Hälsa och samhälle
BEMÖTANDE AV
PSYKISKT
FUNKTIONSHINDRADE
C-UPPSATS
ANNELIE JÖNSSON
Examinator: Peter Gregersen
C-uppsats i socialt arbete Malmö högskola 15 hp, 7 terminen Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö Maj 2009
THE TREATMENT OF
PEOPLE WITH PSYCHIC
FUNCTIONAL DISORDER
ANNELIE JÖNSSON
Jönsson, A. The treatment of people with psychic functional disorder. C-uppsats i
Socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, 2008.
My study is about the treatment of people that has psychic functional disorder. The aim of my study is to describe and shed a light on how people with psychic functional disorder are treated. The goal with this paper is to increase the understanding towards persons that have psychic functional disorder. In my study I used qualitative method beacuse I considered that it was the best method for my study. I interviewed three persons, two persons that worked at a place where pepole whit psychic functional disorder live. The other one was a relative to a person with schizophrenia. When a person has had a psychic disease or psychic disturbance it could lead to psychic functional disorder. Persons that have psychic functional disorder have trouble with every day life. They need help with cooking and other things. There are people who have predjudices against persons that have psychic funtional disorder beacuse they don´t have the knowledge about pepole with psychic funtional disorder. Those persons that have predjudices have often received this for exsample through the media. The purpose with this study is to look into how people with psychic functional disorder are treated both in society and in medcial service. It is important that people can feel compassion for other human beings.
Keywords: Psykiskt funktionshinder, bemötande, förståelse, personal och
FÖRORD
Jag vill passa på att tacka de personer som jag har intervjuat, personal från ett gruppboende för psykiska funktionshinder och anhörig, för utan er hade inte min C-uppsats existerat. Jag vill även tacka min handledare Monica Larsson för all hjälp och feedback jag har fått utav dig, för det har hjälpt mig otroligt mycket. Jag vill också utnyttja tillfället att tacka min familj och vänner för att ni har funnits där och stöttat mig under uppsatsens gång.
Hörby 2009-06-09 Annelie Jönsson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 5 1.1 Problemformulering 5 1.2 Syfte 6 1.3 Frågeställningar 6 2. BEGREPP 6 2.1 Psykisk sjukdom 6 2.2 Psykisk störning 6 2.3 Psykiskt funktionshinder 6 3. BAKGRUND 7 4. TIDIGARE FORSKNING 8 4.1 Psykiska funktionshinder 8 4.1.1 Vad kan leda till psykiska funktionshinder 9 4.1.2 Vad kan personer med psykiska funktionshinder få för 10 hjälp och stöd4.1.3 Anhöriga till personer med psykiska funktionshinder 10 4.2 Bemötande 10 4.3 Teorier 12 4.3.1 Stämplingsteorin och stigmatisering 12 4.3.2 Symbolisk interaktionism 13 4.3.3 Rollteori 13 5. METOD 14 5.1 Val av metod 14 5.2 Tillvägagångssätt 15 5.3 För- och nackdelar med den valda metoden 16 5.4 Urval 16 5.5 Bearbetning av materialet 17 5.6 Validitet 17 5.7 Etiska övervägande 17 6. RESULTAT 18 6.1 Beskrivning av boende och hur vardagen ser ut 18 6.2 Bemötande 19 6.3 Om bemötandet inte fungerar och ökad förståelse 23 7. ANALYS 24 8. SLUTDISKUSSION OCH SAMMANFATTNING 29 9. LITTERATURLISTA 33 10. BILAGOR 35
1. INLEDNING
Jag valde att skriva om personer med psykiskt funktionshinder för det finns inte särskilt mycket skrivit om bemötande av psyksikt funktionshinder. Därför ville jag skriva om detta för jag tycker det är ett mycket intressant ämne att belysa. Bemötandet av psyksikt funktionshindrade idag är bättre än vad det var förr. Under historiens gång har personer med psykiska funktionshinder fått stå ut med mycket. På medeltiden trodde människor att de psykiska symtom var i grunden onda andar som hade tagit över den enskildes kropp. Senare i historien flyttades de psykiska funktionshindrade in på mentalsjukhus som längre fram lades ner. Idag bor många av de psykiska funktionshindrade, om de inte bor kvar hemma, på boende som är till för just psykiskt funktionshindrade.
Psykiskt funktionshindrade personer ses ofta som något annorlunda ute i samhället eftersom de avviker från den givna normen. Därför bildar en hel del människor sin uppfattning gentemot psykiskt funktionshindrade genom vad de har hört eller läst via tidningar och media. I och med detta stigmatiseras de psykiskt funktionshindrade eftersom allmänheten oftast får se en negativ syn av psykiskt funktionshindrade i media.
I vår socionomutbildning med inriktning Social omsorg har vi diskuterat mycket kring funktionshinder speciellt fysiska men vi har inte pratat lika mycket om psykiska funktionshinder, därför valde jag att skriva om detta ämne för att jag tycker det är intressant och jag ville undersöka hur bemötandet är gentemot psykiska funktionshindrade ute i samhället men också inom sjukvården. Jag vill även genom min uppsats försöka öka förståelsen om de psykiska funktionshindrade eftersom det inte alltid verkar finnas stor kunskap om denna grupp.
1.1 Problemformulering
Det som är fokus i min uppsats är hur bemötandet gentemot personer som har psykiska funktionshinder är från samhället och i sjukvården samt hur anhöriga uppfattar att deras närstående blir bemötta. Jag anser att detta är ett mycket intressant område att belysa eftersom en del individer förknippar psykiskt funktionshindrade som något annorlunda. Vissa människor känner en rädsla i förhållande till sådant som är annorlunda och som går emot samhällets givna norm. För det mesta handlar det om att människor har fördomar och en negativ attityd gentemot psykiska funktionshindrade. Kunskapen och förståelsen kring personer med psykiska funktionshinder verkar inte vara särskilt hög, vilket gör att jag anser att kompetensen kring psykiska funktionshindrade borde öka. Eftersom personer som har psykiska funktionshinder har lika stora rättigheter att vara delaktiga i samhället och få sin röst hörd samt att vara med att förändra och bestämma i sin tillvaro. Därför tycker jag att det är väldigt intressant och lärorikt att genomföra denna studie för att ta reda på hur de psykiska funktionshindrade blir bemötta och hur förståelsen kring dessa människor ska bli bättre. Får omgivningen en större förståelse för psykiska funktionshindrade då kommer bemötandet för personer med psykiska funktionshinder att bli bättre ifrån samhället och dess medborgare. Då kommer även de psykiskt funktionshindrade kunna känna att de är delaktiga i samhället precis som de övriga invånarna i Sverige.
1.2 Syfte
Det som är syftet med min uppsats är att beskriva och belysa hur bemötandet av människor med psykiska funktionshinder/funktionsnedsättningar kan gestalta sig. Genom min undersökning hoppas jag kunna bidra med kunskap om situationen för människor med psykiska funktionshinder i syfte att öka förståelsen i bemötandet av personer med psykiska funktionshinder.
1.3 Frågeställningar
Hur resonerar vårdpersonal kring bemötande av människor med psykiska funktionshinder?
Vad anser vårdpersonal är ett bra bemötande av individer som har någon form av psykiskt funktionshinder?
Hur uppfattar anhöriga till personer med psykiska funktionshinder att deras närstående blir bemötta av (i) samhället och av personal inom (t.ex.) sjukvården?
2. BEGREPP
I detta avsnitt kommer jag att beskriva tre begrepp som jag använder mig mycket av i mitt arbete; psykisk sjukdom, psykisk störning och psykiska funktionshinder.
2.1 Psykisk sjukdom
Enligt Eriksson (2004) går det inte i samma omfattning att definiera en psykisk sjukdom som det går med en kroppslig sjukdom. De psykiska sjukdomarna rangordnas i ett system som heter DSM-IV och det står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. De vanligaste diagnoserna som beskrivs i denna manual är bland annat psykossjukdomar, ångestsyndrom och beroendesjukdomar. Vidare nämner Winkler (2008) att söker inte den enskilde hjälpen för dessa sjukdomar förvärras dem. Deras livskvalitet blir sämre och speciellt för de personer som har problem med ångest då de även börjar undvika sådant som framkallar deras ångest.
