Hälsa och samhälle Maj 2009
”DEN ÄR I GRÅZONEN”
– FÖRESTÄLLNINGAR KRING OCH ARBETE
MED SEXUALITET I MISSBRUKSBEHANDLING
FÖR MÄN
”It is in a grey zone”
- CONCEPTIONS ABOUT AND WORK WITH
SEXUALITY IN TREATMENT OF SUBSTANCE
ABUSE FOR MEN
FRIDA JOHANSSON
Johansson, F
”Den är i gråzonen” – Föreställningar kring och arbete med sexualitet i missbruksbehandling för män. Examensarbete i Socialt arbete, 15 hp. Malmö Högskola: Hälsa och Samhälle, Enheten för Socialt Arbete, 2009
Abstract
The aim of the study is to examine which present conceptions of sexuality there are in treatment of substance abuse for men. The intention is to examine how staff members in these environments perceive clients’ sex and sexuality as well as studying if and in that case how they work with sexuality in treatment. A qualitative method formed the methodological approach and semistructured interviews were carried out for the collection of data. Four staff members from two different treatment institutions for substance abuse were interviewed. To analyse the material constructionist theory and queer theory were used in relation to heteronormativity, sexuality and sex/gender.
The analysis shows that sexuality was perceived as being in relation to addiction and problems which affects how the work with sexuality was carried out in the institutions. Among the staff members there are insecurity in how to work with and approach sexuality. However, preventing relationships was described as the main objective when working with sexuality. The clients’ sexuality was
constructed based on sex and substance abuse. Furthermore heterosexuality was described by the staff as a homogeneus and normative group while homosexuality was described and perceived as problematic. Finally, homosexuality was regarded as a sexual identity while heterosexuality was not, which as a consequence maintains heterosexuality as the norm and starting point in treatments of substance abuse.
Keyword:, gender, heteronormativity, sexuality, sexual identity, socialconstructionist theory, treatment of substance abuse, queer theory
FÖRORD
Det har varit intressant att i denna uppsats få ta del av behandlingspersonals erfarenheter och tankar kring området sexualitet och missbruksbehandling för män. Jag vill rikta ett stort tack till intervjupersonerna som tagit sig tid att delta och dela med sig sina funderingar kring ämnet. Jag har med uppsatsen velat bidra till en kritisk diskussion kring hur kön och sexualitet skapas i behandlingsarbete för män och har inte haft som målsättning att kritisera enskilda personer. Jag hoppas således att studien kan bidra till nya tankesätt och synpunkter inom området. Jag skulle även vilja tacka min handledare Charlotta Holmström för all uppmuntran och värdefulla synpunkter.
Maj 2009 Frida Johansson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 5
1.1 Problemformulering 5
1.2 Syfte och frågeställningar 5
2. TIDIGARE FORSKNING 6
2.1 Kön och sexualitet i missbruksbehandling 6
2.2 Maskulinitet och sexualitet 8
2.3 Drog- och alkoholanvändning och sexualitet 8
3. METOD 9
3.1 Intervjuer och tillvägagångssätt 9
3.2 Urval 11
3.3 Avgränsning 11
3.4 Trovärdighet och tillförlitlighet 12
3.5 Bearbetning och analys av materialet 12
3.6 Etiska överväganden 13
4. TEORI 14
4.1 Socialkonstruktivism 14
4.2 Queer teori 15
4.3 Sexualitet och sexuella identiteter 15
4.4 Kön, genus och den heterosexuella matrisen 16
4.5 Heteronormativitet 17
4.6 Användandet av teoretiska begrepp 17
5. RESULTAT OCH ANALYS 17
5.1 Sexualitetens betydelse 18
5.1.1 ”I gråzonen” 18
5.1.2 Att tala om sexualitet – ”fiska lite” 21
5.1.3 Förhindra relationer 23
5.1.4 Personalansvar efter kön 24
5.2 Kön och sexualitet 26
5.2.1 Det normerande, osynliga könet 26
5.2.2 Okontrollerbara och osunda 27
5.2.3 Tuffa men sköra 30
5.2.4 Män och kvinnor som olika varandra 31
6. SAMMANFATTNING 34
7. SLUTSATSER OCH DISKUSSION 34
REFERENSER 37
BILAGA 40
1. INLEDNING
1.1 Problemformulering
Under 2008 befann sig cirka 8100 personer med missbruksproblematik i frivillig institutionsvård1. 74 % av dessa var män (Socialstyrelsen, 2009). Missbruksvård
