• No results found

Wilhelm Stenhammar och kammarmusiken

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Wilhelm Stenhammar och kammarmusiken"

Copied!
17
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)
(2)

W I L H E L M S T E N H A M M A R

O C H

KAMMARMUSIKEN

Av B o WALLNER

I

KONSERTVERKSAMHETEN.

SAMARBETET MED TOR AULIN

VID

JULTIDEN 1896 mottog Wilhelm Stenhammar det smickrande anbudet a t t få ge en soloafton i Berlin, delvis med egna pianoverk. Initiativtagare var forläggaren Henrik Hennings i Köpenhamn.

Den 25-årige tonsättaren och pianisten, som för tillfället vistades i Dresden, avböjde emellertid. H a n var, heter det i svarsbrevet,* strängt upptagen med a t t skriva musik till Snoilskys k a n t a t till den förestående Stockholmsutställningen och alls inte beredd att framträda som solist, men han var också bunden a v e t t par kammarmusiksoaréer med Aulin- kvartetten, vilken två å r tidigare hade engagerat honom som sin stän- dige pianist. Det var inte bara en hederssak för Stenhammar a t t vidhålla överenskommelsen med Tor Aulin, det var något av en hjärteangelägen- het for honom: hans brev till Hennings utmynnar i en het kärleksför- klaring till kammarmusik och kvartettspel:

- de aulinska konserterna i Sthlm är e t t företag, som ligger mig när- mare om hjärtat än något annat dylikt, och jag öfverdrifver icke om jag säger a t t jag längtar till hvarje ny konsert, och a t t det är mig en verklig uppoffring a t t nödgas afstå från a t t vara med på en enda af dem. J a g vet e j om du forstår mig i detta, tror dock a t t du förstår min känsla, när jag sager dig a t t aulinska kvartetten för mig är, och blir det mer för hvarje dag som går - den visserligen icke ideala, men kanske just med sina fel mig så mycket kärare inkarnationen af allt det högsta jag känner inom musikens verld. För hvar dag och stund känner jag det tydligare, att den släpper jag inte godvilligt, den släpper jag sist af allt. Den har fostrat mig, den har gjort mig till musiker, jag behöfver den, och jag älskar den. Brevet är en programförklaring. Stenhammar hade ju en utomordent- ligt fin känsla för det intima, det innerliga, men han värderade sam- tidigt högt det kompositoriskt gedigna, den rikt utarbetade musikaliska satsen. Stråkkvartetten var sålunda en synnerligen lämplig uttrycksform för hans ingivelse. Häri stod han isolerad bland sina svenska tonsättare- kolleger.

1 Stenhammars brev, som äges av sonen, musikdir. C. G . Stenhammar, ä r daterat Dresden den 26/12 1896.

Raderna till Hennings ä r intressanta också ur andra synpunkter, Vi f å r en inblick i, under vilka villkor som Stenhammar skaffade sig sin utomordentliga kvartetteknik, nämligen genom a t t hängivet följa vän- nernas arbete och studera deras repertoar. Man skönjer i det citerade brevet också en tankegång som med åren skulle bli allt aktuellare för Stenhammar: stråkinstrumentens företräden och pianots brister ur musikalisk uttryckssynpunkt. “.

. .

de som kände honom visste a t t han inte älskade sitt piano)), skriver Julius Rabe i en liten tidskriftsartikel1 om Stenhammars kammarmusik. “Han kallade det e t t f u 1 t instrument, n ä r han jämförde det med violinen, med oboen och människorösten)). Det är j u också anmärkningsvärt a t t Stenhammar, sin tids ledande svenske pianist, komponerade så få verk för pianosolo2 och a t t han en- dast skrev e t t enda kammarmusikverk för stråkinstrument med piano

- violinsonaten -, trots a t t han i närmare 18 å r turnerade med den aulinska kvartetten.3

Brevet ger oss slutligen en klar bild av, hur högt Stenhammar redan under de första samarbetsåren värderade Tor Aulin och vad denne be- t y d d e för hans konstnärliga utveckling: det var genom honom som Sten- hammar hade f å t t sin f ö r s t a verkligt l e v a n d e kontakt med kammarmusiken. Det hem och den umgängeskrets där Stenhammar hade vuxit upp präglades visserligen i hög grad a v musikaliska intressen

-

fadern, Per Ulrik, var ju vid sidan a v arkitektyrket även verksam som tonsättare a v solosånger och körverk, en farbror, Oscar Fredrik, och dennes maka, Fredrika, var kända operaartister, och syskonen, brodern Ernst och systrarna Cecilia och Gabriella, hade alla utmärkta röster -- men, som man kan utläsa a v denna uppräkning, det var främst vokal- musik som odlades. Wilhelm Stenhammars kompositioner från barn- domen och tonåren återspeglar också detta förhållande: de utgörs vid sidan a v pianomusik i mindre skala utan undantag av sånger och kör- musik, exempelvis den populära “I skogen)), texten a v Gellerstedt, samt “Wallfahrt nach Kevlaar” a v Heine och de fyra publicerade a-capella- satserna till dikter a v J. P. Jacobsen och Björnson.

Inte minst dessa miljödrag ger sålunda skärpa å t det brinnande

1 Röster i Radio 1947: 47 s. 11.

% Stenhammars verk för pianosolo är: sonat g-moll, 1890 (opublicerad); Tre

fantasier, op. 11, 1895; sonat Ass-dur, op. 12, 1895: Sensommarnatter, op. 34, 1914. Dessutom finns i manuskript (i KMAB) t v å mindre pianostycken: det ena i H-dur, Allegretto grazioso, a v paginering (s. 15) och numrering (nr 6 ) a t t döma tänkt som

slutsats i Sensommarnätter. Det andra är i Dess-dur, Poco vivace.

3 I skiss finns dock förstasatser till såväl en pianotrio som en pianokvartett. Den förstnämnda är dagtecknad Göberg (i Småland) den 6/5 1895. Skissen till pianokvar- tetten ä r odaterad men a v piktur och stil a t t döma ungefär samtidig. Dessutom finns e t t fragment av en cellosonat, daterad E d den 25/3 1909. De t r e ofullbordade satserna tillhör KMAB:s Stenhammarsamlingar.

(3)

intresse, som Stenhammar enligt sitt brev till Hennings hyste för Aulin- kvartetten. Bortsett från den sjätte stråkkvartetten1, som komponerades sommaren 1916, två å r efter Aulins död, kan den aulinska ensemblen och dess konsertverksamhet betraktas som den impulsgivande faktorn till hela den stenhammarska kammarmusikproduktionen. Konsertverk- samheten har emellertid också sitt stora musikkulturella egenvärde såsom en a v de mest utvecklande faktorerna i den breddning och kvalitativa förbättring som kännetecknar svenskt musikliv under 1900-talet. Vi bör också erinra oss a t t Stenhammars betydelse då och nu

inte ä r exakt densamma. För sin samtid var han genom de otaliga tur- néerna och genom sitt arbete som ledare för Göteborgs Orkesterförening i första hand pianisten och dirigenten, för oss är han tonsättaren; den reproducerande musikern tillhör j u i hög grad sin egen tid, för den producerande finns en framtid även efter döden.

KAMMARMU SIKEN I STOCKHOLM PÅ 1880-TALET OCH AULINKVARTETTENS FÖRSTA ÅR.

Den 25 januari 1887 inbjöd Tor Aulin och hans t r e medhjälpare, hov- kapellisterna Edvin Sjöberg, Axel Bergström och Berndt Carlsson, till sin första kammarmusiksoaré i Stockholm.* På programmet stod Mendelssohns stråkkvartett op. 13, Emil Sjögrens violinsonat n r 1 med tonsättaren vid flygeln och Beethovens stråkkvartett op. 59 n r 3. A t t debuten tillmättes den allra största vikt framgår a v bl.a. en förhands- notis i Aftonbladet den 22 januari. Efter de rutinmässiga program-och artistuppgifterna heter det:

Det var så länge sedan man i vår hufvudstad offentligen hörde stråk- qvartetter, a t t redan denna omständighet torde bereda soarégifvarna

1 I allt har Stenhammar komponerat 7 stråkkvartetter. Förutom de sex kända uruppförde Aulinkvartetten den 21/2 1898 en kvartett i f-moll, vilken dock efter ännu ett framförande i Mazerska sällskapet den 17/3 samma år refuserades. Ver- ket finns i KMAB:s Stenhammarsamlingar.

2 Av Aulins kvartettkolleger spelade Edvin Sjöberg andrastämman. Han var a v musikersläkt (modern hette Grabow) och elev till bl.a. Johan Lindberg vid Musik- konservatoriet, till Hagemeister och t.o.m. Joachim (Berlin 1882). Aven Axel Berg- ström, som var kvartettens altviolinist, hade studerat för Lindberg och var dessutom känd militärmusiker. Cellisten Berndt Carlsson var elev till Anton Andersen och Franz Neruda. 1894 avled Sjöberg och ersattes då med Lindberg-eleven Christian Sandqvist. Sedan 1900 utfördes cellostämman omväxlande a v en musiker vid namn Zedeler och Neruda-eleven, sedermera läraren vid Musikkonservatoriet Carl Lindhe. 1905 ombildades kvartetten (se vidare s. 43). Andraviolinist blev nu den blivande konsertmästaren vid Göteborgs Orkesterförening Gustaf Molander, Sandqvist över- gick till violan och cellostämman nybesattes med Rudolf Claëson. Sandqvist ersattes tidvis a v Frans J. Larsén, sedan såväl Aulin som Molander och Claëson 1909 flyttat till Göteborg a v Sven Blomqvist. Se även Svensk Musiktidning 1892, s. 57-59 och

1897, S. 49-51.

