Kan vuxna lyssna? : - En kvalitativ studie om barns delaktighet i utredningar inom socialtjänsten.

49 

Full text

(1)

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete

Examensarbete

Kandidatnivå, 15 högskolepoäng VT 2021

Hultberg, Nathalie Pelander Djupsjö, Julia

Handledare: Pia Aronsson

Kan vuxna lyssna?

- En kvalitativ studie om barns delaktighet i

(2)

1

ÖREBRO UNIVERSITET

KAN VUXNA LYSSNA? - En kvalitativ studie om barns delaktighet i utredningar inom socialtjänsten. Hultberg, Nathalie

Pelander Djupsjö, Julia Örebro universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete

Examensarbete på kandidatnivå, 15 poäng VT 2021

Sammanfattning

Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare arbetar för att delaktiggöra barn i ärenden som berör dem enligt artikel 12 i lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (SFS 2018:119). Studien är en lokalstudie och inriktar sig på att undersöka hur utredare på en specifik socialtjänst i Mellansverige delaktiggör barn. Empiri har samlats in genom sex stycken semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare som arbetar med att utreda ärenden som berör barn och unga. Den insamlade empirin har analyserats och bearbetats med hjälp av tematisk analys där fyra huvudteman identifierades: delaktighet, främjande och

hindrande faktorer för barns delaktighet, lagstiftning och barnsamtal. Resultatet av studien

har analyserats utifrån Lundy-modellen och Shiers delaktighetsmodell. Studiens slutsats är att socialsekreterarna har en vision om att delaktiggöra barn, men hindras från att delaktiggöra barn till fullo enligt modellerna på grund av olika faktorer som kunskapsbrist, arbetsbelastning, tidsbrist och ett föräldrafokuserat förhållningssätt. Socialsekreterarna har olika uppfattningar kring vad delaktighet är och det finns inget sammanhållet arbetssätt kring barns delaktighet. I och med att barnkonventionen och artikel 12 blev lag år 2020 ställs nu hårdare krav på myndigheter att delaktiggöra barn och därför krävs studier kring hur socialsekreterare arbetar med barns delaktighet.

Nyckelord: Delaktighet, tillämpning, socialt arbete, socialtjänsten, socialsekreterare,

(3)

2

ÖREBRO UNIVERSITY

CAN ADULTS LISTEN? - A qualitative study of children's participation in child welfare. Hultberg, Nathalie

Pelander Djupsjö, Julia Örebro University, School of Law,

Psychology and Social Work, Social Work,

Undergraduate Essay 15 credits, Spring 2021.

Abstract

The purpose of this study is to research how social services works to involve children in matters that concern them in accordance with Article 12 of the United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC). This study focuses on how social workers at a specific municipality in central Sweden works with childrens participation in child protection cases. Empirical data has been collected through six semi-structured interviews with social workers who work with child welfare. The collected empirical data have been analyzed and processed using thematic analysis where four main themes were identified: participation, promoting and hindering factors for children's participation, legislation and childinterviews. The results of the study have been analyzed based on the Lundy model and Shiers participation model. The study concludes that the social workers have a vision of involving children but are prevented from fully involving children according to the models due to various factors such as lack of knowledge, workload, lack of time and a parent-focused approach. The social workers have different views on what participation is and there is no coherent approach to children's participation. As the UNCRC became law in Sweden, stricter requirements are now placed on authorities to involve children, and therefore studies are required on how social services work with childparticipation.

Keywords: Participation, application, social work, social services, social worker, Article

(4)

3

FÖRORD

Vi vill tacka alla respondenter som ställt upp på att intervjuas trots hög arbetsbelastning. Vi vill också tacka vår handledare Pia Aronsson som hjälpt oss under hela arbetet med studien.

Nathalie Hultberg Julia Pelander Djupsjö

(5)

4

Innehållsförteckning

1. Inledning 6

2. Syfte och frågeställningar 7

3. Bakgrund 7

3.1 Barnkonventionen - från konvention till lag 7

3.2 Perspektiv på barn 8

3.3 Barns förmåga till kommunikation 9

3.4 Utredningsprocessen 10

4. Tidigare Forskning 10

4.1 Konsekvenser av barns delaktighet 10

4.2 Hinder för barns delaktighet 11

4.2.1 Synen på barn 11

4.2.2 Strukturella och organisatoriska hinder 13

4.2.3 Övriga hindrande faktorer 14

4.3 Motivering till föreliggande studie 15

5. Metod 15 5.1 Litteratursökning 15 5.2 Datainsamlingsmetod 16 5.3 Förförståelse 16 5.4 Urvalsmetod 16 5.5 Analysmetod 17 5.6 Etiska aspekter 17 5.6.1 Intervjuareffekt 18 5.7 Studiens tillförlitlighet 19 6. Teoretisk utgångspunkt 20 6.1 Lundy-modellen 20 6.2 Shiers delaktighetsmodell 22

7. Resultat och analys 26

7.1 Delaktighet 26

7.1.1 Definition av delaktighet 26

7.1.2 Information 26

7.1.3 Ålder och Mognad 27

7.1.4 Inflytande 28

7.1.5 Analys av delaktighet 29

7.2 Främjande och hindrande faktorer för barns delaktighet 30

(6)

5

7.2.2 Samarbete med föräldrar 31

7.2.3 Analys av hindrande och främjande faktorer 31

7.3 Lagstiftning 32

7.3.1 Tillämpning inom verksamheten. 32

7.3.2 Koppling mellan artikel 12 och andra artiklar. 32

7.3.3 Analys av lagstiftning 33

7.4 Barnsamtal 33

7.4.1 Utformning av och anpassningar i barnsamtal 33

7.4.2 Metoder och hjälpmedel 33

7.4.3 Analys av barnsamtal 34

7.5 Sammanfattande analys 35

7.5.1 Lundy-modellen 35

7.5.2 Shiers delaktighetsmodell 35

8. Slutsatser och diskussion 36

8.1 Resultatdiskussion 36

8.2 Metoddiskussion 39

8.3 Slutdiskussion 40

8.3.1 Slutsatser 40

8.3.2 Studiens implikationer för det praktiska arbetet och forskningsfältet 41

9. Referenslista 42

10. Bilagor 45

10.1 Bilaga 1- Informationsbrev till respondenterna 45

10.2 Bilaga 2- Intervjuguide 46

(7)

6

1. Inledning

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, har varit rättsligt bindande sedan Sverige ratificerade konventionen år 1990 (Unicef, u.å.-a). Trots att barnkonventionen har varit ratificerad i över 30 år har Sverige vid flera tillfällen kritiserats av FN:s barnrättskommitté att både lagstiftning och praxis är bristfällig (Unicef, u.å.-a). Nationell och internationell forskning visar även på svårigheter med att implementera och tillämpa barnkonventionen (McCafferty, 2017; Vis, Strandbu, Holtan & Thomas, 2011; Heimer & Palme 2016). Barnkonventionen infördes som lag i Sverige januari 2020 med syftet att stärka barns rättigheter och genomslagskraften i praktiken (lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter [barnkonventionen], SFS 2018:119). I och med införandet av lagen ställs nya krav på myndigheternas arbete gällande bland annat barns delaktighet, som återfinns i barnkonventionens 12:e artikel. Artikel 12 i barnkonventionen beskrivs skapa en slags dubbel skyldighet för just socialtjänsten; både att identifiera och lyssna på barnets åsikter och önskemål samt att åsikterna och önskemålen behandlas med hänsyn och tillmäts betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (McCafferty, 2017). Barns delaktighet enligt artikel 12 innebär således att barn har rätt till att vara delaktiga i de beslutsprocesser som rör dem samt att barn ska ses som rättighetsbärare och fullvärdiga medborgare (McCafferty, 2017). Forskning presenterar många fördelar med att delaktiggöra barn i utredningar hos socialtjänsten varav två är bättre anpassade insatser och ökat välmående hos barn (McCafferty, 2017; Vis et al., 2011; Heimer, Näsman & Palme, 2018). Delaktighet kan vidare medföra personlig utveckling och ökad självkänsla hos barn samt att delaktighet även kan upplevas som stärkande och öka barns sociala färdigheter (McCafferty, 2017; Mason, 2008).