2.2 Psykisk störning
Enligt Nationalencyklopedin (2009) har det börjat pratas allt mer om psykisk störning än psykisk sjukdom på grund av att ordet ”störning” ger en mer vidare benämning än vad ordet ”sjukdom” gör. Vilket gör att de båda begreppen har ungefär samma innebörd. En vanlig diagnos inom psykisk störning är bland annat psykoser.
2.3 Psykiskt funktionshinder
När någon drabbas av en psykisk sjukdom eller psykisk störning kan detta leda till enligt Axelsson (2008) att den enskilde får någon form av psykiska funktionshinder, vilket är ganska vanligt att det gör. När detta drabbar individen får hon/han besvärligt att klara av den vardagliga livsföringen. De personer som har personlighetsstörningar, schizofreni etcetera kan få psykiska funktionshinder eftersom de då inte klarar av sin vardag. Däremot betyder det inte att alla som drabbas av någon form av psykisk sjukdom eller psykisk störning får funktionshinder.
3. BAKGRUND
Under det här kapitlet kommer jag att beskriva lite hur det historiskt sett har varit för personer med psykiska funktionshinder och hur bemötandet har sett ut genom historiens gång.
Nyström (2003) beskriver att bemötandet gentemot personer med psykiskt funktionshinder har under historien sett olika ut. Tidigare i historien närmare bestämt på medeltiden trodde folk att de psykiska symtomen som angrep vissa individer hade sin grund i att det var onda andar som orsakat det eller att de drabbade hade blivit besatta av djävulen, vilket ledde till att en del präster ägnade sig åt att driva bort de onda andarna. Detta blev dock oacceptabelt på 1700-talet och prästerna fick inte längre ägna sig åt att driva ut de onda andarna skriver. Till början av 1800-talet var det familjens ansvar att ta hand om någon av deras anhöriga fick någon form av psykisk sjukdom skriver Brunt & Hansson (2005). Vidare skriver Brunt & Hansson (2005) att det ansågs vara av stor vikt att det hölls en social kontroll över personen som var psykisk sjuk. Misslyckades familjen med att både ha uppsikt över och ge skydd åt sin anhörig då fick samhället gå in och placera den sjuka familjemedlemmen på fattighus, i familjehem eller i fängelse.
Det är inte förrän de senast århundraden som de psykiskt funktionshindrade enligt Nyström (2003) att dem schasades bort eller hölls undangömda för att de inte skulle synas och vara delaktiga i samhället. Det byggdes upp centralhospital där folk som ansågs vara sinnessjuka och som inte gick att bota fick bo. Efter en tid började intresset väckas hos några få läkare att använda sig av de nya behandlingsmetoderna som kom på mitten av 1800-talet, som exempel vattenbegjutning, kräkmedel, åderlåtning med mera. Läkareyrket fick bättre status under denna tid och följden av detta blev att de medicinska förklaringarna accepterades vilket bidrog till att människor inte i lika stor utsträckning som tidigare vände sig till religiösa förklaringar utan nöjde sig med de medicinska. Nyström (2003) skriver att från slutet av 1800-talet och in på 1900-talet byggdes det en del mentalsjukhus. Flertalet av dem som har psykiska funktionshinder idag har vid något tillfälle bott på sjukhem eller mentalsjukhus eftersom de har exempelvis haft en psykos.
I boken Att leva med psykiska funktionshinder skriver Brunt & Hansson (2005) att det ansågs att man skonade de psykiskt sjuka vårdtagarna från samhällets tryck genom att placera dem lång ifrån samhället men man ville också skilja brukaren ifrån dennes familj. Orsaken till detta var att man ville att den sjuke skulle bli skild ifrån känslomässiga händelser som menades vara störande för vårdtagaren samt anledningen till att de ville separera på familjen och brukaren var för att det ansågs att familjen inte kunde försvara den enskilde ifrån de belastningarna som kunde drabba individen om hon/han levde ute i samhället.
För bara ett par årtionden sedan berättar Hydén (2005) att det var vanligt att när en människa blev psykiskt sjuk hamnade hon/han på ett mentalsjukhus. Blev inte individen frisk fick hon/han stanna kvar på själva sjukhuset eller så fick personen flytta till ett vårdhem som var något mindre. Däremot skulle en person bli
psykiskt sjuk idag kan den enskilde få bo kvar i sitt eget hem och få den hjälpen som hon/han behöver utav bland annat socialtjänsten om hon/han inte vill bo på något boende för personer som är psykiskt sjuka.
Nyström (2003) skriver vidare att tänkandet kring mentalsjukhusen förändrades på mitten av 1900-talet vilket ledde till att mentalsjukhusen stegvis lades ner. Psykiatrin började ta sig an de personer som kom in akut för psykiatrisk vård. Inom psykiatrin började kuratorer, sjukgymnaster, psykologer och arbetsterapeuter att arbeta. Runt 1960-talet började det diskuteras häftigt angående att det kunde vara skadligt för individer att vistas på institutioner. RSMH, som betyder Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, som grundades slutet av 1960-talet ansåg exempelvis att inom den psykiatriska vården inte förekom tillräckligt med brukarinflytande. Förbundet var speciellt emot mentalsjukhusen och ville att dessa skulle läggas ner.
Brunt & Hansson (2005) nämner att på 1950- och 1960-talet presenterades familjeterapin som kom att användas för att se vad det var som pågick i familjen som bidragit till att den enskilde hade blivit psykisk sjuk. Vilket gjorde att det än en gång kom till ytan att familjen och den psykisk sjuka borde avskiljas ifrån varandra. När institutionerna började läggas ner började även familjens roll att ändras. Innan ansågs familjen vara orsaken till att en familjemedlem blivit sjuk medan nu fick familjen axla rollen som vårdgivare. På grund av denna förändring kom det att bli en del förvirring mellan den professionella vården och familjen. Följden av detta blev att familjer har fått tvinga fram nya samverksformer med den psykiatriska verksamheten och detta har också lett till att anhöriga gått samman och startat föreningar där anhöriga tillsammans har drivet fram olika ändringar inom psykiatrivården.
4. TIDIGARE FORSKNING
I det här kapitlet kommer jag att ge en bild av vad bemötande är och förklara vad psykiska funktionshinder är samt ge en bild av hur det är att vara anhörig till en individ som har psykiska funktionshinder. Det finns inte mycket forskning kring bemötande av psykiska funktionshindrade vilket gör att det finns en lucka inom detta område. Därför har jag använt mig av relevanta SOU-rapporter eftersom de har med mitt arbete att göra och tar upp bemötande av funktionshinder och psykiska funktionshinder.
4.1 Psykiska funktionshinder
Människor med psykiska funktionshinder ingår i Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, som förkortas LSS och tillhör personkretsen 3 enligt Clevnert (2007). Denna lag är en rättighetslag vilket menas att de individer som har funktionshinder som är omfattade och bestående har rätt till goda levnadsvillkor. Med det menas enligt Clevnert (2007) att de har rätt att få den hjälp och stöd som de är i behov av i sin dagliga livsföring. Personerna som ingår i LSS har även rätt att utöva inflytande på den hjälp och stöd som de får och syftet är att de ska få leva som alla andra människor. De individer som ingår i LSS lagen är personer som har autism eller autismliknande tillstånd och utvecklingstörning. Dessa personer ingår i något som kallas för personkrets 1. I personkrets 2 ingår individer som har begåvningsmässigt funktionshinder som är framstående och varaktigt efter att de i vuxen ålder har haft en hjärnskada som orsakats av sjukdom eller genom yttre våld. De personer som ingår i personkrets 3 är de individer som
har, utan att det har med normalt åldrande att göra, psykiska eller fysiska funktionshinder som är bestående och funktionshindren är omfattade samt resulterar i att personen har det mycket svårt med sitt dagliga liv, de har rätt till att få service eller stöd.
