SAMMANBROTT I
FAMILJEHEMSVÅRD
En riktad kvalitativ innehållsanalys av fem olika
myndighetsdokument.
HANNAH NILSSON
EMIL KAVHED
Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
BREAKDOWNS IN FOSTER
PLACEMENTS
A directed qualitative content analysis of five different state
documents
HANNAH NILSSON
EMIL KAVHED
Abstract
When a child for some reason can’t live with their parents it is up to the welfare system to provide a home and care for that child. In Sweden long-term foster care placements are the most common state interventions for those children. Recent studies have shown that as much as one out of four foster care placements break down in the child’s adolescent years. To experience one or a series of tough separations from important elders has shown to have negative effects on the development of the child. This does not align with the welfare systems’ responsibility to always act in favor of the child. Always acting in favor of the Child is at the core of the Convention on the rights of the Child. In the following qualitative content analysis five state documents (three from the National Board of Health and Welfare, one from The Ombudsman for Children and one governmental investigation document) have been examined. The aim of the analysis is to examine how the documents portray placement breakdowns in foster care and how much they focus on the child rights perspective in their portrayals. Previous research and two theories regarding children are used as the theoretical framework to help analyze the essay results. The two theories are Bronfenbrenner's ecological system theory of child development and the theory of childhood sociology with emphasis on children as actors. This essay comes to the conclusion that the state documents are well informed of the complex nature of placement breakdowns and the
dissonance between the problem of breakdowns and the child’s right perspective. The documents also contain a number of interventions that in theory could reduce the number of breakdowns. What is revealed is that the process of acknowledging the problem, finding a solution and implementing it in the social care practice takes a lot of time and is a slow process. The discussion includes that further research of what can be done on a municipal level would be of use.
Keywords: Placement breakdowns, childrens’ rights perspective, foster care, social services, Bronfenbrenners’ ecological system theory of child development, theory of childhood sociology, children as actors
Förord
Vi vill först och främst tacka vår handledare Johanna Sixtensson som varit mycket behjälplig med både synpunkter och råd under hela uppsatsskrivandet. För det andra vill vi även tacka personalen på Folkets Smör & Bröd för gott kaffe och generositet när det kommer till fikabröd. Sist men inte minst vill vi tacka varandra för gott samarbete, outtröttligt peppande och för de styrkekramar som delats ut emellan oss under hela arbetet.
Innehållsförteckning
Abstract 2 Förord 3 Innehållsförteckning 4 1.Inledning 6 1.2Problemformulering 6 1.2Syfte 7 1.3Frågeställningar 7 1.4 Definitioner 8 1.4.1 Barnets Bästa 8 1.4.2 Familjehem/fosterhem 8 1.4.3 Sammanbrott 8 1.4.4 BBiC 8 1.4.5 Socialstyrelsen 8 1.4.6 Barnombudsmannen 9 2.Tidigare forskning/kunskapsläge 9 2.1 Litteraturanskaffning 9 2.2 Sammanbrott i familjehemsvård 11 2.3 Frekvens av sammanbrott 12 2.4 Riskfaktorer till sammanbrott 14 2.5 Skyddsfaktorer mot sammanbrott 15 2.6 Konsekvenser av sammanbrott 16 2.7 Beteendeproblem 16 2.8 Barnrättsperspektivet 17 3.Teori 17 3.1 Utvecklingsekologisk systemteori 18 3.1.1 Transaktionell metod 18 3.1.2 Kritik 183.2 Risk- och skyddsfaktorer 19
3.3 Barndomssociologi 19
3.3.1 Barnet som aktör 19
4.Metod 20 4.1 Metodval 20 4.2 Urval av empiri 21 4.2.1 Socialstyrelsen 2012 22 4.2.2 Socialstyrelsen 2017 23 4.2.3 Socialstyrelsen 2021 23 4.2.4 Barnombudsmannen 2019 24 4.2.5 Statlig Offentlig Utredning 2014:3 24 4.3 Bearbetning och analys 24 4.4 Exklusion och inklusion 26 4.5 Forskningsetiska överväganden 26 4.6 Trovärdighet och validitet 27
4.7 Arbetsfördelning 27
4.8 Metodreflektion 28
5.Resultat och analys 28
5.1 Familjehem och familjehemsplacerade barn 28 5.1.1 Utbildning och matchning 28
5.2 Sammanbrott 31
5.2.1 Risk- och Skyddsfaktorer 31 5.2.2 Förebyggande av sammanbrott 34 5.2.3 Stabilitet och kontinuitet 35 5.3 Barnrättsperspektivet 37 5.3.1 Barnets bästa 37 5.3.2 Vad gör socialtjänsten? 39 5.3.3 Vad gör familjehemmen? 41 6.Diskussion 42 7.Referenser 44 8. Bilagor 47
1. Inledning
Idén till uppsatsen uppdagades efter att vi författare genomfört vår
verksamhetsförlagda utbildning (VFU) som en del av socionomutbildningen i Malmö. Genom VFU:n fick vi våra första arbetslivserfarenheter som socionomer, på ett HVB-hem i Stockholm respektive inom socialtjänstens barn- och familjeenhet i Malmö. Dessa två arbetsplatser är två sidor av samhällets sociala skydd för barn och unga. Personalen inom verksamheterna möter några av landets mest utsatta barn och unga, många ofta med mycket komplicerad problematik som kan grunda sig i miljön kring barnet, barnets egna beteende eller en kombination av dem två (Andreassen & Vinnerljung, 2014). Utredningarna på socialtjänstens barn och familjeenhet och placeringarna på institution eller familjehem är en del av det ansvar som samhället har för dessa barn och unga enligt lag. Det framgår tydligt i 5 kap. 1 §
Socialtjänstlagen (2001:453) att: “socialnämnden ska verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden”. Socialtjänstlagen (2001:453) säger vidare att när barnets föräldrar av olika anledningar brister i omsorgen eller om barnets egna beteendeproblem blir så pass utbrett att barnets säkerhet eller utveckling hotas, ska samhället stå för det skydd och stöd som krävs för att skapa bättre
uppväxtförhållanden.
Samhällsvården som erbjuds i dessa fall är bland annat placeringar utanför det egna hemmet, i familjehem eller heldygnsvård på institution. Denna vård har som uppgift att erbjuda ett tryggare alternativ än barnets dåvarande hemmiljö (Skoog, 2013). Samtidigt ska insatsen arbeta mot att barnet ska kunna flytta hem igen eller till eget boende och skapa en alternativt upprätthålla relationen till de biologiska föräldrarna (Prop. 2012/13:10). 2018 var 38 800 barn någon gång placerade utanför det egna hemmet och 59 % av dessa placeringar var i familjehem. Det gör familjehem till den vanligaste vårdformen när det kommer till heldygnsvård inom barn och
ungdomsvården (Bet. 2020/21SoU19). I alla insatser som rör barn ska barnets delaktighet och självbestämmande beaktas i största möjliga utsträckning (Prop. 2012/13:10).
Trots samhällets ovannämnda ansvar så visar både tidigare forskning och författarna av denna uppsats upplevelse att dessa samhällsinsatser i praktiken innehåller stora brister och många gånger inte lyckas skapa den trygghet och stabilitet för barn och unga som lagen kräver. När barn och unga i samhällets vård inte upplever trygghet kan det inte heller säkerställa att barnets rättigheter är tillgodosedda. Båda
skribenterna blev under sin verksamhetsförlagda utbildning konfronterade med exempel på instabila placeringar och mötte barn och unga som slussats runt mellan olika vårdinsatser. Ofta hade det avslutats i förtid antingen planerat eller oplanerat. Frågan om hur utbredd denna problematik är väcktes. Efter en djupare inblick i tidigare forskning på området visade det sig att våra upplevelser återspeglades och sammanbrott i dygnsvård av barn och unga var ett påtalat och utbrett problem. Så mycket som vart femte till varannan placering drabbas av sammanbrott inom de första åren (Vinnerljung m.fl., 2014).
1.1 Problemformulering
Sammanbrott av placeringar kan leda till att barn och unga får flytta runt mellan olika former av hem, bryta och skapa nya kontakter med olika vuxna som exempelvis omsorgspersoner, vårdpersonal, skolpersonal etcetera. En uppväxt präglad av upplevelser av sammanbrott och osäkra relationer kan riskera att påverka barn och ungas liv både kort- och långsiktigt. När samhället tar över ansvaret för
barnets uppfostran och säkerhet är ansvaret fördelat på flera nivåer. Socialtjänsten behöver ta hänsyn till barnets individuella förutsättningar och matcha det med rätt vård och boende (Prop. 2012/13:10). För att kunna göra skräddarsydda vårdplaner och placeringar behöver barnen göras delaktiga i besluten, inte minst för att
säkerställa barnets rättigheter som är en viktig del av Barnkonventionen (UNICEF, 2019). I det fall barnet blir placerat i ett familjehem är det familjehemsföräldrarna som ansvarar för barnets dagliga omsorg, säkerhet och utveckling. Socialtjänsten och familjehemsföräldrarna tillsammans med barnets vårdnadshavare/föräldrar är således tre ansvariga grupper av vuxna. Det kan vara svårt att avgöra vart bristerna finns samt hur deras påverkan ser ut vad gäller att öka/minska risken för sammanbrott (Skoog m.fl., 2012; Vinnerljung m.fl., 2001). Genom att zooma ut perspektivet framträder en ytterligare ansvarig instans, vilket är myndigheter på nationell nivå. Dessa ansvarar för att bland annat utvärdera, lagstifta och reglera kring hur just socialtjänsten och till viss del familjehemmen utför sitt arbete och omsorg med de placerade barnen, vilket i sin tur påverkar det enskilda barnet direkt (Prop.
