• No results found

Livsmedelsverket

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Livsmedelsverket"

Copied!
54
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Rapport 19 − 2004

Du blir var du äter

av Martin Jansson

− studie om hur den socioekonomiska

vardags-miljön påverkar barns förhållningssätt till mat

(2)

Produktion:

Livsmedelsverket, Box 622 SE-751 26 Uppsala, Sweden

Teknisk redaktör:

Merethe Andersen

Foto: Jonas Landahl Tryck: Intellecta Docusys,

Livsmedelsverkets rapportserie är avsedd för publicering av projektrapporter, metodprövningar, utredningar m m som inte redovisas i Livsmedelsverkets tidskrift Vår Föda. I serien ingår även reserapporter och konferensmaterial. För innehållet svarar författarna själva.

Rapporterna utges i varierande upplagor och till-trycks i mån av efterfrågan. De kan rekvireras från Livsmedelsverkets kundtjänst (tel 018-17 55 06) till

(3)

själv-Innehåll

Innehåll...1

Förord...3

Du blir var du äter ...5

Vetenskapsteoretiska utgångspunkter ...5

Beskrivning av undersökningarna...9

Beskrivning av undersökningens bostadsområden ...11

Något om genomförandet av undersökningen ...11

Äppelviken ...15

Skarpäng...16

Fittja ...18

Skärholmen ...19

Sammanfattning av och hypotesgenerering utifrån observationerna gjorda i de olika bostadsområdena...21

”Olika sinnen ska få sitt” − Intervjuer med rektorer i de olika bostadsområdena ...23

Något om undersökningens genomförande...23

Några metodologiska avgränsningar...24

Beskrivning och analys av intervjuerna ...26

Skolans ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet...26

Skillnader och likheter mellan de olika skolorna i det vardagliga skolarbetet ...33

Sammanfattning ...35

”Om man äter grönsaker och så, så får man ju finare hy” − Intervju med barn angående deras föreställningar om mat, motion och hälsa ...36

Något om genomförandet av undersökningen ...36

Redovisning och diskussion av intervjuer gjorda med skolbarn i de olika bostadsområdena ...39

Barns reflektioner kring mat i allmänhet ...39

Barn om skolmatens betydelse...41

Barn om mat i hemmet ...43

Barn om mat på fritiden ...44

Barn om motion...45

Avslutande diskussion...48

Förslag till fortsatt samhällsvetenskaplig forskning inom området ...49

(4)

Förord

Livsmedelsverket fick, tillsammans med Statens folkhälsoinstitut, i slutet av år 2003 i uppdrag av regeringen att ta fram underlag till nationell handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet. I uppdraget ingick att ta hänsyn till barns och ungdomars levnadsförhållanden och till skillnaden i livsvillkor mellan socio-ekonomiska grupper.

Kostundersökningar har visat att matvanorna på flera sätt är sämre i befolknings-grupper med kortare utbildning och lägre inkomst. Samtidigt är fetma och fetmar-elaterade sjukdomar bland de socialt mest ojämnt fördelade ohälsostillstånden. Men vi vet också att det inte är så enkelt som enbart ett informations- eller kun-skapsproblem. Det är inte nödvändigtvis så att personer med kort utbildning inte vet vad som är nyttig mat och hur man borde äta.

Matvanor beror på många faktorer, bland annat bestäms de på en samhällelig och strukturell nivå. I den här rapporten presenteras resultaten av en jämförelse mellan två av de mest resursstarka områdena i Stockholm med två av de mest resurs-svaga. Hur ser den omgivning ut som finns runt mellanstadiebarn och deras väg till och från skolan? Är det så att barnen i de mer resursfattiga områdena utsätts för fler lockelser att handla godis, läsk och snabbmat? Hur resonerar barnen runt mat, ätande och sina matvanor? Är det skillnad om man kommer från en relativt fattig familj jämfört med en rik? Hur ser rektorerna på sitt ansvar för barnens matvanor och finns det skillnader om man är rektor i ett resursstarkt område jämfört med ett resurssvagt?

Syftet med att ge en sociolog uppdraget att göra en sådan här studie, var att vi som arbetar med underlaget till den nationella handlingsplanen skulle få bättre kunskap om hur samhällsfaktorer kan påverka matvanor och på så sätt kunna lägga förslag till insatser som kan gagna även barn som bor i resurssvaga områden. Samtidigt har studien och den litteraturgenomgång som gjorts tydligt visat på behovet av mer samhällsvetenskaplig forskning inom det här området. De resultat och slut-satser som presenteras i rapporten är författarens egna.

Uppsala november 2004

Annica Sohlström

(5)

Du blir var du äter

Inom ramen för det underlag till handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet, som regeringen ålagt Livsmedelsverket och Statens folkhälsoinstitut, fick jag i uppdrag av Livsmedelsverket att skriva en rapport om hur socioekono-miska faktorer påverkar barns förhållningssätt till mat och fysisk aktivitet. När-mare bestämt är rapportens syfte att beskriva barns skilda levnadsvillkor och hur dessa påverkar deras syn på mat och fysisk aktivitet samt att ”studera ett par bostadsområden med olika socioekonomisk karaktär avseende förekomst och typ av näringsställen i närheten av skolan samt skolledningens och barnens

synpunkter på sådant.”

Vetenskapsteoretiska utgångspunkter

Äta bör man annars dör man, brukar det ju heta. Och visst är det så att maten är ett basbehov vars tvingande kraft människan för sin fysiska överlevnad är under-kastad. Ändå är det länge sedan maten slutade vara något vi konsumerade endast instinktivt i syfte att tillfredsställa detta basbehov. Historiskt sett har maten länge varit föremål för såväl kulturell som social konvention. Annorlunda uttryckt skulle man kunna säga att vid en given tidpunkt i historien blir maten bärare av symbol-

iska värden som exempelvis vittnar om social status och kulturell tillhörighet. Därmed är frågan om hur man äter lika viktig som vad man äter i förståelsen av matens samhälleliga och historiska betydelse. Detta är inte platsen att definiera denna historiska punkt, snarare handlar det om att peka på det faktum att maten med dess konvention om hur man tillagar den, med vilka redskap, i vilken ordning, men också enligt vilken ordning man äter den blir en del av den ritual som ytterst handlar om att tillfredsställa ett av människans mest grundläggande behov – att tillföra kroppen den mängd näring den behöver för att reproducera sig själv fysiskt.

Men detta vad och hur vi äter handlar inte bara om vilken sorts mat vi äter eller hur vi äter den i varje konkret och individuell situation. Vad och hur vi äter bestäms i varje ögonblick på en samhällelig och strukturell nivå av den ständigt pågående samhällsutvecklingen. På en viss nivå av analysen kan man därför förstå detta vad och hur vi äter som en vid varje givet tillfälle historisk produkt/ hand-ling. Ännu för 50 år sedan var t ex pizza ett högst ovanligt inslag i svensk kost, medan idag svensk husmanskost framträder som nästan exotiskt i jämförelse med pizza och kebab. Och det är bara drygt 30 år sedan McDonalds etablerade sig på adresser som Kungsgatan, Sveavägen, Götgatan och S:t Eriksgatan i centrala Stockholm medan idag, när denna restaurangkedja framträder som en institution

(6)

i samhället, nyetableringen sker främst i förorter, industriområden eller i anslut-ning till starkt trafikerade trafikleder. Så spelar även den tekniska, organisatori-ska, ekonomiska och logistiska utvecklingen en avgörande roll för hur ett sam-hälle producerar, konsumerar och distribuerar mat. Idag går vi till närmsta ICA/ Konsumbutik och handlar på vardaglig basis passionsfrukt, färsk fetaost och andra råvaror som fram tills för bara några decennier sedan uppfattades som lyxproduk-ter. Samtidigt har t ex färdiglagad mat fått ett kraftigt genomslag i livsmedels-handeln sedan mikrovågsugnen blev ett lika självklart inslag i hemmet som tv/radio.

Dessa förändringar leder naturligtvis till att vårt förhållningssätt till maten för-ändras över tid. Just för att dessa förändringar i första hand inte motsvaras av ett individuellt handlande skilt från samhället utan snarare måste förstås på sam-hällets nivå blir också vårt förhållningssätt till mat ”församhälleligat”. Så omges ätandets ritual i dag av så många fler alternativ (snabbmat, restaurang, färdiglagad mat etc) än vad som var fallet innan efterkrigstidens ekonomiska boom uppstod. Vi kan, annorlunda uttryckt, inte äta bortanför de alternativ som i varje ögonblick erbjuds på en samhällelig/historisk nivå vilket gör att ätandet 1944 och den ritual som då definierade ätandet på samhällelig nivå inte utan vidare kan jämföras med situationen år 2004. Nej, maten, precis som vilket annat samhälleligt fenomen måste på en nivå förstås historiskt för att en djupare förståelse kring dess samtida betydelse ska framträda. En sådan förståelse kan av den anledningen inte endast hämta kunskap ur ett naturvetenskapligt perspektiv (då ju även den och vad den kan säga om sin samtid förändras över tid) utan behöver kompletteras med ett samhällsvetenskapligt perspektiv just för att betydelsen av de samhälleliga repro-duktionsmönstren som blir bestämmande för vårt förhållningssätt till maten bättre ska framträda. Man skulle, med andra ord, kunna säga att denna rapport i en mening också handlar om att visa på den samhällsvetenskapliga relevansen inom forskningen kring mat och motion.

