A case report about two children with Asperger syndrome and ADHD

Malmö högskola Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap

Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning Vårterminen 2011

Examensarbete, grundläggande nivå

15 hp

En fallbeskrivning om två barn med Asperger syndrom

respektive ADHD

A case report about two children with Asperger syndrome and ADHD

Gun Rosenlund Chrintz-Gath

Specialpedagogexamen 90 hp Examinator: Kristian Lutz

Sammanfattning

Gun Rosenlund Chrintz-Gath (2011) A case report about two children with Asperger syndrome and ADHD

Syftet med studien är dels att undersöka, beskriva och förstå varför två barn med Asperger syndrom och ADHD inte fick fullständiga betyg i skolan, men också att undersöka hur skolan kan arbeta för att andra barn ska kunna uppnå det.

Fallbeskrivningen om J och R är central i uppsatsen men jag har också intervjuat två specialpedagoger och en speciallärare samt haft en personlig kommunikation med flera nyckelpersoner inom barn- och ungdomspsykiatrin för att få svar på mina frågor.

Av fallbeskrivningen framkommer det att såväl pedagoger som skolhälsovård hade för lite kunskap om Asperger syndrom och ADHD för att kunna hjälpa de två barnen till att få godkända betyg i grundskolan. Det framkom också att betygssystemet inte möjliggjorde att betyg kunde sättas i alla ämnen. Av intervjuerna framkommer det att intervjupersonerna hade god teoretisk kunskap och god förståelse för hur de skulle kunna arbeta med barn med Asperger syndrom och ADHD, men att de inte hade tillräckliga praktiska kunskaper eller ekonomiska resurser för att göra det. De hade heller inte något samarbete med föräldrarna.

Nyckelord: Asperger syndrom, ADHD, barn i behov av särskilt stöd, betyg, en skola för alla, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Handledare: Ann-Elise Persson

Förord

Jag vill särskilt tacka J och R som genom att de finns till har berikat mitt liv och förutom allt annat också gett mig en stor kunskap och en stor förståelse för personer med

neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Innan de fick sina diagnoser visste jag i stort sett ingenting om Asperger syndrom eller ADHD.

Jag vill tacka min man som på ett fantastiskt sätt har stöttat både mig och mina barn så att jag har kunnat få kraft och tid att skriva den här uppsatsen.

Tack Ann-Elise för att du fanns kvar när jag äntligen började skriva på uppsatsen och för att du så tålmodigt har rättat mitt arbete och oförtrutet förmått mig att återgå till formen när jag har svävat ut.

Tack Lotta för att du sa till mig att inte ge upp utan fortsätta med min uppsats och för den praktiska hjälp du har gett mig!

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ... 7

1.1 BAKGRUND ... 8

1.2STUDIENS UPPLÄGG ... 9

2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 10

3 LITTERATURGENOMGÅNG ... 11

3.1BEGREPP ... 11

3.2STYRDOKUMENTEN ... 13

3.3 DIAGNOSTISERING ASPERGER SYNDROM ... 13

3.4DIAGNOSTISERING ADHD ... 15

3.6PEDAGOGISKA STRATEGIER ... 16

3.6DEN SPECIALPEDAGOGISKA ROLLEN ... 18

4 TEORI... 20

4.1PEDAGOGISKA RIKTNINGAR ... 20

4.2SAMARBETE MELLAN PROFESSIONER OCH MED FÖRÄLDRAR ... 21

5 METOD ... 23 5.1VAL AV METOD ... 23 5.2PILOTUNDERSÖKNING ... 23 5.3UNDERSÖKNINGSGRUPP ... 24 5.4GENOMFÖRANDE ... 24 5.4.1 Fallstudie... 24 5.4.2 Intervjuer ... 25 5.5BEARBETNING ... 25 5.5.1 Fallstudie... 25 5.5.2 Intervjuer ... 25 5.6ETIK ... 25 5.7STUDIENS TILLFÖRLITLIGHET ... 26 7. DISKUSSION... 34 7.1METODDISKUSSION ... 36 7.2TEORIDISKUSSION ... 36 7.3STUDIENS TILLÄMPLIGHET ... 38 7.3FORTSATT FORSKNING ... 38

1 INLEDNING

Jag började dokumentera inför den här uppsatsen för drygt tio år sedan. Då hade jag sedan länge upptäckt att skolan hade stora problem med att leva upp till begreppet ”en skola för alla” om man i det begreppet lägger att alla barn ska gå ut grundskolan med fullständiga betyg. Skolverket, www.skolverket.se och Skolinspektionen, www.skolinspektionen.se har också noterat detta och nu år 2011 kommer nya direktiv för alla skolformer eftersom andelen elever som får godkänt i såväl grundskolan som gymnasieskolan enligt Skolinspektionen har minskat drastiskt. Den nya skollagen, www.skolverket.se/lagar-och-regler/2.3351 och de nya läroplanerna, www.skolverket.se/forskola-och-skola/.../laroplaner-1.149092beslutades av riksdagen den 22 juni 2010 och de ska börja tillämpas i grundskolan från och med den 1 juli 2011.

Grundskolans uppdrag är att varje elev ska ges möjligheter att klara målen i samtliga grundskoleämnen innan de lämnar grundskolan. Kvittot på att eleverna har uppfyllt målen ges i form av betyg. Många elever ges aldrig möjligheten att uppnå målen och jag vill försöka hitta svaren på varför. En av orsakerna kan vara att eleverna har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF, dit funktionsnedsättningar som Asperger syndrom och ADHD räknas. Genom att kartlägga varför två barn med Asperger syndrom respektive ADHD inte fick godkända betyg i grundskolan och analysera denna kartläggning kan jag få svar på min huvudfråga.

Nu är det 2011 och i mitt nuvarande arbete som specialpedagog inom gymnasieskolan har jag upptäckt att än färre ungdomar än för tio år sedan inte har något fullständigt betyg från grundskolan. En skola för alla verkar komma allt längre bort.

En fallbeskrivning om två barn utgör en stor del av uppsatsen. Båda barnen fick sin neuropsykiatriska diagnos när de gick i åttonde klass och fram till dess var R helt utan extra hjälp i skolan medan J fick sporadisk hjälp under vissa perioder utan att man visste orsaken till att han behövde det.

Genom att berätta om J och R hoppas jag kunna bidra till ökad kunskap om barn med Asperger syndrom och ADHD och de signaler som indikerar dessa funktionsnedsättningar.

Jag hoppas också kunna förmedla att det krävs ett ökat samarbete mellan skola, hem och övriga samhället för att orden ”en skola för alla” ska bli verklighet. Detta, tillsammans med ökad respekt för varje individ borde medföra ännu fler elever än idag får en skolgång som de kan minnas med glädje.

1.1 Bakgrund

För tolv år sedan fick J diagnosen Asperger syndrom och året efter fick R diagnoserna ADHD och Aspergerdrag. Jag blev både lättad och förtvivlad över deras diagnoser. Det kändes bra att äntligen bli trodd att det var något som var fel men oerhört smärtsamt när jag fick veta att det var permanenta funktionsnedsättningar och att de inte skulle försvinna.

Av och till under hela mitt liv har jag skrivit dagbok och sedan J och R föddes har jag skrivit regelbundet. Skrivandet har hjälpt mig att bearbeta det som har hänt i livet och jag kan verkligen rekommendera den metoden. J och R har som de flesta andra svenska barn noga blivit uppföljda på Barnavårdscentralen, BVC, i sitt bostadsområde samt har också i likhet med de flesta barn här i Sverige gått på förskola. De har också gått på sexårsverksamhet vilken nu benämns förskoleklass och finns på skolan istället för, som tidigare, på förskolan. Precis som många andra barn har de också flyttat under sin tidiga barndom och då blivit inskrivna på en ny BVC vilken då har fått deras journaler från den förra. I likhet med de flesta andra barn i det svenska samhället, började de skolan under året de fyllde sju och fick i samband med detta sina papper från BVC flyttade till Skolhälsovården. J och R har alltså haft många professionella ögon på sig genom åren men har ändå inte blivit uppmärksammade som tillräckligt avvikande för en utredning. Detta faktum gör att det inte verkar omöjligt att många barn som har Asperger syndrom och ADHD ändå slinker igenom näten hos dem som i sitt yrke ska ha kunskap nog att fånga upp dem. Genom att berätta historien om J och R så vill jag förmedla hur lätt det är att förbise de tecken som indikerar att något är fel. Det kan finnas mycket som försvårar upptäckten av en funktionsnedsättning. En skilsmässa kan vara orsak till att många barn beter sig annorlunda och det är lätt att skylla barnens vredesutbrott, gråtattacker eller förstörelselusta på detta faktum. En flyttning kan ha samma verkan på ett känsligt barn. Ett nytt syskon kan vara en omvälvande händelse som kan medföra att ett barn förvandlas från en ängel till ett monster. Det går inte att lyfta ut något från helheten och få en rättvisande bild och därför kan jag inte, som jag först tänkte, endast skriva om de två barnen.