2012/13:10). Således blir samhälleliga myndigheter såsom Socialstyrelsen,
Barnombudsmannen och inte minst Regeringen, som ger uppdrag till myndigheterna, intressanta för hur dessa utsatta barns framtid utvecklar sig. Till bakgrund av den höga frekvensen av sammanbrott och det bristande barnrättsperspektivet väcks frågan hur dessa myndigheter väljer att diskutera dessa två problemområden, vad som belyses och vilka perspektiv på bristerna som lyfts fram. I detta utvidgade perspektiv på hur olika nivåer av ansvarsfördelning kring de berörda barnen påverkar dem, blir det tydligt att familjehemsplaceringar som de facto präglas av så mycket sammanbrott är en allvarlig brist i det svenska välfärdssystemet. Ytterligare frågor som problematiken med sammanbrott lyfter är huruvida barn ges rättigheten att vara delaktiga i sin process och hur deras upplevelser beaktas på samtliga nivåer.
1.2 Syfte
Syftet är att undersöka hur myndighetsdokument behandlar fenomenet sammanbrott i familjehemsplaceringar av barn och unga, samt undersöka hur barnrättsperspektivet beskrivs i förhållande till just sammanbrott. Undersökningen ämnar att belysa
sammanbrott och dess faktorer samt barnrättsperspektivet med hjälp av tidigare forskning och två teoretiska utgångspunkter: ett utvecklingsekologiskt perspektiv på barn och ett barndomssociologiskt perspektiv på barn som aktörer. Detta görs genom en riktad kvalitativ innehållsanalys av fem olika dokument publicerade av
Socialstyrelsen, Barnombudsmannen respektive Regeringen i deras SOU-serie. 1.3 Frågeställningar
- Hur presenterar berörda myndighetsdokument fenomenet sammanbrott och faktorer kring detta i familjehemsplaceringar av barn och unga?
- Vilka risk- och skyddsfaktorer för sammanbrott lyfts fram i berörda myndighetsdokument?
- Hur framställs barnrättsperspektivet i förhållande till sammanbrott i berörda myndighetsdokument?
1.4 Definitioner
Nedan följer korta förklaringar av några återkommande begrepp som är av vikt för uppsatsen, samt korta beskrivningar av de två myndigheterna utöver
Regeringskansliet som publicerat uppsatsens empiri. 1.4.1 Barnets bästa
Begreppet “barnets bästa” är en av de fyra grundprinciperna i Barnkonventionen. Den 1 januari 2020 inkorporerades Barnkonventionen i svensk lag och innebär bland annat att alla beslut gällande åtgärder som rör barn, inom både offentliga och privata välfärdsinstitutioner, ska tas med barnets bästa i beaktande. Barnets bästa är således en målbild för att barnet ska få möjlighet till en så positiv utveckling som möjligt. Inom socialtjänsten läggs mycket vikt på barnets delaktighet. Barnet måste ha rätt till tillfällen att komma till tals och uttrycka sina åsikter, få rätt information och
inflytande utifrån mognad och ålder (UNICEF, 2019). 1.4.2 Familjehem/Fosterhem
Familjehem, tidigare kallat fosterhem, är en insats för barn som av olika anledningar inte längre kan bo i sitt egna hem. I socialtjänstförordningen (2001:937) (SoF) 3 kap. 2 § definieras familjehem som “ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran eller vuxna för vård och
omvårdnad och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt”. Ofta används begreppet även för barn som placeras i i släkting- eller nätverkshem. Barnet placeras med beslut enligt antingen Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL), Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller i vissa fall Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
1.4.3 Sammanbrott
Vinnerljung m.fl. (2001) beskriver begreppet sammanbrott som en placering i dygnsvård som avslutats plötsligt och oplanerat. Kärnpunkten är att vården avslutats på ett sådant sätt och/eller vid en sådan tidpunkt att det är uppenbart att detta inte är vad man tänkt sig från socialtjänstens sida. Vården upphör därför att något i
vårdmiljön inte fungerar, inte därför att målet med vården är uppnått. Vi har valt denna definition eftersom att det är den mest förekommande i all tidigare forskning. Denna definition är bred men förklaras på ett mer omfattande sätt i uppsatsens kapitel om tidigare forskning under rubriken “Sammanbrott i samhällsvård”. 1.4.4 BBiC
BBiC står för Barnets Behov i Centrum och är ett arbetssätt som är anpassat efter socialtjänstens regelverk och har FN:s konvention gällande barnets rättigheter som grundsten. Det är framtaget för myndighetsutövning inom socialtjänstens arbete med barn och unga, både i utredningsförfarandet och vid uppföljning av insatser. BBiC ska stärka barnrättsperspektivet, barnperspektivet och delaktigheten för barn och unga. Metodstödet utgår från barnets behov och ger den sociala barn- och ungdomsvården en enhetlig och evidensbaserad struktur för handläggning, genomförande och uppföljning (Socialstyrelsen, 2018).
1.4.5 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen är en myndighet som jobbar på uppdrag av den svenska regeringen och lyder under socialdepartementet. Myndigheten arbetar bland annat med att framställa statistik och utveckla riktlinjer samt föreskrifter. Syftet med
Socialstyrelsens arbete är att det för socialtjänsten och hälso- och sjukvården men även regeringen ska finnas en nationell, gemensam kunskapsbas vad gäller vård och omsorg (Socialstyrelsen, 2015).
1.4.6 Barnombudsmannen
Barnombudsmannen (BO) är en statlig myndighet som ska företräda barn och ungas rättigheter och vars huvuduppdrag är att arbeta med Barnkonventionen. BO ska inte enbart driva på att Barnkonventionen tillämpas och efterföljs i svenska myndigheter, kommuner och regioner, utan ska även identifiera brister i hur det dagliga arbetet med barnkonventionen genomförs. Därmed är det även BO’s uppdrag att föreslå förändringar i lagar och förordningar för att underlätta
tillämpningen av barnkonventionen. Varje år lämnar BO en rapport till Regeringen som innehåller rekommendationer till förbättringar och baseras på de dialoger som förts med barn och unga (Barnombudsmannen, u.å.)
2. Tidigare forskning/kunskapsläge
2.1 Litteraturanskaffning
Som en introduktion till ämnet har tidigare forskning kring familjehemsvård och sammanbrott inhämtats från databaserna SwePub och PsycInfo samt genom
kedjesökningar. Med hjälp av sökord på både engelska och svenska, som exempelvis “familjehem”, “samhällsvård”, “foster care”, “foster placements”, “out of home care” och “breakdowns”, har artiklar med relevans för ämnesområdet hittats. Den forskning som inhämtats via databaser kan kategoriseras som vetenskapliga artiklar utifrån att de är publicerade i tidskrifter som exempelvis Socialvetenskaplig tidskrift och Child & Family Social Work samt att artiklarna är refereegranskade. Genom SwePub kunde även ett bokkapitel inhämtas och även det var refereegranskat. Vidare krav vid inhämtning av artiklarna och bokkapitlet har varit att forskningen
uteslutande ska gälla den svenska familjehemsvården, således är samtlig forskning genomförd och skriven av svenska forskare. Däremot behandlar vissa av artiklarna inte enbart familjehemsvård utan inkluderar även andra typer av
dygnsvårdsplaceringar för barn och unga som exempelvis institutionsvård på Hem för vård och boende (HVB). Ett ytterligare krav som ställdes på den tidigare forskningen var att ingen artikel fick vara äldre än 20 år. Begränsningen på 20 år valdes utifrån att samla in den mest relevanta forskningen för det specifika
ämnesområdet och hålla materialet så aktuellt som möjligt, samtidigt som det fanns ett behov av att samla in en viss mängd av forskning.