Barnkonventionens 12:e artikel är sedan tidigare transformerad i bland annat Socialtjänstlagen [SoL] (SFS 2001:453) 11 kap, 10 §. Även rätten till delaktighet och yttrandefrihet är exempel på grundläggande mänskliga rättigheter och som sedan länge setts som grundkomponenter i demokratin (Stern, 2007). Trots att artikel 12 är transformerad och beskrivs som en viktig rättighet visar tidigare forskning att specifikt barnkonventionens 12:e artikel anses som svår att tillämpa inom socialt arbete (Stern, 2007: Heimer & Palme, 2016). Svårigheterna beskrivs grunda sig i socialsekreterares syn på barn som ett objekt som behöver skyddas, vilket inte överensstämmer med den barnsyn som artikel 12 i barnkonventionen förespråkar (Stern, 2007). En annan förklaring beskrivs vara att artikel 12 lämnar ett stort utrymme för tolkning som bidrar till svårigheter i tillämpningen (se McCafferty, 2017). Att inte delaktiggöra barn eller beakta barns åsikter i beslut som rör dem innebär enligt Swärd (2016) också att bortse från barnens rätt till att påverka vad som blir bäst för barnet själv. Inom socialt arbete förklaras oftast icke-delaktighet med argument kopplat till barnets ålder, mognad, funktionsvariation eller barnets utsatta situation, vilket bidrar till att barnet fråntas sin rätt att påverka och barnets åsikter förminskas. Barn ska således alltid erbjudas anpassning och stöd för att delaktiggöras, få uttrycka sina åsikter och på så sätt utnyttja sin fulla rätt att vara delaktiga i bedömningen av sitt eget bästa (Swärd, 2016). McCafferty (2017) menar att synsättet som finns på barn idag utgör ett hinder för delaktighet och är något som behöver förändras i hela samhället och inte enbart inom socialt arbete. Detta är dock något som kommer att ta tid eftersom det handlar om att förändra de maktstrukturer som finns (jfr. Stern, 2007). Barns delaktighet är således något som behöver tas hänsyn till inom socialt arbete men även samhället i stort.

(8)

7 Utifrån de svårigheter som framkommer gällande att tillämpa 12:e artikeln i barnkonventionen inom socialt arbete, kan det anses finnas ett behov av mer forskning inom ämnet. Denna studie syftar till att utifrån den nämnda problematiken undersöka hur socialsekreterare i en specifik kommun arbetar med barns delaktighet. Eftersom det är socialsekreterarna som har kontakt med barnen och tillämpar artikeln i praktiken kan deras tankar och åsikter kring barnkonventionens 12:e artikel och barns delaktighet bidra med nya ingångsvinklar till svårigheterna med att tillämpa artikel 12. Socialsekreterarnas förhållningssätt gentemot barn och deras rätt till delaktighet kan även visa på vart det behöver ske förändring.

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare arbetar för att delaktiggöra barn i ärenden som berör dem enligt artikel 12 i lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Frågeställningar

● Hur definierar socialsekreterarna barns delaktighet? ● Vad kan underlätta eller begränsa barns delaktighet?

● Hur genomförs samtal med barn på ett sätt där barnet får utrymme att uttrycka sina tankar och åsikter?

● Vilken betydelse får barnets åsikter i utredningsarbetet?

● Vilken betydelse upplever socialsekreterarna att barnkonventionens artiklar har i det sociala arbetet efter att de har blivit lagfäst?

3. Bakgrund

I avsnittet nedan kommer barnkonventionens tillkomst och de lagar och riktlinjer som styr socialtjänstens arbete gällande delaktighet att presenteras. Socialtjänstens

utredningsprocess kommer även att redovisas.

3.1 Barnkonventionen - från konvention till lag

Barnkonventionen grundades och ratificerades med syfte att förbättra barns levnadsvillkor (Lundin Karphammar, 2019). Tankarna kring barns rättigheter och levnadsstandard väcktes redan under första och andra världskriget, då många barn påverkades negativt både fysiskt och psykiskt (Unicef, u.å. -a). Den första deklarationen om barns rättigheter skrevs av Eglantyne Jebb och innehöll fem grundläggande principer. Deklarationen utvidgades sedan till att involvera fler aspekter av barns rättigheter exempelvis att beakta barnets bästa, rätt till namn och nationalitet och rätt till utbildning. Deklarationen övergick till att bli barnkonventionen vilket innebar att konventionen blev bindande och inte frivillig för de länder som ratificerat den (Lundin Karphammar, 2019). I dagsläget har alla FNs medlemsländer utom USA ratificerat barnkonventionen. Den svenska riksdagen beslutade år 2018 att barnkonventionen skulle bli lag och år 2020 blev barnkonventionen inkorporerad i svensk lag (Unicef, u.å.-a) och benämns idag som Lag (SFS 2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Barnkonventionen som lag bör ses som en helhet där artiklarna är relaterade till varandra (Lundin Karphammar, 2019). Artikel 12 i barnkonventionen lyder enligt följande:

Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i

(9)

8

förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler (Unicef, u.å. -b).

FN:s Barnrättskommitté (2009) har publicerat allmänna kommentarer kring hur artikel 12 ska tolkas. I kommentarerna belyser de hur artikel 12 är en unik bestämmelse kopplat till mänskliga rättigheter “eftersom den behandlar den rättsliga och sociala ställningen för barn, som ju saknar vuxnas självständighet, men samtidigt är bärare av rättigheter” (Barnrättskommittén, 2009, s. 5). Barnrättskommittén belyser att det krävs en bättre förståelse för innebörden av artikel 12 och hur den ska tillämpas. I de allmänna kommentarerna lyfter de fram olika viktiga utgångspunkter. Swärd (2016, s. 36) har formulerat om utgångspunkterna utifrån socialtjänstens arbete:

1. Alla barn har rätt att få göra sin röst hörd, enskilt eller i grupp, när socialtjänsten ska fatta beslut som påverkar barnets liv.

2. Socialtjänsten ska uppmuntra barnet till att fritt forma sin egen åsikt.

3. Det är viktigt att skapa en miljö som möjliggör för barnet att utöva sin rätt att bli hörd, och där barnet känner sig tryggt och respekterat.

4. Både det enskilda barnets och grupper av barns åsikter kan tillföra relevanta perspektiv som ska övervägas när socialtjänsten fattar beslut som direkt eller indirekt påverkar barnet. Detta gäller även när socialtjänsten utvecklar och utvärderar sin verksamhet.

5. Barnets rätt att uttrycka sina åsikter innebär att barnet även har rätt att avstå från att göra sin röst hörd. Att göra sin röst hörd är ett val och inte en skyldighet.

6. Rätten att bli hörd gäller oavsett om det är barnet själv, föräldrarna eller socialtjänsten som har initierat frågan.

I en kartläggning som gjordes innan barnkonventionen blev svensk lag har det framkommit att socialtjänsten brister i arbetet att delaktiggöra barn enligt artikel 12 (Barnkonventionsutredningen, 2016). Konsekvenserna av detta innebar bland annat att barns rätt till att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade inte tillgodosågs. Socialtjänstens ansvar och arbete med att delaktiggöra barn styrs inte enbart av barnkonventionens 12:e artikel. Artikeln finns transformerad sedan tidigare i exempelvis SoL (SFS 2001:453, 11 kap, 10 §), Föräldrabalken [FB] (1949:381, 21 kap, 5 §; 6 kap, 2b §; 6 kap, 11 §) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] (SFS 1990:52, 36 §). I SoL (SFS 2001:453, 11 kap, 10 §) framkommer bland annat att barnet ska få information, har rätt att framföra sina åsikter samt att barnets inställning och åsikter ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad. En utredning utförd på uppdrag av regeringen visar på att den svenska lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionens 12:e artikel, dock med vissa

undantag (Barnkonventionsutredningen, 2020).