Enligt Rapport 2006:5 från Nationell psykiatrisamordning som heter Vad är
psykiskt funktionshinder? beskrivs det att när en person har ett psykiskt
funktionshinder är det en följd av att den enskilde har haft någon form av psykisk sjukdom eller enligt Höglund & Ahlström (2004) är det en följd av att den enskilde har fått någon form av skada i hjärnans struktur som är varaktig. Läker den psykiska sjukdomen ut på egen hand eller att individen kommer i kontakt med rätt hjälp leder inte sjukdomen till några psykiska funktionshinder och det blir inte heller några följdsymtomer.
4.1.1 Vad kan leda till psykiska funktionshinder
Grunewald (2000) nämner att det som gör att en person med psyksikt funktionshinder blir handikappad i sin vardag beror på att hon/han inte blir delaktig i den omgivning som denne vistas i och med människor som hon/han kommer i kontakt med som antigen hon/han känner eller stöter på. Hur mycket den enskilde blir handikappad i sin omgivning beror mycket på hur de blir bemötta. Tyvärr får oftast begreppet psykiskt funktionshinder stora rubriker i media när någonting fruktansvärt har inträffat. Det existerar en rad fördomar angående psykiska funktionshinder menar Grunewald (2000) och detta resulterar i att det blir ett stort hinder för individen som har psykiska funktionshinder att bli delaktig i samhället fullt ut.
Grunewald (2000) berättar att det händer att den enskilde som har någon form av psykiska funktionshinder rör sig på ett speciellt sätt som skiljer sig ifrån hur andra människor rör sig. Resultatet av detta kan bli att folk stirrar på personen eftersom de inte alltid har någon förståelse varför individen beter sig på detta sätt. Varför en del psykiska funktionshindrade ibland rör sig på ett annorlunda sätt kan ha sin grund i att det är biverkningar av mediciner eller att det är en följd av den psykiska sjukdomen som de har fått.
Samhället har blivit mycket bättre på att förbereda sig på att ta emot individer som har psykiska funktionshinder nämner Grunewald (2000) och detta leder till att delaktigheten blir större för personer med psykiska funktionshinder. Fler och fler inser att det är lönsamt att ge den enskilde det personliga stöd som hon/han är i behov av och vill ha, både ur ett ekonomiskt- och humanistisk perspektiv. Vidare nämner Grunewald (2000) att det händer att en person som har blivit frisk från sitt psykiska funktionshinder återinsjuknar en eller flera gånger. Detta kan medverka till att miljön och personerna kring den enskilde inte får så positiva förhoppningar samt kan leda till att individen förlorar bostad med mera. Därför är det viktigt att ge information om att det kan förekomma att den enskilde återinsjuknar men att det inte innebär att hon/han aldrig någonsin skulle bli frisk. Det är då viktigt att psykiatrin och socialtjänsten försöker klara upp vad som kunde ha gjorts för att förhindra individens återfall. Många av de personer som har blivit friska från sina psykiska funktionshinder är väldigt rädda för att få återfall och det är deras största skräck. Grunewald (2000) berättar att det är vanligt att de individer som har fått någon form av psykiatrisk diagnos går bort mycket tidigare än andra människor på grund av att de råkar mer utför fysiska sjukdomar. Risken för självmord är ganska
stor inom gruppen psykiskt funktionshindrade. Därför är det viktigt att de får den hjälpen de har behov av.
4.1.2 Vad kan personer med psykiska funktionshinder få för hjälp och stöd?
Höglund & Ahlström (2002) redogör att den hjälp och stöd som den psykiskt funktionshindrade kan få är bland annat att de kan få personligt ombud, eftersom det kan vara svårt för den psykiskt funktionshindrade personen att själv veta vad hon/han har för rättigheter i samhället. Vilket då gör att det är bra för denne individ att ha ett personligt ombud som hjälper till att bevaka den enskildes rättigheter. Det personliga ombudet ska även hjälpa till vid kontakter med myndigheter sker och ombudet ska gå efter vad brukaren själv har för behov och önskemål. Skulle inte vårdtagaren som har mycket svåra psykiska funktionshinder klara av att bo hemma kan de få komma till gruppboende eller serviceboende berättar Höglund & Ahlström (2002). Då har de tillgång till personal dygnet runt. Vidare nämner Höglund & Ahlström (2002) att personer med psykiska funktionshinder kan få tillgång till rehabilitering och meningen med rehabiliteringen är att individen ska få en tillvaro samt ett liv som är innehållsrikt. Det är för att försöka hindra att sjukdomen och ohälsan blir ett problem för den enskilde och hennes/hans liv. Något som är bra att träna för den psykiskt funktionshindrade individen är den sociala förmågan enligt Höglund & Ahlström (2002).
4.1.3 Anhöriga till personer med psykiska funktionshinder
I Brunt & Hansson (2005) står det att när en individ får en psykisk sjukdom drabbar inte detta bara den enskilde utan även hela dennes familj. Relationerna mellan den sjuke och familjen blir påverkade men även familjens relation till samhället blir berörd. När någon blir psykiskt sjuk påverkar det familjens liv inom alla aspekter. Det kan vara mycket påfrestande och stressande att bo tillsammans med någon som har psykiska funktionshinder vilket vidare kan leda till att de anhörigas egen hälsa blir försämrad. De anhöriga som bor ihop med den psykiskt funktionshindrade individen har oftast inte särkilt stor umgängeskrets eftersom mycket av deras tid går åt att vårda deras närstående.
Vidare skriver Brunt & Hansson (2005) att en del anhöriga är angelägna om att deras närstående som har psykiska funktionshinder får bra vård. Däremot behöver ofta anhöriga själva också hjälp och stöd samt vill eventuellt prata med personalen som arbetar hos den enskilde om deras situation. Det händer att anhöriga inte får någon tillräcklig information om brukarens sjukdom vilket gör att anhöriga själv får ta reda på mer om sjukdomen medan andra får bra information av läkare och så vidare.
4.2 Bemötande
Grunewald (2000) beskriver att ett bemötande sker när det uppkommer ett sampel individer emellan. Vidare nämns det att när två personer möts förekommer inte bara ett möte utan det ställs även en del förväntningar som båda har på varandra. Hur mötet går grundar sig mycket på hur interaktionen blir mellan dem. Det kan bli en aning invecklat när individer som inte vet vem den andre är ska samspela tillsammans, speciellt när den ena har rollen att stödja och hjälpa den andre personen som har någon form av psykisktfunktionshinder. När människor möts har var och en olika roller samt att vi inte beter oss likadant. Orsaken till det är att
det hänger på vilka roller som individerna har i den givna situationen. Betänkandet SOU (1998:16) handlar om bemötandet gentemot personer som har funktionshinder av något slag. Ett bemötande kan ske på olika sätt bland annat genom en gemensam relation som är ömsesidig eller genom hur lagar och förordningar preciserar begreppet bemötande ute i vårt samhälle. Andra sorters bemötande är bemötandet mellan vårdtagare och dennes personal. Oftast har undersökningar och studier om bemötande handlat om hur bland annat personal ser på individer med funktionshinder. Det finns inte särskilt mycket studier och undersökningar gällande hur individer med funktionshinder upplever sin situation. Däremot har det gjorts några forskningar gällande hur de sociala faktorerna inverkar på den enskildes och dennes anhörigas livssituation. Det har visats sig enligt SOU (1998:16) att personer som är synskadade ofta får sympatier från andra människor samtidigt som individer som har psykiska funktionshinder eller är utvecklingsstörda träffar på negativt bemötande i form av att personer har fördomar gentemot dessa grupper.