Under arbetet med att införskaffa vår tidigare forskning uppdagades det att tre svenska forskare, som representerar Stockholm respektive Umeå universitet, är distinkt framträdande och återkommande i forskning gällande svensk
familjehemsvård och specifikt sammanbrott inom denna. På grund av dessa forskares omfattande bidrag till forskningsområdet i kombination med att de samverkat på ett antal studier, kunde bedömningen göras att deras artiklar utgör stora delar av grunden i svensk forskning om sammanbrott i familjehem. Namnen på två av dessa forskare Bo Vinnerljung och Marie Sallnäs, professorer på Stockholm universitet -kunde därför användas som sökord i databaserna för införskaffning av ytterligare litteratur. I flertalet av Sallnäs och Vinnerljungs studier kunde den tredje utmärkande forskaren Viktoria Skoog, doktorand och forskare på Umeå universitet, återfinnas som referens. Via formen kedjesökning kunde en artikel av Skoog inhämtas. Denna
artikel blev således inte inhämtad på ett systematiskt sätt genom någon av ovan nämnda databaser, men kunde på omvänt håll kontrolleras att den medelst Socialvetenskaplig tidskrift genomgått refereegranskning.
En markant avvikelse i den tidigare forskning som detta arbete är baserat på är en forskningsrapport från Socialstyrelsen, författad av bland annat Sallnäs och
Vinnerljung. Vid genomgång av de vetenskapliga artiklar som redan var inhämtade, återfanns denna forskningsrapport i samtliga referenslistor. Det uppenbarade sig att nämnda rapport från 2001 karaktäriseras som den hitintills mest omfattande svenska studien av sammanbrott i familjehem- och institutionsvård. Studien omfattar samtlig form av dygnsvård men specificerar sig på gruppen tonåringar och har sitt
huvudsakliga fokus på just sammanbrott. Detta arbetets författare ansåg att denna rapport publicerad av Socialstyrelsen var forskning av stor relevans för att kunna presentera det aktuella kunskapsläget i Sverige gällande sammanbrott i familjehem. Insikten blev dock att inhämtning av denna rapport som tidigare forskning inte var helt oproblematiskt utifrån att arbetets empiri bland annat utgörs av olika dokument publicerade av Socialstyrelsen. En diskussion och avvägning fick göras gällande särskiljandet av tidigare forskning och empiri. Utifrån att nämnda forskningsrapport kan uppfattas som den i dagsläget mest fundamentala forskningen inom
ämnesområdet, samt utifrån dess sällsynta egenskap att den är riksrepresentativ för Sverige, blev slutstasen att inkludera denna i arbetets tidigare forskning-del. Nedan följer en tabell för översikt av tidigare forskning, som inkluderar titel, författare, år, ansvarig utgivare samt vilka sökord som använts i vilken databas för respektive källa.
Titel Författare Utgivare År Databas och
sökord Kvalitetsbedömning “Instabilitet för barn i samhällsvård” V. Skoog, R. Dalin, E. Rönnbäck, E. Khoo Hänvisas som (Skoog m.fl., 2012) Socionomens forskningssuppleme nt, (31): 34-43 2012 Inhämtad från SwePub med sökordet “samhällsvård” Refereegranskad “Placement breakdowns in long‐term foster care—A regional Swedish study”
M. Berlin, Vinnerljung & M. Sallnäs
Hänvisas som (Berlin m.fl., 2017)
Child & Family Social Work Vol. 22 Iss. 1 2017 Inhämtad från Psycinfo med sökorden “children + foster care + sweden”. Refereegranskad “Breakdown of teenage placements in Swedish foster and residential care” B. Vinnerljung, M. Sallnäs & P. Westermark
Hänvisas som (Sallnäs m.fl., 2004)
Child & Family Social Work Vol. 9 Iss. 2 2004 Inhämtad från Psycinfo med sökorden “breakdown” + “foster placements”. Refereegranskad
“Into adulthood: a follow‐up study of 718 young people who were placed in out‐of‐home care during their teens” B. Vinnerljung & M. Sallnäs
Hänvisas som (Sallnäs & Vinnerljung, 2008).
Child & Family Social Work Vol. 13 Iss. 2 2008 Inhämtad från Psycinfo med sökordet “Vinnerljung”. Refereegranskad “The epidemiology of out-of-home care for children and youth: A national cohort study” E. Franzén, B. Vinnerljung, A. Hjern Hänvisas som (Vinnerljung m.fl., 2008) British Journal of Social Work Vol. 38 Iss. 6 2008 Inhämtad från Psycinfo med sökordet “Vinnerljung”. Refeeregranskad “Barns upplevelser av instabil samhällsvård” V. Skoog
Hänvisas som (Skoog, 2013)
Socialvetenskaplig tidsskrift nr. 1
2013 Kedjesökning Refereegranskad
“In and out of care. A profile and analysis of children in the out-of-home care system in Sweden” V. Skoog, E. Khoo, R. Dalin
Hänvisas som (Khoo m.fl., 2012)
Children and Youth Services Review Vol. 34 Iss. 5 2012 Inhämtad från Psycinfo med sökorden “out of home care” + “sweden”. Refereegranskad “Sammanbrott vid tonårsplaceringar – om ungdomar i fosterhem och på institution” B. Vinnerljung, M. Sallnäs & P. Westermark
Hänvisas som (Vinnerljung m.fl., 2001)
Socialstyrelsen 2001 Kedjesökning Forskningsrapport som bygger på vetenskapliga metoder och publicerad i Socialstyrelsens regi. “På egna ben -om ungd-omar som lämnar samhällsvåden”
Ingrid Höjer, Yvonne Sjöblom
Hänvisas som (Höjer & Sjöblom, 2012) Bäck-Wiklund, Margareta & Johansson, Thomas (red.) (2012). Nätverksfamiljen. 2. utg. Stockholm: Natur & Kultur
2012 Inhämtad från SwePub med sökordet “Familjehem” Refereegranskat bokkapitel 2.2 Sammanbrott i familjehemsvård
Sammanbrott är bara en indikator av många som säger något om kvaliteten på familjehemsvården. Instabilitet i vården kan inte ses som ett ensamt mått på hur effektiv vården är eller om det är rätt sorts vård. Både Vinnerljung m.fl. (2001) och Skoog m.fl. (2013) visar trots detta att det är av största vikt att vara medveten om frekvens och konsekvenser av sammanbrott. Inte bara för att förändra och förbättra
utan även för att kunna vara transparent till de människor som tar del av vården. Det hade som exempel varit oacceptabelt att i sjukvården inte meddela om en planerad vårdinsats hade en 50% risk att misslyckas.
Samtliga artiklar som presenteras i tabellen ovan har utgått från Vinnerljung m.fl. (2001) definition av begreppet. Denna definitionen av sammanbrott kan användas på både insatser inom familjehemsvården, som institutionsvård, som bryter samman. Definitionen utgår då från all typ av dygnsvård av barn och unga. När sammanbrott behandlas i detta arbete innefattar detta endast sammanbrott i familjehemsvård. Enligt Vinnerljung m.fl. (2001) så kan sammanbrott brytas ner i ytterligare mer detaljerade definitioner och delas då upp i två olika definitioner efter vilken typ av sammanbrott som är aktuella. Tydliga sammanbrott kategoriseras av tillfällen när vårdmiljön, familjehemmet, är de som vill avbryta vården och detta sker trots att socialtjänsten inte ser det som nödvändigt att avbryta vården. Ett annat exempel på tydliga sammanbrott är när barnet själv avbryter vården. Det kan vara att barnet eller ungdomen rymmer från vården. Det kan också vara att den unga på ett annat sätt tydligt meddelar att den inte kommer stanna kvar trots att det strider mot vad socialtjänsten tycker är aktuellt. Ytterligare beskrivning av tydliga sammanbrott är när socialtjänsten avbryter vården på grund av att de anser att placeringen är bristfällig och att ett missnöje kring vården således är anledning till sammanbrottet (Vinnerljung m.fl., 2001). En andra definition breddar begreppet sammanbrott ytterligare för att kunna jämföra resultat med tidigare forskning på området. Denna definition är sammanbrott i vid mening som innefattar ytterligare två
underkategorier. Där ingår så kallade tveksamma sammanbrott som kan kategoriseras av att till exempel ungdomens föräldrar till en början samtycker till vård men ångrar sig i ett senare skede och vill att vården avbryts. Detta sker också i en tydlig
motsättning mot vad socialtjänstens egentligen anser är det bästa för barnet (Vinnerljung m.fl., 2001). Den andra kategorin inom den vidare definitionen av sammanbrott är misstänkta sammanbrott. Dessa är statistiskt få men definieras som placeringar där det inte är tydligt varför placeringen avbryts, till exempel när det i socialtjänstens akter inte är tydligt dokumenterat vad anledningen är till att vården avslutas. När vårdmiljön och socialtjänsten kommer överens om ett avslut av vården finns en stark misstanke om att det egentligen rör sig om ett omformulerat
sammanbrott (Vinnerljung m.fl., 2001)
Skoog m.fl. (2012) använder sig i sin forskning av benämningen utvidgad definition av sammanbrott för att kombinera tveksamma och misstänkta sammanbrott. I syfte av att på ett så förenklat sätt som möjligt kunna redogöra för och skapa förståelse av sammanbrott så kommer detta arbete fortsättningsvis förhålla sig till enbart
begreppet “sammanbrott” i sin bredaste definition. Utifrån att flertalet artiklar av den tidigare forskningen använder sig av ovannämnda, mer specifika definitioner av sammanbrott, behövdes definitionerna redovisas för. Det är för denna uppsats syfte inte av intresse att bryta ner begreppet ytterligare.