3.2 Perspektiv på barn

I barnkonventionen och i SoL (SFS 2001:543, 1 kap, 2§) definieras begreppet barn som “varje människa under 18 år” och det är den definition som kommer att användas i studien. I studien kommer även begreppet “föräldrar” att användas, med begreppen avses barnets primära omsorgsperson/er. I barnkonventionen har barn inga skyldigheter utan ses enbart som rättighetsbärare, vilket betyder att det är de vuxna som har skyldighet att verka och arbeta för att barns rättigheter efterföljs (Lundin Karphammar, 2019). Barnrättsperspektivet förklaras utifrån ett makt- och skyldighetsperspektiv, vilket betyder att om barnet har rättigheter har någon annan en skyldighet att se till att barnets rättigheter efterföljs (Schiratzki, 2019). Det barnrättsbaserade synsättet innefattar att barn har rätt till

(10)

9 att få sin röst hörd och beaktad samt erkännas som enskilda individer med rättigheter och makt, precis som vuxna (Lundin Karphammar, 2019). Barnkonventionen syftar till att förändra sättet samhället och vuxna ser och förhåller sig till barn, till att bli mer barnrättsbaserat och där ett barnperspektiv är centralt. Barnperspektivet innebär att barnet och barnets bästa är i fokus vilket även regleras i SoL (SFS 2001:543, 1 kap, 2 §). Barnkonventionens 12:e artikel fastställer att barn har rätt till självbestämmande, medbestämmande och inflytande samt att de är individer som är kapabla till att själva uttrycka sina åsikter och känslor (Schiratzki, 2019). Andersson, Bangura Arvidsson, Mattsson, Ponnert och Rasmusson (2011) poängterar även att barn behöver ses som aktörer och aktiva subjekt som besitter egna rättigheter även om barnen är beroende av vuxna för att få sina rättigheter tillgodosedda. Barn behöver respekteras och ses som aktörer, vilket även förutsätter att barn är delaktiga i beslut som rör dem (Andersson et al., 2011).

3.3 Barns förmåga till kommunikation

Barnkonventionens 12:e artikel poängterar att barns åsikter ska beaktas och tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad (Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, SFS 2018:1197). För att bedöma barnets ålder och mognad behöver barnets utveckling tas hänsyn till. Øvreeide (2010) framhåller att barns utveckling sker i ett socialt sammanhang och påverkas bland annat av kvaliteten på kommunikationen med omgivningen. För att visa på generella drag och fenomen gällande kommunikation som är särskilt synliga under vissa åldrar beskriver Øvreeide (2010) barns förmågor uppdelat i ålderskategoriseringar. I dessa ålderskategoriseringar framkommer det bland annat att barns förmåga att rekonstruera berättelser och använda språket som ett verktyg ökar i takt med barnets ålder. Barn kan under hela uppväxten ha svårt att skilja på vad som är fantasi och vad som är verklighet samt ha svårigheter att koppla ihop tidigare erfarenheter med det som sker här och nu. Detta blir dock lättare desto äldre barnet blir. Genom att vuxna, i samtal med barn, använder sig av konkretisering och “realistisk lek” genom att till exempel rita, använda dockor och rollspel hjälper det barnet att framkalla igenkänningsreaktioner och beskrivningar av händelser eller upplevelser. Barn börjar tidigt förstå skillnaden på rätt och fel och börjar känna skam och skuldkänslor men deras förståelse och känslor fördjupas i takt med ökande ålder. Känslorna av skuld och skam kan påverka barns berättelser och handlingar.

Øvreeide (2010) poängterar att olika erfarenheter kan påverka så att barnets förmåga inte står i relation till dess ålder. Om barnet har levt med bristande omsorg, emotionell spänning och kommunikationsproblem under uppväxten eller nyligen genomgått trauma kan barnets utveckling och förmåga påverkas. Vuxna behöver ha förståelse för att barn kan ha en lägre funktionsnivå än vad åldern tyder på och behöver anpassa situationen efter barns kognitiva förmåga. Generellt så har barn och ungdomar, oavsett svårigheter eller inte, behov av att vuxna konkret och aktivt strukturerar upp nya situationer. Barn har även behov av kontinuitet i sina relationer och att samtala med barn innebär att etablera en ny relation, vilket professionella måste förstå och ta hänsyn till. Barns kognitiva utveckling kan även enligt Vygotskij beskrivas som kulturspecifik och påverkas därmed av barnets kulturella sammanhang (Hwang & Nilsson, 2019). Barnets utveckling kan ses som ett resultat av dess sociala samspel med människor i dess närhet som exempelvis föräldrar, syskon, kompisar och lärare (Hwang & Nilsson, 2019).

(11)

10

3.4 Utredningsprocessen

Information om att ett barn eventuellt far illa eller av annan anledning är i behov av stöd kan inkomma till socialnämnden på olika sätt exempelvis genom en anmälan, ansökan eller på annat sätt. Enligt SoL (SFS 2001:543, 11 kap, 1§) ska “socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har inkommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden”. Socialnämnden har även enligt SoL (SFS 2001:543, 5 kap, 1 §) ett särskilt ansvar för barn och unga. Personer eller myndigheter som omfattas av anmälningsskyldigheten är skyldiga att anmäla vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa (SoL, SFS 2001:543, 14 kap, 1 §). Vid inkommen anmälan behöver socialnämnden besluta om utredning ska inledas eller inte inom fjorton dagar, vilket benämns som förhandsbedömning (SoL, SFS 2001:543, 11 kap, 1a §). Under förhandsbedömningen kan socialnämnden behöva inhämta mer information för att kunna göra en bedömning om utredning behöver inledas eller inte. Socialnämnden ska dock vid inkommen anmälan genast bedöma om barnet är i behov av omedelbart skydd. Vid misstanke om våld ska utredning inledas utan dröjsmål enligt SOSFS 2014:4 6 kap. 1 §. En barnavårdsutredning får max pågå under fyra månaders tid (SoL, SFS 2001:543, 11 kap, 2 §) om det inte föreligger skäl för förlängd utredningstid. Information till nämnden kan även inkomma via en ansökan. Vid en ansökan om bistånd enligt SoL (SFS 2001:543, 4 kap, 1 §) ska utredningen avslutas med att avslå eller bevilja biståndet. Vid en ansökan kan klienten dra tillbaka sin ansökan, finns det en oro för ett barn kan utredningen fortgå trots att ansökningen dragits tillbaka. Barn som fyllt 15 år kan själv ansöka om bistånd dock behöver vårdnadshavares till inställning och behov inhämtas under utredningstiden. Information som inkommer till nämnden på annat sätt kan exempelvis innebära att nämnden gör egna iakttagelser vid handläggning av ett annat ärende eller att information inkommer från en tjänsteman på en annan enhet inom verksamheten (Socialstyrelsen, 2016). Efter eller under en utredning kan bistånd beviljas i form av öppenvårdsstöd/en insats enligt SoL (SFS 2001:543, 4 kap, 1 §) om behov finns. Nämnden strävar efter att arbeta i samförstånd med barnet och vårdnadshavare. Barn som fyllt 15 år kan dock beviljas insats trots att inte vårdnadshavare samtycker om det bedöms nödvändigt och för barnets bästa (SoL, SFS 2001:543, 3 kap, 6 a §) andra stycket). Barnen och vårdnadshavarna ska i så stor utsträckning som möjligt vara delaktiga i utformningen av beviljad insats. Insatsen ska i första hand även bygga på frivillighet och samtycke. I fall där vårdnadshavare inte samtycker till nödvändig insats och nämnden bedömer att det finns ett behov av en insats kan lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] (1990:52) tillämpas. LVU (1990:52) är en tvångslagstiftning som gör det möjligt för nämnden att fatta beslut utan vårdnadshavares samtycke (Socialstyrelsen, 2016).

4. Tidigare Forskning

I avsnittet nedan presenteras svensk och internationell forskning. Den tidigare forskningen presenteras utifrån resultat som i vissa avseenden är likvärdiga trots att de olika länderna har skilda regler för barnskyddsarbete. Alla studier berör sammanhanget barns delaktighet i kontakten med och vid utredningar hos socialtjänsten.

4.1 Konsekvenser av barns delaktighet

Delaktighet blev en grundläggande rättighet för barn när barnkonventionen ratificerades och både svenska och internationella studier visar på att när barn får vara delaktiga i beslutsprocesser i socialt arbete kan det få flera positiva effekter som bättre anpassade

(12)

11 insatser och ökat välmående (Vis et al., 2011; Heimer et al., 2018; McCafferty, 2017). McCafferty (2017) från Storbritannien har gjort en litteraturstudie kring barns delaktighet och visar på olika svårigheter och andra centrala överväganden med utgångspunkt i Lundy-modellen och implementeringen av artikel 12 i socialt arbete. McCafferty (2017) lyfter fram att studier visar på att om barn tillåts vara delaktiga i beslutsprocesser resulterar det i insatser som är bättre anpassade utefter deras behov. Vis et al., (2011) från Norge och Storbritannien har utfört en kartläggande litteraturöversikt för att undersöka kopplingen mellan delaktighet och hälsa, de kom fram till att barns delaktighet i beslutsprocessen kan medföra ökat välmående hos barn och ökad säkerhet. En svensk studie utförd av Heimer, Näsman och Palme (2018) visar på att om barn inte får möjlighet att påverka hur problemet inom familjen uppfattas, utformas insatsen oftast på ett sätt som inte till fullo är anpassad utefter familjens problematik. Deras resultat visar även på att om barnet inte är delaktigt i att definiera problematiken men information inhämtas från en annan part utanför familjen kan det bidra till att insatsen ändå matchar familjens problematik i högre utsträckning än när endast föräldrarna tillåts definiera problematiken. I en australiensk studie utförd av Mason (2008) som fokuserar på barn som får vård utanför hemmet jämför han barns upplevelser av sina behov med hur socialarbetare upplever barns behov. Mason visar på att socialarbetare ofta upplever barns behov på ett annat sätt än vad barnen gör och han lyfter fram att skillnaden i barns och socialarbetares upplevelser är kopplat till skiljande intressen och fokus. Socialarbetaren tenderar att tänka långsiktigt och på slutmålen medan barnen mer fokuserar på nuet och beskriver att deras behov ändras med tiden. Mason lyfter fram vikten av att barn får tillgång till information som bidrar till att de förstår sin situation och hjälper dem att uppleva att de har kontroll över sina egna liv.

