att ta med MM på grund av dennas mångåriga erfarenhet i arbetet med vår målgrupp. MM har i samtal med kvinnorna tagit del av de kvinnliga missbrukarnas tankar och erfarenheter.
Prostitutionsgruppen (PG): Prostitutionsgruppen består av två individer och de
deltog båda två under intervjun. Vi kommer inte att särskilja dessa informanter utan behandla dem som en källa. Det skulle i stort sätt vara omöjligt att särskilja dem då de under hela intervjun fyllde i vad den andra sa. Det gör inte heller någon skillnad för resultatet då deras åsikter inte skiljde sig åt. Prostitutionsgruppen arbetar med uppsökande verksamhet på gatan två kvällar/nätter i veckan. Då åker de runt i de kvarter som de vet att de prostituerade rör sig i och pratar med kvinnorna och
undersöker läget. Övrig tid arbetar de med att ha stödsamtal med både aktiva och före detta aktiva prostituerade. De har också stödgrupper på olika behandlingshem samt att de ger information och utbildar olika grupper i ämnet så som föreläsningar på högskola. Vi har valt att ta med PG på grund av deras specifika erfarenhet av att arbeta med vår målgrupp både när de är aktiva och när de har lämnat prostitutionen och missbruket bakom sig.
Kvinnofridssamordnare (KF): KF är samordnare för kvinnofridsprogrammet i Malmö
och har varit med och utvecklat kriscentrum för kvinnor och barn.
Kvinnofridsprogrammet är ett samlingsprogram med olika insatser kring våld mot kvinnor. Inom detta program ser de till hur man kan utveckla för att förhindra våld, hur man kan arbeta förebyggande, skapa opinionsbildning, men också vilka insatser man behöver för att stödja de utsatta kvinnorna, barn som lever med våld, barn som är utsatta för våld och män som använder våld. KF arbetar inte med individerna utan med samordning mellan myndigheter, frivilligorganisationer och verksamheter. Vi har valt att ta med KF för dennes stora kunskaper kring våld och dess problematik. I princip så har alla våra informanter tipsat oss om andra informanter som de anser skulle vara viktiga för oss att intervjua. De flesta av informanternas förslag på nya informanter har varit de som redan ingick i vår studie, men det har dock dykt upp nya namn också. Då vi redan hade ett brett empiriskt material för vår c-uppsats var vi tvungna att begränsa oss till dem vi redan valt ut. Till vidare forskning på detta område skulle vi gärna inkludera de föreslagna.
4.3 Genomförande
Till att börja med ringde vi informanterna och frågade om de ville delta i vår studie och bokade in tid för intervju enligt deras önskemål. Därefter skickade vi ut de blanketter som det etiska rådet på Malmö högskola kräver. Vidare om detta och övriga etiska aspekter, se avsnitt 3.5.
Som vi nämnt tidigare i avsnitt 3.1.1 har vi utarbetat en intervjuguide med teman. Innan vi genomförde intervjuerna kom vi överens om de roller som vi skulle ha under intervjuerna. Vi valde att en av oss skulle ha ansvaret för att leda intervjun och den andra skulle göra stödanteckningar och komma in med uppföljande frågor. Vi turades om att ha den ledande rollen ungefär vid varannan intervju. Maria hade av praktiska skäl ansvaret för att den teknik som vi spelade in intervjuerna på.
Alla intervjuer ägde rum på våra informanters arbetsplatser. Under fyra av
intervjuerna satt vi i ett konferensrum medan under de övriga fyra satt vi på deras respektive kontor. Vi upplevde ingen skillnad på intervjuklimatet beroende på var vi satt. Att intervjuerna ägde rum på våra informanters hemmaarena var deras egna val. När vi ringde för att boka intervjuerna tog alla för givet att vi skulle komma till dem och det passade oss väldigt väl.
När vi träffade våra informanter började vi med att småprata lite allmänt för att skapa en bra stämning. Vi blev erbjudna kaffe/te på samtliga ställen. Vi började alltid intervjuerna med att tydligt presentera oss och vårt syfte igen. Vi introducerade de teman som vi skulle ta upp så att våra informanter skulle ha kontroll över vad som skulle komma.