2.3 Frekvens av sammanbrott
I vilken utsträckning sammanbrott sker finns beskrivet i både tidigare forskning och i litteraturöversikter. Skoog m.fl. (2012) visar att ett stort antal barn i svensk
samhällsvård erfar instabilitet såväl in i som ut ur samhällsvården. I vårt urval av tidigare forskning så beskriver samtliga studier att frekvensen av sammanbrott inte är entydig. Hur vanligt sammanbrott infaller är inte likvärdigt i alla studier eftersom de har utförts med olika metoder och med olika urval. Vinnerljung m.fl. (2001) menar
att forskningsområdet under 1990-talet och tidigare inte visat sig kumulativt och att studierna sällan replikerar varandra. Forskning som kommit under 2010-talet visar däremot på en större styrka vad gäller statistik och forskningsområdet redovisas mer likformigt. I Berlin m.fl. (2017) beskrivs att resultaten av äldre forskning visat på mycket högre siffror av sammanbrott. I samma studie redovisas olika faktorer som påverkar resultaten i forskning som ämnar redovisa frekvensen av sammanbrott. Många av dessa faktorer påverkar även fler variabler än endast frekvensen av sammanbrott. Exempel som tas upp är hur lång tid placeringen följs, både under och efter placeringen avslutats. Studeras placeringen under till exempel 60 dagar finns det en risk att ett eventuellt framtida avslut av placeringen sker i form av ett sammanbrott som missas. Detta kan jämföras med att ett större antal sammanbrott redovisas i studier som följer familjehemsplaceringar under längre tid. I vilken region eller kommun studien är gjord i är givetvis även det en faktor som påverkar studiens resultat gällande frekvens av sammanbrott, bland annat eftersom att dokumentation inte sker på ett helt entydigt sätt trots nationella riktlinjer. Hur sammanbrott definieras är också något som varierar beroende på vilken
undersökning som studeras men som nämnt ovan så blir definitionen som används i denna uppsats vanligare.
Trots dessa försvårande faktorer menar tidigare forskning att en rimlig
sammanfattning av frekvenserna är att var femte till varannan placering drabbas av sammanbrott inom de första 5 åren (Berlin m.fl., 2017; Sallnäs & Vinnerljung, 2008). Besvärligheten med att få en sammanställd bild av problemområdet tas upp i samtliga studier som utgör den inhämtade tidigare forskningen och de flesta av undersökningarna är överens om att det trots spridda resultat kan dras vissa slutsater kring frekvensen och trots olikheterna fånga det breda fenomenet som är
sammanbrott. Frekvens för sammanbrott ska dock hanteras i beaktande av att
problemområdets komplexitet och studiernas olikartade karaktär (Berlin m.fl., 2017; Vinnerljung m.fl., 2001)
Vinnerljung m.fl. (2001) visar att dygnsvård i form av familjehem är den
placeringsformen där det förekommer flest sammanbrott. Det är oftast barnet själv som avbryter placeringarna. I nästan hälften (44%) av de akter som undersöks väljer barnet att rymma eller vägrar att återvända till vårdmiljön. Detta visar således att det är en myt att sammanbrotten huvudsakligen beror på att barnen blir
utslängda av familjehemsföräldrarna eller institutionerna. I 36% av sammanbrotten är det familjehemmet eller institutionerna som står bakom det oväntade avslutet av vården. Skälen är många men motiveras ofta av att institutionen eller
familjehemmet inte har ork eller resurser till att vårda barnet längre eller att
relationerna till barnet blivit så pass skadade att vården inte kan fortgå. Ett exempel är när det pågått konflikter mellan familjehemsföräldrarna och barnet i den
utsträckning att det inte längre kan motiveras att placeringen är en bättre miljö för barnet än den hemmiljö den kommer ifrån. För många som är vårdpersonal och familjehemsföräldrar kan det alltså snabbt bli för mycket att hantera när det
kommer till att vårda vissa unga (Vinnerljung m.fl., 2001). Däremot visar aktstudier att även ett sammanbrott initierat av familjehemmet ofta föregås av att
familjehemmet vid ett eller flera tillfällen tidigare signalerat till socialtjänsten att det finns någon form av problematik med vården eller att de rentav inte orkar längre (Sallnäs m.fl., 2004). Vid 14 % av fallen är det socialtjänsten som står för sammanbrottet. Dessa fall präglas ofta av missförhållanden i vårdmiljön som gör att vården inte håller det normativa krav som socialtjänsten har att förhålla sig till. I de
resterande 6% av sammanbrotten är huvudaktören, det vill säga vem som initierar sammanbrottet inte tillräckligt tydlig (Vinnerljung m.fl., 2001).
Samtliga studier har visat att placeringar som inleds i barnets tonår har en betydligt större risk att avslutas i ett sammanbrott men även att placeringar har större risk att avslutas när barnet övergår från ungt barn till tonåring (Khoo m.fl., 2012; Sallnäs m.fl., 2004; Skoog m.fl., 2012; Vinnerljung m.fl., 2001). Sallnäs m.fl. (2004) framhäver att det kan finnas en tydlig fördel för socialsekreterare att känna till att denna sorts placering löper större risk att avslutas av med ett sammanbrott. Det beskrivs att det till och med kan ses som en åtgärd att planera in flera placeringar för tonårsplaceringar. En slags andrahands plan för den gruppen av unga där forskningen är överens löper större risk att avslutas i sammanbrott. Detta behövs ses i ljuset av att tonåringar är den vanligaste gruppen inom dygnsvård i sverige (Sallnäs m.fl. 2004).
2.4 Riskfaktorer till sammanbrott
Det kan vara svårt att utvisa tydliga orsaker till att ett sammanbrott sker och tidigare forskning visar att sammanbrott är ett mycket komplext fenomen (Berlin m.fl., 2017). Forskning kan däremot visa på indikatorer till olika faktorer som bidrar till ökad risk för sammanbrott, trots att det finns finns fortsatta svårigheter med att utkristallisera riskfaktorer som visar sig generellt giltiga över flera studier. Skoog (2013) beskriver att en av de tydligaste riskfaktorerna för att en placering avslutats i ett sammanbrott är om barnet varit med om tidigare sammanbrott. Att ha upplevt instabilitet vid en tidigare placering kan göra att den unga har svårt att känna tillhörighet och kan uppleva svårigheter med att rota sig i sitt nya sammanhang. Således uppger Skoogs forskning att sammanbrott föder
sammanbrott. Det har även påvisats att betendeproblematik hos barnet har en stark koppling till sammanbrott (Berlin m.fl., 2017). Det bör dock tas i största beaktning att det är problematiskt att viss forskning på detta område många gånger tar upp betendeproblem som en faktor till sammanbrott. Komplexiteten gäller bland annat att frågan om vad som är “hönan eller ägget” i forskningen ofta lämnas obesvarad (Skoog, 2013). Vi kommer diskutera detta dilemma under en senare rubrik. Två andra riskfaktor som har studerats men som det inte kan dras några entydiga slutsatser kring är om olika former av placeringar löper olika risk att bidra till sammanbrott samt om riskfaktorer kan kopplas till barnets biologiska föräldrar. I Skoog (2013) beskrivs att familjehemsplaceringar hos en släkting, så kallade släktingplaceringar eller nätverksplaceringar, visar på lägre risk för sammanbrott. Det har samtidigt i andra studier visats varit en väldigt marginell skillnad och det kan inte framföras några signifikanta resultat som säger att placeringsformen skulle påverka stabiliteten i placeringen (Vinnerljung m.fl., 2001). När det kommer till de biologiska föräldrarnas påverkan på riskfaktorer så har inte forskning kunnat visa på detta. Skoog (2013) menar att det har att göra med att många studier utgått från socialtjänstens akt- och registerdata och att dessa bygger mer på barnets situation och perspektiv, och i många fall inte inkluderar föräldrarnas perspektiv trots att det kan argumenteras för att dessa påverkar barnet. Därför kan deras påverkan varken uteslutas eller konfirmeras trots att forskningen kring detta har varit omfattande. En annan riskfaktor som nämns i flertalet forskningsartiklar är om det i
familjehemmen finns andra yngre eller jämnåriga barn. Här är forskarna försiktiga med att dra några slutsater om varför detta skulle vara fallet. Dock visar
avsluta vården görs detta för att skydda sina egna barn eller andra fosterbarn från ett gravt våldsamt beteende från en tonåring. Höjer & Sjöblom (2012) diskuterar fall där barnen känner sig nedvärderade i förhållande till familjehemmets egna barn. Det visas exempel på barn som upplever att flera biologiska barn i en familj leder till att föräldrarna inte ger tid för det familjehemsplacerade barnet. I dessa fall kan barnen beskriva att deras upplevelse är att vara ett “jobb” snarare än en
familjemedlem. Trots riskfaktorer så framhäver Höjer och Sjöblom vikten av att inte undvika den sortens placeringar. Denna information ses snarare som relevant för socialsekreterare och familjer med biologiska barn som vill bli familjehem att känna till (Vinnerljung m.fl. 2001). Berlin m.fl. (2017) studerar riskfaktorer i yngre åldrar och även där har placeringar med biologiska barn i familjehemmet visat sig vara en riskfaktor men även att risken för sammanbrott ökar om barnet placeras efter sitt andra levnadsår. Risken för sammanbrott ökar alltså ju äldre barnet är när det placeras.
