Barn-unga-samhälle
Examensarbete i fördjupningsämnet
Barndom och lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
”Förskolan ska vara en trygg plats att komma
till när det gungar runtomkring”
Att sörja skilsmässa i förskolan
”Preschool Should be a Place of Comfort In the Whirlwind of Life”
Grieving Divorce in Preschool
Sara Forsang
Förskollärarexamen, 210 högskolepoäng Examinator: Nils Andersson
Förord
I rollen som praktikant inom Malmö Högskolas verksamhetsförlagda utbildning och timvikarie i Malmö, har jag i mötet med barn i den svenska förskolan utvecklat ett särskilt intresse och engagemang för de barn som upplevt separation och skilsmässa. Trots att mina erfarenheter av arbete inom förskolan endast sträcker sig över några få år, har jag flertalet gånger kommit i kontakt med barn som upplevt separation i familjen och som på olika sätt uppvisat en särskild oro, tystlåtenhet eller annan förändring i sitt beteende. Detta ligger till grund för mitt val av studie.
Sara Forsang Malmö, 2015
Abstract
Barn vars föräldrar nyligen genomgått en separation upplever ökade känslor av oro, sorg och ilska, vilka kan vara dolda för omgivande personer (Størksen et al. 2011). Vid stöd och vägledning från vuxna har skilsmässobarn dock en stor kapacitet att återhämta sig (Dyregrov & Yule, 2008). Med detta som bakgrund var syftet för min studie att belysa pedagogers syn på förskolans roll i förhållande till barn i skilsmässosorg.
Undersökningen är en kvalitativ intervjustudie i vilken sju förskolepedagoger medverkat. Semistrukturerade intervjuer användes som metod i materialinsamlingen. I analysen har antagits en anknytningsteoretisk ansats.
Den aktuella studien indikerar en splittring i pedagogers syn på barn i skilsmässosorg och de sätt på vilka man arbetar med dessa. Barnomsorgens kvalitet avseende stöd för skilsmässobarn riskerar därför att variera märkbart förskolor emellan. Vidare visar undersökningen att förskolan genom rutiner och nära relationer kan fungera som en trygg punkt i tillvaron för barn vars föräldrar genomgår en skilsmässa.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 7
1.1 Syfte och frågeställningar... 8
2. Litteraturgenomgång... 9
2.1 Tidigare forskning... 9
2.1.1 Barn i sorg; symptom och reaktioner... 9
2.1.2 Att hantera separation och sorg... 10
2.1.3 Förskolan som stöd för barn i sorg... 12
2.2 Teori... 12
2.2.1 En historisk översikt... 12
2.2.2 Trygg och otrygg anknytning... 13
2.2.3 Anknytning och skilsmässa... 14
3. Metod... 15
3.1 Insamlingsmetod... 15
3.2 Urval och kontakt... 16
3.2.1 Urvalsmetoder... 16 3.2.2 Kontaktfasen... 17 3.3 Presentation av informanter... 17 3.4 Genomförande... 18 3.5 Etiska överväganden... 19 3.5.1 Informationskravet... 19 3.5.2 Samtyckeskravet... 19 3.5.3 Konfidentialitetskravet... 19 3.5.4 Nyttjandekravet... 19 3.6 Studiens trovärdighet... 19
4. Resultat och analys... 21
4.1 Pedagogers syn på barns reaktioner.………... 21
4.2 Pedagogers erfarenheter.………... 23
4.3 Riktlinjer.………...………... 23
4.4 Förutsättningar på förskolan ………... 24
4.5 Pedagogers arbete och barns anknytning... 26
4.6 Förskolan - en trygg punkt... 28
4.7 Föräldrakontakt... 29
4.9 Slutsatser………... 30 5. Diskussion... 31 5.1 Resultatdiskussion... 31 5.2 Metoddiskussion... 32 Referenser... 34 Bilaga, intervjumall... 37
1.Inledning
För barn i förskoleåldern kan sorg vara särskilt svårt att hantera, då de saknar förståelse för vad död eller andra typer av förlust egentligen innebär. I de fall barn vägleds av vuxna i sin omgivning till ökad förståelse och insikt i vad svåra situationer kan innebära, har de dock en stor kapacitet att hantera sorg och återhämta sig (Dyregrov & Yule, 2008 s. 14). Sorg behöver för små barn inte nödvändigtvis vara till följd av en väns eller familjemedlems bortgång, utan kan även bero på andra förändringar i barnets livssituation, såsom att flytta till en annan stad, förlora ett husdjur eller att barnets föräldrar skiljer sig (Wood, 2008, s. 28). Denna studie kommer att behandla just temat sorg hos barn, men begränsat till en specifik typ av sorg.
Varje år separerar föräldrarna till omkring 50 000 barn i Sverige. En övervägande del av dessa barn är i förskoleålder (Statistiska Centralbyrån, 2013). Studier indikerar att barn vars föräldrar nyligen genomgått en separation eller skilsmässa uppvisar ökade känslor av ilska, sorg och oro (Størksen et al. 2011, s 819). Vidare kan de barn som efter en separation till synes fungerar väl i en förskolemiljö, och inte uppvisar några yttre tecken av påverkan i form av beteendeförändringar eller dylikt, ofta bära på en inre oro och dolda känslor av ensamhet eller sorg (ibid. s. 819f). Detta leder till funderingar: Hur ser arbetet med att stödja barn i skilsmässosorg ut på förskolor idag? Hur ser pedagogerna på barn i denna specifika situation och gör man något för att fånga upp de barn vars eventuella problem inte är uppenbara?
I Läroplan för förskolan står det att: ”Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt.” (Skolverket, 2010, s. 5) Här skiljs alltså inte typen av stöd eller anledningen till detta stöd åt, då fokus ligger på att utforma arbetet utifrån det enskilda barnets behov. Anledningen till att jag valt att begränsa den aktuella studien till de som i denna uppsats kommer att kallas skilsmässobarn, är just för att belysa en grupp vars behov av stöd kan vara delvis dolt, och undersöka hur just denna typ av stöd kan se ut.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att belysa pedagogers syn på förskolans roll i förhållande till barn i skilsmässosorg. Studien bygger på följande frågeställningar:
- Vad är pedagogernas syn på förskolans roll i ett barns bearbetande av föräldrars separation eller skilsmässa?
- Hur ser man inom arbetslaget på arbete med barn i skilsmässosorg?
- Vilka förutsättningar upplever sig pedagogerna ha för att stödja barn i deras bearbetande av föräldrars separation?
- Finns det informanterna veterligen några riktlinjer från ledning/förskolechef som gäller skilsmässa/separation specifikt, och/eller sorg generellt? Hur ser dessa i så fall ut och använder man sig av dem i verksamheten?
2 Litteraturgenomgång
2.1 Tidigare forskning
Nedan följer en genomgång av tidigare forskning som gjorts inom området, och dess olika aspekter på barn, sorg, skilsmässa och förskola. Inledningsvis kommer en redogörelse över en del av de tecken och symptom som går att finna vid sorg hos barn. Detta för att synliggöra vad sorg är och hur den kan visa sig konkret, vilket blir av särskild betydelse under senare kapitels resultat och analys.
En del av den lite äldre forskning som använts, har som utgångspunkt att ett barn vars föräldrar genomgår skilsmässa i hög grad också skiljs från en av sina föräldrar. Detta då denna forskning genomförts i en tids- och samhällskontext där skilsmässa i princip uteslutande innebar boende med endast en av föräldrarna. Detta blir alltså inte alltid till fullo applicerbart för barn i dagens Sverige, då olika former av växelvis boende blivit alltmer vanligt (Statistiska Centralbyrån, 2014b). Den forskning som trots detta inkluderats i kunskapsöversikten har dock bedömts relevant då även separation i tillfällig mening blir en aspekt att ta hänsyn till i relation till dessa barn, då även ett växelvis boende innebär kortare perioder av separation från endera förälder.