31 goda hus. Kammarmusiken är till sin natur af aristokratisk prägel och kan väl aldrig blifva populär i vidsträcktare mening; men i en så stor och musikalisk stad, som Stockholm bespetsar sig på a t t vara, borde dock alltid finnas en publik, och en talrik sådan, äfven för denna mera fina och abstrakta musik, och det kan knappt anses riktigt normalt, a t t vi nu på flere år icke haft några konserter med kammarmusik, under det vi dere- mot varit öfversvämmade af virtuosproduktioner, e t t slags musiknjut- ning, som ofta till sin minsta del torde vara ästetisk, för öfvrigt af helt an- nan och stundom r ä t t osund art.

Aftonbladets musikanmälare var vid denna tid Adolf Lindgren. Det kan knappast råda någon tvekan om, a t t det ä r han som står bakom dessa skarpt formulerade rader. I samma anda gick en något äldre notis i Frans Huss’ Svensk Musiktidning i februari 1885 (s. 31)1. I omedelbar anslutning till e t t meddelande från Lund, a t t Svendsen-Neruda- kvartetten från Köpenhamn gav en serie kammarmusikaftnar där, heter det: “I Lund kan gifvas abonnerade kammarmusik-soaréer

-

men i Stockholm? - J a , der försöktes företaget af framstående konstnärer under förra vintersäsongen och misslyckades af brist på uppmuntran f r å n publikens sida. De spelade så godt som för tomma väggar.))

Kritiken var välmotiverad. Konsertsäsongen 1883-84 hade stock- holmarna visserligen bjudits på en rad offentliga kammarmusikkonserter

-

för fyra a v dem svarade hovkapellisterna Fridolf och Carl Book, Lars Zetterquist och Anton Andersen samt pianisten Aron Hultgrena -

men publiken hade uteblivit. Vid en konsert den 27 oktober 1883 hade sålunda, som Svensk Musiktidning uttryckte saken, “endast några 100 personer af 175000” infunnit sig. E n annan serie skulle enligt annonser gå a v stapeln i Berns salonger på våren 1884. Initiativtagare och ansvarig v a r hovkapellisten Theodor Lindström. Efter e t t par framträdanden lades emellertid även denna verksamhet ner, möjligen a v konstnärliga skäl. Den 10 februari hade man bl.a. spelat Brahms’ stråksextett op. 18, vilket föranledde musiktidningens krönikör a t t t a bladet från munnen: om Brahms’ snillrika verk fick man alls ingen rättvis uppfattning “i anseende till det hos renommerade artister rent af häpnadsväckande orena och ojämna spelet)). Mera talande för stockholmarnas svala intresse för kammarmusik ä r dock a t t e t t planerat gästspel i februari samma å r

1 Där i den följande framställningen endast datum angivs, är uppgiften hämtad ur Svensk Musiktidnings (förkortas SM) ovärderliga, kronologiskt uppställda krönikor från Stockholms musikliv 1881-1913.

2 Bookkvartetten spelade vid konserten den 27/10 Beethovens stråkkvartett op. 59 nr 1, en D-durkvartett av Haydn samt Rubinsteins pianotrio op. 15 nr 2, vid konserten den 24/1 1884 Schumanns pianokvintett, Mozarts stråkkvintett g-moll och i manuskript Normans C-durkvartett. Den 13/3 framfördes kvartetter av Beet- hoven (op. 18 nr 4) och Mendelssohn (Op. 44) samt Brahms’ pianokvartett op. 26,

vid konserten den 29/4 slutligen Schuberts Forellkvintett samt stråkkvartetter a v Schumann (F-dur) och Mozart (A-dur).

(4)

32

a v den ovannämnda Svendsen-Neruda-kvartetten1 måste inställas. Och då var ändå medlemmarna a v den kända musikerfamiljen Neruda synnerligen populära i Stockholm! Misslyckades ur publiksynpunkt gjorde också den skicklige ungraren Franz Fridberg med sina t v å kam- marmusikaftnar den 16 och 23 oktober 1883.

-

Möjligen kan det ty- nande intresset bl.a. sättas i samband med, a t t en för symfoni- och kammarmusikodlingen så betydelsefull personlighet som Ludvig Nor- man i stort sett dragit sig tillbaka från det offentliga musiklivet på grund a v ohälsa: han avled i mars 1885.

Gavs det inga kammarmusikaftnar i Stockholm från hösten 1884 och t.o.m. 1887, är det likväl en liten överdrift a t t som Adolf Lindgren påstå, a t t man vid Aulinkvartettens debut “på flere å r icke haft några konserter med kammarmusik,). Lindgren tycks vilja sätta likhetstecken mellan stråkkvartett och kammarmusik. T a r man något friare på det sistnämnda begreppet blir bilden något ljusare. Det förekom nämligen ofta, att en gästande solist avslutade sitt program med e t t kammar- musikverk. Sålunda - för a t t endast nämna några exempel - besöktes Stockholm i mars 1886 a v en släkting till Clara Schumann, pianisten Marie Wieck. Hon bjöd bl.a. på en konsert (den 23 mars) med enbart Schumann-verk. Därvid framfördes med biträde a v hovkapellisten Christian Sandqvist, sedermera medlem a v Aulinkvartetten, och en vid denna tid uppmärksammad kvinnlig cellist, Neruda-eleven M. Lager- vall, pianotrion i d-moll op. 63. Den 17 mars 1885 hade Agathe Backer- Gröndahl en pianoafton, som avslutades med Schumanns pianokvintett under medverkan a v Bookkvartetten, den 31 oktober samma år debu- terade en a v sekelskiftets intressantaste svenska pianister, Sigrid Carlheim-Gyllensköld; här presenterades för första gången i Stockholm en pianokvartett a v Fibich.2

Det fanns dock en kontinuerligt verksam kammarmusikförening i Stockholm vid denna tid, nämligen Mazerska sällskapet, men det var

ju en privat sammanslutning. Genom sin livaktighet visade den likväl på e t t brinnande intresse, låt vara inom en mycket begränsad krets.:,

-.

1 Se annons i SM, januarihäftena 1884.

2 Kammarmusikaliska solistaftonintermezzon av denna t y p skulle också komma a t t utgöra en viss del a v Tor Aulins och Wilhelm Stenhammars konsertverksam- het under deras första samarbetsår. Som exempel kan nämnas, a t t de t v å vid den kända sångerskan Dina Edlings konsert den 24/11 1895 spelade Brahms’ violinsonat i A-dur.

3 Man tänker sig gärna a t t Stockholm med landets enda operascen och enda fasta orkester även p å kammarmusikens område intog en särställning. Så var emeller- tid inte fallet. I Göteborg hade man tidvis - exempelvis under 1880-talets första år - en i det närmaste lika livlig kammarmusikodling, främst dock under med- verkan a v utländska musiker som dessvärre ofta bara stannade en kortare tid. Fyra till fem konserterper säsong hörde till det vanliga. Dessutom förekom - liksom annor-

Viktigt i detta sammanhang är, a t t sällskapet skulle bli a v stor betydelse för Tor Aulins utveckling.

Fadern, lektorn, f.d. docenten i grekiska, L. A. A. Aulin (död 1869) hade hört till föreningens mera nitiska medlemmar1 och sonen, som redan som 13-åring måste u t i förvärvsarbete som violinist, medverkade redan under spelåret 1882-83 - han var född 1866 - synnerligen flitigt, i allt 10 gånger vid föreningens sammankomster. Det var sålunda i det Mazerska sällskapet som Tor Aulins kammarmusikaliska erfarenheter grundlades. H a n framträdde därvid både med violin och viola. Bl.a. var han primarie vid några framföranden a v Ludvig Normans E-dur- kvartett op. 20 (8 och 22 mars, 6 december 1883) och spelade med i verk som Schuberts C-dur-kvintett, kvartetter a v Glinka, Godard, Mendels- sohn, Rubinstein och Cherubini. - Även Aulinkvartettens övriga med- lemmar figurerade vid mitten a v 80-talet då och då i föreningens jour- naler,2 i synnerhet gäller detta Edvin Sjöberg som alltifrån våren 1883 ofta anlitades som primarie.

Det var en besvärande lucka i Stockholms musikliv som Aulinkvar- tetten fyllde med sina soaréer. Framgången uteblev inte heller. Hos Adolf Lindgren heter det bl.a. (Aftonbladet den 26 januari 1887):

Soarén för kammarmusik i går var

-

glädjande a t t säga

-

talrikt besökt, och de unga raska spelarna, som dristat bryta den is, hvilken i flere år fängslat den offentliga kammarmusiken i hufvudstaden, kunde gå hem med det lugna medvetandet a t t hafva icke blott gjort sin pligt och gjort den bra, utan äfven inhöstat en riklig uppmuntran derför, hvilket inte alltid händer här i verlden. Naturligtvis får man på de unga artisterna icke ställa samma fordringar i finess och precision, som på de veteraner, hvilka fordom i många år förnämligast upprätthöllo kammar- musiken härstädes. Men om en not skulle ramla under notställarn eller den ungdomliga ifvern någon gång föranleda ojämnhet eller jägtande

-

hvad betyder det, så snart begeistringen och talangen finnas. Lif är huf- vudsaken, i konst som i natur, och att den nybildade stråkqvartetten sköt- t e sina vapen med lif och lust, och dertill e t t relativt mycket godt samspel

-

derför skola de ha tack lika som för sjelfva saken. Främst utmärkte sig

städes - kammarmusikaliska inslag vid solistkonserter. Aven i Göteborgs musikliv inträdde för kammarmusikens vidkommande en downperiod vid 1880-talets mitt. Se Wilhelm Berg, Bidrag till musikens historia i Göteborg, 1754-1892, Göteborg 1914, del II.