kan beskrivas både som omsorg, genom att vara ett skyddsnät, men även en normaliserande praktik som har som mål att återföra människor till det ”normala” (Mattsson, 2005). Att män är i majoritet i missbruksvård och att vården fungerar som en normaliserade praktik väcker frågor kring hur kön, sexualitet och
missbruksbehandling verkar tillsammans. I forskning kring missbruksvård har kön problematiserats på senare år. Diskussioner har förts kring för- och nackdelar med könssegregerad samt könsblandad behandling. Historisk har det sett olika ut vilken behandlingsform som har föredragits. Behandling enbart för kvinnor har motiverats av att kvinnor far illa i könsblandad behandling eftersom mannen är norm och att vården därmed utformas efter männens behov samt att sexuella relationer undviks i en könssegregerad behandlingsform. Ytterligare en aspekt av varför kön är viktigt att belysa i missbruksbehandling är att det har visat sig att beroende på om du är man eller kvinna så behandlas du olika i missbruksvård (Socialstyrelsen, 2004a). Missbruksvård med mannen som norm har skapat ett behov att uppmärksamma sambandet mellan kön, sexualitet och missbruksvård som belyst kvinnors situation. Föreställningar som finns angående missbrukande mäns sexualitet har dock inte belysts i samma utsträckning vilket gör att jag ser ett behov att utifrån dessa aspekter belysa och synliggöra mäns kön och sexualitet. Tina Mattsson (2005) beskriver att missbruksvårdens mål och genusperspektivets mål kan krocka, missbruksvård har bland annat som målsättning att normalisera och förändra individen medan genusperspektivet vill förändra normerande strukturer. Genom att belysa sexualitet och kön i missbruksbehandling kan man undvika normerande antaganden som kan verka ogynnsamt för behandlingen och för klienterna. Missbruk är en företeelse som kan verka stigmatiserande och utifrån att kön och sexualitet fungerar som indelningsgrupper i samhället är det intressant att se hur detta tillsammans fungerar och upprätthålls. Frågan är vad ett osynliggörande av mäns kön och sexualitet kan innebära i missbruksbehandling. Försummas män som inte ingår i den heterosexuella normen då kön och sexualitet inte uppmärksammas? Förblir normer som upprätthåller mäns överordning i samhället dolda? Dessa aspekter gör det intressant att ur ett genusperspektiv undersöka missbruksbehandling och mäns sexualitet och kön.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att få en förståelse kring vilka föreställningar som finns kring sexualitet och kön i missbruksbehandling för män och hur man arbetar med sexualitet i behandling. Frågeställningarna är följande;
Berörs sexualitet och sexuella identiteter i missbruksbehandling och vilka aspekter tas i så fall upp?
1 ”Institutionsvård innebär vård eller rehabilitering (behandling, arbete eller arbetsträning etc.)
enligt LVM eller SoL som sker dygnet runt på någon institution, t.ex. utredningshem,
motivationshem, behandlingshem, arbetskollektiv eller motsvarande. Till denna vårdform räknas även andra typer av hem, som t.ex. familjehem, inackorderingshem och härbärgen, med HVB tillstånd. Denna vård kan ges både som frivillig vård och som tvångsvård” (Socialstyrelsen 2009:19).
Hur resonerar personalen kring betydelsen av att belysa sexualitet i behandlingen? Hur ser personalen på klienters sexualitet och kön?
2. TIDIGARE FORSKNING
Missbruksforskning med ett genusperspektiv har främst belyst skapandet av kön och sexualitet för kvinnor i missbruksbehandling (Mattsson, 2005). Forskningen kring män, kön och sexualitet i missbruksbehandling utifrån ett könsperspektiv har inte berörts i lika stor utsträckning (Socialstyrelsen 2004a). Internationell forskning inom mitt ämnesområde har jag inte kunnat hitta, i angränsande
internationell forskningen till mitt ämnesområde berörs främst kopplingen mellan droger och sexuellt beteende hos män (se exempelvis Landry & Courtois, 2006) Nedan följer en genomgång av tidigare forskning och bakgrund som berör området missbruksbehandling, sexualitet och kön.