2.1.1 Barn i sorg; symptom och reaktioner
Barns reaktioner på sorg skiljer sig på många sätt från vuxnas. Dock kan sorg även se väldigt olika ut barn emellan. Vissa yngre barn drar sig till exempel undan familj och vänner, medan andra blir mer aggressiva i sin interaktion med andra (Himebauch, Arnold & May 2005, refererad i Wood, 2008, s. 28). En av de vanligare reaktionerna hos barn i bearbetandet av olika typer av sorg är regression, det vill säga en tillbakagång i utvecklingen. Detta kan innebära att barnet plötsligt inte klarar av göromål hon/han tidigare genomfört utan problem. Ett ökat närhetssökande, gnäll, plötsliga raseriutbrott eller att gå tillbaka till beteenden som att suga på tummen är andra tecken på regression (Jewett Jarratt, 1996, s. 72). Vidare visar studier att denna typ av beteende, trots att det för vuxna kan uppfattas som oroande, i själva verket är ett naturligt och i många fall hälsosamt sätt att hantera förlust och sorg. En förutsättning är dock att det regressiva beteendet inte blir destruktivt eller alltför långvarigt och att barnet på vägen får stöd och hjälp från vuxna (ibid. s. 73f).
I avsikt att distrahera sig själv och hålla smärta och sorg på avstånd, kan barn (liksom vuxna) bli hyperaktiva. Detta visar sig genom svårigheter att sitta still, ett ständigt sjungande och pratande för sig själv eller att dyka fullständigt in i en aktivitet eller hobby. Andra typer av avledande beteende kan vara att ständigt vilja fylla ut tysta stunder med att titta på tv eller lyssna på musik (Jewett Jarratt, 1996). Separationsångest är ytterligare ett vanligt förekommande symptom, vilket ofta visar sig vid just föräldraseparationer. Barn med denna typ av ångest vill ständigt vara nära sin förälder, vilket kan leda till oroliga eller nästintill panikslagna reaktioner när barnet blir lämnat, om än bara under kortare stunder. (Dyregrov & Yule, 2008 s. 24f; Jewett Jarratt, 1996, s. 80f).
Barn i sorg kan även visa känslor av ilska, nedstämdhet, förtvivlan eller skuld. Barnet kan leva i tron att hon/han orsakat en nära anhörigs död eller sina föräldrars skilsmässa grundat på händelser som för vuxna kan upplevas triviala, såsom att barnet inte städat sitt rum eller varit tillräckligt snäll (Dyregrov & Yule, 2008 s. 29f). Olika typer av fysiska symptom, såsom sömnstörningar är inte heller ovanligt förekommande. Detta kan innebära svårigheter att somna eller att sorg och funderingar tar så mycket energi från barnet att hon/han istället behöver sova ovanligt mycket (ibid. s. 28).
Studier som gjorts under senare år har visat att även föräldrars sorg kan tynga ner och skapa en oro hos barnet. En förälders depression över situationen kan således förstärka den negativa påverkan en skilsmässa har på barn (Størksen et al. 2011, s. 816f). Vidare är dessa barns oro sällan särskilt tydlig utifrån. Barn som till synes har det bra och agerar som de brukar kan alltså bära på inre känslor av sorg och ensamhet (ibid. s. 819f).
2.1.2 Att hantera separation och sorg
Dyregrov och Yule (2008) betonar leken som ett verktyg för små barn att bearbeta svåra situationer (Dyregrov & Yule, 2008 s. 99). Att genom lek agera ut det som hänt kan hjälpa barn att skapa sammanhang och förståelse för sin situation. Då barn under fem års ålder kan vara mindre verbala och ännu inte har kapacitet att förstå varför svåra saker i deras liv sker, blir leken för dem ett verktyg att reda ut sina känslor (Dyregrov, 1999 s. 21f). Även Kalter och Rembar (1981) menar att åldern är avgörande för hur barn hanterar separation av olika slag. Deras studie visar att yngre barn som befinner sig i ett utvecklingsskede i vilket det kan vara svårt att över huvud taget skiljas från sina
föräldrar under kortare stunder, visar en högre känslighet inför separation i en skilsmässosituation. Detta kan potentiellt leda till olika typer av problem längre fram i livet, såsom aggression gentemot föräldrar eller försämrade akademiska prestationer (Kalter & Rembar, 1981, s. 97f; Babalis et al. 2011 s. 1412f). Senare studier har visat att barn med separerade föräldrar löper större risk att utveckla olika former av otrygg anknytning, av vilka en undvikande anknytning (se teoriavsnitt för begreppsdefinition) är vanligast förekommande (Gloger-Tippelt & König, 2007 s. 313).
Fastän det finns en reell risk för att något av ovan nämnda problem uppstår, kan stöd från barnets omgivning minska negativa effekter av skilsmässa både lång- och kortsiktigt (Amato, 2003 s. 334f). Hetherington (1989) understryker tre olika faktorer i ett barns liv som antingen fungerar som stöd och hjälp i svåra situationer, eller gör barnet särskilt sårbart. Dessa kallas för skydds- och riskfaktorer. Hetherington förklarar de tre skyddsfaktorerna så här:
The first of these are positive personality dispositions, the second a supportive family milieu, and the third external society agencies that function as support systems for reinforcing and strengthening children’s coping efforts.” (Hetherington, 1989, s. 1f).
Riskfaktorerna blir således det motsatta, nämligen ett negativt sinnelag, samt en brist på stöd från familj och externa samhällsinrättningar. Då 84% av alla svenska barn mellan ett och fem år är inskrivna i förskolan (Statistiska Centralbyrån, 2014a) blir denna en minst sagt betydande extern samhällsinrättning. Förskolan kan med andra ord potentiellt fungera som en viktig skyddsfaktor för dessa barn.
En mindre norsk undersökning i vilken förskolebarn intervjuats i syfte att studera deras återanpassning efter en separation, visade att nära relationer varit en gemensam nämnare för de barn som uppgett sig må bra och vars anpassning i övrigt fungerat väl (Størksen et al. 2011 s. 814f).
Vid en separationssituation har det visats vara av stor vikt att barn förbereds på hur deras liv kommer att se ut, vilka förändringar som kommer att ske och att vuxna talar med dem om den stundande separationen (Jewett Jarratt, 1996 s. 37f). Då mycket i ett barns liv kan komma att förändras vid en skilsmässa blir rutiner och kontinuitet viktiga faktorer för barnets känsla av trygghet (ibid. s. 39f). Förskolan kan alltså här spela en stor roll för bevarandet av denna trygghet, då förändringar föranledda av skilsmässa till
stor del kan antas ske i hemmiljön och man i förskolan därför lättare kan hålla fast vid vardagliga rutiner.
2.1.3 Förskolan som stöd för barn i sorg
Den miljö barn befinner sig i, och det stöd de får i förskoleålder har visat sig vara av väsentlig vikt för barns framtida utveckling och förmåga att klara sig väl i skolan. Därtill har förskolan en viktig roll i att hjälpa barnen i sin emotionella och sociala utveckling (Babalis et al. 2011 s. 1407). Förskolans kvalitet påverkar dock dess förmåga att tillhandahålla barnen detta stöd. Studier visar på kvaliteten som en avgörande faktor för att tid i förskola ska gagna barns utveckling (Belsky, 2006 s. 106f). Fastän Läroplan för förskolan (Skolverket 2010) som gemensamt styrdokument för alla svenska förskolor, blir ett verktyg på vägen mot att försäkra kvalitet i samtliga av landets förskolor, kan ju brister rimligtvis finnas inom de aspekter av verksamheten som inte tas upp i målen. Då varken skilsmässa eller sorg alls omnämns i dokumentet synliggörs ej heller problematiken kring den sorg skilsmässobarn kan uppleva. Än mindre uppenbara blir här de aspekter av dold inre sorg som tidigare nämnts.
2.2 Teori
I den aktuella studien har valts att anta ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Inledningsvis kommer teorins historiska utveckling att återges, följt av en närmare redogörelse för olika typer av anknytning. Slutligen redogörs för aspekter på anknytning och skilsmässobarn.
2.2.1 En historisk översikt
1969 utkom John Bowlbys teorier om anknytning. Han presenterade här sin tes att små barn instinktivt knyter starka känslomässiga band till sina mödrar. Tecken på denna anknytning, menade han, visar sig hos de allra flesta barn när de gått in på sitt andra levnadsår (Bowlby, 1997 s. 179). Särskilt starkt visar det så kallade anknytningsbeteendet sig i stunder då modern lämnar barnet eller vid situationer som upplevs skrämmande, då barnet blir oroligt. Det som mest effektivt lugnar barnet vid dessa tillfällen är doften, synen eller den fysiska beröringen av sin mor, skriver Bowlby. Vidare är barnets behov av sin mor fram till ungefär tre års ålder mycket starkt. Efter detta blir emellertid behovet mindre påtagligt och mattas av med åldern (ibid. s. 179f).