De finns i ett sammanhang och hur detta ser ut har stor betydelse för när, hur och möjligtvis också varför deras funktionsnedsättningar upptäcktes.

1.2 Studiens upplägg

I kapitel ett berättar jag om anledningen till varför jag valde att skriva den här uppsatsen och ger också en bakgrund för att komplettera bilden. I kapitel två berättar jag om vilka syften jag har med uppsatsen och min huvudsakliga frågeställning, samt preciserar även ytterligare frågor för att få svar på min huvudfrågeställning.

I kapitel tre tar jag upp de begrepp som jag tycker är relevanta för uppsatsen. Dessa begrepp förklaras genom litteraturstudier och genom hänvisning till nyckelpersoner inom barn- och ungdomspsykiatrin. Jag berättar kort om olika styrdokument som jag tycker är intressanta för skolans arbete men fördjupar mig inte i dem utan hänvisar till länkar eller konventioner så att ni som läser den här uppsatsen själv kan gå in och läsa dem i sin helhet. I kapitel tre har jag också med diagnostisering av Asperger syndrom och ADHD och sammanfattar de olika definitionerna och en del av svårigheterna inom varje funktionsnedsättning. För fullständiga diagnoskriterier hänvisar jag till litteratur. I samma kapitel har jag med pedagogiska strategier där jag går igenom praktisk kunskap i arbetet med barn och ungdomar som har NPF. I kapitel tre beskriver jag också kort den specialpedagogiska rollen och tar även här litteratur till hjälp.

Teorin i kapitel fyra behandlar pedagogiska riktningar och problematiserar samarbete mellan olika professioner och mellan professioner och föräldrar. I kapitel 5 finns beskrivet vilken metod jag har valt och varför, vilken undersökningsgrupp jag har och hur jag har genomfört undersökningarna. Bearbetning av såväl fallbeskrivning som intervjuer finns med samt etik och studiens tillförlitlighet. I kapitel sex går jag igenom uppsatsens resultat och analyserar det jag har fått fram. Uppsatsen slutar med kapitel sju där jag gör en sammanfattning och diskuterar resultat, metod och litteratur samt kommer med förslag till fortsatt forskning.

Fallbeskrivningarna med J och R som ju är upphovet till uppsatsen, finns med som bilaga 1. Intervjusammanställningarna finns med som bilaga 2.

2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Syftet med studien är dels att undersöka, beskriva och förstå varför två barn med Asperger syndrom och ADHD inte fick fullständiga betyg i skolan, men också att undersöka hur skolan kan arbeta för att andra barn ska kunna uppnå det. Ett delsyfte är att problematisera kring barns rätt till stöd, oavsett om barnet fått en diagnos eller inte. Det är också en förhoppning att min uppsats ska förmedla vikten av samarbete mellan föräldrar, skola och övriga samhället för att ge största möjliga förutsättningar för alla att växa upp till trygga vuxna med ett gott självförtroende. Huvudfrågan jag ställer mig är:

Vilket stöd behöver barn med Asperger syndrom och ADHD för att klara skolans kunskapsmål?

För att behandla frågeställningen har jag följande underfrågor till hjälp:

 Vad är definitionerna på, Asperger syndrom och på ADHD?

 Vilka signaler indikerar att barn har Asperger syndrom och ADHD?

3 LITTERATURGENOMGÅNG

3.1 Begrepp

Centrala begrepp i uppsatsen är Asperger Syndrom, ADHD, barn i behov av särskilt stöd, betyg, ”en skola för alla” samt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF.

Enligt Brodin och Lindstrand (2010) har skolan alltid haft problem med att integrera alla barn i skolsystemet. Barn i behov av särskilt stöd har alltid funnits och skolan har alltid haft svårt att tillgodose deras särskilda behov. Alla barn som inte klarar skolans olika mål på det sätt som förväntas av dem eller uppför sig efter de sociala regler som finns, blir ett barn i behov av särskilt stöd. Enligt samma författare är utredningen, FUNKIS - funktionshindrade elever i skolan (SOU 1998:66) den närmaste skolan har kommit i sin vision i en skola för alla. Utredningens primära uppdrag var emellertid att utreda vem av stat, kommun och landsting som skulle bära kostnaderna i skolan för barn med funktionshinder.

Andersson (1999) berättar att grunden till nuvarande betygssystem kom till år 1939 då betygen utformades utifrån att de skulle vara relativa mått i förhållande till medelprestationen. Betygen gavs från årskurs ett och var en sjugradig bokstavsskala. År 1962 blev betygsskalan ersatt av en femgradig sifferskala som också gavs från årkurs ett. År 1994 blev det relativa betygssystemet utbytt mot ett målstyrt och betyget skulle inte ges förrän i årskurs åtta. Godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd blev de tre stegen. Nu år 2011 kommer ett nytt betygssystem att gälla och det blir en sjugradig bokstavsskala som kommer att ges från årskurs sex.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ett samlingsbegrepp för olika

funktionsnedsättningar där som enligt Trillingsgaard, Dalby och Östergaard (1999) ofta överlappar varandra. Asperger syndrom, och ADHD är två av dem. Aspergerdrag är en diagnos som ofta ges när en person inte uppfyller alla kriterier för Asperger syndrom men ändå har stora svårigheter inom de områden som individer med Asperger syndrom har. Attwood (2000)

Gillberg (1996) menar att Asperger syndrom är en gren inom autismen och ses som ett autismliknande tillstånd hos normalbegåvade eller högt begåvade människor. Asperger

syndrom blev upptäckt av Hans Asperger på 1940-talet. Han märkte i sin forskning om autism att det fanns barn som på något sätt befann sig i gränszonen till detta tillstånd men ändå inte hade alla utmärkande drag. De var t ex ofta normalbegåvade eller till och med mycket välbegåvade. Deras begåvning följde dock ofta en ojämn kurva såtillvida att de kunde vara otroligt begåvade på ett område och väsentligt mindre eller inte alls på andra. De flesta av dem hade ett specialintresse som de visste det mesta om och verkligen fokuserade på. Detta kunde vara i stort sett vad som helst men hade ofta anknytning till teknik eller matematik. Enligt Gillberg (2007) blev Asperger syndrom känt utanför Centraleuropa först efter Hans Asperger död och det var psykiatrikern Lorna Wing som myntade uttrycket. Gillberg (2007) hävdar att tillståndet är medfött och att symtomen finns från början.

Bokstäverna ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder och innebär stora svårigheter att kontrollera och anpassa sin uppmärksamhet, att koncentrera sig på uppgifter, att anpassa sin aktivitetsnivå till den gällande situationen och att styra sin impuls att direkt reagera på det som händer, Socialstyrelsen (2002) och Greene (2003) menar att ADHD är den barnpsykiatriska störning som har fått mest uppmärksamhet i forskning. Enligt ovanstående författare är brister i de exekutiva funktionerna särskilt utmärkande för barn med ADHD. Exekutiva funktioner handlar om allt det som de flesta människor gör utan att tänka särskilt mycket på det. Anpassa uppförande efter lokal och situation är för de flesta självklart och inte något man tänker särskilt på men för personer med ADHD kan det vara mycket svårt. Att lägga känslorna åt sidan när man måste lösa ett problem kan vara besvärligt för många men för personer med ADHD är det nästan omöjligt. När man arbetar med något så måste man hålla flera saker igång samtidigt i arbetsminnet för att kunna utföra uppgiften och det är mycket svårt för personer med ADHD. Se konsekvenser av sitt handlande är också något som personer med ADHD har mycket svårt för och som också tillhör de exekutiva funktionerna.