Att som barn vara delaktig i beslutsprocesser kan medföra personlig utveckling och ökad självkänsla (McCafferty, 2017; Mason, 2008). Delaktighet kan även upplevas som stärkande och öka barns sociala färdigheter (McCafferty, 2017). Beslut som fattas mot bakgrund av barns delaktighet blir mer inkluderande och lyhörda för barns behov vilket kan leda till bättre utfall och ökad effektivitet för socialt arbete. I praktiken kan barns delaktighet leda till att socialt arbete kan utformas på en mer inkluderande, informerad och demokratisk grund. Barns delaktighet leder även till att fokus skiftar till barns perspektiv och barns uttalade önskemål och behov till skillnad från att fokus ligger på vad vuxna tror att barn har för behov (McCafferty, 2017). Vis et al. (2011) lyfter fram att barns delaktighet inte per automatik medför positiva konsekvenser, om information och situationer inte anpassas efter barns förmågor och förväntningar kan barns delaktighet få negativa konsekvenser. Relationen mellan barnet och socialarbetaren lyfts även fram som en central del om barns delaktighet ska lyckas och medföra positiva konsekvenser (Vis et al., 2011).

4.2 Hinder för barns delaktighet

4.2.1 Synen på barn

Barnkonventionens 12:e artikel beskrivs vara den artikel som är mest komplex och svår att implementera i det sociala arbetet och i samhället (Stern, 2007; McCafferty 2017). Forskning visar att svårigheterna kring att göra barn delaktiga kan beror på olika faktorer, en faktor är exempelvis synen på barn (Stern, 2007; McCafferty, 2017). Stern (2007) har skrivit en svensk artikel utifrån sin avhandling om rätten till delaktighet enligt artikel 12. Stern (2007, s. 19) beskriver hur synen på barn är ett stort hinder för förverkligandet av artikel 12:

(13)

12

Det har visat sig problematiskt att förverkliga vad som i praktiken är ett nytt synsätt på barn – barnet som en medborgare i samhället med därtill hörande mänskliga rättigheter. Detta synsätt utmanar den traditionella synen på barnet som ett skyddsvärt objekt som, på grund av sin ringa ålder, inte har tillräcklig kapacitet att fatta rationella beslut.

Stern (2007) lyfter även fram att denna syn på barn i varierande grad existerar världen om och att utvecklingsländer såväl som industriländer upplever i grunden samma problematik med att implementera artikel 12. Kennan, Brady och Forkan (2018) från Irland har genomfört en systematisk litteraturgranskning om barns delaktighet i socialt arbete. Kennan et al. (2018) menar likt Stern (2007) att det finns en maktobalans mellan barn och vuxna, vilket också bidrar till ett synsätt på barn som icke fullvärdiga samhällsmedborgare. Synsättet som finns på barn är något som inte bara är generellt för socialt arbete utan är något som är generellt för hela samhället. Detta synsätt beskrivs som ett hinder för delaktighet och ett synsätt som behöver förändras i samhället i stort (McCafferty, 2017). Stern (2007) lyfter dock fram att det är en långsam process att förändra maktstrukturer. Heimer och Palme (2016) har genomfört en dokumentstudie för att undersöka hur lagstiftningen i Sverige har sett ut under 30 år, 1983-2013, för att söka förklaringar till svårigheterna med att implementera barnkonventionen med särskilt fokus på artikel 12. Rätten till delaktighet som stipuleras i artikel 12 samt barnkonventionen som helhet kräver en ny syn på barn som aktörer. Heimer och Palme använder begreppen “beings” (varande) och “becomings” (blivande) för att illustrera den rådande synen på barn i samhället och visar på att barn ses som “becomings”, inte “beings”. Begreppen visar på att barnen i samhället ses som blivande och inte nuvarande samhällsmedborgare (Stern, 2007; Heimer & Palme, 2016). En konsekvens av synsättet blir att barn ses som utsatta, ömtåliga och inkapabla till att ha en rättfärdigad åsikt vilket i sin tur leder till att exempelvis socialarbetare tar beslut åt barnen och därmed försvagas och respekteras inte barnets rättigheter (McCafferty, 2017). Pölkki, Vornanen, Pursiainen och Riikonen (2012) har utfört en kvalitativ intervjustudie i Finland där de intervjuar både barn och socialarbetare. I deras studie framkommer det att socialarbetare anser att barn kan bidra med mycket kunskap och att barns erfarenheter och åsikter ses som något värdefullt, trots detta görs barn inte delaktiga. Heimer och Palmes (2016) studie visar på att barns rättigheter har stärkts i lagstiftning och förarbeten under de 30 år som studien fokuserar på men att utvecklingen har långt kvar innan lagstiftningen är förenlig med barnkonventionen. De lyfter även fram att Sverige tidigare har legat i framkant gällande barns rättigheter och att barns rätt till delaktighet medvetet borde har stärkts under åren men forskningen tyder tvärtom på att barnkonventionen har haft lite genomslagskraft gällande barns rätt till delaktighet. Larsson och Hultman (2020) har genomfört en narrativ litteraturgenomgång av forskning om barns rätt till delaktighet i beslutsprocesser som kan leda till placering utanför hemmet i Sverige. Larsson och Hultmans resultat visar att barns delaktighet i barnavårdsutredningar har ökat och att det har blivit vanligare att socialsekreterare samtalar och har kontakt med barnet. Resultatet ger dock en splittrad bild och om socialsekreterare träffar de barn som berörs av utredningen eller inte verkar skilja sig åt. Larsson och Hultman lyfter fram att vissa studier om barns delaktighet visar på förbättringar medan andra visar på att barns delaktighet inte är en självklar del av utredningsarbetet.

Toros (2021) i Estland har genomfört en systematisk forskningsöversikt om barns delaktighet i beslutsprocesser ur socialarbetares perspektiv. Toros lyfter fram att barnets

(14)

13 ålder är ytterligare en faktor som bidrar till svårigheter gällande delaktighet. Forskningsöversikten visade att socialarbetare uttryckte att det fanns svårigheter i att delaktiggöra yngre barn utifrån att de yngre barnen inte ansågs tillräckligt kompetenta. Forskningsöversikten visar även att åldern för när barn anses kapabla till att delaktiggöras varierar från land till land. En annan faktor till att barnen inte delaktiggörs är socialarbetares inställning och synsätt gällande att barnen behöver skyddas från att involveras och att samtala om sin situation i fall där barnet kan anses fara illa eller kan tänkas skadas. Forskningsöversikten visar att socialarbetare inte gjorde barn delaktiga på grund av den potentiella risken att de skulle kunna fara illa genom att vara delaktiga (Toros, 2021). Synen på barn som sårbara och i behov av skydd exempelvis i situationer där barnen är offer för misshandel eller försummelse bidrar till att barnets möjlighet till deltagande minskar (Heimer et al., 2018). Enligt McCafferty (2017) kan synen på barn som aktörer med förmågan att delta i samhället och uttrycka som åsikter stöttas av neo-kognitiv teori. Till skillnad från Piagets traditionella teori om utveckling betraktar neo-kognitiv teori förmåga och kapacitet som ett brett urval av olika egenskaper och färdigheter exempelvis moraliska, sociala, kognitiva, fysiska och emotionella som inte utvecklas i ett likartat mönster. Barn, som vuxna, kommer inte att förvärva en enhetlig och övergripande kapacitetsnivå inom alla områden. Snarare kommer deras kompetensuttryck att variera beroende på vilka typer av uppgifter som är inblandade, deras personliga erfarenheter, förväntningar på dem, socialt sammanhang och individuella förmågor (McCafferty, 2017). 4.2.2 Strukturella och organisatoriska hinder

Organisatoriska och strukturella faktorer som hindrar eller försvårar barns delaktighet kan även identifieras i det sociala arbetet (McCafferty, 2017). Den typ av organisatoriska hinder som forskning visar på är bland annat hög arbetsbelastning (Toros, 2021), begränsat handlingsutrymme och begränsat med resurser (McCafferty, 2017; Pölkki et al., 2012). Dessa organisatoriska faktorer kan bidra till oenigheter angående vad som är barnets bästa och då samtidigt bidra till brister i att göra barnet i fråga delaktigt (McCafferty, 2017). Andra organisatoriska hinder som går att identifiera är bristen på tid, ohållbara tidsplaner och brist på professionella och anställda (Pölkki et al., 2012).