På 1970-talet utvecklades teorierna och man började undersöka huruvida barn uppvisar anknytningsbeteende gentemot till sin far såväl som sin mor. Michael E. Lamb var en drivande kraft i denna forskning och konstaterade att barn mycket väl kan knyta an lika starkt till sin far och gör som regel det till båda föräldrarna vid samma tidpunkt, förutsatt att barnet lever och spenderar tid med båda föräldrarna (Lamb 1976, refererad i Lamb 1978 s. 265). Senare forskning har visat att barn även kan anknyta och känna trygghet till andra omsorgsgivande personer med vilka de spenderar mycket tid (Ludolph, 2009 s. 10). Dock finns det en gräns för hur många ett barn tryggt kan anknyta till. Studier har visat att barn boende på institutioner med många omsorgsgivare ofta utvecklar tydliga svårigheter i sina relations- och anknytningsbeteenden (Ludolph 2009 s. 10f).
Mot slutet av 1970-talet presenterade Mary Ainsworth och hennes medarbetare sin tes att små barn kan utveckla olika typer av anknytning beroende på sina erfarenheter i relationen till omsorgstagaren. Dessa kan vara av positiv eller negativ karaktär (Ainsworth et al. 1978, refererad i Ludolph 2009 s. 11).
2.2.2 Trygg och otrygg anknytning
De små barnens typer av anknytningsbeteende valde Ainsworth att kalla tryggt respektive otryggt. Ett barn med trygg anknytning uppvisar tecken på detta genom att visa oro vid en för barnet okänd persons närvaro eller när modern eller annan omsorgsgivare lämnar rummet, samt att aktivt söka dennes närhet vid hans/hennes återvändande. Detta, menade Ainsworth, är den sunda och önskvärda formen av anknytning. Den mer destruktiva otrygga typen kan delas in i två subkategorier: undvikande och ambivalent. Hos barnet med ambivalent anknytning blir en situation då omsorgsgivaren lämnar honom/henne mycket oroande och stressande. Till skillnad från ett barn med trygg anknytning lugnar dock inte omsorgsgivarens återkomst barnet. Istället kan de visa ilska eller motsätta sig fysisk kontakt eller vara anmärkningsvärt klängiga. Det finns en stark separationsångest och önskan om närhet, men känslan av trygghet finns alltså inte, trots att omsorgsgivaren är närvarande (Ainsworth et al. 1978, refererad i Cassidy & Berlin 1994 s. 971). Det undvikande beteendet kan utvecklas när barnet erfar att dess sökande efter tröst och trygghet från sina anknytningspersoner aldrig eller endast ibland blir hörsammat. Det undvikande barnet lär sig då att klara sig själv och inte söka närhet och stöd hos sin omsorgsgivare (Ainsworth et al. 1978, refererad i Rholes et al. 2006 s. 275). Denna form av otrygg anknytning kan leda till
relationsproblem i vuxen ålder med svårigheter att ge emotionellt stöd och ha förståelse för vänner eller romantisk partner (Rholes et al. 2006 s. 276f).
2.2.3 Anknytning och skilsmässa
Föräldrars skilsmässa kan störa ett barns trygga anknytning och istället förstärka otrygga beteendemönster. Hur den redan befintliga relationen mellan barn och förälder ser ut spelar dock här en stor roll för hur väl barnet kan hantera skilsmässosituationen. (Gloger-Tippelt & König 2007 s. 313f). Yttre omständigheter såsom föräldrars förmåga att samarbeta och barnets tillgång till varma och kärleksfulla relationer med sina anknytningspersoner är också av avgörande vikt för barnets hantering (Amato, 2014 s. 16f). Relationsaspekten understryks även starkt i en grekisk studie gjord i förskolemiljö Här synliggjordes tydliga samband mellan de skilsmässobarn som haft en väl fungerande relation med sina båda föräldrar, då dessa klarat sig igenom skilsmässosorg utan långvariga problem (Babalis, 2011 s. 1416f). Ett barns förhållande med sina föräldrar blir svårt för förskolan att påverka. Dock har de starka relationerna en plats även i förskolan, då (som tidigare nämnts) även förskolepedagoger kan ha rollen som ett barns anknytningsperson (Ludolph, 2009 s. 10).
3. Metod
Nedan följer en redogörelse för de metoder som använts och de sätt på vilka kontakt med förskolor och respondenter upprättats, samt en kritisk granskning av dessa metoder. Slutligen kommer en genomgång av förskolor och informanter, samt etiska aspekter att ta hänsyn till och studiens trovärdighet.
3.1 Insamlingsmetod
Materialet till undersökningen har samlats in genom enskilda intervjuer med sju olika förskolepedagoger. Studien har genomförts med kvalitativ ansats, vilket bedömts lämpligt i förhållande till syftet att belysa pedagogers syn på förskolans roll i förhållande till barn i skilsmässosorg. Den kvalitativa metoden användes för att kunna komma in på djupet av frågan, och få en förståelse för pedagogernas bakomliggande resonemang till de val som görs och beslut som tas i verksamheten i förhållande till barn i skilsmässosorg. Detta är kännetecken för just den kvalitativa metoden som är djupgående och tolkande i sin karaktär (Trost, 2010 s. 32f). Att visa på nyanser och komplexitet, och att i tolkningen av materialet bidra till en ökad förståelse inom forskningsämnet är delar av den kvalitativa metodens uppgift (Alvehus, 2013 s. 21f). Detta står i kontrast till den kvantitativa metoden, vars avsikt snarare består i att mäta hur vanligt förekommande ett särskilt fenomen är. Den data som en kvantitativ studie genererar, redovisar andelar och procentsatser och kan till exempel bli relevant som statistik (ibid. s. 20f).
Intervjuerna genomfördes med låg grad av standardisering (även kallat semistrukturerad intervju), det vill säga att frågorna ställdes i den följd intervjuaren upplevde det naturligt i förhållande till samtalet, med eventuella passande följdfrågor, samt att frågornas formulering kunde variera beroende på respondentens språkbruk (Trost, 2010 s. 39). Till skillnad från strukturerade intervjuer, i vilken alla frågor ställs i en bestämd ordning och formuleras lika till alla informanter, ger den semistrukturerade formen ett större utrymme för respondenten att svara på olika sätt och påverka intervjuns riktning (Patel & Davidsson, 2011 s. 76f). I syfte att skapa en mer informell atmosfär där intervjun kunde upplevas som ett mer avslappnat samtal, valde jag som intervjuare att helt avstå från att anteckna och istället använda mig av inspelning. Inspelningarna transkriberades sedan. Denna form av materialinsamling gav även möjlighet att senare i studien kunna lyssna på intervjun flera gånger, att återge exakta
citat och därmed också kunna gå djupare in i analysen. Dock finns det en risk att informanter kan vara obekväma med att bli inspelade och känna sig begränsade i hur öppna de vill vara. För andra upplevs inspelningen snarare som en trygghet, då ingen senare kan ifrågasätta vad som sagts och risken för missförstånd minskas därmed (Alvehus, 2013 s. 85).
I den aktuella studien uttryckte ett par av informanterna före intervjun en viss nervositet över att bli inspelade. Dessa upplevdes dock slappna av och tala mer ohämmat några minuter in i sina respektive intervjuer.
3.2 Urval och kontakt
3.2.1 Urvalsmetoder
Alvehus (2013) lägger fram hur olika typer av metoder för urval inför en studie kan se ut. Alltså, det sätt på vilket man väljer vilka förskolor och respondenter som ska medverka i studien. Vanligt för den kvantitativa metoden är det slumpmässiga urvalet, vars fokus ligger på att få in svarsresultat som är representativt för hela befolkningen (Alvehus, 2013 s. 66). Inom den kvalitativa forskningen är detta dock inte alltid intressant. Fokus för den kvalitativa studien är snarare att hitta respondenter som kan relatera till ämnet och förhålla sig till de frågor som kommer att ställas. Därför blir det så kallade strategiska urvalet mer relevant för en sådan studie (ibid. s. 67).