Tydliga exempel på när ett mer samhällsvetenskapligt perspektiv kan bidra till en djupare förståelse kring mat och motion kan man få om man tittar på Samhälls-medicin och Statens folkhälsoinstituts rapport COMPASS och Jälmingers ”Min

matdagbok”.1 Båda dessa studier är deskriptiva studier som med hjälp av kvanti-tativ datainsamling beskriver ungdomars och barns matvanor, fysiska aktivitet och självförtroende. Studiernas främsta förtjänst är naturligtvis att de beskriver sam-hälleliga förhållanden på ett klart och tydligt sätt utifrån ett gediget statistiskt underlag. Vad som inte studeras är vilka de sociala mekanismer är som återskapar de beteendemönster som så tydligt framträder i det statistiska materialet. Här

1

Samhällsmedicin, Stockholms läns landsting och Statens folkhälsoinstitut. Rasmussen F, Eriksson M, Bokedal C och Schäfer Elinder L. (Rapport 2004:01) samt Samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Jälminger, Anna-Karin et.al. (2003)

(7)

menar jag att ett naturvetenskapligt2 och ett samhällsvetenskapligt förhållningssätt väl kan komplettera varandra och därmed öka förståelsen kring problemet om övervikt och fetma hos barn och ungdomar. Det handlar således inte om att ett perspektiv skulle ha ett högre vetenskapligt värde än ett annat, utan att man ur den syntes de bildar öka förutsättningarna att generera ny kunskap.

Detta sagt gör föreliggande rapport inga anspråk på att producera ny kunskap utifrån vilken långtgående slutsatser kan dras. Tvärtom bör man se den som en förstudie inom ett forskningsfält det finns begränsat med samhällsvetenskapligt material att utgå ifrån. Därför blir ett prövande förhållningssätt utifrån redan existerande samhälleliga fakta ett för denna rapport ett givet val.

Samtidigt har ju denna rapport skrivits inom ramen för en uppdragsbeskrivning som naturligtvis begränsar hur brett och djupt undersökningen kan drivas. Rap- portens uppdragsbeskrivning lägger fokus på socioekonomiska skillnader och hur dessa påverkar barns matvanor och fysiska aktivitet i olika områden med skilda inkomstindex. Just för att klassbegreppet överhuvud framträder kontroversiellt, kombinerat med en tidsram som begränsar teori och metodutveckling, har före-liggande rapport ett heuristiskt perspektiv (se nedan) som vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Detta innebär naturligtvis inte att ett heuristiskt perspektiv är synonymt med användandet av klassbegreppet. Tvärtom kan man med hjälp av heuristiken närma sig så vitt skilda sociala faktorer som kön, ålder, etnicitet och sexualitet med hjälp av ett heuristiskt perspektiv. Nej, att använda klassbegreppet inom en heuristiskt betingad analys handlar mer om vilka sanningsanspråk jag som forskare gör. I en rapport präglad av begränsat tidsutrymme skulle det bli högst problematiskt att göra en ”ren” klassanalys då en sådan skulle kräva ett omfattande teori- och metodutvecklingsarbete. Genom att i stället föra in klass-begreppet i den heuristiska analysen räcker det med att utgå ifrån de generella bestämningar vi kan ha om klassamhället – att den samhälleliga rikedomen fördelas ojämlikt och därmed ger olika samhällsgrupper olika förutsättningar att förhålla sig till gemensamma samhällsfenomen såsom t ex mat och fysisk aktivitet. Heuristik ska således i första hand förstås som ett uttryck för ett givet förhållningssätt till och en given kunskapssyn på kunskapsproduktionen som sådan inom forskningsprocessen.

Vad är då ett heuristiskt perspektiv? Heuristisk är en vetenskapsteoretisk metod som i första hand används för att göra rimliga antaganden och/eller generera hypoteser ur vilka ny kunskap kan härledas, utan att för den skull hävda att denna kunskap är bevisad bortom varje tvivel.3 Ett exempel på heuristik är enligt

Nationalencyklopedin antagandet att: ”om man ute till havs ser fåglar, kan man

2

Det är naturligtvis så att man även inom samhällsvetenskapen arbetar med kvantitativa studier, men just i detta fall hade rapportförfattarna medicinsk/naturvetenskaplig bakgrund.

3

(8)

anta att land finns i närheten”.4 Denna heuristik föreslår alltså en hypotes vars giltighet man med hjälp av exempelvis avsökandet av horisonten med en kikare kan kontrollera giltigheten i. Överfört på denna rapport skulle land här motsvaras av klassamhällets struktur (eller åtminstone antagandet om dess existens) medan fåglarna skulle motsvara människorna inom den. Heuristikens föresats är alltså inte att ange en analytisk modell eller metod med vilken vi kan identifiera, defini-era, urskilja, beteckna och/eller ange kunskap som sådan. Snarare är det så att det heuristiska perspektivet ska användas som motvikt till den traditionella forsk-ningen för att skaka om de sanningar den producerar i syfte att se om nya fakta, som skulle medge ett nytt sätt att förhålla sig till det aktuella kunskapsobjektet på, framträder och ger oss en möjlighet att generera nya hypoteser. Det faktum att den svenska samhällsvetenskapen ägnat lite tid och utrymme åt att studera mat och ätande förefaller göra valet av ett sådant utgångsperspektiv än mer lämpligt.

Att rapportens vetenskapsteoretiska perspektiv är heuristiskt innebär som vi sett att strukturella förklaringar i första hand söks. Det innebär att frågan hur man ska tolka barns matvanor och fysiska aktivitet inom denna rapport utesluter frågan om individens fria val. Det är dock inte detsamma som att ogiltigförklara frågan om det fria valet, det är att säga att den frågan hör hemma inom en vetenskapsteore-tisk frågeställning där individen står i fokus. I föreliggande rapport är ju av intresse att öka kunskapen kring hur strukturella och materiella omständigheter bidrar till att skapa beteendemönster som sedan blir avgörande för hur barn från olika samhällsklasser förhåller sig till mat och fysisk aktivitet. Nu kan man kanske invända att människors matvanor är det direkta resultatet av personliga prefe-renser och därför inte låter sig förklaras av strukturella orsaker. Jag delar dock sociologen Torbjörn Bildgårds föreställning att:

Matvanorna tas ofta för givna, som något biologiskt nedärvt eller åtminstone som något ytterst personligt. Att studera den medicinska regleringen av ätandet är att studera hur makten tränger sig ner i och formar det mest personliga, våra begär, drifter och känslor. Jag talar inte här i första hand om den negativa maktutövning som vi känner igen i lagar och förordningar, uppbackade av professioner som poliser, jurister och rättspsykiatrer och som stödjer sig mot olika former av sank-tioner som fängelsestraff och böter. I stället talar jag om en produktiv reglering som försöker skapa en hälsomedveten självreglerande individ. Mest uppenbar är den här regleringen kanske i kampanjer som Socialstyrelsens och Brödinstitutets ”6−8 skivor bröd om dagen”.5 4 Nationalencyklopedin (1992), s. 583. 5 Bildtgård (2002), s.7.

(9)

Nu utgår i och för sig Bildtgård från maktbegreppet i sin analys av hur medicinen som samhällelig institution bidrog till att forma de osynliga regler som reglerar formerna för hur vi äter. Dock menar jag att citatet ovan pekar på hur strukturella orsaker i större utsträckning ligger till grund för hur individens handlingsmönster formas än vad individens handlingsmönster påverkar och formar strukturen. Och det är ur detta förhållande rapportens titel får sin förklaring.

Uttrycket ”du blir vad du äter” pekar i första hand på ett deterministiskt förhåll-ande där vad du äter får en direkt påverkan på din fysiska hälsa och ditt själv-befinnande. Något som den amerikanska dokumentärfilmen ”Super-size me!” med all önskvärd tydlighet vittnar om. I titeln på denna rapport har jag däremot bytt ut ordet var mot blir för att peka på hur ätandet bestäms av strukturella orsaker som är socioekonomiskt betingade. Detta var motsvaras dock inte endast av en fysisk plats såsom en snabbmatsrestaurang, delikatessavdelningen vid en exklusiv livsmedelsaffär eller en lunchrestaurang. Snarare vill jag med denna ordlek visa att en människas position inom den socioekonomiska strukturen blir bestämmande för hur han/hon förhåller sig till mat och motion vilket, i sin tur, blir bestämmande för hans/hennes hälsa och självbefinnande givet att man uppfattar ett samband mellan mat/motion och hälsa/självbefinnande. Med andra ord, var i det

socioeko-nomiska systemets hierarki en människa befinner sig blir bestämmande för i

vilken utsträckning han/hon utvecklar ett medvetet förhållningssätt till mat och motion vilket, i sin tur, blir bestämmande för var, i fysisk bemärkelse, han/hon äter. Det är i denna dubbla betydelse jag önskar att ordleken ska förstås även om jag här vill påpeka att detta påstående är heuristiskt till sin karaktär och därför i första hand har varit vägledande − snarare än uttrycka bestämda sanningsför-hållanden − när det har gällt att inom ramen för denna rapport kartlägga en problematik som förutsätter bredare och djupare forskning.