1 Mazerska sällskapet skulle hylla sin tidigt bortgångne medlem p å ett för före- ningen mycket speciellt sätt, nämligen genom a t t den 22/2 1870 f. f. g. framträda offentligt med en soaré i Stora börssalen till förmån för lektor Aulins barn. På pro- grammet stod bl.a. en Haydnkvartett, spelad med fyrdubbel besättning, och Nor- mans sextett för piano och stråkkvintett. “Salen var till trängsel fylld, och behåll- ningen blev nära 1000 kr.” Se Einar Hedin, Mazerska kvartettsällskapet 1849-1949,

Sthlm 1949, s. 30.

2 Mazerska sällskapets musikjournaler förvaras i sällskapets lokaler i Konstnärs- huset, Stockholm.

(5)

hr Aulin genom god ton och eldigt föredrag, dernäst skulle vi vilja framhålla violoncellen, utan a t t derför vilja ställa de öfvriga i skuggan. - -

-

Aven i andra tidningar berömde m a n insatsen som sådan och stannade särskilt inför Tor Aulins spel. I Svensk Musiktidnings krönika heter det, att hans utförande a v Sjögrensonaten “vittnade om a t t han g å t t i god skola, och hans deltagande i kvartettspel tillsammans med andra i Berlin visade sig ha burit god frukt”. Raderna syftar på, a t t Aulin 1884-86 studerat i Berlin för den kände violinvirtuosen Emil Sauret. H a n hade därvid som altviolinist medverkat vid några a v läraren anord- nade kammarmusikaftnar, bl. a. en Saint-Saëns-konsert med tonsätta- ren själv vid f l y g e l n . 1 - Lindgren betonade Aulins “eldiga föredrag)), en karakteristik som även en annan recensent framhåller som utmärkande för den aulinska spelstilen. Efter den andra kammarmusiksoarén - den 19 februari -heter det sålunda i Svenska Dagbladet (osignerad recension den 21): “..

.

Med en bred stråkföring framlockar han ur sin violin såväl en skön, saftig ton som e t t fint och luftigt staccato, hvarjemte han äfven genom sitt inspirerade föredrag förstår att helt och hållet rycka åhörarne med sig.” Vid e t t gästspel i S:t Petersburg i mitten a v decem- ber 1888 kritiserades Aulin dock för a t t i sitt samspel med några a v stadens mera framstående instrumentalister ha visat sig alltför själv- ständig.2

Man kan väl förstå den glädje, som de mera ansvarskännande i musiklivet hyste inför Aulinkvartettens debut. Med tanke framförallt på primariens talang och skicklighet och de medverkandes ungdom fanns det onekligen anledning hoppas på, a t t här äntligen fötts en ensemble, som var villig till e t t kontinuerligt samarbete. Bookkvartettens verk- samhet hade varit relativt sporadisk, det samma gäller det arbete, som under 1870-talet nedlagts a v Book i förening med den entusiastiske cellisten Fritz Söderman. Den berömda tysk-italienska Florentin- kvartettens gästspel i oktober 1878 med dess drivna ensemblespel fram- stod ännu efter e t t decennium som en isolerad och beundrad före- teelse.3

1 Se SM 1887, s. 50. 2 A. a. 1889, s. 7.

3 Om 1850-70-talens kammarmusiksträvanden i Stockholm, se Adolf Lindgrens

artikel Aulinska kvartetten och kammarmusiken, Ny illustrerad tidning 1897,

s. 95. Värdefulla upplysningar finns också i Norlind-Trobäck, Hovkapellets historia, Sthlm 1926, kap. V I I I och IX. - Som en egenhet vid Florentin-kvartettens besök kan nämnas a t t man spelade ett stort antal enskilda kvartettsatser och därvid gav dem målande titlar, såsom “Traum” (av Haydn) och “Ballad” (av Cherubini).

-

Josef Joachim lät vid sitt stockholmsbesök i december 1875 även höra sig som kvartett- primarie

-

vid sidan a v t r e solistkonserter. Tillsammans med hovkapellisterna Hage- meister, Nordqvist och Lindberg samt kapellmästaren och violoncellisten Aug. Meissner spelade han den 12 i Berns salong en d-mollkvartett a v Haydn samt Beet- hovens stråkkvintett op. 29.

ORGANISATION OCH PUBLIK.

Med de t r e konserter, som Aulinkvartetten hann med under vår- säsongen 1887, grundlades en a v de mest omfattande privata konsert- verksamheter, som den svenska musikhistorien känner. Bortsett från e t t kort uppehåll hösten 1898, då Aulin vistades i Köpenhamn, skulle arbete fortgå ända till dennes sista sjukdom 1912, alltså i 25 år. Man spelade därvid inte bara i Stockholm utan i stor utsträckning också i landsorten, liksom man då och då gästade Kristiania, vid e t t tillfälle Köpenhamn.

Det säger sig självt, att en verksamhet av denna omfattning måste ha en någorlunda fast organisation. E n ekonomisk grundval för arbetet i Stockholm lades genom abonnemangsteckning i musikaffärerna; däremot fick man ingen hjälp från myndigheterna. Man publicerade e t t generalprogram, som i allmänhet upptog fem konserter, t v å på hösten, t r e på våren, man inbjöd kända svenska instrumentalister, främst naturligtvis pianister, a t t medverka. Mera sällan förekom utländska gäster,1 och ingen gång en vokalartist. Man kunde slutligen ägna hu- vudparten a v spelplanen eller en enstaka konsert å t någon speciell mästare, exempelvis Beethoven eller Berwald, eller koncentrera sig på framföranden a v nyare nordisk musik.

Lokal för kammarmusikkonserter och solistaftnar i Stockholm var vid denna tid Vetenskapsakademiens hörsal i hörnet a v Drottning- och Kammarkargatorna. Enligt Claes Lundins bok “Nya Stockholm)) kunde man här samla en publik på ända upp till 600 personer.2

Det är anmärkningsvärt, a t t Aulinkvartetten vid flera tillfällen lycka- des komma i närheten a v denna siffra. Efter den första abonnemangs- konserten på hösten 1893 betonade sålunda Adolf Lindgren särskilt den stora publiktillströmningen “i det a t t i nedre salen af Vetenskapsaka- demiens auditorium knappt fanns en ledig plats och på läktarne ej särdeles många)). (Aftonbladet den 18 oktober 1893).3 När Aulinkvar-

1 Den 27/11 1887 medverkade den tyske pianovirtuosen, prof. Schönberger, i Beethovens pianotrio op. 70 nr 1 och i Schumanns pianokvintett. - Till den böh- misk-danske cellisten och dirigenten Franz Neruda, som stundom spelade med i verk som Schuberts C-durkvintett och Brahms’ sextetter, återkommer jag s.

44.

2 S. 397. Lundins beskrivning a v salen lyder: “Det är et t stort rum med lindrigt amfiteatraliskt höjda sittplatser i en halfkrets som upptager större delen af rummet, hvilket äfven har en ganska rymlig läktare. I rummets bakgrund, kordan i cirkelbå- gen, är en liten upphöjning, till hvilken några trappsteg föra på ena sidan och på hvilken står en kateder. I nischer bakom denna synas tre byster, t r e af den svenska vetenskapens stormän, Berzelius, Linné och Vargentin.” S. 393 finns en utmärkt illustration.

3 Vid denna konsert spelades stråkkvartetter a v Beethoven (op. 132) och Verdi

(6)

tetten den 18 oktober 1901 började en brett upplagd Beethoven-cykel v a r lokalen utsåld och då med hjälp a v e t t mycket begränsat antal lösbiljetter. Utsålt hus må ha hört till sällsyntheterna, det blir dock i relation till dessa toppsiffror som man måste förstå de ganska ofta åter- kommande pressuppgifterna om “gott hus”, “mycket folk” etc. Även om man endast vagt kan bestämma publikens storlek, är det uppenbart a t t en 200-300 personer hörde till det normala vid Aulinkvartettens konserter, en siffra som ju ä r smickrande stor t.o.m. för de flesta a v våra dagars kammarmusikföreningar.

E n samtida musikskribent, Magnus Josephson, har i Ord och Bild 1893 (s. 382) även kommenterat publikens sammansättning. Orsaken till succén vid de första kammarmusiksoaréerna var sålunda, enligt Jo- sephson, inte bara a v konstnärlig, utan “äfven af mer personlig art. Åtminstone var det påfallande, i hvilken hög grad dessa soaréer frekven- terades af damer, aldrig förr hade man kunnat märka e t t så starkt intres- se specielt för kammarmusik ens inom den mer musikaliska delen af hufvudstadens fruntimmersvärld. Orsaken v a r emellertid tydlig. Damerna funno den unge Tor Aulin intressant, alldeles som de 7 år senare råkade i hänförelse för hans franske kollega Henri Marteau. Med ens blefvo dessa soaréer åtminstone inom en mer begränsad krets på högsta modet, och hvad som förmodligen icke hade lyckats äldre artister med samma kvalifikationer, lyckades för denna unga fyrväppling)). Josephsons framställning ä r givetvis svår a t t kontrollera. A t t Tor Aulin - liksom en a v hans bästa vänner vid denna tid, Emil Sjögren -

tillhörde e t t konstnärskotteri med markant feminint inslag står dock utom allt tvivel.1 Det stockholmska musiklivet hade ännu vid sekel- skiftet en a v sina största tillgångar i de kulturälskande, förmögnare fa- milj ekretsarna.2

-

1 Berta Sjögren har i memoarverket “Musikmänniskor”, Upps. 1943, s. 63, i l ä t t idealiserande och romantiserande ton berättat om en fru Clary Magnusson, en av tidens mera uppburna stockholmska musikälskarinnor, som höll salong för unga konstnärer och konstnärinnor. Till denna fru Magnussons och hennes döttrars vänin-

nor hörde dels Berta Sjögren själv, dels pianisten Ida Åqvist, som skulle bli Tor Aulins första hustru.