I den aktuella studien har använts en kombination av två urvalsmetoder. Den första av dessa var bekvämlighetsurvalet, vilket innebär att respondenter som för intervjuaren var nära till hands tillfrågades att medverka i studien. De medverkande förskolorna var sådana jag kommit i kontakt med tidigare. Snöbollsurvalet var den andra metod som användes. I denna form av urval nyttjas de personer intervjuaren redan varit i kontakt med för att finna nya personer att intervjua (Alvehus, 2013 s. 68). I vardera förskola hade jag nämligen till en början kontakt med en eller två pedagoger som sedan hänvisade mig till ytterligare personer i förskolans personal vilka de menade skulle kunna vara intressanta för studien. Risken med snöbolls- och bekvämlighetsurval, menar Alvehus (2013) är att studien blir begränsad till att undersöka en homogen grupp människor som kanske alla till och med känner varandra och i mångt och mycket delar syn på ämnet (ibid. s. 68f). För att undvika detta valdes medvetet att undersökningen skulle genomföras på fyra skilda förskolor i olika geografiska områden. Då
undersökningen bygger på erfarenheter snarare än utbildning var jag i kontaktskedet öppen för att intervjua både förskollärare och barnskötare. Dock föll det sig så att alla medverkande informanter hade någon form av längre pedagogisk utbildning. En var gymnasielärare, en musiklärare medan de återstående fem var förskollärare.
För de medverkande pedagoger som arbetade på samma förskola valdes personer från olika avdelningar, då en del av frågorna rörde hur arbetet kan se ut inom de olika arbetslagen. Detta gjordes även i syfte att ytterligare undvika de ovan nämnda riskerna med snöbolls- och bekvämlighetsurvalen.
3.2.2 Kontaktfasen
Respondenterna kontaktades muntligen eller via e-post. De informerades därigenom om syftet med undersökningen och hur deras eventuella medverkan rent praktiskt skulle komma att se ut. En av de första intervjuerna som genomfördes var med en pedagog som tillfrågats muntligen. Svaren som gavs rörde på många sätt kommunikationen med föräldrarna och de praktiska svårigheter som kan uppkomma i kontakten med dessa, snarare än arbetet med barnen och deras sorg. Detta lämnade mig undrande om hur tydlig jag i detta fall varit i min förklaring av studien och dess huvudsakliga fokus. För att åtgärda detta formulerades frågorna på ett tydligare sätt under intervjuns gång. För de pedagoger som efter detta tillfrågades, presenterades studien på ett tydligare och mer genomtänkt sätt.
3.3 Presentation av informanter
Namnen är fingerade. Förskolorna har alla försetts med en bokstav och pedagogerna har givits namn med samma begynnelsebokstav som den förskola de arbetar på.
Amanda, Alice och Agnes arbetar på förskola A. Det är en större kommunal förskola centralt belägen i en mellanstor stad. Amanda är 33 år och har varit verksam inom förskolan i sju år och arbetar för närvarande på en avdelning för barn mellan ett och tre år. Alice arbetar på en 3-5årsavdelning, är 47 år gammal och har arbetat inom förskolan i 24 år. Agnes är 37 år, jobbar med barn i åldern ett till fem år och har arbetat inom förskolan i femton år.
Betty och Bella arbetar på förskola B. Det är en mindre privat förskola som ligger i utkanten av en storstad. Betty har jobbat på olika förskolor under tjugo års tid, samt inom grundskola och särskola i sammanlagt elva år. Hon är 57 år och arbetar med barn mellan ett och tre år. Bella är 36 år och har jobbat deltid inom förskolan i sammanlagt fem och ett halvt år. På hennes avdelning går barn i åldern 3-5 år.
Clara arbetar på en 1-3årsavdelning på förskola C. Det är en liten nystartad förskola under privat ledning som är centralt belägen i en storstad. Hon är 40 år, utbildad gymnasielärare och arbetade i 17 år som lärare och elevassistent inom skola och fritidsverksamhet innan hon för tre år sedan började jobba i förskola.
Dina arbetar på förskola D. Det är en stor kommunal förskola som ligger centralt i en storstad. Dina är 27 år och arbetar för tillfället på en avdelning med bara treåringar. Hon har jobbat inom förskolan i tre års tid.
3.4 Genomförande
Fem av intervjuerna ägde rum på respektive respondents arbetsplats. Vi var då antingen i ett personalrum eller i ett ledigt rum inne på en avdelning. I två av de fall då intervjun genomfördes inne på en avdelning blev vi dock avbrutna av att någon annan kom in i rummet. Det gjorde att informanterna avbröts i sina resonemang och tvingades försöka återuppta dessa efter att personen i fråga lämnat rummet. Trost (2010) understryker vikten av att finna en miljö som är fri från störningar och åhörare, vilket en arbetsplats sällan är (Trost, 2010 s. 65f). Då de fem omnämnda informanterna blev intervjuade under arbetstid, var dock platsen en förutsättning för att dessa intervjuer skulle kunna genomföras. De övriga två intervjuerna ägde rum i intervjuarens hem. Hemmet, menar Trost, är en mindre lämplig plats för intervjuer då det finns en risk att informanten kommer i underläge (ibid. s. 65). Då de två aktuella respondenterna var personer jag sedan tidigare var bekant med bedömde jag det vara mycket osannolikt att detta skulle vara ett problem. Samtliga av studiens intervjuer varade mellan 30 och 45 minuter. I transkriberingen av materialet har hummanden och eventuella upprepningar tagits bort och dialektala förkortningar har omskrivits till korrekt skriftspråk. I de fall informanten särskilt betonat något ord har detta kursiverats i texten.
3.5 Etiska överväganden
I studien har grundläggande etiska regler tagits hänsyn till i förhållande till respondenterna.
3.5.1 Informationskravet
Intervjuaren ska informera undersökningens alla medverkande om syftet med den aktuella studien (Vetenskapsrådet, 2002 s. 7f). Samtliga informanter tog del av undersökningens övergripande syfte innan de tog ställning till sin eventuella medverkan.
3.5.2 Samtyckeskravet
En studies respondenter har rätt att bestämma över sin egen medverkan (ibid. s. 9f). Informanterna fick bestämma tid och plats för intervjun och fick avstå från att svara på frågor de inte önskade besvara.
3.5.3 Konfidentialitetskravet
Uppgifter om alla involverade personer i undersökningen ska vara konfidentiella och förvaras på en säker plats där obehöriga inte kan få tillgång till dem (Vetenskapsrådet, 2002 s. 12f). Personuppgifter, ljudupptagningar och transkriberingsmaterial till den aktuella studien har förvarats på lämplig plats.
3.5.4 Nyttjandekravet
Insamlade uppgifter från informanter får endast användas i forskningsändamål (ibid. s. 14f). Det insamlade materialet kommer endast att nyttjas i detta examensarbete och samtliga ljudupptagningar och uppgifter kommer att raderas efter dess godkännande.
3.6 Studiens trovärdighet
För att en studie ska anses vara trovärdig bör den vara genomförd på ett sätt som är relevant för dess syfte och problemställning. Vidare bör etiska aspekter tas hänsyn till och frågor till informanterna ställas på ett sådant sätt att de inte upplevs värderande från intervjuarens sida (Trost, 2010 s. 133f). Detta är aspekter som begrundats och tagits hänsyn till i den aktuella studien. Med tanke på att detta är en relativt liten studie blir det svårt att dra generella slutsatser utifrån dess resultat. Dock kan undersökningen ge
indikationer på hur arbetet med barn i skilsmässosorg ser ut på svenska förskolor idag och huruvida det varit av intresse att utföra en större studie i ämnet.
4 Resultat och analys
Nedan följer en genomgång av studiens resultat, samt en analys av dessa. Här tas olika aspekter av pedagogernas syn på arbetet med skilsmässobarn, förskolans ansvar och föräldrakontakt upp.
4.1 Pedagogers syn på barns reaktioner
Genom intervjustudien ville jag få en bild av vilka erfarenheter informanterna hade av barns reaktioner i en skilsmässosituation. Både Betty, Bella och Amanda menar att barn i en skilsmässosituation alltid påverkas i någon grad. Reaktionen kommer då antingen när de befinner sig i själva processen eller längre fram när barnet kommit in i sin nya vardag. Bella och Betty framhåller att de som pedagoger därför blir extra uppmärksamma och observanta på de barn vars föräldrar genomgår en separation. Amanda lyfter fram svårigheten att se in i barns känsloliv: ”Ja, det är ju jättesvårt att veta liksom hur Pelle och Kajsa reagerar eller om de reagerar när vi inte ser. Det vet man ju inte heller. Det, ja, ibland hade man velat gå in och se hur de tänker liksom” (Amanda). Hon lyfter här fram aspekten att barn kan ha reaktioner och känslor som inte är synliga utifrån.