Skoog (2013) har i sin studie intervjuat barn om deras upplevelse av deras familjehemsplaceringar. Barnen beskriver bland annat att det görs många snabba placeringar och att detta många gånger leder till bristande matchningar. Barn upplever att dom inte blir lyssnade på ordentligt vid val av vårdmiljö. Barnen blir till exempel placerade på institution för vård när hen önskat ett familjehem. När dessa matchningar inte följer barnets önskan ökar det i sin tur risken för
sammanbrott. Många vittnar om att de har fått vara delaktiga i beslutet men att det sedan inte har tagits hänsyn till deras önskningar och känner sig därför maktlösa och orättvist behandlade. Barnen beskriver även känslan av att placeringarna känns plötsliga och röriga. Detta menar Skoog tyder på bristande kommunikation och information till barnet. Studien visar på berättelser av barn som skiljs från sina föräldrar utan att förstå riktigt varför. När placeringar sker under dessa premisser så är placeringen redan instabil vid start. Detta ökar risken för senare sammanbrott markant.
2.5 Skyddsfaktorer mot sammanbrott
Det finns vissa indikationer inom forskningsområdet som tyder på faktorer som gör att placeringar blir stabilare. Några av dessa är motsatser till de riskfaktorer som presenterats i tidigare rubrik. Ett exempel på detta är att en god och kontinuerlig relation till sin socialsekreterare har visat sig minska risken för sammanbrott (Skoog 2013; Vinnerljung m.fl. 2001). Detta står då i kontrast till att kontinuerliga byten av socialsekreterare visat på större risk för sammanbrott. Skoog (2013) menar att detta har att göra med att en bra relation och kommunikation med
socialsekreteraren gör att matchningarna mellan familjehem och barn blir bättre och detta leder också till att barnen mår bättre.
Vinnerljung m.fl. (2001) nämner i sin litteraturöversikt att vara ett familjehem som tidigare tagit emot en ungdom har visat sig minska risken för sammanbrott. Vad gäller släktingplaceringar och att de i sig kan ses som en skyddsfaktor, så menar Vinnerljung m.fl. (2001) att om någon i släkten självmant vill bli
familjehemsförälder måste det i sig betraktas som en skyddande faktor för det enskilda barnet. Detta blir mer relevant för det enstaka fallet och forskning kan inte säga något generellt som skulle gälla gruppen i stort.
2.6 Konsekvenser av sammanbrott
Det är väl dokumenterat i tidigare studier som vi tagit del av att sammanbrott leder till negativa konsekvenser för alla inblandade. Instabilitet påverkar inte bara barnet utan är påfrestande för socialsekreteraren, familjehemmet och de biologiska
föräldrarna. Sammanbrott är en smärtsam upplevelse för barnen och leder ofta till att socialtjänst och familjehem blir mer demoraliserande (Berlin m.fl., 2017). Tonåringar som upplever sammanbrott i sin familjehemsplacering löper större risk att efteråt flyttas till institutionaliserad dygnsvård. Det i sin tur, en placering på institution, leder till ökad svårighet för den unga att övergå från ungdomsliv till ett självständigt vuxenliv (Höjer & Sjöblom, 2012; Sallnäs m.fl., 2004). Höjer & Sjöblom (2012) har även visat i sin studie om vuxna som har tidigare erfarenhet av dygnsvård präglad av instabilitet, att de har svårare att förhålla sig till separationer och avbrott i nära relationer som är en del av att bli vuxen. Det har även mindre stöd i övergångsfasen till vuxenlivet vilket ger konsekvenser för hur den kommande livssituationen kommer utformas för dessa barn.
Sallnäs & Vinnerljung (2008) har i sin studie undersökt hur det har gått för ca 700 tjugofemåringar som i sina tonår genomgått vård utanför det egna hemmet i sverige. Resultaten från den studien visar att denna grupp i jämförelse med en kontrollgrupp låg högre i tidig död, involvering i kriminalitet, vård för mental hälsa,
tonårsgraviditeter och andra faktorer som kan kopplas till social utsatthet. Resultaten visade även att dom som varit i dygnsvård och upplevt sammanbrott i vård även är överrepresenterade i samtliga av variablerna. Sallnäs & Vinnerljung (2008) menar att trots att studien inte är en utvärdering av vården så visar resultaten på en väldigt mörk bild för dessa ungdomars framtid och ett oönskat resultat för Sveriges beslutsfattare och socialtjänsten.
2.8 Beteendeproblem
Något som uppenbaras i den tidigare forskningen är att beteendeproblem är en faktor som återkommer under så väl riskfaktorer till sammanbrott (Skoog, 2013) som anledning till placering (Vinnerljung m.fl., 2008). Även att sammanbrott och dygnsvård i allmänhet är en skapare av beteendeproblem (Höjer & Sjöblom, 2012; Sallnäs & Vinnerljung, 2008). Detta blir ett paradoxalt problem i resultaten av tidigare forskning. Skoog m.fl. (2012) beskriver paradoxen med att barn blir
placerade i vård för sitt aggressiva beteende och att vården sedan upphör då barnets aggressiva beteende blir för mycket för vårdmiljön. Barnets behov av vård är alltså även anledningen till att den unga sedan inte kan stanna i samhällsvården. Detta visar även tydlig koppling till andra riskfaktorer som benämns i avsnittet ovan, som exempelvis bristande matchning mellan familjehem och barn, eftersom att
forskningen visar att vården inte fungerar i flera ärenden där anledningen till placeringen varit beteendeproblem. Det utgör således en riskfaktor och
motsägelsefullhet för barn i samhällsvård att det beteende som leder till placeringen även är anledningen till att placeringen avbryts.
Många resultat visar också på att en konsekvens av sammanbrotten är ökade beteendeproblem för barn och unga. Det skapas en ond cirkel av ökande betendeproblematik i en vårdinsats vart syfte bland annat är att minska denna problematik. Barn som som tidigare varit med om sammanbrott löper även större risk att uppleva sammanbrott igen (Vinnerljung m.fl., 2001). Skoog (2013) kan i förhållande till detta visa på att barn använder sitt utåtagerande beteende som en
slags form av kommunikation till vuxenvärlden. Skoog förklarar det som ett sätt att få sin åsikt beaktad när orden inte räcker till. Det blir ett inlärt beteende från barnen efter att det visat sig som det mest effektiva sättet att få vuxna att förstå att de vantrivs i sin placering. Det finns även exempel på unga som självskadar sig för att komma bort från en placering. Detta visar på vikten av barnets involvering i
placeringsprocessen som vi tar upp mer i nästa underrubrik. 2.8 Barnrättsperspektivet
Barnets involvering i sin egen placeringsprocess har tydligt lagstöd i
Socialtjänstlagen (2001:453) 11 kap. 10 §. Paragrafen berättar att barn alltid har rätt att få information och ges möjlighet att framföra sina synpunkter i åtgärder och beslut som rör denne. Om barnet inte framför sina åsikter, eller om hen inte har möjlighet att göra det, ska hens inställning till frågan klarläggas så långt det är möjligt. Paragrafen redogör också att barnets inställning och åsikt ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Dock har ett barn som fyllt 15 år alltid rätt att föra sin talan i mål och ärenden som rör denne. Skoog (2013) visar i sin studie att barnets upplevelse av att vara involverade i sin placering stärker placeringen stabilitet och minskar risken för sammanbrott. Trots att man i
socialtjänstens riktlinjer följer detta och försöker involvera barn och låta dem komma till tals visar forskning på att socialtjänsten i praktiken många gånger misslyckas med att få barnet att känna sig delaktig. Detta visar på att det finns dissonans i kommunikationen mellan socialsekreteraren och barnets upplevelse. Barnen får tillfälle att komma till tals men känner inte att deras röst blir hörd. Att låta barnen känner sig delaktiga och lyssnade på är det bästa sättet att lyckas med en placering. Att lyckas eller inte lyckas få med sig barnet i besluten är ofta anledning till varför en placering fungerar eller blir fruktlös.