Vi erbjöd alla att vara anonyma men alla avböjde bestämt med undantag av en person. Intervjuerna spelades in på en bandspelare. Inspelningarna var endast till för oss och vi har valt att kassera dem när vi transkriberat materialet. Vi har gjort en selektiv transkribering där vi valt att utelämna pauser, vissa upprepningar och information som inte var viktig för vår studie. Att vi använde oss av bandspelare vid intervjuerna visade sig vara till fördel eftersom vi helt och hållet kunde fokusera på dem vi intervjuade. Det har också varit enklare för oss att ställa följdfrågor. Det ledde dessutom till ett mer avslappnat samtalsklimat. Under intervjuerna satt vi snett
bredvid intervjupersonerna. Denscombe (2000) rekommenderar att undvika att sitta mitt emot varandra av den anledningen att det då är lätt att fastna i konstant
ögonkontakt med varandra. Ögonkontakten kan verka påträngande i vissa fall och kan påverka intervjupersonens svar. Det är att föredra att sitta snett mittemot varandra, då kan man välja vart man vill rikta blicken utan att verka varken påträngande eller avvisande. (a.a)
4.4 Bearbetning av data
Vi började med att läsa igenom våra intervjusvar för att få en överblick av materialet. Under läsningen gjorde vi anteckningar ute i marginalen som visade på de
tankegångar vi hade kring materialet Som analysmetod tyckte vi att meningskoncentrering passade. Kvale (1997) beskriver hur man genom
utskrivna intervjumaterialet gick vi tillbaka till särskilda avsnitt, eller meningsenheter som var relevanta för våra frågeställningar. Utifrån de meningsenheter som vi tog ut formulerade vi olika teman. Därefter ställde vi samman vad som hörde ihop med vad och konstaterade vilka relationer som fanns mellan olika teman. De teman vi hade upptäckt koncentrerades på så sätt i alltmer väsentliga innebörder. Vi sorterade in våra olika teman i tre undergrupper som alla hade sin utgångspunkt från
frågeställningarna. De teman som vi från början kunde urskilja passade in under någon av de tre undergrupperna, utsattheten hos kvinnor som missbrukar, insatser i Malmö idag och behovet av insatser.
4.5 Etiska övervägande och forskarrollen
Vi ringde upp de tilltänkta informanterna ca tre till fyra veckor innan vi önskade träffa dem. Detta för att ge våra informanter tid för eftertanke om de ville delta. Våra informanter är väldigt upptagna i sitt arbete så vi ansåg att det var viktigt att vi var ute i god tid. Vi hade avsatt tre veckor i rad där informanterna fick välja när det passade dem bäst att bli intervjuade. Vi skickade skriftlig information om vår studie via e-post i samband med att vi talat med dem i telefon.
Från Malmö högskolas etiska kommitté fanns det ett krav på att införskaffa ett skriftligt tillstånd från våra informanters verksamhetschefer för att vi skulle få intervjua dem. Det var väldigt svårt och tidskrävande att få tag på dessa
verksamhetschefer. Vissa blev även väldigt skeptiska till vad vårt egentliga syfte var då de inte hade varit med om detta tidigare. Endast en som vi talade med ifrågasatte det inte. Vi fick inte personligen tag i alla verksamhetschefer så de informanter det gällde hjälpte oss med att vidarebefordra blanketten till den som skulle ha den. Flera av våra informanter reagerade också på att vi var tvungna att få deras chefers signatur för att det skulle vara tillåtet att intervjua dem. Detta med anledning av att de jobbar självständigt och själva kan ta sådana beslut, samt att de flesta ställer upp på flera intervjuer i månaden. En del upplevde därmed att deras kompetens ifrågasattes. Innan varje intervju startade lämnade vi över en samtyckesblankett som våra
informanter läste igenom och skrev under. På den stod det att de var medvetna om att de när som helst kunde välja att avbryta intervjun och att de var muntligt och
skriftligt informerade om vad deras information skulle användas till.
Kvale (1997) anser att det viktigt att undersöka om medverkan kan leda till eventuella konsekvenser för dem som är med. Det kan vara att exempelvis under en
intervjusituation känner respondenten en sådan trygghet och rycks med så att den avslöjar mer än vad den hade tänkt från början. Vi tror inte att medverkan i vår uppsats skulle kunna leda till eventuella konsekvenser för dem som medverkade då de är så vana vid att bli intervjuade. Vi tror i sådant fall att intervjuerna öppnade upp för nya tankar och kunskaper för våra informanter.