Gillberg (1996) berättar att mellan tre och fyra barn av tusen drabbas av Asperger syndrom och att pojkar drabbas fyra gånger så ofta som flickor och att det är först under de senaste fem åren som man har kunnat ställa diagnosen Asperger syndrom på yngre barn eftersom man har haft för lite kunskap tidigare om hur denna beteendestörning yttrar sig hos dessa. Det har varit lätt att förväxla symtomen med antingen ett normalt beteende eftersom man tolererar mer ju mindre barnet är eller ett beteende som är orsakat av sociala faktorer. Trillingsgaard et al (1999) poängterar också att det är mycket svårt att ställa en diagnos på ett växande barn som

ju ändrar sig hela tiden. Det är många parametrar som måste sammanvägas för att se om det föreligger någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och i så fall vilken.

3.2 Styrdokumenten

Skollagen och läroplanen för grundskolan, Lpo-94, är de styrdokument för skolan som huvudsakligen gällde när J och R gick i grundskolan och nu år 2011 kommer det nya styrdokument för skolan. Vad som gäller för de olika skolformerna framgår på Skolverkets hemsida, www.skolverket.se. I Lpo-94 www.skolverket.se/publikationer?id=1069 står det ingenting om att eleverna måste ha en diagnos för att få extra hjälp i skolan och det gör det inte heller i Lpo-2011.www.skolverket.se/lagar-och-regler/2.2456

Brodin och Lindstrand (2010) tar upp flera andra olika styrdokument som är relevanta för skolan; FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som kom 1948, FN:s konvention om barnens rättigheter från 1989, Salamancadeklarationen från 1994 och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som kom 2008.

3.3 Diagnostisering Asperger syndrom

Gillberg (1996) menar att Asperger syndrom är inom samma beteendestörningsfamilj som ADHD. Alla barn med Asperger syndrom har inte samma symtom utan kan sinsemellan vara mycket olika. En del av dem är mycket blyga och inåtvända och vill inte träffa någon medan andra vill ha kontakt med andra barn men vet inte hur de ska göra. Detta fenomen kan man även se hos barn med ADHD som brukar förstöra lekar för de andra barnen när de egentligen vill delta i dem. De vet helt enkelt inte hur man interagerar med andra människor och har bristande social kompetens, vilket Greene (2003) håller med om. Gravander och Widerlöv (1999) ger barnens egen bild av svårigheterna med den sociala kompetensen i boken, Att handskas med diagnoser.

Enligt Gillberg (1996) utmärks personer med Asperger syndrom av att de har en social beteendeavvikelse som domineras av extrem egocentricitet och de har svårigheter och/eller ointresse av att leka med jämnåriga. De har nedsatt empatisk förmåga och ofta ett socialt och emotionellt opassande beteende. Ett uppslukande specialintresse är mycket vanligt och de

tenderar att upprepa samma sak hela tiden. Deras kunskap bygger mer på utantillkunskap än på innehåll och mening och det är vanligt att rutiner och ritualtvång styr deras eget eller andras liv. Gillberg (1996) menar att ett utmärkande drag hos människor som har Asperger syndrom är en störd perception i något avseende. Detta bekräftas av Gunilla Gerland som beskriver hur hon upplever att ha Asperger syndrom enligt Smedler (1998). Personer med Asperger syndrom kan uppleva att de har en extremt bra hörsel eftersom de reagerar så starkt på ljud eller att de har ett väl utvecklat luktsinne som gör att de upplever dofter mycket starkare än vad andra människor gör. De kan också vara oerhört känsliga ur taktilt hänseende och uppleva det som mycket obehagligt och rentav smärtsamt att duscha och att vänja sig vid nya kläder och skor. Detta kan förstärka de sociala problem som deras handikapp i sig medför.

Människor med Asperger syndrom kan uppleva fysisk kontakt negativt och ger ofta inte någon respons på t ex en kram. De har i högre grad än andra människor sina egna tankar som referensramar vilket ytterligare ökar problemen när de umgås med andra människor. De verkar inte bry sig om vad andra tycker och använder andra människor i huvudsak för att få sina egna behov tillgodosedda.

Det är också enligt Gerland i Smedler (1998) vanligt att man har svårt för auktoritära personer. Människor med Asperger syndrom har ofta svårt för att inordna sig under andra människor och tycker inte att någon annan har rätt att bestämma över dem. Gillberg (2007) menar att ett avvikande ätbeteendet är signifikant för Asperger syndrom och det har upptäckts att det finns ett samband mellan anorexia nervosa och Asperger syndrom.

Attwood (2000) jämför Gillbergs diagnoskriterier vid Asperger syndrom med de diagnoskriterier som Szatsmari et al kom fram till och som båda forskarlagen tog fram 1989. Enligt Attwood (2000) betonar Szatsmari et al ännu mer än Gillberg, barnets avvikande sociala beteende. Enligt Attwood (2000) har det sedan dess kommit fram ytterligare definitioner på diagnoskriterier och den senaste publicerades av American Psychiatric Association i den fjärde upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. (s37) Attwood (2000) anser att kunskapen om Asperger syndrom bygger mer på kliniska undersökningar än på vetenskapliga studier.

3.4 Diagnostisering ADHD

ADHD står för attention deficit hyperactivity disorder som översatt till svenska blir överaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning. Asperger syndrom och ADHD är två olika begrepp som ofta överlappar varandra enligt Gillberg (1996). Det finns otaliga kombinationer av ADHD. Man brukar prata om lätt och svår ADHD och skiljer även på innebörden i ADHD och sätter ofta ett snedstreck mellan AD och HD. Detta har enligt Gillberg (1996) tillkommit sedan man kom fram till att hyperaktivitet som man tidigare såg som en självklar del av problematiken när man har ADHD inte alls är självklar. Det finns en hel del personer som har denna diagnos men som inte är överaktiva och en liten grupp är rentav underaktiva. De har dock gemensamt att de inte kan anpassa aktivitetsnivån till situationen vilket G (2000-02-04) en f.d. psykolog i det neuropsykiatriska teamet förklarar mer ingående nedan. Snedstrecket markerar att problematiken kan vara antingen AD eller HD eller både och. Gillberg (1996) förklarar också att man brukar tala om tre olika typer av ADHD: en som domineras av uppmärksamhetsbrist, en som domineras av överaktivitet och impulskontroll och en som domineras av både uppmärksamhetsbrist, överaktivitet och impulskontroll.

G, f.d. psykolog i det neuropsykiatriska teamet förklarade ADHD på en elevvårdskonferens (2000-02-04) för rektorn och de övriga medverkande på X-skolan med följande ord:

Det finns tre utmärkande drag i ADHD och det är koncentrationssvårigheter, aktivitetskontroll och impulsstyrning. Koncentrationssvårigheterna kommer till uttryck när barnet ska göra något som det inte tycker är så roligt. Det ger fortare upp än barn i allmänhet och det blir mycket lätt stört av intryck utifrån. Detta fenomen går att mäta med ett test som går ut på att barnet får göra en tråkig uppgift och så studerar man hur länge det dröjer tills barnet ger upp. Aktivitetskontrollen innebär inte alltid att barnet är överaktivt. Det kan ha en normal aktivitetsnivå men klarar inte att anpassa aktiviteten till situationen som t ex att sitta stilla när så krävs eller att stå i kö och vänta. Förmågan att styra impulserna kommer till uttryck som att de helt enkelt inte tänker sig för innan de gör något. Allting ska ske genast och de kan inte se konsekvenserna av sitt handlande vilket gör att de ofta hamnar i inte önskvärda situationer. Man brukar prata om tre grader av ADHD: lätt, måttlig eller svår. Man vet ännu inte vad som orsakar detta funktionshinder och forskarna har olika teorier om detta. Generellt anser de emellertid att störningen uppkommer tidigt i barnets liv även om meningarna går isär huruvida det är medfött eller inte. En del hävdar att slag mot magen, rökning och alkoholförtäring kan ge ADHD medan andra säger att det är helt genetiskt.

