Linköpings universitet | Institutionen för kultur och samhälle Examensarbete i svenska, 15 hp | Ämneslärarprogrammet Höstterminen 2020 | 93XSV1
Det handlar om språket
–
Attityder till etnolekter och flerspråkighet inom skolanConcerning the Language
– Attitudes Towards Ethnolects
and Multilingualism in Education
Lotten Rosén Didrik Florhed
Handledare: Robert Eklund
Examinator: Suzanne Parmenius Swärd
Linköpings universitet SE-581 83 Linköping, Sweden 013-28 10 00, www.liu.se
Institutionen för kultur och samhälle 581 83 LINKÖPING Seminariedatum 2021-01-21 Ämne Svenska Språk Svenska Examensarbete 1 15 hp Kurskod 93XSV1 Termin/År 7/4 Titel
Det handlar om språket – Attityder till etnolekter flerspråkighet inom skolan
Title (engelsk)
Concerning the Language – Attitudes Towards Ethnolects and Multilingualism in Education
Författare
Didrik Florhed & Lotten Rosén
Sammanfattning
Följande arbete undersöker olika attityder och föreställningar som förekommer i samhället och skolan kopplat till flerspråkighet och etnolekt. Även effekterna av dessa attityder undersöks utifrån ett individperspektiv. Det genomgående temat som återfinns i forskningen målar upp en tydlig språklig nedvärdering av etnolekt och flerspråkighet där standardiserad svenska framläggs som dess åtråvärda motsats. I massmediala anföranden förekommer bilden av etnolekt som ”ett aggressivt rop på hjälp” och som ett språkligt inslag som bör motarbetas. Även i en skolkontext förekommer negativa föreställningar till etnolekt och flerspråkighet där avvikelser från standardiserad svenska betraktas som skadliga för elevers framtidsutsikter. Nyckeln till akademisk och samhällelig framgång anses ligga i anammandet av standardiserad svenska. Flerspråkighet anses också som en ofördelaktig aspekt hos eleverna som i längden kunde/skulle leda till försämrade svenska språkkunskaper. Detta är en vanligt förekommande språkmyt och forskning har påvisat att förstaspråksinlärning gynnar andraspråksinlärningen. Utifrån ett individperspektiv kan den språkliga nedvärderingen bidra till utanförskap och inlärd hjälplöshet. Etnolekten kan bli ett medel att bibehålla gemenskap i utanförskapet. Uppsatsen belyser vikten av att fortsätta bedriva språksociologisk forskning kring etnolekt och flerspråkighet samt kompetensutveckla skolpersonal så att de kan hjälpa istället för att stjälpa flerspråkiga elever.
Nyckelord
Språksociologi, sociolingvistik, språkvärdering, språkattityder, flerspråkighet, enspråkighet, etnolekt, ungdomsspråk, skolväsendet
Innehåll
1. Inledning 3
1.1. Syfte 4
1.1.2. Frågeställning 4
1.2. Disposition 4
2. Tillvägagångssätt och genomförande 5
2.1. Avgränsningar och perspektiv 5
3. Teoretisk bakgrund 7
3.1. Begrepp 7
3.2. Ackommodationsteori 9
3.3. Kategorisering baserat på språk 10
3.4. Förorter och utsatta områden 11
4. Attityder till etnolekter och flerspråkighet i samhället 13
4.1. Den torftiga förortssvenskan 14
5. Attityder till etnolekter och flerspråkighet i skolan 18
5.1 Den enspråkiga myten 19
5.2 Språkkategorisering 20
5.3. Några flerspråkiga framsteg 22
6. Effekter och konsekvenser av dessa attityder för individen 24
6.1. Språket skapar utanförskap 24
6.2. Pedagogisk-psykologiska effekter 26
7. Diskussion 28
7.1.1. Problemet med språklig auktoritet 28
7.1.2. Gemenskap i utanförskapet 29
7.1.3. Slutsats – hur går man vidare? 30
7.2. Vidare forskning 30
1. Inledning
Sverige har under 2000-talet ökat sin befolkning med cirka 16 procent, vilket innebär en ökning med 1,4 miljoner invånare. Folkökningen har sin grund i att fler människor fötts än dött och att fler invandrat än utvandrat (SCB 2020). Siffror framtagna av SCB visar att just invandringen bidragit mest till folkökningen. Med ökad invandring medföljer också en ökad språklig variation. Denna variation genomsyrar i sin tur hela samhället där språket ständigt utvecklas och förnyas. Som blivande svensklärare blir därför den språkliga aspekten särskilt viktig och intressant att undersöka i ett alltmer globaliserat och mångkulturellt Sverige. Vilka attityder och föreställningar finns det kopplat till språklig variation? Hur påverkas de som talar med brytning? Språket är en essentiell komponent för mänskliga interaktioner i samhället. Förutom att fungera som ett rent kommunikativt redskap så har det en även en betydande roll i bildandet och bibehållandet av identitet och gemenskap. Inom gemenskaper uppstår normer som dikterar vilka beteendemönster som accepteras inom den avsatta gruppen. Vanligtvis tillhör vi människor flera gemenskaper parallellt men skiftar både beteende och tal baserat på kontext (Einarsson 2009, s. 35; Einarsson 2013, s. 185 f.). Vi använder vårt språk för att medvetet eller omedvetet markera vilken grupp vi vill eller inte vill bli identifierad med. Språksociologisk forskning har kunnat påvisa att vi genom små språkliga tendenser markerar grupptillhörighet i vårt spontana tal (Kotsinas 2007, s. 19). Dessutom kan vårt tal avslöja ålder, kön, geografiskt ursprung och social status samt påvisa gillande eller ogillande mellan talare (Einarsson 2009, s. 43, 143; Kotsinas 2007, s. 19; Sigurd & Håkansson 2007, s. 163).
Vidare påverkar också vårt språkbruk och hur vi som individer upplevs och bedöms av omgivningen. I en studie av Niklas Torstensson (2010) påvisas att svenska invandrare uppfattas olika baserat på deras varierande brytningar. Trots att de svenskfödda i studien hade svårt att identifiera flerspråkiga individers ursprung bildades fördomar kring individen just för att de inte talade standardsvenska (ibid. s. 104 f.). Genom interaktioner och tal sker ständigt språkliga värderingar som i sin tur dikterar hur en människas karaktär och status framställs i en samhällelig kontext. Följaktligen är språkvärdering en viktig variabel för de attityder och föreställningar som bildas i mötet med andra. Ur en utbildningskontext blir detta särskilt intressant eftersom lärares
och skolväsendets attityder och förväntningar på eleverna har stor påverkan på elevernas förutsättningar till utveckling.
1.1. Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka attityder till flerspråkighet och etnolekter som förekommer i det rådande samhället. Vidare kommer även genomgående föreställningar kring etnolekter och flerspråkighet undersökas utifrån en skolkontext. Slutligen kommer också konsekvenserna och effekterna av de framträdande förväntningar utforskas utifrån ett individperspektiv.
1.1.2. Frågeställning
Med stöd i forskning om etnolekter och flerspråkighet har vi följande frågeställningar: 1. Vilka attityder till etnolekter och flerspråkighet finns i samhället?
2. Vilka attityder till etnolekter och flerspråkighet finns i skolan? 3. Vilka effekter och konsekvenser får dessa attityder för individen?
1.2. Disposition
Arbetet inleds med en kort redogörelse för uppsatsens tillvägagångssätt och genomförande. Därefter introduceras en teoretisk bakgrund som formar en grundförståelse för språksociologiska teorier och språklig värdering. Sedan behandlas respektive frågeställning i varsitt kapitel, vilket därpå mynnar ut i en diskussion kring litteraturens svar på frågeställningarna samt förslag på vidare forskning.
2. Tillvägagångssätt och genomförande
Vårt primära tillvägagångssätt i insamlandet av material har varit via sökmotorerna Unisearch, ERIC, Libris och Google Scholar. Då användes variationer av sökord/sökningar som ”språksociologi”, ”etnolekt”, ”attityder till språk i skolan”, ”lärares attityder till språk”, ”ungdomsspråk”, ”ethnolects”, ”multilingualism”, ”monolingualism”, ”language attitudes” och “language development bilingual”.
Därefter har vi sammanställt ett antal grundkällor som vi fann särskilt relevanta för vårt område: Jan Einarssons (2009) Språksociologi, Per Lagerholms (2018) Språknormer och språkvärdering och Rickard Jonssons (2008) Blattesvenska och annat obegripligt språk i SLÅ (2008). Vi anser att följande tre verk gav en bra grund och bredd att utgå från vid fortsatta sökningar och avgränsningar. Vidare undersökte och sammanställde vi verkens litteraturlistor och därifrån plockade ut referenser som sammanföll med vårt område. Vi har också besökt Linköpings universitetsbibliotek och Tranås stadsbibliotek för att låna en del av referenslitteraturen. Vi har även fått flera rekommendationer från vår handledare som också behandlats.
På grund av den rådande covid-19 pandemin har uppsatsarbetet skett på distans via Google Documents där vi gemensamt fört loggböcker, skrivit och utformat respektive del av uppsatsen. Vi har även varje arbetsdag genomfört avstämningar via Zoom- och telefonsamtal där uppsatsinnehållet och litteraturen diskuterats. Trots det komplicerade distansläget anser vi att samarbetet fungerat mycket bra.