Gränser för vem som är expertis i en fråga är väldig svår att definiera men våra informanter har en mångårig erfarenhet av sitt yrke och nästan samtliga framträder i media. Med den motiveringen menar vi att våra informanter kan räknas som expertis inom det område som de verkar. I och med det anser vi att det inte finns någon mening med att göra dem helt anonyma mot deras vilja. Vissa av yrkesrollerna finns
det bara en eller några få av i hela Skåne. Hade vi försökt anonymisera dessa
personers yrkesroller så skulle syftet med studien vara omöjligt att nå. Vi har valt att inte skriva ut deras namn, men det finns en möjlighet att spåra vilka de är. I fallet med respondenten som ville vara anonym har vi valt att utelämna viss information för att försvåra identifiering. Vi berättar heller inte vem av våra informanter som valde att vara anonym.
För att komma nära människors upplevelser lämpar sig intervjuer bäst. Wallén (1996) förklarar att en som intervjuar inte ska agera som en expert gentemot sin
samtalspartner. Egna känslor och upplevelser påverkar både frågor och tolkning av svar. Vi har båda erfarenheter av att arbeta och praktisera med målgruppen. Vi har en förkunskap på området och en del av den information som kom fram var inte ny för oss. Vi kände att det var väldigt lätt att ryckas med och berätta om våra egna
erfarenheter. Vi försökte att i så stor utsträckning som möjligt hålla oss neutrala under intervjun och inte tala om oss själva och våra tankar. Efter intervjuerna småpratade vi lite och bekräftade det vi höll med om och hade upplevt.
En forskares närvaro påverkar alltid resultatet av intervjuerna. Svensson & Starrin (1996) diskuterar olika grader av delaktighet när en forskare har intervju som metod. Vid en intervjusituation är närhet ett måste. En distans mellan respondenten och intervjuaren gör att det kan bli svårt att få den information som man vill nå. Den som blir intervjuad måste känna förtroende för intervjuaren för att resultatet skall bli tillförlitligt. Trygghet är en viktig komponent i en intervjusituation. Känner respondenten sig otrygg är det ofta svårt att slappna av och besvara frågorna på ett uppriktigt sätt. Relationen mellan forskare och respondent kan ses som nyckeln till respondentens livsvärld. I slutet av intervjun sker en distansering då intervjuaren försöker sammanfatta intervjun i korta drag. Relationen har betydelse av ovan nämnda anledningar för trovärdigheten och validiteten i forskningen (a.a.). Vid samtliga av våra åtta intervjuer upplevde vi att relationen mellan oss och
informanterna var avslappnad och lugn. Vi började med att småprata lite innan vi presenterade vårt syfte som vi nämnde ovan. Vi upplevde det som att alla informanter ville vara med och delta i studien och att de ville ge oss så mycket information som de kunde bidra med.
Det faktum att intervjuerna genomfördes när Annsophie var höggravid tror vi lättade upp stämningen. Uppenbarelsen av en stor mage fungerade lite som en ”isbrytare” och bidrog till leende och det blev automatiskt lite naturligt småprat kring det.
4.6 Validitet och reliabilitet
Kvale (1997) menar att validitet är det samma som giltighet. Studien ska helt enkelt avspegla det forskningen har avsett att undersöka. I vårt arbete är det en fråga om vår redovisning på ett trovärdigt sätt återspeglar våra informanters åsikter. Det riktar sig alltså inte mot vad som är objektiv sanning utan mot vad som är informanternas utsagor. Validitet blir högre genom att man hela tiden kontrollerar och ifrågasätter resultatet. Vi anser att vi gjort det genom att vi prövade våra data mot tidigare forskning på området och genom att vi i slutet av intervjuerna sammanfattade våra informanters tankar. I slutet av varje intervju stämde vi också av vad intervjupersonen
sagt innan; vi sammanfattade tankegången med ledande frågor som ”Om jag förstår dig rätt, så menar du att”. På så vis kontrollerade vi om vi förstått respondenten rätt. Reliabilitet visar på metoders tillförlitlighet eller trovärdighet, om de ger samma resultat oavsett vem som utför undersökningen. Då vår studie är kvalitativ är detta ogenomförbart. Den kvalitativa studien formas av den sociala interaktionen som sker mellan oss och informanten. Vi anser att det är i princip omöjligt att genomföra samma intervju med samma svar två gånger. Faktorer som kön, ålder, etnisk bakgrund och andra personliga faktorer kan påverka svaren. Dessutom är en
kvalitativ intervju en inlärningsprocess både för den som intervjuar och den som blir intervjuad. Vår kunskap i ämnet var mycket mindre vid de första intervjuerna jämfört med de sista. Det gäller att hela tiden kritiskt pröva materialet och att var noggrann för att uppnå en tillfredställande reliabilitet. För att öka reliabiliteten har vi hela tiden haft detta i åtanke. Under intervjuperioden och analysprocessen har vi ständigt fört en diskussion angående olika sätt att tolka intervjudata och våra olika roller under intervjuerna.