Några strukturella hinder för barns delaktighet som forskning visar är att socialtjänstens sätt att arbeta med barn och familjer som är i behov av stöd och hjälp inte alltid främjar barnets delaktighet. Till exempel beskrivs det sociala arbetet ha ett familjefokuserat synsätt som i vissa fall bidrar till att barnens åsikter och problem förenklas och tystas ner (Heimer et al., 2018). Problem som berör barn tenderar ofta att vara centrerade kring de vuxna vilket ökar risken för att insatserna enbart formas efter den vuxnes behov (McCafferty, 2017; Toros, 2021). Genom detta sätt att arbeta involveras inte barn i utformning och val av insats och görs således inte delaktiga (McCafferty, 2017; Toros, 2021). Barnen beskrivs bli osynliga eftersom fokus hamnar på föräldrarna utifrån att föräldrarna oftast är de som besitter problemen (Pölkki et al., 2012). Forskning visar dock att socialarbetare ser barns delaktighet som något nödvändigt och viktigt samtidigt kan det konstateras att barns möjligheter att uttrycka sig och få sina åsikter och behov hörda, är nästintill obefintliga (Toros, 2021; Vis, Holtan & Thomas, 2012). Vis et al. (2012) har utfört en enkätstudie i Norge för att undersöka vad som kan hindra barns delaktighet inom barnevernet (socialtjänsten), deras resultat visar att socialsekreterare finner det svårt att uppnå ett effektivt deltagande på grund av bland annat de ramar som finns inom arbetet. Bland annat bidrar arbetets struktur till att det finns svårigheter i att upprätta långvariga och mer

(15)

14 djupgående relationer med barnen. Vis et al. menar att skapandet av långvariga och mer bestående relationer är betydande för att barn inte ska komma att ta skada i situationer där de behöver prata om situationer eller livshändelser som de varit med om. Forskningen visar att kortvariga relationer är mer vanligt och att det betraktas som en riskfaktor för barnen (Vis et al., 2012). Samtidigt visar forskning att ett positivt, stabilt och förtroendefullt förhållande mellan socialarbetare och barnet är av vikt för att barnet på ett säkert sätt ska kunna vara delaktig (Kennan et al., 2018).

4.2.3 Övriga hindrande faktorer

Övriga hindrande faktorer som identifierades i forskningen gällande barns delaktighet var exempelvis att artikel 12 och barnkonventionen som helhet kan anses lämna stort utrymme för tolkning (se McCafferty, 2017). Det vill säga att det inte finns något förutbestämt angående delaktighet och ålder och mognad. En annan faktor som bidrog till att barn inte görs delaktiga är att socialarbetare inte besitter de färdigheter som krävs (Toros, 2021; Vis et al., 2012). Dessa identifierade färdigheter var bland annat att socialarbetare brister i färdigheter och kunskap gällande kommunikation med barn. Även Pölkki et al. (2012) bekräftar bristen på färdigheter gällande kommunikation med barn, men presenterar även ytterligare faktorer som hindrar delaktighet för barn. Till exempel otillräcklig yrkeskompetens, bristande erfarenhet av arbete med barn samt brist på tillräcklig äkta närvaro och empati för barnen (Pölkki et al., 2012). Barnets ålder är även en faktor som kan hindra socialarbetare från att delaktiggöra barn. Pölkki et al. lyfter fram att barn under 12 år sällan involveras och delaktiggörs samt att delaktigheten tenderar att öka i takt med barnets ålder.

I Sverige baseras socialtjänstens arbete till stor del på frivillighet vilket medför att socialarbetaren behöver samarbeta med och ingå i ett partnerskap med föräldrarna (Heimer et al., 2018). Att detta partnerskap krävs med föräldrarna för att de ska samtycka till insatsen påverkar hur socialarbetaren skriver fram familjens problematik i utredningar och tillhörande dokument. Heimer et al. (2018) lyfter fram att Sverige har en familjeorienterad socialtjänst och att fokus till stor del ligger på familjen och föräldrarna vilket gör att fokus inte endast ligger på barnet. Att det krävs samtycke och samarbete med föräldrarna i så pass hög utsträckning påverkar barns delaktighet, det medför också att socialarbetaren i hög utsträckning definierar familjens problematik utifrån föräldrarnas version (Heimer et al., 2018). I Sverige har föräldrarnas rättigheter en hög ställning och barnets rätt till delaktighet kan därför hamna i konflikt med föräldrarnas rättigheter, vilket skapar svårigheter och hinder för barns delaktighet (jfr. Heimer & Palme, 2016).

Stern (2007) och Heimer och Palme (2016) lyfter fram att två synsätt på barns rättigheter kombineras och krockar i barnkonventionen, rätten till skydd och rätten till delaktighet som tydligast återfinns i artikel 3 respektive 12. Spänningarna mellan rätten till skydd och rätten till delaktighet kopplas till att artikel 3 förutsätter att någon annan (vuxen) ska bestämma vad som är barnets bästa vilket då kan gå emot vad barnet uttryck att det önskar eller anser som lämpligt. Artikel 12 slår fast att barn har rätt att delta i beslutsprocesser och att de aktivt ska kunna påverka besluten som fattas, det kan ske att vuxna inte tycker att det är det bästa för barnen att vara delaktiga. Skyddsintresset och aktörsperspektivet krockar och är inte alltid kompatibla (Stern, 2007; Heimer & Palme, 2016). Stern (2007) lyfter fram att det främst är skyddsperspektivet som har varit dominerande historiskt sett.

(16)

15

4.3 Motivering till föreliggande studie

Tidigare forskning lyfter fram att det finns flertal olika hinder för barns delaktighet men varken orsaker eller lösningar berörs kring varje hinder. Tidigare forskning visar även på en mängd fördelar med barns delaktighet men att det är svårt att tillämpa i socialt arbete. Vår studie syftar till att undersöka hur socialtjänsten i en specifik kommun arbetar med barns delaktighet med förhoppning om att kunna visa på hur vissa hinder uppstår och hur de kan lösas. Den tidigare forskningen lägger också lite fokus på vad som främjar barns delaktighet och studien syftar därmed även till att belysa vad i verksamheten som främjar barns delaktighet.

5. Metod

I avsnittet nedan kommer studiens tillvägagångssätt presenteras genom att beskriva datainsamlingsmetod, urvalsmetod och analysmetod. I avsnittet kommer även litteratursökningen, etiska överväganden samt studiens tillförlitlighet presenteras.

