Naturvårdsverket 106 48 Stockholm. Besöksadress: Stockholm – Valhallavägen 195, Östersund – Forskarens väg 5 hus Ub. Tel: +46 10-698 10 00,
fax: +46 10-698 10 99, e-post: registrator@naturvardsverket.se Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +46 8-505 933 40,
orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: natur@cm.se Postadress: Arkitektkopia AB, Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/publikationer
Lodjur
FÖRVALTNINGSPLAN • Vilt • Lodjur
April 2013
Naturvårdsverket 106 48 Stockholm. Besöksadress: Stockholm - Valhallavägen 195, Östersund - Forskarens väg 5 hus Ub. Tel: +46 10-698 10 00,
fax: +46 10-698 10 99, e-post: registrator@naturvardsverket.se Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +46 8-505 933 40,
orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: natur@cm.se Postadress: Arkitektkopia AB, Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/publikationer
De stora rovdjuren, björn, varg, järv, lodjur och kungs-örn, är en del av den svenska faunan och riksdagen har beslutat att arterna ska finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i landet. Samtidigt påverkar de stora rovdjuren vardagen för många människor som lever och verkar i deras närhet och synen på deras före-komst är i vissa fall mycket polariserad.
I denna förvaltningsplan för lodjur redovisas vilka politiska målsättningar som gäller, vilka grundläggande principer för förvaltningsarbetet som identifierats, vilka förvaltningsåtgärder som planeras för att nå målen samt hur uppföljningen ska ske. Dessutom redovisas lodjurs-stammens utveckling och status, lodjurens betydelse för människor, hur förvaltningen är organiserad och vilka juridiska ramar som gäller samt vilken forskning som bedrivs om arten.
Lodjur
NATURVÅRDSVERKET 2013–2017
Internet: www.naturvardsverket.se/publikationer Naturvårdsverket
Tel: 010-698 10 00, fax: 010-698 10 99 E-post: registrator@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm
Internet: www.naturvardsverket.se ISBN 978-91-620-8648-0
© Naturvårdsverket 2013 Tryck: Arkitektkopia AB, Bromma 2013
Förord
De stora rovdjuren, björn, varg, järv, lodjur och kungsörn, är en del av den svenska faunan och riksdagen har beslutat att arterna ska finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i landet. Riksdagsbeslutet skedde i enlighet med Sveriges åtaganden gentemot art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Samtidigt påverkar de stora rovdjuren vardagen för många människor som lever och verkar i deras närhet och synen på deras förekomst är i vissa fall mycket polariserad.
Naturvårdsverket fastställde år 2000 nationella åtgärdsprogram för björn, varg järv och lo. Programmen fokuserade på bevarandeåtgärder för arterna och reviderades 2003. För kungsörn fastställde Naturvårdsverket i maj 2011 ett åtgärdsprogram.
Naturvårdsverket fick i juli 2011 regeringens uppdrag att redovisa en nationell förvaltningsplan för varg. I december 2011 fick Naturvårdsverket regeringens uppdrag att redovisa nationella förvaltningsplaner för björn, järv, lodjur och kungsörn. Förvaltningsplanen för varg redovisades i maj 2012.
I denna förvaltningsplan för lodjur redovisas vilka politiska målsättningar som gäller, vilka grundläggande principer för förvaltningsarbetet som iden-tifierats, vilka förvaltningsåtgärder som planeras för att nå målen samt hur uppföljningen planeras ske. Dessutom redovisas lodjursstammens utveckling och status, lodjurets betydelse för människor, hur förvaltningen är organiserad och vilka juridiska ramar som gäller för den samt vilken forskning som bedrivs om arten.
När denna förvaltningsplan redovisas har rovdjursutredningens slut-betänkande Mål för rovdjuren (SOU 2012:22) remissbehandlats men något politiskt ställningstagande har inte gjorts. Betänkandet innehåller flera förslag av betydelse för förvaltningen av de stora rovdjuren, bland annat förslag på ny ansvarsfördelning för beslut om nationella mål för rovdjursstammarnas utveckling.
Under arbetet med att ta fram förvaltningsplanen har samråd skett med berörda myndigheter och intresseorganisationer. Förvaltningsplanen har under vintern 2012/13 remissbehandlats. Av samråden och remissen har det framgått att flera berörda organisationer och myndigheter har invändningar mot den förvaltningsplan som nu fastställs. Bland annat har det framförts att redovisade mål för förvaltningsarbetet är för okonkreta, att referensvärden för gynnsam bevarandestatus saknas, samt att för lite utrymme ägnas åt och för lite hänsyn tas till rovdjursförekomstens socioekonomiska konsekvenser. När politiska ställningstaganden till den senaste rovdjursutredningen har gjorts samt när Naturvårdsverket redovisat bevarandestatus för björn, varg, järv och lodjur till EU-kommissionen avser Naturvårdsverket att uppdatera planen. Stockholm i mars 2013
Innehåll
Förord 3 SammaNFattNiNg 7 Politiska målsättningar 7 Adaptiv förvaltning 7 Delmål 8 rovdjurSpolitikeNS målSättNiNgar 10 Mål för lodjursstammens utveckling 11 Mål för förvaltningens inriktning 13 Naturvårdsverkets sammanfattning av politikens målsättningar 14övergripaNde priNciper För FörvaltNiNgSarBetet 15
Ekosystemansatsen – bevarande och hållbart nyttjande 15 Ekosystembaserad förvaltning 15 Adaptiv förvaltning 15 Regionaliserad förvaltning med lokal delaktighet 16
FörvaltNiNgeNS delmål För att Nå politikeNS målSättNiNgar 17
Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus 17 God samexistens mellan människa och lodjur 18
FörvaltNiNg För att Nå måleN 21
Skadeförebyggande åtgärder och ersättning för skador 23 Skadeförebyggande jakt – skyddsjakt 27 Populationsreglerande jakt – licensjakt 30 Åtgärder mot illegal jakt 32 Regionalt ansvar för förvaltningen 34 Vägledning och myndighetssamverkan 40 Kommunikation och delaktighet 43 Samverkan med Norge och Finland 47
uppFöljNiNg av FörvaltNiNgeN och kuNSkapSFörSörjNiNg 49
Övervakning av lodjursstammens status 49 Forskningsfinansiering och forskningsuppdrag 52 Uppföljning av förvaltningsarbetet 54
deN SveNSka lodjurSStammeN 56
Lodjursstammens utveckling och storlek 56 Lodjursstammens utbredning 59 Lodjursstammens genetik 60 Lodjursstammens status 61
mäNNiSkaN och lodjuret 64 Människors inställning till lodjur och lodjursförekomst 64 Skador orsakade av lodjur 65 Lodjurets påverkan på viltstammarna och vilt i hägn 68
Lodjursjakt 69 Rovdjursturism 69 FörvaltNiNgeNS ramar 70 Internationella konventioner 70 EU-lagstiftning 72 Svensk lagstiftning 73 FörvaltNiNgeNS orgaNiSatioN 77
Aktörer och deras ansvar 77
ForSkNiNg 82
Forskning om lodjur 82 Förvaltningsrelevant kunskapsöversikt och framtida forskningsbehov 83 Forskning kring rovdjursförvaltning 83 Attityder till lodjur och rovdjursförvaltning 84
källFörteckNiNg 86
Bilaga 1 Sammanställning över styrande och vägledande dokument för
lodjursförvaltningen 89
Sammanfattning
Lodjuret är en del av den svenska faunan och riksdagen har beslutat att arten ska finnas i så stort antal att den långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Det åligger Sverige även att i enlighet med art- och habitatdirektivet verka för att den svenska lodjursstammen uppnår respektive bibehåller en gynnsam bevarandestatus. Lodjuret påverkar vardagen för en del människor som lever och verkar i dess närhet, samtidigt som dess förekomst uppskattas av många. Denna förvaltningsplan är ett led i arbetet med att fortsätta den framgångsrika förvaltning av lodjur som Sverige har haft och att hantera de nya utmaningarna som förvaltningen av lodjursstammen står inför.