2.1. Avgränsningar och perspektiv
Tidigt kom vi att intressera oss för språkvärdering i samhället och framförallt skolan samt vad som klassas som korrekt/fördelaktigt kontra felaktigt/ofördelaktigt språk. Detta förde oss in på sociolingvistik och begrepp som etnolekt och flerspråkighet. Därmed formades konturerna av följande arbete som vi kom att kalla ”Det handlar om språket”.
Då lingvistik och sociolingvistik är stora forskningsområden finns det självfallet delar som vi inte har plats att redogöra för i den här uppsatsen. Vi har främst valt att lyfta fram delar som har direktkontakt med våra frågeställningar och som redogör för hur vi människor tolkar och värderar andras tal. Således kommer vårt fokus vara på sociolingvistik, det vill säga det som avser förhållandet mellan språket och samhället i stort. Det innefattar hur språket och språklighet upplevs, formas och uttrycks i relation till samhällets olika grupper och individer. Det som däremot inte kommer ses över är de generella diskurserna inom lingvistik såsom språkets uppbyggnad som exempelvis språkets grammatiska, lexikala och fonetiska strukturer.
För att arbetet inte ska bli för omfångsrikt har vi även fått göra stora avgränsningar i hur detaljerat vi redogör för komplicerade och mångfacetterade ämnen kopplat till språklig värdering. Ett sådant är rasism och generell främlingsfientlighet. Sammanlänkat med dessa går även kultur- och klassbegreppet att lyfta.
Perspektivet som anläggs för uppsatsen är således ett språkligt och till viss del sociologiskt. Vi försöker problematisera den förhärskande bilden av språk och språkinlärning genom att framföra relevant forskning som lyfter fram olika förklaringar och lösningar för att bidra med språkutveckling för alla elever i svenskämnet.
3. Teoretisk bakgrund
Bakgrunden inleds med en övergriplig begreppsförklaring av tre centrala begrepp. Därefter presenteras ackommodationsteorin och en rad språksociologiska forskningsresultat som påvisar kopplingen mellan språklig värdering och fördomar mot specifika grupper. Slutligen introduceras forskning som kan ge en förklaring till utsattheten som drabbar förorter.
3.1. Begrepp
Den begreppsapparat som förekommer i denna uppsats baseras på etablerade uttryck inom den språksociologiska forskningen. Vi väljer att redogöra för etnolekt, flerspråkighet och attityd som en introduktion och ett förtydligande inför uppsatsens följande delar.
Jan Einarsson (2009, s. 147) redogör för begreppet etnolekt i boken Språksociologi. Där framgår att termen beskriver en talares etniska markörer som uppkommer i mötet mellan minoritet- och majoritetsspråk. Det behöver då inte uteslutande framträda som en brytning utan också som en medveten eller omedveten språklig markering för att signalera etnisk tillhörighet i ett flerspråkigt sammanhang (ibid. s. 147). Detta kan tydligt uppenbaras genom ungdomsspråk i mångkulturella grupper i vad Einarsson väljer att kalla multi-etnolekt (ibid. s. 213). Där samspelar och blandas språkliga företeelser från en mängd olika etniciteter och bildar ett särskilt sätt att tala. I denna uppsats förekommer ett antal synonyma begrepp till etnolekt: blattesvenska, förortssvenska och förortsslang.
Begreppet flerspråkighet betecknar personer som talar fler än ett språk. Även termen tvåspråkighet är vanlig i språksociologiska sammanhang (Einarsson 2009, s. 91). Uppdelningen mellan de språk en person behärskar delas in i modersmål/förstaspråk och andraspråk där ordningsföljden när språken introducerades avgör vilket som är första- och andraspråk. Det finns även de fall då barn växer upp med fler än ett enskilt förstaspråk, exempelvis då föräldrarna inte delar samma modersmål. Således kan uppdelningar och gränsdragningar mellan språkkunskaper vara mer eller mindre komplexa och i vissa fall omöjliga.
I litteraturen florerar flertalet begrepp för att beskriva gruppen människor som har svenska som andraspråk. Dessa begrepp kan vara: multietniska gemenskaper, invandrare, invandrarbarn, invandrarelever, tvåspråkiga och flerspråkiga men det som åsyftas är kopplat till tre gemensamma förhållanden. Det första är ett annat modersmål än svenska, det andra är släkt eller familj med erfarenheter utanför Sverige samt en historia av en transnationell förflyttning och det tredje är omgivningens och samhällets kategorisering och bemötande (Runfors 2003, s. 18). Attityder avser uppfattningar kring fenomen av mer eller mindre känslomässig karaktär. Vidare bär språkliga attityder ett vedertaget anseende av att sakna substans och objektiv sanning i förhållande till de uppfattningar som uttrycks (Lagerholm 2018, s. 106 f.). Einarsson (2009, s. 217) lyfter fram tre samverkande komponenter som utgör grunden i formandet av attityder. Dessa tre komponenter är: kognitiv, evaluativ och konativ (ibid. s. 217). Den kognitiva komponenten (kunskapsinriktad) innefattar all sorters uppfattningar, tolkningar och sanningar/osanningar som attribueras en särskild företeelse. Föreställningarna som uppkommer kan baseras på egna erfarenheter eller auktoriteters uttalanden. Känslolivet är, som tidigare nämnt, centralt i skapandet av attityder. Den evaluativa komponenten (känslomässig) kopplas samman med just detta. Einarsson (2009, s. 218) förklarar att när känslomässiga värderingar sammanförs med negativa föreställningar uppstår fördomar som i sin tur frambringar negativt laddade känslor kopplat till särskilda företeelser, grupper eller fenomen. Den konativa komponenten (handlingsberedskap) gör att vi skapar en beredskap för att på olika nivåer verka utifrån de värderingar och föreställningar vi har. Exempelvis kan en sådan handlingsberedskap resultera i en allmän fientlighet mot en grupp. De kognitiva, evaluativa och konativa komponenterna menar Einarsson (2009, s. 218) är tätt sammanlänkade och därmed svåra att särskilja. Språkligt betingade attityder, där språklig variation står i centrum, speglar i grund och botten attityder kopplat till gruppen talare. Om konnotationerna kring en viss social och/eller kulturell grupp är vedertaget negativ i ett samhälle kommer därmed också språket som kopplas till gruppen uppfattas som frånstötande (Lagerholm 2018, s. 75).
3.2. Ackommodationsteori
Ackommodationsteorin går att finna i det språksociologiska fältet och den tar vara på kommunikativa signaler som framhäver gillande eller ogillande (Bernhold & Giles 2019, s. 2). Signalerna är både verbala och icke-verbala och innefattar på så sätt all typ av kommunikation mellan människor: uttal, tempo, kroppsspråk, röstbehandling och ordval (Bernhold & Giles 2019, s. 5 f.; Einarsson 2009, s. 43 f.). Begreppet ackommodation betyder anpassning och i korthet bygger teorin på vår universella benägenhet att anpassa oss till vår sociala omgivning (ibid.). Det finns främst två sorters ackommodation: konvergent och divergent (Bernhold & Giles 2019, s. 2 ff.; Einarsson 2009, s. 43). Den konvergenta ackommodationen sker då en talare närmar sig sin samtalspartners sätt att kommunicera för att visa uppskattning och närhet. Det motsatta sker vid divergent ackommodation då en talare främjar sitt beteende och tal från samtalspartnern för att visa ogillande och avståndstagande (ibid.). Vad ackommodationsteorin framhäver är människans behov av att integreras och identifieras med andra. Teorin bygger på en önskad likhet och/eller minskad olikhet mellan samtalspartners för att öka bland annat förståelse, engagemang och sympati (Einarsson 2009, s. 44). Ackommodation kan också användas som ett maktmedel eller påvisa en asymmetrisk maktdynamik mellan olika parter. Det kan exempelvis ske när ackommodationen är överdrivet konvergent, alltså då en talare överdriver sitt tal i ett försök att närma sig en samtalspartner. Det kan ske vid så kallat ”foreigner talk” där en överansträngd tydlighet med långsamt vänligt tal används i samtal med utlandsfödda (Einarsson 2009, s. 45). Trots att ackommodationen är konvergent och därmed välmenad kan talet uppfattas som nedlåtande och förolämpande då anpassningen av talet snarare dikteras av en förutfattad förståelsenivå hos samtalspartner än dennes verkliga förmåga (ibid.). Ackommodation kan således kopplas ihop med skapandet av både språklig splittring och språklig gemenskap. I språkliga gemenskaper kan talare utveckla språkliga normer och mönster som är signifikanta för gruppen. Det tydligaste exemplet på detta är dialekter där en särskild uttalsnorm råder för ett gemensamt geografiskt ursprung (Einarsson 2009, s. 29; Sigurd & Håkansson 2007, s. 163 f.).