Agnes, Alice och Dina upplever att vissa barn inte påverkas av föräldrarnas skilsmässa. Medan Alice uttryckte att det går ”väldigt smidigt” för vissa barn, berättade Dina om en flicka som hon upplevt hade en enkel och accepterande personlighet och att hon helt enkelt ”inte brydde sig” om skilsmässosituationen. Barnet antas med andra ord må bra baserat på sitt yttre beteende. Agnes beskriver hur hon bemöter de barn som aktivt söker upp henne för att prata eller fråga om föräldrarnas skilsmässa. Hon drar slutsatsen att de barn som uppvisar en vilja att prata om sin situation är de som också är i behov av hjälp och hon problematiserar inte aspekterna av barnens inre känsloliv vidare.
Alltså, oftast när det drabbar en familj så att säga, så brukar det ju vara att de kommer och berättar, föräldrarna, själv först. Oftast har inte barnen i det stadiet riktigt kanske förstått vad som
egentligen händer, just när de är små. Är de lite större så kanske de har. Då kan det ju vara lite annat, för då har de kanske förstått, för föräldrarna kanske är ovänner mycket och.. Alltså har mått dåligt av det ju. [...]Alltså, vi brukar inte dra upp det så, utan det är ju om barnen själv kommer och berättar (Agnes).
Det eventuella bemötandet av barnens sorg måste här alltså initieras av barnen själva. Agnes slutsats att de äldre barnen kan må dåligt över situationen medan de yngre inte förstår, antyder att de små barnen i förlängningen inte påverkas negativt av situationen i lika stor utsträckning som de lite äldre. Denna tes går stick i stäv med forskning som visat att små barn har en högre känslighet för separation i en skilsmässosituation (Kalter & Rembar, 1981 s. 97f; Babalis et al. 2011 s 1412f). Ett sådant initierande från barnets sida skulle ju även kräva en förmåga att verbalt kunna formulera vad det är som tynger honom/henne. Möjligheten för pedagoger att ge små barn de verktyg de behöver för att skapa sammanhang och förståelse för sin situation och de känslor de bär på (Dyregrov, 1999 s. 21f) skulle i den ordning som Agnes beskriver blir därför begränsade.
Bella problematiserar sin upplevelse av att små barn ofta känner sig oroliga och ledsna i en skilsmässosituation, men att de saknar förmågan att sätta ord på och förstå vad det är som oroar dem. Hon understryker vikten av att som pedagog vara inkännande gentemot dessa barn. Amanda beskriver att hon försöker vara lyhörd och ”fånga upp” de barn som inte aktivt själva söker sig till de vuxna.
Här skiljer sig alltså informanternas syn markant åt. Medan en del väljer att endast bemöta de mer uppenbara tecknen på skilsmässosorg, reflekterar andra även över den inre påverkan och de dolda känslor av sorg som Størksen (et al. 2011 s. 819f) betonar, och strävar efter att hitta arbetssätt för att hjälpa de barn vars problem är mindre uppenbara. Den omsorg skilsmässobarn i de medverkande förskolorna ges förefaller därmed i studien variera i sin utsträckning och kvalitet baserat på pedagogernas splittrade syn på den egna rollen gentemot barn i skilsmässosorg.
Informanterna har erfarit olika former av synliga reaktioner hos barn som upplevt skilsmässa. Flera uttryckte en upplevelse av att reaktionerna hos barn är väldigt individuella. Alla reaktioner associerades heller inte nödvändigtvis bland informanterna med begreppet sorg. Dock överensstämmer de beskrivningar som gjorts väl med klassiska symptom på sorg hos barn (Dyregrov & Yule, 2008; Jewett Jarratt 1996). När medvetenheten om vad barnens reaktioner i denna situation visar tecken på saknas, kan det bli svårt för pedagogerna att veta var de bör leta för att finna lämplig information om beteendet. De reaktioner som här nämndes var: ett aggressivt och utåtagerande beteende, närhetssökande, ängslan, separationsångest, sorgsenhet, oro, gnällighet, tystlåtenhet och rastlöshet.
4.2 Pedagogernas erfarenheter
Bland studiens informanter fanns tydliga skillnader i vilka erfarenheter de bar med sig. Störst kontraster finner vi i jämförelsen mellan undersökningens äldsta och yngsta deltagare, nämligen 57-åriga Betty och 27-åriga Dina. Medan Betty har varit verksam i förskola och skola i över 30 år och haft erfarenheter av skilsmässobarn även privat, har Dina under sina tre år i förskolan endast varit i kontakt med några få skilsmässobarn, varav de flesta hade upplevt separationen före det att Dina kommit i kontakt med dem. Betty framhåller att hon idag har bättre verktyg för att hjälpa barn i skilsmässosituationer än hon hade när hon började jobba och därmed saknade erfarenhet. På frågan om hon upplevde att hon hade fått kunskap för att hantera skilsmässo- eller sorgsituationer från sin utbildning till förskollärare svarade Dina:
Nej. Nänä, absolut inte [skrattar]. Nej, tyvärr. Vi pratade inte om skilsmässa på utbildningen. Vi pratade inte om sorg heller [...] Aa, nja.. Ja okej, vi läste en kurs första, eller alltså termin 1 läste vi det. [...] Men då var det mer inriktat på äldre barn, alltså de som gick i alltså årskurs ett eller i en trea. [...] Ja, så att nej. Det tycker jag att, nej det har vi inte fått. Nej, alltså och även vilket är synd ju. Det är det ju. Det är ju sådant som man gärna skulle vilja veta lite mer om hur man, ja.. (Dina).
Dina uttrycker en önskan om bredare kunskap i hur man hanterar skilsmässa och sorg hos barn. Hon berättar senare även att övrig personal i hennes arbetslag inte heller de har den erfarenhet som krävs för att stödja barn i sorg. Vid behov skulle hon istället vända sig till annan personal på förskolan för att be om råd. En sådan ordning kan dock vara problematisk. För att veta att råd och stöd behövs blir det ju en förutsättning att det finns en kunskap om att ett problem faktiskt existerar. För Dina och hennes kollegor kan det alltså bli svårt att upptäcka mindre tydliga tecken på att ett barn mår dåligt, eller att vara medvetna om den dolda inre påverkan skilsmässosituationen kan ha på barnet.
4.3 Riktlinjer
Informanterna veterligen finns det inga riktlinjer eller dokument som berör barn och skilsmässor på någon av de fyra medverkande förskolorna. På förskola A har man handlingsplaner för trauman och sorg, samt en del material i form av sagoböcker och en sorglåda. Dessa är dock i första hand inriktade mot hanteringen av dödsfall och blir därför svåra att applicera på andra typer av sorg. På förskola B har arbetslaget endast
konkreta handlingsplaner för plötsliga händelser tillhands, såsom för döds- eller olycksfall. Clara uppger att det finns dokument om sorg på förskola C, men lägger inte så stor vikt vid dessa då de inte används konkret i verksamheten. På förskola D menar Dina att det inte finns riktlinjer för förskollärare om vare sig barn i sorg eller trauman av olika slag. Hon hänvisar dock till förskolans specialpedagoger och menar att de arbetar mer med den typen av problematik och att förskolans pedagoger snarare vänder sig till dessa om behovet skulle uppstå.
4.4 Förutsättningar på förskolan
Pedagogerna på förskola B uppger båda att de upplever sig ha goda förutsättningar för att möta och stödja barn i skilsmässosorg överlag. Man menar att det bland personalen finns ett särskilt förhållningssätt och en kultur i vilken man hanterar skilsmässosituationer på ett visst sätt. Detta rör sig bland annat om hur man pratar med föräldrar och sköter situationen rent praktiskt kring utvecklingssamtal, information och dylikt. Dock läggs en större vikt vid vad denna förskolekultur har för betydelse för förhållningssättet gentemot barnen. Här uppges att det finns en lyhördhet för barnen och att man inom arbetslagen samtalat mycket om hur man ska bemöta barnens individuella behov. Emellertid anser Betty att tiden till att möta dessa barn inte alltid finns. Bella lyfter fram att förutsättningarna för att vara en famn för barnen att komma till är goda på avdelningen. Hon menar att ett sådant bemötande dock inte är möjligt i alla situationer, då hon som pedagog måste vara tillgänglig för andra barn, men att man i arbetslaget har flera möjligheter under en dag att möta barnen och anpassa verksamheten så att man kan ge vissa barn lite extra närhet vid behov. Alice och Agnes berättar att inte heller de har tillräckligt med tid att lägga ner på extra närhet och uppmärksamhet till enskilda barn. Denna tidsbrist menar Agnes beror på att förskolans avdelningar har för stora barngrupper och att man som pedagog därför inte alltid räcker till. De har på förskolan inte studerat den specifika problematiken kring skilsmässobarn, men har haft fortbildning inom anknytningsteorier. Detta, säger Alice, gör att de har en god grund att stå på i bemötandet med barn i skilsmässosorg. Amanda å sin sida hävdar att det inte finns tillräckligt med praktisk information om skilsmässosituationer på förskolan:
Alltså, det är svårt för vi kan ju, jag kan ju känna rent personligt att vi har väldigt mycket
information om barn i sorg, men oftast så handlar ju det om barn som har mist någon och föräldrar som separerar är ju jättestort ämne just nu. Det sker ju hela tiden och jag kan känna att det är för lite information om detta. [...] Och det finns ju alltså säkert liksom. Bara man kan ta sig tid till det
för att läsa på och så. Men det hade ju inte varit fel om det hade funnits lite, alltså fakta här på förskolan så att man kan läsa på snabbt när det sker liksom. (Amanda)
Amanda anser att det finns en brist på information och kunskap inom ämnet som inte står i proportion till hur vanligt förekommande det faktiskt är med skilsmässa och separation.