Det läggs stor vikt på empati i ett möte med någon annan människa. Detta är för att kunna förstå och sätta sig in den andres situation. Höglund & Ahlström (2004) beskriver att när en person som har ett psykiskt funktionshinder blir bemött på ett dåligt sätt beror det oftast på att andra människor inte har någon förståelse för hur den enskilde beter sig och har svårt med att sätta sig in i den psykiskt funktionshindrades sits. Vidare beskriver Höglund & Ahlström (2002) att när en person möter en individ som har psykiska funktionshinder, då möter hon/han en person som kan både vara ömtålig och sårbar. Vad den enskildes psykiska funktionshinder innebär är betydelsefullt att vara insatt i. Liksom alla andra personer i världen har den enskilde med psykiska funktionshinder också känslor och behov. En del personer med psykiska funktionshinder använder sig ofta av olika försvarsmekanismer för att försvara sig emot sådant som de inte orkar med precis som en del av oss andra individer också ibland gör, vilket leder till att det är angeläget att ha en insikt i vad de olika försvarsmekanismerna innebär som den enskilde har. Att dessa försvarsmekanismer uppkommer beror ofta på att personen inte har tagit sig igenom och bearbetat sina emotioner. Ibland kan försvarsmekanismerna även komma fram utan att individen ens lägger märke till det beskriver Höglund & Ahlström 2002. Ett exempel på en försvarsmekanism är bortträngning och med det innebär att den enskilde driver bort de känslor som känns otrevliga ur sitt medvetna.
Enligt Socialstyrelsens rapport (1997:17) är ett bra bemötande gentemot brukaren från personalens håll att visa respekt och vara behjälplig med att göra vardagen så meningsfull som möjligt för brukaren samt att personalen hjälper individen med att bibehålla sin självständighet och med att den enskilde själv får bestämma över vad som hon/han vill göra med sitt liv.
När exempelvis personal bemöter en vårdtagare som har någon form av psykiska funktionshinder är det viktigt att personalen inte har för många förutfattade meningar och istället låter den information som personalen har blivit tilldelad läggas till sidan vilket gör att den inte kommer i vägen när personalen möter den enskilde skriver Grunewald (2000). Vidare upplyser Grunewald (2000) att när brukaren möter den nya personalen har hon/han flera förhoppningar på dem och då är det viktigt att personalen samtalar och uppför sig på ett neutralt och vardagligt sätt. Det är betydelsefullt att lyssna och försöka förstå vilket sinneslag brukaren befinner sig i. Enligt SOU (1999:21) bemöts individer oftast efter vad
samhället har för syn och förväntningar. Andra faktorer som är av stor vikt vid bemötande är vad en människa har för egna åsikter och värderingar.
Enligt SOU (1998:16) är det svårt att veta vad som ligger bakom den ofta negativa synen på människor som har någon form av funktionshinder. Det kan bero på att lagar och paragrafer inte är tillräckligt tydliga. Exempelvis personal och myndigheters bemötande och synsätt rättar sig mycket efter dessa regelverk. Sedan kan det vara individers fruktan för det som är annorlunda som orsakar dem negativa synsätten och ofta beror detta på att de inte har någon kunskap om det som är annorlunda. Andra exempel som kan bidra till att människor har en annan attityd gentemot funktionshindrade är att språket är av stor vikt. Till följd av att genom att människor använder ordet ”handikappad” när de pratar om en person som är funktionshindrad har den enskilde blivit stämplad och därför beter sig omgivningen efter en viss norm när de är i närheten av en funktionshindrad individ, eftersom detta är vad som förväntas av omgivningen.
4.3 Teorier
I detta avsnitt kommer jag att beskriva de teorier som jag anser passar in på min undersökning om bemötande av psykisk funktionshindrade. De teorier som jag har valt till min studie är stämplingsteorin, stigmatisering, symbolisk interaktionism samt rollteori. Skälet till att jag valde dessa teorier är för att när en individ beter sig annorlunda än andra människor avviker de från normen och blir stämplade. När den enskilde går ifrån att vara frisk till att vara sjuk ändrar hon/han sina roller. Den nya rollen blir ”sjuk”. Det är det som sker när en frisk individ får en psykisk sjukdom som senare eventuellt leder till funktionshinder. En människas syn på en person med psykiska funktionshinder beror oftast på samspelat med andra människor, det vill säga att värderingar och åsikter kring psykiskt funktionshindrade har uppkommit genom interaktion med andra människor.
4.3.1 Stämplingsteorin och stigmatisering
Ursprungligen kommer ordet stigma från det grekiska språket enligt Brunt & Hansson (2005) och har blivit översatt till märke eller stick. I antikens Grekland brukades stigma för att märka en annan person för att visa att denne individ var annorlunda eller för att förolämpa individen för dennes etiska status.
När det talas om avvikande beteende brukar stämplingsteorin komma upp eftersom det är en teori inom sociologin som just handlar om avvikande beteende. En person blir avvikande enligt Giddens (2003) när hon/han möter någon som inte avviker från samhällets norm, som exempelvis att en individ med psykiska funktionshinder träffar på en person som inte har några psykiska funktionshinder. Hon/han får en stämpel eftersom hon/han är annorlunda. Av den orsaken att en individ blir stämpeln av sin omgivning och samhället då är det lätt för denna person att ta sig till stämplingen som hon/han får eftersom det är hur människor ser på den enskilde. Det avvikande beteendet är inte någon egenskap som finns hos en grupp människor eller hos enskilda personer enligt Gatu (2006) utan det uppstår i sampel med andra. Det är samhället som bestämmer vad som är avvikande eller inte.
Vidare skriver Giddens (2003) att när en människa blir sjuk får denne sympatier från de individer som är friska vilket gör att den som är sjuk får vissa förmåner.
Skulle sjukdomen däremot vara smittosam eller göra att de som är friska känner en viss skam då brukar de som är friska ta avstånd från den sjuke. Då blir den sjuke stigmatiserad det vill säga att hon/han som är sjuk på grund av något smittosamt får en stämpel att det är hälsofarligt att vara närheten av henne/honom. Det blir ”vi mot dem” enligt, närmare bestämt att alla som avviker från den givna normen i samhället är avvikare. De som avviker från de normer som samhället har satt upp enligt Grünbaum (2005) är bland annat psykiska funktionshindrade, missbrukare, bidragstagare med flera. På grund av stigmatiseringen eller stämplingen enligt som en person kan få på grund av att de avviker kan detta leda till enligt Socialpsykiatriskt Forum att individen inte vågar söka vård för sin sjukdom eller missbruk på grund av att dem har dåligt självförtroende eller/samt känner en skam inom sig.
4.3.2 Symbolisk interaktionism
Symbolisk interaktionism handlar om mening och språk enligt Giddens (2003). För att vi ska bli medvetna människor behöver vi språket och det var Mead som myntade det. Detta är för att göra oss medvetna om oss själva och kunna se oss själva med hjälp av andras ögon. Det förs en ständig interaktion mellan människor och detta resulterar i att vår vardag blir påverkad av detta. Vi människor blir konstant påverkade av varandra. Något som är utmärkande för denna utveckling är symbol. Symbol är det som vi återger när vi pratar om exempelvis ett föremål eller ett objekt enligt Giddens (2003). En symbol kan även vara när en person hälsar på en annan individ genom att använda handen. Detta kallas för icke-verbal kommunikation skriver Giddens (2003). Vidare nämner Giddens (2003) att Mead ansåg att personer som samspelar med varandra använder sig av tolkningar och symboler när de träffas. Det förekommer symboler av olika slag i all samspel mellan individer och ett exempel på symboler kan vara vad vi har på oss för kläder. Dessa symboler är relevanta när vi kommunicerar och samspelar med andra människor. Det är genom våra symboler som vi visar vad vi gör och oftast vad vi menar samt symbolerna visar vanligtvis även vår sociala status är och var vi befinner oss i vår karriär.
4.3.3 Rollteori
I Tornstams (2005) bok Åldrandets socialpsykologi nämner han att varje individ har många olika roller och vilken roll som kommer fram beror på vem personen möter vid det tillfälle. En del av de roller som en människa har, har dem blivit födda med medan de roller vi får efter vår födelse kommer till oss genom interaktioner med andra individer under livets gång. Människan agerar efter de roller som hon/han har och förväntas av henne/honom. Vilken roll det är beror mycket på vilken situation som den enskilde är i och vilka förväntningar samhället samt omgivningen har på personens roll. Även den enskilde själv har förväntningar på sin egen roll. Förväntningarna som samhället och ens omgivning kan ha beror väldigt mycket på om personen är tjej eller kille, om hon/han bor ensam eller lever ihop med någon, om individen är arbetslös eller har arbete och så vidare. Oftast har en person flera roller samtidigt och med det menas att den enskilde kan både vara far och morfar samt ha psykiska funktionshinder enligt Tornstam (2005).