5. RESULTAT
Detta kapitel är uppdelat i tre olika huvudteman som har sitt ursprung från våra tre frågeställningar, utsattheten hos kvinnor som missbrukar, insatser i Malmö idag och
behovet av insatser.
5.1 Utsattheten hos kvinnor som missbrukar
I intervjuerna med våra informanter så har nästan hälften av tiden gått åt till att tala om hur utsatta de kvinnor som missbrukar är. De stängs inte bara ute från samhället för att de är missbrukare utan också inom den egna gruppen. Kvinnorna är längst ner i hierarkin och utsätts för mycket våld. Underrubrikerna i detta avsnitt har fått sina namn utifrån citat från någon av informanterna som sedan också blir citerad i texten.
5.1.1 Jag har inte träffat en enda kvinna som är tung missbrukare som inte blivit slagen
Våld och övergrepp är ett vanligt inslag i vardagen för de kvinnor som har ett tungt missbruk. De flesta kvinnorna blir någon gång utsatta för våld. SM berättar att den vanligaste orsaken till att kvinnorna söker vård på stadsmissionshälsan är för
misshandel. Männen söker mest för infektioner och då är det inte så att kvinnorna har mindre infektioner än männen. MB beskriver också hur vanligt våldet är mot denna grupp.
Jag har inte träffat en enda kvinna som är tung missbrukare som inte blivit slagen. På stadsmissionen är det 90% som har färsk misshandel. Det betyder att de varit utsatta för det här hur mycket som helst.
Många av kvinnorna blir misshandlade av sin egen pojkvän. Trots att de flesta någon gång blir misshandlade i ett förhållande så föredrar de flesta kvinnorna att ha en pojkvän. PG förklarar att många söker trygghet och uppmärksamhet hos en man. Många gånger får kvinnan försörja både sitt och sin mans missbruk genom att gå på gatan. I utbyte mot att kvinnan försörjer mannen så skyddar han henne från att bli slagen av andra män och det är också han som oftast sköter narkotikainköpet. Det innebär ofta en stor trygghet även om det också innebär att kvinnorna får stryk. MB förklarar hur kvinnor kan resonera kring att leva med en man som misshandlar dem:
Ja, sen är det inte så konstigt att de har en kille. De menar att det är bättre att jag blir slagen och att han knullar med mig än att jag skulle bli slagen och knullad av tio andra… Jag fattar mycket väl att de har en man som kanske misshandlar dem. Det är den enda trygghet, det måste man förstå.
MB fortsätter vidare och berättar om en kvinna som brukar komma till sprutbytet. Hon är fruktansvärt rädd för sin kille. Hennes största skräck är att hon ska bli med barn med honom. När hon kommer för att byta till nya sprutor så passar de på att ge henne en p-spruta utan att hennes pojkvän får veta. Skulle han få reda på att hon gick till barnmorskan så skulle han slå henne halvt ihjäl. Han binder uppe henne totalt,
men samtidigt är han hennes enda trygghet. KS berättar om en kvinna som berättade att hon träffat en pojkvän och att det var första gången i hennes liv som hon hade en kille som inte slog henne.
Tyvärr är kvinnorna väldigt utsatta för våld och sexuellt våld utanför förhållandet också. KF beskriver att kvinnorna utsätts för mycket kränkningar och våld av både fysisk och psykisk karaktär. Mycket av denna misshandel sker i prostitution eller då kvinnor går in i en sexuell relation för att ha någonstans att bo. PG ger ett exempel på en prostituerad kvinna som blev våldtagen i prostitutionen.
En kvinna kom till oss och berättade att hon hade blivit våldtagen kvällen innan. Hon var dock tvungen att ta två torskar innan hon kunde följa med och anmäla. Men hon sa att hon inte hade duschat iallafall.
Många av de kvinnor som missbrukar har dessutom blivit utsatta för övergrepp som barn. SB berättade att enligt utvärderingar som de gjort på Sofia behandlingshem så har sextio procent av kvinnorna varit utsatta för övergrepp som barn. Då räknar de ändå med att mörkertalet är stort.