I Sverige kan inte barn bli adopterade av sitt familjehem utan vårdnadshavarens samtycke. Detta skiljer Sverige från till exempel England och USA där en sådan lösning är vanligare. I Berlin m.fl. (2017) diskuteras att det kan kan vara
problematiskt i långtids placeringar att inte ha alternativet att adoptera. Många gånger blir långvariga placeringar på ett familjehem en vårdmiljö som behöver gå genom socialtjänsten och som kräver ständiga uppföljningar och utvärderingar. Det kan i sin tur göra att placeringen känns instabil för barnet. Den unga känner att hen aldrig kan riktigt kan slappna av i sitt nya hem och att placeringen fortsätter vara tillfällig. Forskningen menar att trots att internationell adoption är ett kontroversiellt ämne i sverige skulle det utifrån ett barnrättsperspektiv kunna säkerställa en
placering och göra den mindre “skör”. Berlin m.fl. (2017) är tydliga med att det inte finns några enhetliga eller konsekventa resultat av forskning som stärker denna hypotes men ställer sig ändå frågan om förändrade adoptionsregler kanske är ett sätt att minska sammanbrott i långtidsplaceringar i familjehem.
3. Teori
Vi kommer att analysera vår empiri utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori. Teoriavsnittet kommer även nämna hur Bronfenbrenners teori kan användas för vidga förståelsen av risk- och skyddsfaktorer samt resiliens (motståndskraft) hos individen kopplat till barns utveckling. Sedan presenteras barndomssociologi med fokus på barndom och barn som aktörer, vilket är ytterligare teoretiska utgångspunkter som kommer användas i analysförfarandet.
Teoriernas syfte i detta arbete är att synliggöra de system som påverkar barnet i samhället men också visa att barnet är en människa i samhället med rättigheter och aktörskap, som inte enbart blir påverkade av omgivningen utan även i sin tur kan påverka sin omgivning.
3.1 Utvecklingsekologisk systemteori
Eftersom denna uppsats är en undersökning gällande familjehemsplaceringar och sammanbrotts faktorer och påverkan på barn, är det relevant att använda sig utav Urie Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori som teoretisk
utgångspunkt. Detta eftersom att teorin har tydliga beröringspunkter inom BBiC som är den modell som används vid all myndighetsutövning med barn och unga inom socialtjänsten (Börjeson & Börjeson, 2015). Den utvecklingsekologiska teorin utvecklades på 1970-talet och tar avstånd från utvecklingspsykologin
individcentrerade tänkesätt och menar att människan är i ständig interaktion med sin omgivning på fyra olika nivåer (Svensson m.fl., 2008). Mikronivån är individen och dess närmiljöer. Här återfinns inte enbart individens familj utan också
fritidsmiljö, kamratgrupp, skola och föräldrarnas jobb. Mesonivån är där samspelet mellan dessa miljöer sker. Denna interaktion påverkas och påverkar i sin tur exonivån som är till exempel skolan och arbetsplatsens organisationer, kommunala resurser och lokalpolitik som indirekt påverkar individens utvecklingsbetingelser. Alla dessa nivåer samspelar med den sista nivån som är makronivån. Den består av nationella värderingar, normer och andra samhällsförhållanden (Andersson, 2013). Bronfenbrenner menar att människans utveckling ständigt påverkas av samspelet med olika företeelser och fenomen som sker på dessa olika nivåer. Människan, eller barnet i detta fall, står som mittpunkt i systemet. Att ta barnets bästa i beaktning handlar mycket om att se barnet som mittpunkt i ett utvecklingsekologiskt system, särskilt för att kunna skapa sig holistisk bild av barnets utveckling (Börjeson & Börjeson, 2015).
3.1.1 Transaktionell metod
Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell står inte för sig själv utan samspelar med andra system under utvecklingen av en individ. Det kan alltså sägas vara en transaktionell modell. Ett barn till exempel samspelar i ett socialt system redan så tidigt som i fosterstadiet med sina föräldrar. Barnet kan redan då väcka vissa förväntningar hos föräldrar om barnets egenskaper och när barnet sedan föds påverkar dessa förväntningar barnet. Samtidigt så påverkar barnets medfödda egenskaper i sin tur föräldrarnas beteenden i interaktionen och förhållningssättet gentemot barnet. I takt med att barnet blir äldre kommer flera andra komplexa system in i bilden (Hwang & Nilsson, 2019). Detta fördjupade synsätt på barnet i kontakt med olika system på flera nivåer är intressant i förhållande till denna uppsats frågeställningar, då det gäller hur statliga utredningar och rapporter - som är på makronivå - påverkar familjehemsplacerade barns utveckling. Men också utifrån perspektivet att barn är egna aktörer som i sin tur påverkar sin omgivning. Detta perspektiv presenteras vidare under 3.3 Barndomssociologi.
3.1.2 Kritik
Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori har trots dess stora genomslag även mött kritik. Teorin sägs ibland vara för allmän och svår att studera empiriskt. Utvecklingsekologi betonar visserligen att människan måste studeras i sitt
sammanhang och säger något om vilka faktorer som påverkar individen men inte så mycket om hur denna påverkan går till. Det går även att påstå att det är svårt att
ekologiskt validera teorin då det kan ifrågasättas hur mycket teorin egentligen säger något om hur verkligheten fungerar. Samtidigt som individen är i centrum för hela systemet kan det argumenteras för att teorin snarare tar fokus från individen. Det vill säga att människan försvinner i de stora komplexa systemen runt omkring henne som teorin lägger så stor vikt vid (Hwang & Nilsson, 2019). Det blir också upp till den som studerar empirin hur hen tolkar samspelet mellan systemen. Det kan vara svårt att tydligt kunna avgöra vilket system som påverkar vilket.
3.2 Risk- och skyddsfaktorer
Den utvecklingsekologiska teorin har haft stort inflytande på den kunskap om risk och skyddsfaktorer samt resiliens inom utvecklingspsykopatologin (Andersson, 2013). Den amerikanske psykologen James Garbarino har använt Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori för påvisa hur vissa risk- och skyddsfaktorer i
uppväxtmiljö är betydande för ett barns utveckling. Garbarions forskning visar bland annat att betydelsefulla relationer med trygga vuxna i närmiljön som kan ge socialt stöd och barnets egna skyddsfaktorer såsom social kompetens, gott
självförtroende och godmodigt temperament ökar resiliensen mot motgångar och svårigheter. Dessa egenskaper runt och i barnet stärker dess förmåga att klara av risksituationer (Andersson, 2013). Stabilitet och förutsägbarhet under barndomen skapar alltså ett socialt skydd för barnet.
3.3 Barndomssociologi
Det barndomssociologiska perspektivet är omfattande och brett men ett för denna uppsatsen viktigt perspektiv att ha på problemområdet. Det blir nödvändigt att i denna uppsats göra vissa avgränsningar då ämnet är stort. Det perspektiv som kommer vara aktuellt för denna studie är det barndomssociologiska perspektivet på barns aktörskap. Detta teoretiska perspektivet berättar hur synen på barndom har förändrats från att ses som en period att utvecklas till vuxen, till att vara en period där barnet blir bärare av rättigheter och aktör i sitt egna liv. Detta ligger till grund för barnets bästa och barnrättsperspektivet vilket är viktiga aspekter för analysen (James & James, 2004).
Barndomssociologin grundas i ett socialkonstruktionistiskt synsätt.
Socialkonstruktionism är ett brett begrepp som kan användas på olika sätt och kan ha har flera betydelser. I barndomssociologin så används det som ett sätt att se på verkligheten och kunskap. I stora drag menar socialkonstruktionismen att det inte finns en absolut sanning utan att kunskap och den betydelsen vi ger ord är ständigt föränderlig och skapas gemensamt i en samhällelig process. Allt som vi vet är alltså sociala konstruktioner enligt ett strikt socialkontrutionsistisk perspektiv.
Barndomssociologin hävdar till exempel att vad som menas med barndom och barn inte är en konstant sanning utan att det är socialt konstruerade fenomen som är under ständig förändring. Vad som menas med barndom är en produkt av den tid och det rum som fenomenet existerar i. Det påverkas av till exempel kultur, värderingar, sociala överenskommelser och varierar över tid (Hwang & Nilsson, 2019).
3.3.1 Barnet som aktör
Barndomen som fenomen och tidsaspekt har länge varit präglat av ett
omsorgsperspektiv. Med detta menas att barnet uppfattats som sårbart och i behov av hjälp. Barndomen har även tidigare endast setts som en period för barnet att utvecklas till vuxen. Barnens handlingsutrymme har tidigare begränsats då den
samhälleliga normen varit att se på barnet som omoget och icke kompatibel till att ta självständiga beslut. Även fast det idag lever kvar en del av detta perspektiv har barndomssociologin inte bara förändrat synen på barndomen utan även på barnet själv. Barndomssociologin lyfter fram barnet som en egen aktör i sitt liv med rättigheter (Halldén, 2007). Utvecklingen innebär att barndomen idag ses som en period där barnet kan påverka sin omgivning och forma sin identitet och inte enbart en period där barnet är i behov av skydd och stöd. Barndomssociologin står alltså för ett visst paradigmskifte i synen på barndom där barnen är med och skapar sin barndom. Detta kan kritiseras för att inte ta hänsyn till barns biologiska skillnader och mognad i förhållande till en vuxen. Det lyfts att det gäller att hitta en balans mellan dessa två perspektiv. (James & James, 2004).