Beskrivningar av undersökningarna

Föreliggande rapport består av tre undersökningar som genomfördes mellan juni och september 2004. Jag kommer i anslutning till var och en av undersökningarna att diskutera hur dessa genomfördes metodologiskt. Det kan dock vara på plats med att nämna vad dessa undersökningar går ut på.

Den första undersökningen som är en observationsstudie baserar sig på de intryck jag fick vid ett besök i vart och ett av rapportens undersökningsområden. Syftet med denna undersökning är att göra en beskrivning av dessa bostadsområden utifrån utbudet av olika typer av kaféer, kiosker, restauranger, butiker etc, vilka är tillgängliga för barn och som i olika utsträckning lockar till inköp av mat, godis, frukt m m. Avsikten har här varit att beskriva vilken ”mat-miljö” som möter barnen när de rör sig mellan hemmet, skolan och vid olika fritidsaktiviteter.

(10)

Rapportens andra undersökning baserar sig på en intervjuserie med rektorer vid skolor inom respektive bostadsområde. Denna undersökning handlar om att via intervjuer utröna rektorernas inställning till barnens ätvanor och skolans ansvar. Vidare handlar denna undersökning om att ta reda på huruvida det finns någon medveten hållning när det gäller vuxnas deltagande i skolluncher, utbudet i skolkafeteria, tillåtelse att äta medhavd mat/snacks, tillåtelse att lämna skolan under skoldagen, information till föräldrar om matsäck vid utflykter, mellanmål på fritids etc.

Den avslutande undersökningen tar utgångspunkt i fyra stycken gruppintervjuer med barn i åk 6 vid respektive skola. Syftet här var att intervjua några barn i varje område för att diskutera hur de upplever skolans inställning till ätande och utbud/ lockelser till att äta i området i närheten av skolan; var de handlar och äter mellan-mål samt i vilken utsträckning de vistas i skolan efter skoldagens slut eller var de är och vad de gör i annat fall.

(11)

Beskrivning av undersökningens

bostadsområden

För att bättre förstå hur barn konstruerar sin förståelse kring mat och fritid bör man, förutom att intervjua dem, studera den ”matmiljö” i vilken barnet rör sig i sitt vardagliga liv. Med andra ord bör man studera och beskriva vilket utbud av kaféer, kiosker, restauranger, butiker, etc, som är tillgängliga för dem när de rör sig mellan hem och skola, men också under deras fritid. Det är självfallet så att en sådan beskrivning av en utomstående vuxen inte alls behöver vara i linje med hur barnet skulle beskriva samma miljö. Det skulle snarare vara förvånande om barnet beskrev sin ”matmiljö” på samma sätt som den tränade observatören. Men just för att en ”neutral” observant har möjlighet att så objektivt som möjligt beskriva denna miljö, finns också en ökad möjlighet att se de skillnader och likheter som finns när man tittar på de olika bostadsområdena gemensamt och var för sig.

Den teoretiska utgångspunkt med vilken jag genomfört föreliggande undersökning har varit det inom sociologin allmänna antagandet att människorna är en produkt av sina materiella levnadsförhållanden. Detta innebär att den materiella omgiv-ning människorna lever i ligger till grund för utvecklingen av sociala relationer men också för de sociala handlingar genom vilka de skapar sig själva i mötet med den andre. Att äta, men också hur man äter kan ur detta perspektiv sägas vara direkt avhängigt de materiella villkor under vilka människorna lever sina liv.

Något om genomförandet av undersökningen

Denna första undersökning handlar om att utifrån Stockholms läns landstings sociala atlas6, som anger socioekonomiska förhållanden inom ett stort antal närområden i Stockholms län, välja ut fyra bostadsområden varav två med högt och två med lågt inkomstindex. Jag har av den anledningen i en första runda utgått ifrån att barn från rikare områden tidigt tränas att lära sig skillnaden mellan bra mat och dålig mat, dess hälsobringande effekter men också dess symboliska värde, medan det omvända då skulle gälla barn från fattigare områden där utgångspunk-ten har varit att mat inte nödvändigtvis kopplas samman med hälsoeffekter eller symboliska värden som grundval för vad och hur man äter. Detta kommer att diskuteras mer ingående längre fram.

6

Stockholms läns landsting, Regionplane- och trafikkontoret (2000), Rapport 4, Social atlas över

(12)

Uppgift saknas något av åren Stabil utveckling

Utveckling mot ökad integration Utveckling mot ökat välstånd Utveckling mot ökad fattigdom

Utveckling av inkomstförhållanden 1975−1997 Utveckling av status 1975−1997

(13)

Mycket välbärgat Välbärgat Genomsnittligt välbärgat Genomsnittligt Genomsnittligt eftersatt Eftersatt Resursfattigt Mycket resursfattigt Inkomstförhållanden 1997 Status 1997

(14)

I urvalet av bostadsområden har jag i första hand använt mig av två parametrar från den sociala atlasen – inkomstförhållanden 1997 och utveckling av inkomst-förhållanden 1975−1997. Man kan tänka sig att de inkomstinkomst-förhållanden som rådde 1997 är ”tillfälliga”, att de inte i första hand speglar en långsiktig utveckling och att det därigenom skulle vara behäftat med än större svårigheter att utgå ifrån ovan nämnda antagande. Exempelvis uppvisar Farstaområdet ”Genomsnittliga” inkomstförhållanden 1997, medan utvecklingen sedan 1975 har gått mot ökad fattigdom. Det omvända förhållandet gäller Bagarmossen som 1997 är eftersatt men som sedan 1975 har haft en ”Stabil utveckling”. Avsikten har således varit att hitta fyra bostadsområden som 1997 visar upp antingen höga eller låga inkomst-förhållanden samt att dessa inkomst-förhållanden har varit kontinuerliga under en längre period. Anledningen till detta är att jag vill undersöka områden där man kan anta att de sociala mönstren skiljer sig kraftigt åt då det ju är skillnaderna i socio-ekonomiska levnadsvillkor och dessas påverkan på barns beteendemönster gällande matvanor och fritidsaktiviteter undersökningen har som utgångspunkt.7 För att bestämma ett områdes socioekonomiska status arbetar man i den sociala atlasen med åtta olika klassificeringskategorier som spänner från ”Mycket väl-bärgat” till ”Mycket resursfattigt”. Villkoret för att ett område ska klassificeras som Mycket välbärgat är att kvotvärdet mellan låginkomsttagare/höginkomst-tagare inte får överstiga 0,25 samt att andelen höginkomstlåginkomsttagare/höginkomst-tagare ska överskrida 50 procent medan man för ett ”Mycket resursfattigt” område ställer villkoren att dels ska andelen låginkomsttagare vara minst 40 procent samtidigt som andelen höginkomsttagare inte får överstiga 50 procent och att kvotvärdet inte får under-stiga 10,00. Ett ”Genomsnittligt” område måste ha ett kvotvärde mellan

0,80−1,24.8

De fyra områden jag valt ut är Äppelviken (Bromma), Skarpäng (Täby), Skär-holmen och Fittja. Dessa områden befinner sig i motsatta ändar av det socio-ekonomiska systemet om man utgår ifrån den Sociala atlasen. Äppelviken och Skarpäng är 1997 ”Mycket välbärgade” områden med antingen ”Stabil utveck-ling” eller ”Utveckling mot ökat välstånd”. För de senare bostadsområdena gäller att de båda är ”Mycket resursfattiga” 1997 samt att de under den föregående 22-årsperioden har haft en ”Utveckling mot ökad fattigdom”.

Jag tänkte i det följande ge en inledande beskrivning av bostadsområdena efter att ha besökt vart och ett av dem i genomsnitt två timmar för att diskutera de skill-nader och likheter jag fann vid mina besök.

7

A.a. ss. 38

8

(15)

Äppelviken

I Äppelviken tycks tiden ha stått stilla, åtminstone sedan 1950-talet. Här möts man inte av snabbköpscentra, pressbyråer, gatukök, pizzerior eller trafik i högt tempo. Äppelviken domineras av påkostade villor från 1920-, 30-och 40-talen insprängda i en grönskande lummighet. Även om bostadsområdet domineras av villor finns ett visst antal flerbostadshus från 1920- eller 30-talet. Genom bostads-området löper Alviksvägen som tagit vid från Djupdalsvägen som i sin tur följer på Åkeshovsvägen 3−4 kilometer längre norrut. I sydvästra hörnet av Bromma stadsdel tar Västerled vid som går in mot stan. Båda vägarna är enfiliga och var svagt trafikerade när jag besökte området under en eftermiddag i slutet av juni. Parallellt med Alviksvägen löper ett pendeltågsspår genom Äppelviken som har två hållplatser trots att avståndet mellan dem ej överskrider 250 meter – Allépark-en och KlövervägAllépark-en. Längs AlviksvägAllépark-en ligger Äppelviksskolan vars ”utsida” vetter mot vägen medan ”insidan”, där skolgården återfinns, vetter mot den skog-ridå som skiljer skolan från vattnet. Skolan består av två större 5-våningsbygg-nader som ligger formerade som ett L.

