Örebro universitet HumUS
Historia D72047873
Från rasbiologi till rekordår –
en dekonstruktion av fyra svenska myndighetsdiskurser om romer
Nils-Johan Olsson Självständigt arbete i historia 15 hp Handledare: Patrik Winton
Examinator: Peter Andersson Vårterminen 2020
Sammanfattning
I uppsatsen undersöks svenska myndigheters föreställningar om den romska minoriteten under tidsperioden 1923–1966. Genom att analysera fyra olika myndighetsdiskurser (1923, 1944, 1956 och 1966) har jag undersökt myndigheters konstruktioner av den romska minoriteten i Sverige. Att fastställa vilken kontinuitet respektive förändring som har förekommit i myndighetsdiskurserna har också varit ett mål med uppsatsen.
Metoden som använts är en diskursanalys inspirerad av Foucaults synsätt om makt/kunskap, samt att det som framställs som normalt implicerar att det som inte nämns i diskursen är onormalt och avvikande. Resultatet bekräftar tidigare forskning om att romerna betraktades som ett olösligt problem, i en utredning från 1923, eftersom de essentialistiska idéerna var så framträdande. Samtidigt har jag visat att det förekom flera språkliga inkonsekvenser, vilket bland annat berodde på att utredningskommittén var partisk. Det förekom också språkliga inkonsekvenser i myndighetsdiskursen från 1944, även om romerna inte längre betraktades som ett olösligt problem. År 1956 hade moderniseringstanken, om att romerna skulle assimileras och bli bofasta, fått fotfäste i myndighetsdiskursen. Trots att äldre essentialistiska idéer avfärdades av utredningens expert, Carl-Herman Tillhagen, var även denna myndighetsdiskurs fylld av motsägelser, eftersom den bland annat innehöll flera essentialistiska utsagor om den romska
populationen. I socialläkaren John Takmans slutrapport från 1966 är moderniserings- tanken än mer framträdande, samtidigt som Takman var noga med att tydligt ta avstånd från äldre essentialistiska tankemönster. Trots detta avståndstagande användes
essentialistiska kategorier, såsom ras, både i Takmans slutrapport, samt i den omfattande socialmedicinska studie av den romska minoriteten, som rapporten
beskriver. Historikern Ida Ohlsson Al Fakir har visat att orsaken till detta hade att göra med att kategorin ras även hade fått en social dimension inom vetenskapen vid denna tid. Jag menar att också den intertextuella dimensionen hade stor betydelse, eftersom min uppsats visar att det förekom omfattande kontinuitet, gällande begreppsanvändning, mellan de fyra myndighetsdiskurserna. Även om de två yngre myndighetsdiskurserna uppvisade en betydligt mer liberal inställning till den romska minoriteten, framgår det ändå tydligt att man kraftigt åsidosatte den traditionella romska kulturen, till förmån för romernas assimilering, vilket per automatik också innebar modernisering.
Nyckelord: romer, myndighetsdiskurser, dekonstruktion, minoritet, essentialism, modernisering, intertextualitet, explicit dikotomi, implicit dikotomi, välfärdsstat
Innehållsförteckning
1. Inledning
4
2. Syfte och frågeställningar
4
3. Tidigare forskning och bakgrund
5
3.1 Olika synsätt gällande romer ur ett myndighetsperspektiv
5
3.2 Äldre föreställningar om romer – en internationell utblick
7
3.3 Myndighetsdiskurser om romer i Sverige – 1920-tal och 1950-tal 8
4. Material och avgränsningar
11
5. Teoretiska utgångspunkter
12
6. Metod och begrepp
14
7. Diskursanalysens disposition
16
7.1 Ett problem utan lösning
17
7.2 Siffrornas primat
20
7.3 En mångfacetterad diskurs
22
7.4 Tron på det moderna framsteget
28
7.5 Resultat och diskussion
32
8. Om slutsatsernas relevans för läraryrket
37
1. Inledning
Uttrycket zigenare är en beteckning som första gången användes i Sverige på 1630-talet. Historiskt sett har den ytterst heterogena folkgruppen romer blivit utsatt för omfattande restriktioner och repressiva åtgärder av både den världsliga och den kyrkliga makten.1 Mellan 1914 och 1954 rådde det ett invandringsförbud för romer till Sverige, vilket innebar att myndigheterna hade befogenheter att avvisa romer direkt vid gränsen.2 Fördomar och sociala stereotyper har också varit ett vanligt förekommande element i språkbruket gällande romer och andra minoriteter. Den sociala konstruktionen och i våra dagar pejorativa beteckningen ”zigenare” har använts konsekvent som epitet i myndigheters benämnande av den romska minoriteten, både i Sverige och på andra håll.3
Svenska myndigheter har också haft ett stort behov av att inhämta kunskap om den romska minoriteten i form av olika undersökningar och statliga utredningar. Att
undersöka hur svenska myndigheters föreställningar om romer har konstruerats och omkonstruerats i ett diakront perspektiv blir således viktigt, eftersom dessa
myndighetsdiskurser ofta fungerade som beslutsunderlag för vilka åtgärder politiker och berörda tjänstemän skulle vidta mot den romska minoriteten. Genom att undersöka hur de här myndighetsdiskurserna har förändrats över tid kan man också erhålla kunskap om vilka föreställningar och stereotyper som var särskilt seglivade. En studie av dessa skiftande myndighetstexter kan även bidra med en viss förståelse för hur merparten av majoritetssamhället såg på en minoritet, som i mångt och mycket betraktades som avvikande.
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka diskurser som svenska myndigheter har konstruerat och omkonstruerat gällande den romska minoriteten mellan åren 1923– 1966. Denna tidsperiod var på flera sätt en omvälvande tid i Sveriges moderna historia, vilket är mitt viktigaste argument för att välja just denna period (se mer om detta under rubrik 4). Huvudfokus ligger således på vad utredare, särskilt sakkunniga och andra
1Kari Fraurud & Kenneth Hyltenstam (1999), ”Språkkontakt och språkbevarande: romani i Sverige”, i
Kenneth Hyltenstam (red.), Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv, s. 244 och 268.
2Fraurud & Hyltenstam (1999), s. 270. Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Tusen år av
invandring: En svensk kulturhistoria, s. 353.
3Jan Selling (2013), ”’Zigenaren som zigenare.’ En facklitterär konstruktion i långt perspektiv”, Scandia
myndighetspersoner har skrivit om romer i offentliga dokument. Den valda tidsperioden bör också kunna ge tillräckligt med empiri för att man ska kunna skönja ett mönster, angående kontinuitet och förändring, inom den aktuella myndighetsdiskursens ramar. För att uppnå syftet med undersökningen har följande två forskningsfrågor valts ut: 1. Vilka olika myndighetsdiskurser om romer i Sverige konstruerades mellan perioden 1923–1966?
2. Vilken kontinuitet respektive förändring kan man skönja i dessa diskurser under den ovan valda tidsperioden?
3. Tidigare forskning och bakgrund
3.1 Olika synsätt gällande romer ur ett myndighetsperspektiv
Ett arbete som ger en god överblick över svenska myndigheters inställningar och agerande i förhållande till romer under 1900-talet är en rapport av sociologen Norma Montesino. I rapporten ger Montesino en initierad bild över hur svensk lagstiftning och socialpolitik gentemot den romska minoriteten har förändrats över tid. Från att tidigt ha varit en exkluderad och diskriminerad grupp förändrades den förda politiken till att istället försöka assimilera romerna så att de skulle bli nyttiga samhällsmedborgare.4 Under denna process hade flera experter och så kallade ”zigenarkonsulenter” en viktig roll i att utarbeta en strategi som på sikt skulle kunna leda till att merparten av romerna blev en integrerad del av det svenska folkhemmet. En viktig faktor i sammanhanget för myndigheterna var de romska barnen, eftersom utbildning sågs som en
nyckelkomponent till en lyckad assimilation.5
Olika svenska minoriteters utbildning kan sägas utgöra huvudtemat i historikern David Sjögrens avhandling. Sjögren visar hur den svenska staten anordnade
utbildningsinsatser åt samers, resandes och romers barn på mycket olika sätt under 1900-talets första hälft. Genom dessa utbildningssträvanden skulle minoriteternas barn ”försvenskas”, även om det ofta skilde sig åt på kommunal nivå hur man uppfattade denna svenskhet. Även om de olika minoriteterna behandlades annorlunda så fanns det emellertid hos myndigheterna en tydlig kontinuitet gällande den förda utbildnings- och socialpolitiken: det var majoritetens självklara rätt att stipulera vilken kultur som skulle
4Norma Montesino (2010), ”Romer i svensk myndighetspolitik – ett historiskt perspektiv”, Meddelanden
från Socialhögskolan 2010:2.