Anpassningsförmågan till olika situationer är det stora problemet. Det finns både uttalade och outtalade regler vad gäller hur man ska uppföra sig i olika situationer och alla som inte följer dessa

koder bli automatiskt klassade som avvikare. Eftersom avvikare inte ses med blida ögon av det konformitetsinriktade samhället blir det automatiskt så att dessa människor har sämre möjligheter till ett bra liv än den stora massan. Ett barn som har ADHD eller Asperger syndrom blir

synnerligen medvetna om denna faktor när de har nått ungefär tolv års ålder då de i likhet med andra barn börjar ändra tankesätt och börjar sin väg in i puberteten. Det är vanligt att flera barn i en familj har ADHD och/eller Asperger syndrom. En gemensamhetsfaktor för dem är att de ofta är förknippade med andra problem som t ex inlärningssvårigheter, läs och skrivsvårigheter och psykiska störningar. G (2000-02-04)

3.6 Pedagogiska strategier

Gillberg (1996) säger att man genom rätt träning kan få det oönskade beteendet att mildras både vad gäller Asperger syndrom och ADHD och får medhåll av Trillingsgaard et al (1999) som hävdar att ADHD och liknande problematik inte växer bort men säger att med rätt behandling av barnet kan det ges möjligheter att leva med sitt funktionshinder så att det inte blir ett handikapp. I det fall man har fått diagnosen Asperger syndrom finns det dock ingen forskare som har kommit fram till att det kommer att växa bort utan man får lära sig att leva med det. Studier har enligt Gillberg (1996) visat att om personen accepterar sitt syndrom och tar reda på vad det innebär så finns det stora chanser att leva ett förhållandevis normalt liv. Om personen även kan lära sig att ta tillvara det som är bra med att ha detta funktionshinder så är oddsen ändå bättre. Människor med Asperger syndrom har ofta ett specialintresse där de är mycket kunniga och kan förutom att delge andra människor denna kunskap kanske också ha möjlighet att försörja sig på det. Eftersom funktionsnedsättningen också medför att man är mycket detaljinriktad har man mycket att tillföra alla dem som mest tänker på helheten. Trillingsgaard et al (1999). Utmärkande för Asperger syndrom är att människor med detta funktionshinder har betydligt svårare än andra att göra något som de inte tycker om. Deras koncentrationssvårigheter märks i regel inte alls när de sysslar med något som tilltalar dem medan de inte ens kan koncentrera sig en kort stund om de ska utföra något tråkigt. Detta fenomen innebär att man verkligen måste ta till sig frasen ”utgå från barnens intresse” i en lärsituation.

Elever med Asperger syndrom behöver också mycket struktur vilket inte nödvändigtvis måste ha betydelsen av att allt ska göras på samma sätt alltid utan snarare att uppgiften måste vara överskådlig så att man ser en början och ett slut. TEACCH-metoden är en amerikansk modell

som används på barn med Asperger syndrom och man har fått mycket goda resultat med detta arbetssätt. TEACCH står för “Treatment and education of autistic children and related handicapped children”. D.v.s. behandling och undervisning av autistiska och därmed besläktade funktionsnedsatta barn. Denna form av undervisning startades 1972 av Eric Schopler i delstaten North Carolina i USA. Numera finns en speciell avdelning som under sig har sex regioncentra i delstaten vid universitetet i Chapel Hill. Denna avdelning är ansluten till den amerikanska föräldraföreningen för autism och har lärare spridda över hela nationen. TEACCH-metodiken går ut på att strukturera dagen och kommunicera detta till barnen med hjälp av bilder som visar varje aktivitet. Barnen i gruppen vet vad de ska göra, hur länge och vad som kommer sedan. De får sin dag visualiserad genom bilder för att de har mycket lättare att förstå saker visuellt än genom det talade språket. Mesibov, Shea och Schopler (2007) menar att barn som har ADHD och alla andra barn som har behov av struktur i skolan kan också ha nytta av TEACCH-metoden. Trillingsgaard et al. (1999) pekar på att barn med ADHD har blivit lugnare och mer samlade efter fysiska aktiviteter. Detta tros bero på att motoriska aktiviteter ökar mängden av koncentrationshöjande transmittersubstanser i synapserna.

Lärandet är en mycket komplicerad process som för de flesta fungerar utan några större problem enligt Adler och Holmberg (2000), men det finns också många individer som har stora svårigheter med inlärning. Neuropedagogiken har tagits fram för de elever som trots många insatser inte har gått vidare i sina studier. Ena dagen kan de klara en uppgift och nästa dag är kunskapen som bortblåst. Dessa elever ger ofta upphov till frustration och det är lätt för såväl den vuxne som eleven att ge upp. Det finns emellertid goda utsikter att öva upp inlärningsförmågan med hjälp av neuropedagogiken som i korthet går ut på att stärka individen så att känslor och förnuft är i balans. Minnet är ofta ett stort problem hos personer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De tre huvudkomponenterna i minnesprocessen är att lagra in information, att vidmakthålla informationen och att aktualisera informationen. Precis som Wood (1992 anser Adler och Holmgren (2000) att lärandet bygger på minnesförmågan men också på vår förmåga att sålla information. När det fungerar optimalt så väljer individen medvetet den information som ska lagras in. Adler och Holmgren (2000) håller också med Wood (1992) att problem med uppmärksamhet och impulsstyrning samt med koncentration ger signifikanta svårigheter i lärandet. Rätt bemötande anser Adler och Holmgren (2000) vara centralt när det gäller att undervisa elever i behov av särskilt stöd och rätt bemötande är ett bra bemötande med respekt för individen. Ofta misslyckas inlärningen

för att eleven är rädd för att misslyckas och så blir det en ond cirkel. Genom att väcka nyfikenheten och ge uppgifter som eleven klarar av så går det att bygga upp självförtroendet hos eleven som då vågar anta allt större utmaningar. Juul och Jensen (2003) lyfter särskilt fram vikten av att utgå ifrån det enskilda barnet och inte behandla alla med ADHD, Asperger syndrom på samma sätt. Alla är individer och har sin personlighet och sina svagheter och styrkor. Ett av deras viktigaste tips till pedagoger är att alltid ligga steget före och skaffa tillräcklig kunskap om barnet för att någorlunda kunna förutsäga vad som ska hända i olika situationer. Juul och Jensen (2003) poängterar struktur och att eleven måste ha tydliga instruktioner och de påpekar att positiv förstärkning är ett bra sätt minska ett dåligt beteende. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och främst de med ADHD har ofta problem med arbetsminnet, vilket såväl Juul och Jensen (2003) som Adler och Holmberg (2000) samt Greene (2003) bekräftar. Detta kan emellertid med framgång tränas upp med hjälp av olika metoder och tekniker. Statens utredning, FUNKIS - funktionshindrade elever i skolan (SOU 1998:66) menar att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver individuell uppmärksamhet och eftersom de ofta har svårt med koncentrationen så måste skoldagen innehålla många pauser.

3.6 Den specialpedagogiska rollen

Enligt Brodin och Lindstrand (2010) så är den specialpedagogiska rollen en utveckling av den pedagogiska rollen och om pedagogen hade klarat sitt uppdrag så skulle specialpedagogen inte behövas. Detta kan förstås som att den pedagogik som specialpedagogen företräder ska vara allmängiltig i skolan för att nå närmare målet en skola för alla och att det som är bra för barn i behov av särskilt stöd är bra för alla.

Specialpedagogen har ett uppdrag att förmedla specialpedagogikens innehåll till skolledningen och tillsammans ska de ta ansvar för att övriga pedagoger på skolan får den kunskap som de behöver inom det specialpedagogiska området. Allt för att ha kunskap och kraft nog att bemöta eleverna på bästa sätt och därmed ge dem största möjlighet att nå målen i skolan men också att ge dem sociala redskap för sitt fortsatta liv, Juul & Jensen (2003)

Enligt Helldin och Sahlin (2010) har också specialpedagogen en viktig uppgift att skapa inkluderande utbildningsmiljöer och inte per automatik samla alla barn i behov av särskilt stöd i särskilda undervisningsgrupper.