Politiska målsättningar
Den svenska rovdjurspolitiken styrs huvudsakligen av riksdagsbesluten om en sammanhållen rovdjurspolitik 2001 och om en ny rovdjursförvaltning 2009. Besluten är styrande för förvaltningen av bland annat lodjur. De politiska mål-sättningarna i riksdagsbesluten kan sammanfattas med att
• det ska finnas en långsiktigt livskraftig lodjursstam med gynnsam bevarandestatus och
• det ska råda en god samexistens mellan människa och lodjur.
Adaptiv förvaltning
Förvaltningen av lodjursstammen är komplex och i delar beroende av faktorer som är svåra att förutse. Förvaltningen behöver därför vara adaptiv (se figur 1). Det innebär att delmål sätts upp och nödvändiga åtgärder vidtas för att uppnå de övergripande målen. Utvecklingen övervakas och utvärderas sedan löpande och nödvändiga justeringar i förvaltningsarbetet görs. En fungerande adaptiv förvaltning förutsätter också att ny kunskap erhålls och görs tillgänglig.
Övervakning
Målsättning
Åtgärder
Kunskap
§
Utvärdering
Figur 1. Schematisk beskrivning av den adaptiva förvaltningen.
Delmål
Naturvårdsverket har i förvaltningsplanen brutit ned rovdjurspolitikens övergripande målsättningar för lodjursförvaltningen till sex olika delmål (se figur 2).
För att nå delmålen krävs ett antal aktiva förvaltningsåtgärder. I stort innebär planerade åtgärder att det förvaltningsarbete som redan sker idag fortsätter. Den samlade förvaltningen av lodjursstammen (figur 2) består av de övergripande målen, delmålen och olika planerade åtgärder som syftar till att nå de övergripande målen. För att möjliggöra en ekosystembaserad adaptiv förvaltning sker även en kontinuerlig kunskapsuppbyggnad genom forskning på lodjursförvaltning, lodjuret, andra rovdjur och bytesdjuren. Det utvecklas även ett system för uppföljning genom löpande övervakning av den svenska lodjursstammen.
Figur
2. Schematisk bild över hur planerade åtgärder kopplar till mål och delmål.
MÅL DELMÅL ÅTGÄRDER FÖRV AL TNINGENS KUNSKAPSGRUND
Övervakning av lodjurstammens utveckling
Forskning om biologiska, samhälls- och beteendevetenskapliga aspekter
Långsiktigt livskraftig stam (gynnsam bevarandestatus)
Tillräckligt stor
stam och utbredning
Ingen illegal jakt Minskade skador Jämnare utbredning Legitim förvaltning
Skadeföre-byggande åtgärder inkl. skyddsjakt
Licensjakt
Ersättning för skador
Kommunikation och delaktighet
Regionalt ansvar
Vägledning och myndighetssamverkan
God genetisk
status
Internationell samverkan inkl. populations- baserad förvaltning Åtgärder mot illegal jakt
Rovdjurspolitikens målsättningar
Rovdjurspolitiken styrs huvudsakligen av 2001 års riksdagsbeslut om en sam-manhållen rovdjurspolitik och 2009 års riksdagsbeslut om en ny rovdjurs-förvaltning. Riksdagsbesluten styr förvaltningsarbetet, men även beslutens förarbeten, till exempel de aktuella propositionerna, utgör viktig vägledning.
Riksdagen beslutade den 29 mars 2001 om en sammanhållen rovdjurspolitik och beslutet utgör fundamentet i den svenska rovdjurspolitiken. I propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr 2000/01:174) presenterar regeringen en rovdjurspolitik som ska säkerställa att björn, varg, järv, lo och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Propositionen föregicks av Rovdjursutredningen som arbetade under 1998–1999 och presenterade ett delbetänkande i maj 1999 Skyddsjakt på varg (SOU 1999:50) och slutbetänkandet i januari 2000 Sammanhållen rovdjurspolitik (SOU 1999:146).
Den 21 oktober 2009 beslutade riksdagen om en ny rovdjursförvaltning och beslutet innebär en vidareutveckling av den svenska rovdjurspolitiken. I propositionen En ny rovdjursförvaltning (prop. 2008/09:210, bet
2009/10:MJU8, rskr 2009/10:7) presenterar regeringen en förvaltning av rov-djuren som innebär en ökad regionalisering med lokalt inflytande. Förslagen innebar bland annat att Naturvårdsverket får delegera beslut om skydds- och licensjakt till länsstyrelserna, att särskilda viltförvaltningsdelegationer etableras vid länsstyrelserna, att tre rovdjursförvaltningsområden etableras och att Naturvårdsverket fastställer miniminivåer för rovdjursstammarna inom varje förvaltningsområde. Vidare presenterar regeringen nya målsättningar för vargstammens utveckling. Målsättningarna innebar bland annat en till-fällig begränsning av vargstammens tillväxttakt och åtgärder för att stärka vargstammens genetiska status. Propositionen föregicks av Utredningen om de stora rovdjuren som arbetade under 2006–2007 och presenterade sitt slut-betänkande Rovdjuren och deras förvaltning (SOU 2007:89) i december 2007.
Regeringen beslutade i juni 2010 att tillsätta en utredning som skulle utvärdera de långsiktiga målen för stammarna av de stora rovdjuren, analysera utfallet av den regionaliserade förvaltningen, analysera behov av ytterligare åtgärder för att förbättra vargstammens genetiska status samt ge förslag på åtgärder i övrigt som förbättrar samexistensen mellan människa och rovdjur. Utredningen presenterade i april 2011 delbetänkandet Rovdjurens bevarande-status (SOU 2011:37) och i april 2012 slutbetänkandet Mål för rovdjuren (SOU 2012:22).
Mål för lodjursstammens utveckling
övergripande mål
2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik hade det över-gripande målet ”att svenska staten skall ta ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga utbrednings-områden. I likhet med de 15 nationella miljökvalitetsmålen är ambitionen att detta övergripande mål skall nås inom en generation.”
Det nuvarande systemet med miljökvalitetsmål infördes genom att riksdagen antog propositionen Svenska miljömål – Miljöpolitik för ett hållbart samhälle (prop. 1997/98:145). En utgångspunkt var det övergripande målet för miljö-politiken – att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. I den propositionen finns inget tydligt svar på frågan vad begreppet en generation innebär. Som skäl till sin bedömning angav den dåvarande regeringen tidsintervallet ”omkring 2020–2025” (s. 19–20).
miniminivå
2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik innebar att nationella miniminivåer infördes för björn, lodjur och kungsörn:
”Miniminivån anger vilken förvaltningsstrategi som bör tillämpas och är inte ett mått på vilket antal individer som är önskvärt av en art. Målet för förvaltningen är att arterna skall öka i antal utöver respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan. Om antalet djur av en art sjunker under miniminivån bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Så länge en art befinner sig
över miniminivån bör emellertid större hänsyn tas till motstående intressen.”1
För lodjur fastställde riksdagsbeslutet att:
”Miniminivån för lodjursstammen i Sverige skall vara 300 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal av ca 1 500 individer. Målet skall vara att antalet lodjur i landet som helhet inte skall minska. Målet för lodjursstammens utbredning skall vara att arten skall finnas såväl inom som utanför renskötselområdet men att huvuddelen av stammen skall
finnas utanför renskötselområdet.”2
2009 års riksdagsbeslut om en Ny rovdjursförvaltning innebar följande tillfälliga miniminivå för lodjur:
”Riksdagen godkänner en miniminivå för lodjursstammen i landet som – fram till dess att utvärderingen om etappmålen och målnivåer m.m. är avslutad – innebär att antalet årliga föryngringar inom Sverige kan variera
1 S. 26 f i propositionen.
ned till 250 föryngringar, vilket motsvarar cirka 1 250 individer, under förutsättning att spridningen fortsätter i södra Sverige och att lodjurs-stammens bevarandestatus inte äventyras, att antalet lodjur inom ren-skötselområdet får minska med hänsyn till rennäringens intressen och det samlade ökande rovdjurstrycket, att en minskning av antalet lodjur inom renskötselområdet under denna tid inte behöver motsvaras av samma ökning utanför renskötselområdet, och att lodjursstammen i mellersta Sverige kan tillåtas minska med hänsyn till det samlade rovdjurstrycket
och vikande stammar av bytesdjur.”3
Regeringen angav i propositionen att antalet föryngringar bör tillåtas minska
”fram till dess utvärderingen om etappmålen är behandlad”4. Det är idag
oklart när utvärderingen, det vill säga Rovdjursutredningen kommer att
vara behandlad5.