Gemensamt för samtliga av studiens sju medverkande pedagoger är att de alla lade stor vikt vid att som pedagog vara tillgänglig och ”finnas där” för barnen. Detta såg flera som förskolepedagogens viktigaste roll i förhållande till barn i sorg. Uppmärksamhet, lyhördhet och bekräftelse var ord som särskilt betonades. Amanda framhöll att tid tillsammans med barn i skilsmässosorg är av särskild vikt:
Det behöver ju inte vara det här att sitta och kramas eller läsa en bok, utan det kan bara vara att man lägger ett pussel tillsammans eller man, ja, bygger med lego eller någonting. Bara att man visar att man finns där för dem. (Amanda)
Genom sina beskrivningar visar informanterna en syn på den goda relationen barn och pedagoger emellan som en central komponent i arbetet med barn i sorg. Här kan vi se ett tydligt fokus på att barnen ska få utveckla en god anknytning till sina pedagoger och känna trygghet och lugn i dessa omsorgsgivares närhet (Cassidy & Berlin, 1994 s. 971). Clara är den enda av studiens sju medverkande informanter som anser sig ha tillräckligt med tid i den dagliga verksamheten att ägna åt de barn som behöver det, vilket uppges bero på den lilla storleken på hennes barngrupp: ”Vi kommer att vara nu fjorton barn på tre vuxna och då har man tid”, säger hon. Dina uttrycker en önskan om att kunna arbeta på ett lite annat sätt. Den stora barngruppen gör det svårt för hennes arbetslag att dela på gruppen och möjligheterna att spendera tid med och uppmärksamma enskilda barn är begränsad.
Resultatet visar alltså en inre konflikt hos flera av informanterna. För fastän vikten av att spendera tid tillsammans med barnen och ge dem närhet betonas starkt, upplever pedagogerna att denna tid till närhet inte finns att tillgå i den dagliga verksamheten. Många arbetsuppgifter och stora barngrupper begränsar deras möjligheter att alltid hörsamma barnens behov av tröst och trygghet, vilket kan förstärka otrygga anknytningsbeteenden hos barn (Rholes et al. 2006 s. 275). Denna tidsbrist blir särskilt
bekymmersam i ljuset av skilsmässobarns redan förhöjda risk att utveckla sådana typer av beteendemönster (Gloger-Tippelt & König, 2007 s. 313).
4.5 Pedagogers arbete och barns anknytning
Informanterna understryker vikten av att ta hänsyn till barnen och ha förståelse för att de kan vara arga, utåtagerande eller bete sig på sätt som kanske upplevs vara märkliga under ”normala” omständigheter. Clara berättar att hon istället för att direkt tillrättavisa ett barn i sådana situationer brukar fråga hur det är med barnet och se om han/hon egentligen saknar föräldrarna eller vill ha en kram.
Av respondenterna från förskola A och D fick jag intrycket att skilsmässosorg hos barn inte var ett ämne man diskuterade i någon större utsträckning inom arbetslagen. I arbetet låg fokus här snarare på den egna synen och pedagogernas enskilda arbete med barnen. Mellan de tre pedagogerna på förskola A skiljer sig därför synen på deras roll i skilsmässosituationer åt. Agnes menar att man som pedagog behöver tänka mycket på att ge praktisk information till båda föräldrarna. I övrigt anser hon att vetskapen om att ett barns föräldrar genomgår en skilsmässa gör att man på förskolan i större utsträckning ”accepterar” vissa typer av beteenden från barnet. Agnes menar alltså att pedagogens förståelse för barnets situation leder till en mer liberal gränssättning, men resulterar dock inte i någon specifik form av särskilt bemötande från pedagogerna. Amanda och Alice betraktar barnens reaktioner som väldigt individuella och menar att man därför behöver ha fingertoppskänsla i bemötandet med det enskilda barnet, känna in deras behov och hitta vägar som passar barnet.
Dina uppger att det sätt på vilket hon skulle bemöta ett skilsmässobarn beror mycket på hur dennes föräldrar vill att man på förskolan ska hantera situationen. Föräldrarna skulle i dessa fall få bedöma om och i vilken grad pedagogerna pratar om separationen med barnet och om ämnet skulle få tas upp i barngruppen. Dina ser detta som ett sätt att bättre förstå vad barnet vill, då han/hon kanske inte har förmågan att uttrycka sin vilja själv och föräldrarna därför får möjlighet att göra detta istället. Trots att dessa tankar är uttryckta i all välmening kan metoden i praktiken bli något problematisk. För fastän man i ett arbetslag ska beakta föräldrarnas synpunkter på det arbete som sker i verksamheten (Skolverket 2010, s. 14), blir det svårt att låta dessa helt avgöra hur pedagogerna ska arbeta med och förhålla sig till situationen. Även förskollärarna kan ju
ha betydelsefulla anknytningsrelationer till barnet och lär därtill även ha större kännedom om hur barnet i fråga fungerar i förskolemiljön och barngruppen.
Då forskning visar att skilsmässobarn för att känna trygghet behöver informeras om hur deras liv kommer att se ut och förändras rent praktiskt, samt bli försäkrade om att de inte har någon skuld i föräldrarnas uppbrott (Jewett Jarratt, 1996 s. 37f) kan det bli problematiskt att låta föräldrarna avgöra ifall förskollärare ska samtala med barn om skilsmässosituationen eller inte. Betty beskrev i sin intervju hur hon samtalat med en flicka i skilsmässosorg:
Ja, alltså hon, det var ju mycket att sitta i knät och sitta intill och upprepa att mamma och pappa älskar och vi älskar och, alltså bygga hela tiden. [...] Då var det särskilt en pedagog som hon tydde sig till och då fick hon ju vara hos den pedagogen (Betty)
Betty vill här försäkra barnet om att de vuxnas kärlek och närhet till henne inte har påverkats av föräldrarnas uppbrott. Man tog här även hänsyn till att barnet hade tytt sig särskilt till en pedagog på avdelningen och Betty menade att de i arbetslaget ville vara så flexibla som möjligt för att flickan skulle få spendera tid tillsammans med denna pedagog. Anknytningsrelationen ansågs här vara viktig för barnets känsla av trygghet på förskolan.
Clara och Amanda delade dock en lite annan syn på de barn som särskilt knyter an till en eller ett par pedagoger:
Det är ju okej i början, alltså för de behöver ju knyta an. [...] Men, som just nu så har jag en liten svans efter mig och hon har knutit an till mig och en till annan i personalen, men till de andra två beter hon sig som att de ska döda henne nästan [skratt] [...] och det är inte så sunt. (Clara)
Amanda talar om att det är viktigt att som pedagog se till att barnen anknyter till hela arbetslaget: ”Då är det ju vårt ansvar som pedagoger att jobba på det att försöka liksom ‘jamen, idag får du vara med mig’ liksom”. De två informanterna menar att detta fenomen försvårar arbetet på avdelningen och ser det som önskvärt att barnen istället utvecklar goda anknytningar till samtliga vuxna på avdelningen. Aspekten att små barn endast förmår anknyta tryggt till ett fåtal personer och att för många omsorgsgivare därför kan orsaka svårigheter i anknytnings- och relationsbeteenden hos barn (Ludolph, 2009 s. 10f) reflekterades dock inte kring.