Om man lämnar Äppelviksskolan kommer man att gå antingen norrut på Alviks-vägen och efter ett hundratal meter komma in i bostadsområdet Smedslätten. Går man ytterligare 100 meter kommer man till en ICA-butik. Går man söderut på Alviksvägen kommer man att efter cirka 200 meter komma till hållplatsen Klövervägen där en mindre kiosk finns. Här kan man köpa godis och glass, dock ingen mat. Fortsätter man ytterligare 200 meter söderut kommer man fram till Äppelvikens ”centrum” – hållplats Alléparken. Här finns korvkiosken ”Allépark-ens Kiosk & Grill” belägen vid själva ”stationen” som ligger belägen i korsningen Alviksvägen/Västerled. Står man vänd söderut ligger ett antal butiker och restau-ranger i pittoreska tvåvåningshus från 30-talet på höger sida. Så finns t ex en mindre Thai-restaurang, en delikatessbutik för avhämtning av pasta, sallader, smörgåsar och dylikt samt en finare restaurang kallad ”Konsumtionsföreningen”. På vänster sida ligger en bokhandel, en fastighetsbyrå, en köksbutik och ”Park konditori” som är ett litet fik inrymda i lika pittoreska fastigheter. Här kan man köpa det sedvanliga utbudet av kondisbitar men också smörgåsar.

Efter att ha vandrat omkring i större delen av Äppelviken slås man av frånvaron av kiosker, hamburgerrestauranger/pizzerior eller butiker som lockar till inköp. Tvärtom undrade jag var människorna gör sina inköp. Ett barn som lämnar hemmet för att gå till skolan kommer inte att möta några frestelser på vägen. Barnet måste i sådana fall göra ett övervägt val att korsa både vägen och järn-vägsspåret för att ta sig till den kiosk som ligger vid Klövervägens hållplats. Väl på skolan finns det inget i dess omedelbara närhet som gör att barnet skulle kunna lämna skolområdet för att köpa godis.

(16)

Centrum i Äppelviken.

(17)

Skarpäng

Om Äppelviken vittnar om ett välstånd som existerade före den keynesianska folkhemsboomen, vittnar Skarpäng om resultatet av denna. Hit kommer välståndet senare när en växande medelklass flyttar till Storstockholm eller ut ur den centrala staden i en tid av stark och långvarig ekonomisk expansion. Området domineras av 1970-80-tals villor som ligger tätt intill varandra. Här är känslan av närhet till naturen mer påtaglig än i Äppelviken och det slår mig, när jag går runt i området, att dylika områden förmodligen finns i varje större och mindre stad i södra halvan av vårt land. Området är grönskande och idylliskt med mindre vägar som är svagt trafikerade.

Längs den väg som tar oss från Skarpäng mot centrala Täby ligger Skarpängs-skolan. Skolan vetter från vägen mot en större yta med en fotbollsplan och en stor asymmetrisk gräsyta som skiljer skolan från villaområdet. Skolan är inhängnad av ett stängsel som löper längs skolans baksida, vilken vetter mot vägen, och sidor. I anslutning till skolan ligger ett av dessa otaliga små köpcentrum som uppfördes under miljonprogrammets år. Här ligger den sedvanliga ICA/Konsum-butiken, en pizzeria, en spel/godisbutik men också en frisör, en mäklarfirma och ytterligare något företag. Trots skolans omedelbara närhet måste man gå runt inhängnaden och ut för att ta sig hit. Det bör också sägas att köpcentrumet inte ligger åt det håll genom vilket barnen går till sina hem.

I övrigt finns det inget i denna stadsdel som barnen möter när de rör sig mellan hemmet, skolan och fritidsaktiviteter som skulle utsätta dem för frestande impulsköp.

I denna fridfulla stadsdel – där villorna ligger tätt − finns det inget som kan locka barnen till impulsköp.

(18)

Fittja

Med utgångspunkt vid Tallidsskolan, som består av ett ganska stort antal envå- ningshus som är barackliknande, går jag mellan 12-våningshusen mot Fittja cen-trum som ligger cirka 400 meter från skolan. I direkt anslutning till skolan, högst 10 meter därifrån, ligger en liten kiosk som säljer godis glass och läsk. De höga husen är ordnade så att de löper likt en ringmur runt ett grönt parkområde. Det finns gott om lekplatser som förefaller vara väl underhållna. Konformiteten i arkitekturen är slående varför en detaljerad beskrivning av området med nödvän-dighet skulle bli repeterande till sin karaktär. Dock slås jag av renheten och frånvaron av graffiti och klotter.

Fittja delas av Fittjavägen som skiljer 2/3 av höghusen från den resterande tredje-delen. Det är just vid denna punkt som Fittja centrum ligger. Det är förvånansvärt litet och rymmer inte mer än ett 10-tal olika butiker. Här finns en pizzeria, en kebab, en spel/godisbutik, en videouthyrningsbutik, en livsmedelsaffär, samt ett antal andra butiker. Korsar man Fittjavägen och går in bland höghusen på andra sidan vägen möter man snart ett litet café som ligger insprängt på bottenvåningen i ett av de höga husen. I nästa hus återfinner jag en orientalisk livsmedelsbutik på bottenvåningen.

Bortsett från den lilla kiosken vid skolan finns det inget i direkt anslutning till skolan som erbjuder barnen frestelser. Samtidigt är området ganska litet vilket gör att hemmet, skolan och centrumet finns inom det omedelbara område ett barn i 12-årsåldern med självklarhet rör sig. Aktiviteten bland barn var, till skillnad från Äppelviken och Skarpäng, stor när jag besökte Fittja, vilket mycket väl kan bero på att barnen i de senare områdena var på semester med sina familjer. Jag såg hursomhelst inga barn som ”hängde” i Fittja centrum utan det såg mest ut som vilket torg som helst i det sen-moderna samhället, dvs det är en fysisk yta man passerar snarare än uppehåller sig vid.

(19)

Fittja Centrum med ett 10-tal butiker.

(20)

Skärholmen

Är avsevärt större än Fittja. Ett ”svårbeskrivet” område. När man svänger av E4: an mot Skärholmen kör man direkt in på ett enormt stort P-område. Senare förstår jag att jag befinner mig på plan 4 och att det under mig finns tre lika stora P-ytor! Vid foten av en ås ligger ett enormt köpcentrum med en lika enorm shopping-galleria. I direkt anslutning till gallerian ligger ett torg som mäter cirka.100 x 80 meter med en stor mängd olika butiker. Här är storstadskänslan mer påtaglig. Antalet människor i rörelse är mycket stor. Här är också den etniska variationen större. I Fittja mötte man uteslutande människor med invandrarbakgrund medan man i Skärholmen möter en större andel svenskar. I motsats till Fittja centrum förefaller Skärholmens centrum med dess torg vara en mötesplats för människor. Matutbudet i gallerian är varierat och går från den sedvanliga McDonalds restaurangen via pizzeria/kebabrestauranger till mer kontinental mat med pastasallader, smörgåsar, etc. Det bör dock betonas att tonvikten på den mat som erbjuds ligger på snabbmat. Lillholmsskolan är belägen drygt en kilometer från Skärholmens centrum i ett grönt område där 8-våningshusen breder ut sig. Skolan består av ett antal 2-våningsbygg-nader. Området är väl avskilt från trafik och jag fann under min promenad i området inget som erbjöd barnen mat eller godis inom en radie av 500 meter.

Även i Skärholmen är konformiteten när det gäller arkitekturen slående. Även om fastigheterna var i gott skick förefaller de vara några år äldre än de i Fittja. Eftersom området är större än Fittja upplevde jag anonymiteten som mer påtaglig här. Det är helt klart att det inte är lika barnvänligt som Fittja då de lekplatser jag såg inte var i samma skick och/eller ofta låg i anslutning till en skola eller ett dagis. En annan sak som slog mig var kontrasten mellan lugnet i bostadsområdena och livligheten i centrum. Måhända är det så att människorna i Skärholmen har gjort det till en del av sin vardag att röra sig i centrum under någon del av dagen?

(21)

Sammanfattning av och hypotesgenerering utifrån

observationerna gjorda i de olika bostadsområdena

Eftersom den här undersökningen ägde rum långt före det att jag hade möjlighet att intervjua skolledning och skolbarn är det följande av en mer resonerande karaktär där vissa övergripande antaganden har legat till grund för analysen. Resonerande i så motto att den teoretiska utgångspunkt med vilken jag besökte områdena har väglett mig i vad jag menar kan sägas om barns fysiska ”matmiljö”. Det finns en viss begränsning i att vara resonerande då risken finns att man antar mer än vad man har fog för, eller, tvärtom, utelämnar faktorer som kan ha högt förklaringsvärde pga begränsad förförståelse. Samtidigt kan det också vara så att en utomstående betraktares ögon just genom att anta kan se sådant som man inte ser när man väl har gett sig in i intervjuskedet och därmed kommer än närmare den sociala verklighet jag ska försöka beskriva i denna rapport.