ha företräde och därigenom i realiteten betraktas som den enda legitima.6
Sjögren belyser även kortfattat en av de myndighetsdiskurser om romer som ska analyseras i min uppsats: ett utdrag från tidskriften Sociala meddelanden 1944:2. Vid den här tiden (1943–1944) betraktade myndigheterna samernas livsföring som rationell, medan romernas ambulerande livsstil ansågs vara planlös och irrationell.7 Sjögren anger också ett citat ur tidskriften8 för att synliggöra detta förhållande. I citatet beskrivs romernas rörliga livsstil som planlös till skillnad från andra kringvandrande folkgrupper, som av myndigheterna ansågs föra en mer regelbunden och planerad tillvaro.9
De båda ovan angivna arbetena ger en god insyn i myndigheternas dåtida tankemönster och bidrar därmed till att ge en ökad förståelse för hur myndighets- diskurser om romer har konstruerats och omkonstruerats i olika kontexter och under skiftande tidsperioder. Eftersom diskursen angående resultatet av den så kallade
”Zigenarundersökningen”, som genomfördes mellan 1962 och 1965, också ska granskas i denna uppsats har även Ida Ohlsson Al Fakirs avhandling en stor relevans för
föreliggande undersökning. Ohlsson Al Fakir, som är historiker, har valt att särskåda den ovan angivna utredningen utifrån ett socialmedicinskt perspektiv. Men även tanken om medborgarskapet utgör en central komponent i hennes studie.10 Ohlsson Al Fakir redogör även för hur den dåvarande socialministern, Gunnar Sträng, erkände romerna som svenska medborgare i ett interpellationssvar 1952. Erkännandet utgjorde ett steg på vägen i den av myndigheterna utstakade färdriktningen, som ytterst syftade till att göra romerna till samhällsnyttiga medborgare.11 Ohlsson Al Fakir menar att syftet med 1962 års inledda ”Zigenarundersökningen” var tvådelat. Dels skulle undersökningen skapa ny kunskap om Sveriges romer utifrån socialmedicinsk forskning, dels hade
undersökningen även som mål att ge den vetenskapliga disciplinen socialmedicin en ökad auktoritet inom socialpolitiken.12 Ohlsson Al Fakir uppmärksammar även att genom att definiera äldre forskning om romer som ovetenskaplig kunde den
socialmedicinska forskningen flytta fram positionerna, och därigenom ge etablerade
6David Sjögren (2010), Den säkra zonen: Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande
utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962, s. 30–31 och 218–219.
7Sjögren (2010), s. 215.
8”Zigenarnas antal och levnadsförhållanden”, Sociala meddelanden 1944:2, s. 122. 9Sjögren (2010), s. 215.
10Ida Ohlsson Al Fakir (2015), Nya rum för socialt medborgarskap: Om vetenskap och politik i
”Zigenarundersökningen” – en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962–1965.
11Ohlsson Al Fakir (2015), s. 23.
essentialistiska kategorier såsom ras en delvis ny innebörd genom att framhäva den sociala dimensionen.13
3.2 Äldre föreställningar om romer – en internationell utblick
För att belysa att det finns en viss idéhistorisk kontinuitet, vad gäller synen på romer bland intellektuella, har jag valt att lyfta fram en artikel av de tidigare nämnda forskarna Montesino och Ohlsson Al Fakir. I artikeln uppmärksammas bland annat den tyske upplysningsmannen Heinrich Grellmann (1753–1804) vars skrifter hade ett stort
inflytande över hur forskare valde att studera och kategorisera romer, i både Sverige och stora delar av Europa. Grellmann kategoriserade romer som ett primitivt nomadfolk som behövde hjälp från mer ”högtstående” grupper för att kunna ta sig ur sin
belägenhet. Montesino och Ohlsson Al Fakir menar att Grellmanns inflytande och idéer, gällande forskningen om romer, reproducerades på flera håll under hela 1800-talet.14 Detta förhållande skulle alltså även kunna ha varit en bidragande orsak till att romerna betraktades som annorlunda och avvikande av svenska myndigheter en lång bit in på 1900-talet. En annan faktor var naturligtvis den rasbiologiska forskningen, som hade sin guldålder i Sverige på 1920-talet.15
Historiskt sett har regeringar och myndigheter runt om i Europa i stor utsträckning betraktat romer som kringstrykande lösdrivare vars levnadssätt har ansetts vara en belastning och en fara för samhället. Romer hade inte något socialt skyddsnät från staten och ofta blev romer trakasserade och förföljda. I vissa stater i Östeuropa höll man till och med romer som slavar ända fram till mitten av 1800-talet.16 Den nederländske socialhistorikern Leo Lucassen beskriver hur man i Storbritannien stiftade flera lagar under 1800-talet för att försvåra romernas tillvaro. Övervakning och registrering hos den lokala polismyndigheten var t.ex. vanligt förekommande praktiker, som romer fick erfara. I Tyskland vid samma tidpunkt florerade det ofta stereotypa föreställningar om romer. Det var heller inte ovanligt att man förknippade romer med brottslig verksamhet och asocialt beteende.17 I både Storbritannien och Tyskland, i samband med den
13Ohlsson Al Fakir (2015), s. 299–300.
14NormaMontesino & Ida Ohlsson Al Fakir (2015), ”Romer i Sverige, ett socialhistoriskt perspektiv”,
Socialmedicinsk tidskrift, nr 3, 2015, s. 306–307.
15Andrej Kotljarchuk (2017), ”World War II and the Registration of Roma in Sweden: The Role of
Experts and Census-Takers”, Holocaust and Genocide Studies 31(3), 2017, s. 460.
16Dimitry Shlapentokh (2008), ”Gypsies: Idealised Rebels or the Scourge of Society”, Strategic Studies
28(1), 2008, s. 30–31.
17Leo Lucassen (2008), ”Between Hobbes and Locke. Gypsies and the Limits of the Modernization
tilltagande moderniseringen, vidtog myndigheterna också åtgärder som syftade till att romerna och andra ambulerande folkgrupper skulle överge sin livsstil.18
I Ungern – som vid mitten av 1800-talet utgjorde ena halvan av dubbelmonarkin Österrike-Ungern – förde tre forskare arvet efter Grellmann vidare.19 Internationell forskning visar att två av Grellmanns ”lärjungar” – Johann Schwicker och Anton Herrmann, där den förstnämndes synsätt var färgat av tysk, och den sistnämnde av ungersk nationalism – ansåg i likhet med Grellmann att romerna behövde assimileras, eftersom den moderna nationalstaten inte var betjänt av att ha avvikande minoriteter. Historikern Schwicker uppfattade exempelvis romerna som ociviliserade och som ett folk utan historia.20 Den tredje forskaren, folkloristen Heinrich von Wlislocki, hade emellertid en avvikande uppfattning. Wlislocki, som var en hängiven motståndare till moderniseringen, hade en betydligt mer romantisk syn gällande Ungerns romska
minoritet. Eftersom romerna härstammade från norra Indien menade Wlislocki att deras närvaro i Centraleuropa kunde bidra till att synliggöra den Indoeuropeiska kulturen. Det var således inte den romska kulturen som Wlislocki värdesatte. Istället ansåg han att romerna kunde användas i syfte till att återupptäcka en anrik förfluten kultur.21 Det de tre forskarna hade gemensamt var framför allt en föreställning om romer som ett primitivt och rotlöst vandringsfolk.22
De ovan nämnda 1800-tals forskarna bidrog alltså, tillsammans med upplysnings- mannen Grellmann, att sprida två vid den här tiden utbredda föreställningar om romer och romsk kultur – där den första uppfattningen var att den romska kulturen och livsstilen inte passade in i den moderna nationalstaten och att romernas assimilering därför var nödvändig. Den andra föreställningen handlade istället, som vi har sett ovan, om att man romantiserade romerna och betraktade folkgruppen som en ”nyckel” till att återupptäcka ett storslaget kulturarv från en svunnen tid. Det går att finna en kontinuitet gällande dessa båda tankemönster även i en svensk kontext.
3.3 Myndighetsdiskurser om romer i Sverige – 1920-tal och 1950-tal
Historikern Jan Selling använder termen antiziganism som ett verktyg för att visa hur
18Lucassen (2008), s. 439.
19Sacha E. Davis (2017), ”Competitive Civilizing Missions: Hungarian Germans, Modernization, and
Ethnographic Descriptions of the Zigeuner before World War I”, Central European History 50(1), 2017, s. 19 och 21.