Flera informanter berättade om konkreta saker de gör i verksamheten för att stödja barn i sitt bearbetande av sorg när man upplever att behovet finns. Fyra av respondenterna sade att de ibland anser det vara aktuellt att ta upp ämnet i barngrupp, men att man då bör tala kring det i mer generella termer, exempelvis att familjer kan se olika ut eller att man ibland kan sakna sina föräldrar. Vidare nämnde Bella att de på avdelningen ibland medvetet placerar vissa barn bredvid en pedagog på samlingen för att tillgodose deras närhetsbehov. En särskild närhet vid mottagandet på morgonen används av flera som en metod att dämpa den separationsångest som är ofta förekommande hos skilsmässobarn. Bella beskrev hur ett sådant mottagande kan se ut:
Att man visar extra mycket att man finns där och ser dem och välkomnar dem och att man finns där som en famn och att man också. Det kan ju bli att man tar emot barnet från famn till famn för att, från trygghet till trygghet istället för att, det kan ju bli jobbigt där med separationen i hallen annars när man är lite ängslig. (Bella)
I Bellas beskrivning betonar hon vikten av att skapa en känsla av trygghet hos barnet i avskedet med föräldern. När barnet tvingas lämna förälderns trygga famn är det därför viktigt att även erbjuda trygghet i den famn som tar emot barnet, för att undvika att separationen orsakar oro, menar hon. Sett ur ett anknytningsteoretiskt perspektiv får barnet här genom hela avskedsprocessen känna närhet till en anknytningsperson. Närhet och anknytning blir med andra ord här synonymt med den trygghetskänsla man vill uppnå.
4.6 Förskolan - en trygg punkt
Betty och Clara talar om förskolan som en stabil plats för barn att komma till när de upplever förändringar i sin hemmiljö.
Alltså, det.. Förskolan ska vara en trygg plats att komma till när det gungar runtomkring. [...] För första tiden så blir det ju det när mamma ska bo på ett håll och pappa ett håll. Då är ju förskolan den trygga, vana punkten eller platsen (Betty)
Sedan har jag också sett andra sidan där förskolan har blivit en trygghet. Där barnet känner sig tryggt på förskolan, men har lite svårare för den här ’nu ska jag vara hos mamma och nu ska jag vara hos pappa’, så att de nästan sökt sig mer till oss och varit lite mer oroliga när föräldrarna ska
komma. [...] Det kan också vara så att det florerar mycket folk hos de olika, i de olika sättningarna. Folk som hjälper till och då blir det mycket för de små med massa olika vuxna.
Intervjuaren: ’Det är mer konsekvent på förskolan då?’
Ja, precis. Men så blir vi den tryggheten när de vet om att såhär går det till och det är de som är, och det blir.. För förskolan blir ju som en liten familj och då kan det verkligen bli en trygghet. (Clara)
De båda informanterna har erfarit att det konsekventa och förutsägbara i förskolans människor och rutiner innebär en trygghet för barnen, vilket även är Jewett Jarratts (1996 s. 39f) slutsats. Förskolans roll som en trygg punkt har i informanternas beskrivningar varit tätt sammanlänkad med barnens anknytning och känsla av trygghet till de pedagoger som arbetar i verksamheten. I dessa beskrivningar fungerar förskolan som en skyddsfaktor för barnen i det stöd den erbjuder (Hetherington, 1989 s. 1f). Således blir den trygga anknytningsrelationen en förutsättning för att förskolan ska kunna vara en sådan skyddsfaktor.
4.7 Föräldrakontakt
Vikten av en god dialog mellan pedagoger och föräldrar betonas starkt av deltagarna i studien. Denna upplevs vara viktig för att de berörda vuxna i kommunikationen med varandra ska kunna skapa sig en helhetsbild av barnets mående och utifrån detta bemöta barnets behov. Detta framhålls även i Läroplan för förskolan där det står att förskolans arbete ska ske i nära samarbete med hemmet (Skolverket, 2010 s. 13).
4.8 Förskolans ansvar
Förskolan har ett ansvar att tillhandahålla en trygg miljö för barnen och tillse att de mår bra i verksamheten, menar informanterna. Betty påpekade i sin intervju att det inte är pedagogernas uppgift att agera terapeuter för barnen, men att man däremot har ett ansvar att vända sig till högre instanser när sorgen går för djupt och förskolans stöd inte är tillräckligt. Flera respondenter tar upp aspekten att föräldrarnas hanterande av skilsmässosituationen påverkar hur väl barnen i sin tur hanterar uppbrottet. Konflikter mellan föräldrarna och baktalande om den andre framför barnet kan försvåra sorgearbetet, menar de. De framhåller därför vikten av att som pedagog inte ta någon förälders parti, utan att för barnets skull förhålla sig neutral. Betty talar även om hur överlämnanden av barnet mellan föräldrarna kan ske via förskolan som då blir en mellanhand för de föräldrar som inte klarar av att mötas utan att det uppstår
konfrontationer. Förskolan har ett samhällsansvar att vid sådana tillfällen agera mellanhand för att undvika att barnet kommer i kläm i föräldrarnas konflikter, säger hon. Jewett Jarratt (1996) beskriver hur barns upplevelser av konflikt mellan föräldrarna kan leda till en onödig oro över sin egen personliga trygghet (s. 39). I rollen som mellanhand kan alltså förskolan undvika att dessa känslor av oro och otrygghet uppstår.
4.9 Slutsatser
Så vad blev då svaren på detta examensarbetes inledande frågeställningar? Dessa var: - Vad är pedagogernas syn på förskolans roll i ett barns bearbetande av föräldrars separation eller skilsmässa?
- Hur ser man inom arbetslaget på arbete med barn i skilsmässosorg?
- Vilka förutsättningar upplever sig pedagogerna ha för att stödja barn i deras bearbetande av föräldrars separation?
- Finns det informanterna veterligen några riktlinjer från ledning/förskolechef som gäller skilsmässa/separation specifikt och/eller sorg generellt? Hur ser dessa riktlinjer i så fall ut och använder man sig av dem i verksamheten?
Informanterna menade att förskolans roll huvudsakligen ligger i att fungera som en trygg punkt i tillvaron och att man som pedagog bör spendera tid med och finnas tillgänglig för de barn som på olika sätt mår dåligt av sina föräldrars skilsmässa. Dock fanns avsevärda skillnader i pedagogernas syn på vilka barn som har behov av detta stöd och på vilket sätt deras sorg bör bemötas. Vidare ansåg så gott som alla informanter att det inte finns tid över i verksamheten för att umgås med enskilda barn. En repondent uppgav att hon saknade tillgänglig information och kunskap på sin arbetsplats för att på ett bra sätt kunna bemöta barns skilsmässosorg. Förutsättningarna för att kunna arbeta med skilsmässobarn blir därför begränsade. Ingen av de medverkande pedagogerna hade kännedom om några specifika riktlinjer kring hanterandet av skilsmässosituationer på sina respektive förskolor. De dokument som fanns kring hanterandet av sorg var huvudsakligen inriktade på dödsfall och ansågs därför inte vara applicerbara på skilsmässosorg.
Avsaknaden av riktlinjer, kunskap och information, bristen på tid och de markanta skillnaderna i informanters syn på vilka barn som är i behov av stöd visar på svårigheter för pedagoger att på ett adekvat sätt arbeta med barn i skilsmässosorg.
5 Diskussion
5.1 Resultatdiskussion
Intervjustudiens resultat visade en splittring i förskolepedagogernas syn på problematiken kring barn i skilsmässosorg och det arbete som utförs på förskolor i relation till dessa. Då ämneskunskap, riktlinjer och tillgänglig information saknas får pedagogerna förlita sig endast på egna reflektioner, tidigare erfarenheter och de konklusioner de dragit utifrån dessa. Detta har resulterat i en stor spridning bland de olika respondenternas uppfattningar om vilka barn som behöver stöd och de metoder som används för att erbjuda detta stöd. En del av informanterna uppgav att de arbetar utifrån tesen att skilsmässobarn bör ges extra stöd vare sig deras påverkan av föräldrarnas separation är uppenbar eller ej, medan andra endast bemöter de behov som uttryckligen formuleras av barnen själva. De dolda aspekterna av barns skilsmässosorg är viktiga för förskolepedagoger att vara medvetna om, då mer subtila tecken på barns känslor riskerar att dränkas i en hektisk förskolemiljö (Størksen et al. 2011 s. 820). Den aktuella studien visar dock att denna medvetenhet bland pedagoger inte alltid finns. Med detta som bakgrund riskerar barn som mår dåligt att här förbises och falla mellan stolarna i brist på lyhördhet och bemötande från sina pedagoger. Kanske blir förskolan som extern samhällsinrättning då en riskfaktor för barnet istället för att genom stöd och närhet fungera som en skyddande faktor i bearbetandet av sorg (Hetherington, 1989 s. 1f). Det splittrade resultatet antyder en problematisk brist på konsekvens inom den svenska förskolan och den hjälp skilsmässobarn erbjuds.