4 TEORI

4.1 Pedagogiska riktningar

Jag är intresserad av att ta reda på hur det går till att lära och har valt Piaget och Vygotskij som enligt Wood (1992) har helt olika sätt att se på lärandet. Enligt Wood (1992) ansågs Piaget länge som den främste teoretikern inom den svenska skolan och han anser att för mycket hjälp från läraren, är att betrakta som fusk. Hans teori utgår enligt Wood (1992) utifrån hur väl barnet klarar att lösa problem utan någon större hjälp från läraren, baserat på att barnet måste ha, för åldern, adekvat kognitiv förmåga samt ha en egen drivkraft. Behöver barnet mycket hjälp anser Piaget att barnet inte har kommit tillräckligt långt i sin mognad och att det inte har tillräcklig kognitiv förmåga. Enligt Piagets åldersbaserade teori sätter de kognitiva förmågorna samt drivkraften hos barnet, gränser för vad som är möjligt för barnet att lära även om barnet befinner sig i en god lärmiljö med skickliga pedagoger som till synes ger de bästa förutsättningar för barnet att ta in kunskap. Assimilation och ackumulation är centrala begrepp i Piagets teori och innebär att man införlivar den nya kunskapen med den gamla och på så sätt får ny kunskap. Detta införlivande anser Piaget inte är möjligt förrän barnet har nått tillräcklig mognad och kognitiv förmåga.

Vygotskij är enligt Wood (1992) av en annan åsikt. Han menar att barnet kan utveckla sitt lärande genom undervisning och det behövs inte någon speciell mognad för detta. Den vuxne hjälper barnet i sin utveckling genom att delge sitt större kunnande i olika frågor. Wood (1992) menar att Vygotskij anser att det är samspelet mellan de som undervisar och de som lär som är grunden till den mänskliga kulturen. Denna hade enligt honom inte funnits om inte människan hade haft en medfödd förmåga till både undervisning och inlärning. Wood (1992) framhåller emellertid att Vygotskij i sin teori har kommit fram till att en del barn har svårare än andra att respondera på undervisning trots att deras nivå är densamma från början. Denna skillnad menar Wood (1992) att Vygotskij anför till två områden: social kompetens hos barnet samt på vilket sätt den vuxne lär ut. Pedagogisk grundtanke samt metodiken blir i hans resonemang viktiga delar i inlärningen medan Piaget inte lägger någon större vikt vid dessa två komponenter. Enligt Wood (1992) försöker Vygotskij bortse från de traditionella IQ-testerna och fokuserar istället på test som besvarar frågor av typen: hur skiljer sig prestationerna hos ett barn med hög testpoäng från ett barn med låg poäng? Sådana tester har

visat att de barn som klarar att styra och kontrollera sig själv lyckas bättre och de som har bristande förmåga till uppmärksamhet, koncentration och minne lyckas sämre i skolan. Svedberg och Zaar (1993) lyfter fram John Dewey som den moderna pedagogikens portalfigur och hans berömda tes ”learning by doing” (s111) lever fortfarande kvar som ett begrepp. Tyvärr enligt Svedberg och Zaar (1993) har detta begrepp förvrängts och misstolkats av skolan och har förenklats till tema, projektarbete och prao, vilket Dewey förmodligen inte hade ställt sig bakom. I hans begrepp ”learning by doing” ingick tankeverksamhet och inte endast praktiska moment, vilket Svedberg och Zaar (1993) förtydligar i sin beskrivning av John Deweys pedagogiska riktning.

4.2 Samarbete mellan professioner och med föräldrar

När en förälder får ett barn med en funktionsnedsättning, blir ofta många professioner inblandade men en hel del föräldrar känner inte att de får tillräckligt mycket stöd i sin svåra roll utan känner sig pressade att visa sin duglighet som föräldrar. Antingen leder detta till att de påskyndar framsteg hos barnet eller så förminskar de barnets problem för att bli kvitt rädslan att inte duga som förälder. Helldin och Sahlin (2010) förklarar profession med den praktiska förmåga som finns i utövandet av ett yrke medan Carleheden, Lidskog och Roman (2007) diskuterar maktbalansen i samhällen och är tydliga med att alla grupper strävar efter status och privilegier genom att utestänga andra grupper. Yrkestillhörigheten används enligt ovanstående författare ofta som gränssättare och därmed blir också ett samarbete mellan professioner försvårat. Cullberg (1992) anser att det i dagens samhälle inte finns utrymme att hjälpa varandra i den utsträckning som fanns förr eftersom familjebanden är svagare. Det blir i allt större utsträckning samhället som får ta ett ansvar för att människor får hjälp i de kriser som hen möter. Om samhället inte har någon adekvat hjälp att erbjuda riskerar många att fara illa.

Helldin och Sahlin (2010) påpekar att det är en omvälvande händelse att bli förälder och något man ofta länge har drömt om. Man har ställt upp förväntningar på hur det ska bli och när dessa förväntningar grusas för att barnet är annorlunda än vad man har tänkt sig så raseras allt. Känslan av glädje och stolthet blir bortbytt mot sorg och besvikelse och sedan kommer också skam, skuld och vrede över situationen. Med detta i åtanke poängterar Helldin och Sahlin (2010) att de professionella i samhället har ett stort ansvar att lätta skuldbördan för föräldrarna istället för att öka på den som nu ofta sker. Riddersporre (2003) menar att föräldrar ofta sätter

ett stort hopp till de professionella och att de personer som förmedlar insatser av olika slag blir synnerligen viktig. Enligt författaren har dessa professionella en stor makt att såväl bidra till en positiv utveckling av föräldraskapet som att försvåra den.

5 METOD

5.1 Val av metod

Jag har använt mig av en kvalitativ undersökning för att få fram mitt material som ligger till grund för uppsatsen. Observationer, intervjuer och samtal med nyckelpersoner är de centrala metoderna. Ansatsen till min uppsats är narrativ som är en metod som enligt Herbert och Bergstedt (2008) har vuxit fram ur hermeneutik och fenomenologi. Genom att min teori kommer från min insamlade data har jag varit inspirerad av metoden ”grounded theory”. Starrin, Larsson, Dahlgren och Styrborn (1991)

Holmberg (2007) har många referenser till den narrativa metoden i sin avhandling och vad jag kan utläsa av deras många och omfattande kommentarer så anses den narrativa metoden numera vara en vedertagen metod. Holmberg (2007 refererar till Dhunpath som skriver följande:

There is a growing body of literature in psychology, philosophy, and the natural sciences that has acknowledged the value of narratives (Holmberg, 2007, s.42)

Enligt Hartman (1998) säger en del att den hermeneutiska vetenskapsteorin är en teori utan sanning, eftersom den anses subjektiv. Detta tillbakavisar han emellertid och menar att för att förstå någons livsvärld så måste den här metoden finnas i forskningen. I uppsatsen finns avsnitt som är tagna från livsberättelsen enligt vad Riddersporre (2003) anger som narrativ rekonstruktion.

Lantz (1993) framhåller vikten av förberedelse som t ex att skicka in frågorna till intervjupersonerna i förväg och genom att läsa Krag Jacobsen (1993) fick jag insikt om hur jag praktiskt skulle gå till väga under själva intervjun och hur jag skulle undvika att få ett alltför stort material att bearbeta.

5.2 Pilotundersökning

Jag gjorde en mindre undersökning på X-skolan för att testa mina frågor som jag ställde till intervjupersonerna. Jag har också låtit flera närstående personer läsa igenom min

livsberättelse för att få kommentarer om berättelsens trovärdighet. J och R finns självklart bland dem.

5.3 Undersökningsgrupp

Min undersökningsgrupp är J och R, intervjuer med två specialpedagoger och en speciallärare på tre skolor samt observationer på X-skolan och samtal med nyckelpersoner inom verksamheter för barn- och ungdom i kommunen.

5.4 Genomförande

Jag har dokumenterat J och R:s uppväxt och skolgång i dagboksform under sjutton år och sedan transkriberat dessa för att få fram relevant material. Det har varit mycket svårt att ta bort något eftersom jag tyckte att alla anteckningar var relevanta för att uppsatsen skulle spegla verkligheten och låta läsaren få en sann bild av hur det är att växa upp med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Under J och R:s skoltid har jag regelbundet vistats på skolan och dokumenterat det jag har observerat. Jag har genom åren haft möjlighet att samtala med diverse nyckelpersoner inom olika verksamheter i kommunen och en del av dessa samtal har jag också dokumenterat.

5.4.1 Fallstudie

Jag har fört dagbok över J och R:s uppväxt och skolgång under sjutton år och sedan transkriberat dessa texter och sammanfattat dem till en fallstudie. Eftersom det här är en uppsats inom specialpedagogik och den då dels ska ha fokus på förskola och skola, samt inte bli alltför lång, så börjar jag fallbeskrivningen först när J och R har börjat förskolan. De började där samtidigt. J när han var tre år och R när han var ett och ett halvt.