20Davis (2017), s. 21–22 och 28. 21Davis (2017), s. 29.
svenska myndigheter och intellektuella har konstruerat rasistiska diskurser om romer och resande under 1900-talet.23 Genom att dekonstruera proletärförfattaren Ivar Lo-Johanssons texter om romer visar Selling även hur den romantiska 1800-tals bilden om den ”kringflackande zigenaren” florerade i 1950-talets Sverige.24
Selling uppmärksammar också två av de statliga offentliga utredningar som ska analyseras i denna uppsats. I SOU 1923:2 lyfter Selling fram att myndighetsdiskursen om romer och resande i denna utredning innehöll starka drag av rasbiologiska
tankemönster. Selling redogör även för det välkända förhållandet att myndigheterna ansåg att romerna utgjorde ett omfattande samhällsproblem, eftersom dåtidens
rasbiologer menade att de resande var en ”blandras” som uppstod i samhället på grund av att framför allt romska män och svenska kvinnor fick barn tillsammans.25 Eftersom myndigheterna vid den här tiden inte ville att antalet resande skulle öka i det svenska samhället så ville man försöka ”lösa problemet” genom att få romerna att utvandra från riket. Selling belyser även att myndigheterna inte trodde att man skulle kunna assimilera romerna.26 Medan Selling här framför allt blottlägger de rasistiska tendenserna
gentemot romer och resande, har jag istället valt att i första hand dekonstruera
språkbruket om romer i diskurserna. Genom att fokusera på motsägelser och mer eller mindre framträdande dikotomier i den ovan nämnda utredningen, vill jag bland annat undersöka om det förekommer språkliga inkonsekvenser i utredningskommitténs diskurs.
Angående bakgrunden till den så kallade ”Zigenarutredningen” (SOU 1956:43), som också ska analyseras i denna uppsats, hävdar Selling att det för första gången fanns en genuin ansats från myndigheternas sida att inte skuldbelägga romerna för deras belägenhet.27 Selling framhäver dock en del exempel på antiziganism i nämnda
utredning. Han utgår emellertid i första hand från annat källmaterial som är relaterat till den statliga utredningen i sin undersökning, även om vissa citat från SOU 1956:43 förekommer.28 Selling belyser också etnologen och ”zigenarexperten” Carl-Herman Tillhagens stora roll i utredningen. Tillhagen genomförde bland annat en vittgående intervjuundersökning, som omfattade mer än 360 intervjuer med romer. Även om Tillhagen tycks ha haft en genuin vilja att både förstå och hjälpa romerna så visar
23Jan Selling (2014), Svensk antiziganism: Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar. 24Selling (2014), s. 32–35.
25Selling (2014), s. 53–54. 26Selling (2014), s. 54–55. 27Selling (2014), s. 149. 28Se Selling (2014), kapitel 4.
Selling hur Tillhagen ibland fällde nedsättande kommentarer om vissa av sina romska informanter.29 Selling framhäver också att Tillhagen, bland annat tack vare
intervjuundersökningen, kunde visa att de gamla essentialistiska idéerna om romernas ”nedärvda vandringsdrift” var helt felaktig.30 Genom att lyfta fram dikotomier och leta efter motsägelser i utredningen från 1956, särskilt i Tillhagens diskurs, vill jag bland annat synliggöra om diskursen om romer var utpräglat rationell, eller om man också hade romantiska föreställningar om minoriteten.
Ett annat arbete som också använder SOU 1956:43 som källmaterial är en
kandidatuppsats i offentlig förvaltning skriven av Oskar Briving och Andrea Hasselrot. I uppsatsen genomför de båda författarna en diakron undersökning om synen på romer som politiskt problem genom att analysera tre statliga dokument mellan perioden 1956 och 2010.31 I sin diskursanalys – som bland annat behandlar socialministern Gunnar Strängs direktiv till utredarna i utredningen från 1956 – menar uppsatsförfattarna att romernas situation uppfattades som ett politiskt och socialt problem, samtidigt som man inom socialdepartementet visade en viss förståelse för romernas omständigheter.32 Briving och Hasselrot lyfter även fram ansvarsfrågan, gällande romernas levnads- förhållanden, som de menar pendlade mellan staten och romerna själva i den undersökta diskursen. Briving och Hasselrot belyser också att man nämnde i SOU 1956:43 att det fanns uppenbara tendenser hos den romska minoriteten att vilja förändra sin livsstil.33 I den statliga offentliga utredningen SOU 1956:43 analyserar uppsatsförfattarna
emellertid endast utredningens två inledande kapitel34 och nämner alltså ingenting om resten av innehållet i denna omfattande utredning.
Med tanke på det ovan sagda anser jag att det inte bör föreligga några större problem med att använda SOU 1956:43 som källmaterial i min uppsats, eftersom jag i första hand kommer att fokusera på andra delar i utredningen. En annan faktor i
sammanhanget är att ett utmärkande drag som kännetecknar diskursanalysen, som även ska användas som analysmetod i min uppsats, är att samma text kan läsas och tolkas på
29Selling (2014), s. 133–136. 30Selling (2014), s. 134.
31Oskar Briving & Andrea Hasselrot (2011), Från Zigenarfrågan till Romers rätt: En diskursanalys av
romer som politiskt problem.
32Briving & Hasselrot (2011), s. 22–23. 33Briving & Hasselrot (2011), s. 26–27. 34Briving & Hasselrot (2011), s. 22–27.
flera olika sätt, eftersom språket är komplext och mångtydigt.35 Genom att analysera fyra myndighetsdiskurser om romer, mellan 1923–1966, vill jag också försöka påvisa att det inte alltid var så enkelt att göra sig av med äldre tiders föreställningar och tänkesätt i de yngre diskurserna.
4. Material och avgränsningar
Det källmaterial som används i undersökningen består av två statliga offentliga
utredningar: SOU 1923:2 Förslag till lag om lösdrivares behandling m.fl. författningar och SOU 1956:43 Zigenarfrågan. Betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning. Jag har även använt utdrag ur några nummer av den av Socialstyrelsen, mellan åren 1913–1967, utgivna tidskriften Sociala meddelanden: ”Zigenarnas antal och
levnadsförhållanden” i Sociala meddelanden 1944:2 (sida 116–127) och ”Zigenarna i det svenska samhället” i Sociala meddelanden 1966:3–4 (sida 5–74). De statliga offentliga utredningarna är digitalt nedladdade från Kungliga bibliotekets webbsida för utredningar,36 medan tidskrifterna är nedladdade från en webbsida som tillhandahålls av Statistiska centralbyrån (SCB).37 Därmed har alltså kopior av originaldokumenten använts i undersökningen. Eftersom statliga myndigheters webbsidor bör ha en högre trovärdighet jämfört med många andra webbsidor, och det är det textmässiga innehållet som ska analyseras, bör det inte föreligga några problem med att använda nedladdade kopior som källmaterial i uppsatsen.
En styrka med det valda källmaterialet är att en analys kan bidra till att nyansera bilden av vad dåtidens experter och sakkunniga, som i alla fall i teorin skulle förmedla objektivitet, hade för föreställningar om romer. Detta medför att källmaterialet bör vara betydligt intressantare att särskåda än vad man exempelvis skrev i pressen om romer under den aktuella tidsperioden.
I uppsatsen har jag valt att avgränsa undersökningen tidsmässigt till perioden 1923– 1966. Det viktigaste skälet till detta är att under de här fyra decennierna så genomgick det svenska samhället omvälvande strukturella förändringar, vilket innebär att det är historievetenskapligt intressant att undersöka hur experters och myndighetspersoners föreställningar och konstruktioner av romer förändrades i samband med samhällets tilltagande modernisering och välfärdsstatens framväxt. 1920-talet var den rasbiologiska
35Mark Donnelly & Claire Norton (2011), Doing History, s. 74. John Tosh (2011), Historisk teori och
metod, s. 208.