3.3. Kategorisering baserat på språk
Sociolingvistisk forskning (Einarsson 2009, s. 158) har visat att människors föreställningar om språk, språkliga detaljer och varieteter används som ett verktyg för att bedöma språkbrukare. Oavsett om dessa föreställningar är positiva eller negativa så ger det upphov till kategorisering av människor på rent sagt tvivelaktiga premisser (Torstensson 2010, s. 104 f.). När attityder då kommer på tal så gäller det inte bara hur en brytning låter, utan vem det är som bryter. Således kan antagandet göras att en attityd inte riktar sig mot ett särskilt sätt att tala utan de associationer som den språkliga variationen har till en särskild grupp människor (Torstensson 2010, s. 104 f.; Lagerholm 2018, s. 75; Einarsson 2009, s. 218 ff.; Radovani 2000, s. 2). En vedertagen metod att studera attityder kopplat till språk och språkliga varieteter är ”matched guise-metoden” som socialpsykologen Wallace E. Lambert utvecklat (Einarsson 2009, s. 219). Den går i korthet ut på att lyssnare får bedöma inspelat tal på olika språk utifrån semantiska differentialskalor med beskrivande ytterligheter som exempelvis snäll/elak och stark/svag (ibid.). Metoden användes i ett experiment av Williams (1973) i USA där ett antal lärarstudenter skulle bedöma kvalitén på talförmågan hos tre barn genom att titta och lyssna på ett videoklipp (Williams 1973, s. 115 f.). Ljudet i filmen var ett dubbat tal och barnen satt med ryggen vänd mot kameran och på så sätt hindrade studenterna från att koppla ihop tal med munrörelser. Exakt samma tal användes för alla tre barnen. Vad som var centralt i experimentet var att lärarstudenterna kunde se att barnen hade olika etniciteter: ett barn var mörkhyat, ett var vitt och ett var mexikansk-amerikanskt (Williams 1973, s. 121 f.; Einarsson 2009, s. 219 f.). Resultatet visade att studenterna rankade det vita barnets tal bäst, sedan det mörkhyade barnet och sämst kvalité ansåg de det mexikansk-amerikanska barnets tal ha – detta trots att exakt samma inspelade tal användes för alla tre barnen. Det går således att påvisa att vi bedömer det vi hör efter vad vi ser med våra fördomar som måttstock (Williams 1973, s. 125 f.; Einarsson 2009, s. 220). För att förtydliga fenomenet ytterligare vänder vi oss till Radovanis (2000) studie kring socialdialektologi. Undersökningen testade vuxna svenskars attityder till olika dialekter i avseende till etablerade stereotyper och föreställningar. Det som kunde konstateras är att det förekom olika utpräglade attityder till språkliga variationer. Exempelvis visade undersökningen att dialekter från de norra och västra delarna av Sverige ingav mer respekt och inflytande än de södra och östra. Det är givetvis svårt att konstatera varför dessa attityder finns. Däremot råder det misstankar kring att
urbaniserings- och industrialiseringsaspekten är en påverkande faktor eftersom den har störst prägel på de sydvästra delarna av landet (ibid. s. 109).
Ytterligare språksociologisk forskning framställd av Bernstein och Henderson (1969, s. 1 f.) påvisar sociolekters relation till skolframgång. Sociolekt betecknar en talares socioekonomiska status och sociala klasstillhörighet (Einarsson 2009, s. 160 f.). Bernstein och Hendersons (1969, s. 1 ff.) studie riktas in på barns språkbruk inom socialisationsprocesser kopplat till interpersonella relationer och förvärvande av basala kunskaper. Dessa två delar undersöks utifrån hur barnens mödrar uppfostrar dem samt förmedlar språk och språkutveckling. I studien deltog 120 medelklassmödrar och 192 arbetarklassmödrar som intervjuades enligt ett frågeformulär framtaget av Bernstein och Henderson. Resultatet visar att medelklassbarnen i större utsträckning uppmanas till verbal interaktion av varierande karaktär än arbetarklassbarnen (ibid. s. 14, 17). Medelklassmödrarna är exempelvis mer benägna att svara på och förklara svåra och abstrakta frågor ställda av sina barn jämfört med arbetarklassmödrarna som snarare undviker frågorna. Sålunda kan sociolekt till viss del diktera språklig utveckling. Bernstein och Henderson (1969, s. 9 ff.) besvarar också en del kritik som riktats mot studiens tillförlitlighet. Bland annat sanningshalten i mödrarnas utsagor lämnar många kritiker med en viss rättmätig skepsis. Dock kan resultatet ändå kasta ett ljus på en betydelsefull tendens i samhället gällande språkutveckling och social och ekonomisk status.
3.4. Förorter och utsatta områden
En viktig del i den här uppsatsen rör segregering och marginalisering av människor i förorter och utsatta områden. Etniska grupper boende i förorter blir stigmatiserade och så även deras språkbruk. Därmed finns det anledning till att kort utreda eventuella orsaker till uppkomsten och bibehållandet av segregerade förorter. Ett begrepp som kan användas för att beskriva den utsatthet som drabbar förortsområden, eller miljonprogramsområden som de också kallas, är Milton Gordons ethclass. Vad detta betecknar är varje människas individuella skärningspunkt mellan etnicitet och socioekonomisk status (Gordon 1964, s. 51). Gordon menar att skillnader i socioekonomisk status i högre utsträckning differentierar normer och beteenden. Således tenderar människor med samma socioekonomiska status att ha liknande beteenden och till viss del
värderingar även om de tillhör olika etniska grupper. Vidare tenderar människor även att skapa primära grupper där den socioekonomiska statusen sammanförs med den etniska gruppen – därav begreppet ethclass (Gordon 1964, s. 52). Gordon problematiserar sedan begreppet något genom att anföra och tillägga ett slags intersektionellt perspektiv som kan ge en klarare bild av en persons ytterst komplicerade och individuella identifikationsmönster med in- och utgrupper (ibid. s. 52 f.). Förutom processerna med socioekonomisk status och etniska grupperingar så går det att finna ytterligare orsaker till utsattheten i förorterna. Roger Anderssons (1998) rapport Segregering, segmentering och socio-ekonomisk polarisering redogör för hur miljonprogramsområden under senare decennier kommit att inneha en mycket låg andel sverigefödda och en överrepresentation av den fattigare delen av den utlandsfödda befolkningen (ibid. s. 79). Andersson påvisar en etnisk och socioekonomisk segregation som intensifierats genom att ”svenskar” flyttat från och etniskt definierade grupper flyttat till miljonprogrammen (ibid. s. 29 f.). Anledningarna går att finna i att de etniska grupperna utestängs från större delen av de övriga bostadsområdena och på så sätt främst förpassas till miljonprogrammets många hyreshusområden. Andersson (1998, s. 29) hävdar att arbetslöshet och socialbidragsberoende också minskar möjligheten flytta därifrån då många bostadsföretag inte vill upprätta hyreskontrakt med hushåll vars ekonomi är bidragsberoende.
4. Attityder till etnolekter och flerspråkighet i samhället
Förortsslangen är kort sagt ett aggressivt rop på hjälp, ett se-oss-innan-det-är-för-sent riktat till oss utanför betongen: skolministern, integrationsministern, hela Vuxen-Sverige. (DN 2006 13/5)
Så skrev litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström (2006, 13/5) i Dagens Nyheters kultursidor där en debatt om standardiserad svenska och förortsslang fördes. Citatet ovan visar vilka föreställningar som appliceras på förorter och framförallt på de som bor där. Witt-Brattström gick främst i polemik mot sexistisk förortsslang men avslöjade samtidigt sina egna fördomar om de ”innanför betongen”. I flera debatter återkommer föreställningar och oro kring just förorten. Problem, våld och attribut som ”aggressiva” har kommit att bli normala inslag i de massmediala beskrivningarna. Det skrivs om segregation med en framskjuten ton av ettvi och ett dom som
bildligt skiljs åt av en betongmur (jfr DN 2006 13/5). Det finns självklart de som inte delar denna uppfattning och istället verkar för att problematisera och framhäva en mer mångfacetterad bild av förorten. Författaren Alejandro Leiva Wenger var en av flera som deltog i DN-debatten och bestred den negativa bilden som Witt-Brattström valde att framföra och menade att den stigmatiserade boende i förorten som talar förortsslang (DN 2006 27/4; 2/5; 5/5).Snabbt bildades två läger som i grunden kom att påvisa den maktkamp som pågår kopplat till språklighet som avviker från standardsvenskan samt hur den upplevs som ett hot mot det etablerade språket. Rickard Jonsson (2008, s. 33) redogör för DN-debatten i artikeln Blattesvenska, standardspråk och annat obegripligt språk där han menar att den kan föregå som ett exempel på verbal hygien, ett begrepp myntat av lingvisten Deborah Cameron. Verbal hygien sammanfattar ambitionen och önskan om ett gemensamt och ”städat” språk (Cameron 2012, s. 5). Cameron menar att verbal hygien ger uttryck för rädslan och oron för uppluckring av det kända och moraliska och en tanke om att samma språk innebär samma ideal och tankar (Cameron 2012, s. 9 f.). Jonsson menar därmed att debatten målar upp en tydlig bild av vad som anses vara ”vanlig” svenska och vad som anses vara ”obegriplig” svenska, samt vem som har makt och befogenhet att stämpla och värdera andras språkbruk (Jonsson 2007, s. 262; Jonsson 2008, s. 33). Han hävdar också att detta i grunden är en politisk värdering som verkar i fördomens riktning där stereotypa föreställningar
avgör vilken del av språket som fokus hamnar på – debatten i Dagens Nyheter hamnade detta fokus på sexistisk multislang från förorten (Jonsson 2008, s. 33). Forskningen pekar på, som tidigare nämnt, att attityder till språk snarare påvisar attityder riktade mot talare av det aktuella språket (Torstensson 2010, s. 104 f.; Lagerholm 2018, s. 75; Einarsson 2009, s. 218 ff.; Radovani 2000, s. 2). Således går det att finna en skadlig underton i massmedias framställningar om förortsslang som i längden kan leda till segregation och ytterligare stigmatisering av ungdomar boende i multietniska gemenskaper i våra förorter.