5.4.2 Intervjuer

Inför intervjuerna ringde jag upp rektorerna på sex stycken skolor för att få klartecken att intervjua specialpedagogen eller specialläraren på skolan. Jag berättade för rektorerna vad jag hade för syfte med intervjuerna och så skulle de återkomma när de hade pratat med sin personal om de hade möjlighet att medverka. Efter en vecka hade rektorerna på tre skolor frågat sin specialpedagog/speciallärare på skolan som hade tackat ja till en intervju och rektorerna på tre skolor hade fått ett nej från sin specialpedagog/speciallärare. Jag bokade tid med specialpedagogen/specialläraren och avsatte en timme till varje intervju. De fick intervjufrågorna i förväg för att vara förberedda. Jag frågade också om jag fick spela in intervjuerna, vilket jag fick. Alla tre intervjuer skedde i respektive skola och i specialpedagogens/speciallärarnas arbetsrum.

5.5 Bearbetning

5.5.1 Fallstudie

Jag har skrivit dagbok av och till under hela mitt liv men under J och R:s uppväxt skrev jag regelbundet och det har blivit många ord. Arbetet med att få uppsatsen färdig har tagit många år. Dels eftersom det har gjort så ont att läsa dagboksanteckningarna, men också för att få distans till de olika händelserna för att se dem tillräckligt objektivt. Jag har läst igenom varje ord och efterhand strukit de händelser som jag har funnit alltför personliga eller irrelevanta för den här uppsatsen.

5.5.2 Intervjuer

Jag spelade in de tre intervjuerna och har sedan sammanställt svaren. Eftersom jag försökte hålla mig till frågorna när jag intervjuade så vann jag lite tid när jag transkriberade dem men det tog ändå mycket lång tid. Stundtals var det svårt att höra mina intervjupersoner men jag gissade inga svar och strök det jag inte hörde fullt ut.

5.6 Etik

Innan jag började skriva uppsatsen blev J och R tillfrågade om de hade lust att medverka i en uppsats och de svarade båda ja utan någon tvekan. Båda tyckte att det kändes bra att andra

fick mer kunskap om deras funktionsnedsättningar så att de som nu får sina diagnoser blir bättre bemötta i skolan än vad de blev. J känner sig ledsen över att han inte fick den hjälp han behövde i skolan och R känner vrede och är mycket arg över att han blev så missförstådd. Vid intervjuerna har jag avidentifierat de människor som jag har pratat med och de platser som jag har besökt, jag har strävat efter att hålla insamlingsmaterialet så anonymt som möjligt. (www.vr.se/Vetenskapsrådet, 2011)

5.7 Studiens tillförlitlighet

Studien är baserad på dagboksanteckningar, intervjuer med personal på tre skolor, observationer på X-skolan samt samtal med nyckelpersoner som arbetar inom området för barn- och ungdomar. Eftersom all information från människor blir subjektivt så finns det självklart en del som säkert skulle kunna tolkas annorlunda än vad jag har gjort.

6. RESULTAT OCH ANALYS

Jag har delat upp resultat och analys i två delar då jag har två undersökningar med i

uppsatsen. Dels fallbeskrivningen med J och R (se bilaga 1) och dels intervjuerna med de tre specialpedagogerna.

6.1 Fallstudie

Analysen av anledningen till att J och R inte fick ett fullständigt betyg i grundskolan är mångfacetterad och jag tar hjälp av litteraturen i uppsatsen.

Skolans okunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, var sannolikt en stor orsak till att J och R inte fick ett fullständigt betyg.

Det var precis som om J:s och R:s diagnoser gav skolan rätt att misslyckas och att deras

resonemang gick ut på att de med sina diagnoser var utanför skolans område eftersom den kunde hävda sin okunskap inom området och därmed svära sig fria från allt ansvar.

Att de kunde lära sig verkade totalt främmande för lärarna. De verkade närmast rädda för J och R och trodde att de skulle få okontrollerade utbrott när som helst och utan anledning. Lärarna varken kunde eller vågade ta ansvar för deras undervisning och skolan hade inte tillräckliga resurser att anställa två elevassistenter åt J och R som kunde vara med dem under alla lektioner. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar var det inte någon som pratade om och Asperger syndrom och ADHD var begrepp som få visste om på X-skolan. De fick lite mer kunskap om NPF när psykologen i det neuropsykiatriska teamet kom till en av alla de elevvårdskonferenser som J och R var med om och berättade om ADHD.

Såväl Socialstyrelsen (2002) som Greene (2003) är överens om att ADHD är den neuropsykiatriska funktionsnedsättning som det har forskats mest om. Ovanstående författare menar att brister i de exekutiva funktionerna är särskilt utmärkande för barn med ADHD. Att kunna se konsekvenser av sitt handlande är en del av de exekutiva funktionerna och som barn med ADHD har mycket svårt för. R fick ofta höra att han var ouppfostrad och elak och detta medförde att han fick enorma skuldkänslor och mådde mycket dåligt för han ville ju inte göra dumheter. Det bara blev så.

Ett av mina starkaste minnen från hans tuffa tid är en gråtande R som säger att han inte förstår hur det har blivit så att han röker och hittar på dumheter fastän han egentligen inte vill.

Gillberg (1996) menar att ett utmärkande drag hos människor som har Asperger syndrom är en störd perception i något avseende och Smedler (1998) tar också upp detta, exemplifierat av Gunilla Gerland som berättar om sin taktila perceptionsstörning. Taktil perceptionsstörning är förmodligen inte värre än någon annan perceptionsstörning men den syns mer eftersom det är viktigt att vara ”rätt” klädd i vår kultur och människor som inte har den rätta klädkoden kan riskera att bli sämre behandlade.

När J gick i sjätte klass så började han reagera negativt varje gång vi skulle köpa kläder och skor. Även tidigare hade han reagerat på vissa plagg och på den tvättrådslapp som finns i alla tröjor men nu blev det riktigt besvärligt. Han ville ha exakt likadana kläder som han redan hade för alla andra kändes konstiga. Det började med skor och jacka men senare blev det problem även med alla andra plagg. Han skrek och förde väsen i affärerna varje gång han skulle ha något nytt och jag skämdes mycket när jag såg allas blickar på min son som ju var alldeles för stor för att kasta sig på golvet och skrika. Någon gång kunde J efter ett mindre utbrott acceptera ett plagg i affären men när han sedan skulle ta det på sig nästa dag så fick han ett stort aggressionsutbrott. Han hotade med att förstöra hela lägenheten om han tvingades ha det nya plagget på och med att inte gå till skolan. Vid något tillfälle hade J någon vän med när vi skulle köpa kläder men inte ens då försökte han behärska sig. Kompisarna tyckte det var mycket konstigt att han inte ville ha nya kläder för de var precis tvärtom och brukade tjata på sina föräldrar om att få något nytt.

Såväl Gillberg (1996) som Smedler (1998) menar att ett signifikant drag hos personer med Asperger Syndrom är att de i större utsträckning än andra verkar ha sina egna tankar som referensramar vilket blir ett problem i kontakten med andra människor.

J fick ofta höra att han var så snäll och han var mycket stolt över det. Han tyckte inte om att bryta mot regler men å andra sidan så var det ofta hans regler som gällde. Om inte J ansåg att det var dumt att göra på ett visst sätt så hade det ingen betydelse att andra tyckte det. Redan då hade han sig själv som referensram.

En person som inte verkar bry sig om vad andra tycker röner oftast inte så stor uppskattning i sin omgivning och detta försvårar den sociala interaktionen.

Under J och R:s uppväxt var utvecklingspsykologiska mognadsteorier betydelsefulla för förskolans och skolans verksamheter där barn förväntades kunna vissa saker vid en viss ålder. Det synsättet gagnar inte barn med NPF eftersom de ofta mognar senare. Trillingsgaard et al

för att få en bra lärsituation men det synsättet verkade inte X-skolan ha någon kunskap om. När J och R hade fått sina diagnoser och blivit placerade i den särskilda undervisningsgruppen så blev de fråntagna de skolämnen som de tidigare hade varit intresserade av. J var mycket intresserad av olika experiment och ville fortsätta att vara med på laborationerna i fysik och kemi men eftersom lärarna trodde att han skulle skada sig själv eller andra så fick han inte det. R var mycket intresserad av idrott men sedan han kom till den särskilda undervisningsgruppen så fick han inte vara med på idrottslektionerna trots att fysiska aktiviteter redan vid tiden för R:s skolgång hade visat sig ha en positiv effekt på barn med ADHD. Trillingsgaard et al (2003)

Såväl Adler och Holmgren (2000) som Juul och Jensen (2003) lyfter fram ett gott bemötande till eleven som en central del i en optimal lärandesituation och jag kan inte nog hålla med.