2.1 Kön och sexualitet i missbruksbehandling
En könsneutral missbruksbehandling har kritiserats för att utgå från mannen som norm och därmed osynliggöra missbrukande kvinnors särskilda behov (Trulsson, 2002). Socialstyrelsen har i rapporten Narkomanvård på lika villkor? (2004) belyst vikten av ett könsperspektiv på missbruksvård och menat att även män i missbruksvård behöver ses utifrån ett könsperspektiv. Socialstyrelsen skriver att missbruksvård är en traditionell verksamhet vilket gör att det finns en risk att traditionella könsroller befästs. I rapporten framgår det också att fokus på kön kan osynliggöra individuella skillnader vilket kan resultera i att män och kvinnor som inte lever upp till de stereotypa bilderna av ”manliga och kvinnliga missbrukare” får problem i mötet med socialarbetare och i behandling (Socialstyrelsen, 2004a). Karin Trulsson (2002) skriver i antologin Könsperspektiv på missbruk att det finns ett behov av att forska kring skillnader och likheter mellan manligt och kvinnligt missbruk då synliggörandet av detta kan påverka missbruksbehandlingens
utformning. Missbruksbehandling för kvinnor fokuserar på gemenskap med andra kvinnor och individuella samtal kring utsatthet i missbruket och sexualitet (a a). Trulsson lyfter frågan om inte män kan vara förlorare på en könsneutral
missbruksvård då de också kan vara i behov av individuella samtal som kan vara ett forum för att diskutera en drogfri sexualitet (a a). Även missbruksforskaren Bengt Svensson har belyst att individuella samtal inte prioriteras i
missbruksbehandling för män som följd av konstruktionen av maskulinitet (Svensson, 2002). Han har gjort en jämförelse mellan tvångsvård för män och för kvinnor och menar att behandlingshemmet för män präglas av tradition och maskulinitet på så vis att arbetsstruktur betonas men inte relationer och närhet (a a). Socialstyrelsen (2004a) har likaså uppmärksammat att val av insatser för personer som har ett missbruk är beroende av om det är en man eller kvinna. Män rekommenderas överlag mer praktisk hjälp i form av hjälp med boende och avgiftning och kvinnor hjälp i form av terapi (a a).
I Tina Mattsons (2005) doktorsavhandling, I viljan att göra det normala, lyfts frågan hur kön och sexualitet påverkas av att missbruksvård är en praktik som är normaliserande. Mattsson har observerat och intervjuat personal på två
behandlingshem, ett med enbart kvinnliga klienter och ett med mestadels manliga klienter, för att undersöka hur missbruksvård skapar kön i samspel med sexualitet, klass och etnicitet. Arbetsordningen på båda behandlingshemmen skapar kön och sexualitet utifrån heteronormativa antaganden om när sexuell laddning kan tänkas
uppstå. Terapigrupperna på behandlingshemmet för män byggs upp kring det heterosexuella paret som ska representera föräldraparet och upprätthåller heterosexuella normer. Personalen ser det som en svårighet att en bi- eller homosexuell person skulle hålla i dessa grupper eftersom de då skulle bryta mot den komplementära synen på kön (a a). Även Ingela Kolfjord (1997) framhåller att den komplementära synen på kön inom socialt arbete upprätthåller att kvinnor och män har olika funktioner att fylla vilket motiveras av att klienter behöver både män och kvinnor att identifiera sig med. Kolfjord argumenterar för att det är klientens problematik som bör bestämma om behandlaren ska vara man eller kvinna och den komplementära synen skall således inte vara utgångspunkten (Kolfjord 1997). Gunnbritt Sandström (1997) belyser dock, i artikeln Tydliga men
inte synliggjorda, vikten att utifrån ett könsperspektiv uppmärksamma
personalens könsposition i behandlingsarbete. I intervjuer med
behandlingspersonal angående könssammansättningens roll i arbetsgrupper pekar personalen ut typiska manliga och kvinnliga arbetssätt och egenskaper, dessa segregeras från varandra genom att det manliga ses som norm. Bilden av manligt och kvinnligt styr personalens handlande i arbetet vilket poängterar att kön måste synliggöras i behandlingsarbetet. Sandström lyfter fram argumentet i sin slutsats att i en personalgrupp med fler kvinnor så blir stämningen mjukare vilket motiverar en könsblandad arbetsgrupp (a a).