36http://regina.kb.se/sou/
forskningens årtionde i Sverige. En av rasbiologins ledande företrädare vid den här tiden, Herman Lundborg, betraktade exempelvis rashygien som ett medel för att lösa problemet med immigrationen.38 Genom att studera föreställningen om romer i den statliga utredningen från 1923 kan man t.ex. upptäcka om det även fanns mer
humanistiska synsätt, eller om de rasbiologiska idéerna hade en hegemonisk position vid denna tidpunkt. Även utdraget från tidskriften Sociala meddelanden 1944:2, som också ska analyseras, bidrar till att fördjupa bilden, eftersom innehållet kan förmedla en begränsad bild av myndigheternas syn på romer under en särskilt orolig tid. På 1950- och 1960-talet under de så kallade ”rekordåren” utvecklades Sverige till en välfärdsstat med god infrastruktur och hög tillväxt.39 En av den framväxande välfärdsstatens baksidor var emellertid att för att kunna ha en stark och omhändertagande stat så behövde individen anpassa sig efter samhället.40 Därför blir det intressant att undersöka hur synen på romer konstruerades i två omfattande undersökningar, som sjösattes under rekordåren för att komma till rätta med den så kallade ”Zigenarfrågan”. Genom att studera den valda tidsperioden bör man också kunna upptäcka stora förändringar, men även en viss kontinuitet – gällande myndighetspersoners föreställningar om romer – i det yngre källmaterialet jämfört med utredningen från 1923 och utdraget från 1944. Jag har alltså valt att avgränsa mig till att undersöka vad just utredare och andra sakkunniga myndighetspersoner har skrivit om romer i källmaterialet, eftersom dessa personer hade tillgång till omfattande information om romer vid de aktuella
tidsperioderna. Flera av dessa aktörer, såsom etnologen Tillhagen och socialläkaren Takman, hade mycket initierade kunskaper om romer,41 vilket gör det särskilt intressant att undersöka hur personer med expertmakt konstruerade bilden av romer i
källmaterialet. I vissa fall har jag också valt att lyfta fram utsagor i materialet som har yttrats av myndighetspersoner på lokal nivå som har intervjuats av utredarna, såsom landsfiskaler, för att kunna förmedla en mer mångfacetterad bild. I uppsatsen analyseras också endast förställningar om romer och inte andra minoriteter, såsom exempelvis resande, som också är en grupp som omnämns frekvent i delar av källmaterialet.
5. Teoretiska utgångspunkter
38Leo Lucassen (2010), ”A Brave New World: The Left, Social Engineering, and Eugenics in
Twentieth-Century Europe”, International Review of Social History 55(2), 2010, s. 273.
39Harald Gustafsson (2017), Nordens historia: En europeisk region under 1200 år, s. 267. 40Lucassen (2010), s. 271.
Uppsatsens teoretiska ramverk är inspirerad av Foucaults idévärld om diskurser samt hur makten och kunskapen är intimt sammanflätade. En diskurs kan med en
foucauldiansk vokabulär beskrivas som den typ av yttranden som figurerar inom en specifik social praktik.42 Vilka yttranden som fälls om romer i t.ex. en statlig utredning utgör ett exempel på en sådan praktik. Diskurser består sålunda av utsagor som påstår något om verkligheten. Här är alltså språket centralt, vilket bland annat medför att mänskliga erfarenheter nedprioriteras.43 Det är således olika myndighetspersoners attityder och föreställningar om romer, inte deras handlingar, som utgör ett centralt fokusområde för den empiriska undersökningen i denna uppsats.
Eftersom diskurser är sociala konstruktioner är de föränderliga och
kontextspecifika. Därför är det också viktigt att påpeka att en diskurs utsagor, utifrån ett postmodernistiskt perspektiv, inte säger något om den reella verkligheten, eftersom denna verklighet befinner sig utanför människors medvetande.44 Det en diskurs utsagor däremot ger uttryck för är människors föreställningar om hur verkligheten är beskaffad. Eftersom en utsaga vanligen bara innefattar ett sätt att se på världen så innebär det också att andra synsätt blir exkluderade. Genom att dekonstruera45 en diskurs utsagor kan man blottlägga vad som innesluts respektive utesluts i den aktuella diskursen.46 En
diskursanalys är således en ytterst lämplig analysmetod för att fastställa vilken
verklighetssyn som innehade en hegemonisk position i människors medvetanden vid en specifik tidpunkt. Att bryta ned en diskurs utsagor ger även information om diskursens innehåll är rik på kontraster och motsägelser. Därmed blir diskursanalysen lämplig att tillämpa i denna studie, eftersom man därigenom kan undersöka hur synen på romer har förändrats över tid i det källmaterial som ska analyseras. Det är också viktigt att
poängtera att forskaren inte kan stå utanför den studerade diskursen som ett neutralt subjekt, utan forskaren är i hög grad en del av den diskurs som analyseras.47 Den sociala verkligheten beskrivs alltid av forskaren utifrån ett visst perspektiv, vilket medför att språkbruket inte kan vara neutralt.
42Bernt Gustavsson (2000), Kunskapsfilosofi: Tre kunskapsformer i historisk belysning, s. 85. 43Tosh (2011), s. 206.
44Magdalene Thomassen (2007), Vetenskap, kunskap och praxis – introduktion i vetenskapsfilosofi, s.
139.
45Termen ”dekonstruktion”, dvs. att bryta ned och bygga upp för att skapa ny mening, är förövrigt ett
begrepp som förknippas mer med filosofen Jacques Derrida än med Foucault. Se Thomassen (2007), s. 144.
46Eva Bolander & Andreas Fejes (2019), ”Diskursanalys”, i Anderas Fejes & Robert Thornberg (red.),
Handbok i kvalitativ analys, s. 92–94.
Foucault betonade att alla diskurser genomsyras av maktrelationer.48 När utredare och experter beskriver romer på ett visst sätt är det ofrånkomligt att makt och det för tillfället rådande kunskapsparadigmet tillsammans bidrar till att forma sociala och kulturella föreställningar om romer. Foucaults teorier är alltså i första hand inriktade på att demaskera hur makt produceras genom språket i en komplex väv av skiftande relationer som ständigt intar nya skepnader.49 Genom utestängningens mekanismer formas också diskurser där det som framställs som normalt, eller rätt beteende, automatiskt ställs i relation till det som framstår som onormalt eller avvikande,50 eftersom människan tenderar att uppfatta och tolka verkligheten i form av dikotomier såsom normalt/onormalt, rätt/fel, gott/ont etc. På detta sätt cementeras stereotyper och fördomar i människors medvetanden, som inte har någon förankring i den faktiska verkligheten.
Man kan kritisera Foucaults abstrakta maktteori för att vara alltför diffus och för att ensidigt betona kampen i människors tillvaro, vilket synliggörs i diskurserna. En annan nackdel med att framhäva maktperspektivet och dess uteslutande mekanismer är att andra viktiga perspektiv, såsom exempelvis mänskligt samarbete, får spela en undanskymd roll. Jag menar emellertid att det är orealistiskt att bortse från
maktperspektivet i föreliggande undersökning, eftersom historieforskningen har visat att förhållandet mellan majoriteter och minoriteter inom nationalstaten är en ytterst
komplex företeelse, vilket har producerat skiftande former av maktrelationer. Detta förhållande manifesteras inte minst via människors föreställningsvärldar, vilket mitt arbete syftar till att blottlägga.
6. Metod och begrepp
I källmaterialet använder myndighetspersonerna genomgående beteckningen ”zigenare” när man talar om romer i de olika diskurserna. Jag har dock i de allra flesta fall valt att tillämpa benämningen romer, eftersom uttrycket ”zigenare” är en social konstruktion som inte säger någonting om hur romerna uppfattade sig själva. I de olika
myndighetsdiskurserna om romer har jag bland annat valt att fokusera på dikotomier, eftersom dikotomier vanligtvis synliggör tydliga skillnader. Dikotomierna i diskurserna är mer eller mindre framträdande och jag har därför valt att dela in dem i två olika
48Bolander & Fejes (2019), s. 97. 49Thomassen (2007), s. 138. 50Gustavsson (2000), s. 86.
kategorier: explicita och implicita dikotomier. En explicit dikotomi är när det tydligt framkommer att man gör en distinkt åtskillnad mellan t.ex. romer och den övriga
befolkningen. Ett exempel på en explicit dikotomi är när romer beskrivs som rörliga och därmed avvikande, medan den övriga befolkningen beskrivs som bofast, vilket
framställs som det normala. Det finns naturligtvis nackdelar med att använda en så bred kategori som den övriga befolkningen när man talar om de bofasta svenskarna, eftersom denna grupp, lika lite som romerna, inte utgjorde någon homogen enhet. Här fanns naturligtvis också andra minoriteter såsom samer, judar, resande etc., vilket visar att användandet av kategorier som svenskar eller den övriga befolkningen som motsats till romer är problematiskt. Trots dessa reservationer har jag ändå valt att använda de här breda kategorierna – som också figurerar tämligen frekvent i diskurserna – eftersom det skulle bli mycket svårt att dekonstruera de olika utsagorna utan dem, när jag lyfter fram konkreta exempel.
Kategorin implicita dikotomier använder jag för att blottlägga dikotomier som är dolda, eller i alla fall inte lika tydliga som de explicita dikotomierna. Ett exempel på en implicit dikotomi är följande fingerade utsaga. Romerna är goda musiker trots att de inte kan läsa noter. Den här implicita dikotomin blottlägger att även om romerna i exemplet ovan beskrivs som bra musiker så är det underförstått att de inte är lika bra musiker som t.ex. svenska orkestermusiker, eftersom de sistnämnda kan spela efter noter. En sådan tolkning visar att de romska musikerna anses ha en brist jämfört med mer skolade musiker. Denna brist kan då överföras till en annan kontext om romer i jämförelse med den övriga befolkningen, som exempelvis att många romer inte var läs- eller skrivkunniga.