2 E n synnerligen intressant och levande inblick i en kammarmusikälskande vän- krets får vi i Lotten Dahlgrens bok “Lyran. Interiörer från 1870- och SO-talens konstnärliga och litterära Stockholm)), Sthlm 1913, låt vara a t t vi i de nedan refere- rade situationerna flyttas tillbaka till 1870-talet, till Normans tid. I kapitlet “Musik och sällskapslif” och “Musikvänner”, s. 64-110, berättas om den limnellska salongen, vars båda förgrundsfigurer var husets värdinna, Fredrika Limnell, och hennes son i e t t tidigare äktenskap, W i 1 h e 1 m Svedbom. Flera a v de vid denna tid ledande stockholmsmusikerna passerar revy som deltagande i sammankomsternas kammar- musicerande: Hilda Thegerström, Richard Andersson, cellisten Gehrman, violinisten Hagemeister, Ivar Hallström, Ludvig Norman m.fl. Kontakter uppehölls också med Joseph Joachim, Agathe Backer-Gröndahl, Jenny Lind och Normans berömda maka.

Magnus Josephson har i sin artikel ännu en uppgift a v intresse angå- ende publikens sammansättning. H a n skriver (s. 384): “Dessa soaréers stora betydelse har också så småningom erkänts i allt bredare lager, sist kanske af kvartettspelets mest hängifvna vänner och idkare, Mazerska sällskapets trogna stamtrupp, och det var nog icke utan skäl som en kritiker (A. H. i Svenska Dagbladet) redan hösten 1887 kunde berömma den unga kvartetten för dess uthållighet särskildt i betraktande af den från nyss a n t y d t håll ganska sparsamma uppmuntran, som kom den till del.” Kritiken från de mazerska herrarna skulle nämligen ha varit mycket hård. Orsakerna till denna påstådda motsättning ä r inte bekant. Det ä r emellertid v ä r t a t t uppmärksamma, a t t Aulinkvartetten - trots de tidigare så goda relationerna mellan ensemblens enskilda medlemmar och sällskapet - inte kom a t t medverka där förrän den 7 januari 1892, alltså först efter fem års arbete.'

STENHAMMARS INTRÄDE. KONSERTVERKSAMHETENS UTÖKNING OCH OMFATTNING.

Enligt en anteckning i Wilhelm Stenhammars självbiografiska skiss” kan hans första sammanträffande med Tor Aulin, eldsjälen framför andra i nittiotalets och sekelskiftets svenska konsertliv, dateras till 1890. Detta skulle betyda, a t t Aulin relativt snabbt varit villig till samarbete med den unge pianisten, eftersom denne den 5 maj samma å r ackompanjerade Aulin vid en soloafton i Vetenskapsakademiens hörsal. Programmet var på intet vis märkvärdigt: en sonat a v Leclair,3 Vieux- temps a-mollkonsert, en ballad i g-moll a v Moszkowski och e t t par småstycken a v Aulin själv, Cavatina och Gavotte-caprice. Det ä r troligt

Wilhelmina Neruda. I denna krets spelade man t.o.m. Berwald och Lindblad. På s.

73 i Lotten Dahlgrens bok heter det bl.a., citerat ur ett brev från Fredrika Limnell: “Sedan kom en briljant, uppsluppen, sprakande kvartett af Frans Berwald, som liknade ett fyrverkeri i all dess gnistrande prakt. Den lär aldrig vara gifven: åtmins- tone har aldrig stämmorna förut varit utskrifna. Det l ä t Fries (expeditionssekreterare och värd vid denna hemkonsert som gick a v stapeln påsken 1871) göra till denna gång utur partituret, som ej är tryckt.)) Om det är Ess-dur eller a-mollkvartetten som här åsyftas är svårt a t t avgöra. Den 10/1 samma år spelades nämligen i samma krets ännu en Berwaldkvartett, som fru Limnell kommenterar med orden kvick, klar och originell (s. 73).

1 Som tidigare framhållits hade Aulin fått sin första kammarmusikaliska skolning i Mazerska sällskapet. Sedan kontakten väl återupptagits, skulle han höra till de oftast sedda och uppskattade gästerna. 1909 valdes Aulin till hedersledamot. Se vi- dare Hedin, Mazerska kvartettsällskapet 1849-1949, bl.a. s. 51, 57 och 68.

2 Stenhammars självbiografiska skiss finns publicerad av Moses Pergament i “Musikmänniskors” s. 150 ff.

3 Sannolikt c-mollsonaten, kallad “Le tombeau,, som Aulin hade p å sin repertoar. Bl.a. spelade han den vid sin och Stenhammars soloafton i Berlin den 27/2 1894. Se Tabell I.

(7)

a t t kontakten mellan de två musikerna hade förmedlats a v den kände pianopedagogen Richard Andersson, som bland medlärarna vid sin sedermera så berömda musikskola hade, om ä n synnerligen sporadiskt, Tor Aulin, bland eleverna Stenhammar.1

Det skulle dröja t v å år innan man i konsertprogrammen åter mötte namnkonstellationen Aulin-Stenhammar. Vid Aulinkvartettens soaré den 2 februari 1892 spelade Stenhammar pianostämman i Saint-Saëns’ kvintett i a-moll op. 14. Det var samma månad som Stenhammar på allvar debuterade både som pianosolist och tonsättare. Den 6 spelade han sålunda Brahms’ d-mollkonsert vid en av Kungl. Teaterns symfoni- konserter, den 16 uruppförde Filharmoniska sällskapet kantaten “I rosengård” (dikten a v K. A. Melin). När Stenhammar efter a t t säsongen 1892-93 ha studerat piano för Heinrich Barth i Berlin vid nyåret 1894 inträdde som Aulinkvartettens ordinarie pianist, v a r han redan känd som en a v de mest lovande namnen inom den samtida svenska musiken, en position som snart ytterligare skulle stärkas genom det succéartade uruppförandet a v den första pianokonserten på Stockholmsoperan den 17 mars samma år. Stenhammar hade f.ö. redan nu komponerat flera a v sina sedermera mest uppskattade ungdomsverk: balladen “Flores och Blanzeflor” (1891), körverket “Snöfrid” (1891) och musikdramat “Gildet på Solhaug” (1892-93). Ingetdera hade dock ännu framförts.

Stenhammars medverkan i ensemblen - som något oegentligt behöll beteckningen “kvartett”, fastän man i fortsättningen med ytterligt få undantag uppträdde som kvintett

-

betydde ökad konstnärlig stimulans och växande turnéverksamhet. Aulin var dock den som även i fortsätt- ningen tog huvudparten a v initiativen och bar det största organisatoriska ansvaret. Den långa raden a v Aulinbrev till skilda personer - exempel- vis till den andra hustrun, sångerskan Anna. Bendixson, till Richard Andersson, Grieg, Lange-Müller, Adolf Noreen, Helena Nyblom och Stenhammar - ger på dessa punkter klara besked.2

De prov på konstertverksamheten som här meddelas har för över-

1 Aulin var en kort tid omkring 1890 lärare vid Richard Anderssons musikskola. Genom sina ständiga solistuppträdanden och konsertresor kunde han dock inte upprätthålla någon mera kontinuerlig pedagogisk verksamhet, varför Aulins insatser på detta område inte kan räknas till hans viktigaste. 1893 annonserade SM (s. 102), a t t Aulin skulle meddela undervisning i ensemblespelning vid samma skola.

2 Tor Aulins brev till Anna Bendixson äges av dottern, sångerskan fru Iwa Aulin-

Voghera, som välvilligt ställt dem till mitt förfogande för detta arbete. De endast t v å bevarade Aulinbreven till Grieg finns i Bergens offentlige bibliotek. I fru Vogheras ägo finns 22 brev från Grieg till Aulin: de kommer inom den närmaste tiden a t t publiceras i Ord och Bild. Breven till Adolf Noreen och Helena Nyblom finns i Upp- sala universitetsbibliotek, signa UUB G 185 a nr 125-135 resp. UUB G 196 b 1 n r 164-168. Aulins brev till Richard Andersson finns i dennes stora brevsamling i KMAB, de till Lange-Müller i fru Vogheras ägo, som också har en samling brev till och från Stenhammar.

skadlighetens skull ordnats i tabellform. - Tabell I ger en inblick i de första månadernas samarbete. Tabell I I exemplifierar - efter gjorda proportionsberäkningar för hela den Aulin-Stenhammarska konsert- verksamheten - en normal säsong. Tabell I I I visar detta konserterande, när det var som intensivast. För a t t läsaren skall få en klar bild a v de t v å konstnärernas betydelse för landets musikliv i dess helhet har i ta- bellerna också medtagits andra former a v framträdanden ä n kammar- musikkonserter, såsom sonataftnar, uppgifter som orkestersolister, som dirigenter, för Stenhammars del även som ackompanjatör.