I rapporten Sexualitet och socialt arbete på institution (André 1991) utvärderas ett projekt kring arbetet med sexualitet och samlevnad på två institutioner för
tonåringar. I utvärderingen framkommer det att förekomsten av tonåringarnas erfarenhet av sexuella övergrepp, prostitution och incest försvårade för personalen att tala om sexualitet. André menar att personalen är rädda för att uppmuntra tonåringarna till ett sexuellt okontrollerbart beteende. En annan svårighet för personalen, främst på pojkinstitutionen, var att tala om sexualitet som bryter mot den heterosexuella normen. André menar att en problematik i att arbeta med sexualitet i behandlingsarbete är att pojkar som blivit utsatta för sexuella
övergrepp ofta blir osynliggjorda eftersom det är svårare att acceptera att en pojke blivit utsatt för övergrepp än en flicka. Pojkar som blivit utsatta för sexuella övergrepp känner sig kränkta för att de inte uppnår bilden av den kulturella manliga sexualiteten som innebär överordning och dominans (a a). Enligt
Socialstyrelsen är det dock vanligare att kvinnor som missbrukar har blivit utsatta för sexuella övergrepp än män som missbrukar (Socialstyrelsen 2004b). André (1991) lyfter i sin rapport fram att det talades om sexualitet på institutionerna genom till exempel användandet av könsord och skämt med sexuell anspelning, hon menar att detta förmedlade gränser för könsroller, upprätthöll en manlig- och kvinnlig segregerad gemenskap samt förmedlade makt mellan människor.
Leili Laanemets och Arne Kristiansen (2008) har gjort en studie, på uppdrag av Statens Institutionsstyrelse, hur kön och genus verkar inom tvångsvård.
Författarna menar att de manliga klienterna sågs som aktiva i jämförelse med de kvinnliga klienterna och sättet vården organiserades efter synen på könen gjorde det svårt för de manliga klienterna att visa upp andra sidor av maskulinitet än den hegemoniska2. Sexualitet var närvarande i behandlingen på så sätt att vården organiserades efter när heterosexuell attraktion kunde uppstå (jmf Mattsson, 2005). Personalen såg de manliga klienternas sexualitet som självklar och
2 Hegemonisk maskulinitet definieras av maskulinitetsforskaren Robert Connell som det ideala
sättet att vara man på som vid en viss tidpunkt kulturellt står över andra sätt att vara man på (Connell, 2008).
oproblematisk, den ifrågasattes inte och det fanns få diskussioner i behandlingen om vad sexualitet innebar för klienterna (Laanemets & Kristiansen, 2008).
2.2 Maskulinitet och sexualitet
Heijbel och Nilsson (1985) lyfter i boken Sexualitet och missbruk upp hur det för många män i missbruk har handlat om att genom sexualiteten bekräfta sin maskulinitet, till exempel genom att ha många sexuella relationer med kvinnliga partners och att visa sig potenta. Författarna lyfter fram att en problematisk aspekt med att bli drogfri således handlar om att förlora bilden av sig själv som man (a a). Mattsson (2005) menar att missbruk ofta kodas som något maskulint vilket innebär att män ofta stärker sin könstillhörighet och därmed inte bryter mot könskoder i sitt missbruk på samma sätt som kvinnor gör (jmf Trulsson 2005). Detta medför att i konstruktionen av maskulinitet i behandling är det inte missbruket som står i fokus, det är inte missbruket som gör männen ”omanliga” och leder till att de måste konstruera en ny maskulinitet (Mattsson, 2005). I intervjuer och observationer på behandlingshemmet för män visar Mattsson hur personalen skapar maskulinitet i samspel med sexualitet. De missbrukande männen beskrivs av personalen som heterosexuella med en antingen rå och stark sexualitet eller med en osäker och försiktig sexualitet. Den översexuella,
missbrukande mannen beskrivs ha svårt att kontrollera sina sexuella behov och ser kvinnor som objekt. Den kvinnliga personalen beskriver att de måste hantera detta genom medvetenhet om hur de klär sig och hur de bemöter männen. Mattsson visar hur kön, begär, femininitet och maskulinitet länkas ihop i behandlingen för manliga klienter. Ett exempel på detta är hur homosociala mansgrupper
upprätthåller och skapar heterosexuella normer då männen diskuterar sin sexualitet gentemot kvinnor med manlig personal. Den översexuella
missbrukande mannen konstrueras i mansgrupperna då detta forum framställs som ett sätt där han får prata om kvinnor på ett ohämmat och grovt sätt. Ur detta forum utesluts kvinnlig personal, den kvinnliga personalen ska istället representera de ”normala” kvinnorna som de manliga klienterna ska öva sitt förhållningssätt gentemot kvinnor på. Den manliga, försiktiga sexualiteten underordnas av bilden av den översexuella maskuliniteten då personalen väljer att uppmärksamma denna och upprätthåller därmed en stereotypiserad bild av den råa, sexuella,
missbrukande mannen. Männen som inte når upp till den stereotypa bilden beskrivs i termer av att de är osäkra på sin sexuella roll eller så spekuleras det i om de är homosexuella. På detta sätt upprätthålls en koppling mellan maskulinitet och heterosexualitet i skapandet av en man. Mattsson visar hur central sexualitet är i skapandet av maskulinitet på behandlingshemmet. Männen uppmärksammas som sexuella subjekt och det heterosexuella begäret är grunden i
maskulinitetskonstruktionen (Mattsson, 2005).