4. Metod
Nedan följer en redogörelse av arbetets tillvägagångssätt. 4.1 Metodval
För att kunna göra en analys av de utvalda dokument som utgör denna uppsats empiri, har kvalitativ innehållsanalys valts som metod. Denna metod lämpar sig då detta arbete syftar till att undersöka statliga dokument som berör
familjehemsplaceringar för barn och unga och på vilket sätt dessa dokument framställer sammanbrott som fenomen och problemområde. Med hjälp av innehållsanalysen ämnar vi även att undersöka vissa faktorer kring dessa sammanbrott och då främst hur de beskrivs, samt hur barnrättsperspektivet
diskuteras i förhållande till sammanbrott. De fem dokument som valts ut innehåller alla olika mängd text, men tillsammans utgör de ett relativt stort material av text som behandlar familjehemsplacerade barn och sammanbrott. En kvalitativ
innehållsanalys är då lämplig, eftersom den innebär att tolka material, identifiera mönster och sedan kategorisera dessa mönster i teman som är relevanta för arbetets syfte (Hsieh & Shannon, 2012). Den kvalitativa innehållsanalysen är enligt
Graneheim och Lundgren (2008) användbar för att urskilja gemensamma nämnare i de olika texterna men även motsättningar. Textmaterialet i sin helhet kodas för att finna teman som sedan analyseras. Att den innehållsanalys som genomförs här är av kvalitativ karaktär innebär bland annat att de texter som är föremål för analys måste förstås i sitt sammanhang, varför till exempel analysen föregås av tidigare forskning som redogör för kunskapsläget. Den kvalitativa karaktären av innehållsanalys som metod innebär även att det är vi författare som är tolkare och kodare av materialet och att eventuell subjektiv påverkan på analysen behöver tas i beaktande. Kvalitativ innehållsanalys finns i flera olika varianter och den som kommer användas i detta arbete är så kallad riktad kvalitativ innehållsanalys. Detta eftersom att den
tematisering som sker är inspirerad av och utgår från den tidigare forskning som gjorts inom ämnesområdet. För att uppsatsens forskningsfråga ska få möjlighet att bidra till forskningsområdet tas även teorier i beaktande, vilket ansluter sig till den riktade kvalitativa innehållsanalysen som är av deduktiv karaktär (Hsieh & Shannon, 2012).
Innehållsanalys som metod innebär en transparens i tillvägagångssättet, eftersom att analysarbetet utgår från ett tydligt schema. Transparens i utförandet gör det lättare att utföra uppföljningsstudier vilket således är en styrka för forskningens
att innehållsanalysen som görs i detta arbete som sagt är av kvalitativ och deduktiv karaktär. Analysens kvalitativa natur innebär att vi författare av denna uppsats har gjort en tolkning, i form av själva kodningen, av dokumenten som utgör empirin. Den deduktiva ansatsen innebär att vi haft vår utgångspunkt i det rådande
kunskapsläget och valt ut teorier vi ansett varit applicerbara på ämnesområdet. Det innebär att bearbetningen av empirin, det vill säga kodningen, tematiseringen och abstraheringen, i viss mån färgats av vår förförståelse. Denna förförståelse kan alltså möjligen påverka vilken riktning analysen tar och vad för teman som framkommer i empirin, vilket kan utgöra en nackdel för analysens objektivitet. Däremot anser vi författare att medvetenheten om förförståelsen eventuella påverkan på uppsatsens resultat kompenserar för eventuell bristande objektivitet, samt att det i bästa fall kan utvidga analysens djup (Bryman, 2018).
4.2 Urval av empiri
För att kunna besvara uppsatsens frågeställningar har fem stycken dokument inhämtats från tre olika källor; tre rapporter från Socialstyrelsen, en rapport från Barnombudsmannen (BO) och ett delbetänkande från Statens Offentliga Utredningar (SOU). Samtliga texter behandlar frågor som rör barn placerade utanför hemmet och i den svenska samhällsvården. Ytterligare gemensam nämnare för dessa fem
dokument är att de publicerats inom myndigheter vars huvuduppdrag (eller
åtminstone ett av dess huvuduppdrag) är att skydda barn från att fara illa och främja barns utveckling och hälsa (Socialstyrelsen 2015, Barnombudsmannen u.å.,
Regeringskansliet u.å.). Socialstyrelsen lyder under Socialdepartementet,
Barnombudsmannen under Arbetsmarknadsdepartementet och delbetänkandet har publicerats som SOU under Socialdepartementet. Således är det gemensamt för samtliga dokument att de är myndighetspublikationer med Regeringen som statlig huvudman.
Dessa myndigheter och departement är de som har makt över lagstiftning och råd/rekommendationer till yrkesutövare som jobbar med exempelvis utredning, placering och uppföljning av barn, rekrytering, utredning och uppföljning av familjehem och som på något sätt i sin yrkesutövning kommer i kontakt med placerade barn och deras familjer, oftast inom socialtjänsten. Det var genom denna insikt som intresset väcktes av att studera rapporter och betänkanden från just dessa myndigheter, eftersom det bland annat är dessa texter som ligger till grund för hur barn i samhällsvård bemöts, informeras etcetera. De är även de yttersta
beslutsfattarna huruvida exempelvis förebyggande insatser finansieras när det kommer till utsatta barn, där det kan tänkas att sammanbrott i familjehemsvård är just ett sådant problematiskt fenomen som möjligen kan komma upp för diskussion på lagstiftarens bord.
De fem dokumenten är alla av olika karaktär. Som redogörs för djupare nedan under delrubrikerna för varje dokument, är att de baseras på olika typer av material och har olika syften. Variationen mellan dokumenten gäller inte bara vilken myndighet som publicerat de, vad de har för syfte och hur undersökningarna genomförts och bearbetats, utan en ytterligare och tydlig diskrepans dem emellan är årtalen de publicerats. Resonemanget har varit att det på grund av metodvalet samt utifrån uppsatsens frågeställningar är av intresse att titta på dokument som just är olika i sin utformning och inriktning, eftersom det då kan täcka in en större förståelse för familjehemsplaceringar och sammanbrott. Variationen av karaktär på dokumenten och räckvidden av publikationsår som sträcker sig från 2012 till 2021 skapar möjlighet för analysen att extrahera intressanta aspekter av dem.
Dokumenten har inhämtats genom en typ av snöbollssurval. Bryman (2018) beskriver att snöbollsurval för insamling av empiri är ett slags tillfällighets- eller bekvämlighetsurval. Det innebär att de dokument som utgör empirin har inhämtats för att de slumpartat funnits tillgängliga för oss författare och det är således inte ett urval av dokument som sannolikt gör att det kan dras generaliserande slutsatser från vårt stickprov (urvalet av dokument) till populationen (myndigheterna som
publicerat dokumenten eller barn som upplevt sammanbrott vid
familjehemsplacering). Rent praktiskt innebär snöbollsurvalet att vi stötte på en av Socialstyrelsens rapporter och har därifrån, genom kedjesökning av källor och sedermera kontroll av internetsidorna för Socialstyrelsen, Barnombudsmannen och SOU-serien, kunnat välja ut fem av de tillgängliga rapporter/utredningar som upplevts relevanta för frågeställningen.
Ett problem med snöbollsurvalet är som ovan nämnt att det är högst osannolikt att vårt urval och analys av det kommer att vara representativt för populationen. Det skulle kunna argumenteras för att det hade varit intressant att göra ett representativt stickprov av myndighetsrapporter som berör familjehemsplacerade barn och
sammanbrott, vilket då hade gjorts genom en kvantitativ inriktning på
undersökningen (Bryman, 2018). Inom ramen för det metodval som gjorts vilket är av kvalitativ karaktär samt den tidsram som finns för ett examensarbete på
kandidatnivå, togs beslutet att ambitionen av att göra ett sannolikhetsurval av myndighetsdokument inte var rimlig. Bryman (2018) redogör för hur snöbollsurval ofta är mer sammanflätat med kvalitativ forskningsstrategi snarare än en kvantitativ, då målet med den kommande dataanalysen ofta inte är att kunna generalisera. Mer specifikt är den kvalitativa formen av snöbollsurval vi gjort i detta arbete kopplat till teoretiskt urval, eftersom innehållsanalysen av dokumenten ämnar att upptäcka kategorier och teman genom kodning - med hjälp av på förhand bestämda teorier och tidigare forskning. Med andra ord har vi samlat in just dessa fem dokument för kodning och analys för att eventuellt bidra till utveckling av de aktuella teorierna samt till forskning på ämnesområdet. Datainsamlingen har således varit influerad av teori och tidigare forskning.