Tornstam (2005) talar om att det kan bli ombytta roller i exempelvis en familj, där helt plötsligt barnet måste ta hand om sin psykiskt sjuka mamma eftersom denne inte kan sköta sig själv. Då blir barnet den som tar hand om sin sjuka mamma och mamma intar rollen som sjuk.
Jag valde dessa teorier eftersom jag anser att de passar bra ihop med att beskriva psykiska funktionshinder då personer som får psykiska funktionshinder intar en ny roll från att varit frisk till att bli funktionshindrad. Rollen för personen blir ny. I och med att personen intar en ny roll som inte heller stämmer överens med samhällets normer vilket i sin tur leder till att den enskilde även avviker från den givna normen. Därmed blir den enskilde stämplad och stigmatiserad för att hon/han är annorlunda än vad samhällets norm är. Personen ses inte som en frisk individ utan blir sedd som en psykiskt funktionshindrad individ, därmed är hon/han stämplad. Hur vissa människor anser om olika ting kommer ifrån samspelet med andra individer. Det är genom interaktion med andra personer som resulterar att vi skapar värderingar och åsikter om olika saker exempelvis vad vi har för syn på psykiskt funktionshindrade.
5. METOD
I den här delen av mitt arbete kommer jag att förklara övergripande hur jag har gått tillväga med min studie. Jag kommer även att klargöra vilken metod som jag har använt mig av och hur jag har gått tillväga med intervjuerna samt vad jag gjort för urval. Jag kommer även att redogöra för hur jag har samlat in min data och hur jag har analyserat mitt material. I detta avsnitt tar jag även in både positiva och negativa aspekter kring valet av min metod samt vad jag har stött på för motgångar med metoden jag har valt. Jag nämner även de etiska aspekterna jag har träffat på under min undersökning.
5.1 Val av metod
Jag valde att använda mig av kvalitativ forskningsmetod till min C-uppsats för att jag vill få en helhetsbild av hur personer med psykiska funktionshinder blir bemötta av bland annat boendepersonal, i sjukvården och av samhället. Skälet till att jag valde kvalitativ forskningsmetod var för att jag ville få en djupare insikt om ämnet jag har valt att undersöka. Rosengren & Arvidsson (2002) bok Sociologisk
metodik beskriver tre olika forskningsintressena. De tre forskningsintressena är
”det förklarande forskningsintresset, det beskrivande forskningsintresse och det
utforskande forskningsintresset”. Det förklarande forskningsintresset innebär att
forskaren ägnar sig åt experiment för att ta reda på hur ett fenomen som undersöks reagerar när det läggs till ytterligare ett moment. Med det beskrivande forskningsintresset använder sig forskaren av surveyundersökning, det vill säga att personen som undersöker söker efter svar på ett par särskilda frågor som har valts ut av forskaren. I det utforskande forskningsintresset samlar individen som undersöker in data via en naturlig miljö och genomför en fältstudie. När en forskare använder sig av denna typ av forskningsintresse har hon/han ett öppet sinne när hon/han letar reda på sitt fenomen. Eftersom jag vill undersöka ett fenomen som jag vill få bättre kännedom om, passar det utforskande forskningsintresset min studie bäst in. Av den orsaken att jag kommer att använda mig av intervjuer när jag ska ta reda på vad vårdpersonal har för syn angående bemötande av personer med psykiska funktionshinder, men även en anhörig ser på bemötandet.
Anledningen till jag inte valde kvantitativ metod var för att jag inte skulle intervjua ett stort antal personer, utan bara tre informanter för att få svar på mina frågor. Jag skulle inte använda mig av förutbestämda svarsalternativ eftersom jag ville ge utrymme för mina informanter att svara mer fritt på frågorna som jag
ställde. Jag skulle inte heller använda mig av enkäter för att få reda på svaren till mina frågeställningar (Rosengren & Arvidsson 2002).
Jag kände till fenomenet psykiska funktionshinder sedan tidigare men jag hade inte fått mycket kunskap kring detta ämne i skolan mer än få föreläsningar. Detta resulterade i att jag fick läsa en hel del om psykiska funktionshindrade och jag fick också vara öppen till vad mina informanter berättade. Enligt Rosengren & Arvidsson (2002) är det av stor vikt att forskaren, som eventuellt inte har någon direkt kunskap om själva ämnet som hon/han undersöker, är öppen för allt som berättas och för alla intryck som forskaren får. Det är av stor vikt att forskaren inte har några förutfattade meningar innan hon/han ska intervjua respondenten. Vidare nämner Rosengren & Arvidsson (2002) att det är informanterna som har svar på de frågor som forskaren vill undersöka. Informanterna är de som har kunskapen som forskaren vill komma åt.
Jag genomförde tre intervjuer varav två var med personal på ett gruppboende för psykiska funktionshinder och den tredje var med en anhörig vars dotter har fått diagnosen schizofreni. Grunden till att jag inte valde att intervjua personer med psykiska funktionshinder var för att det kan vara svårt att intervjua dem. Konsekvensen av en intervju enligt Rosengren & Arvidsson (2002) kan bli bland annat att det kan förekomma att den enskilde inte kan skilja på verkligheten och den verklighet som enbart existerar i dennes tankar, som i sin tur kan försvåra en intervju. Det beror på vad personen har för psykisk störning och pysiska funktionshinder. Svaren som den enskilde hade givit kanske inte hade stämt överens med dem frågor som jag hade ställt. En annan anledning till att jag inte valde att intervjua en person med psykiska funktionshinder är att den enskilde kanske hade känt sig otrygg i situationen att bli intervjuad eftersom de kanske hade känt sig utsatta, men även kanske trott att forskaren är någon annan än vem hon/han utger sig för att vara. För det förekommer att psykiska funktionshindrade känner misstänksamhet gentemot sin omgivning och litar inte på någon utomstående. Det tar lång tid att bygga upp en relation till någon som har psykiska funktionshinder eftersom de oftast är reserverade och släpper inte in vem som helst in på livet, vilket försvårar en intervju. Enligt Höglund & Ahlström (2002) är en person med psykiska funktionshinder oftast en sårbar och känslig person. Den enskilde kan känna att deras integritet blir kränkt genom att de deltar i en intervju för då känner de att de måste öppna sig för en fullt främmande människa och det kan uppfattas som läskigt. Då lämnar dem ut en del av sig själv vilket kan leda till att personen tror att omgivningen kommer att veta vem det är som har berättat om vissa ting. Då kan detta i sin tur leda till att den enskilde känner en stress och blir orolig men kan även bli paranoid över att de är rädd att sin omgivning ska få reda på om det de har berättat om i intervjun, speciellt om det är något känsligt. Jag som forskar vill inte utsätta den enskilde med psykiska funktionshinder för detta. Jag vill att de jag intervjuar ska känna sig lugna och någorlunda bekväma när jag intervjuar dem, i alla fall så lång det går.
5.2 Tillvägagångssätt
När jag utförde mina intervjuer använde jag mig av semistruktuerade intervjuer och jag använde mig av öppna frågor, det vill säga som nämns i Rosengren & Arvidsson (2002) att informanten får svara på frågan med sina egna ord utan att där finns några svarsalternativ. Jag inriktade mig på enskilda intervjuer vilket gav mig potentialen att jämföra de olika intervjuerna med varandra. Genom att jag använde mig av semistrukturerade intervjuer erbjöd det mina informanter
möjligheten att själva kunna berätta och utveckla sina egna svar utan att de behövde känna sig styrda utav mina frågor, vilket var det jag ville frambringa med mina intervjuer (Denscombe 2000). Att använda mig av kvalitativa intervjuer gör att jag som forskare inte alltid vet vilka av mina frågor som i slutändan kommer att vara av stor vikt och väsentliga, för det beror helt och hållet på hur informanten svarar på de frågor som ställs (Svensson och Starrin 1996). Att använda mig av kvalitativ metod gav mig chansen till att få en djupare uppfattning om mitt valda ämne (Denscombe 2000).