2.3 Drog- och alkoholanvändning och sexualitet
Ett exempel på forskning kring drog- och alkoholanvändning och sexualitet är Mats Hiltes studie Drogrus och sexlust som är gjord på uppdrag av Statens Folkhälsoinstitut (Hilte, 2001). Studien undersöker kopplingen mellan droger och sexuellt riskbeteende bland homo- och bisexuella män. Hilte visar i en genomgång av tidigare forskning att det finns skiftande resultat kring vilken effekt droger har på sexualitet. Det finns dock en föreställning kring olika drogers inverkan på sexualitet, opiater anses ofta vara sexuellt dämpande och amfetamin sexuellt förstärkande (jmf Heijbel & Nilsson, 1985). Emellertid kan samma drog både ha sexuellt förstärkande effekt och dämpande effekt då personlighetsvariabler och förväntningar påverkar. Hilte argumenterar för att man måste se till
farmakologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer för att kunna svara på hur drogruset påverkar sexuellt risktagande. Några män i studien använde drogruset som motivering och ursäkt till sexuellt risktagande men Hilte fann inget entydigt resultat och mönster att drogruset påverkade männens sexuella lust och handlingar (Hilte, 2001).
Sexualitetens roll i missbruksproblematiken har Heijbel & Nilsson (1985) belyst. Deras bok Sexualitet och missbruk bygger bland annat på intervjuer gjorda med människor som har haft ett missbruk och varit i behandling. Det framkommer att det finns ett behov för personer med ett missbruk att i behandling bearbeta skam och skuld som de känner över vad det sexuella livet har inneburit i missbruket. Heijbel och Nilsson pekar på att personer med ett missbruk ofta får låg självkänsla över att de inte vet hur de ska bete sig i nära sexuella relationer som drogfria då de har haft de flesta eller alla sexuella kontakter drogpåverkade och att detta kan öka risken för återfall. Trulsson (2002) har på samma sätt uppmärksammat denna problematik, ett missbruk i samband med tonårsutvecklingen kan innebära att den sexuella utvecklingsprocessen störs och att män utvecklar en rädsla för närhet i en drogfri sexualitet. Heijbel och Nilsson (1985) menar att sexfixeringen och
könsrollerna i samhället blir extrema i så kallade missbrukskulturer, detta uttrycks bland annat genom att kvinnan är underordnad och mannen överordnad i sexuella kontakter.
Utifrån tidigare forskning ser jag vikten av att inta ett genusperspektiv på hur behandlingspersonal talar om missbrukande mäns sexualitet i behandling, genom att göra detta kan män som kön uppmärksammas och problematiseras. Ett sådant beaktande av konstruktionen av mäns kön och sexualitet kan belysa hur män görs till norm i behandling men även hur män formas efter de normer som finns kring maskulinitet och sexualitet i samhället (Mattsson, 2005). Mattsson pekar på att denna belysning kan leda till att socialt arbete utmanar de rådande kön- och sexualitetsnormerna och kan verka samhällsförändrande, vilket är ett perspektiv jag instämmer i. Tidigare forskning har också visat att det finns ett behov att belysa sexualitet i missbruksbehandling då detta kan vara av stor betydelse för framtida drogfrihet och nykterhet. Detta gör det intressant att undersöka i vilken mån detta utförs och vad personal i missbruksbehandling inkluderar i
missbrukande mäns sexualitet.