Nedan följer en djupare beskrivning av vardera dokument. 4.2.1 Socialstyrelsen 2012
Detta dokumentet vid namn “Program för trygg och säker vård i familjehem och hem för vård eller boende - Redovisning av regeringsuppdrag” har sitt ursprung i ett regeringsuppdrag från 2011 som tilldelats Socialstyrelsen. Således är regeringen beställare av rapporten. Uppdraget innebar för Socialstyrelsen att ta fram ett
program för trygg och säker vård för placerade barn och unga, vilket leder upp till tre olika delprojekt. De tre olika resultaten är följande: 1. Socialstyrelsens
föreskrifter, allmänna råd och handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter när barn och unga placeras utanför det egna hemmet, 2. Vägledning om placerade barns och ungas utbildning och hälsa, tillsammans med Skolverket och 3.
Utbildningsmaterial för familjehem och jourhem (ursprungsversionen av
Socialstyrelsens utbildningsmaterial, från 2013). Syftet med detta regeringsuppdrag beskrivs bland annat vara att främja utvecklingen av evidensbaserad praktik, verka förebyggande mot vanvård och brister i samhällsvården, bidra till likvärdig
utbildning av familjehem i landet samt utgöra ett underlag för utvecklingsledarnas arbete inom SKR (Sveriges Kommuner och Landsting) och socialnämnden. Det yttersta huvudsyftet med alla tre delprojekt benämns dock vara att förstärka skyddet
och omsorgen av placerade barn och unga. De tre olika programmen som framställs av uppdraget riktar sig sedan till olika aktörer kring placerade barn, som
socialtjänsten, hälso- och sjukvården och skolan. Rapporten innehåller hur arbetet att ta fram programmet har genomförts samt själva innehållet som sedermera publicerats, det vill säga de tre olika programmen. Rapporten refererar till 36 olika källor, dessa är både svenska och internationella källor och utgörs av bland annat forskningsartiklar, rapporter från svenska myndigheter (Socialstyrelsen,
Barnombudsmannen m.fl.) och statliga betänkanden. Det framgår dock att den gemensamma utgångspunkten i framställandet av samtliga tre delprojekt har varit barnkonventionen, svensk lagstiftning och beprövad erfarenhet inhämtad från aktörer som socialtjänsten, placerade ungdomar, familjehems- och
branschorganisationer för HVB och myndigheter som exempelvis Barnombudsmannen och Statens institutionsstyrelse (SiS).
4.2.2 Socialstyrelsen 2017
Detta dokument från Socialstyrelsen är ett utbildningsmaterial för familjehem som syftar till att ge information, bidra med teoretisk kunskap och visa på praktiska exempel från verkliga livet. “Ett hem att växa i - Familjehemmets bok.
Grundutbildning för jour- och familjehem” är namnet på dokumentet. En
ursprungsversion av grundutbildningen togs fram 2013, men reviderades 2017 till den aktuella upplagan. Det framgår inte i materialet vem som är beställare, men ett rimligt antagande är att den ansvarige utgivaren - Socialstyrelsen - är beställare av materialet eftersom det är Socialstyrelsens ansvarsområde att framställa denna typ av utbildningsmaterial för socialtjänsten. Materialet vilar på några grundstenar. De praktiska grundstenarna är lagstiftningen som reglerar den svenska
familjehemsvården, barnkonventionen, forskning om barns behov och erfarenheter från familjehemsföräldrar och socialtjänsten. De teoretiska grundstenarna är teorier om risk- och skyddsfaktorer, anknytningsteori, social inlärningspsykologi och den utvecklingsekologiska teorin. Utbildningsmaterialet har ett inledande kapitel följt av 8 kapitel med olika fokus. Det inledande kapitlet baseras på 21 källor och de följande kapitlen baseras på 36, 21, 22, 22, 25, 51, 17 respektive 29 källor. Källorna till vardera kapitel är huvudsakligen svenska och behandlar olika ämnen relaterat till familjehemsvården, ändock finns det ett visst antal internationella källor. I den löpande texten refereras det även till lagstiftning i form av fotnoter.
4.2.3 Socialstyrelsen 2021
Denna rapport från Socialstyrelsen är resultatet av en nationell brukarundersökning av familjehemsplacerade barn som har genomförts på basis av ett
regeringsuppdrag. Rapportens titel lyder: “Att lyssna på barn i familjehem - En nationell brukarundersökning om familjehemsplacerade barns upplevelser av vården”. Regeringsuppdraget som tilldelades Socialstyrelsen gällde att utveckla och pröva en modell för just brukarundersökningar. Brukarna i fråga är då
familjehemsplacerade barn och materialet har samlats in genom strukturerade intervjuer och enkäter, således baseras rapporten på förstahandskällor. Syftet med undersökningen var att låta barn komma till tals och beskriva deras upplevelse av att vara familjehemsplacerad. Rapportens långsiktiga syfte är att låta materialet utgöra underlag för utvecklingen av familjehemsvården nationellt. 57 kommuner spridda över hela landet medverkade i studien och i varje kommun intervjuades mellan 6-36 stycken barn. Barnen var vid undersökningstillfället mellan 9-17 år och var familjehemsplacerade med stöd av SoL eller LVU. Utöver materialet som insamlats genom intervjuer och enkäter så har rapporten 105 olika referenser som
utgörs av både svenska och internationella källor. Källorna är bland annat forskningsartiklar, myndighetsrapporter och svensk lagstiftning.
4.2.4 Barnombudsmannen 2019
Barnombudsmannen årliga rapport från 2019 handlar om barn som är placerade i samhällets vård och granskningen har gjorts med utgångspunkt i barnkonventionen. “Vem bryr sig - när samhället blir förälder. Barns röster om att växa upp i den sociala barnavården” kom 2019 års rapport att heta. Syftet med rapporten är att lägga fram förslag och rekommendationer till regeringen på de förbättringsområden som finns inom de olika ämnesområdena, som i denna rapport specifikt gäller placerade barns rättigheter. Själva undersökningen baseras på intervjuer med 35 stycken barn som vid undersökningstillfället var placerade i familjehem, HVB eller i särskilt ungdomshem (SiS) och även en enkätundersökning som 260 barn
placerade på SiS svarat på. Samtycke för intervjuerna och enkäterna har inhämtats från både barnen själva och deras vårdnadshavare. Utöver insamlingen av
intervjuer och enkätsvar refererar rapporten till svenska källor som aktuell lagstiftning och myndighetsrapporter i form av fotnoter.
4.2.5 Statliga Offentlig Utredning 2014:3
Denna Statliga Offentliga Utredning är ett delbetänkande med titeln “Boende utanför det egna hemmet - placeringsformer för barn och unga”. Delbetänkandet är baserat på ett beslut från 2012 då regeringen tillkallat en utredare för att göra en översyn av LVU och lägga fram förslag på förbättringar i lagen. Utredningen kom att kallas “Utredningen om tvångsvård för barn och unga”. Under 2013
kompletterades uppdraget med att innefatta en översyn av vissa frågor inom SoL, just gällande placeringsalternativ för barn och unga, samt att utredaren skulle lägga fram förslag till fler alternativ av placeringsformer utöver familjehem, HVB och särskilda ungdomshem. Syftet med utredningen och framställandet av
delbetänkandet var att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga placerade i samhällets vård, genom nya lagförslag i bland annat SoL och LVU. Underlaget för utredningen var att inhämta information och synpunkter från olika aktörer inom området som socialtjänsten, rättsväsendet, forskare på området, internationella utvecklingsledare, branschorganisationer för HVB,
familjehemsorganisationer och andra organisationer som jobbar för att stärka barns rättigheter i samhället. Åtta sammanträden med utredningens experter och
sakkunniga genomfördes parallellt med utredningsarbetet. Vidare genomfördes studiebesök på olika HVB samt SiS-hem och samtal fördes med där placerade barn. Källorna är således förstahandskällor och främst svenska men även till viss del internationella då samtal förts med utvecklingsledare i Norge, Danmark och Nederländerna. I övrigt refererar delbetänkandet till 17 propositioner, 1
utskottsbetänkande, 1 dokument från Riksdagens revisorer, 12 Statliga Offentliga Utredningar, 1 betänkande från Departementsserien, 6 SOSFS:ar, 31 publikationer från Socialstyrelsen, 7 publikationer från SKL, 14 publikationer från andra
myndigheter och slutligen 21 stycken referenslitteratur. Författningsförslagen som utredningen som presenteras i delbetänkandet föreslås att träda i kraft den 1 juli 2015.
4.3 Bearbetning och analys
Då analysen genomförs med en deduktiv ansats kan det först och främst vara av vikt att nämna att arbetets inledande del var insamling och genomgång av tidigare forskning för att utröna det aktuella kunskapsläget. Efter att den tidigare