I diskursanalysen har jag också riktat fokus på om man framställer romer, eller artefakter som tillhörde romer, som exotiska, dvs. ett slags orientalism. Här har jag alltså valt att gå i Edward W. Saids fotspår för att visa hur dåtidens myndighetspersoner och experter ibland hyste romantiska föreställningar om romer som exotiska och
spännande. Genom att fokusera på dessa romantiska föreställningar om romer kan man t.ex. visa att det fanns vissa seglivade föreställningar, som härrörde från 1800-talets folklorister, som dröjde sig kvar långt in på 1900-talet. Essentialistiska tankemönster har jag också valt att lyfta fram i de skiftande myndighetsdiskurserna om romer. Begreppet essentialism kan definieras som föreställningen att grupper, objekt, kategorier eller klasser har en eller flera egenskaper som är statiska.51 Att tillskriva
minoriteten romer en ”nedärvd vandringslust” är ett exempel på ett essentialistiskt tankesätt. Essentialism bygger alltså på en föreställning om att alla i gruppen har vissa kännetecknande egenskaper som är specifika för just den gruppen, vilket bland annat innebär att man väljer att ignorera individers unicitet. I en essentialistisk
förklaringsmodell till mänskligt beteende lägger man inte heller någon vikt vid sociala och kulturella faktorer.52
För att illustrera språkets mångtydighet, och även demonstrera att det ibland förekommer konkurrerande diskurser och språkliga inkonsekvenser i myndighets- texterna, har jag också letat efter motsägelser i materialet. Jag har även lagt stor vikt gällande den intertextuella dimensionen mellan de olika myndighetsdiskurserna i min analys. Begreppet intertextualitet används i denna kontext för att synliggöra att en diskurs inte uppstår i ett vakuum. All talad och skriven kommunikation mellan
människor bygger på ord, utsagor och diskurser som har använts tidigare.53 Begreppet intertextualitet används således som ett redskap för att kunna spåra språklig kontinuitet och förändring vid en jämförelse mellan de olika myndighetsdiskurserna.
Slutligen är det även viktigt att understryka att min diskursanalys inte är fristående från de diskurser som studeras nedan, utan den blir en del av dessa.54 Och på samma sätt som jag ger förslag på hur man kan dekonstruera utsagorna i myndighetsdiskurserna om romer, kan man naturligtvis bryta ned de utsagor som figurerar i min diskursanalys.
7. Diskursanalysens disposition
Diskursanalysen nedan är uppdelad i fyra delar, under rubrikerna 7.1–7.4, där varje del fokuserar på en myndighetsdiskurs åt gången. Analysen är kronologiskt uppbyggd och inleds således med den äldsta statliga utredningen från 1923, och avslutas med den slutrapport om den så kallade ”Zigenarundersökningen” som återgavs i tidskriften Sociala meddelanden 1966:3–4. Därefter följer en rekapitulation av uppsatsens syfte och forskningsfrågor under rubrik 7.5. Under denna rubrik förs även en diskussion om diskursanalysens resultat, där jag genomför en intertextuell komparation mellan de fyra myndighetsdiskurserna. I den här delen kopplar jag även ihop mitt resonemang med tidigare forskning samt anknyter analysens resultat till uppsatsens teoretiska ramverk.
52Maria Sjöberg (2012), Kritiska tankar om historia, s. 39–40.
53Marianne Winther Jørgensen & Louise Phillips (2000), Diskursanalys som teori och metod, s. 77. 54Jfr med Bolander & Fejes (2019), s. 112.
7.1 Ett problem utan lösning
I den statliga utredningen SOU 1923:2 har jag valt att analysera bilaga 2 (sida 317–375) som bland annat innehåller uppgifter om romernas förekomst och levnadssätt, samt den tillsatta kommitténs förslag på åtgärder mot romerna (sida 89–91). Jag har valt att fokusera på just dessa delar i utredningen eftersom de handlar om romer, medan andra delar berör olika frågor om lösdriveri, där man inte nämner romer.
I utredningskommitténs förslag, gällande vilka åtgärder som skulle vidtas gentemot den romska minoriteten, gör man en distinkt åtskillnad mellan romernas och
svenskarnas levnadsförhållanden. I betänkandet formulerade sig kommittén på följande vis:
I en del främmande länder hava zigenarna dock blivit bofasta, t.ex. i Rumänien och Ungern. Kommittén befarar emellertid, att det svårligen skall lyckas att i vårt land åstadkomma något dylikt. Därtill finns alltför få anknytningspunkter mellan zigenarnas nomadliv och den svenska befolkningens förhållanden.55
Genom den här explicita dikotomin, som är särskilt tydlig i den sista utsagan, målar man upp en tydlig motsättning mellan romernas och de bofasta svenskarnas levnadssätt, där romernas ambulerande livsstil framstår som ett onormalt beteende. Kommittén menade också att romernas anpassning till det svenska samhället var ett problem som inte hade någon lösning, och att man därför borde införa omfattande restriktioner mot den romska minoriteten för att på sikt få dem att lämna riket.56
Kommittén ondgör sig även över romernas olika försörjningsverksamheter, som i diskursen beskrivs som en ohederlig verksamhet. Man nämner bland annat hästhandel som en vanlig inkomstkälla samt att romerna ofta anordnade dansföreställningar och tivoliverksamhet.57 De här skiftande verksamheterna fördöms i kraftfulla ordalag av kommittén som fäller följande anmärkning: ”[…] varför zigenarna, därest de äro svenska undersåtar, kunna utan kontroll fortsätta med att genom dylika upptåg tillnarra sig allmänhetens penningar.”58 Här beskrivs alltså viktiga inkomstkällor för romerna som en form av lurendrejeriverksamhet. Därmed implicerar kommitténs beskrivning att romerna måste skaffa sig ”hederliga” yrken och därigenom uppge sin ambulerande
55SOU 1923:2, s. 89. 56SOU 1923:2, s. 89. 57SOU 1923:2, s. 90. 58SOU 1923:2, s. 90.
livsstil. I den här diskursen om romernas så kallade ”ohederliga” försörjnings-
verksamhet förekommer det också en tydlig motsägelse när kommittén argumenterar för att man borde inskränka romernas möjligheter att bedriva den ovan beskrivna
verksamheten. Kommittén skriver: ”Zigenarnas tillställningar synas icke hava någon uppgift att fylla; huvudsyftet med tillställningarna är att draga dit lättroget och nyfiket folk för att narra till sig penningar.”59 Först påstår man alltså att romernas tillställningar – som ju rimligen borde ha varit en vital inkomstkälla för romerna – inte fyllde någon funktion, medan man i nästa utsaga hävdar att syftet med verksamheten var att lura till sig pengar. Denna motsägelse visar att kommitténs förutfattade meningar om romer ibland medförde att de förda argumenten vilade på en mycket bräcklig grund. Som åtgärder föreslog kommittén bland annat att man skulle förbjuda vissa av romernas tillställningar för att på detta sätt komma till rätta med romernas, i kommitténs
essentialistiskt färgade beskrivning, ”sysslolösa och oordentliga levnadssätt”.60 Genom att använda den här formuleringen implicerar man även att merparten av den övriga befolkningen skulle vara hårt arbetande och ordentliga.
Att diskursen om romer ofta innehåller essentialistiska tankemönster framkommer även i bilaga 2 i utredningen, där man kan läsa följande: ” I antropologiskt hänseende utmärka sig zigenarna bland annat för sin mörka hy, det blåsvarta håret, den tindrande glansen i ögonen, snabbheten och livligheten i rörelser och intelligens.”61 Att få det att framstå som att alla romer skulle vara kvicka och ha en ”tindrande glans i ögonen” säger en hel del om de föreställningar som vissa myndighetspersoner hade om romer vid den här tiden. I utredningen redogör man även för vilka levnadsförhållanden som
romerna hade i ett antal europeiska länder. Här refererar kommittén bland annat till en äldre finsk utredning från februari 1900.62 Trots att dessa uppgifter var mer än två decennier gamla framställer kommittén innehållet på ett okritiskt sätt, eftersom innehållet bekräftade dåtidens essentialistiska tankegångar. I kommitténs referat kan man läsa: ”Betecknande för de finska zigenarna är fortfarande deras vandringslust.”63 I referatet får man även veta att ett flertal av de finska romerna bodde i hus eller lador hos lokalbefolkningen och att det därför var relativt sällsynt att romerna i Finland bodde i tältläger. Man får också veta i kommitténs redogörelse att de här bofasta finska romerna 59SOU 1923:2, s. 91. 60SOU 1923:2, s. 91. 61SOU 1923:2, s. 322. 62SOU 1923:2, s. 325. 63SOU 1923:2, s. 326.
skulle ha haft någon form av oro i kroppen, eftersom man beskriver det som att vara bofast inte utgjorde ett ”naturligt” tillstånd för romerna. Kommittén skriver om de finska romerna: ”Ibland kan man hos dem skönja ett avdomnande av deras oro, men så bryter zigenarnaturen lös och vandringen fortsätter utan rast och utan ro.”64 [Min kursivering.] Att man använder ett uttryck som ”zigenarnaturen” visar att
föreställningen om romernas ”nedärvda vandringslust” var djupt rotad hos kommitténs medlemmar.