4.1. Den torftiga förortssvenskan
Tommasi (2013, s. 356) är ytterligare en som ifrågasatt Witt-Brattströms uttalanden och menar att litteraturvetaren bygger upp subtila dikotomier mellan att vara fler-/tvåspråkig och enspråkig. Utöver Witt-Brattströms negativa attityd gentemot förortsslang så framkom också motsättningar gällande ett regeringsförslag 2006 mot att stärka modersmålsundervisningen inom skolan (Regeringskansliet 2006-02-15). Witt-Brattström visar sig följaktligen negativ till modersmålsundervisning i skolan och menar att det hämmar inlärningen av det svenska språket. Argumentationen bygger till stor del på ett axiom med antagandet att modersmålsundervisningen vilseleder ungdomarna och sammanfogar dem med förortssvenskan, eller ”blattesvenskan” som den också benämns. Sålunda påvisar det att resonemanget präglas av föreställningen att modersmålet och svenskan utgör en dikotomi och kan därför inte kan liera sig (Tommasi 2013, s. 358). Om man istället ser till forskningen så visar studier däremot att modersmålsinlärning har en positiv effekt på inlärningen av det svenska språket (Baker 2006, s. 266). Witt-Brattströms tes bedöms alltså, enligt de studier som utförts, bristande i vetenskaplig förankring och därmed ogiltig (Tommasi 2013, s. 358). Onekligen finns det skäl att anta att dessa resonemang bygger på litteraturvetarens tidigare nämnda fördomar. Ytterligare demonteras påståendet att förortsslangen karaktäriseras som sexistiskt, och i vissa fall även homofobiskt. Om utgångspunkten är att standardsvenskan är det som ämnas eftersträvas bildas det naturligt negativa konnotationer kring den språkliga avvikelsen. Givetvis är också fördomar och föreställningar om språkgruppens kulturella och sociala faktorer möjligen bidragande till dessa negativa konnotationer. Om det finns etablerade föreställningar kring en grupps essens kommer det också spegla uppfattningarna om gruppens språkliga uttryck (ibid. s. 361).
Förortssvenska är ännu ett namn på den etnolekt som Jonsson valde att benämna blattesvenskan. I Ulla-Britt Kotsinas Invandrarsvenska (2005) beskrivs den språkliga varianten som en dialekt eller sociolekt eftersom det kan, beroende hur man ser på det, röra sig om talare från fler etniska grupper än enbart ”invandrarsvenskar”. Dock bygger förortssvenskan på en gemensam gruppidentitet och gemenskap vilket gör att den samtidigt passar in i etnolektbegreppet. Den språkliga variationen talas av nyanlända likväl uppfödda svenskar med invandrarbakgrund eftersom den ses som en gemensam kulturell markör. Trots att invandrarsvenskar som är uppvuxna i Sverige har en utpräglad normsvensk dialekt finns tendenser att de anammar den förortssvenska etnolekten. Detta för att visa sin solidaritet och gemenskap med exempelvis nyanlända flyktingar som letar efter sin plats i det svenska samhället. Etnolekten förortssvenska är en variation som innehåller slangord från flera olika språk vilket stärker förtroendet och den påtalade solidariteten mellan de olika invandrarsvenskarna (Kotsinas 2005, s. 243). När det kommer till akademiska sammanhang däremot, ses inte längre förortssvenskan som något tilltalande. Här väljer istället svenskar med invandrarbakgrund att undvika språk som associeras med etnolekten. Fenomenet i sig verkar bygga på en självmedvetenhet kring att exempelvis ungdomar skapar bättre förutsättningar för sig själva om de håller sig till ett standardsvenskt språkbruk. Det är alltså vanligt att växla kod, eller språk, beroende på var man är eller vem man talar med. Således är språkväxling naturligt för många invandrarsvenskar då de ofta inte enbart är flerspråkiga, utan även bidialektala då de anpassat sig både till det normsvenska samhället likväl invandrartäta områden (Kotsinas 2005, s. 244). Det förekommer också att ungdomar med svensk bakgrund anammar etnolekter, i detta fall förortssvenskan, eftersom den har kopplingar till exempelvis rap- och hiphop-musik. Detta beteende kan ses som en markering och ackommodering där talaren antingen vill ta avstånd från en grupp talare eller närma sig en annan (Einarsson 2009, s. 43; Kotsinas 2005, s. 245). Ett särskilt tydligt exempel på kodväxling som vi finner relevant att lyfta är den unga rapartisten Einár. I programmet Malou Efter Tio (2019/10/11) intervjuas Einár och pratar en vedertagen standardsvenska, men så fort hans musikaliska karriär kommer på tal så händer det något. Plötsligt talar Einár något som liknar förortssvenska, vilket har starka anknytningar till svensk rap-kultur. Om Kotsinas tes tillämpas kan det som följd påvisas att Einár har som avsikt att närma sig den vedertagna gruppen som
intresserar sig av rapmusik. Således, genom ackommodation, rättar sig Einár efter de språkliga normer som förknippas med den rap-baserade gruppen.
En annan föreställning kring förortssvenskan är att den utgör ett okontrollerat hot som målas upp som vådligt och farligt. Stroud (2013) beskriver att det finns en oro kring att etniska svenskar som bor i invandrartäta områden smittas i samband att de ackommoderar förortssvenskan. Den språkliga varieteten likställs därmed som en sjukdom eller infektion med avsikten att konstruera associationer av negativ karaktär gentemot invandrare. Vidare konstateras att denna föreställning ofta förekommer i situationer inom det akademiska området då förortssvenskan har påstådda konsekvenser på ungdomars utveckling. Standardsvenskan blir på så sätt ett auktoritativt medel för att bedöma människors språkliga kompetens och position i samhället (ibid. s. 331 f.). De anförda språkliga problemen som kopplas till förortssvenskan vilar trots sina ihärdiga diskurser på en mycket svag grund och saknar empiri. Inte heller kan det betraktas som en lämplig utgångspunkt då det stärker segregation, utanförskap och främlingsfientlighet. Ergo, det är omoraliskt att göra anspråk på en språklig och social auktoritet genom att kategorisera språkliga variationer, bedöma dess olikheter med standardsvenskan, och konstruera implikationer där språket är torftigare desto mer språket avviker från standardsvenskan (ibid. s. 338 f.). Exemplet med Einár är återigen applicerbart i sammanhanget då han kan betraktas som en representation av en etnisk svensk som smittats av den förortssvenska ”infektionen”. Därefter kan meningsmotståndare till kodväxling, särskilt inom den akademiska kontexten, komma att diagnostisera Einár med diverse språk- och utvecklingsproblem som en konsekvens av de ”symptom” han påvisar.
Ytterligare en viktig aspekt att lyfta är Sveriges språkliga uppbyggnad. Sverige kan upplevas som ett enspråkigt land trots förekomsten av en rad nationella minoritetsspråk. Det råder en enspråkighetskultur där svenska språket betraktas som det givna. Historiskt sett har dock flerspråkighet varit ett naturligt inslag i Sverige genom handels- och kulturutbyte med andra stater och nationer. Detta kom dock att ifrågasättas under 1800-talet när nationalistiska vindar svepte över samhället och ideologin ”en nation – ett språk” blev ett sätt att stärka landet (Sigurd & Håkansson 2007, s. 156). Flerspråkiga individer blev således ett hot mot den etablerade språkgemenskapen och under det efterföljande seklet kom den enspråkiga hegemonin att stärkas
ytterligare. Sveriges enspråkiga karaktär betraktas som given och ifrågasätts sällan trots den enorma mängd språk som florerar inom landets gränser. Genom globalisering har den språkliga situationen utvecklats återigen genom spridningen av engelska som lingua franca och migration (Sigurd & Håkansson 2007, s. 156). Detta har inte minst blivit aktuellt på senare år då globalisering och digitalisering tagit enorm fart.
Ett tydligt och aktuellt exempel avseende Sveriges enspråkiga hegemoni finner vi det SMS som skickades till 22 miljoner mobiltelefoner den 14 december 2020 rörande information om skärpta råd angående covid-19 och smittspridningen. I SMS:et med avsändaren Folkhälsomyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) stod följande:
Information från myndigheterna: Följ de nya skärpta råden för att stoppa spridningen av covid-19. Läs mer på webbplatsen Krisinformation (Fohm, MSB, 2020 14/12).