I fallbeskrivningen finns ett avsnitt som beskriver det faktum att J fick ont i magen av en lärare och att det onda gick bort när han fick en ny.

J fick en ny lärare i fyran och det blev mycket tydligt att personkemin inte stämde mellan J och läraren. Hon tyckte inte om honom och han tyckte inte om henne. J började få ont i magen varje gång han skulle gå till skolan och mådde mycket dåligt. Han tyckte att läraren jämt hackade på honom för att han inte klarade av uppgifterna och kände sig mycket dum.

Den manliga läraren var nyutexaminerad och full av entusiasm för sitt nya arbete samt mycket mjuk till sitt sätt. Efter en kort tid var det inte längre några problem med att få J till skolan och han hade blivit av med magsmärtorna.

Min analys av detta blir att ett gott bemötande och en god relation till läraren medför att eleven vågar tro på sig själv och gör att hen känner mindre rädsla för att misslyckas. Enligt Adler och Holmgren (2000) skapas ofta en ond cirkel där förväntat misslyckande blir faktiskt misslyckande och den cirkeln måste brytas.

Genom att uppmuntra elever med NPF att ta reda på så mycket som möjligt om sin funktionsnedsättning anser jag, i likhet med Gillberg (1996) att de får ett bättre vuxenliv eftersom de kommer att lära sig vilka styrkor och svagheter de har och därmed kunna undvika vissa situationer som de kanske annars hade hamnat i. Det kändes därför mycket glädjande när J sa:

Jag tyckte det kändes som en befrielse att få reda på att jag hade Asperger för då fick jag äntligen reda på varför jag var som jag var och nu när jag vet så kan jag försöka att ändra på det som jag vill ändra på och andra saker kanske jag vill ha kvar. J

Betygssystemet när J och R gick i grundskolan hade sannolikt stor betydelse för att de blev utan så många betyg som de faktiskt blev. Upp till åttonde klass hade de haft alla ämnen men hade inte fått några betyg. Om betygen hade satts tidigare så hade de med stor sannolikhet fått betyg i betydligt fler ämnen än vad som skedde.

När det gäller samarbetet mellan professioner och föräldrar så håller jag med Helldin och Sahlin (2010) när de säger att man som förälder vill påskynda framsteg och förminska svårigheterna för att känna sig som en god förälder.

Jag ansträngde mig för att hitta allt som tydde på att min känsla av att något var fel med honom inte var sann och gick ständigt igenom allt han kunde istället för att tänka på allt som han inte kunde.

Detta kan innebära att man som förälder dröjer med att ta kontakt med psykiatrin för att få en diagnos. I fallbeskrivningen var det tvärtom. Föräldern tog kontakt med Barn- och

Ungdomspsykiatrin men blev avfärdad med att det inte var något fel på barnet.

Först undersöktes J noga så att det inte fanns någon fysisk förklaring till det onda och sedan fick han träffa en psykolog när de fysiologiska testerna hade gett negativt resultat. Det gjordes emellertid inga psykologiska tester på J. Efter ett samtal med honom och mig så klargjorde psykologen att det inte var något fel på J och så var ärendet avslutat.

Riddersporre (2003) säger att föräldrar ofta sätter ett stort hopp till de professionella och det framstår tydligt i fallbeskrivningen tillsammans med den besvikelse som föräldern känner när professionen inte lever upp till förväntningarna.

Läxorna blev tidigt ett problem för både J och R och därmed även ett problem för mig. De krävde mycket hjälp med sina läxor och jag var tvungen att sitta hos dem medan de gjorde dem. Vi brukade sitta i köket och ibland, efter att jag hade satt igång dem, så försökte jag göra annat som t ex att diska. Jag upptäckte snart att det inte gick att göra något annat för då lyfte de pennan från pappret eller ögonen från texten. Ofta kunde de inte ens läsa läxorna tillsammans för att båda fordrade så mycket hjälp och ingen av dem kunde vänta på sin tur.

Min analys av ovanstående inklipp från fallbeskrivningen är att skolan inte har rätt att ställa sådana krav på föräldrar. Såväl barn som föräldrar är trötta efter sin arbetsdag och att då behöva kämpa med läxor är inte bra för någon men speciellt inte för barn med NPF.

6.2 Intervjuerna

Alla intervjupersoner hade bra teoretisk kunskap och de gick på en del kurser för att hålla sig uppdaterade och verkade också anstränga sig för att hitta bra lösningar för eleverna. Någon av dem beskrev att det var stängda dörrar även mellan dem som specialpedagoger/speciallärare och de andra pedagogerna. Carleheden et al (2007) tar upp det som en maktkamp mellan olika professioner.

De tre personer som jag intervjuade hade trots mycket olika bakgrund och ålder ganska lika svar på frågorna. De verkade kunniga på både barn med Asperger syndrom och ADHD. Någon av dem hade mest teoretisk kunskap medan någon annan hade mycket praktiskt kunnande också. Anmärkningsvärt var att den skola som jag hade förväntat mig minst andel diagnostiserade barn hade högst. Det kan emellertid bero på att man på denna skola grundligt undersökte de flesta barn redan innan de börjar på skolan och hade ett mycket bra samarbete med både BVC och förskolorna i området.

Personen på en skola sa att hon trodde att Asperger syndrom var ett

medelklassfunktionshinder och att barn som fick diagnosen ADHD ofta inte hade det utan en psykisk störning som t ex borderline men att föräldrarna tyckte det såg bättre ut med en neuropsykiatrisk diagnos istället för en psykologisk som ju kunde bero på barnets uppväxtförhållanden. Gillberg (1996) och (2007) anser att Asperger Syndrom är medfött men det finns olika teorier även om detta.

Personen på skola två var den som var mest missnöjd med resurserna. Hon kände sig ensam i sin roll och hade velat ha fler personer som arbetade i en liknande tjänst. Hon ville också ha ett resursteam på skolan eftersom hon upplevde det centrala i stadsdelen som otillräckligt. Hon upplevde att psykologen där ofta inte lyssnade på hennes omdöme utan handlade efter ekonomin istället. Detta kunde komma till uttryck i att specialpedagogen misstänkte att ett

barn hade ett medfött funktionshinder och ville att psykologen skulle remittera det till BUP. Psykologen kunde då säga att det inte var något större fel på barnet och så blev det ingen remiss. Specialpedagogen misstänkte att psykologen sa det för att BUP redan var så överbelastat och att det var en överenskommelse mellan BUP och det centrala resursteamet att försöka hålla barnantalet nere. Alla intervjupersonerna framhöll att det inte gjorde någon skillnad om barnet hade någon diagnos eller inte. De fick ändå samma hjälp.

För mig verkade det som en saga och det var det sannolikt också. Jag trodde inte på det men hade inte möjlighet att fördjupa mig i det.

Personerna på de tre skolorna verkade införstådda med att det finns en skillnad mellan barn som har Asperger syndrom och barn som har ADHD. Någon kunde tänka sig individuell undervisning när det gällde barn med Asperger syndrom barn men ingen tyckte att barn med ADHD skulle ha enskild undervisning.

Min analys är att specialpedagogen har en viktig roll i att se till att barn med särskilda behov inte förblir barn med särskilda behov utan ser till att de inkluderas i skolan och få det stöd som behövs i gruppen istället för att lyftas ut. Helldin och Sahlin (2010) håller med om detta även om de anser att det i vissa fall finns anledning att barn ska exkluderas.

På frågan om vilket stöd de hade från föräldrarna fick jag tre oklara svar. Egentligen inget svar alls. De verkade inte uppleva att de hade något stöd utan jag fick intrycket av att lärare och föräldrar arbetade på vars ett håll och det fanns ett stort gap mellan dem.