Förskolepedagoger har en möjlighet att som omsorgsgivare bli anknytningspersoner för de barn de dagligen möter i verksamheten (Ludolph, 2009 s. 10). Då risken att utveckla ett otryggt anknytningsbeteende är större för skilsmässobarn (Gloger-Tippelt & König, 2007 s. 313) har barnets anknytningspersoner här en viktig roll att fylla genom att hörsamma barnens trygghetsbehov. Att som anknytningsperson upprätthålla en varm och kärleksfull relation till barnen är avgörande för hur väl barn förmår hantera en skilsmässosituation (Amato, 2014 s. 16f). Ett sådant bemötande främjar ett tryggt anknytningsbeteende (Rholes et al. 2006 s. 276f).
Förskolan som en trygg och förutsägbar punkt i den potentiellt förvirrande tillvaro som en separation kan innebära betonas starkt av undersökningens informanter. En god anknytning till pedagoger blir en central del i barnets upplevelse av denna trygghet. Att
visa uppmärksamhet och spendera tid tillsammans med det enskilda barnet ansågs därför vara ett viktigt och grundläggande tillvägagångssätt för att stödja honom/henne och främja ett tryggt anknytningsbeteende. Dock uttryckte nästintill alla informanter att de på grund av stora barngrupper inte alltid har den tid som krävs för att uppmärksamma enskilda barn. Då föräldraseparation är vanligt förekommande bland barn i förskoleålder (SCB, 2013) blir denna tidsbrist bekymmersam. Som en del av förskolans uppdrag står det ju att: ”barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt” (Skolverket, 2010 s. 5). Förutsättningarna för att uppnå dessa mål blir enligt informanternas utsago alltså begränsade då personalens tid inte räcker till.
Som tidigare nämnts gör den aktuella studiens begränsade omfattning det svårt att dra några generella slutsatser utifrån densamma. Den splittring resultatet likväl antyder gör att det hade varit av intresse för barnomsorgen att undersöka frågan vidare. Om de indikationer studiens resultat frambringat överensstämmer med en mer omfattade studie bör möjligheter för förskolepedagogers fortbildning inom ämnet diskuteras och metoder för att avsätta mer tid åt de enskilda barnen utarbetas. Att synliggöra fenomenet skilsmässosorg hos barn och skapa en medvetenhet bland pedagoger om problematiken inom ämnet blir sätt att ytterligare säkra den svenska förskolans kvalitet, då risken att förbise barn med dolda känslor av sorg minskas.
5.2 Metoddiskussion
Då jag i min undersökning ville lyfta fram de medverkande pedagogernas syn på skilsmässosorg utifrån de egna reflektioner och erfarenheter de har, bedömdes den kvalitativa intervjustudien som form vara den lämpligaste metoden att använda. På så sätt fick respondenterna fritt uttrycka sina tankar och resonemang kring ämnet. Den semistrukturerade intervjuformen gav även mig som intervjuare en möjlighet att ställa följdfrågor och därigenom ge informanterna en större frihet att utveckla sina resonemang och lägga fokus på det de själva ansåg vara viktigt. Då denna typ av materialinsamling och rollen som intervjuare var ny för mig fann jag det dock bitvis svårt att under intervjuns gång improvisera fram lämpliga följdfrågor.
Då materialet från intervjuerna endast bestod av ljudupptagningar kan argumenteras att kroppsspråk, ansiktsuttryck eller andra iakttagelser riskeras att glömmas bort och
utelämnas från analyseringsprocessen (Alvehus, 2013 s. 91). För att undvika att denna typ av observationer skulle förbises gjordes efter intervjuernas slut anteckningar om de övergripande intryck och iakttagelser jag gjort under intervjuns gång.
Att jag sedan tidigare kände fyra av de medverkande pedagogerna upplevdes i intervjusituationerna både vara positivt och negativt. Å ena sidan fick jag anstränga mig mer för att upprätthålla en professionell roll gentemot dessa personer. Å andra sidan upplevdes situationen vara mer naturlig och en avslappnad samtalsform blev därför lättare att uppnå.
Referenser
Alvehus, Johan (2013). Skriva uppsats med kvalitativ metod: En handbok. Stockholm: Liber.
Amato, Paul R. (2003). Reconciling Divergent Perspectives: Judith Wallerstein, Quantitative Family Research, and Children of Divorce. Family Relations, Vol. 52, No. 4, s. 332-339.
Amato, Paul R. (2014). The Consequences of Divorce for Adults and Children: An Update. Drustvena Istrazivanja, Vol. 23, Issue 1, s. 5-25.
Babalis, Thomas, Xanthakou, Yiota, Papa, Christina och Tsolou, Olympia (2011). Preschool Age Children, Divorce and Adjustment: a Case Study in Greek Kindergarten. Electronic Journal of Research in Educational Psychology, No. 25, s. 1403-1426.
Belsky, Jay (2006). Early Child Care and Early Child Development: Major Findings of the NICHD Study of Early Child Care. European Journal of Developmental Psychology. No 3:1, s. 95-110.
Bowlby, John (1997). Attachment and loss: Volume 1, Attachment. London: Pimlico Cassidy, Jude och Berlin, Lisa J. (1994). The Insecure/Ambivalent Pattern of Attachment: Theory and Research. Child Development, No 65, 971-991.
Davidsson, Bo och Patel, Runa (2011). Forskningsmetodikens grunder: att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur.
Dyregrov, Atle (1999). Små barns sorg. Trelleborg: Berlings Skogs.
Dyregrov, Atle och Yule, William (2008). Grief in Children: A Handbook for Adults. Jessica Kingsley Publishers.
Gloger-Tippelt, Gabriele och König, Lilith (2007). Attachment Representations in 6-Year-Old Children from One and Two Parent Families in Germany. School Psychology International, Vol. 28, s. 313-330.
Hetherington, Mavis E. (1989). Coping with Family Transitions: Winners, Losers, and Survivors. Child Development, Vol. 60, No. 1, s. 1-14.
Jewett Jarratt, Claudia (1996). Barn som sörjer: att hjälpa barn att klara av separationer och förluster. Göteborg: Slussen.
Kalter, Neil och Rembar, James (1981). The Significance of a Child’s Age at the Time of a Parental Divorce. American Journal of Orthopsychiatry, Vol. 51, Issue 1, s. 85-100. Lamb, Michael E. (1978). Qualitative Aspects of Mother- and Father-Infant Attachments. Infant Behavior and Development, 1, s. 265-275.
Ludolph, Pamela S. (2009). Answered and Unanswered Questions in Attachment Theory With Implications for Children of Divorce. Journal of Child Custody, 6, s. 8-24. Rholes, Stephen W, Simpson, Jeffry A. och Friedman, Mike (2006). Avoidant Attachment and the Experience of Parenting. Personality and Social Psychology Bulletin. Vol. 32, Issue 3, 275-285.
Størksen, Ingunn, Arstad Thorsen, Arlene, Överland, Klara och Brown, Steven R. (2012) Experiences of Daycare Children of Divorce, i Early childhood development and care, 182:7 [Elektronisk]. Tillgänglig: http://dx.doi.org/10.1080/03004430.2011.585238 [2015-04-10]
Skolverket (2010). Läroplan för förskolan: Lpfö 98 reviderad 2010. Stockholm: Fritzes.
Trost, Jan (2010). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.
Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wood, Frances B. (2008). Grief Helping Young Children Cope. YC Young Children, Vol. 63, no 5, s. 28-31.
Internetmaterial
SCB (Statistiska Centralbyrån) (2013). 50 000 barn är med om en separation varje år (Senast uppdaterad 2014-04-08). [Elektronisk]. Stockholm: SCB. Tillgänglig:
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/50-000-barn-ar-med-om-en-separation-varje-ar/ [2015-04-09]
SCB (Statistiska Centralbyrån) (2014a). De flesta barn i förskola - oavsett bakgrund [Elektronisk]. Stockholm: SCB. Tillgänglig: www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/De-flesta-barn-i-forskola--oavsett-bakgrund/ [2015-05-07]
SCB (Statistiska Centralbyrån) (2014b). Fler barn bor växelvis hos mamma och pappa [Elektronisk]. Stockholm: SCB. Tillgänglig: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Fler-barn-bor-vaxelvis-hos-mamma-och-pappa/ [2015-04-15]