Innan intervjuerna gjordes skrev jag en intervjuguide och jag använde mig av semistrukturerade frågor, eftersom jag ville att mina frågeställningar skulle besvaras så långt som möjligt. Däremot, som jag nämnt här ovan, ansåg jag att det var viktigt att informanterna fick utrymme att själva utveckla sina svar utifrån de frågor jag ställde samt på dem följdfrågor som kom upp under intervjuns gång.
5.3 För- och nackdelar med den valda metoden
Det som är positivt med att använda sig av kvalitativa metoder är att som forskare få en djupare kunskap om det ämne som hon/han undersöker. Genom användandet av denna metod gör att det blir en mångsidig bild av fenomenet som forskaren undersöker. Nackdelen med denna metod är att forskaren inte ser hur informanterna egentligen är eftersom de kan börja bete sig som de tror att forskaren vill att de ska uppföra sig. Även mängden data som undersökaren får kan både vara positiv men även negativ, för om det att görs många intervjuer ska de transkriberas och skrivas ner vilket är väldigt tidskrävande och mödosamt. Däremot är det positivt att som forskare har fått in en mängd data som kan vara bra för själva undersökningen (Rosengren & Arvidsson 2002).
5.4 Urval
Jag valde att begränsa mig till ett gruppboende för personer med psykiska funktionshinder här i Skåne på grund geografiska aspekter. Jag kom i kontakt med detta boende när jag letade efter gruppboende för psykiska funktionshinder på Internet, genom att söka på ord som boende för psykiska funktionshindrade och gruppboende för personer med psykiska funktionshinder. När jag hade gått igenom några av de sökalternativen som hade kommit upp på datorskärmen, hittade jag en sida där det fanns en lång lista på olika gruppboende för psykiska funktionshindrade i Skåne och ett av dem var det gruppboendet som jag till slut valde att undersöka. Efter att ha läst lite om boendet på deras hemsida kontaktade jag verksamhetschefen för gruppboendet och berättade om min studie muntligt. Efter att verksamhetschefen hade hört vad jag skulle göra för undersökning godkände hon muntligt att jag skulle få intervjua två ur personalen. Verksamhetschefen skulle återkomma senare efter det att hon hade pratat med personalen och frågat dem om vilka som ville ställa upp på min intervju. Verksamhetschefen ringde tillbaka någon vecka senare och meddelade att två ur personalen ställde upp på intervju och vi bestämde datum samt tid.
De två första intervjuerna skedde på gruppboendet i personalens paus rum och jag valde att intervjua de två ur personalen en och en eftersom jag ville se hur de båda svarade på mina frågor och hur de utvecklade svaren utan att påverka varandra. Innan varje intervju fick dem ett informationsblad då de kunde läsa vad mitt syfte med studien var och att jag eventuellt skulle spela in intervjuerna om informanterna gav sitt samtycke. Innan jag började intervjua fick de även skriva
på ett samtycke där det stod att de gav sitt medgivande till att delta i min studie. Jag spelade in de båda intervjuerna med personalen efter att jag hade fått klartecken från informanterna att det gick bra. Därefter intervjuade jag en anhörig som jag hade kommit i kontakt med hjälp av min handledare av min C-uppsats. Anledningen till att jag valde att intervjua en anhörig var för att få en inblick i hur det är att vara anhörig till en person som har psykiska funktionshinder samt att få en uppfattning om hur den enskilde blir bemött av sin omgivning och av personal på ett boende. Denna intervju skedde på Malmö Högskola Hälsa och Samhälle efter att informanten själv hade kommit med förslaget. Jag fick samtycke till att spela in även den här intervjun, men tyvärr hade min diktafon inte fungerat under intervjutillfället så intervjun blev inte inspelad, vilket gjorde att jag direkt efter intervjun fick sätta mig ner och anteckna vad som hade sagts under intervjutillfället. Varje intervju tog mellan 30 minuter och upp till en timme.
5.5 Bearbeting av materialet
Efter intervjuerna transkriberade jag de båda intervjuerna som jag hade fått inspelat på band och jag skrev ner intervjuerna ordagrant vilket tog mycket lång tid och jag fick en hel del material av de båda intervjuerna. Orsaken till att jag skrev ner det ordagrant var för jag inte ville riskera att missa någon viktig information. Av den intervju som jag inte hade fått inspelad hade jag efter intervjutillfället skrivit ner allt jag hade kommit ihåg ifrån intervjun. Jag hanterade utskrifterna med varsamhet så de inte skulle hamna i fel händer. Utskrifterna låg i en mapp och efter att jag var färdig med banden där intervjuerna var inspelade på raderade jag innehållet. I resultatredovisningen har jag skrivit ner det från intervjuerna som var relevant för min undersökning samt att jag också har använt mig av citat ifrån informanterna. I min analysdel har jag sedan tolkat det material som jag fick fram i resultatredovisningen och applicerat det på de teorier som jag har valt att använda mig av. Jag har därefter i min diskussionsdel diskuterat bland annat vad jag ha kommit fram till med min undersökning och om jag fick svar på mina frågeställningar.
5.6 Validitet
Validitet handlar om giltighet vilket betyder att validitet mäter det den ska mäta enligt Rosengren & Arvidson (2002). Validitetsbedömningar har en central roll inom forskningen. Enligt Svensson & Starrin (1996) används validitet för att ha uppsikt över att man som forskare verkligen undersöker det fenomen som man är avsedd att göra. Jag har under skrivandet av min uppsats haft en kritisk syn på det jag har skrivit och utfört. Jag har gått igenom både mina intervjuer och min uppsats många gånger för att uppnå så bra validitet som möjligt.
För att trovärdigheten ska bli hög i min studie enligt Rosengren & Arvidson (2002) jämför jag mina intervjuer med varandra och sedan analyserar jag det jag har fått fram. Genom det här sättet kan jag se hur trovärdig min studie är. Jag kommer även att jämföra mina intervjuer med den litteratur som jag har för få en uppfattning om mitt syfte och frågeställningar hör ihop med det resultat som jag fått fram i min studie och gör dem det blir min studie trovärdig.
5.7 Etiska övervägande
Innan jag utförde mina intervjuer med personalen på ett gruppboende för personer med psykiska funktionshinder hade jag haft kontakt med deras verksamhetschef. Jag hade berättat för henne om min studie och att jag tänkte intervjua två personer från personal på boendet. Verksamhetschefen diskuterade detta med sin personal
och återkom till mig sedan för att berätta om att jag kunde intervjua två ur personalen samt att verksamhetschefen godkände att jag fick komma till boendet och utföra mina intervjuer. Enligt forskningsetiska rådet (1999) ska det delas ut information till informanterna om den studien som forskaren gör samt informera om att informanten kan när som helst avsluta intervjun om hon/han känner för det. Därför delade jag ut informationsblad innan varje intervju där det stod om min studie samt att jag även gav muntlig information. Vidare står det i forskningsetiska rådet (1999) att samtycke ska skrivas under av varje informant och förutom informationsbladet delade jag även ut ett samtycke som informanten fick skriva under. För att förhindra att forskningsetiska problem skulle uppstå inriktade jag mig på att enbart intervjua personal på ett gruppboende och en anhörig som inte är förknippad med det gruppboendet. Jag valde bort att intervjua personer som har psykiska funktionshinder för att det är etiskt känsligt och det kan även vara väldigt stressigt för dem att bli utsatt för att bli intervjuade eftersom de kan kännas otryggt för dem. Exempel på varför den enskilde som har psykiskt funktionshinder inte känner sig trygg i en intervjusituation kan bero på att hon/han inte litar på forskaren. Därför blir dem tillbakadragna för att skydda sig själva för den omgivningen som inte känns bekant för dem. Det är också vanligt att personer med psykiska funktionshinder känner misstänksamhet gentemot personer dem inte känner och dem vet ju inte vem forskaren är vilket gör att de inte öppnar sig för henne/honom. Eftersom de inte litar på den som sitter framför dem. Jag kommer enligt forskningsetiska rådet (1999) inte heller att använda informanternas riktiga namn i min studie utan kommer att använda mig av följande benämningar: Informant 1, Informant 2 och Informant 3. Jag vet att jag inte fullt ut kan skydda informanternas integritet men jag kommer att göra mitt yttersta.