D ä r inte a n n a t angivs är platsen Stockholm.

Tabell

I.

Vårsäsongen 1894.

Januari 3. Aulin medverkar jämte den danska pianisten Johanne Stockmarr i en pianotrio av Raff vid en a v Franz Neruda anordnad privat kammarmusiksoaré.

23. Aulinkvartetten-Stenhammar ger sin första kammarmusik- soaré för vårsäsongen. Program: Haydn, kvartett A-dur; Sjögren, violinsonat nr 2; Brahms, stråkkvintett op. 111. februari 13. Do. ger konsert i Vänersborg. Program: Haydn, kvartett

A-dur; Leclair, violinsonat; Schumann, ‘pianokvintett. “ 19. Aulin-Stenhammar ger sonatafton i Köpenhamn. Ur pro-

grammet: Sjögren, violinsonat nr 2.

27. Do. ger konsert i Berlin (Saal Bechstein) med violoncellisten Heinrich Grünfeld. Program: Leclair, violinsonat, “Le Tombeau)); Bach, Preludium och fuga D-dur, för piano; Berwald, pianotrio Ess-dur.

mars 14. Aulinkvartetten med Richard Andersson ger sin andra kam- marmusiksoaré. Program: Godard, kvartett op. 33 nr 14;1 Beethoven, pianotrio op. 1 nr 3; Dvorák, kvartett op. 51. “ 17. Stenhammar uruppför sin första pianokonsert b-moll vid en

symfonikonsert på Kungl. Teatern. Dir.: Conrad Nordqvist. “ 25. Do. repris.

“ 29. Aulinkvartetten-Stenhammar medverkar vid en av Mazerska sällskapet anordnad soaré på Hasselbacken.

31. Aulin-Stenhammar medverkar vid en svensk symfonikonsert

i Köpenhamn. Program: Aulin, violinkonsert nr 2; Sten- hammar, pianokonsert nr 1; Berwald, Sinfonie serieuse. Dir.: Conrad Nordqvist.

Aulin-Stenhammar medverkar vid en av Franz Neruda anord- nad privatsoaré i Köpenhamn till förmån för en minnesvård över Gade. Ur programmet: Berwald, pianotrio Ess-dur och Sjögren, Fantasi för violin och piano.

14. Aulin-Stenhammar och Lars Zetterquist uppträder i Mazerska sällskapet.

“ 17. Aulin-Stenhammar spelar Kiels “Deutsche Reigen)) vid Neru- das tredje privata kammarmusiksoaré.

1 Samma Godardkvartett var synnerligen omtyckt av Mazerska sällskapet och

april 4.

(8)

40

april 30. Aulinkvartetten-Stenhammar ger sin sista kammarmusik- soaré för säsongen. Program: Knut Andersson, kvartett, uruppf.;1 Lange-Müller, Tre fantasistycken för violin och piano, op. 39; Svendsen, stråkoktett (bland de medverkande Hugo Alfvén och Franz Neruda).

maj 4. Aulin ger konsert i Arbetarinstitutet.

7 . Aulin medverkar vid Nerudas fjärde privata kammarmusik-

soaré. Ur programmet: Berwald, pianotrio Ess-dur och Schumanns pianokvintett.

17. Aulinkvartetten-Stenhammar ger tillsammans med Neruda,

Conrad Nordqvist (viola) och sångerskan Mathilda Taube en konsert till förmån för Edvin Sjöberg, f . d . medlem a v Aulinkvartetten.

Tabell I I . Vårsäsongen 1902.

Januari 9. Aulinkvartetten-Stenhammar ger sin första kammarmusik- soaré för vårsäsongen. Program: Beethoven, kvartett op, 18 nr 6, pianotrio op. 70 nr 3, kvartett op. 131.

16. Stenhammar ackompanjerar vid Gustav Sjöbergs romans- afton.

17. Aulin-Stenhammar gästar jämte Emil Sauret Mazerska säll- skapet.

“ 22. Sfenhammar ackompanjerar vid Wilhelm Kleins romans- afton.

“ 29. Aulinkvartetten-Stenhummar spelar i Kristiania. Program: Beethoven, kvartett op. 131; Sinding, pianokvartett e-moll; Haydn, kvartett B-dur nr 10.

Aulin-Stenhammar-John Forsell ger konsert i Köpenhamn. februari 5.

“ 8. DO.

“ 9. Do. i Göteborg.

Förutom de ovan angivna framträdandena gav Aulin- kvartetten-Stenhammar och Forsell under tiden 30 janu- ari-11 februari ett tiotal konserter i mellan- och syd- svenska städer såsom Borås, Landskrona, Lund och Malmö m.fl.

“ 12. Stenhammar ackompanjerar Dagmar Möller2 vid en romans- afton. Program: sånger av Heise och Lange-Müller.

1 Knut Andersson var en av de mera bemärkta Richard-Andersson-eleverna vid denna tid. Han studerade - samtidigt med Stenhamniar, för vars utveckling han anses ha betytt ganska mycket - för Barth i Berlin. Hösten 1889 hade han debuterat i Stockholm med Sgambatis pianokonsert g-moll. Knut Andersson, som hade goda förbindelser med familjen Levertin (se Anna Levertin, Den unge Levertin, Sthlm 1947, s. 140 och “Musikmänniskor”, s. 113), var en tid lärare vid konservatoriet i Strassburg. Han skulle snart dra sig tillbaka från musiken och vänkretsen. Fil. lic. i germanska språk, donator till Tekniska Högskolan. Brevväxlingen mellan Stenham- mar och Andersson är förstörd på den senares begäran.

2 Dagmar Möller, en syster till Harriet Bosse, var en av sekelskiftets främsta nordiska romanssångerskor och uppträdde synnerligen ofta tillsammans med Sten- hammar och Aulin. Lärare i sang vid Musikkonservatoriet 1900-1926, sang och sce- nisk framställning vid Operaskolan 1900-1913.

februari 13. Aulin-Stenhammar medverkar vid en av hornisten Carl Alin- gren anordnad kammarmusikafton. Ur programmet: Tartini, violinsonat, pianomusik a v Schumann och Brahms.

14. Anna och Tor Aulin samt Emil Sjögren ger konsert i Upp-

sala.

“ 25. Aulin-Stenhammar och Georg Schneevoigt spelar Beethovens trippelkonsert i Helsingfors.

mars 19. Stenhammar ackompanjerar Dagmar Möller vid en svensk romansafton.

20. Aulinkvartetten-Stenhammar ger sin andra soaré för vår- säsongen. Program: Beethoven, kvartett op. 130, pianotrio op. 70 nr 1, kvartett op. 18 nr 5.

april 8. Stenhammar spelar Beethovens pianokonsert nr 5 vid en symfonikonsert i Köpenhamn. Dir.: Hans Richter.

24. Aulinkvartetten-Stenhammar ger sin sista soaré för säsongen Program: Beethoven, kvartett op. 132, violinsonat op. 24, kvartett op. 18 nr 6.

Den 27 maj stiftades Stockholms Konsertförening med Aulin och Sten- hammar i ledningen.1

Tabell I I I . Vårsäsongen 1905.

Januari. Meddelas i Svensk Musiktidning2 a t t Aulin bildat en ny stråkkvartett. Medlemmar är violinisten Gustaf Molander, altviolinisten Christian Sandqvist och violoncellisten Rudolf Claëson.

“ 3. Stenhammar ger pianoafton i Göteborg. Program: Beetho- vensonater op. 10 nr 3, 27 nr 2, 81 och 109.

10. Aulin dirigent och Sfenhammar solist vid Konsertföreningens fjärde abonnemangskonsert. Program: Berwald, Sinfonie singulière, uruppf. (!); Schumann, pianokonsert; Berlioz, ur operan “Trojanerna i Kartago)).

15. Aulinkvartetten-Stenhammar, kammarmusiksoaré. Program:

Haydn, kvartett B-dur (Peters nr 49); Berwald, pianotrio d-moll; Beethoven, kvartett op. 59 nr 3.

“ 19. Aulin-Stenhammar och violoncellisten Berndt Carlsson ger konsert i Norrköping. Program: Rubinstein, pianotrio c-moll; Beethoven, Kreutzersonaten; Schumann, Tre fantasistycken för pianotrio.

“ 23. Aulin-Stenhammar och Berndt Carlsson ger konsert i Växjö. Program: Beethoven, pianotrio op. 70 nr 1; Chopin, Nocturne e-moll; Schubert, Impromtu Ess-dur; Sinding, violinsvit a-moll; Schumann, Tre fantasistycken för piano- trio.

26. Aulin-Stenhammar spelar Beethovens samtliga violinsonater i Köpenhamn. Konsert nr 1.

30. Do. nr 2.

1 Se SM, s. 86. 2 Se SM, s. 7.

(9)

42

januari 31. Aulin-Stenhammar ger konsert i Lund. Program: Brahms, violinsonat op. 78; pianomusik av Chopin och Bach; Sinding, violinsvit a-moll.

februari 2. Aulin-Stenhammar. Beethovenkonsert nr 3 i Köpenhamn. 11. Aulin dirigerar invigningskonserten av Göteborgs konsert- hus. Program: Wagner, förspelet till “Mästersångarna”; Norman, kantat vid invigningen av Kungl. Musikaliska Aka- demiens byggnad; Beethoven, symfoni A-dur.