populationsmål
För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs bland annat att ett referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Med referens värde avses den storlek som populationen minst måste ha för att på lång sikt garantera populationens livskraftighet. Att gynnsam bevarandestatus för lodjursstammen ska bibehållas eller återställas innebär därmed att populationen minst ska uppgå till referensvärdet för gynnsam population.
utbredningsmål
Riksdagen beslutade 2001 att de stora rovdjuren ska finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till ”sina naturliga utbredningsområden”. I propositionen till riksdagen angav regeringen att naturliga utbredningsområden innebar ”områden som i dag är sådana
att respektive art kan leva och reproducera sig där”6. Vidare angavs följande
begränsning av huvudregeln om spridning till naturliga utbredningsområden: ”I områden där riskerna för angrepp på människor och andra olyckor är störst bör man i förvaltningen försöka hindra en etablering eller i varje fall minska antalet djur. Också i områden där en art gör stor skada bör antalet djur minskas. För de arter som inte nått upp till etappmålet bör dock en förutsättning för sådan skyddsjakt vara att det kan konstateras att stammen som helhet i landet har en positiv utveckling. Detsamma gäller om en art minskat i antal så att den befinner sig under miniminivån. Inom renskötselområdet bör rovdjursstammarnas utveckling styras så att ordnad
renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby.”7
3 S. 30 i propositionen. Inga ändringar i riksdagens utskottsberedning och votering. 4 S. 30 i propositionen.
5 Utredningen lämnade sitt slutbetänkande i april 2012. 6 S. 26 i propositionen.
För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs att ett referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Ett referensvärde för artens utbredningsområde är det område som krävs för att arten ska kunna uppnå gynnsam bevarandestatus.
Mål för förvaltningens inriktning
regionalt ansvar för och lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen
Regeringen angav följande i propositionen En ny rovdjursförvaltning: ”Det regionala ansvaret för förvaltningen av rovdjur och annat vilt behöver stärkas och det lokala inflytandet över förvaltningen behöver öka. Det har stor betydelse för acceptansen för rovdjursförvaltningen att det finns möjligheter till ett verkligt inflytande över förvaltningens riktlinjer
och principer.”8
Förslag i propositionen som ledde till ett ökat regionalt ansvar och lokalt inflytande var den utökade delegeringen av beslut om jakt till länsstyrelserna och etableringen av partssammansatta viltförvaltningsdelegationer vid läns-styrelserna.
adaptiv förvaltning
Regeringen angav i propositionen En ny rovdjursförvaltning att rovdjursför-valtningen ska präglas av ett s.k. adaptivt arbetssätt:
”Stora rovdjurs antal och utbredning ändras ständigt. Etablering av rov-djur i helt nya områden går långsamt och rovrov-djursstammarnas utveckling är beroende av ett stort antal olika faktorer som är svåra att förutsäga. Rovdjursförvaltningen måste därför präglas av ett arbetssätt där förvalt-ningens åtgärder ständigt anpassas till det som sker i naturen, s.k. adaptiv
förvaltning.”9
Skador
Dagens svenska system för ersättning av viltskador baseras till stora delar på regeringens proposition Om jakt och viltvård (prop. 1991/92:9). I propositionen gör det ansvariga statsrådet följande övervägande:
”Respekten för naturen och dess givna regler måste prägla synen på kon-flikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet. Detta innebär att viltskador inte helt kan undvikas. En alltför hög grad av tålighet kan emeller tid inte krävas av dem som drabbas av skador. Principen bör dock
vara att viltskador skall förebyggas.”10
8 S. 25 i propositionen. 9 S. 24 i propositionen. 10 S. 43 i propositionen.
I propositionerna Sammanhållen rovdjurspolitik och En ny rovdjursförvaltning
anges att respektive regering anser att denna princip fortfarande ska gälla.11
Naturvårdsverkets sammanfattning av politikens
målsättningar
För att underlätta arbetet med den nationella förvaltningen av stora rovdjur och tydliggöra vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att uppnå olika delar av rovdjurspolitikens målsättningar sammanfattar Naturvårdsverket här på ett övergripande sätt politikens målsättningar.
Den svenska rovdjurspolitiken har målsättningen att arterna långsiktigt ska finnas kvar i landet samt att en gynnsam bevarandestatus ska bibehållas eller återställas. Målsättningen kan sammanfattas på följande sätt:
Det ska finnas långsiktigt livskraftiga stammar av stora rovdjur med gynn-sam bevarandestatus
Riksdagsbesluten saknar tydliga övergripande målsättningar för samexisten-sen mellan människa och stora rovdjur. De ovan citerade utdragen ur pro-positionerna och de åtgärder som beskrivs i propro-positionerna visar emellertid sammantaget att det finns en övergripande målsättning om en god samexis-tens mellan stora rovdjur och människan.
Det ska råda en god samexistens mellan människa och stora rovdjur.
Övergripande principer för
förvaltningsarbetet
Ekosystemansatsen – bevarande och
hållbart nyttjande
Allt förvaltningsarbete innebär en avvägning mellan olika intressen. Såväl de övergripande målsättningarna för rovdjurspolitiken som den
ekosystem-ansats som har sitt ursprung i konventionen om biologisk mångfald12 innebär
en strävan efter en kombination av bevarande och nyttjande av biologisk mångfald. Ekosystemansatsen erkänner att människan är en viktig del av många ekosystem och poängterar att alla berörda i samhället bör vara med när målen för förvaltningen formuleras.
Ekosystembaserad förvaltning
De stora rovdjurens expansion ställer nya krav på den samlade viltförvaltningen. Eftersom stora rovdjur och deras bytesdjur påverkar varandras förekomst kan rovdjursförvaltningen inte isoleras från annan viltförvaltning utan måste ha ett ekosystembaserat angreppssätt. En fungerande förvaltning kräver en grundläggande förståelse för hur systemet med de förvaltade resurserna fungerar. Denna förståelse omfattar bland annat kunskap om samspelet mellan stora rovdjur, deras konkurrenter och bytesdjur. Vidare finns det ett behov av kunskap om vilka förändringar som sker på grund av naturliga variationer och vilka förändringar som orsakats av förvaltningsåtgärder.
Adaptiv förvaltning
Även om en fungerande ekosystembaserad förvaltning förutsätter en grund-läggande förståelse för systemet som förvaltas kan inget förvaltningssystem vara så precist att det i detalj kan förutse hur detta dynamiska och komplexa system kommer att utvecklas. Av detta skäl krävs det en adaptiv förvaltning som kontinuerligt inhämtar ny kunskap om rovdjuren, bytesdjuren och även kontinuerligt utvärderar effekterna av genomförda förvaltningsåtgärder samt återför vunna erfarenheter in i den framtida förvaltningen.
En adaptiv och flexibel förvaltning definierar först övergripande mål för de områden som ska förvaltas. I nästa steg beslutar förvaltningen om delmål och åtgärder för att uppnå de övergripande målen. Under förvaltningsarbetet sker en löpande övervakning av utvecklingen och återkommande justeringar av förvaltningsarbetet. Sådana justeringar kan ske om planerade åtgärder inte visade sig ha avsedd effekt, om omvärldsfaktorer förändras eller om ny kunskap tillkommer. Figur 1 åskådliggör dynamiken i den adaptiva förvaltningen.
Figur 1. Schematisk bild över den adaptiva förvaltningen.
Det är Naturvårdsverkets utgångspunkt att förvaltningen av stora rovdjur ska vara adaptiv.
Regionaliserad förvaltning med lokal delaktighet
En framgångsrik förvaltning av stora rovdjur underlättas av ett tydligt regionalt ansvar för förvaltningen med ett lokalt inflytande. Ett regionalt ansvar för förvaltningsarbetet ligger i linje med subsidiaritetsprincipen, som syftar till att förvaltningsbeslut tas så nära medborgarna som möjligt.