Förutom bristen på ny information och klickbar länk innehöll SMS:et enbart text på svenska. Detta trots att lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk 8§ som uttrycker att myndigheter ska eftersträva att bemöta de enskilda på deras minoritetsspråk (SFS 2009:724). Morgan Olofsson, kommunikationsdirektör på MSB, kommenterade enspråkigheten i Dagens Nyheter (2020 14/12) och medgav att myndigheterna inte med säkerhet kan fastställa att alla kan förstå innehållet i SMS:et och att ”Vi ser det som en brist att vi bara skickar ut det på svenska, men det var det alternativet vi hade”. I massmedia och på sociala medier riktades stor kritik mot detta.
Tanken och ideologin rörande ”en nation – ett språk” går att hitta spår av i Camerons verbala hygien likväl i de fundamentala delarna av ackommodationsteorin. Viljan och ambitionen att anpassa och likna varandra inom gemenskaper återfinns ständigt. Det finns självfallet belägg för att vi människor har ett grundläggande behov av ett gemensamt språk för att förstå varandra. Men detta behov kan dock komma att kompliceras och politiseras genom de befintliga normer som råder i samhället.
5. Attityder till etnolekter och flerspråkighet i skolan
”Om vi inte lyckas ge barnen ett vidare språk än det som talas i förorten har vi krympt deras liv”som en lärare sade. (Runfors 2003, s. 156)
Citatet är hämtat från Ann Runfors avhandling Mångfald, motstånd och marginaliseringar (2003, s. 156) där hon genom empiriska iakttagelser och fältstudier undersökt lärare och skolanställdas arbete kring integration och immigration i tre grundskolor i Stockholms utkanter. Citatet belyser en central tanke som kom att genomsyra arbetet med svenska och språkundervisning med vad Runfors väljer att kalla invandrarbarn. Ständigt återkommer lärarna i studien till tankar om det svenska språket som en nyckel till vidare studier och i längden en biljett in i det svenska samhället (ibid. s. 155). ”Det handlar om språket” är ytterligare ett citat som sätter den svenska språkundervisningen i uppmärksamhetens absoluta fokus och som därigenom kom att bli en passande titel på denna uppsats (Runfors 2003, s. 150). Den gängse uppfattningen i massmedia och samhälle gällande etnolekt och flerspråkighet som något problematiskt påverkar och genomsyrar också skolan. Allt som avviker från standardiserad svenska i form av exempelvis brytning eller etnolekt framställs som ett hinder eleven måste ta sig över (ibid. s. 155 f.). Lärarnas uttryckta oro i Runfors avhandling kopplas inte enbart till språklig kompetens utan också hur eleverna kommer att uppfattas ”utanför förorten” (Runfors 2003, s. 156). Jonsson (2008, s. 34) redogör för liknande inställningar där lärare trycker på vikten av att ge elever tillgång till standardiserad svenska som ett medel att bli delaktiga i samhället. Således uppmärksammas inte elevernas flerspråkighet som en resurs utan snarare som ett hinder som försvårar deras utgångsläge i utbildningssammanhang, på arbetsmarknaden och i samhällslivet (Jonsson 2008, s. 34; Runfors 2003, s. 153, 157).
Jonsson (2008, s. 34) visar i sin forskning att flera lärare explicit motsätter sig användning av andra språk än svenska i sina klassrum som ett sätt att förebygga kränkningar utom lärarens kontroll. Jonsson påpekar det beklagliga i denna inställning då det påvisar förekomsten av förutfattade meningar och misstänksamhet kring de flerspråkiga elevernas språkanvändning. Gynne (2019 s. 360) instämmer med Jonsson och lyfter också exempel på lärares oro kring att inte förstå vad de flerspråkiga eleverna talar om och således inte veta om de genomför skolarbete
under lektioner. Vid närmare observation framgick att eleverna faktiskt arbetade med materialet de tilldelats, med entusiasm. Att låta elever nyttja sitt modersmål är både stimulerande och motiverande då det tillåter eleven att använda hela sin språkliga repertoar för att lösa uppgifter i klassrummet. Även lärare i Runfors (2003, s. 153) avhandling redogjorde för en stor frustration och oro kring den genomgående användningen av modersmål på raster, fritid och i hemmet. Framförallt kom elevernas hemmiljö att bli ett återkommande samtalsämne där vissa attityder och föreställningar var särskilt framträdande. Många ansåg att invandrarbarnen inte fick den stimulans de behöver för att utvecklas rent språkligt samt att föräldrarna varken tog sig tid eller hade tid för att uppfostra sina barn. De menade att detta skulle bero på bland annat långa arbetsdagar, många barn i varierande åldrar och kulturbetingade företeelser (ibid. s. 136 f.). Upplevdes en elevs hemmiljö som ”osvensk” förekom ett starkare tryck att kommunicera det svenska språket och därigenom också svensk kultur. Många lärare framförde att de såg sig själva som kulturförmedlare som skulle hjälpa barnen att integreras i det svenska medelklassidealet (ibid. s. 158). Över en längre period kom också de ytterst angelägna påtryckningarna om språkets vikt att påverka flera av familjerna till invandrareleverna som då ville byta ut modersmålsundervisning mot fler lektionstimmar i svenska (ibid. s. 160).
Följaktligen sågs språkkompetenser inom svenskan inte bara som en verbal och kommunikativ kompetens utan också som ett socialt och kulturellt medel (Runfors 2003, s. 157). Tanken att samma språk innebär samma tankar och värderingar förekom inom lärarkåren på skolorna som Runfors undersökte (ibid. s. 157 f.). Därmed går det att göra kopplingar till Camerons (2012) verbal hygien där samma språkliga metafor för liktänkande förekommer (Runfors 2003, s. 157; Cameron 2012, s. 9 f.). Oliktänkande blir då i förlängningen något negativt som ses som en last för de flerspråkiga eleverna. Självfallet blir ett sådant förhållningssätt problematiskt i en skolmiljö.
5.1 Den enspråkiga myten
Just tankar kring användandet av modersmål som ett hinder för andraspråksinlärning är en etablerad myt som fortfarande råder på våra skolor (Lindberg 2002, s. 93). Inom en enspråkig kultur bildas ett särpräglat sätt att betrakta språk och framförallt språkinlärning. Det bildas förhärskande föreställningar som både genomsyrar skolväsendet och politiken i hur och varför
barn lär sig språk (Ladberg 2003, s. 9 f.). Myten bygger på att vår hjärna enbart skulle ha utrymme för ett språk och att en blandning av modersmåls- och andraspråksundervisning då skulle leda till förvirring och försämrad språklig förmåga. Detta är felaktigt och forskning har snarare påvisat motsatsen där första- och andraspråket kan berika och komplettera varandra (Einarsson 2009 s. 109; Ladberg 2003, s. 9; Lindberg 2002, s. 93; Baker 2006, s. 266). Trots detta återkommer och vidmakthålls myten om språk och sålunda går den enspråkiga hegemonin och dess förhärskande tankar också att skönja inom skolvärlden.
French och Armitage (2020) har bevittnat en liknande myt i australiensiska skolor och hittat vad de väljer att kalla the monolingual monolith, eller, den enspråkiga monoliten. Denna analogi avser värdesättandet och favoriserandet av engelska inom undervisningen samt uteslutandet av modersmål och minoritetsspråk. Trots att en fjärdedel av Australiens skolungdomar har flerspråkig bakgrund insisterar många skolor på att standardiserad australiensisk engelska ska vara den språkliga normen (ibid. s. 92). Bakgrunden till den enspråkiga monoliten är föreställningar kring att engelskan agerar som ett internationellt vetenskapligt språk. Således påstås det att flerspråkighet skulle komplicera och hämma inlärningen inom flera områden. Den enspråkiga monoliten har gång på gång dock rubbats då studier avslöjat den enspråkiga mytens brister och konsekvenser. Forskning visar att de komplikationer som uppstår egentligen beror på krocken mellan den enspråkiga skolan och flerspråkiga ungdomars hemmiljöer. Utöver det spelar andra faktorer såsom socioekonomisk bakgrund och etnisk diskriminering in (ibid. s. 93), vilket liknar Sveriges sociala klimat. Vidare menar French och Armitage att integrering av flerspråkighet i undervisningen skulle dämpa krocken samt ge flerspråkiga elever ett bättre självförtroende och en större språklig verktygslåda (ibid. s. 93).