Vad kan man då säga om barns fysiska ”mat-miljö” i dessa olika områden? I inget av områdena är det helt rent på olika utbud av godis och snabbmat. Snarare är väl graden av tillgänglighet mer påtaglig. I sådant fall är det skolorna i Skarpäng och Fittja som har den största graden av tillgänglighet. Det vore dock högst problema-tiskt att tro att tillgänglighet endast är avgörande för barns benägenhet att äta godis och snabbmat. Graden av tillgänglighet är ju något som jag som utomstå-ende betraktare ser medan för barnet det kan antas vara ett självklart inslag i vardagen.

Sammanfattningsvis finns det sålunda i alla fyra områdena ett varierande utbud av godis och snabbmat. Innebär då det att alla barn, oberoende av deras socioekono-miska status, är lika utsatta för frestelser? För det första är nog ordet frestelse i sig väldigt problematiskt. Kan vi utan vidare anta att barn reagerar likadant på de företeelser de möter i sin vardag? Annorlunda uttryckt, om ett barn i tidig ålder får lära sig att godis och snabbmat är ohälsosamt kan man föreställa sig att godis och snabbmat framträder som förbjuden frukt och i så motto existerar som en frestelse det krävs ett mer eller mindre stort mått av självständighet och integritet för att ge efter för. Det är inte alls lika säkert att ett barn som inte tränas lika hårt i ätandets sociala betydelse (bordskick, måltider på bestämda tider, smak etc) i första hand uppfattar det existerande utbudet som en frestelse. Snarare kan man tänka sig att ett barn som lever under förhållanden där måltider äts på oregelbundna tider, under mindre planerade förhållanden och där det direkta engagemanget från vuxna – när det gäller ätandet som ceremoni − är frånvarande lättare skapar en

benägenhet att äta hemifrån likaväl som hemma. Då blir det också sannolikt att

snabbmat och godisutbud framträder som något annat än en frestelse − som något självklart och naturligt.

(22)

Det blir av denna anledning svårt att säga något om hur det utbud som finns i alla fyra områden de facto påverkar barns föreställning om mat och vilka konsekven-ser det får för deras matvanor innan man har talat med dem. Snarare än kvantitet blir det en fråga om kvalitet när det gäller att bedöma det utbud som finns i de olika områdena. Då blir frånvaron av alternativ mat till snabbmaten talande när man besöker områdena med lägre inkomstindex. Detta eftersom närvaron av konsumtion är så mycket mer påtaglig i dessa områden jämfört med de som har högt inkomstindex. I både Äppelviken och Skarpäng är det snarare frånvaron av konsumtion som är talande.

Den känsla av konsumtion som träffar en när man besöker Fittja och Skärholmen består dock inte endast i det fysiska utbud av godis och snabbmat som erbjuds. Om man till tillgängligheten av snabbmat adderar benägenheten att tillägna sig den, framstår konsumtionen som så mycket mer omedelbar i områdena med lågt inkomstindex. Samtidigt som känslan av att konsumtionen av snabbmat och godis sker någon annanstans (tillgängligheten), vid speciella tillfällen (benägenheten) förefaller vara den största anledningen till känslan av en frånvarande konsumtion i områdena med högt inkomstindex. Konsumtionen av godis och snabbmat blir i detta fall något speciellt och begränsat snarare än självklart och omedelbart. I denna mening blir godis och snabbmat något man medvetet förhåller sig till i rika områden, medan i fattiga områden konsumtionen av detta framstår som en väl integrerad och självklar del av vardagen.

Detta för oss tillbaka till det teoretiska antagande som nämndes i inledningen till detta avsnitt och som handlar om människan som en produkt av sina materiella omständigheter. Om ett barn växer upp i en vardaglig miljö som inbjuder/upp-manar till konsumtion av snabbmat/godis samtidigt som stödet/engagemanget när det gäller att skapa hinder/motstånd mot konsumtionen av detta saknas i hemmil-jön, kan man på goda grunder anta att förmågan att utveckla ett medvetet förhåll-ningssätt till mat, motion och hälsa kraftigt försämras. Det omvända skulle då gälla ett barn som växer upp i en vardagsmiljö där frånvaron av konsumtion av snabbmat/godis kombinerat med en fostran i och uppmuntran till tillägnandet av alternativ kost skapar förutsättningar för ett medvetet förhållningssätt till konsum-tion av godis/snabbmat samt vilka konsekvenser denna konsumkonsum-tion har för hälsan. Det är kring detta antagande de följande två undersökningarna har sin utgångs-punkt.

(23)

”Olika sinnen ska få sitt”

Intervjuer med rektorer i de olika bostadsområdena

Ett barn spenderar en stor del av sin vakna tid i skolans värld. Det är i skolan som barnet i huvudsak fostras in i rollen som samhällsmedborgare där ren kunskapsin-lärning i kombination med en överföring av samhälleliga normer och värderingar utanför den traditionella undervisningen utgör basen i denna socialiseringspro-cess. Det vore dock fel att säga att socialiseringen av ett barn börjar och slutar i skolan. Hemmet, kamrater, andra fritidsaktiviteter etc är naturligtvis också platser där barnet hela tiden i interaktion med andra människor formas och omformas i sin tillblivelse som fullvärdig samhällsmedborgare. Tittar man på socialiseringen med avseende på matvanor och fysiska aktivitet är skolan det enda stället som omedelbart och av nödvändighet når alla barn. Inte alla barn idrottar på sin fritid men alla barn har skolplikt och därmed, om inte medicinska eller andra skäl hindrar, skyldighet att delta i idrottsundervisningen. När det gäller matvanor i skolan kommer ämnet hem- och konsumentkunskap in senare i barnets skolgång än idrottsundervisningen. Samtidigt äter ju barnet ett huvudmål i skolan på daglig basis och därmed blir detta att äta i skolan ett vardagligt inslag i barnets livsvärld. Just av denna anledning är det av stor vikt att skapa sig en bild av vilken syn på t ex ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet rektorer inom de aktuella områdena har, vilken prioritet mat och motion intar i det övergripande skolarbetet samt huruvida det finns eller inte finns en medveten hållning gentemot frågor om mat och övervikt. Än viktigare blir detta för den skull man föreställer sig att skolan bör spela en utjämnande roll för barns utveckling mot vuxenlivet.

Något om undersökningens genomförande

Under perioden 17 augusti–7 september genomförde jag en intervjuserie med rektorerna vid Tallidsskolan i Fittja, Lillholmsskolan i Skärholmen, Äppelviks-skolan i Äppelviken samt SkarpängÄppelviks-skolan i Skarpäng. Intervjuerna syftade i första hand till att vidga kunskapen kring vilken inställning och attityd de olika skolorna hade i synen på ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet och vilken priori-tet arbepriori-tet med sambandet mat − hälsa − övervikt intog vid de olika skolorna. Intervjuerna tog i genomsnitt 35 minuter att genomföra och spelades med benäget tillstånd av rektorerna in på en Mini-discspelare. Under intervjuerna fick rekto-rerna svara på ett antal i förväg bestämda frågor. Intervjuguiden (se bilaga 1) bestod av två delar där den första är mer övergripande till sin karaktär och

(24)

ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet, samarbetet med andra myndig-heter etc, medan den andra delen antar en mer pragmatisk karaktär och fokuserar på det redan existerande förhållningssätt som rådde vid respektive skola, dvs frågan om en medveten hållning när det gäller vuxnas deltagande vid skolluncher, tillåtelse att äta medhavd matsäck eller tillåtelse för barnen att lämna skolområdet under skoltid för att äta skollunch.

Några metodologiska avgränsningar

Den första skillnad som framträder redan innan intervjuerna påbörjats och som får konsekvenser för hur man i en tolkningssituation kan närma sig det insamlade materialet berör skolornas skilda organisationsstrukturer. Vid Tallidsskolan var skolan organiserad F−6 (förskola till åk 6), medan man i Äppelviken såväl som i Skarpängskolan har 6−9 (åk 6−9). Lillholmskolan kombinerar dessa två organi-sationsstrukturer i det att den på sikt ska bli en skola som organiseras som F−9 (förskola−åk 9). Dock ska nämnas att vid ingången till läsåret 2004/05 hade utbyggnaden av skolan kommit till åk 8.

Vilka konsekvenser får då detta för tolkningen av materialet? För det första blir ju en del av de frågor som ställdes under intervjun av mindre relevant karaktär. Frågan om huruvida skolbarnen får lämna skolområdet under skoldagen kommer av uppenbara skäl att besvaras på olika sätt beroende på om man frågar en rektor för en F−6 skola eller en 6−9 skola. Omvänt blir utfallet på frågan huruvida det finns tillgång till skolcafeteria skiftande då ju skolcafeterians inträde i ett skol-barns liv någonstans betecknar att de sociala umgängesformerna för skolbarnen förändras i en mer vuxen riktning i och med tonårens ankomst.