Jag skickade även in en etiskprövning till Etikprövningsnämnden vid Malmö Högskola och uppsatsen kommer också att offentliggöras på Malmö Högskolans MUEP som ligger på Internet.
6. REDOVISNING AV RESULTATET
I den här delen av arbetet kommer jag att presentera det material som jag har fått fram genom mina intervjuer. Jag har intervjuat tre personer varav två är personal som arbetar på ett gruppboende för psykiska funktionshindrade och jag kommer att kalla dem för Informant 1 respektive Informant 2. Den tredje intervjupersonen är en anhörig vars dotter drabbats av schizofreni och kommer att kallas för Informant 3.
6.1 Beskrivning av boende och hur vardagen ser ut
Det gruppboende som jag valde att göra min studie på startades upp 1997 och har sex stycken platser där de psykiska funktionshindrade bor i radhuslägenheter. Gruppboendet är till för personer som är psykiskt långtidssjuka. Informant 1 beskriver att boendet är speciellt eftersom de boende har egna hem. Personalen kommer in till dem för att hjälpa till med alla sysslor så som städning, personlig hygien, matlagning med mera.
De personer som bor på boendet har bland annat schizofreni och Down`s syndrom. Dagen på boendet börjar med att personalen börjar klockan sju på morgonen och tillsammans med nattpersonalen går de igenom hur natten har varit. Denna rapportering sker på en annan avdelning. Efter det går personalen upp till deras pausrum och larmar bland annat av boendet. Därefter går personalen in till
var och en av de boende för att hjälpa dem med bland annat dusch och toalett. Efter dusch och morgonhygien blir det frukost och de boende får sin medicin. Sedan går dagen efter de boendes individuella scheman.
”Vi är boendestöd åt dem som bor här. Hjälper dem med allt vad dem behöver hjälp med, helt individuellt, berättar Informant 2.
Vidare berättar Informant 2 om att personalen fokuserar på individen och vad den enskilde har för hjälpbehov. De behov som den enskilde behöver hjälp med det är där personalen ska gå in och hjälper till att fylla i luckan. Ett exempel på det är om den enskilde behöver hjälp med dusch, då går personalen in och hjälper den enskilde med duschningen. Personerna som bor på boendet får mycket hjälp med ADL träning som sker i den enskildes hem. Informant 1 beskriver att det tar flera år för de personer som bor på boendet att få förtroende för personalen och för att kunna känna att de är trygga.
” Det är inte alltid det fungerar och då får man backa undan lite och gå ut eller ta en paus. Man tar det väldigt försiktigt. Sen kan man trycka på när man känner man klarar det, när den boende klarar det” berättar Informant 1.
När det kommer till aktiviteter på boendet nämner Informant 1 att:
”Som det är nu, erbjuder vi promenader och aktiviteter i hemmet, vad dem vill göra. Men, vi kommer senare att bli utbyggnad här, då kommer vi få ett gemensamhetsutrymme. Då kommer det att bli annorlunda, se annorlunda ut för alla här för då har vi helt plötsligt ett ställe där vi kan träffas allihop och kan laga mat tillsammans och spela spel och se på film och allt. Det en helt ny värld här. Det har vi inte haft innan”.
Vidare berättar informant 2 att:
”De får önska vad de vill göra. Loppisar är väldigt populärt. Annars har vi gymnastiksal, vi har bio, det är mycket i hemmet, vi spelar spel
och tittar på tv. Grillar ofta om somrarna. Som sagt de får önska”.
På det boende som Informant 3s dotter bor på bor nio personer. Hans dotter har diagnosen schizofreni. Dottern har det bra på boendet men hon anser att de andra personerna som bor där är mycket sjukare än vad hon själv är.
6.2 Bemötande
Det som är det viktigaste att tänka på enligt personalen när någon bemöter en person med psykiska funktionshinder är att vara lyhörd, se dem som individer och vara försiktig.
”Försiktighet /…/ ja det är framförallt det som är viktigt, tycker jag. Vara försiktig och lyssna. Känna av. Lite svårt att förklara, det är inte alla som klarar av att jobba inom psyk. Det är bara så”, berättar Informanten 1.
Informant 2 beskriver att det som är viktigt med bemötande med personer med psykiska funktionshinder är:
”Att man bemöter dem på ett sätt som den enskilde förstår /.../ ser individen. Man ska bemöta dem var dem står, där de är i nuläget”.
På boendet där Informant 3s dotter bor bemöter personalen henne på ett trevligt sätt och dem har en bra kontakt med varandra berättar Informant 3. Det har dock skett någon incident då personal inte har hjälpt henne direkt, utan att hon har fått vänta. Vilket då har lett till att hon gått bakom personalen tills de har hjälpt henne. Hon önskar att personalen skulle kunna hjälpa henne med hennes läxläsning. Det finns inte så stora möjligheter för personalen att sätta sig ner och hjälpa henne med läxorna. Å andra sidan får hon hjälp med matlagning, tvätt och städning när det finns behov. Hon får mer hjälp och stöd än vad resten av dem som bor där får. Informant 3 har kontakter inom INM (Integrerad Närsjukvård Malmö) och genom de kontakter och den strategi som de använder sig av har det givit resultat så att Informant 3s dotter får den hjälp som hon önskar och hjälpen är avvägd efter hennes funktionshinder. Informant 3 får lite dåligt samvete över att hans dotter får mer hjälp och stöd än dem andre som bor på samma boende eftersom han vet att hon får hjälp på bekostnad av de övriga som bor där.
Personalen tycker att det är roligt och intressant att lyssna på vad de anhöriga har att berätta om hur den enskilde hade det innan dem kom till boendet. Informant 2 nämner att de har något som heter levnadsbeskrivningar, där anhöriga fyller i historian kring den enskilde, vad hon/han tycker om, har för intresse och så vidare. Detta kan hjälpa personalen om inte den boende själv kan berätta om hur de vill ha det eller önskar någon särskild aktivitet. Det är klar nytta för personalen att anhöriga kommer och hälsar på deras närstående.
Vidare tycker Informant 1 att det hade varit en tillgång att anhöriga hade varit och hälsat på mer hos de boende. För då hade personalen fått lära sig mer om de boende och då hade de inte enbart haft den version hur dem är och beter sig på boendet. Det hade varit intressant, enligt Informant 1, att veta hur bakgrunden ser ut för brukarna som bor på boendet. Informant 2 tycker att det hade varit bättre om anhöriga hade engagerat sig mer i brukarnas liv.
Informant 3 och hans sambo kan inte vara med och bestämma över deras dotters vård eftersom hon är 19 år och myndig. Däremot är de med på vårdmöten som hålls och berättar då vad de tycker på deras dotters begäran. Eftersom hon bor på ett LSS-boende (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) är det inte vård hon får där utan det är en boendeform. Det är INM som har hand om hennes vård och hennes anhöriga är mycket nöjda över den vård hon får utav dem. Integrerad Närsjukvård Malmö står på deras dotters sida och de har varit med och sökt samt drivit igenom den hjälp som hon får på det boende hon bor på idag. Personalen reagerade inte positivt på detta i början och hänvisade till sekretessen samt gav förklaringen att hon nu var myndig och det var bara hon som kan få den hjälp hon önskar, vilket hon själv då måste uttrycka. Då gick hennes anhöriga till INM och de hjälpte familjen samt dottern att driva igenom deras önskemål. Idag bemöter personalen dottern och familjen på ett mycket bra sätt. Vidare nämner även Informant 3 att det är bara är deras dotter som får besök av anhöriga.
Vidare nämner Informant 3 att vara anhörig till en person med psykiska funktionshinder är oftast en ständig kamp mot myndigheter och sjukvården. Informant 3 berättar vidare att idag måste anhöriga vara kunniga och starka för att få rätt mot myndigheter och få den hjälp som deras närstående har rätt till. De som tar sig igenom detta och har kraft, är de som får hjälp medan de som är svaga som inte orkar kämpa är oftast dem som behöver hjälpen mest beskriver Informant 3. Det kan vara svårt att arbeta med psykiska funktionshindrade personer berättar Informant 2:
”Det kan vara på många olika plan, det kan vara svårt att veta när man kränker dem eller inte. Det olika för varje individ.”