5.2 Språkkategorisering
Ytterligare en tendens som återkommer bland lärarna i Runfors avhandling är jämförelsen och uppdelningen mellan elevgrupperna invandrarbarn och ”vanliga” barn. Distinktionen behöver inte nödvändigtvis påvisa någon illvilja utan knyter ofta an till likvärdighetsmålsättningen och ambitionen att skapa lika förutsättningar för alla elever oavsett bakgrund (Runfors 2003, s. 145 ff.). Lärarna menar att det språkliga övertaget som ”vanliga” och ”svenska” elever har i jämförelse med invandrareleverna måste kunna kompenseras i skolan. Många lärare i Runfors
avhandling beskriver ett stort engagemang i arbetet att kompensera dessa ofördelaktiga utgångspunkter och ser det som en kamp för att ge invandrareleverna extra mycket stöd som ett sätt att ta igen det försprång som de ”svenska” eleverna anses ha (Runfors 2003, s. 150). Siekkinen (2017) menar att skolans uppdelning mellan ”svenska” elever och elever med svenska som andraspråk går att härleda till formuleringar i styrdokumenten (Siekkinen 2017, s. 28 f.) Läroplanerna i svenska och framförallt SVA (svenska som andraspråk) formulerar specifika diskurser kring kategoriseringen av elevgrupper där alla elever med svenska som andraspråk benämns som elever med särskilt behov av svenska (Siekkinen 2017, s. 34 f., 37; Skolverket 2011, läroplan i svenska). Siekkinen vidarebefordrar också Foucaults syn på utbildningssystemet som ett politiskt maktmedel för att bibehålla samhälleliga diskurser (Siekkinen 2017, s. 44). Sålunda blir uppdelningen och kategoriseringen av elevgrupperna skadlig då befintliga segregerade mönster som återfinns i samhället upprätthålls i skolan. Vad denna uppdelning och jämförelse leder till i längden är ett offerrollsstämplande där invandrareleverna automatiskt målas upp som elever i behov av extra stödinsatser (Jonsson 2008, s. 34). Genom offerrollstämplandet kan en språklig underskattning ske vilket leder till att elever på grund av dåligt självförtroende ständigt underpresterar (Ladberg 2003, s. 180; Woolfolk & Karlberg 2015, s. 183). I en av skolorna som Runfors undersökte framgick det att all typ av undervisning klassades som en slags svenska som andraspråksundervisning med en tydlig målsättning att förbättra och i slutändan få invandrareleverna att nå en svenskspråkig nivå som ”de infödda”. Ständigt framlades svenskan som språket i singularis sammanlänkat med ett gemensamt samförstånd att det utgjorde grunden för framgång och i längden jämlikhet (Runfors 2003, s. 151). Vidare sammanfattar Runfors den sammantagna tankemodellen för integrationsarbete där segregationsproblemen i samhället och skolan går att härleda till brist i kontakt med svenska och ”svenskar”. Lösningen i form av standardiserad svenska utan etnolekt blir då extremt förenklad och till viss del också missvisande eftersom segregationen i samhället och utsattheten i förorterna är minst sagt mycket mer komplicerad än så (Runfors 2003, s. 160 f.).
Som vi tidigare bekantat oss med används etnolekter, eller godtycklig språklig avvikelse från standardsvenskan, som grund för bedömning av en människas personliga egenskaper. I en studie av Boyd och Bredänge (2013) utforskas arbetsgivares attityder mot lärare i svenska skolor. Det som kunde konstateras var att det rådde flertalet felbedömningar i lärarnas kompetenser baserat på särskilda generaliseringar. Dessa generaliseringar som genomsyrar den språkliga avvikelsen
till svenskan påverkar också bedömningen av andra språkliga aspekter likväl lärarens yrkesmässiga kompetens (ibid. s. 454). Vidare upplever lärare som själva är medvetna om sin uttalsproblematik att de inte vet hur de ska få hjälp, eller att de inte fått feedback om sitt uttal. Poängen är att medvetandegöra om att lärares språkliga varietet kan påverka hur man värderar deras egenskaper och kompetenser, samt att det finns mer eller mindre problematiska tendenser med dessa värderingar. Däremot är det viktigt att de som har svårt med uttalet får tillgång till träning och stöd för att underlätta deras arbete som lärare. Kontentan är att det inte finns en tydlig korrelation mellan yrkesmässig kompetens och att inte tala standardsvenska, vilket borde tas hänsyn till när man inledningsvis bedömer personers kompetenser och förmågor vid arbetsintervjuer (ibid. s. 455).
5.3. Några flerspråkiga framsteg
Fokus har främst riktats mot negativa attityder och aspekter i denna uppsats och det är naturligtvis inte hela sanningen. Det förekommer också lärare och skolor som väljer att problematisera bilden av flerspråkighet och betrakta det som en resurs snarare än ett hinder. Jonsson (2008, s. 34) skriver om lärare som han följt genom sitt arbete som engagerat eleverna i den omnämnda debatten i Dagens Nyheters kultursidor där de fick skriva egna insändare. Andra lärare väljer att uppmuntra eleverna att använda sitt förstaspråk som resurs vid inlärning av nya språk. Vidare lyfter Jonsson också exempel på lärare som lyfter fram flerspråkiga elevers texter som modelltexter för de övriga eleverna och därmed höjer elevernas språkliga status (ibid. s. 34). Skolverket har även tagit fram och utvecklat flera moduler, broschyrer och forskning under senare tid rörande flerspråkighet och hur skolan bör arbeta för att hjälpa lärare, elever och familjer att utvecklas. Exempelvis publicerades en rapport vid namn Flera språk – fler möjligheter (2002) och på Skolverkets hemsida går det att finna en egen flik för sammanställning och spridning av forskningsresultat om flerspråkighet (Skolverket 2020, 10/12-20).
Även internationellt har flerspråkighet kommit att bli ett alltmer aktuellt ämne. I Eroding the Monolingual Monolith skildrar French och Armitage (2020) hur flerspråkigheten fått en större plats i flera av Australiens skolor. Genom att implementera flerspråkighet i undervisningen kan
elever med hjälp av sitt modersmål bli medvetna om ämneskunskaper genom sitt eget språk. Därefter kan de använda sina tidigare kunskaper för att fördjupa dem i den standardiserade engelskan samt göra kopplingar mellan kunskaper som inhämtats på modersmålet respektive standardspråket (ibid. s. 104 f.). Implementeringen sker genom att först utveckla en läroplan som välkomnar och värdesätter elevers modersmål och flerspråkighet och därigenom hittar strategier för hur de ska nyttjas för att gynna undervisningen. Exempelvis går det att hitta information på modersmålet som inte är tillgängligt på standardspråket, eller att bredda den allmänspråkliga kompetensen med hjälp av ett flerspråkigt perspektiv (ibid. s. 105). French och Armitage kunde också se att motsvarigheten till gymnasieelever påvisade expertis i att utnyttja sin flerspråkighet för sociala och utvecklingsmässiga ändamål. Däremot saknade många lärare kompetensen för att stimulera och aktivera elevernas expertis, eller att de helt enkelt inte gav dem utrymme eller möjlighet för att nyttja sitt modersmål. Bevisligen kan vi då urskilja att det krävs ett samarbete mellan lärare och elever för att skapa en optimal lärandesituation i samband med flerspråkighet (ibid. s. 110).
6. Effekter och konsekvenser av dessa attityder för individen
Varför ska man försöka låta som en svensk när man ändå på grund av utseende, namn, föräldrars härkomst och andra ytliga detaljer inte betraktas som en, trots att man är född och uppvuxen i Sverige och svensk medborgare, tycks vara den underliggande tanken. (Kotsinas 2005, s. 239)
Utdraget från Kotsinas Invandrarsvenska (2005) ger en tydlig bild av det som kan drabba flerspråkiga ungdomar och barn i samhället. Trots ansträngning att anpassa sig till de rådande normerna så finns det andra ytliga faktorer som kommer särskilja dem från det normsvenska samhället. Problematiken ligger till stor del i att ungdomar upplever att de aldrig kommer passa in på grund av dess ytliga egenskaper som är mer eller mindre omöjliga att förändra. Denna syn på sin egen position i Sverige kan betraktas som en konsekvens av det sociala utanförskapet samt uppförsbacken också kallad integration (Kotsinas 2005, s. 239).
6.1. Språket skapar utanförskap
Aspekten kring stereotypa föreställningar berörs av Jonsson (2013) i Inget tjafs och inget språk – om skötsam svenskhet och ordningsstörande förortsslang som behandlar invandrarkillars attityd till sin egen etnolekt i förhållande till standardsvenskan. I en intervju som hölls av Jonsson skildrade killarna sina upplevelser från ett samtal med en polis. Under samtalet påvisade en av killarna tendenser att växla till standardsvenska när han återgav hur polisen talade och kom sedan tillbaka till sin egen etnolekt för att gestalta sin påtalade identitet som maskulin lagbrytare (ibid. s. 407). Under intervjun ger också ungdomarna bilden av att de ser standardsvenskan som ”riktig svenska” i förhållande till sina egna språkliga variationer. Faktumet påvisar ytterligare deras medvetenhet kring hur deras språk och identitet framstår i det svenska samhället. Jonsson ser också tecken på att ungdomarna leker med narrativet av lagbrytande förortsmaskulinitet då de även gör sin röst ljusare när de avser att efterlikna standardsvenskan (ibid. s. 408 f.). Vidare beskrivs i denna studie hur rollerna som svensk och invandrare skapas och uttrycks. Notera att ordet ”rollerna” används, då det mer eller mindre är en identitetskonstruktion i förhållande till befintliga föreställningar i samhället vi lever i. Genom att använda sig av förortsslang tillskrivs
individen en särskild identitet, vilken dem själva har upplevt uppfattas som just icke-normativ och till och med ordningsstörande (ibid. s. 410). Detta perspektiv belyser flerspråkiga elevers attityd gentemot sig själva i relation till samhället. Det finns en medvetenhet om att de generellt upplevs som ordningsstörande och att deras etnolekt skapar sådana associationer. Antagandet blir särskilt tydligt när ungdomarna målar upp en kontrast mellan sig själva och polisen som skildras som den gemene svensken.