Det finns också en annan och kanske mindre uppenbar skillnad som uppstår som en direkt följd av de olika skolornas organisationsstruktur och som påverkar frågan om hur de olika skolorna arbetar med frågan om barns mat- och motions-vanor. Det är givetvis så att skolbarnens ålder påverkar det pedagogiska förhåll-ningssätt som tillämpas gentemot barnen vid en given skola. Annorlunda utryckt kan man säga att barn vid en 6−9 skola exempelvis åtnjuter en större frihet att under eget ansvar lämna skolområdet under skoltid för att äta lunch utanför skolan, medan barn vid en F−6 skola knappast kan antas vara mogna att hantera en sådan frihet. Det innebär att barn i åk 6 vid en 6−9 skola ett år tidigare än ett barn vid en F−6 skola kastas in i den ”vuxna värld” som högstadiet torde representera för en 12-åring.

(25)

Detta får inga direkta och uppenbara konsekvenser för tolkningen och analysen av materialet. Däremot hjälper medvetenheten om dessa skillnader till att öka förstå-elsen för utifrån vilka förutsättningar de olika rektorerna bemöter den problematik som är föremål för föreliggande rapport, beroende på vilken orga-nisationsmodell som tillämpas vid respektive skola. Med andra ord, och utan att föregripa diskus-sionen i nästa undersökning, innebär detta att exempelvis tolkningen och analysen av frågan om skolans ansvar för barns matvanor måste förstås utifrån denna kom-plexitet då ju skolans ansvarsroll förändras under ett barns skolgång från förskola till åk 9. Sammanfattningsvis handlar det således om att så långt det är möjligt erkänna de organisatoriska skillnader som existerar de facto och som med nöd-vändighet kommer att påverka hur djupt och brett tolkningen av intervjuerna kan drivas i de olika fallen. Det gör det, i sin tur, möjligt att finna de gemensamma nämnare utifrån vilka en jämförande analys kan ta sin utgångspunkt.

(26)

Beskrivning och analys

av intervjuerna

Skolans ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet

Den mest uppenbara skillnad som framträder vid en genomgång av materialet

efter att intervjuserien avslutats var kopplad till frågan om vilket ansvar skolan

har för barns matvanor och fysiska aktivitet. Här återfanns en tydlig skillnad mellan de fattiga och de rika områdena. Samtidigt som denna skillnad är intres-sant ur ett sociologiskt perspektiv är det inte utan att den skapar en viss vånda. Därför vill jag först kort uppehålla mig vid denna problematik.

Jag tror att när man diskuterar och analyserar synen hos rektorerna gällande sko-lans ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet är det viktigt att inte hamna i en position där man ställer dem mot varandra utifrån en moralisk aspekt, utan tvärtom på ett konstruktivt sätt försöker förstå den sociala verklighet i vilken de verkar och därmed skapa en förståelse för vilka strukturella faktorer som begrän-sar deras respektive förutsättningar att verka som skolledare. Man inser då ganska snart att vad som i förstone kan framstå som resultatet av eller uttrycket för en medveten syn på och medvetna val gjorda kring frågan om skolans ansvar gäll-ande barns matvanor och fysiska aktivitet lika mycket kan handla om strukturella orsaker inför vilka den enskilde rektorn står mer eller mindre maktlös. För det andra är det ju inte rektorerna som är kunskapsobjektet i denna studie, snarare fungerar de, precis som barnen, som förmedlare av den sociala verklighet i vilken de leder skolans arbete. Då den här rapporten har som sin utgångspunkt ett struk-turellt utgångsperspektiv är det snarare dessa övergripande villkor som ytterst reglerar skolans ansvarstagande som är det intressanta. Det är min förhoppning att följande diskussion något tydligare ska klarlägga denna problematik.

När rektorerna i områdena med lågt inkomstindex svarar på frågan om vilket ansvar skolan har för barns matvanor och fysiska aktivitet framträder en helhets-syn. Så betonar exempelvis rektor A vikten av att skapa en bättre miljö med mer variabel kost. Man har av den anledningen anställt en kock och en kallskänka som tillsammans med skolans restaurangråd − vilket består av ett antal skolbarn − utformar maten för att på sikt förbättra ”matvillkoren” vid skolan:

(27)

Målet för den ledningsgrupp som tillträdde för fyra år sedan var att skapa en bättre miljö. Att skapa en mer variabel kost än som funnits tidigare. Att ungarna skulle ta sin egen mat i stället för att bli serverade den som tidigare. Vi har en helt annan sammansättning på kosten nu. Det ska vara en upplevelse att äta skollunch, det ska vara kul att äta. Mat är inte bara att man går äter för att man är hungrig. Det ska vara en sinnlig upplevelse, det ska vara trevligt att sitta där.

Rektorn återkommer i citatet till vikten av ätandet som en upplevelse som går utöver det fysiska intagandet av mat. Ätandet förefaller vara en slags handling genom vilken man får inte bara en möjlighet att berika sig själv rent närings-mässigt utan även andligt genom det sammanhang i vilket man äter. Hur man äter tycks för rektor A ha en stor betydelse för matupplevelsen som sådan, något som framgår av citatets inledning. Exempelvis måste barnen först ta grönsaker från en salladsbuffé innan de tar varmrätten. Det här menar rektorn är ett viktigt led i att genom praktisk fostran lära barnen hur man äter. Detta sätt att se på ätandet före-faller, under intervjuns gång, vara ett direkt resultat av den kunskapssyn utifrån vilket såväl det övergripande skolarbetet som arbetet mot övervikt organiseras:

Framförallt tror jag att man måste se att en människa är väldigt komplex, att skolan måste vara mer öppen… att barn är mer än bara en massa som ska fyllas med kunskap. Vi ska värna om hela individen! Och det är då man får bra resultat. Det är också en demokratisk fråga, speciellt i ett så segregerat område som det här. Det är viktigt att skapa en känsla av värde hos varje barn. Och det tror vi att man kan skapa om man tar in hela individen. Stimulera lusten att vilja lära sig saker, lusten att vilja röra sig. Då ska vi vara där och visa vad man kan göra, inte bara säga si eller så utan verkligen tillhandahålla redskapen, visa på olika vägar. Skolan fyller en större roll än bara den kunskapsmässiga. Skolan är en mötesplats för olika aktiviteter som hjälper barnen att må bra.9

Rektorn pekar återkommande på vikten av att i det övergripande skolarbetet bejaka barnets komplexitet och behov av att stimulera olika behov – att se hela barnet och dess olika uttrycksbehov. Behov som i första hand kanske inte uppfat-tas ligga inom skolans primära ansvarsområde. Så samarbetar man t ex med andra skolor i närbelägna förorter och olika idrottsföreningar för att öka graden av fysisk aktivitet bland barn. Fotboll är som vanligt populär bland killar och kräver kanske inte så mycket inblandning och engagemang från utomstående vuxna. Syftet med detta projekt kallas ”Handslaget” och handlar i första hand om att försöka aktivera flickor och andra barn som av en eller annan anledning inte motionerar så ofta.

Det handlar således om en helhetssyn där maten intar en prioriterad plats i det övergripande skolarbetet. Denna helhetssyn är direkt kopplad till en föreställning om att barnet under sin skolgång behöver andra möten med vuxenvärlden, att barnets relation med vuxenvärlden i skolan inte får reduceras till att endast handla om mötet med den vuxna läraren inom ramen för den traditionella

9

(28)

ningen. Det är av den anledningen man har en författare och en journalist anställd som tillvaratar och uppmuntrar barnens vilja till lärande. Tillsammans med den kock och kallskänka som är anställda utgör dessa en grupp vuxna människor som gör mötet mellan barn och vuxna i det dagliga skolarbetet till något självklart och vardagligt. Det är i dessa möten, menar rektorn, barnen lär sig att det finns flera sätt att uttrycka sig vilket, i sin tur, leder till att arbetet mot t ex mobbing blir mer framgångsrikt. Maten och ätandet blir således vid denna skola en integrerad del i utvecklingen av människor med god självaktning och respekt för andra.

En liknande syn företräder rektor B när frågan om skolans ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet kommer på tal:

Vi är måna om att det ska vara en trevlig situation när ungarna går till matsalen. Och här har vi gjort så att alla vuxna som arbetar på skolan, oavsett vad man har för uppdrag, om man äter på sin arbetstid och gör det tillsammans med barn i matsalen – sitter och pratar och för samtal med dem vid bordet så äter man också gratis. Och det gör att det blir en väldig blandning av vuxna och barn. Och det tror jag skapar en situation som jag tror ungarna tycker är rolig. /…/ Och jag tycker att det som pågår runt maten och matsalen är väl så viktig som annan svenskundervisning som vi bedriver här på skolan. Värdegrundsarbete, vart skapar man det? I samtal, i spontana sådana. Och det sker i matsalen.

Även här tränger synen att barn måste få etablera relationer med vuxna – ”att sitta i ett sammanhang där man är efterfrågad” − utanför den traditionella skolunder-visningen igenom. Rektorn menar senare under intervjun att många av de pengar som läggs på den formaliserade svenskundervisningen lika väl skulle kunna spen-deras på att främja värdegrundsarbete och etablera relationer mellan barn och vuxna kring skollunchen. Även när det gäller motionsvanor arbetar man här med en medveten policy. Skolan deltog i Bunkefloprojektet där målsättningen var att varje barn skulle vara fysiskt aktiv under minst 30 minuter av skoldagen. Vid just denna skola hade man beslutat att respektive klass gemensamt skulle ta en

promenad varje dag.