12. Repris.

14. Stenhammar ger f. f . g. Beethovenkonsert i Musikaliska Aka- demiens stora sal. Program: se under 3 januari.

“ 21. Aulin dirigent och solist vid Sindingkonsert i Konsertföre- ningen. Solist i Sindings violinsvit a-moll.

“ 24. Aulinkvartetten-Stenhammar medverkar vid Sindingkonsert i Musikaliska Akademien. U r programmet: kvartett a-moll och pianokvartett e-moll.

26. Aulin dirigent och Stenhammar solist vid “Svenska Musiker- förbundets)) konsert i Uppsala. Ur programmet: Berwald, Sinfonie singuliére och Mozart, pianokonsert c-moll. mars 1. Stenhammar ackompanjerar vid Sigrid Schöllers romans-

afton.

“ 2. Stenhammar ackompanjerar vid Alfvénkonsert i Uppsala. “ 5 . Aulin dirigent och Stenhammar solist vid Konsertföreningens

folkkonsert i Katarina kyrka. Ur programmet: Schubert, “Den ofullbordade)), Mozart, pianokonsert c-moll och Norman, Festuvertyr.

“ 10. Stenhammar ackompanjerar vid Alfvénkonsert. J f r 2 mars. “ 12. Aulin dirigerar en orkesterkonsert i Göteborg. Ur program- met: Mozart, symfoni D-dur; Smetana, Moldau och Grieg, Två elegiska melodier.

14. Stenhammar dirigerar Nya filharmoniska sällskapet. Pro- gram: Beethovens Missa Solemnis.

15. Aulinkvartetten-Stenhammar, kammarmusiksoaré. Program: Norman, kvartett a-moll; Franck, pianokvintett; Mozart, kvartett Ess-dur.

“ 18. Aulinkvartetten-Stenhammar ger konsert i Gävle. Ur pro- grammet: Norman, kvartett a-moll; Sinding, pianokvartett e-moll; pianomusik av Chopin och Schubert; violinstyken av Beethoven och Mozart.

“ 21. Aulinkvartetten-Stenhammar i Skövde. Ur programmet: Haydn, kvartett F-dur; Beethoven, pianosonat op. 27 nr 2; Svendsen, rapsodi, bearbetad för pianokvintett av Sten- hammar.'

23. Aulinkvartetten-Stenhammar i Halmstad. Program: Norman,

kvartett a-moll; Beethoven, violinsonat op. 24; Sinding, pianokvartett e-moll.

1 Stenhammars bearbetning av en av Svendsens rapsodier är en av hans få. Han har instrumenterat Sjögrens pianostycke »En Ökenvandring)). E n bearbetning a v Händels Trauermusik framfördes vid Filharmoniska sällskapets konsert den 5/12

1905. Vid samma tillfälle uruppfördes kantaten »Ett folk”.

mars 24. Aulinkvartetten-Stenhammar i Göteborg. Program: Norman kvartett a-moll; Franck, pianokvintett; Haydn, kvartett B-dur.

Stenhammar ger sonatafton i Musikaliska Akademien. Pro- gram: Beethoven, sonater op. 2 nr 2, 31 nr 2, 90 och 110. “ 11. Aulin dirigerar Konsertföreningen. Program: Bruckner,

symfoni nr 3; Bach, svit h-moll för flöjt och stråkork., solist Viktor Brandt; Wagner, scen I I ur förspelet till “Ragnarök”, solister Julia Clausen och Sven Nyblom.

14. Stenhammar ger Beethovenafton i Göteborg. Program, se se under 7 april.

18. Aulin dirigerar en orkester vid Richard Anderssons musik- skolas uppvisning. Ur programmet: Norman, Konsertstycke f-moll för piano och ork.; Saint-Saëns, pianokonsert g-moll; Liszt, Ungersk fantasi för piano och ork.

28. Stenhammar spelar Beethovens pianokonsert nr 2 vid sym- fonikonsert pa Kungl. Teatern.

29. Stenhammar-Alfvén ger konsert i Göteborg med egna verk, däribland violinsonaterna.

Man kan a v tabell I I I utläsa e t t allt större betonande a v orkester- arbetet ä n tidigare. Detta sammanhänger med att både Aulin och Sten- hammar under åren närmast kring sekelskiftet dels l ä t engagera sig som dirigenter, dels tog egna initiativ i samma riktning. Aulin v a r sålunda den konstnärligt drivande kraften i den 1902 startade Konsertföre- ningen i Stockholm, liksom han haft ansvaret för dess kortlivade före- gångare, Svenska Musikerförbundets orkester. Stenhammars dirigent- uppdrag under dessa år var: Filharmoniska sällskapet 1897-1900, kapellmästare vid Kungl. Teatern säsongen 1900-1901 och Nya fil- harmoniska sällskapet 1904-06. För båda musikerna tillkom, som framgår a v tabellerna, e t t stort antal gästuppträdanden som dirigenter. Den omtalade förskjutningen får emellertid inte tolkas som e t t tecken på svalnande intresse för kammarmusiken. Var Aulinkvartetten-Sten- hammars verksamhet tidvis mindre omfattande ä n vanligt, berodde det på andra faktorer: otillräckliga ekonomiska garantier vid abonne- mangsteckningen - vi återkommer till detta - vissa personliga mot- sättningar mellan kvartettens medlemmar och mindre god hälsa. Turnerandet tärde på krafterna och Aulin led tidvis a v reumatisk värk i händerna vilket omöjliggjorde violinspel i större utsträckning. En san- nare bild a v Aulins verkliga ståndpunkt vid mitten a v 10-talet ger e t t brevutdrag från våren 1905. Om sina två nya kvartettkamrater, Molander och Claëson, skriver han i e t t brev till sin hustru (daterat den 29 maj):

Det har verkligen varit, för e n gångs s k u 11, t u r a t t ha träffat dem båda, och är jag, som Du kan tänka Dig, glad deröfver. Vi är redan så inne i hvarandra, a t t det icke skall dröja länge, innan den gamla kvartetten

april 7.

17. Stenhammar dirigerar Brahms' Rekviem i Göteborg.

(10)

a 11 a h å 11 blir fullständigt distanserad. Min gamla, barnsliga kärlek till a t t spela kvartetts, hvarmed jag snart sagdt är född, har åter blomstrat upp och på mycket länge har jag icke kännt en sådan glädje och intresse,

ja, njutning, a t t spela på konsert, som nu på sista tiden

-

- -

Tabellerna kräver ännu en kommentar. - hulinkvartetten hade med sina insatser skapat e t t åtminstone tidvis stort intresse för kammarmu- sik i Stockholm. “Konkurrensföretagen” blev med åren också ganska många. Koncentrerar vi oss till de säsonghalvor som behandlas i tabeller- na, gav den kände och omtyckte böhmisk-danske cellisten och dirigenten Franz Neruda1 våren 1894 fyra kammarmusiksoaréer, vid vilka fram- fördes verk av bl.a. Saint-Saëns, Raff, Kiel, Gade, Berwald och A. F. Lindblad (en stråkkvartett). Liksom Neruda - som mellan 1891-1915 var ledare för Musikföreningen i Stockholm

-

med jämna mellanrum medverkade vid de aulinska soaréerna, möter man i synnerhet Aulins namn bland de musiker, som bistod Neruda vid dennes konserter. Så- lunda visar j u tabell I, a t t Neruda medverkade vid “aulinarnas” upp- förande av Svendsens oktett (30 april) och a t t Aulin-Stenhammar vid Nerudas tredje soaré (17 april) spelade Kiels »Deutsche Reigen)). Kon- kurrensen försiggick alltså i bästa sämja.

Genom Nerudas soaréer kom antalet kammarmusikaftnar i Stock- holm a t t våren 1894 överstiga t.o.m. antalet orkesterkonserter, efter- som det då i huvudstaden sammanlagt gavs endast 3 sådana. Antalet kammarmusikaftnar uppgick till 8. Siffrorna för resp. kyrkokonserter, (profana) körkonserter och soloaftnar var 4, 5 och 14. Kungl. Teatern gav 115 föreställningar med 29 olika operor. Våren 1902 fördelades antalet konserter enligt följande uppställning: orkester 11 (därav 5 gästspel a v Leipzigs filharmoniska orkester), kammarmusik 6 (därav 3 gästspel a v Brysselkvartetten), kyrkokonserter 2, körkonserter 13 och soloaftnar 14. Siffrorna för operan var 117 föreställningar med 37 verk. Våren 1905 var proportionssiffrorna 12, 3, 5, 9, 28 och 97 (37). Våren 1905 var Aulinkvartetten-Stenhammar sålunda ensam om att ge kammarmusikaftnar i Stockholm. Våren 1902 däremot gästades Stockholm, som vi ovan sett, för första gången av en a v samtidens mest uppburna kvartettensembler, Brysselkvartetten. Detta var en stor händelse. Efter Florentinkvartettens besök hösten 1878 hade nämligen endast en (i) främmande ensemble låtit höra sig i Stockholm: i april 1897 hade den för Carl Nielsens kammarmusikproduktion så viktiga Svendsen-Nerudakvartetten gjort e t t kort gästspel.2 (Med tanke på

1 Om Franz Neruda, se bl.a. Skjernes artikel i Ord och Bild 1915, s. 431-437 och Angul Hammerich och Anton Svendsen, Kammermusikforeningen 1868-5. Decem- ber-1918, Kbhn 1918.