För att inhämta uppgifter gällande antalet romer och resande i Sverige hade
kommittén också tillfrågat pastorsämbetena om relevant information. Här beskriver man romer och andra grupper, som förde en ambulerande tillvaro, som en fara ”för
samhällsordningen”.65 Genom att stå oemotsagda kunde alltså kommitténs medlemmar få romernas rörlighet att framstå som en stor samhällsfara, vilket illustrerar språkets makt. En inte oviktig paradox i sammanhanget är att kommittén får romerna att framstå som ett omfattande samhällsproblem trots att den romska minoriteten vid den här tiden endast uppgick till cirka 250 individer, enligt de uppgifter som hade kommit till
kommitténs kännedom.66 Att ungefär 250 romer, som dessutom var utspridda över stora delar av landet, uppfattades som en ”samhällsfara” säger en hel del om myndigheternas föreställningar om romer vid den här tiden.
Att även myndigheter på lokal nivå uppfattade romer som ett problem framkommer på flera ställen i diskursen. Flera myndighetspersoner från olika län hade när de blev tillfrågade lämnat önskemål om att man borde införa vissa förbud både mot romernas rörlighet och deras tillställningar.67 Polismyndigheterna i Kristianstads län uppgav också att ”zigenarna äro en verklig landsplåga”.68 Kommittén valde även att citera en landsfiskal från ovannämnda län, som beskrev ”zigenarplågan” som ett akut problem.69 Det som är intressant med detta exempel är att kommittén beskriver landsfiskalens uttalande som ”träffande”.70 Exemplet visar att kommittén var långt ifrån opartisk, eftersom man valde att beskriva ett uttalande, som bekräftade de egna föreställningarna om romer, som träffande.
Det talas ofta om olika former av inskränkningar och förbud, gällande romernas 64SOU 1923:2, s. 326. 65SOU 1923:2, s. 338. 66SOU 1923:2, s. 340. 67SOU 1923:2, s. 341–343. 68SOU 1923:2, s. 345. 69SOU 1923:2, s. 345. 70SOU 1923:2, s. 345.
levnadssätt, i den här myndighetsdiskursen. Man kan tolka detta som att myndigheterna upplevde att de inte hade en tillräcklig kontroll över situationen. En implicit dikotomi skulle här kunna vara att myndigheterna upplevde att romerna hade en alltför stor frihet i förhållande till den övriga befolkningen, som ju till övervägande del var bofasta och hade stadiga arbeten. Genom att införa olika kontrollåtgärder såsom förbud och andra inskränkningar av romernas rörlighet och livsstil fanns det en föreställning om att myndigheterna skulle kunna bli ”herrar” över situationen.
I utredningen lämnade kommitténs sekreterare, Hjalmar Nyman,71 en redogörelse över sina betraktelser efter ett besök vid en romsk lägerplats på Lidingön.72 Nymans observationer är intressanta, eftersom vissa av hans beskrivningar säger mer om sekreterarens egna föreställningar om romer, än om de romer som han försökte
beskriva. Nyman redogör bland annat för sitt möte med en romsk man och två kvinnor i lägret. I sin lakoniska beskrivning av mötet fäller kommitténs sekreterare följande yttrande: ”Han var av ren zigenartyp liksom också de båda kvinnorna.”73 Uttrycket ”ren zigenartyp” innehåller starka drag av essentialism och genom att uttala sig på det här viset framgår det tydligt att Nyman hade föreställningar om att romer skulle se ut och vara på ett visst sätt. Han beskriver även sina intryck när han i ett av tälten träffade en rom som påstods vara tältlägrets hövding. Mötet med denne man skildras av Nyman på följande vis: ”Förmodande att detta tält var hövdingens, begav jag mig in i detta och träffade där en man, som såg ut snarare som en tysk än en zigenare. Han var klädd i vanliga kläder.”74 Här kan man anta att Nyman hade en föreställning om att en romsk hövding skulle vara klädd i en mer exotisk mundering, eftersom han nämner att mannen hade vanliga kläder på sig. Längre fram i Nymans redogörelse får man också veta att mannen var född i Tyskland och hade en tysk moder och en romsk fader, vilket förklarar varför sekreteraren beskrev mannen som tysk.
7.2 Siffrornas primat
Eftersom uppgifterna om romer i utdraget från Sociala meddelanden 1944:2 (sida 116– 127) bygger på en inventering av Sveriges romer som genomfördes den sista maj 1943,75 så stöds många av diskursens utsagor med hjälp av statistiska tabeller. Det
71SOU 1923:2, s. IV och VI (i utredningens inledning). 72SOU 1923:2, s. 372.
73SOU 1923:2, s. 373. 74SOU 1923:2, s. 374.
språkliga innehållet är dock färgat av termer som visar att det rasbiologiska paradigmet fortfarande hade ett starkt inflytande över myndighetsdiskursen om romer. Termer som ”ras, blandras”76 och ”rasbeskaffenhet”77 omnämns explicit i texten. Och i en kortare historisk tillbakablick talar man bland annat om den ”äldre svensk-finländska
zigenarstammen”78 och att den inte hade ”bevarat sin egenart i Sverige”.79 Diskursens språkbruk är således starkt färgat av essentialistiska tankemönster.
En flitig användning av dikotomier figurerar också i diskursen om romer.
Exempelvis gör man jämförelser mellan stad och landsbygd. Man får bland annat veta att under vinterhalvåret 1942–43 så befann sig ungefär en tredjedel av romerna på landsbygden, medan de andra två tredjedelarna uppehöll sig i städerna. Under sommar- månaderna beskrivs istället förhållandet som det omvända: att landsbygden befolkades av två tredjedelar av den romska populationen, medan den återstående tredjedelen befann sig i städerna.80 Genom att kontrastera dikotomierna stad och vinter gentemot landsbygd och sommar förmedlas en mycket förenklad bild av romernas förflyttningar under denna period. En tänkbar tolkning är också att man lägger särskilt stor vikt vid den här beskrivningen för att framhäva att romernas ”naturliga miljö” var landsbygden, i alla fall på sommaren. På grund av den kalla vintern får man dock anta att en majoritet av romerna tvingades att söka sig till städerna för att överleva.
En annan iakttagelse om romerna som förmedlas i diskursen är att romerna födde fler barn än den övriga befolkningen. Man skriver bland annat: ”Zigenarbefolkningen företar en relativt snabb tillväxt, även om den fortfarande endast utgör en mycket obetydlig folkspillra i vårt land.”81 Man får också veta att antalet romer i Sverige nästan hade fördubblats i jämförelse med det antal som angavs i den statliga utredningen från 1923. Som orsak till detta förhållande anges att det fanns en hög familjebildnings- frekvens bland romerna.82 Därefter hänvisar man till en tabell med följande mening: ”Nedan meddelade uppgifter om kvinnornas barnantal synas tyda på en avsevärt högre fruktsamhet än inom landets befolkning i dess helhet.”83 För det första visar exemplen ovan att den här myndighetsdiskursen om romer innehåller uppenbara motsägelser. Man 76Sociala meddelanden 1944:2, s. 116. 77Sociala meddelanden 1944:2, s. 123. 78Sociala meddelanden 1944:2, s. 120. 79Sociala meddelanden 1944:2, s. 120. 80Sociala meddelanden 1944:2, s. 123. 81Sociala meddelanden 1944:2, s. 125. 82Sociala meddelanden 1944:2, s. 125. 83Sociala meddelanden 1944:2, s. 125.
använder statistik för att backa upp påståendet om romernas höga barnafödslar samtidigt som minoriteten beskrivs som en ”obetydlig folkspillra”. Här kan man exempelvis fråga sig varför myndigheterna lade ner omfattande resurser för att inhämta information om en grupp som framställs som obetydlig? För det andra använder man statistik för att försöka stärka tesen att romerna skulle vara mer fruktsamma än den övriga
befolkningen. Här har man alltså tagit sig makten att tillskriva den romska minoriteten en egenskap på gruppnivå – man talar inte om individer, vilket tydligt illustrerar de essentialistiska uppfattningar som vissa myndighetspersoner hade om romer vid den här tiden.