Vid denna skola initierar man under höstterminen 2004 ett projekt som vänder sig till eleverna i åk 8 inom ramen för ämnet hemkunskap. Här knyter man samman idrottslärare, med SO- och NO-lärare, skolsyster, matlagningspersonal och även extern personal till en grupp som under en termin (hälften av eleverna går denna kurs på hösten, andra hälften på våren). Tanken är att barnen under en termin ska få gedigna teoretiska och praktiska kunskaper när det gäller mat, motion och hälsa. Så kommer de olika ämneslärarna att föreläsa om sambandet mat, motion och hälsa. Barnen kommer i grupper om fyra att under en veckas tid att tillsam-mans med en kock få göra inköp med en egen budget för att få lära sig vad som är kvalitativt bra mat ur såväl näringsmässig som ekonomisk synvinkel, hur man hanterar olika råvaror, hur man bäst tillagar dem men också hur det praktiska köksarbetet går till. Veckan avslutas sedan med att barnen själva får inhandla

(29)

och tillaga mat som sedan två stycken ur personalen får äran att avnjuta. Här återkommer kunskaps-synen från den förra skolan att barn är komplexa och således behöver olika former av umgänge och uttryckssätt för att lärandet ska bli något spännande, något lustfyllt.

När jag intervjuade rektorerna i områdena med högt inkomstindex framträdde, som nämnts ovan, en kvalitativt annorlunda syn på vilket ansvar skolan har för barns matvanor och fysiska aktivitet. När jag intervjuar rektor C gör denna en distinkt uppdelning mellan skolans respektive föräldrarnas ansvar när det gäller barns matvanor och fysiska aktivitet:

Det här är ju gränsfältet gentemot föräldrar. Därför ytterst är det föräldrar som har ett grundläggande ansvar för sina barn. Men så har ju vi i skolan ett ansvar såtillvida att det står i kursplanen, t ex, för olika ämnen som idrott och hälsa, hem- och konsu-mentkunskap osv. Det är ju där vi kan se att vi inom de ämnena har ett ansvar att föra ut olika frågeställningar. Grundläggande är ju trots allt föräldrarnas ansvar.

Här framträder en tydlig formalisering av ansvaret som inte fanns hos rektorerna i de fattiga områdena. Ansvaret är här formaliserat i så motto att dess omfattning och bredd i första hand refererar till vad som enligt läro- och kursplaner åläggs skolan att ta ansvar för. Så menar rektor C vidare att:

Det är en svårighet att avgränsa uppdraget och jag anser att det är viktigt att avgränsa uppdraget. På föräldramöten brukar jag säga: ’Vårt ansvar och erat ansvar.’ Och det här är ju en sådan fråga. Just nu har vi en satsning kring

alkoholfrågor och det ingår ju också i kursplanerna men ytterst kan inte vi ansvara för att eleverna inte dricker på fredagskvällarna. Och det är lite grann likadant med det här, vi kan inte ta ansvar för att ungarna inte köper mat på McDonald’s. Däremot kan vi inom kursplanen ge en mängd olika kunskap som de kan behöva för att ta rätt beslut. Och det gör vi ju genom exempelvis NO-ämnet.

Som ett resultat av den formalistiska uppfattning som ligger till grund för synen på ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet präglas skolans relation till eleven av ett individualiserat förhållningssätt. Med andra ord innebär detta att vad eleven gör eller inte gör ytterst ligger på föräldrarnas ansvar såtillvida att eleven inte befinner sig inom den ansvarssfär som skolan tillskrivs enligt skollagen och andra dokument som reglerar skolans formella ansvar. Med en sådan ansvars-uppdelning blir det av uppenbara skäl svårt att i det övergripande skolarbetet tillämpa den helhetssyn som rektorerna i områdena med lågt inkomstindex arbetar utifrån när det gäller mat och motion eftersom ett sådant synsätt utgår ifrån att skolan har ett långtgående ansvar vars slutände det är mindre viktigt att definiera i utgångssituationen − här blir gränsen mellan skolans och föräldrars ansvar flytande för att inte säga ointressant.

(30)

Rektor D uttrycker sig på ett sätt som liknar rektor C om skolans ansvar för barns matvanor och fysiska aktivitet:

Rektorn har ett övergripande ansvar som gäller allting inom skolan. Sen är det givetvis så att jag inte kan allting om den här biten utan det finns ju folk som har hand om maten. Vi har ju idrottslärare som jobbar med motionen och sen har vi ju en skolsyster och en kurator som jobbar med mat på så sätt att om det inte funkar för eleverna med maten så kommer de in. Däremot jobbar ju inte jag direkt med den här biten. /…/ Det finns ju kunskap på skolan om det här. Vi har ett matråd som jobbar med eleverna om maten i matbespisningen och vilken mat de får där.

I det här fallet låter rektorn ett allmänt kompetensbegrepp bli ledande i synen på ansvar gällande barns matvanor och fysiska aktivitet. Det förefaller rimligt att anta att den följer den grundläggande syn på ansvar som rektor C anförde, dvs, ansvaret bestäms utifrån formella villkor.

Hur ska man då förklara denna skillnad i syn på ansvar som förefaller råda mellan rektorer från områden med högt respektive lågt inkomstindex? Det är inte utan att man blir frestad att benämna de olika synsätten som ett humanistiskt kontra ett mer formell/instrumentellt. Det vore dock inte helt rättvisande eftersom man då skulle anföra, åtminstone implicit, att förespråkarna för det formella/instrumen-tella synsättet skulle sakna ett humanistiskt förhållningssätt i sitt skolarbete. Om detta kan vi inte ha en välgrundad åsikt, åtminstone inte utifrån det material som denna undersökning genererat. Inte heller är det en för studien särskilt intressant fråga att svara på då den ju snarare vill undersöka övergripande reproduktions-mönster i det socioekonomiska systemet och dess konsekvenser för barns före-ställningar och förhållningssätt till mat och motion, inte den enskilde aktörens personliga förhållningssätt i denna fråga. Det betyder naturligtvis inte att det engagemang jag mötte under intervjuerna med rektorerna i de områdena med lågt inkomstindex är irrelevant eller saknar signifikans, snarare är det så att denna egenskap är avgörande i just dessa områden men att den inte nödvändigtvis är en förutsättning att leda en skolas arbete på ett bra sätt i ett annat sammanhang.

Nej, synen på ansvar hos de olika rektorerna speglar nog i första hand strukturella orsaker där det blir nödvändigt att erkänna att socioekonomiska omständigheter skapar olika förutsättningar för olika människor att ta ansvar för sina barn. Detta är naturligtvis inte att säga att en viss typ av föräldrar inte vill ta ansvar för sina barn, snarare ligger fokus på den faktiska möjligheten därtill. Att vara rektor i ett område som i huvudsak består av högutbildade höginkomsttagare kommer natur-ligtvis att förändra förutsättningarna att organisera skolarbetet enligt en given syn på ansvar jämfört med en rektor i ett område som i huvudsak består av lågutbild-ade låginkomsttagare. I det förra fallet finns, får man förmoda, materiella förut-sättningar att ta ansvar för sitt barn som inte lika självklart återfinns i ett område präglat av segregering och arbetslöshet. Man kan också tänka sig, just därför att

(31)

föräldrarna genom en väl utvecklad verbal förmåga och gott självförtroende, på ett mer aktivt sätt ”lägger sig i” skolans arbete och vilket ansvar den ska ta. Ett tydligt exempel på detta framträder när jag frågar huruvida frukost serveras vid de olika skolorna. I en av skolorna i områdena med lågt inkomstindex har frukost införts med mycket gott resultat. En stor del av skolans ungar äter frukost varje morgon vilket, enligt rektor A, bidrar till att orken och därmed skolarbetet påverkas i positiv riktning. Samma försök gjordes vid en skola i ett av områdena med högt inkomstindex. Där kom tre barn till frukost. Då ska man ha i åtanke att skolan har drygt 500 elever! Det är naturligtvis inte slumpen som avgör denna extrema skillnad i utfall vid de olika försöken.

Skollunchen är ju allmänt accepterad som något skolan, i egenskap av represen-tant för det offentliga, åtar sig att servera skolbarnen utan att för den skull nagga föräldraansvaret i kanten. Frukost däremot åtnjuter nog inte samma allmänna acceptans. Allra minst i mer välbärgade områden där man kan anta att självupp-fattningen av att vara förälder är direkt kopplad till att man förser sina barn med en bra frukost innan de går hemifrån. Detta antagande går också att koppla till studiens övergripande hypotes att barn i områden med högt inkomstindex i större utsträckning än barn från områden med lågt inkomstindex i hemmet tidigt får lära sig ett medvetet förhållningssätt till mat och ätande.