5.1 Litteratursökning

För att hitta litteratur och tidigare forskning kring delaktighet genomfördes ett flertal litteratursökningar i olika databaser. De databaser som genomsöktes var Social Services Abstract, Swepub, Web och science och Örebro universitets databas Primo. De databaser som främst använts under litteratursökningen är Web of Science och Social service Abstract. De sökord som användes i litteratursökningen var följande:

1) child social service, social work*, child* protective services, child* welfare", welfare services

2) participation, view*, take part, involve*, influence*, voice*, "decision making", "voice of the child, engage, "child* participat*

3) article 12, child* convention, chil* right*","UN convention, "Rights of the child*" Sökningarna genomfördes under perioden 2021-03-30- 2021-04-05. Under sökningarna användes ovan nämnda sökord. Sökorden kombinerades på olika sätt med boolesk logik exempelvis på följande sätt: "(child social service*" OR "social work*”) AND (participat*

OR view* OR "take part" OR involve* OR engage* OR influence*) AND ("article 12” OR "child* convention*" OR "chil* right*"). Under litteratursökningen hittades 520 artiklar

som sedan. Utifrån titel samt abstract sorterades 493 stycken artiklar bort och 27 artiklar bedömdes vara relevanta för studien. De artiklar som exkluderades var artiklar som var dubbletter, artiklar som berörde exempelvis utbildning, juridik, ekonomi eller som av annan anledning inte ansågs relevant för studiens syfte och frågeställningar. Utifrån de 27 kvarvarande artiklarna gjordes ytterligare exkluderingar vid genomläsning av abstracts och artikel som helhet. Ett exempel på artiklar som exkluderades var artiklar som undersökte hur endast barn uppfattar delaktighet eller delaktighet kopplat till skolmiljö. Fokus i litteratursökningen kopplat till studiens syfte var främst hur socialsekreterare uppfattar delaktighet och därav gjordes förenämnda exkludering av studier med endast fokus på barns uppfattning. Utifrån kvarvarande artiklar utfördes kedjesökningar i referenslistor samt en kedjesökning gällande citerade källor i databasen Web of science. Slutligen bedömdes 11 stycken artiklar, både nationella och internationella, vara relevant utifrån studiens syfte. Under inläsningen av tidigare forskning kom författarna även i kontakt med olika modeller och teorier kring barns delaktighet. Sökningar efter artiklar och annan

(17)

16 litteratur som berörde dessa specifika modeller och teorier genomfördes också vilket sedan låg till grund för studiens tolkningsram.

5.2 Datainsamlingsmetod

Syftet med studien är att undersöka hur utredande socialsekreterare arbetar med barns delaktighet enlig artikel 12 i barnkonventionen, vilket resulterar i att en kvalitativ forskningsmetod anses vara mest lämpligt utifrån studiens syfte. Den kvalitativa forskningsmetoden skiljer sig på många sätt från den kvantitativa forskningsmetoden, vilket kommer till uttryck genom att den kvalitativa metoden fokuserar på respondenternas förståelse och hur de tolkar den sociala verkligheten (Bryman, 2018). För att samla in data har semistrukturerade intervjuer använts, vilket enligt Bryman (2018) är den vanligaste datainsamlingsmetoden inom kvalitativ forskning. Intervjuerna kan även benämnas som informantintervjuer då de respondenter som har intervjuats har kunskap om det specifika ämnet (Nilsson, 2014). Intervjuerna har utgått från en intervjuguide med olika förbestämda teman och frågor (se bilaga 2). Trots förbestämda frågor och teman har respondenterna haft frihet att styra samtalet och lyfta fram det som de ansåg viktigt. Enligt Bryman (2018) kan kvalitativa intervjuer ge mer detaljerade beskrivningar samt bidra med mer kunskap, således valdes kvalitativa intervjuer för att få en djupare förståelse för hur socialsekreterare arbetar med barns delaktighet. De kvalitativa intervjuerna genomfördes både fysiskt på verksamheten och via videosamtal. Intervjuerna spelades in med hjälp av utrustning som tillhandahölls av Örebro Universitet och transkriberades i sin helhet. Eftersom syftet med studien är att få djupare förståelse kring hur socialsekreterare i praktiken arbetar med barns delaktighet anses hermeneutiken vara en lämplig vetenskapsteoretisk ansats och studiens utformning tar därmed inspiration från hermeneutiken. Westlund (2015) lyfter fram att hermeneutiken är lämplig att använda när syftet med studien är att får tillgång till informanternas egna upplevelser av fenomen. Inom hermeneutiken är begreppet förförståelse centralt, utgångspunkten är att vi tolkar och förstår världen utifrån vår förförståelse och vår förförståelse innebär att objektivitet inte går att uppnå (Andersson, 2014). Sociala fenomen får olika betydelser i olika kontexter och därför är kontexten avgörande för förståelsen. Hermeneutiken arbetar också utifrån den hermeneutiska spiralen där ny kunskap och förståelse bidrar med ökad dialektisk förståelse för helheten och delarna i ett fenomen (Andersson, 2014).

5.3 Förförståelse

Under genomförd verksamhetsförlag utbildning inom socialtjänstens verksamhet kom författarna i kontakt med arbetsuppgifter som innebar att arbeta med barn, samtala med barn samt delaktiggöra barn i utredningarna. Ett intresse skapades för att vidare undersöka hur socialsekreterare delaktiggör barn i utredningar och i samtal samt vilka svårigheter som finns i arbetet. Författarna har således en viss förförståelse och en relation till den undersökta verksamheten. Studien utförs på uppdrag av den undersökta verksamheten och därav gjordes valet att endast intervjua respondenter från verksamheten för att få fram djupare resultat som är specifika för verksamheten.

5.4 Urvalsmetod

Respondenterna i denna studie består av utredande socialsekreterare från en kommun i Mellansverige. Den typ av urval som har använts för att välja ut respondenter är ett målstyrt urval. Det målstyrda urvalet är en typ av ett icke-sannolikhetsurval och kan användas när det är personer med specifika yrkespositioner och kunskap eftersöks (Bryman, 2018). De

(18)

17 respondenter som valdes ut ansågs relevanta utifrån studiens syfte och frågeställningar och uppfyllde därmed de kriterier som eftersöktes. Studiens syfte är att undersöka hur utredande socialsekreterare arbetar med barns delaktighet, därmed fanns det tydligt uppsatta kriterier som respondenterna behövde uppfylla för att delta i studien. De urvalskriterier som låg till grund för urvalet var att respondenterna behövde ha en socionomexamen, att de arbetade med att utreda barns behov samt att de arbetat i minst 1 år för att ha erfarenhet av att delaktiggöra barn. Enligt Bryman (2018) bör urvalsgruppen också spegla den variation som finns inom enheten. Därför valdes sex utredande socialsekreterare ut som uppfyllde urvalskriterierna och som hade arbetat olika länge inom verksamheten samt var i olika åldrar. De respondenter som valdes ut till studien kontaktades via mejl. I mejlet fanns ett informationsbrev (se bilaga 1) samt övrig information om studiens utförande. Alla respondenter som valts ut genom de målinriktade urvalet, var villiga att delta i studien. En tid för intervju bokades in via mejl.

5.5 Analysmetod

Den analysmetod som har använts för att bearbeta den data som samlats in är tematisk analys. Bryman (2018) uppger att tematisk analys är en av de vanligaste analysmetoderna inom kvalitativ forskning. Sökandet efter teman kan identifieras inom de flesta kvalitativa analysmetoder och Bryman (2018, s. 703) beskriver teman på följande sätt:

● En kategori som identifieras av analytikern utifrån hans eller hennes data.

● Temat är kopplat till forskningens fokus (och sannolikt även till

forskningsfrågorna).

● Det bygger på koder som identifierats i utskrifter och/eller fältanteckningar.

● Det förser forskaren med en grund för en teoretisk förståelse av hans eller hennes

data som kan utgöra ett teoretiskt bidrag till litteraturen på det aktuella området.

Tematisk analys kan genomföras på olika sätt men innebär övergripande ett sätt att ordna och analysera det datamaterial som insamlats genom att leta efter mönster och identifiera teman och delteman (Bryman, 2018). När analysen genomfördes lästes det transkriberade materialet igenom ett flertal gånger och ett antal nyckelord identifierades. Utifrån nyckelorden skapades slutligen 10 stycken underteman som sedan delades in under fyra övergripande teman; delaktighet, främjande och hindrande faktorer för barns delaktighet,

lagstiftning och barnsamtal. För att tydliggöra tematiseringprocessen presenteras alla

teman i en modell där huvudteman, underteman och nyckelord återfinns (se bilaga 3). Tillvägagångssättet för den tematiska analysen går i linje med Lindgrens (2014) beskrivning, som innebär att dela in det kodade materialet i olika övergripande nyckelbegrepp eller teman med olika underordnade teman och därmed organisera identifierade teman i ett hierarkiskt system. Under tematiseringsprocessen har författarnas förförståelse genom inläsningen på tidigare forskning och modellerna kring delaktighet påverkat de nyckelbegrepp och teman som identifierades. Hermeneutiken lyfter dock fram att ingen forskning är objektiv då den utförs av människor som alla har en egen förförståelse av olika fenomen (Westlund, 2015).