7.3 En mångfacetterad diskurs
I SOU 1956:43 har jag valt att i första hand fokusera på bilaga 1 (sida 83–141) i utredningen, som skrevs av etnologen Carl-Herman Tillhagen som var särskilt
sakkunnig gällande frågor om romer och romsk kultur. Tillhagens diskurs får det ofta att framstå som att romernas levnadssätt hörde till det förgångna och att romerna därför behövde anpassa sig till det övriga samhället. Han fäller bland annat följande
anmärkning:
Slutligen har jag velat slå fast, att zigenarna med de fel och brister, de har, trots allt är människor, som är väl värda att få den hjälp till självhjälp, som vi övriga svenskar har lärt oss att betrakta som en omistlig förmån för varje medborgare i vårt kultursamhälle.84
Genom den explicita dikotomin görs en tydlig uppdelning mellan romer och svenskar där romerna behövde hjälp för att kunna hjälpa sig själva. Tonen om romerna är lätt nedlåtande och budskapet är tydligt: romerna behövde få hjälp av staten för att assimileras in i det svenska samhället.
Ibland fäller Tillhagen yttranden som till viss del frammanar bilden av den romantiska synen på romer – som, som vi tidigare har sett, var en av de två vanligaste föreställningarna om romer under 1800-talet. Han tecknar här en allegorisk bild om vad som inträffade när den typiske romske ynglingen frigjorde sig från sina föräldrar, vilket innebar att han blev fri att fatta sina egna beslut. För att beskriva detta använder
Tillhagen följande formulering: ”Han bestämde själv vart hästarna skulle vända
84SOU 1956:43, s. 88.
nosen.”85 Det här talesättet har ett stråk av romanticism över sig och förmedlar vissa associationer till folkloristernas ”zigenarromantik”.
Samtidigt som Tillhagen ibland förmedlar en romantisk bild om romer kan han även dekonstruera vissa myter. Bland annat för han ett resonemang om uttrycket hövding som romerna ibland brukade, eftersom det kunde ge ett exotiskt intryck hos lokalbefolkningen.86 Han nämner att det hände ibland att romer anordnade så kallade ”hövdingval” för att locka till sig lokalbefolkningens uppmärksamhet, för att därigenom eventuellt skaffa sig vissa inkomster. För att avdramatisera den här ceremonin fäller Tillhagen följande kommentar: ”Dylika ’val’ ges ofta stor publicitet. Det är emellertid ingenting annat än rena reklamtillställningarna.”87 Här visar Tillhagen att det inte finns något exotiskt med de här ”hövdingvalen”, utan de förekommer mest för att romerna ska kunna tjäna en slant. Ett dolt budskap i dessa utsagor skulle kunna vara att romerna behövde anpassa sig till samhället för att tjäna sitt levebröd på ”riktigt” yrkesarbete, istället för att anordna dylika tillställningar. Tillhagen framstår här som den rationelle vetenskapsmannen som omvandlar en ”exotisk” ceremoni till en reklamtillställning. Det man däremot inte får veta är om de här hövdingvalen hade något kulturellt värde för romerna själva, eftersom Tillhagen bara fokuserar på den ekonomiska aspekten. Tillhagen redogör även för hur romerna under några decennier i början av 1900-talet arrangerade tivoliverksamhet för att försörja sig. I hans beskrivning framställs romernas tivoliverksamhet som blomstrande under 1920-talet och början av 1930-talet. Prosaiskt konstaterar han därefter att verksamheten vid 1950-talets mitt hade spelat ut sin roll, eftersom i samband med samhällets modernisering så hade andra folknöjen lett till att tivoliverksamheten blev utkonkurrerad.88 Han skriver:
Nu har den snart spelat ut sin roll för zigenarna. Det är biograferna, folkparkerna, de fasta danssalongerna i städer och tätorter, och sist men icke minst den stigande folkbildningen, med dess krav på bättre och värdefullare nöjen, som har konkurrerat ut tivoliverksamheten. Många zigenare har därför helt slutat upp med tivoliyrket och sålt eller magasinerat sina grejor. De som fortsätter rosar inte marknaden.89
I Tillhagens beskrivning framstår romernas tivoliverksamhet som mindre värdefull än 85SOU 1956:43, s. 91. 86SOU 1956:43, s. 92. 87SOU 1956:43, s. 92. 88SOU 1956:43, s. 93. 89SOU 1956:43, s. 93.
andra folknöjen, vilket bidrar till att konstruera en diskurs om att romernas livsstil var passé och att utvecklingen gick obönhörligen framåt. En liknande analogi kan man även göra när han redogör för romernas musicerande. Romerna beskrivs i de flesta fall som påfallande musikaliska, även om de som regel inte behärskade notläsning. Tillhagen uppmärksammar också att ett mindre antal romska musiker hade erhållit medlemskap i Svenska musikerförbundet. De gjorde där ett gott intryck eftersom de kunde läsa noter och var goda instrumentalister.90 Här kan man tolka Tillhagens utsagor såsom att de romska musikanterna som var notläsare fick ta del av gemenskapen i det Svenska musikerförbundet, medan de som bara kunde spela på gehör istället fick spela den enklare underhållningsmusiken. Om vi överför resonemanget till merparten av den romska minoriteten skulle romerna bara genom att lära sig läsa och skriva också kunna bli en del av den svenska gemenskapen.
Att etnologen Tillhagens föreställningar om romer var färgad av romanticism, och till viss del av essentialism, blir tydligt när han beskriver romerna som dansare:
Även då det gäller dans, har zigenarna stora naturliga förutsättningar. De har en utpräglad rytmisk begåvning, de är smidiga och viga, och är lidelsefullt förälskade i att dansa. Att se deras dans, då de vid bröllop och andra festligheter helt är i sin egen miljö, är ofta en upp- levelse. De dansar då solodanser och kontradanser och gör det med en inlevelse och en frenesi, som kan ta andan av åskådaren. Så snart en dansare tröttnar, hoppar en utvilad in i ringen av taktklappande fränder, och dansen går vidare under uppmuntrande rop och eggande gester. Med all sannolikhet borde åtskilliga zigenarungdomar kunna skapa sig en framtid som danskonstnärer.91
I citat beskrivs romerna som grupp ha ”stora naturliga förutsättningar” att bli
framstående dansare. Med denna formulering målar Tillhagen upp en bild om att god dansförmåga skulle vara en nedärvd egenskap hos just romerna. Genom att använda uttryck såsom ”frenesi” och ”eggande gester” konstruerar Tillhagen även en diskurs, där romerna framstår som exotiska och annorlunda till skillnad från majoritetsbefolkningen. Den sista utsagan i citatet innehåller också en motsägelse, som går emot diskursen om att romerna behövde anpassa sig till det övriga samhället, eftersom yrket
”danskonstnär” knappast överensstämde med den då gängse bilden av vad man borde arbeta med.
Huvuddragen i Tillhagens diskurs går alltså ut på att romerna behövde radikalt
90SOU 1956:43, s. 95. 91SOU 1956:43, s. 95.
ändra sin livsstil för att passa in. Den diskursen utmanas dock med jämna mellanrum, eftersom Tillhagen ibland motsäger sig själv. Han nämner t.ex. att romer vid ett flertal tillfällen hade blivit trakasserade i sina tältläger av berusade svenskar. Enligt Tillhagen hade romerna ofta tålmodigt accepterat denna kränkande behandling, eftersom de inte ville få problem med polisen. Istället för att avhysa bråkstakarna hade romerna
vanligtvis försökt med att bjuda på kaffe, för att få inkräktarna att lugna ner sig. Här gör han anmärkningen att om svenskar istället hade blivit trakasserade i sina hem hade detta troligen fått till följd att man handgripligen hade kastat ut plågoandarna.92 En tolkning av denna passage är att svenskarna skulle ha ett lynnigare temperament än de mer måttfulla romerna, vilket alltså talar emot flera av Tillhagens andra utsagor, där majoritetsbefolkningens levnadssätt framstår som det ideal som romerna behövde eftersträva.
Tillhagen tenderar ofta att tillskriva romer som grupp olika essentialistiska
egenskaper. Han skriver t.ex. att: ”Zigenarna är innerst inne veka naturer.”93 Tillhagen fäller också följande omdöme: ”Sådana människor tröttnar ofta inför de svårigheter, som en oförstående och tanklös omvärld reser i deras väg …”94 Genom att framställa alla romer som ”veka naturer”, som inte klarar att ta hand om sig själva, får Tillhagen det att framstå som att staten inte hade något val: det allmänna behövde rycka in för att ordna upp romernas situation och göra dem bofasta. Det ovan angivna exemplet är en god illustration på hur Tillhagens egna föreställningar om romer kommer till uttryck i diskursen.