Informant 2 återberättade om en situation där Informanten 2 och den boende satt och samtalade med en psykiatriker. Då hände det att den boende berättade vissa saker om sig själv som inte var sanna eller sa fel och då var det svårt för Informant 2 att veta hur denne skulle agera. Skulle Informant 2 lägga sig i eller inte? Vad är viktigt för psykiatern/läkaren? Informant 2 ville inte prata i munnen på den boende eftersom då är risken stor att Informant 2 kanske kränker den boende och förstör ett förtroende. Informant 2 löste situationen genom att han försökte fylla i allt eftersom. Han kände den boende väl och vet hur den boende är. För den enskildes bästa och för att psykiatern skulle få en klar bild som möjligt gick Informant 2 in och berättade det som inte den enskilde berättade eller sa fel. Informant 3 anser att psykiskt funktionshindrade blir bemötta på samma sätt som friska människor och Informanten har inte noterat någon skillnad. Problemet, enligt Informant 3 ligger i att de psykiskt funktionshindrade blir bemötta på samma sätt som den övriga befolkningen men har inte samma resurser eller förmågor som den övriga befolkningen har. Det finns inget som visar att de har något funktionshinder som exempel symboler som berättar om deras funktionshinder vilket gör att de blir bemötta på samma sätt som friska människor, vilket i sin tur kan leda till katastrof i vissa situationer.
Ett exempel som Informant 3 nämnde var när hans dotter hade blivit skjutsad till ett apotek för att hon själv skulle hämta ut sin medicin som ett led i vården. Det var av stor vikt att hon själv hämtade sin medicin i processen för att hon skulle få sjukdomsinsikt. Vid tillfället hade hon pengar i sin plånbok och även instruktioner hur hon skulle gå tillväga på apoteket. Det var Informant 3 själv som hade kört henne till apoteket, där hon för första gången skulle hämta sin medicin. Informant 3 blev mycket förvånad när hon kom ut och berättade att hon inte hade behövt betala för sin medicin utan att hon hade fått det på kredit. Efter ett längre samtal fick Informanten klart för sig vad det var som hade skett. Det som hade hänt var att hon hade fått sin medicin och gått till kassan. Kassapersonalen hade då frågat henne om hon ville ha det på kredit och de hade sedan förklarat att då ”behövde hon inte betala nu”. Kassapersonalen berättade detta för henne utan att veta om att hon hade ett funktionshinder och att hon inte har förmågan att skilja på ”nu behöver du inte betala” och ”du behöver inte betala nu”. Hennes anhöriga fick sitta flera timmar i telefonkö och skickades runt till olika personer inom apoteket för att i slutändan ändra så att hon aldrig skulle kunna handla på kredit igen på apoteket.
Informant 2 anser att det har blivit mycket bättre nu gällande bemötandet av psykiska funktionshindrade både i samhället och inom sjukvården. Förr var läkare väldigt nonchalant och människor i allmänhet var rädda för personer med psykiska funktionshinder. Däremot idag anser Informant 2 att:
”Ja, men nu, det har blivit mycket bättre faktiskt, det funkar mycket bättre i både affärer och hos läkare. Bättre nu.” berättar Informant 2.
Informant 1 anser att det är en väldigt bra köping som boendet ligger i för här finns många andra boende och gruppboende. Människor stirrar ofta när personalen är ute i affärer och handlar med den boende. När något är annorlunda tittar människor på det berättar Informant 1.
Informant 1 anser att bemötandet i sjukvården inte är särskilt bra.
”Det är väl inte så himla bra, de verkar ha lite okunskap”, meddelar Informant 1.
Vidare berättar Informant 1:
”Ja, det är inte alla, men ibland kan man tycka dem är lite omyndighetsförklarade.”
Informant 1 förklarar att dem inom sjukvården ibland pratar till den enskilde som om hon/han vore ett litet barn.
”De pratar med dem som de vore hur dumma i skallen som helst, men det handlar om att de inte vet. De tar inte reda på bakgrunden /…/ hur dem mår och så /…/ det är lite nonchalans.”
Informant 1 berättar vidare att det har funnits läkare som har sagt att de är rädda för patienten och Informanten anser att detta inte är ett professionellt beteende av dem.
Informant 3s dotter fick gå igenom många olika processer innan hon fick sin diagnos och hamnade på det boende som hon bor på idag. Det bemötande som dottern och familjen har stött på har både varit negativt och positivt.
Informant 3s dotter blev sjuk när hon var tolv år. Familjen märkte att något inte stämde med deras dotter. Hon betedde sig annorlunda och ville inte gå till skolan. Kuratorn som hon och familjen träffade sa åt henne att hon fick förstå att hon inte kunde hålla på som hon gjorde bara för att slippa skolan. Kuratorn hjälpte inte familjen eller dottern att få en klarhet angående att det var något som inte stämde med henne. Hennes beteende blev värre. Hon trodde att folk spionerade på henne och hon började anklaga sin pappa (Informanten) för att sälja knark via Internet. Hon hotade med att ringa polisen och Informanten sa till henne att hon kunde ringa till polisen, vilket hon gjorde. Informanten satt bredvid henne när hon ringde polisen och han hörde allt som hon hade berättade. Polisen frågade henne om det fanns någon vuxen som de kunde prata med och hon gav luren till Informanten. Det var polisen som tipsade om att de skulle åka in med henne till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin).
När de kom dit fick dottern förklara allt för läkaren och läkaren lyssnade på henne. När de väl kom in till BUP hade dottern inte sovit på två dygn och hon fick något som fick henne att somna. Hon tillbringade de två första åren på BUP från och till. Det kunde vara i några dagar upp till flera månader i streck. Efter det kallade BUP in expert hjälp av en läkare och denne undersökte Informant 3s dotter. Läkaren kom till slut fram till att hon hade paranoid schizofreni. När Informant 3s dotter var medicinskt färdigbehandlad då gick ansvaret över till kommunen. Det tog lång tid innan kommunen hittade ett LSS-boende åt Informant 3s dotter men när kommunen väl hittade ett boende var det ett bra LSS-boende.
6.3 Om bemötandet inte fungerar och ökad förståelse
Om ett bemötande med en person som ha psykiska funktionshinder inte fungerar då kan det hända i vissa fall att den enskilde blir verbal och aggressiv. Informant 1 berättar:
”Det handlar om att förstå. /…/ Det tar många år att komma nära och veta allt om personen. Det största problemet är att man inte förstår. Hur ska man göra det? Då får man ju ta reda på det.”
Informant 2 nämner att personer med psykiska funktionshinder kan få alla möjliga känslor när bemötandet inte fungerar. Den enskilde kan bli arg, ledsen med mera.
”Det är viktigt att hitta rätt läge och rätt nivå.”
Det handlar om att ha förståelse gentemot den psykiskt funktionshindrade.
Vad som ska göras för att öka förståelsen kring personer med psykiska funktionshinder ansåg Informant 3 vara svårt att svara på. Informant 3 ställde frågan, vad ska göras för att vända en negativ bild av psykiska funktionshindrade till en positiv? Informant 3 hade inget svar på den frågan, utan beskrev vidare att när det skrivs något om psykiskt funktionshindrade är det oftast en negativ vinkling, exempelvis när en person med psykiskt funktionshinder har varit inblandat i något kriminellt. Då betonar tidningar att det var en individ med psykiska funktionshinder som utförde dådet.
”Tidningar har svårt att sälja en positiv nyhet”, nämner Informant 3.
Detta nämner även Informant 1 att det diskuteras en del om psykiska funktionshindrade i media när något hemskt har inträffat, men inte annars.
Informant 2 tyckte även att frågan om vad som kan göras för att öka förståelsen om psykiska funktionshindrade var knepig att svara på. Däremot ansåg Informant 2 att det är bra att de stora vårdhemmen har tagits bort och blivit mindre enheter ute i samhället.
”Det tycker jag är en bra lösning på det. Att de tillhör samhället på ett helt annat vis än innan, då man låste in dem i stora enheter”, nämnde Informant 2.