3. METOD
Studien utgår från en kvalitativ metod med ett utforskande forskningsintresse, detta då syftet är att få en förståelse kring vilka föreställningar som finns kring sexualitet och kön i missbruksbehandling för män och hur man arbetar med sexualitet i behandling. En utforskande ansats innebär att man inte vet så mycket om ämnet vilket passar mitt syfte då jag vill upptäcka och belysa personalens föreställningar (Rosengren & Arvidson, 2002). Då studien inte utgår från att verifiera en hypotes är den induktiv, dock bestämde jag redan i början av studien vilka teorier som skulle användas i analysen, vilket innebär att studien till viss grad är deduktiv.
3.1 Intervjuer och tillvägagångssätt
Semistrukturerade intervjuer med förbestämda teman och öppna frågor användes för att ta del av personalens tankar om sexualitet i missbruksbehandling för män.
Denna metod sätter fokus på den språkliga företeelsen, då intervjupersonerna talar om sina tankar, vilket passade mitt syfte för att få en djupare förståelse för
intervjupersonernas synsätt och föreställningar. Då jag inte är en van intervjuare gav en intervjuguide med förberedda frågor en trygghet i intervjusituationen samtidigt som det icke-standardiserade formatet gav en möjligheten att ställa följdfrågor för att ge intervjupersonerna en möjlighet att vidareutveckla sina resonemang och tankar (Starrin & Renck, 1996). De genomförda intervjuerna gav nya infallsvinklar och lärdomar vilket bidrog till att intervjuguiden utvecklades efterhand, till exempel förtydligade jag vissa frågor och kom på följdfrågor under intervjuprocessen. Då mitt ämne kan uppfattas som kontroversiellt och svårt att prata om samt att jag ville undvika en förhörseffekt som kan leda till att
intervjupersonerna känner sig granskade, har jag utformat intervjuguiden kring enkla, allmänna frågor inledningsvis som efterhand blir mera specifika (May, 2001) (Intervjuguide se bilaga).
Semistrukturerade intervjuer sätter fokus på samspelet mellan intervjupersonen och intervjuaren och den intersubjektiva förståelse som uppstår dem emellan (a a). En fördel med detta är att jag i dialog med intervjupersonerna kunde nå djupare beskrivningar av synsätt och uppfattningar. Emellertid är jag medveten om att jag deltar till konstruktionen av intervjuresultatet. Detta innebär att en neutralisering av intervjuarens inflytande måste genomföras då intervjueffekten, sociala faktorer såsom kön, ålder, bakgrund och utseende, kan ha påverkat både intervjupersonen och mig under intervjun (Starrin & Renck, 1996). Jag har försökt minimera denna effekt genom målsättningen att vara neutral i egna åsikter och reflektera över intervjueffektens roll i min bearbetning av materialet. Ytterligare en viktig aspekt att ta i beaktning i användandet av intervju som insamlingsmetod är språket. Kommunikationsproblem kan uppstå om inte intervjupersonen och intervjuaren delar samma språkkoder (a a). Ett sätt att hantera detta var att jag försökte formulera frågorna i enkla termer och tänka på vilka ord som skulle kunna vara värdeladdade i intervjusituationen samt fråga efter förtydliganden om det fanns en osäkerhet kring vad intervjupersonen menade. Intervjuerna genomfördes på intervjupersonernas arbetsplatser då behandlingspersonalen skulle intervjuas i sin yrkesroll. Samtliga intervjuer gjordes i ett rum där vi kunde prata ostört. Jag hade tidigare meddelat intervjupersonerna att intervjun skulle ta cirka en timme, när intervjuerna gjordes tog de mellan 30-45 min. Jag upplevde ingen av
intervjupersonerna som stressad utan alla hade avsatt tid för att prata med mig. Det fanns dock en skillnad mellan intervjupersonerna på hur insatt man var i vad intervjun skulle handla om. Detta kan vara ett resultat av vad och hur cheferna hade informerat om studiens syfte. Att ett par av intervjupersonerna inte var så insatta i intervjuns syfte kan ha påverkat hur förberedda de var för intervjun och hur mycket de ville tala om ämnet. Jag upplevde tillexempel en intervjuperson som väldigt skeptiskt till varför ämnet var viktigt att skriva om. Detta påverkade självklart stämningen i intervjun då jag var tvungen att ”försvara” studien. Jag upplevde emellertid att det blev en lättare stämning och intervjupersonens öppnade upp sig mer ju längre intervjun fortskred. Jag hade kunnat motverka att ett par av intervjupersonerna inte var så insatta i vad vi skulle prata om genom att vara tydligare i min information direkt till intervjupersonerna innan intervjun och inte förlita mig på chefernas informationsgivning. Vid intervjuerna använde jag diktafon för att spela in intervjuerna, detta underlättade samspelet mellan mig och intervjupersonen då jag kunde koncentrera mig på att vara närvarande i samtalet med följdfrågor och inte behöva föra anteckningar.