En regionaliserad förvaltning med ett lokalt inflytande skapar förutsättningar för en stärkt dialog med medborgarna. Vidare underlättar den regionaliserade förvaltningen, genom att vara närmare såväl rovdjur som berörda människor, ett adaptivt arbetssätt.
Ur såväl ett aktörs- som ett ekosystemperspektiv är det i många fall den samlade påverkan som flera rovdjursarter har på till exempel näringar eller stammar av bytesdjur som är relevant snarare än den enskilda rovdjursartens påverkan. Det är i huvudsak den regionaliserade förvaltningen som kan ta ett helhetsgrepp om den samlade påverkan som olika rovdjursarter har för
en näring eller i ett område13.
13 Ett viktigt verktyg för detta är den regionala rovdjursförvaltningsplan som länsstyrelsen tar fram.
Övervakning
Målsättning
Åtgärder
Kunskap
§
Utvärdering
Förvaltningens delmål för att nå
politikens målsättningar
Naturvårdsverket har delat upp de övergripande målsättningarna i rovdjurs-politiken till ett antal delmål för förvaltningsarbetet. Även om delmålen här sammanställts och formulerats av Naturvårdsverket återfinns flertalet av del-målen som målsättningar i tidigare riksdagsbeslut eller förarbeten till riksdags-besluten.
Till varje delmål anges hur uppföljningen av arbetet mot delmålet och de övergripande målsättningarna ska ske. För vissa delmål saknas heltäckande kunskap om situationen som ska följas upp. För dessa används indikatorer för att bedöma hus arbetet mot delmålet fortskrider.
Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam
bevarandestatus
Politikens målsättning om en långsiktigt livskraftig lodjursstam med gynnsam bevarandestatus kan delas upp i ett delmål om stammens storlek och utbredning samt ett delmål om god genetisk status.
tillräckligt stor stam och utbredning
Riksdagsbesluten om den nationella rovdjurspolitiken inbegriper en nationell miniminivå på 300 årliga föryngringar och en tillfällig miniminivå på
250 årliga föryngringar fram till dess att betänkandet Mål för rovdjuren14
är färdigbehandlat.
Lodjurets bevarandestatus påverkas huvudsakligen av antalet lodjur och deras utbredningsområde, som därför minst bör uppgå till ett fastställt referens-värde för populationen respektive utbredningsområdet. Sådana fastställda referensvärden saknas idag. Referensvärdena används i rapporteringen av arters bevarandestatus till EU-kommissionen. Referensvärden kommer att ha fastställts inför nästa rapportering till EU-kommissionen som sker i juni 2013.
UPPFöLJNINg AV DELMÅLET
Den aktuella nationella miniminivån kan följas upp med data från den pågående övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning.
Eftersom det saknas fastställda referensvärden för populationen och utbredningsområdet går det för tillfället inte att fastställa hur delmålet ska följas upp. Den pågående övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning, som genererar data om såväl antal föryngringar som artens utbredning, bedöms vara tillräcklig för att följa upp delmålet.
god genetisk status
Lodjursstammens bevarandestatus påverkas långsiktigt av i vilken utsträckning det finns ett genetiskt utbyte mellan den skandinaviska och den så kallade
karelska lodjurspopulationen i Finland och västra Ryssland15. Utbytet mellan
populationerna verkar vara begränsat16, men det saknas en god kunskap om
dess omfattning. Innan delmålet konkretiseras bör därför en närmare kart-läggning av det genetiska utbytet ske.
UPPFöLJNINg AV DELMÅLET
Det finns idag en förhållandevis bristfällig bild av den skandinaviska lodjurspopulationens genetiska situation. Prover från döda lodjur finns lagrade i en provbank och kan användas för DNA-analys. genetiska data från fältinventering finns samlade i en gemensam svensk-norsk databas och bedöms kunna ligga till grund för nödvändig uppföljning.
God samexistens mellan människa och lodjur
För politikens målsättning om en god samexistens mellan människa och lodjur kan delmål om minskade skador, jämnare utbredning, ingen illegal jakt samt legitim förvaltning sättas upp.
minskade skador
De skador lodjur åsamkar främst rennäring och fåravel är de viktigaste källorna till konflikter mellan människa och lodjur. Minskade skador är därför ett viktigt delmål för att uppnå en god samexistens mellan människa och lodjur.
En konkretisering av delmålet bör formuleras som till exempel att antalet lodjursangrepp på fårbesättningar ska minska med en viss procentsats till
ett visst år17.
UPPFöLJNINg AV DELMÅLET
Då skador kan mätas på olika sätt är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas.
– Antal lodjursangrepp på får
Indikatorn kan årligen följas upp med hjälp av Viltskadecenters samman-ställning av viltskadestatistik. Antalet angrepp ett visst år påverkas i relativt stor utsträckning av slumpmässig mellanårsvariation. Av detta skäl bör upp-följningen ske genom att det genomsnittliga antalet angrepp för de föregående tre åren beräknas.
15 Se s. 44 Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores. 16 von Arx 2012.
Då ersättningen för lodjurens skador på rennäringen sker i form av ersättning för olika typer av förekomst av lodjur saknas det statistik över det totala antalet lodjursangrepp på ren.
jämnare utbredning
Den svenska lodjursstammen har idag en stor utbredning i norra och mellersta Sverige. ökningen i södra Sverige går långsamt. Den långsamma ökningen i söder påverkar möjligheterna att minska lodjursförekomsten i de mellersta och norra delarna av landet.
En konkretisering av delmålet kan formuleras som till exempel att antalet län i det södra rovdjursförvaltningsområdet med föryngringar av lodjur senast ett visst år ska ha ökat till ett visst antal samt att antalet föryngringar av lodjur i län med tätast lodjursstam senast ett visst år ska ha minskat till ett visst antal. Det bedöms inte möjligt att konkretisera delmålet förrän ett referensvärde för populationen fastställts.
UPPFöLJNINg AV DELMÅLET
Det är inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas.
• Antal län med föryngringar av lodjur i södra rovdjurs förvaltningsområdet
• Antal föryngringar av lodjur per län i norra, mellersta och södra rovdjursförvaltningsområdet
• Antal föryngringar av lodjur i de län i mellersta rovdjursförvaltnings-området som har tätast lodjursstam.
• Andel av den svenska stammen i respektive rovdjurs förvaltningsområde.
Indikatorerna kan följas upp med hjälp av resultatet från den årliga övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning.
ingen illegal jakt
Illegal jakt efter lodjur är, i likhet med annan kriminell verksamhet, oaccep-tabel. Förekomsten av illegal jakt visar att arbetet för en god samexistens och en upphörd illegal jakt måste fortgå.
INDIKATORER FöR UPPFöLJNINg AV DELMÅLET
Det ligger i den illegala jaktens natur att den är svår att mäta. Därför är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indi-kator kan användas.
– Uppskattad omfattning av dödlighet orsakad av illegal jakt.
Indikatorn uppskattad dödlighet orsakad av illegal jakt kräver långa tidsserier och bör därför inte följas upp årligen. En uppföljning planeras att initieras senast 2016.
legitim förvaltning
En legitim förvaltning är en förvaltning som uppfattas som rättmätig eller berättigad av allmänheten och berörda intressegrupper. Legitimitet i förvalt-ningen är en förutsättning för att det ska finnas förtroende för de åtgärder som genomförs. Om förtroendet för rovdjursförvaltningen är lågt inom ett område kan detta leda till ett försvårat förvaltningsarbete. Det kan till exempel krävas extra stora informationsinsatser eftersom förvaltningsåtgärder ständigt ifrågasätts. Vidare kan viktiga samarbeten med förvaltningsmyndigheten avslutas i protest, detta har i vissa områden skett i fråga om eftersök av trafik-skadat vilt. Legitim förvaltning av lodjur är därför ett viktigt delmål för att nå en god samexistens mellan människa och lodjur.
INDIKATORER FöR UPPFöLJNINg AV DELMÅLET
Det är inte möjligt att med ett absolut mått mäta en förvaltnings legitimitet. Därför är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas:
• Andel av den svenska befolkningen som uppger sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av lodjur i landet
• Andel av befolkningen som lever i län med tät lodjursstam som uppger sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av lodjur • Andel av befolkningen som anser att Naturvårdsverket respektive
länsstyrelsen ska vara med och bestämma hur rovdjuren ska skötas. Indikatorerna kan följas upp genom upprepade attitydundersökningar.