5.1.2 De har så mycket skuld och skam
Alla informanter tar upp att kvinnorna känner en stor skam och skuld för sitt leverne. Samhället har förväntningar på hur en kvinna ska agera. Dessa kvinnor kan omöjligt leva upp till dessa förväntningar vilket skapar en stor skamkänsla. MM beskriver det på följande sätt:
Kvinnor som har ett missbruk de tar mer stryk känslomässigt just eftersom att samhället är uppbyggt så att du ska vara en god mor och en god hustru och man ska sköta hemmet, det är idealbilden som finns. De här kvinnorna kan aldrig leva upp till det//…// det är en bild som de själva målar upp och som samhället i stort målar upp, de skäms något fruktansvärt, de har så mycket skuld och skam.
PG förklarar att skammen är extra stor för de kvinnor som prostituerar sig. Dessa kvinnor blir inte bara utpekade av samhället utan också inom den egna gruppen. De känner att de blir uttittade av andra kvinnor som missbrukar men som inte
prostituerar sig. PG säger också att kvinnorna tror att det syns på dem att prostituerar sig. Skammen över att inte leva upp till den samhälleliga idealbilden gör att många bedövar denna smärta med ännu mera droger.
Våra informanter vittnar också om att kvinnorna tar på sig skulden för mycket av det de utsätts för. De tror att de själva är anledningen till vad de råkat ut för. KS beskriver hur en del lägger skulden på sig själva för att de blivit misshandlade.
Kvinnor som blir misshandlade lägger ofta skulden på sig själva. Jag fick ett par smällar för att jag inte gav mig eller för att jag provocerade honom till det.
SB berättar att denna skam sitter kvar långt efter det att de slutat missbruka. Kvinnorna på Sofia behandlingshem harsvårt att prata om sexuella övergrepp och övergrepp eftersom de fortfarande känner en stor skam.
5.1.3 Kön och missbruk
Informanterna är överens om att förväntningarna på kön är väldigt starka i missbrukarmiljön. Det är en machovärld där det gäller att inte visa sig svag. KS beskriver männens behov av att visa sig starka.
I denna värld måste männen vara tuffa och kunna hävda sig. Ingen ska kunna sätta sig på dem. De måste vara så för att överleva.
Många av kvinnorna tar också på sig en roll att vara tuffa och kaxiga. De vill inte visa sig svaga. De flesta har dock ett behov av att visa en feminin sida och klä upp sig. SM beskriver hur kvinnorna på stadsmissionen pryder sig.
Det finns ingen måtta på hur kvinnorna målar sig och tvättar sig, pryder sig, kammar sig och donar. Det är så noga, sen är det kanske inte den smaken som man själv har… de färgar håret, de målar naglarna även om naglarna är brutna och
skamfilade och fingrarna är nariga så målar man naglarna. De har spetsunderkläder till blånader och sår, de vill så gärna.
SB beskriver att kvinnorna lägger ner mycket mer tid på att klä upp sig och sminka sig när de är i en blandad behandling. Det finns de tjejer som ägnade två timmar innan en morgonsamling på att lägga make up. På Sofia finns det bara kvinnor och där finns inte det behovet av att piffa upp sig på samma sätt. Medan SB beskriver kvinnornas utseendefixering i negativa ordalag så menar MB att det är viktigt att bekräfta deras kvinnlighet.
Jag brukar säga vad snygg du är, vilken läcker klänning du har. De ska känna sig lite stolta över att de är kvinnor. De ska kunna gå med hur djup urringning som helst eller hur kort kjol eller höga klackar men de ska fan inte bli våldtagna av en man. Det är väldigt viktigt att bekräfta deras kvinnlighet.
SM håller med om detta. Kvinnorna har aldrig upptäckt något bra med att vara kvinna. De känner ingen stolthet över sitt liv som kvinna eller över sin kropp. De har endast känt att de är ett objekt, en kropp som alla andra jämt utnyttjar.
5.1.4 Kvinnorna är längst ner
Kvinnorna befinner sig längst ner i hierarkin bland missbrukarna. Det är männen som har makten. Det är de som sitter på drogerna och kvinnorna måste gå ner på knä för männen för att få tillgång till drogerna. Det finns ett utbrett kvinnoförakt både hos männen och hos kvinnorna. SM beskriver hur de som har det svårt ofta slår ner på dem som befinner sig längre ner i hierarkin.
Det är ju inte så att fattigdom förenar eller solidariserar utan ju mindre vi har tror jag vi människor har en större benägenhet att slå neråt. Männen slår neråt, de slår neråt mot bögar och de slår ner mot zigenare och de slår ner mot det de uppfattar som mindre värt. En kvinna är alltid längst ner, hon är under bögarna, hon är under zigenarna, hon är under ”negrerna” som de säger. Kvinnorna är längst ner.