I Jonssons (2007, s. 2) avhandling Blatte betyder kompis undersöks hur maskulinitet och språk tas i uttryck på högstadiet. I avhandlingen genomför Jonsson fältstudier där han följer ett gäng högstadiekillar som kategoriseras som invandrarelever och undersöker hur de uppfattar och uppfattas av sin omgivning. Genom kontinuerlig kontakt med ungdomarna lyckas Jonsson bygga upp ett förtroendekapital och på så sätt närmar sig en relativt ofiltrerad bild av ett individperspektiv kopplat till skolan och samhällets bemötande av etnolekter och flerspråkighet. Distinktionen mellan det ”svenska” och ”icke svenska” som förekom i Runfors (2003, s. 150) avhandling går även att skönja genom Jonssons fältstudier. Eleverna som Jonsson följer hamnar vid ett tillfälle i ett retsamt bråk där flera uppseendeväckande och nedsättande termer kopplat till etnicitet och härkomst används för att skapa turbulens och i viss mening också grupptillhörighet (Jonsson 2007, s. 77 f., 85). En lärare upptäcker detta och i ett försök att upphöja elevernas etniska bakgrund låter hon senare vid ett lektionstillfälle klassen i tur och ordning berätta om sitt ursprung samt vilka språk som talas i hemmen. Den grundläggande motiveringen till detta är hennes farhåga att ”det till slut finns länder som man inte längre tillåts att vara stolt över” (ibid. s. 78). Då Nejib, en av de killar som Jonsson följer, svarar att han är marockan och att han talar svenska i hemmet uppstår dock en situation som läraren märkbart inte räknat med. Vid fyra olika tillfällen tar hon om frågan angående språkbruk i tron att Nejib inte förstått frågan medan Nejib vidhåller sitt svar, något som roar klasskamraterna. Denna motsägelse menar Jonsson representerar en motsägelse i indelning av svenskar och invandrare. Jonsson skriver att ”[d]et är med andra ord inte killarna som väljer att ställa sig utanför, Nejib blir också tilltalad som utanför det svenska. Det verkar finnas en överenskommelse i klassrummet om att Nejib inte kan vara svensk, och att invandrarfamiljer inte talar svenska” (ibid. s. 82). Trots lärarens ambition att framhäva allas lika värde pekas istället vissa elever ut och kategoriseras som personer som inte innefattas av den ”svenska” gemenskapen. Det grova språkbruket med retsamma skällsord och
slang får då en tydlig funktion genom att en ny gemenskap formas i relation till den svenska som man ständigt utesluts från. Det blir ett sätt att bibehålla en etablerad grupp och identitet (ibid. s. 85). Språkets betydelse för tillhörandet av eller exkluderandet från gemenskaper framträder tydligt vid en intervju med killarna angående Calle, deras etnisk svenska kompis. Deras resonerande landar i att Calle inte upplevs eller räknas som ”svensk” för dem. Emre, en av killarna, poängterar vikten av språklig gemenskap då han framför att Calle talar med ”invandrardialekt” (ibid. s. 70). Vidare framhålls att svenskar uppfödda i förorter också kan tala med autentisk förortsslang då ”man blir som man umgås” (ibid. s. 111). Således fungerar etnolekter för killarna som en stark gruppmarkör. Vid ett annat tillfälle uttrycker Hakan, en annan kille i gruppen, ett fördömande om någon av vännerna skulle ta avstånd från sin etnolekt. Emre tillägger att ”invandrarspråket håller ihop oss” och menar att man inte kan ”... börja prata svenska som en svenne hur som helst” (ibid. s. 111). Ett stort språkligt normbrott sätter således vänskapen, gemenskapen och identiteten på prov. I slutet av avhandlingen sammanfattar Jonsson sina upplevelser i ett kärnfullt stycke:
Till ambitionen att”ge eleverna ett språk” måste vi också tillägga att de redan behärskar flera språk och uttrycksformer. De låter sig inte beskrivas som offer, de ropar inte på hjälp, och jag vill heller inte skildra dem som en grupp som ständigt och medvetet gör motstånd eller agerar politiskt mot det svenska majoritetssamhället. De är inte invandrarkillar, i någon essentiell bemärkelse, som agerar politiskt eller oppositionellt just i egenskap av att vara invandrare. De är killar som i olika situationer skämtar och retas, som är tuffa eller ängsliga, som uttrycker sig sexistiskt eller vänligt och omtänksamt.(Jonsson 2007, s. 271 f.)
Vad citatet framhåller är de stereotypa föreställningar och politiserade agendor som appliceras på kategorin invandrare och deras språkbruk. Genom kategorisering och uppdelning mellan det ”svenska” och det ”osvenska” bildas förutfattade meningar och begränsningar för vilka roller man förväntas ha i ett samhälle. Detta måste självfallet förebyggas i både samhälle och skola.
6.2. Pedagogisk-psykologiska effekter
Inledningsvis har det visat sig att individer präglas av etnolekters påstådda funktion, gällande markering av gemenskap och kulturell tillhörighet. Svenskämnet förespråkar en tydlig standardsvensk favoritism med hänsyn till språkriktigheten som utgör en stor del av kursplanen. Den här aspekten, i samband med att lärare och skolpersonal tenderar att inte dela samma
kulturella gemenskap som eleverna, ger upphov till en motståndskultur. I Woolfolks och Karlbergs Pedagogisk Psykologi (2015) beskrivs motståndskultur som ett beteende med avsikten att uttrycka misstycke och trots gentemot skolnormer. Detta beteende har således effekten av att elever inom en grupp med en motståndskultur presterar sämre då de ofta motarbetar det som gör dem framgångsrika inom skolan (Woolfolk & Karlberg 2015, s. 183). Motståndskulturer skapar följaktligen en problematik hos lärare likväl elever då det försvårar samt komplicerar elevers sociala relationer och individuella utveckling. Får eleverna höra att deras kulturella och språkliga tillhörighet inte upplevs som önskvärd kommer de sannolikt inte vara särskilt mottagliga för någon annan typ av input eller respons.
Dessutom påverkas eleverna inte bara på gruppnivå, utan även på individnivå. Att elever bedöms utifrån deras språkliga variation lägger även grunden till ett försämrat självförtroende. Förväntningar är viktiga för att elever ska prestera i undervisningen. Som tidigare skönjts ur diskurser finns det fördomar och förväntningar på elever vars språk avviker från standardsvenskan att de inte presterar lika bra som dessa ”normsvenskar”. Om en lärare har låga förväntningar på elevers prestationsförmåga kan det ge betydande konsekvenser och utveckla ett tillstånd som Woolfolk och Karlberg (2015) väljer att kalla för inlärd hjälplöshet. Begreppet inlärd hjälplöshet innebär att individer, i det här fallet elever, blivit varse om de förväntningar som finns på dem att de inte kommer prestera och lyckas med sina insatser. Således anammar eleverna dessa förväntningar och utvecklar uppfattningar om att sina egna förmågor inte är tillräckliga och enbart kommer leda till misslyckande och debacle. Vidare visar det sig också att socioekonomisk status påverkar en lärares förväntningar på en elev. Om elever har det sämre ställt löper de större risk att erhålla låga förväntningar gentemot sig och sina skolprestationer (ibid. s. 183). Den sistnämnda aspekten bekräftar sambandet mellan låga förväntningar och språklig variation eftersom det finns en risk att lärare skapar fördomar utifrån elevers etnolekter och därav socioekonomiska bakgrund.
7. Diskussion
Det är som att använda ett enda redskap till allt. Det är som att säga till snickaren att enbart hammaren ska användas eftersom det är det bästa verktyget oavsett vad som ska göras. (Lagerholm 2018, s. 118 f.)
I svenskämnets läroplan uttrycks explicita krav på språkriktighet i både tal och skrift (Skolverket 2011) som kan leda till språkvärdering och fördomar. Utifrån svensklärarens tendensiösitet i förhållande till läroplanen så kan ett dilemma uppstå i samband med språkliga avvikelser. Enligt Lagerholm (2018) finns det egentligen inget som säger att en språkare måste vara konsekvent med sitt språkbruk. Tvärtom har samtliga varieteter av språk en särskild funktion och det som borde uppmuntras är att utveckla färdigheten att kodväxla. Det är i den stunden individer kan växla mellan det formella språket i skolan till förortsslangen med sitt kompisgäng som ett rikt språkbruk utvecklats. De som påstår att en särskilt typ av språkbruk är torftigt och enbart förespråkar den formella standardsvenskan är i själva verket de som ger upphov till ett torftigt och icke-nyanserat språk (ibid. s. 118).