2 Om Svendsen-Nerudakvartetten, se även Meyer-Schandorf Petersen, Carl Nielsen, I och II, Kbhn 1947-48.

Nerudas ställning i Stockholms musikliv kunde detta besök dock knappast i högre grad äga nyhetens och det okändas behag.) Man hade sålunda varken f å t t höra Joachim- eller Böhmiska kvartetten, en brist som särskilt påpekades i Svensk Musiktidnings reklam för Bryssel- kvartetten (s. 33). Denna ensemble skulle sedan med undantag för 1905 besöka Sverige varje år ända fram till det första världskrigets utbrott och därvid bli en ganska allvarlig konkurrent till Aulinkvartetten, vars spel givetvis inte höll samma höga standard.

När de aulinska kammarmusiksoaréerna hösten 1903 måste inställas på grund a v bristande intresse från publikens sida antogs det på sina håll, a t t det var den nyligen startade Konsertföreningen som tilldragit sig de annars så trogna åhörarnas hela uppmärksamhet. Peterson-Berger nämnde dock Brysselkvartetten som en viktig faktor, när han i upprörda ordalag kritiserade denna likgiltighet gentemot de inhemska kammar- musiksträvandena

-

samtidigt som han påpekade a t t även Bryssel- kvartetten endast i ringa grad kunnat påkalla publikens intresse (se artikel i Dagens Nyheter den 8 november).

Det ä r förståeligt att Tor Aulin, i e t t brev (daterat den 20/11 1903) till sin hustru med en viss stolthet konstaterar, att kvartetten i Falun hade spelat för en publik på 320 personer men a t t både Henri Marteau och Brysselkvartetten hade haft liten publik, den populära fru Norrie bara 25 betalande.

Gavs det inget tillfälle för kvartetten a t t spela i Stockholm under säsongen 1903-04, t o g Aulin och Stenhammar i stället initiativet till en serie sonataftnar under vårsäsongen. Den blev välbesökt och uppskat- tad för sin höga konstnärliga kvalitet; ja, när man på hösten 1904 annonserade ännu en serie om tre konserter med Beethovensonater -

tidigare hade man bl.a. spelat Bach, Brahms, Norman och fransmannen Alkan - blev publiktillströmningen så stor, a t t vart och e t t a v pro- grammen måste ges i repris. E n motsvarande serie i Köpenhamn i januari-februari 1903 (jfr tabell I I I ) blev för den svenska duon en a v dess största framgångar.

Hösten 1903 företog Aulin-Stenhammar en turné till Oslo och en rad väst- och sydsvenska städer. Den hade året innan föregåtts a v en syn- nerligen omfattande konsertresa till Norrland: från Gävle till Hapa- randa.

REPERTOAREN.

När Aulinkvartetten 1897 fullbordat sin tionde säsong och hållit sin femtionde konsert i Stockholm, publicerade man en redogörelse' över verksamheten. Man får där veta, att ensemblen utom huvudstadskonser- terna även givit omkring 60 konserter i 30 olika landsortstäder: a v dessa

(11)

46

10 i Uppsala, 10 i Göteborg, därtill 2 i Kristiania och 1 i Köpenhamn. (Efter 25 spelår, alltså efter fullbordat värv, hade man givit sammanlagt omkring 900 konserter, därav c:a 100 i Stockholm. Lägger man till Aulins och Stenhammars sonataftnar stiger siffran till närmare 1000.) Re- dogörelsen innehöll också en ingående repertoaröversikt, som här meddelas oavkortad.

Beethoven hade vid Stockholmskonserterna representerats med 16 verk och 20 uppföranden. För Brahms var siffrorna 13-14, för Haydn 9-9,

Mozart 9-9, Norman 6-6, Berwald 5-6, Schumann 5-8, Rubinstein

5-8, Dvorak 5-6, Tjajkovskij 4-5, Mendelssohn 4-4, Saint-Saëns 4-4,

Schubert 3-5, Grieg 3-6, Sjögren 2-4.1

Av följande tonsättare hade vardera två verk

-

med lika många upp- föranden

-

spelats: Valborg Aulin,2 J. S. Bach, Cherubini, Franck, Glass, Sgambati, Sinding, Smetana, Stenhammar och Svendsen.

E t t verk hade framförts en gång av följande tonsättare: d’Albert, Tor Aulin, Knut Andersson, Ellberg, Fauré, Gade, Godard, Händel, Kiel, Lange-Müller, Thieriot och Verdi.

Av alla dessa verk var 13 svenska i manuskript. Aulinkvartettens re- pertoarlista ger även här noggranna besked: Knut Andersson, kvartett; Tor Aulin, violinsonat; Valborg Aulin, 2 kvartetter; Berwald, duo; Ellberg, kvintett; Norman, 2 kvartetter, pianosextett och pianotrio; Sjögren, vio- linsonat nr 2; Stenhammar, 2 kvartetter.

Utländska tonsättare som f. f. g. blev spelade i Stockholm med kammar- musikverk: d’Albert, Dvorak, Fauré, Franck, Glass, Lange-Müller, Sgam- bati, Sinding, Smetana, Thieriot, Tjajkovskij, Verdi och de fyra ryssarna Borodin, Glasunov, Liadov och Rimskij-Korsakov.3

De följande femton årens arbete skulle läggas upp efter liknande konstnärliga principer. Av nya verk som spelades under denna andra verksamhetsperiod må av svénska nämnas 3 kvartetter och en violin- sonat a v Stenhammar, Sjögrens violinsonat nr 3 och Två fantasistycken för violin och piano, Adolf Wiklunds violinsonat och Erik Åkerbergs pianokvintett. Av utländska nyheter förekom Bruckners stråkkvintett, d’Indys pianokvartett op. 7, Lange-Müllers pianotrio samt kvartetter a v Dohnany, Goldmark, Kaun och Weingartner.

Några direkt överraskande moment innehåller knappast denna över- sikt. De höga siffrorna för Norman kan skrivas på Aulins stora beundran för denne.4 De kan också förklaras av, a t t Normans kammarmusikverk 1 I SM 1889, s. 119, meddelas a t t Emil Sjögren var sysselsatt med en pianokvartett för Aulinkvartettens räkning. Verket fullbordades inte.

2 Valborg Aulin var Tor Aulins äldre syster. Litteratur om henne, se Svenskt Biografiskt Lexikon, bd 2, och “Musikmänniskor”, s. 19 f.

3 Aulinkvartetten uppförde den 12/1 1897 e t t ryskt kammarmusikverk som när- mast hade karaktären av ett skämt. Over e t t gemensamt tema hade Rimskij-Korsa- kov, Liadov, Borodin och Glasunov komponerat var sin sats.

4 Normans E-durkvartett hörde j u till det första som Aulin spelade under sina lärlingsår i Mazerska sällskapet och a-mollkvartetten skulle under Aulinkvartettens hela verksamhet ofta stå på reportoaren. Se Tabell III.

47

vid sidan av Berwalds var de enda presentabla svenska före Stenham- mars framträdande: namn som Roman, Wikmanson och Eggert syns ha varit helt okända. Huvudparten a v Norman-framförandena ligger också i tiden före tillkomsten av Stenhammars kvartetter. - Det ä r anmärkningsvärt a t t Carl Nielsens namn saknas;1 det ä r också anmärk- ningsvärt a t t Brahms under de första tio åren spelades oftare än Haydn och Mozart samt a t t två numera så perifera tonsättare som Anton Rubinstein och Saint-Saëns placerat sig så långt upp på listan.

Med Brahms förhöll det sig så, a t t hans kammarmusik visserligen bli- vit spelad vid strödda tillfällen före Aulinkvartettens soaréer, men det var först genom dessa som hans namn mera målmedvetet fördes fram. A t t det fanns e t t motstånd a t t besegra, vittnar Mazerska sällskapets repertoarlista om: först i februari 1891 moter man där e t t Brahmsverk, straksextetten op. 18. Aulinkvartetten spelade med biträde a v Chr. Sandqvist och Franz Neruda.

-

Rubinsteins och Saint-Saëns starka positioner var ingen egenhet för Stockholm. Aven i repertoaröversikter- na från besläktade sammanslutningar som Musikforeningen och Kam- marmusikforeningen i Köpenhamn och Kvartetforeningen i Oslo intog de en framskjuten plats. I Mazerska sällskapets musikjournaler före- kommer namnet Rubinstein under 1880-talet också synnerligen ofta.2 Det är här liksom i de offentliga konsertinstitutionerna hans kvartetter och pianotrion som tilldragit sig det största intresset.

Inte så sällan möter man barockmusik i Aulinkvartetten-Stenhammars

1 Nielsens kammarmusik nådde överraskande sent Stockholm - med e t t undan- tag: Neruda presenterade den första stråkkvartetten i Mazerska sällskapet den 8/12 1892 (!). Sven Kjellström och Adolf Wiklund spelade den första violinsonaten A-dur op. 9 den 5/3 1912, Kjellström och Alfred Roth den andra sonaten, g-moll op. 35 (i manus) den 12/10 1914. Stenhammar och den danska violinisten Gunna Breu- ning framförde samma sonat i Stockholm den 11/12 1919.

2 Se Angul Hammerich, Musikforeningens Historie 1836-1886, Kvhn 1886, med verkstatistiktillägg till och med 1912; densamme, Kammermusikforeningen 1868 -5. December-1918; Kr. Fr. Bragger, Trekk av kammermusikens historie her hjem- me, Oslo 1945. Samtliga arbeten innehåller värdefulla repertoaruppgifter.