5.6 Etiska aspekter

Studien har tagit hänsyn till de etiska principerna och därmed har vissa etiska överväganden gjorts för att inte riskera att kränka respondenterna som deltagit i studien. De etiska principerna betonar vikten av att respektera respondenternas privatliv för att minimera risken för att skada respondenternas fysiska och psykiska integritet och personlighet (Vetenskapsrådet, 2017). Med detta menas att individens välmående alltid går

(19)

18 före studien och samhällets intresse. Principerna lägger även stor vikt vid konfidentialitet och samtycke. Vetenskapsrådet (2002) presenterar fyra etiska principer som är viktiga inom kvalitativ forskning. Dessa principer är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Vid genomförandet av studien har ovanstående områden beaktats genom att inhämta samtycke från alla respondenter som deltagit i studien. Respondenterna har även fått information om studiens syfte och att de när som helst kan dra tillbaka sitt samtycke och att de material som respondenten bidragit med då kommer att raderas. Respondenterna har även fått information om konfidentialitet och att de i studien kommer att avidentifieras, det vill säga att respondenternas namn eller annan information såsom kommun eller arbetsplats inte kommer att skrivas ut i studien. På så sätt minimeras risken för att materialet kan härledas till en speciell person eller härledas till verksamheten. Respondenterna har även fått information om att ”absolut anonymitet” inte går att uppnå. Konfidentialitetskravet innebär även att det blir tydligt för deltagarna hur materialet som samlats in kommer att hanteras (Kvale & Brinkmann, 2014). Därför har respondenterna fått information om hur det insamlade materialet kommer att hanteras, det vill säga att materialet kommer att avidentifieras samt att det kommer att lagras på ett säkert sätt exempelvis att materialet inte kommer att förvaras på så kallade ”molntjänster”. Samtliga uppgifter har även behandlats utifrån den europeiska dataskyddsförordningen GDPR.

Ett etiskt problem som skulle kunna uppstå i samband med publicering av studien är om resultaten visar sig vara av negativ karaktär. Det vill säga att det finns en risk att resultaten av studien visar att den studerade verksamheten inte gör barn delaktiga i den utsträckning som lagstiftningen kräver. Resultaten av en studie kan inte förutses och det finns därmed en risk att studiens resultat visar på brister hos den berörda verksamheten. Etiskt förhållningssätt inom forskning handlar bland annat om att öppet redovisa metoder och resultat och därmed ska inte resultaten förtigas om de visar på brister eller annat negativt (Vetenskapsrådet, 2017). Genom att avidentifiera materialet och i stället hänvisa till “verksamheten”, “arbetsplatsen”, “en kommun i Mellansverige” och “respondenten” minskar risken för att någon enskild respondent pekas ut. Ett “negativt resultat” skulle dock kunna medföra att ett utvecklingsarbete sätts igång. Den nya kunskapen som resultatet av studien kan komma att generera i kan påverka hur socialarbetare på arbetsplatsen kommer att arbeta med barns delaktighet i framtiden.

5.6.1 Intervjuareffekt

Bryman (2018) beskriver att det finns faktorer som kan påverka respondenternas svar. Utifrån att studien är direkt kopplat till verksamheten samt att författarna till studien har en viss förförståelse och en relation till respondenterna sedan innan kan det antas påverka respondenternas svar. Det finns en viss risk att respondenterna svarar utifrån vad som anses vara “rätt” svar på frågan och inte svarar på hur de faktiskt arbetar med barns delaktighet. Det finns således en risk att respondenterna svarar på ett sätt som är mer positivt för verksamheten i tron om att det bidrar till ett “bra” material och resultat av studien. Det kan ses som ett etiskt problem att respondenternas svar kan påverkas av relationen till författarna. För att motverka risken har frågorna formulerats så att forskningsdeltagarna fritt får reflektera och berätta om sina upplevelser och tankar vilket kan tänkas minska risken för att de anpassar sina svar.

(20)

19

5.7 Studiens tillförlitlighet

I vanliga fall förknippas ord som validitet och reliabilitet med kvantitativ forskning och utgör kriterier för att kontrollera kvaliteten på en studie (Bryman, 2018). Dessa begrepp har dock blivit mer och mer förknippade med även kvalitativ forskning (Kvale & Brinkman, 2014). Begreppen har dock översatts och anpassats efter kriterierna för kvalitativ forskning och benämns då istället som tillförlitlighet och äkthet (Bryman, 2018). Kriterierna som är förknippade med den kvalitativa forskningen är de kriterier som kommer att användas för att mäta denna studies kvalitet.

Kriteriet tillförlitlighet kan delas upp i fyra olika delkriterier: trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera (Bryman, 2018). Trovärdighet innebär att resultatet och sättet som den sociala verkligheten framställs i studien anses trovärdig. Det innebär att exempelvis att studien är utförd efter de regler som finns samt att resultaten rapporteras till respondenterna som medverkat i studien för att på så sätt bekräfta att resultatet är trovärdigt. Detta delkriterie har uppfyllts genom att respondenterna har informerats om syftet med studien vid ett flertal tillfällen samt att de forskningsetiska kraven tagits i beaktande under hela processen. Studien i sin helhet kommer att publiceras när studien bedöms som godkänd och respondenterna kommer då att få tillgång till studien. Delkriteriet överförbarhet innebär att studien är utförligt och detaljerat beskrivet för att på så sätt kunna bedöma om resultaten är överförbara (Bryman, 2018). Detta kriterium uppnås genom att tillvägagångssättet tydligt och detaljerat beskrivs genomgående i hela studien. Genom detta uppfylls även det tredje delkriteriet, pålitlighet. Pålitlighet innebär att det finns en redogörelse för alla delar i forskningsprocessen (Bryman, 2018). Det fjärde delkriteriet innebär att genomförandet och resultatet av studien inte har påverkats av forskarens personliga värderingar det vill säga att forskaren inte medvetet påverkat resultatet på något sätt. För att författarnas förförståelse, egna åsikter och värderingar inte ska påverka studiens resultat har författarna varit medvetna om förförståelsen och tagit det i beaktande genom hela processen.

Det andra huvudkriteriet, äkthet, innebär bland annat att studien ska ge en rättvis bild av det studerade objektet och att respondenterna får en bättre förståelse av sin situation (Bryman, 2018). Kriteriet innebär även att studien ska bidra till att respondenterna ska få en bättre bild av hur andra personer upplever deras situation samt att respondenterna kan förändra sin situation och får möjlighet att vidta de åtgärder som behövs (Bryman, 2018). Detta kriterium uppnås genom att förhoppningen med studien är att resultatet ska bidra med ny och nyttig kunskap för främst den undersökta verksamheten. Förhoppningen är att studien ska visa på utvecklingspunkter gällande arbetet med barns delaktighet inom socialtjänsten. Verksamheten kan på så sätt ha användning för studien i sitt arbete med att förbättra barns delaktighet. Tanken är också att andra verksamheten kan ta lärdom av studien. Generaliserbarhet gällande kvalitativa studier är något som diskuteras och som kan ses på olika sätt (Thornberg & Fejes, 2015). I vanliga fall förknippas generaliserbarhet främst med kvantitativ forskning där resultatet speglar en hel population. Inom den kvalitativa forskningen nämns istället den analytiska generaliseringen som innebär att resultatet kan betraktas som en arbetshypotes. Arbetshypotesen kan prövas i en annan verksamhet genom att resultatet tolkas och jämförs med en annan verksamhet (Thornberg & Fejes, 2015). Resultatet av studien kan på så sätt bidra till att andra liknande verksamheter kan utveckla sitt arbete med barns delaktighet.

(21)

20

6. Teoretisk utgångspunkt

Lundy-modellen och Shiers delaktighetsmodell har använts som tolkningsram i uppsatsen och har applicerats på den insamlade empirin. Valet av två modeller som analysverktyg grundar sig i bedömningen att de två modellerna kompletterar varandra och breddar analysen. Lundy-modellen belyser tydligt att artikel 12 inte ensam kan lyftas ut från barnkonventionen för att visa på vad delaktighet innebär. Artikel 12 behöver ses i den kontext som barnkonvention som helhet medför, vilket modellen visar genom en tydlig koppling mellan artikel 12 och artikel 2, 3, 5, 13 och 19 (se figur 1). Lundy bryter även ner delaktighet på ett tydligt sätt och visar specifikt på vad som krävs av professionella för att uppfylla de olika principerna i modellen. Shiers delaktighetsmodell bidrar istället med ett organisatoriskt fokus som med hjälp av de tre nivåerna på de fem stegen kan peka på vart i tillämpningsprocessen en verksamhet befinner sig (se figur 2). Shiers modell visar också på vad som krävs av organisationer för att uppfylla det minimikrav som lagen kräver angående delaktighet. Lundy-modellen bedöms således bryta ner delaktighet och skapa en grund medan Shiers modell kan användas för att konkret mäta delaktighet. Vid exkludering av exempelvis Lundy-modellen riskerar analysen att sakna den grundläggande beskrivningen av delaktighet samt den tydliga kopplingen mellan artikel 12 och barnkonventionens resterande delar, vilket kan ses som en betydande och viktig del i en analys av delaktighet. Exkluderas Shiers modell riskerar analysen istället att sakna den organisatoriska kopplingen och möjligheten att på ett djupare plan analysera och mäta hur verksamheten delaktiggör barn. Trots att modellerna kan anses överlappa varandra i viss mån görs bedömningen att de båda modellerna tillför viktiga aspekter i analysen och bidrar till att se barns delaktighet ur ett nytt perspektiv.