7.1.1. Problemet med språklig auktoritet
Standardsvenska och förortsslang är inte motsatser, utan kan samverka tillsammans. De föreställningar kring att förortssvenskan ska bidra med negativa språkliga och sociala problem har genom empirisk väg motbevisats. Vice versa är det ett fenomen som mildrar det kulturella och sociala utanförskap som invandrare utsätts för i det normsvenska samhället. Förortssvenskan skapar gemenskap för de grupper som talar och ackommoderar den. Inte minst är det också en utbyggnad av svenskan, så hur kan svenskan vara hotad om det hela tiden skapas olika variationer av språket? Som tidigare nämnt bör man inte motarbeta språk eftersom allt språk har en särskild funktion, annars skulle en särskilt varietet av språket inte existera (Lagerholm 2018, s. 118). Istället för att underminera avvikelser från standardsvenskan borde vikten av språk efter sammanhang betonas. Kanske är formell svenska att föredra i särskilda akademiska situationer vid framställning av exempelvis vetenskapliga texter. Detta betyder inte att förortssvenskan inte har en minst lika viktig funktion i samhället. I samhället, och speciellt inom skolan, bör vi följaktligen uppmuntra olika variationer av språk. Inte minst för att förebygga utanförskap,
diskriminering och pennalism, men också för att ge incitament och motivation för att lära sig svenska överhuvudtaget. Att påstå att enbart en viss typ av svenska är korrekt kommer högst troligt inte få med samtliga på det lingvistiska tåget. I samstämmighet med sociolingvistisk forskning kan det också konstateras att den standardiserade svenskan också besitter lägre status i jämförelse med till exempel dalmål eller norrländska (Radovani 2002, s. 109). Att standardsvenskan ska begära anspråk på den språkliga auktoriteten när den inte erhåller folkets förtroende är inte bara odemokratiskt, men också onaturligt med tanke på hur språk formas. Därmed bör inte flerspråkighet betraktas som något negativt utan snarare som en fördel. Dels har talaren möjlighet att göra sig förstådd i flera olika språkliga situationer, men också en utvecklad förmåga att kodväxla och anpassa språket efter situationen.
7.1.2. Gemenskap i utanförskapet
Etnolekt och flerspråkighet är naturliga inslag i ett modernt samhälle. Myten om språkinlärning där elever skulle hämmas av att studera flera språk simultant härstammar från diskurser inom den enspråkiga hegemonin (Einarsson 2009 s. 109; Ladberg 2003, s. 9; Lindberg 2002, s. 93). Dessa förhärskande föreställningar kan i värsta scenario leda till att unga förlorar möjligheten att kommunicera inom familjen då de riskerar att tappa sitt modersmål i den svenska skolan (Ladberg 2003, s. 9, 13; Runfors 2003, s. 106 f.). Det absoluta fokus på svenska språket som nyckel in i det svenska samhället och därmed den svenska gemenskapen belyser att vissa elever inte anses tillhöra denna gemenskap. Ambitionen att inkludera och integrera elever riskerar att ge motsatt effekt då de i samma process kategoriseras och tillskrivs stereotypa fördomar. Etnolekt som ofta beskrivs i termer om förortsslang tolkas som ett tecken på och ett resultat av segregation och brist på kontakt med ”svenskhet”. Då forskning framfört att attityder till språk går att sammankoppla med attityder till talare av språk belyser den negativa synen på etnolekt en underliggande aversion mot etniskt definierade grupper (Torstensson 2010, s. 104 f.; Lagerholm 2018, s. 75; Einarsson 2009, s. 218 ff.; Radovani 2000, s. 2). I massmediala debatter och i skolors personalrum har en konsensus bildats kring vikten av att få elever och ungdomar att tala standardiserad svenska och på så sätt i längden få dem att ingå i den etablerade svenska gemenskapen. Detta är självfallet en alldeles förenklad ekvation av de komplicerade processer som föregår den segregation som återfinns i dagens samhälle. Etnolekter som talas av ungdomar
och elever fungerar som ett sätt att bibehålla en gemenskap i relation till den stora gemenskapen som de utesluts från. Etnolekten blir ett sätt att visa sympati och kamratskap i det stigmatiserade utanförskap som ungdomarna befinner sig i. Således fyller etnolekten en viktigt funktion för dess talare och genom att ”tvätta” bort etnolekter i skolan kan eleverna fjärmas och uteslutas från ytterligare en gemenskap. Dessutom kan den påträngande språkliga värderingen där all språklighet underordnas svenskan internaliseras av flerspråkiga elever som sedan riskerar att utveckla inlärd hjälplöshet och minskar deras utvecklingsmöjligheter.
7.1.3. Slutsats – hur går man vidare?
Slutligen går det således att finna starka incitament att motarbeta den språkliga värderingen i skolor och därigenom samhälle och istället uppmana till flerspråkighet och mångkulturalitet för allas bästa. Vad uppsatsarbetet kommit att påvisa är skolpersonalens bristande kompetens i mötet med eleverna trots goda intentioner. I Jonssons avhandling (2007, s. 82) där Nejib utfrågas om talade språk i hemmet är ett tydligt exempel på detta. Även skolpersonalen i Runfors avhandling (2003, s. 145 ff.) kategoriserade och offerstämplade de flerspråkiga eleverna trots ett uttalat engagemang för att motarbeta just detta. Således går det att konstatera en omfattande kompetenslucka i hur dessa elever ska bemötas för att inte pekas ut som ”icke-svenska” och successivt riskera att fastna i en ond spiral av utanförskap och inlärd hjälplöshet. Därför behövs utökad forskning där fördelarna med flerspråkighet bör lyftas och implementeras för att skapa bättre förutsättningar för alla elever och samhällsmedborgare.
7.2. Vidare forskning
Vidare tänkbar forskning är att fortsatt undersöka hur utbildningsväsendet närmar sig flerspråkighet och mångkulturalitet. Särskilt fokus kan då med fördel riktas mot det senaste decenniets turbulenta nationella och internationella skeenden. Det politiska klimatet har kommit att förändras i en mer nationalistisk och konservativ riktning genom Sverigedemokraternas framgångar och detta får självklart konsekvenser för hela samhällsklimatet med skolan därtill.
Även flyktingkrisen 2015 har haft stor påverkan på det politiska läget i landet med stora påfrestningar på flera samhällsinstanser (se SOU 2017:12). Skolväsendet fick genomgå stor omställning för att tillhandahålla med rätt kompetens att hjälpa många ensamkommande ungdomar in i den svenska utbildningssystemet. Det var inte förrän 1995 som svenska som andraspråk blev ett eget ämne i grund- och gymnasieskolan. Detta medför att det redan innan kanske saknades erfarenheter, underlag och empiri kring didaktiska frågor och metodik inom ämnet (Skolverket 2018).
En mer nutida politisk debatt rör gängkriminalitet och gängrelaterat våld. Statsminister Stefan Löfven kallade bland annat gängkriminaliteten ”ett gift” i samhället som måste tas bort under en presskonferens på hösten 2020 (SVT 7/9-2020). Den massmediala bilden av utsattheten i förorten har intensifierats genom alltmer våldsam gängkriminalitet och regeringens uppmärksamhet riktad mot brottsförebyggande. Sålunda finns ytterligare aspekter att undersöka kopplat till det aktuella samhällsklimatet när det kommer till attityder till flerspråkighet och etnolekter.
När urvalet för litteraturen gjordes framkom det att mycket av den sociolingvistiska forskningen var något föråldrad. Med tanke på de senaste debatterna kring mångkulturalitet vore det lustigt om inte ytterligare forskning tillkommer inom snar framtid. Följaktligen skulle empirin kring språkattityder behöva uppdateras då attityder kan ändras inom ett par år beroende på händelser och debatter i samtiden.
Litteratur
Andersson, Roger (1998). Segregering, segmentering och socio-ekonomisk polarisering: Stockholmsregionen och sysselsättningskrisen 1990-95. Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå universitet
Baker, Colins (2006). Foundations of bilingual education and bilingualism. Clevedon: Multilingual Matters.
Bernhold, Quinten S. & Gilles, Howard (2019).Vocal Accommodation and Mimicry. Journal of
Nonverbal Behavior 44 (1): 41-62, 22. DOI: 10.1007/s10919-019-00317-y
Bernstein, Basil & Henderson, Dorothy (1969). SOCIAL CLASS DIFFERENCES IN THE RELEVANCE TO LANGUAGE TO SOCIALIZATION. Sociology 3 (1): 1-20.
Boyd, Sally & Bredänge, Gunlög (2013). ”Attityder till brytning - exemplet utländska lärare i svenska skolor”, I: Hyltenstam, K & Lindberg, I (red.). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur. s. 437-457.
Carp, Ossi & Canolias, Viviana & Sundberg, Marit (2020). ”Regeringens corona-sms nådde 12,5 miljoner”. I: Dagens Nyheter, 14/12-2020.
Cameron, Deborah (2012). Verbal Hygiene. London: Routledge. Einarsson, Jan (2009). Språksociologi. Lund: Studentlitteratur.
Einarsson, Jan (2013). Språket och språkarna. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
French, Mei & Armitage, Janet. (2020). Eroding the monolingual monolith. Australian Journal of Applied Linguistics, 3(1), 91–114. https://doi.org/10.29140/ajal.v3n1.302
Gordon, Milton M. (1964). Assimilation in American life: the role of race, religion, and national origins. 2. pr. New York: Oxford Univ. Press
Gynne, Annaliina (2019). ‘English or Swedish please, no Dari!’ – (trans)languaging and
language policing in upper secondary school’s language introduction programme in Sweden, Classroom Discourse, 10:3-4, 347-368. DOI: 10.1080/19463014.2019.1628791