-

H u r man vid denna tid resonerade i fallet Rubinstein framgår av en Adolf-Lindgren- recension. Den 20/3 1887 hade Aulinkvartetten spelat den ryske tonsättarens andra stråkkvartett. Lindgren skriver: “Intressantare (än Beethovens kvartett op. 18 n r

5 ) var Rubinsteins andra qvartett, hvilken fullt besannade hvad Bülow, egentligen

med afseende på B-durtrion, yttrat, nämligen a t t ’Rubinsteins stil är mera Beetho- vensk än Mendelssohnsk, mera genomskinlig än Schumanns och mera smakfull och djup än Hiller’. Det kan till och med sättas ifråga, om icke Rubinstein borde tiller- kännas palmen framför alia andra qvartettkompositörer efter Schumanns tid. H a n eger samma säkra formbildning som tyskarne, men han har det företrädet framför dem a t t vara mera naiv och ursprunglig och a t t icke liksom den filosofiska nationen falla offer för frestelsen a t t göra filosofi i stället för musik, en frestelse hvartill stråkqvartetten mer än andra musikarter inbjuder.)) Är det möjligen Brahms, som Lindgren här tänker på? H a n ansåg faktiskt a t t Aulinkvartetten val ivrigt gick i bräschen för dennes kammarmusikverk.

(12)

48

konsertprogram, företrädesvis Bach. Den 6 maj 1896 spelade Stenham- mar dennes pianokonsert i f-moll, den 13 november samma år förekom en stråksvit i g-moll a v Händel: här spelade den då 21-årige Sven Kjell- ström andra violastämman. Intresset för Bach ökade vid sekelskiftet: triosonatan ur “Musikalisches Opfer” framfördes den 6 december 1900, violinsonaterna i E-dur och A-dur den 26 februari 1903 resp. 11 februari 1904. I e t t brev till Stenhammar a v den 2 juli 1908 erinrar Aulin med anledning a v en planerad kammarmusikafton i Göteborg om den rika skatt av triosonator som hittills lämnats obeaktad.1

Det dominerande namnet var och förblev emellertid Beethoven. Hans ställning snarare stärktes åren efter sekelskiftet. Hösten 1901 annon- serade sålunda Aulinkvartetten-Stenhammar en brett upplagd serie med enbart Beethovenverk: kvartetter, pianotrio, violin- och pianosonater. Hur angeläget ärendet uppfattades framgår a v e t t ledarstick

-

“)En Beethovencykel” - i Dagens Nyheter (5 oktober). Det är Peterson- Berger som för pennan.

Han kallar initiativet “ett företag som står utan motstycke i det svenska musikväsendets historia)) och riktar därför en direkt uppmaning till publiken a t t besöka konserterna. Någon motivering behövs inte: det ä r j u Beethoven det gäller! Peterson-Berger fortsätter:

Här ser jag någon ungdomlig läsare rycka på axlarna. »Herre Gud, visst veta vi a t t Beethoven är stor, större, störst, den ende, den oförlik- nelige

-

det har man nu predikat för oss sedan vi gingo i kolt!” Ja, min unge vän, ni vet det utifrån, men jag menade a t t ni nu äfven skulle komma underfund därmed inifrån, inne i ert eget väsen. Ni skall upptäcka Beethoven i ert hjärta, upptäcka att han icke är “klassisk” utan “modern”, a t t han har åtskilligt att säga som i hög grad angår e r . ,

.

Uppmaningen gav resultat. Konserten besöktes a v en fulltalig pub- lik.2

SPELKVALITET OCH SPELSTIL.3

Peterson-Bergers intresse för Beethovenserien säsongen 1901-1902 var inte slut i och med detta ledarstick. Även i sina recensioner efter de skilda konserterna ägnar han den stor uppmärksamhet. Merendels be- l Huvudvikten a v Bachintresset tillkom dock körverken. Carl-Allan Moberg har i

sin bok Bachs passioner och Höga mässa, Sthlm 1950, kallat 1890-talet för »den svenska Bachrenässansens stora decennium” (s. 235). Stenhammars insatser hörde därvid till de viktigaste. 1898 hade han lett det första svenska framförandet a v Johannespassionen - med viola d’amore i basariosot --, i april 1906 ledde han t v å uppföranden a v Matteuspassionen. Aulin å sin sida dirigerade den 13/1 1901 konser- ten för t r e klaver med Richard Andersson, Stenhammar och John Jakobson som solister och den 27/1 1903 den tredje Brandenburgkonserten, i en bearbetning a v Felix Mottl. Se också tabell III, den 11/4 1905.

2 Jfr Aulin-Stenhammars sonataftnar hösten 1904 (se här s. 45).

3 I detta avsnitt liksom i det följande om den kulturideella målsättningen har -

i högre grad än vad som annars fallet i denna uppsats - material och problemställ-

römmer han. Efter konserten den 29 november, då stråkkvartetterna op. 18 nr 1 och op. 127 samt pianosonaten op. 90 stod på programmet, heter det:

När man hörde denna rena och enkla, men på samma gång nervöst vak- na och skälfvande känsla i uppfattningen fick man det märkvärdiga och betydelsefulla intrycket: vi svenskar behöfver sannerligen inte numera fara till Tyskland för a t t lära oss den innersta meningen i Beethovens musik. Peterson-Berger skulle dock bli mer kritisk. Efter uppförandet a v den svårgestaltade ciss-mollkvartetten op. 131 den 10 januari 1902 anmärker han sålunda på “gnisslet” i satsavsnitt i spritt läge. Han efterlyser också “klart karakteriserande stämningar)). Särskilt upplysande om aulinarnas spelstil och spelkvalitet blir Peterson-Berger efter den fjärde a v Beetho- vensoaréerna (den 21 mars). Brysselkvartettens besök några veckor tidigare gav anledning till för en dagsrecension ovanligt konkret utförda jämförelser. Peterson-Berger skriver:

Då aulinska kvartetten ännu är a t t räkna till den u n g a krafterna i vårt musikväsen och alltså har lifvet och dess många obestigna höjder framför sig, kan det icke vara annat än till gagn a t t dessa jämförelser (nämligen med Brysselkvartetten) oförbehållsamt uttalas. De saker som frapperade hos Brysselkvartetten, emedan vi ej voro vana a t t höra dem, var först och främst i tekniskt hänseende den starka, klara skillnaden mellan f och p, f f och pp; vidare fortissimospelets aldrig sviktande renhet och välljud äfven i de mest spridda lägen. I fråga om uppfattningen märktes en slående förmåga a t t ge de förbindande delarne och öfvergångarne denna egendom- liga, knappt beskrifbara frasering och nyansering, som väcker väntan och själsspänning och sålunda förbereder hufvudtankarnes återuppträdande med en verkligt dramatisk kraft och tydlighet. I detta hänseende hade Aulinska kvartettens tolkning några döda punkter, hvilken säkert med lätthet skulle kunna genomandas af lif om blott alla de spelande få klart för sig hvad hvarje särskilt ställe skall uttrycka.

.

.

Adolf Lindgren i Aftonbladet var inne på en liknande tankegång redan vid konserten den 28 november 1901. F-durkvartetten op. 127 borde sålunda ha spelats, menar han, “med större rytmisk energi, bestämdare framhållande af den tillfälliga hufvudstämman och mera klangsköna instrument)). Ciss-mollkvartetten ansåg Lindgren a t t Aulin- kvartetten alls inte var mogen a t t ge sig i kast med (”att de aktningsvär- da spelarne ännu inte hunnit den grad af perfekt klarhet och i alla stäm- mor lika homogena teknik samt andligt uppgående i konstverket.

.

.”).

Men, framhåller han vid e t t senare tillfälle, det vore orättvist a t t i framtiden alltid tänka på Brysselkvartettens förebildliga spel. Aulin- kvartetten borde inte jämföras med denna förnämliga gästensemble utan med sig själv.

Vi bör dock inte göra halt efter dessa recensionsutdrag. I varje fall

ningar endast kunnat antydas. Det rör sig här om frågor värda speciella, mera om- fattande studier.

References

Related documents

selsättningar när vid 7-tiden plötsligt en art hvirfvelstorm af ånga, hett slam och eld föll öfver staden och redden, hvarest, utom kustfarare, aderton fartyg lågo för ankar.

dad oeh andligt utvecklad medhjelperska blott för att vårda barnens kroppsliga del, fastän en dylik förståndig barnvård är af mycket stor vigt, utan man vill naturligtvis äfven,

Silfverstolpe, .Gunnar Mascoll .... Starbäck, Mathilda ... von Stedingk, Gunborg ... Stéenhoff, Frida ... Stenberg, Emma ... Stendahl, Ears ... Stendahl, Mytt ... Stenhammar, Elsa

• Berätta vad klubben gör för medlemmarna – visa konkret på vad klubben gör, till exempel vilka lokala avtal som finns och hur man jobbar gentemot arbetsgivaren.. •

Jag tror inte att en sång eller en konsert kan ändra en komplicerad verklighet från en dag till en annan, men utan tvekan kan en händelse som denna vara en stark viljeyttring

[r]

– Musik har förändrats från ett oacceptabelt fenomen under talibantiden till att åter igen bli underhållning, säger Massood Sanjer, sändningschef på Tolo tv!. - Sångare har

På “Oh Mary” använder jag mej av den enklaste looping tekniken där alla fraserna ligger synkroniserade. Då är det lättast att få timingen på de olika saker man