En annan begränsande faktor, med avseende på vilken grundläggande syn som överhuvudtaget kan tillämpas i skolarbetet när det gäller barns mat- och motions-vanor, handlar naturligtvis om barnens materiella levnadsvillkor. Så framträder en sorglig bild av villkoren för en del barn vid en av skolorna i områdena med lågt inkomstindex:

Vi har många barn som lever i svåra situationer som jag tror att du och jag har svårt att fantisera om. Ungdomar som lever med sina föräldrar som inte har bostad. Och som på något vis försöker få oss att tro att man bor här någonstans när man i själva verket flyttar runt på alla möjliga ställen. Men de tar sig hit på mornarna. Det här blir ju för en del barn den enda fasta punkten i tillvaron där de möter samma människor och där ungefär samma rutiner gäller varje dag och där de känner att de är saknade om de inte kommer.

Här är de yttre omständigheterna så pass tvingande för rektorerna att de inte kan välja mellan en grundsyn på ansvar och en annan efter eget gottfinnande. Här blir det nödvändigt att, för att överhuvudtaget kunna bedriva ett vettigt skolarbete, anpassa det övergripande skolarbetet efter barnens villkor och behov och inte tvärtom. Därför blir frågan om rektorns personliga engagemang i en mening sekundärt, även om det naturligtvis är en förutsättning i just en sådan här skol-situation. Ett barn som växer upp utan en fast punkt för familjen blir av nödvän-dighet väldigt beroende av att skolan tar ett långtgående ansvar när det gäller att skapa en förståelse kring sambandet mellan mat, motion och hälsa. Och kanske det är just det som är den egentliga skillnaden när det gäller barns matvanor och

(32)

fysiska aktivitet i olika inkomstområden: Barn från områden med högt inkomst-index får generellt det stöd och engagemang de behöver när det gäller mat och idrott medan barn från områden med lågt inkomstindex inte alls i samma utsträck-ning har denna uppbackutsträck-ning därför att de lever i ett materiellt sammanhang där möjligheten att vara stödjande och engagerad begränsas av strukturella orsaker alldeles oavsett hur god vilja den enskilde föräldern kan förutsättas ha att ta just detta ansvar. Låt oss lyssna vidare på rektor B för att få en uppfattning om hur avgörande det är för barn i områden med lågt inkomstindex att skolan tar ett långtgående ansvar:

Vi har pratat om rörelse och så. Vi har ju sagt att vi vill att de här ungarna också ska få kontakt med att åka till fjällen och åka skidor och komma ut på någon sån här lägergård. Och vi kan inte tro att det ska samlas in pengar. Det går inte och man kan inte tro att de här familjerna ska köra med loppis och andra saker. Det går inte. Det är ju nånting, och om vi ska ha det så ska skolan stå för det ekonomiska. Och jag vet att det är ju en del i personalen som tycker att vi kunde ta in åtminstone 150 kronor om vi ska åka någonstans. Och jag säger: ’Nej!’ För den ensamstående mamman med fem ungar så är 150 kronor där och där och där oöverkomligt. Och då blir det alltid samma ungar som ska stanna hemma. /…/ Och det här ligger i linje med våran idé om vad ansvar är. Att vi vill ge möjligheterna för ungarna att göra det här men att vi ska stå för det ekonomiskt. Och det här skapar på sikt ett sammanhang där barnet känner sig efterfrågat, att det saknas om det inte finns där.

Jag är fullt medveten om att det kan tyckas som att detta i förstone inte har en direkt koppling till barns matvanor och fysiska aktivitet. Jag menar dock att den helhetssyn som rektorerna i områdena med lågt inkomstindex gett uttryck för är helt avgörande när det gäller att medvetandegöra barnen om sambandet mellan mat, motion och hälsa. Vad rektorerna egentligen säger, inser jag när jag i efter-hand går igenom intervjuerna, är att en nödvändig förutsättning för att skapa ett medvetet och varaktig förhållningssätt till mat och motion hos ett barn i stor utsträckning handlar om att förbättra barnets självbild och självrespekt. Då måste man jobba brett och övergripande, då måste så vitt skilda saker som mat, motion, skrivande och utflykter integreras till en helhet för att nå framgång, då måste skolan spela en kompensatorisk roll.

Sammanfattningsvis kan man således säga att rektorer i socialt och ekonomiskt åtskilda områden organiserar skolarbetet utifrån olika föreställningar om hur långt och brett skolans ansvar med avseende på barns matvanor och fysiska aktivitet sträcker sig. Det är inte nödvändigtvis för att de själva omfattas av en given före-ställning som de tillämpar den utan för att de sociala och materiella omständig-heterna i vilka de verkar tvingar dem därtill. Det förefaller också vara helt avgör-ande att de tillämpar olika syn på ansvar i denna fråga. Inte minst i områdena med lågt inkomstindex där de materiella möjligheterna att ta det föräldraansvar som kan uppfattas som självklart i områden med högt inkomstindex helt eller delvis saknas. I denna mening spelar skolorna i de områdena med lågt inkomstindex en

(33)

utjämnande roll i sitt ansvar gentemot barn avseende att skapa ett medvetet och varaktigt förhållningssätt till sambandet mellan mat, motion och hälsa. Det är inte att säga att alla barn i 12-årsåldern oberoende av socioekonomisk status därmed får samma förutsättningar att under återstoden av deras liv förhålla sig på ett sunt sätt till mat och motion, det är att säga att skolan tar ett långtgående ansvar för de barn som har sämst förutsättningar att hantera det framväxande klassamhällets negativa effekter med avseende på mat, motion och hälsa.

Skillnader och likheter mellan de olika skolorna

i det vardagliga skolarbetet

Gemensamt för de skolor som studerades är att det finns någon form av medveten-het kring frågor om mat och motion. Att den sedan integreras i olika grad i skolar-betet och/eller intar olika position i prioriteringsarskolar-betet är en fråga vars orsaker redan tagits upp till diskussion. Skolmaten är ett exempel på en fråga där rekto-rerna har en gemensam uppfattning. Samtliga rektorer påpekar att det är viktigt att resurser avsätts för detta ändamål då det på sikt förbättrar resultaten hos eleverna. Vid alla skolor utom en tillagas maten vid själva skolan. Dock uttalade under intervjuns gång den rektor som får skolmaten tillagad i ett centralkök en önskan om att skolan skulle tillaga sin egen mat för att på så sätt höja matkvaliteten.

Även när det gäller utbudet vid respektive skolors skolcafeterior kommer denna medvetenhet till uttryck. Vid alla skolor utom en finns skolcafeteria. Dock har man vid samtliga skolor medvetet valt bort godis och läsk vid dessa. I stället tillhandahålls kaffe, the, juice, smörgåsar och kondisbitar. Den skola som saknar skolcafeteria gör det för att den är en F−6 skola.

När det gäller motion så har vi sett att man i områdena med lågt inkomstindex aktivt och i samverkan med idrottsrörelsen arbetar för att öka den fysiska aktivi-teten bland barn. När det gäller denna fråga så sticker en av skolorna områdena med högt inkomstindex ut. Vid denna skola kan man nästan tala om en profilering mot idrott och motion. Så har man exempelvis omfördelat skoltimmarna så att

alla barn har ämnet idrott minst tre gånger i veckan. Därtill har man delat upp

idrottslektionerna efter kön för att ge flickor större möjlighet att delta på sina egna villkor. Vidare påpekar rektor C att inriktningen ”Idrott och ledarskap” är en av de populäraste när eleverna får välja fritt inom ramen för ”Elevens val”. Denna ambitionsnivå underlättas vidare av de fysiska faciliteter som finns i skolans omedelbara närhet. Dels har skolan tillgång till sin egen motionshall som har gymnasieskolans storlek, dels har man tillgång till en stor kommunal idrottshall.

References

Related documents

Något som också kan kopplas till resultaten inom min studie är hur Högman & Augustsson (2017) förklarar hur alla barn och ungdomar ska känna sig inkluderade inom någon typ av

Genom att dessutom ställa frågor om den del av skrivandet då texterna tar form konstateras att majoriteten av författarna inte tänker över hur deras text kommer att uppfattas

Efter denna systematiska genomgång av det befintliga vetenskapliga underlaget för huruvida ett högt intag av kolhydrater jämfört med ett lågt kan leda till

Studiens syfte var att ta reda på tio utvalda förskollärares uppfattningar om begreppet fysisk aktivitet samt vilka förutsättningar de uppfattar att barn i förskoleverksamheten har

Section 5.1 contains lower bounds for CSP(B ∨ω ) and CSP(B ∨k ) based on the (strong) exponential time hypothesis, and Section 5.2, where we obtain lower bounds for Allen’s

Jag tänker också att precis som i tidigare forskning och historisk bakgrund i det aktuella ämnet så tycks det finnas ett stort intresse i att förändra barnens förutsättningar

Analysen resulterade i temat Fysisk aktivitet, något som berör föräldrar med fem tillhörande kategorier: Innebörden av begreppet fysisk aktivitet, Föräldrars resonemang om fysisk

Två förskollärare menade också att barn är fysiskt aktiva även när de målar eller pärlar och den sortens fysisk aktivitet finns ju utrymme för inomhus.. Vi tolkar detta som att