Tillhagen avfärdar emellertid den gamla essentialistiska teorin om romernas så kallade ”vandringsdrift”. Istället menade han att frågan om romernas ambulerande livsstil var komplex och att den innefattade sociologiska, ekonomiska och historiska faktorer.95 Trots denna klarsyn från Tillhagens sida kan man ändå konstatera att han ofta använder ett essentialistiskt språkbruk när han beskriver romer som grupp. I diskursen används också retoriken på ett iögonfallande sätt när han argumenterar för att romerna behövde anpassa sig och bli bofasta. Genom att konstruera flera utsagor som alla inleds med anaforen ”Att resa …”96 så beskriver Tillhagen resande i termer av armod, sjukdom och utanförskap. Därefter följer utsagor som alla inleds med anaforen 92SOU 1956:43, s. 133. 93SOU 1956:43, s. 134. 94SOU 1956:43, s. 134. 95SOU 1956:43, s. 133–134. 96SOU 1956:43, s. 136.
”Att bli bofast …”97 Här målar Tillhagen upp en bild där den bofaste kan känna
trygghet och framtidstro. Här kan den explicita dikotomin mellan å ena sidan romerna – som rörliga och avvikande – och å andra sidan den övriga befolkningen – som bofasta och normala – inte gärna bli mer tydlig.
I SOU 1956:43 har jag även analyserat delar av kapitel sex och kapitel åtta, som handlar om de romska barnens skolgång respektive tillsättningen av en
”zigenarkonsulent”. En anledning till att jag har valt dessa båda kapitel är att jag har funnit dem särskilt intressanta, eftersom dessa diskurser synliggör viktiga aspekter gällande myndigheternas föreställningar om hur man skulle hantera romernas assimilering. När man diskuterar skolfrågan i utredningen framställs analfabetismen som det stora hindret, som medförde att romerna inte kunde bli en del av det svenska folkhemmet.98 Den explicita dikotomin som framträder här är att romerna var illitterata till skillnad från den övriga befolkningen.
I utredningen från 1956 redogör man även för den ambulerande skolverksamheten, vilket innebar att svenska lärare under sommarmånaderna reste tillsammans med romerna och undervisade deras barn. Utredarna beskriver den ambulerande
skolverksamheten som ett sätt att försöka förbereda romerna på att börja leva under ”mer ordnade levnadsförhållanden”.99 Formuleringen antyder att romerna hade en oordnad livsstil, som inte passade in i det ordnade och tillrättalagda välfärdssamhället. Man belyser också att den ambulerande skolverksamheten inte hade varit särskilt effektiv, eftersom de romska barnens undervisning hade ”… fått bedrivas under bar himmel eller på golvet i något tält, undantagsvis i husvagnar”.100 Här framstår romernas livsstil som att hinder för barnens utveckling, eftersom romernas rörlighet medförde att man inte kunde bedriva en tillräckligt effektiv skolundervisning. Utredarna skriver också i klartext: ”Mest kännbar har dock bristen på ordentliga skollokaler varit.”101 Ett annat problem med verksamheten som lyfts fram är att romerna ofta bytte lägerplatser, vilket bland annat innebar att lärarna fick försöka bedriva undervisning under själva resandet. Utredarna skriver: ”Försök som gjorts att fortsätta undervisningen på flyttlasset är visserligen värda all uppskattning som bevis för lärarnas och elevernas stora intresse för uppgiften, men något uttryck för rationell skolundervisning kan dessa 97SOU 1956:43, s. 136. 98SOU 1956:43, s. 51. 99SOU 1956:43, s. 51. 100SOU 1956:43, s. 52. 101SOU 1956:43, s. 52.
försök inte sägas vara.”102 [Min kursivering.] Genom att utredarna formulerar sig på det här sättet framstår den ambulerande skolverksamheten som irrationell, och som den traditionella undervisningens motsats, vilket implicerar att romernas livsstil var bristfällig och ogenomtänkt. Det ska dock tilläggas att utredarna inte dömde ut den ambulerande skolverksamheten helt och hållet, utan man underströk också att den trots alla påtalade brister ändå hade haft ett visst värde.103
Utredarna ansåg också att det inte var lämpligt att ta till tvångsåtgärder för att sätta romska barn i särskilda skolhem. Som motivering till detta angav man följande
formulering: ”Tillbörlig hänsyn till zigenarnas egenart och de speciella, både historiskt och eljest betingade omständigheter, varunder zigenarnas livsformer utvecklats, måste härvidlag beaktas.”104 Även om det här exemplet inte är lika tydligt som vissa av
Tillhagens utsagor, förmedlar uttrycket ”zigenarnas egenart” ändå starka essentialistiska drag. I princip säger man här i klartext att man behövde visa hänsyn till romerna som grupp, eftersom de påstods ha en specifik ”egenart”. En explicit dikotomi framträder också i den här diskursen när utredarna diskuterar om hur man skulle lösa frågan om de romska barnens utbildning. Utredarna skriver bland annat följande om de romska barnen: ”Särskilt bör skolmyndigheterna beakta att dessa barn kommer från en miljö som är helt avvikande från den gängse svenska.”105
Att analfabetismen bland romerna betraktades av utredarna som ett påtagligt hinder för romernas anpassning till samhället framgår tydligt i följande passage:
Framför allt är det deras utbredda oförmåga att läsa och skriva som utredningen därvid pekat på. För att kunna ordna upp förhållandena för människor med så påtagliga handikap [sic!] som zigenarna, förefaller det uppenbart att det ej kan räcka med att uppställa vissa generella anvisningar eller normer för problemets lösning.106
Här framställs romerna som oförmögna att ta hand om sig själva, eftersom merparten inte var läs- och skrivkunniga. Genom att beskriva denna omständighet som ett påtagligt ”handikapp” får utredarna det hela att framstå som att det snarare rörde sig om någon form av fysisk defekt, än något som skulle kunna åtgärdas med hjälp av utbildning. I citatet ovan talar man också om ett problem som behövde lösas, dvs. analfabetismen 102SOU 1956:43, s. 52–53. 103SOU 1956:43, s. 53. 104SOU 1956:43, s. 54. 105SOU 1956:43, s. 56. 106SOU 1956:43, s. 74.
bland den romska minoriteten. Här är det således underförstått att den övriga befolkningen, till skillnad från romerna, inte utgjorde något problem, eftersom en överväldigande majoritet var läs- och skrivkunniga.
En åtgärd som föreslogs av utredarna i utredningen från 1956 var att man skulle tillsätta en så kallad ”zigenarkonsulent” som skulle hjälpa romerna i olika ärenden, såsom exempelvis vid kontakter med olika myndigheter och anskaffande av bostad.107 Utredarna formulerar sig bland annat på följande vis: ”Även erfarenheten från annat håll ger vid handen, att en konsulent skulle ha en stor mission att fylla bland zigenarna.”108 Att utredarna använder ett uttryck som ”mission” i sammanhanget ger vissa
associationer till olika former av missionärsverksamhet, där europeiska missionärer försökte omvända icke-européer till kristendomen. En vågad tolkning är här att utredarna, i alla fall till viss del, betraktade romerna som en ”flock vilsna får”, som behövde vägledning av en konsulent så att de skulle anträda den rätta vägen: anpassning till det övriga samhället via utbildning och förändrade levnadsvanor.
7.4 Tron på det moderna framsteget
I tidskriften Sociala meddelanden 1966:3–4 har jag analyserat slutrapporten om den riksomfattande ”Zigenarundersökningen” (sida 5–74), som skrevs av undersökningens praktiske ledare, socialläkaren John Takman. Undersökningen var en storskalig
socialmedicinsk studie om romer, som pågick i nära tre års tid (1962–1965).109 I slutrapporten använder Takman flera dikotomier för att tydliggöra olika aspekter av undersökningen. När Takman återger de svenska romernas moderna historia beskriver han påfallande frekvent romerna som ett nomadfolk. Ett exempel är följande utsagor: ”Fram till 1940-talet var de svenska zigenarna med få undantag nomadiserande. Alla kände alla och kunde lämna upplysningar om de flesta.”110 Eftersom romerna beskrivs som ”nomadiserande” är det också underförstått att merparten av den övriga
befolkningen inte var det vid den här tiden. Samtidig framstår hans historiska
redogörelse som mer ”objektiv” än de flesta myndighetsdiskurser om romer som har analyserats ovan. I citatets första utsaga framkommer det t.ex. att det kunde förekomma undantag. Ett annat exempel där Takman beskriver romerna som nomadiserande är följande långa mening:
107SOU 1956:43, s. 74.
108SOU 1956:43, s. 74–75.
109”Zigenarna i det svenska samhället”, Sociala meddelanden 1966:3–4, s. 5. 110Sociala meddelanden 1966:3–4, s. 8.