Skola 1 hade flera exempel på att föräldrar hade försvårat arbetet när de hade vägrat att inse att barnet behövde hjälp eller att föräldrarna krävde en hjälp som skolan inte kunde ge.

Skola 2 tyckte att föräldrarna inte ställde upp i tillräcklig stor omfattning. De uteblev t ex ofta från både allmänna föräldramöten och utvecklingssamtalen.

Skola 3 tyckte att föräldrarna ofta såg mer till sig själv än till barnen.

Ingen av de tre intervjupersonerna verkade känna någon sympati för föräldrarnas situation, utan pekade istället på att samarbetet med föräldrarna uteblev av olika orsaker som berodde på föräldrarna.

Slutsatsen av resultat och analys för såväl fallbeskrivning som intervjusvar, var att ”en skola för alla" var långt borta även om intervjupersonerna gjorde sitt bästa för att hävda motsatsen.

Barn i behov av särskilt stöd var ett begrepp på att något var fel och lärarnas engagemang för dessa barn var begränsat. Samarbete mellan professioner och mellan pedagoger och föräldrar var obefintliga på X-skolan och verkade obefintlig även på de skolor där mina

7. DISKUSSION

Mina teorier varför J och R inte fick något fullständigt grundskolebetyg är många. En är att deras neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte blev upptäckta i tid och när de väl blev det så visste lärarna inte vad de skulle göra. Lärarna visste inte svaret på min huvudfråga:

Vilket stöd behöver barn med Asperger syndrom och ADHD för att klara skolans kunskapsmål?

J och R hade många ögon på sig under uppväxten men fick trots detta ingen diagnos förrän de var 14 år. Enligt Gillberg (1996) och Trillingsgaard et al (1999) är det svårt att ställa någon diagnos när barnen är små eftersom normal begreppet är mycket vidare då. Detta är sannolikt det största skälet till att J och R fick sina diagnoser så sent och att många barn fortfarande får det, även om Gillberg (2007) framhåller att Asperger syndrom är medfött och att symtomen finns från början. När J och R gick på förskola så framgick det att personalen märkte att J och R var annorlunda på något sätt och att de försökte hitta förklaringar till deras beteende. Det var emellertid ingen i personalen som hade tillräcklig kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för att kunna remittera dem vidare för utredning. Jag instämmer i att det kan vara svårt att upptäcka neuropsykiatriska funktionsnedsättningar när barnen är små men tror inte att det är omöjligt. Det får emellertid inte bli så att personalen på förskolorna tror att alla livliga barn har ADHD och alla tysta barn har Aspergers syndrom.

Barn i behov av särskilt stöd är ett vitt begrepp och det fanns många barn på X-skolan som behövde särskilt stöd. J och R var inte tillräckligt bråkiga för att uppmärksammas på allvar och föräldrarna togs inte på allvar när de påtalade de problem som fanns. Läxorna var t ex ett mycket stort problem men det var det ingen lärare som tog tag i, utan föräldrarna fick fortsätta att kämpa på i hemmet.

Betygssystemet när J och R gick i skolan, medförde med stor sannolikhet att de blev utan betyg i så många ämnen. Fram till årskurs åtta hade de haft alla ämnen men då gavs ju inga betyg så de hade inte några papper på sina kunskaper och om det inte finns några papper på kunskap så finns ingen kunskap. För att bli behörig till gymnasiet krävdes endast godkänt i svenska, engelska och matematik, de s.k. kärnämnena och det betydde att många skolor i

likhet med X-skolan hårdsatsade på dessa tre ämnen när de upptäckte att eleverna hade svårigheter i skolan. Detta tänkande fick till följd att många elever på högstadiet blev utan både den kunskap och den stimulans som de andra ämnena kunde tillföra och de blev fullständigt utleda på svenska, engelska och matematik.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som Asperger syndrom och ADHD var inte i fokus när J och R gick i skolan men hade börjat bli ett begrepp när de slutade. Gillberg (2007) bekräftar detta när han säger att Asperger syndrom år 2007 endast hade funnits som ett begrepp under ca 15 år.

Enligt Brodin och Lindstrand (2010) har skolan alltid haft problem med att integrera alla barn i skolsystemet och det kommer de säkert alltid att ha. Jag anser därför att man borde ändra arbetssättet i skolan så att alla elever blir undervisade med de metoder som har visat sig fungera för barn i behov av särskilt stöd. Små klasser, mycket struktur, tydliga regler och ett gott bemötande är bra för alla elever och där hänvisar jag till Juul och Jensen (2003) samt R som klarade sig bra ganska länge i skolan och det var på grund av att han gick i en liten klass med 15 elever och hade tydliga lärare. När klassen blev större och arbetssättet ändrades så klarade han sig inte längre. J fick problem från början men han gick ju i en klass med 30 elever så läraren hade inte så mycket tid med honom. Hade även han fått gå i en klass på 15 elever, haft en tydlig lärare och sluppit det projektinriktade arbetssättet som lärarna inte behärskade, så är jag övertygad om att han hade klarat sig betydligt bättre i skolan. Diagnoserna hjälpte inte J och R när det gällde att nå kunskapsmålen i skolan, snarare tvärtom. Så snart lärarna hade fått klart för sig att de hade fått diagnoser så ville de inte ha dem i sina klasser utan verkade närmast rädda för dem.

Undersökningen i de tre skolorna gav inte det resultat som jag hade förväntat mig. Jag trodde inte att de skulle veta så mycket om elever med Asperger syndrom och ADHD som de sa att de gjorde. Eftersom jag hade personalen på X-skolan som referensram och förutom läraren som undervisade J och R och specialläraren så verkade ingen där veta något. Personerna på de tre skolorna verkade införstådda med att det finns en skillnad mellan barn som har Asperger syndrom och barn som har ADHD. Någon kunde tänka sig individuell undervisning när det gällde barn med Asperger syndrom men ingen tyckte att barn med ADHD skulle ha enskild undervisning. Alla tre intervjupersoner betonade att social träning och struktur var viktigt. Jag anser att samarbetet med föräldrarna också är viktigt men det verkade inte mina

intervjupersoner tycka. Helldin och Sahlin (2010) samt Juul och Jensen (2003) tar upp vikten av ett gott samarbete med föräldrarna och jag kan inte nog hålla med.

7.1 Metoddiskussion

Jag tar Holmbergs avhandling (2008) till hjälp när jag försvarar min narrativa ansats och hänvisar även till Herbert och Bergstedt (2008) och Hartman (1998) som också framhåller att den narrativa ansatsen är en accepterad metod. När jag berättade för J att man helst ska hänvisa till andra författare i en uppsats så sa han spontant: ” hur gjorde den förste som skrev då?” Hartman (1998) och bekräftar vikten av att tänka efter vilken metod som man själv anser som lämplig och relevant för studien.

7.2 Teoridiskussion

Enligt Wood (1992) har Piaget och Vygotskij helt olika sätt att se på lärandet. Piaget ansåg att med begränsad stimulans från läraren kommer lärandet av sig självt när barnet är moget. Vygotskij säger att barnet kan utveckla sitt lärande genom undervisning och behöver ingen speciell mognad för det, utan det är samspelet mellan den som undervisar och den som blir undervisad som avgör hur mycket den undervisande lär sig. Både Piaget och Vygotskij har sannolikt byggt sina teorier på barn utan någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Dessa barn fungerar enligt min erfarenhet inte alls som Piaget och Vygotskij har tänkt sig att de ska fungera. Enligt Piagets teori ska ett barn mogna efter en speciell mall och det stämmer inte på barn med NPF som mognar mycket senare. Eftersom skolans organisation ofta än idag byggs på förväntan i relation till barnens ålder, så får många barn med NPF det svårt eftersom deras mognad är fördröjd och de har inte vad som krävs för att ta in den önskvärda kunskapen vid den tidpunkt som skolan har tänkt sig. Läxorna blir ett tidigt problem som kan medföra stora slitningar i familjen.

Vygotskijs teori om att kunskapsspridandet blir lyckosamt om det finns ett samspel mellan läraren och barnet kan jag också hålla med om. Barn med NPF har ofta svårt med det sociala samspelet och det kan ta mycket lång tid innan den önskvärda kontakten mellan läraren och eleven infinner sig. De lärare som inte känner till NPF ger ofta upp och tror att de inte har fått