Förvaltning för att nå målen
I detta kapitel redovisas vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att nå rovdjurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål. I stort innebär beskrivningen en redogörelse för det förvaltningsarbete som redan sker idag och som planeras fortsätta. I de fall kompletterande åtgärder planeras, redovisas dessa särskilt.
generellt kan sägas att problembilden när det gäller lodjur är mycket olika i Sveriges tre rovdjursförvaltningsområden.
• I norra området ligger fokus på hur renskötselns problem med lodjur kan minskas på bästa sätt.
• I mellersta området är lodjurens påverkan på rådjursstammen av central betydelse, samtidigt som lodjursinventeringarna försvåras av att förvaltningen av varg kräver en mycket stor del av resurserna. • I södra området är den stora utmaningen att få en god tillväxt på
lodjursstammen. I det praktiska förvaltningsarbetet ligger tonvikten på svårigheterna att över huvud taget kunna inventera lodjur och på hur man hanterar frågor kring skyddsjakt i en liten population och kring förebyggande av skador i vilthägn.
Sammanfattningsvis behandlas här följande åtgärdsområden för att nå rov-djurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål:
• Skadeförebyggande åtgärder • Skadeförebyggande jakt – skyddsjakt • Populationsreglerande jakt – licensjakt • Åtgärder mot illegal jakt • Regionalt ansvar för förvaltningen • Kommunikation och delaktighet • Samverkan med Norge och Finland
Av figur 2 framgår hur åtgärderna i första hand förväntas påverka de olika delmålen och, indirekt, de övergripande målen.
Figur
2. Schematisk bild över hur planerade åtgärder kopplar till mål och delmål.
MÅL DELMÅL ÅTGÄRDER FÖRV AL TNINGENS KUNSKAPSGRUND
Övervakning av lodjurstammens utveckling
Forskning om biologiska, samhälls- och beteendevetenskapliga aspekter
Långsiktigt livskraftig stam (gynnsam bevarandestatus)
Tillräckligt stor
stam och utbredning
Ingen illegal jakt Minskade skador Jämnare utbredning Legitim förvaltning
Skadeföre-byggande åtgärder inkl. skyddsjakt
Licensjakt
Ersättning för skador
Kommunikation och delaktighet
Regionalt ansvar
Vägledning och myndighetssamverkan
God genetisk
status
Internationell samverkan inkl. populations- baserad förvaltning Åtgärder mot illegal jakt
Skadeförebyggande åtgärder och ersättning
för skador
Syftet med det skadeförebyggande arbetet är att minska skadorna orsakade av fredat vilt, att skapa större tolerans för rovdjur och att härigenom underlätta deras spridning. Arbetet bedrivs dels genom rådgivning om och utveckling av skadeförebyggande åtgärder, dels genom ett särskilt bidrags- och
ersätt-ningssystem18 för skador orsakade av fredat vilt. Verksamheter med fritt
betande tamdjur, främst rennäring och fäboddrift, samt uppfödning av hjort i vilthägn är särskilt skadeutsatta och svåra att skydda mot rovdjurs angrepp. För dessa verksamheter finns det ett stort behov av att vidareutveckla
skadeföre byggande åtgärder.
rådgivning, utveckling och utvärdering
Skadeförebyggande åtgärder består dels av permanenta åtgärder för att lång-siktigt minska risken för rovdjursskador, dels av så kallade akuta åtgärder för att minska risken för ytterligare skador direkt efter ett angrepp. Långsiktiga åtgärder kan planeras in i det långsiktiga förvaltningsarbetet och akuta åtgärder kräver planerad beredskap på länsnivå.
På uppdrag av Naturvårdsverket publicerar Viltskadecenter råd och infor-mation om vilka skadeförebyggande åtgärder som är lämpliga att vidta vid olika typer av näringsverksamheter. Detta sker i form av faktablad, broschyrer och rapporter som är tillgängliga för myndigheter, organisationer och enskilda personer till exempel på Viltskadecenters hemsida. Centret håller även utbild-ningar i skadeförebyggande åtgärder, exempelvis stängsling.
För att förebygga angrepp på betesdjur används främst rovdjursavvisande stängsel. Åtgärden anses dock vara mindre effektiv när det gäller lodjur.
För verksamheter med fritt betande tamdjur, till exempel rennäring och fäboddrift, är utvecklingsbehovet för skadeförebyggande åtgärder avsevärt större än för verksamheter med hägnade djur. Sametinget är ansvarig myn-dighet för viltskador på ren och har utförligt sammanställt olika skadeföre-byggande åtgärder för rennäringen. De beskrivna åtgärderna är sådana som innebär särskilda renskötselåtgärder, som till exempel flytt av renar, sändar-märkning av renar och kalvning i hägn. Vidare beskriver Sametinget åtgärder som direkt berör rovdjuren, till exempel sändarmärkning av rovdjur, flytt av
rovdjur och olika former av jakt.19 Sveriges lantbruksuniversitet har i
novem-ber 2012 fått ett regeringsuppdrag att undersöka hur kalvning i hägn och
18 Systemet regleras av viltskadeförordningen (2001:724) och förordningen (2007:481) om stöd
för landsbygdsutvecklingsåtgärder. Förordningarna kompletteras av Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) om bidrag och ersättningar för viltskador enligt 11 och 12 §§ viltskadeförordningen (2001:724), Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2012:1) om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:42) om kompensationsbidrag, miljöersättningar och miljöinvesteringar och Sametingets föreskrifter (STFS 2007:9) om bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i samebyar.
områdesinriktad jakt i kalvningsområde för ren påverkar överlevnaden i ren-hjorden (L2012/2817). Uppdraget ska slutredovisas den 15 december 2016.
Viltskadecenter bedriver ett flertal projekt med målet att utveckla och utvärdera skadeförebyggande åtgärder. Det handlar bland annat om att minska risken för angrepp på hägnade tamdjur och tamdjur på fritt bete. Viltskadecenter gör även prognoser om skaderisker för kommande år.
rovdjursakutgrupper
Under åren 2006 till 2010 fick länsstyrelserna i Dalarna och Värmlands län medel för att etablera och driva så kallade rovdjursakutgrupper. Akutgruppernas uppdrag var främst att snabbt rycka ut vid rovdjurangrepp eller oro för angrepp
vid förekomst av rovdjur.20 Verksamheten har utvärderats av Naturvårdsverket21.
Ett resultat av utvärderingen är att medlen från och med 2011 fördelas till samt-liga berörda länsstyrelser.
viltskadeersättningssystemet
Viltskadeersättningssystemet innehåller två huvudkomponenter, medel för skadeförebyggande åtgärder och ersättning för redan inträffade skador.
MEDEL TILL SKADEFöREByggANDE ÅTgÄRDER
Med undantag för renägare kan enskilda tamdjursägare som bedriver närings-verksamhet ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos länsstyrelsen. Bidrag får endast beviljas till åtgärder som har dokumenterad skadeförebyg-gande effekt eller till utveckling av åtgärder som bedöms kunna ge tillräckliga
skadeförebyggande effekter22.
Medel för bidrag till rovdjursavvisande stängsel på blocklagd mark, det vill säga jordbruksmark som är registrerad för miljöstöd, beviljas av medel från Jordbruksverket som ett miljöstöd inom Landsbygdsprogrammet. Medel till andra förebyggande åtgärder och åtgärder på icke-blocklagd mark beviljas ur viltskadeanslaget som fördelas av Naturvårdsverket till länsstyrelserna.
Samebyar kan ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos Sametinget. Bidrag ska beviljas endast för åtgärder som normalt inte ingår i renskötseln. Bidragsbeloppet dras av från den ersättningen för rovdjursföre-komst som samebyn är berättigad till (se nedan).