6.1 Lundy-modellen

Laura Lundy (2007) utvecklade en modell som ett verktyg för att tydligare synliggöra Storbritanniens rättsliga skyldigheter gällande barns delaktighet i beslutsprocesser inom utbildning. Modellen för barns delaktighet består av fyra principer;

- Space – barn måste få möjlighet att uttala sig och göra sin röst hörd. - Voice – vuxna måste underlätta för barn att göra sin röst hörd. - Audience – vuxna måste lyssna till barnets röst.

- Influence – barns åsikter måste få inflytande.

De fyra principerna i Lundys (2007) modell är tydligt kopplade till och beroende av de andra artiklarna i barnkonventionen och särskilt artiklarna 2, 3, 5, 13 och 19 (se figur 1). Lundy menar att artikel 12 är mer komplex än att barnet ska uttrycka sin åsikt och att den ska tillmätas betydelse, därför behöver artikel 12 förstås i en kontext där alla barnkonventionens artiklar bygger på och påverkar varandra. Lundy lyfter även fram att modellens fyra principer “space”, “voice”, “audience” och “influence” är nära relaterade till varandra. “Space” och “voice” i modellen är kopplade till den del i artikel 12 som berör rätten till att uttrycka sin åsikt. “Audience” och “influence” är kopplade till den del i artikel 12 som berör rätten till att åsikterna ska tillmätas betydelse. Lundy lyfter även fram att modellen påvisar att artikel 12 har en tydlig kronologisk följd där barnet först ges möjlighet till att uttrycka sin åsikt och sedan tillmäts barnets åsikt betydelse. Lundy poängterar också att delaktighet är en process som pågår under hela arbetet. Information framkommer som centralt i alla steg i modellen och är nödvändigt för barns delaktighet. McCafferty (2017) argumenterar för att Lundy-modellen även är användbar inom socialt arbete och visar på

(22)

21 vad som bör beaktas inom varje princip för socialt arbete. McCafferty (2017) sammanfattar de fyra grundläggande principerna i Lundys modell enligt följande:

● Space

Att skapa möjlighet för involvering är en grundförutsättning för att barn ska vara delaktiga på ett meningsfullt sätt (McCafferty, 2017). Barn behöver erbjudas utrymme att få uttrycka sina åsikter och deras åsikter behöver efterfrågas och uppmuntras. Barn behöver även göras delaktiga i att avgöra vilka angelägenheter och beslut som kan påverka dem. Likaså behöver barn uppleva att det är säkert för dem att uttrycka sina åsikter och att de inte kommer att tillrättavisas eller erhålla andra konsekvenser från föräldrar eller professionella. Barns rätt att säkert uttrycka sina åsikter kan således kopplas till artikel 19 som skyddar barn mot övergrepp, den professionella behöver därmed säkerställa att barnet inte skadas om det uttrycker sina åsikter. För att säkerställa att barnet inte skadas på grund av att det uttrycker sina åsikter kan en person som barnet litar på behöva närvara eller framföra barnets åsikter. Barns åsikter behöver ses som en nödvändig faktor i risk- och skyddsbedömningar och det krävs att socialarbetare är utbildade i att inhämta och lyssna på barns åsikter. Den fysiska omgivningen spelar också en viktig roll i att skapa ett utrymme där barn känner sig trygga att uttrycka sina åsikter (McCafferty, 2017).

● Voice

Artikel 12 ger barn rätten att göra sin röst hörd i frågor som berör dem. Rättigheten begränsas till viss del med att det hänvisas till att barnet behöver vara i “stånd att bilda egna åsikter” samt att dessa åsikter ska “tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad” (Unicef u.å. - b; McCafferty, 2017). I och med formuleringen kring begränsningarna kopplat till rätten att bli hörd finns risken att barnets förmåga att uttrycka sig endast baseras på en föreställning om ålder och mognad (McCafferty, 2017). Det finns därmed en risk att socialsekreterare gör bedömningen att vissa barn inte är tillräckligt gamla eller mogna för att bli hörda och dela med sig av sin åsikt. För att tillförsäkra barns rätt till att bli hörd behöver socialarbetare bredda sin förståelse och uppfattning kring rättigheten. Rätten att bli hörd är inte endast kopplad till ålder och mognad utan också om barnet har förmåga att bilda en egen åsikt och uttrycka den ska barnet ges möjlighet till det. Socialarbetare behöver ha ett mer dynamiskt, flexibelt och reflexivt förhållningssätt till barn och deras förmåga att uttrycka sina åsikter. McCafferty lyfter fram att nyare debatter inom barnsociologin berör möjligheten att barn kan uttrycka sina åsikter på andra sätt än verbalt om socialarbetaren har rätt kommunikationsverktyg och förmåga, små barn kan uttrycka sina åsikter med stöd av till exempel lek, rollspel och dockor. Socialarbetare behöver således vägleda barn i att uttrycka sina åsikter oavsett ålder, en rättighet som även återfinns i artikel 5 i barnkonventionen (McCafferty, 2017).

● Audience

Artikel 12 fastslår att barns åsikter ska tillmätas betydelse vilket då underförstått innebär att barns åsikter ska lyssnas på, och inte endast höras (McCafferty, 2017). Socialarbetare måste aktivt lyssna på vad barnet säger. Det är socialarbetarnas ansvar att ge barnet utrymme och möjlighet att uttrycka sina åsikter och för detta kan det krävas särskilda samtalsmetoder. McCafferty argumenterar för att

(23)

22 socialarbetare måste anpassa och utveckla sina metoder för att kommunicera med barn och för att bli bättre på det i praktiken krävs utbildning. Principen om audience och den vägledning som vuxna behöver ge barn återfinns även i barnkonventionens femte artikel.

● Influence

Barns åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad vilket innebär att de inte bara ska lyssnas på utan så långt det är möjligt ska det också handlas därefter (McCafferty, 2017). Vad som är möjligt och rimligt att göra utefter barns åsikter är subjektivt tolkningsbart. Socialarbetare kan göra snäva restriktiva tolkningar av vad barns delaktighet och inflytande innebär och begränsa barns delaktighet i ett försök att skydda dem. McCafferty framhåller att socialarbetare behöver tolka artikel 12 extensivt med ett barn-fokus.

Figur 1: Lundy-modellen. (McCafferty 2017, s. 334)

6.2 Shiers delaktighetsmodell

Shiers modell har en grund i Roger Harts “Ladder of participation” (delaktighetstrappa) (Shier, 2001). Modellen avser inte att ersätta Harts delaktighetstrappa utan ska fungera mer som ett extra verktyg eller ett alternativ för att utforska deltagandeprocesser. I Shiers utvecklade modell har han exkluderat Harts tre steg av icke-delaktighet och fokuserar enbart på de fem steg som innefattar delaktighet. Modellen som Shier utvecklade utformades från början till fritids- och kulturorganisationer som arbetade med barn mellan 8-10 år gamla. Shier menar dock att denna modell kan användas i alla slags olika organisationer som arbetar med barn och som vill förbättra barns deltagande. Shiers utvecklade modell består av fem grundläggande steg: 1. Barn blir lyssnade till, 2. Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter och synpunkter, 3. Barns åsikter och synpunkter beaktas, 4. Barn involveras i beslutsfattande processer och steg 5. Barn delar makt och ansvar över beslutsfattande (se figur 2 för modellen i sin helhet).

I varje steg finns tre olika nivåer av delaktighet: öppningar, möjligheter och skyldigheter (översatt från opening, opportunity och obligation) (Shier, 2001). En öppning uppstår när

Figur

Updating...

Relaterade ämnen :