3.2 Urval
Utformningen av studiens syfte avgjorde att urvalet skulle bestå av personal inom missbruksbehandling då det var de som kunde förmedla informationsrik data (Rosengen & Arvidson, 2002). Behandlingshemmen mina intervjupersoner arbetade på valdes ut efter klientelet, att det var en könssegregerad behandling för män eller en behandling med mestadels manliga klienter. Hänsyn togs även till den geografiska platsen av behandlingshemmen. Jag kontaktade cheferna på behandlingshemmen via telefon och informerade om studien för att höra om de var intresserade av att delta och berätta att jag ville intervjua två personal på vardera arbetsplats. Jag valde inte själv ut intervjupersonerna utan de som var intresserade fick anmäla intresse till chefen som jag sedan fick kontaktuppgifter av, dock framförde jag till cheferna att jag gärna intervjuade en man och en kvinna då jag hade tanken om att variationer i ”sociala egenskaper” kunde leda till informationsrikedom i materialet (a a). Det faktum att behandlingspersonalen fick anmäla sitt intresse för studien till cheferna kan ha inneburit att de hade ett särskilt intresse för frågan. Hur cheferna presenterade syftet med studien kan ha påverkat vilka som ville delta och vilka förväntningar intervjupersonerna hade på intervjun. Det ena behandlingshemmet som deltog i studien är en anpassad behandling efter klientelets särskilda behov där klientelet ofta har haft ett långvarigt missbruk. I behandlingen är det mestadels manliga klienter, när kvinnliga klienter finns i behandlingen är de i minoritet. Den kvinnliga intervjupersonen, benämnd Kristina i resultatredovisningen, är drog- och alkoholterapeut och har arbetat i
verksamheten i nio år. Hon har tidigare erfarenhet av att arbeta med människor med missbruk. Den manliga intervjupersonen, kallad Karl i resultatredovisningen, har arbetat 20 år i verksamheten och har yrkestiteln socialpedagog. Han har läst olika utbildningar.
Det andra behandlingshemmet är uppdelat i primär- och efterbehandling och jag gjorde mina intervjuer med behandlingspersonal som arbetar i efterbehandlingen. Klienterna är män som av sociala, fysiska, psykiska eller känslomässiga skäl behöver mer hjälp än vad primärbehandlingen kan ge. Jag intervjuade två drog- och alkoholterapeuter från denna arbetsplats, en kvinna och en man. Den kvinnliga intervjupersonen, benämnd i resultatredovisningen för Sonja, har genomgått en intern utbildning inom verksamheten. Hon har arbetat fem år med missbruksbehandling, först i behandling enbart för kvinnor och nu för enbart män. Den manliga intervjupersonen, kallad Stefan i resultatredovisningen, har läst en terapeututbildning samt steg ett utbildning till psykoterapeut. Han har arbetat i missbruksbehandling i 12 år.
3.3 Avgränsning
Jag ville avgränsa min materialinsamling till behandlingshem med könssegregerad behandling för män. Då det fanns en svårighet att få tillgång till dessa, är ett av behandlingshemmen både för män och för kvinnor. Dock är det flest manliga klienter på behandlingshemmet vilket gjorde att det passade in i studiens syfte. Ytterligare en avgränsning jag har gjort är i vilken insamlingsmetod jag har använt, att kombinera intervjuer med deltagande observationer skulle ha gynnat materialet genom att jag skulle kunna ta del av vad personalen gör och inte bara vad de säger och tänker (Rosengren & Arvidsson, 2002). Dock valde jag bort denna metod med hänsyn till tidsaspekten och tillgången till fältet då jag trodde att observationerna skulle ge bäst resultat om de skedde under en längre period eftersom ämnet kan uppfattas som känsligt. Det skulle därför ta längre tid för mig som observatör att få
möjlighet att uppmärksamma hur dessa frågor hanteras i det vardagliga arbetet på behandlingshemmen.