20 Beslutet om medel för akutgrupper återfinns i regleringsbrevet till Sametinget år 2006 vari man
kan läsa att rovdjursakutgruppernas uppgift är att omgående vidta åtgärder för att minimera skadeverkningar vid förekomst av stora rovdjur, upprätta en effektiv kontaktväg till Naturvårdsverket, verkställa beslut om skyddsjakt eller bortdrivande av stora rovdjur, tillhandahålla information om ersättningar vid skador orsakade av stora rovdjur, samt informera om länsstyrelsens arbete med stora rovdjur på lokal nivå.
21 Naturvårdsverkets rapport 6330 2010.
ERSÄTTNINg VID SKADA
Under förutsättning att det inte varit möjligt att förebygga eller förutse skadan eller om särskilda skäl föreligger får länsstyrelsen lämna ersättning för skador orsakade av bland annat lodjur. Vid skador på tamdjur baseras ersättningen på rekommendationer från Viltskadecenter enligt vilka ersättning i de flesta fall motsvarar marknadsvärdet av djuret. Det bör påpekas att det finns ett stort behov av att öka kunskapen om sekundära skador av rovdjursangrepp. Sådana skador inkluderar bland annat förlorad arbetsinkomst, minskad avels-produktion och problem med samling av spridda djur. Många drabbade djur-ägare anser att deras kostnader för sekundära skador inte blivit ersatta.
Ersättning till samebyarna sker som ersättning för rovdjursförekomst, det vill säga för antalet rovdjur inom en sameby. Ersättningen ges utan ansökan. Ersättningen är i form av ett schablonbelopp och i fråga om lodjur grundar den sig på antalet föryngringar eller regelbunden eller tillfällig förekomst inom samebyns betesområde. Ersättningsystemet kan anses vara riskbaserat genom att det är risken för rovdjursangrepp som ersätts snarare än faktiska angrepp. Särskild ersättning kan även ges om ett eller flera rovdjur av en art inom ett begränsat område och under en begränsad tidsperiod dödar eller skadar ett stort antal renar, vilket kallas massdödande.
PRIORITERINg AV MEDEL FöR SKADEFöREByggANDE ÅTgÄRDER
Utifrån inträffade skador, förekomst av skadeutsatta verksamheter och före-komst av rovdjur planerar länsstyrelserna användningen av de medel som
länsstyrelsen årligen tilldelas23.
Bidrag till skadeförebyggande åtgärder ska användas på ett sådant sätt att de i största möjliga omfattning reducerar ett befintligt eller förväntat antal angrepp, samtidigt som en spridning till och etablering av lodjur i nya områden tillåts. Som stöd för denna prioritering har Naturvårdsverket utarbetat en
vägledning om förebyggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden24.
Vägledningen berör främst angrepp på fårbesättningar av varg, men antyder att även angrepp av lodjur och björn bör diskuteras i detta sammanhang.
Enligt Naturvårdsverkets vägledning bör medel till permanenta åtgärder, huvudsakligen rovdjursavvisande stängsel, främst prioriteras till åtgärder i områden med mindre än 50 fårbesättningar på 10 kvadratmil. I övrigt bör när det gäller lodjur medel till förebyggande åtgärder prioriteras till
• Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp
• Akuta och permanenta åtgärder till får eller getbesättningar i områden med återkommande eller fast förekomst av lodjur.
• Permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av lodjur vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren.
23 3 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16).
24 Vägledning – Prioritering av förebyggande åtgärder vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta områden
Statistik över beviljade bidrag och inträffade skador
Viltskadecenter publicerar årligen statistik över beviljade bidrag, inträffade skador och utbetald ersättning avseende skador som orsakats av fredade arter på andra tamdjur än ren. Lodjursskador på tamdjur har varierat mellan cirka 50 och 250 angripna djur årligen under perioden 1997–2011. Oftast var det får som angreps av lodjur.
Lodjursstammen i renskötselområdet är relativt stor. Renar är en viktig del av lodjurens diet och lodjur kan ställa till med stora problem för rennäringen, även om angreppen i sig oftast är relativt odramatiska för renhjordarna. Det finns idag ingen statistik över antalet lodjursdödade renar och det är relativt stora skillnader i bedömningar av hur stor skada lodjuren åsamkar rennäringen.
Bristanalys
RENNÄRINg
En stor utmaning för rovdjursförvaltningen är de skador som rovdjur orsakar i renskötselomtrådet. Skador i renskötselområdet är på grund av renskötselns karaktär ofta svårare att förutse och förebygga än skador på andra tamdjur än ren. En omständighet som motverkar skadeförebyggande åtgärder är att viltskadeförordningen anger att bidrag för att förebygga rovdjursskada på ren ska räknas av från ersättning för rovdjursförekomst. I praktiken innebär denna regel att inga samebyar ansöker om bidrag för skadeförbyggande åtgärder. Såväl Naturvårdsverket och Sametinget som den senaste rovdjursutredningen och länsstyrelserna i renskötselområdet har föreslagit förändrade regelverk som möjliggör bidrag till skadeförbyggande åtgärder i renskötselområdet. Det har
också identifierats behov till budgetförstärkningar25 för detta ändamål.
Såväl rennärings- som myndighetsrepresentanter har vid upprepade tillfällen påpekat att det är viktigt att beakta den samlade rovdjursproblematiken i en sameby och inte varje rovdjursart för sig. Länsstyrelsen har, inom ramen för sitt regionala ansvar för rovdjursförvaltningen, möjligheten att ta ett samlat grepp om förekomsten av de olika rovdjursarterna. gentemot rennäringen
kan detta arbete till exempel ske i form av samebyvisa rovdjursplaner26.
Härvid bör också relevant traditionell kunskap tas till vara.
Naturvårdsverket och Sametinget har lämnat ett gemensamt förslag till förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur som möjliggör mer riktade
åtgärder för att minska rennäringens förluster till följd av stora rovdjur.27
Förvaltningsverktyget ska tillämpas av landets samebyar och berörda läns-styrelser i rovdjursförvaltningen. Verktyget bygger, i linje med de nationella förvaltningsplanerna för stora rovdjur, på en adaptiv förvaltningsmodell. Vid behov kommer de nationella förvaltningsplanerna att revideras efter att detta förslag om förvaltningsverktyg beretts av regeringen.
25 Sametinget och rovdjursutredningen föreslår att 5,1 mkr respektive 5 mkr årligen avsätts för bidrag till
skadeförebyggande åtgärder.
26 T.ex. det pågående arbetet med samebyvisa rovdjursplaner i Västerbottens län. 27 Sametinget och Naturvårdsverket 2013.
öVRIgT
Det har framförts från företrädare för tamdjursnäringar att rovdjursförvalt-ningen har för liten kunskap om och förståelse för näringarnas förutsättningar. Ett sätt att öka den ömsesidiga förståelsen för såväl näringars som rovdjurs-förvaltningens förutsättningar och för att förbättra dialogen är att anordna gemensamma seminarier i ämnet.
Naturvårdsverket har genom framförallt uppdragsverksamheten vid Viltskadecenter aktivt arbetat med skadeförebyggande frågor och vägledning. Ett viktigt dokument är Naturvårdsverkets vägledning för prioritering av före-byggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden. Det är angeläget att myn-digheternas bidragsgivning för skadeförbyggande åtgärder följs upp.
Rovdjursavvisande stängsel är inte lika effektiva mot lodjur som mot andra rovdjur och det finns därför ett behov av utveckling av skadeförebyg-gande åtgärder. Behovet är störst i det södra rovdjursförvaltningsområdet, där lodjursstammen är liten och utrymmet för skyddsjakt därmed är mindre.
I samband med lodjurens ökning i södra Sverige har lodjursangrepp i vilt-hägn ökat. Det finns ett behov av ökad kunskap om hur sådana angrepp kan förebyggas.
kompletterande åtgärder
Det skadeförebyggande arbetet fortsätter enligt vad som beskrivs ovan men med följande kompletterande åtgärder:
• Naturvårdsverket kommer under 2013 att initiera seminarier om förutsättningarna för olika näringar som påverkas av förekomst av stora rovdjur.
• Naturvårdsverket ska verka för att Viltskadecenter under 2013 sammanställer den kunskap om vilthägn och lodjur som idag finns och att denna kunskap sprids till berörda aktörer.
• Naturvårdsverket avser senast 2014 låta göra en uppföljning av viltskadeanslagets användning mot bakgrund av de ökande rovdjursstammarna och ambitionen att rov-djur ska sprida sig över landet.
Skadeförebyggande jakt – skyddsjakt
Skador av rovdjur ska i första hand förebyggas till exempel med rovdjurs avvisande stängsel. Det är dock inte alltid möjligt att inom rimliga gränser förebygga och undvika skador av lodjur. Därför är det i vissa fall nödvändigt att bedriva skyddsjakt efter vissa individer som orsakar eller riskerar att orsaka allvarliga skador. Om jakten riktas mot rätt individ är den en effektiv skadeförebyggande åtgärd.
Beslut om skyddsjakt
Naturvårdsverket får på eget initiativ eller efter ansökan av den som riskerar
att drabbas av skada besluta om skyddsjakt efter lodjur28. Förutsättningarna
för ett sådant beslut är att det inte finns någon annan lämplig lösning på pro-blemet, att skyddsjakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam beva-randestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde samt att något av de skäl som anges i 23 a § jaktförordningen föreligger.
Naturvårdsverket får överlämna rätten att besluta om skyddsjakt till
läns-styrelsen under vissa förutsättningar29. Se avsnittet om regionalt ansvar för
förvaltningen.
jaktens genomförande
Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för
jakten30. Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder
som får användas, inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll som kommer att ske.
För att jakten ska bli effektiv får myndigheten medge undantag från vissa förbud och bestämmelser som gäller vid jakt. Exempelvis kan användning av motordrivet fordon samt motordriven luftfarkost tillåtas. Jakten kan också tillåtas pågå utanför ordinarie jakttid på dygnet och med hjälp av belysning. Om djuret är försett med sändare kan sändarens positioner användas och bidra till att skyddsjakten kan genomföras effektivare med minskad risk för ytterligare skador.
Jakten leds av en jaktledare som utses av den myndighet som beslutar om
jakten. I vissa fall deltar personal från länsstyrelsen i jakten31.
annan avlivning av lodjur
Även polismyndigheten får låta avliva ett vilt djur som orsakar avsevärd skada eller antas vara farligt för människors säkerhet om det inte finns någon annan
tillfredsställande lösning32.
Det finns även vissa möjligheter för den enskilde tamdjursägaren att utan beslut från myndighet döda ett lodjur om det angriper tamdjur eller om det
finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp33. Det är dock enbart
till-låtet om det inte går att skrämma bort lodjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta angreppet.
28 23 b § jaktförordningen (1987:905). 29 24 § jaktförordningen.
30 9 b § jaktförordningen.
31 Den senaste rovdjursutredningen (SOU 2012:22) anser att länsstyrelserna på lämpligt sätt bör
verkställa och utföra beslutad skyddsjakt efter bland annat björn. För att täcka kostnaderna bör länsstyrelserna kunna begära extra medel från ett nationellt anslag. Förslaget kräver ett politiskt ställningstagande innan det kan genomföras.
32 9 § jaktlagen. 33 28 § jaktförordningen.
Vidare ger jaktlagstiftningen möjlighet för envar att avliva frilevande vilt som
är så skadat att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas34. Det händer ibland
att lodjur som skadats allvarligt i trafikolycka eller är kraftigt angripna av skabb avlivas med stöd av denna bestämmelse.
rapportering och utvärdering
Samtliga beslut om skyddsjakt som länsstyrelserna fattar samt utfallet av beviljade skyddsjakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Samtliga fall där enskilda personer fäller lodjur på eget initiativ ska rapporteras till
polis-myndigheten35.
Naturvårdsverkets bedömer fortlöpande hur möjligheten att på eget initiativ döda rovdjur vid angrepp på tamdjur påverkar lodjurens bevarandestatus. Hittills har Naturvårdsverket gjort bedömningen att bestämmelserna inte har påverkat lodjursstammens utveckling negativt.
Lodjur som fälls skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt. Obduktion av sådana djur ger myndigheter och forskare underlag för analyser av lodjurs-stammens status och utveckling.
Bristanalys
Naturvårdsverkets delegering av rätten att besluta om skyddsjakt efter
lodjur skedde första gången 200236. År 2010 skedde första delegeringen
enligt jaktlagstiftningens nuvarande utformning. Under våren 2012 har Naturvårdsverket tagit fram särskilda riktlinjer för beslut om skyddsjakt efter bland annat lodjur. Det är viktigt att en uppföljning av riktlinjernas tillämpning görs och att behov av vidareutveckling identifieras.
Naturvårdsverket har inte tagit fram någon sammanhängande och allmänt tillgänglig IT-lösning för att registrera beslut om jakt. Den nationella registre-ringen av jaktbeslut sker på en tekniskt enkel nivå. För att ha en överblick över gällande beslut och i förekommande fall länsstyrelsernas handlingsutrymme att ta skyddsjaktsbeslut har rovdjursförvaltningsområdena tagit fram egna regionala lösningar. Bristen på en gemensam registrering av myndighetsbeslut om jakt efter lodjur har lett till merarbete i form av parallella databaser och en bristande tillgänglighet för allmänheten.
Sedan hösten 2012 registreras djur som fällts vid jakt. i den svensk-norska rovdjursdatabasen Rovbase. Registreringen av döda djur i databasen är dock inte tydligt kopplad till jaktbeslut.
Det finns ett behov av en analys av effekten av skyddsjakt som skadeföre-byggande åtgärd. Vid behov bör analysen även föreslå metoder för att öka skyddsjaktens effektivitet.
34 40 b § jaktförordningen.
35 Den senaste rovdjursutredningen har föreslagit att sådana anmälningar istället ska ske till länsstyrelsen. 36 Till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Dalarnas, Värmlands,
Gävleborgs, Västra Götalands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län, enligt 26 § NFS 2002:19, som upphörde att gälla under 2010.
kompletterande åtgärder
Behovet av skyddsjakt hanteras enligt vad som beskrivits ovan men med följande kompletterande åtgärder:
• Naturvårdsverket kommer att följa upp och vid behov vidareutveckla de riktlinjer för länsstyrelsernas handläggning av skyddsjaktsärenden som har tagits fram under 2012. • Naturvårdsverket avser senast 2014 ha en anpassad IT-lösning för registrering av
beslut om jakt efter stora rovdjur samt jaktens utfall per jaktbeslut. Jaktbeslut och jaktutfall (antal fällda/påskjutna djur) ska vara tillgängliga för allmänheten. • Naturvårdsverket avser att senast 2014 initiera en studie av den samlade effekten
av skyddsjakt efter stora rovdjur.
Populationsreglerande jakt – licensjakt
Populationsreglerande jakt i syfte att reglera stammens täthet, storlek och till-växt, det vill säga licensjakt, är en komponent i förvaltningen av stora rovdjur. Jakten kan bidra till att minska konflikterna mellan lodjur och människa i de regioner där lodjurets förekomst är tät och på så sätt medverka till att accep-tansen för lodjuret som art i den svenska faunan bibehålls och att förtroendet för den beslutade rovdjurspolitiken ökar. Jakten kan reglera lodjursstammens numerär, täthet, utbredning och/eller tillväxt i olika delar av landet i syfte att nå uppsatta mål för antal och utbredning. Bland annat kan licensjakt användas som ett långsiktigt förebyggande verktyg för att minska behovet av skyddsjakt, framför allt i renskötselområdet.
Licensjakt efter lodjur ska ske under strängt kontrollerade former och på sådant sätt och i sådan omfattning att den inte påverkar förutsättningarna för att lodjursstammen ska bibehålla eller återfå en gynnsam bevarandestatus.
Beslut om licensjakt
Naturvårdsverket och länsstyrelser som omfattas av delegeringsbeslut får fatta beslut om licensjakt under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för lodjuret. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammens storlek och sammansättning och ske selektivt och under strängt
kontrollerade förhållanden37.
Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för
jakten38. Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder som får
användas, inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll
som kommer att ske. Naturvårdsverket har utarbetat föreskrifter39 som styr
och vägledning till stöd för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter lodjur.
37 23 c § jaktförordningen. 38 9 b § jaktförordningen.
39 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15) för länsstyrelsens beslut om licensjakt
jaktens genomförande
Licensjaktens genomförande regleras genom beslut som årligen tas av beslu-tande myndighet. Jaktens omfattning ska syfta till att uppfylla länsstyrelsens mål för förvaltningen av lodjur.
I Sverige bedrivs licensjakt efter lodjur med en i förväg för ett län eller del av län fastställd högsta avskjutningskvot. Jakt får ske med hagel och kulvapen klass 1 och 2. Jaktperioden infaller från 1 mars till 15 april i norra rovdjurs-förvaltningsområdet och till 31 mars i mellersta rovdjurs-förvaltningsområdet. I södra förvaltningsområdet tillåts för närvarande endast skyddsjakt. Jakten avlyses när kvoten är fylld eller när jakttiden har gått ut.
Historiskt har en varierande del av den årliga beskattningen av lodjurs-stammen skett genom fällfångst. Olika typer av rävfällor men även speciella lodjursfällor har varit i användning. Andelen lodjur som fångats i fällor under licensjakt varierade under perioden 1996–2006 mellan 10 procent och 70 pro-cent. Flertalet år var andelen över 20 procent, men efter 2006 har andelen
sjunkit väsentligt40. Användning av fällor för fångst av lodjur har ifrågasatts
eftersom fällfångade lodjur kan skada sig i fällan. Fällfångst är under utred-ning och tillåts för närvarande inte i samband med licensjakt.
Många lodjur fälls idag av specialiserade rovdjursjägare med specialtränade hundar, även om denna företeelse vid lodjursjakten ännu inte verkar vara lika omfattande som när de gäller licensjakt efter björn. Fällda lodjur besiktigas av länsstyrelsens besiktningsmän, prover tas och information om jaktens genom-förande samlas in. När alla villkor för jakten är uppfyllda tillfaller skinnet av det fällda lodjuret jakträttshavaren, resterande delar av kroppen skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt för obduktion. När SVA genomfört under-sökning och provtagning har skytten möjlighet att återfå kraniet.
rapportering och utvärdering
Samtliga beslut om licensjakt som länsstyrelserna fattar samt utfallet av beviljade jakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Information om fällda lodjur registreras av länsstyrelserna även i den svensk-norska rovdjursdata-basen Rovbase.
De flådda kropparna och andra prover från lodjur som fällts vid licensjakt skickas in till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Det ger myndigheter och forskare underlag för analyser av lodjursstammens status och utveckling. SVA informerar också om lodjursjaktens fortskridande på sin webbplats och rapporterar till berörda myndigheter om de fällda djurens status, ålder m.m.
Bristanalys
Licensjakt efter lodjur är inte alltid framgångsrik. Dåliga snö- och väder-förhållandena kan göra att tilldelningen inte fylls. Detta problem har främst gällt renskötselområdet och har kunnat påverka rennäringens skador.
Lämpligheten och effektiviteten av alternativa jaktmetoder bör undersökas. Höstjakt som ett komplement till vårjakt har framförts av länsstyrelserna som möjlig metod att pröva.
Länsstyrelserna i många län har uttryckt att det är svårt att identifiera lämpliga kvoter för jaktuttag ur lodjurspopulationen. Vid grimsö forsknings-station på Sveriges lantbruksuniversitet pågår projekten Planering för hållbar förvaltning av stora rovdjur och Förvaltning av stora rovdjur – beslut under stor osäkerhet, som under några år finansieras av Naturvårdsverket och som i framtiden förväntas kunna ge vägledning i denna fråga.
Användningen av fångstredskap har sedan 2011 inte varit tillåten vid licensjakt efter lodjur. Samtidigt kan fällfångst vara en effektiv metod i områden som saknar spårsnö eller där antalet lodjursjägare är litet.
Naturvårdsverket, i samverkan med Lodjursforskningsprojektet och Statens veterinärmedicinska anstalt, ser för närvarande över fällfångsten av lodjur och har påbörjat en översyn av fångstredskap för lodjursjakt.
I enlighet med vad som beskrivits ovan finns det ett behov av att genom-föra en översyn av Naturvårdsverkets föreskrifter om länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lodjur från år 2011.
Tidigare beskrivna brist vad gäller registrering av beslut om skyddsjakt gäller även i fråga om beslut om licensjakt.
kompletterande åtgärder
Behovet av licensjakt kommer att hanteras enligt vad som beskrivs ovan men med följande kompletterande åtgärder:
• Naturvårdsverket tecknar under 2013 avtal med Statens veterinärmedicinska anstalt om test av fångstredskap för lodjur.
• Under 2014 avser Naturvårdsverket att lämna uppdrag till Lodjursforskningsprojektet att sammanfatta erfarenheterna som har vunnits vid fällfångst av lodjur inom projektet. • Under 2014 avser Naturvårdsverket att arrangera ett seminarium om effekter av olika
beskattning av stammarna av björn och lodjur.
• Naturvårdsverket avser senast 2014 ha en anpassad IT-lösning för registrering av beslut om jakt efter stora rovdjur samt jaktens utfall per jaktbeslut. Jaktbeslut och jaktutfall (antal fällda/påskjutna djur) ska vara tillgängliga för allmänheten. • Under 2015 avser Naturvårdsverket att inleda en översyn av Naturvårdsverkets
föreskrifter för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lodjur.
Åtgärder mot illegal jakt
Den senaste rovdjursutredningen anger att en omfattande illegal jakt på de stora rovdjuren alltjämt pågår och att denna jakt står för en stor del av arternas dödlighet. Vidare kan den i många fall innebära djurplågeri, genom bland annat utdragen förföljelse med motorfordon och skadskjutningar som inte följs upp med eftersök. Resultat från omfattande forskning med bland annat sändarmärkta lodjur tyder på att den illegala jakten efter licensjakten
är den näst största mortalitetsfaktorn för lodjur41. Beräkningar från
Loforskningsprojektet tyder på att cirka 10 procent av radiomärkta lodjur årligen dödas illegalt, vilket i vissa områden motsvarar mer än tillväxten i lodjursstammen. Omräknat för hela Sverige motsvarar detta cirka 100 lodjur
som dödas illegalt varje år42, men den illegala jakten på lodjur har inte varit
så omfattande att den allvarligt påverkat populationsutvecklingen i Sverige. Illegal jakt är dock, i likhet med annan illegal verksamhet, ett grundläggande samhällsproblem och kan påverka lodjursstammen lokalt. Det är av stor vikt att identifiera områden där det eventuellt förekommer hög frekvens av illegal jakt för åtgärd.
I propositionen En ny rovdjursförvaltning menade regeringen att den illegala jakten bör motverkas genom ökad lokal delaktighet i rovdjursförvaltningen och genom förbättrad information.
Förändrad lagstiftning
Både försök till grovt jaktbrott och försök till grovt jakthäleri avseende de stora rovdjuren är sedan den 1 juli 2011 straffbara. Denna förändring i lag-stiftningen ger polis och åklagare utökade möjligheter att i ett tidigare skede ingripa för att beivra de grova jaktbrotten.
krav om skadestånd vid illegal jakt
Den senaste rovdjursutredningen har föreslagit att staten bör föra talan om skadestånd i de fall grova jaktbrott mot stora rovdjur har begåtts. Naturvårdsverket har under 2012 fört statens talan om skadestånd vid en domstolsprövning av ett fall av illegal jakt efter järv. Det innebär en återgång till tidigare praxis.
Samverkan mellan berörda aktörer
Samtliga tre rovdjursutredningar har framfört att samarbetet mellan läns-styrelser, polismyndigheter och åklagarmyndigheter behöver förstärkas. Ett led i detta arbete är att samverkansgruppen mot illegal jakt på stora rovdjur eta-blerats efter initiativ från Världsnaturfonden. gruppen består av representanter för ovan nämnda myndigheter samt Världsnaturfonden, Naturvårdsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Statens kriminaltekniska laboratorium, Naturhistoriska riksmuseet och Viltskadecenter. gruppens syfte är att öka samverkan mellan berörda myndigheter och att öka kunskapen om detta problemfält. gruppen har arrangerat nationella seminarier om arbetet mot illegal jakt på stora rovdjur åren 2005, 2007 och 2011.
41 SOU 2011:37. 42 Andrén m.fl. 2011.