3.4 Trovärdighet och tillförlitlighet
Då min studie är av kvalitativ karaktär används begreppen trovärdighet och tillförlitlighet istället för reliabilitet och validitet som är mera problematiska att införliva i en kvalitativ studie (Rosengren & Arvidsson, 2002). Trovärdighet innebär att studien är giltig och detta kan uppnås bland annat genom triangulering. Per-Gunnar Svensson (1996) beskriver att triangulering är ett sätt att kombinera flera metoder för att uppväga felen som kan uppstå med en enskild metod. Då jag inte använde mig av flera insamlingsmetoder så använde jag mig istället av flera materialkällor i form av intervjupersoner från två olika behandlingshem. Även om en kvalitativ studies resultat inte har som mål att generaliseras kan
materialinsamling från fler än ett behandlingshem gynna giltigheten av studien då inte uppsatsen blir en studie av ett behandlingshem. I utformningen av min intervjuguide granskade jag kritiskt min förförståelse så att den inte speglades genom till exempel värdeladdade frågor. Denna granskning kunde ha gynnats av om jag skrev uppsatsen tillsammans med någon annan då diskussion och
jämförelse av förförståelse kan leda till att en medvetenhet skapas.Giltigheten av studien kan ha ökat då öppna frågor användes, intervjupersonen kunde svara med egna ord i större utsträckning och kunde utveckla sina svar. Jag har citerat mina intervjupersoner för att visa på vilka grunder analys och slutsatser har gjorts. Jag har använt mig av fler än en teori i min analys vilket kan innebära att analysen blir fylligare och bredare, teoritriangulering i kvalitativ forskning leder inte till en objektiv sanning men genom att använda flera infallsvinklar vill jag öka
trovärdigheten av min analys (Svensson 1996). I studien relaterar jag till tidigare forskning på fältet för att ställa det emot min egen studies resultat.
Tillförlitlighet innebär att studien är konsekvent gjord. Ett sätt som jag vill öka tillförlitligheten på är genom ”tjocka beskrivningar”, detta innebär att noggrant redovisa arbetsgången och tillvägagångssättet i min studie samt det material som jag har samlat in (a a). Ytterligare ett sätt att öka studiens tillförlitlighet är att jag har använt mig av diktafon och transkriberat mitt material. Jag har min
intervjuguide som bilaga vilket är ett led i att läsaren lättare kan kontrollera hur jag har kommit fram till resultatet (se bilaga). För att undvika negativ effekt på
tillförlitligheten av materialet har jag försökt förhålla mig neutral med egna åsikter under intervjun. Jag har även försökt att innan materialet samlades in få en varierad och mångfacetterad bild av mitt ämnesområde genom att ta del av tidigare
forskning.
3.5 Bearbetning och analys av materialet
För att kunna få en bättre överblick av materialet och därmed också en bredare förståelse av intervjupersonernas uttalanden har jag transkriberat allt
intervjumaterial. När jag transkriberade materialet skrev jag ner det ordagrant, vid citering av intervjupersonerna har jag tagit bort hummanden och upprepningar av ord för att göra citaten mer lättförståeliga. Hänsyn har dock tagits till hur dessa ändringar påverkar hur svaren kan uppfattas av läsaren, jag har inte haft för avsikt att ändra innebörden av uttalanden på något sätt och har därför hela tiden övervägt de språkändringar jag har gjort.
Då jag utgår från ett socialkonstruktivistiskt teoretiskt synsätt på att världen alltid är språkligt förmedlad och att vi genom språket tolkar världen har fokus legat på
den språkliga företeelsen i bearbetningen av materialet (Thomassen, 2007). Jag har i analysen av materialet sökt efter gemensamma teman och röda trådar som var viktiga i förhållande till studiens syfte. Mina tolkningar av intervjumaterialet innebär att jag tolkar intervjupersonens tolkningar av omvärlden då vi alltid tolkar det vi omges av (Sjöström, 1994). Detta innebär att intervjupersonernas berättelser är en framställning av deras upplevelser där vissa saker har inkluderats och andra exkluderats, därmed är inte framställningen absolut eller sanningen (Thomassen, 2007). I min tolkning har jag fått förhålla mig till min förförståelse då tolkning förutsätter förförståelsen (Sjöström, 1994). Då jag har försökt vara noggrann med att visa på vilka grunder jag gör mina tolkningar, utifrån vilka valda teorier, ökar tillförlitligheten av min analys.
3.6 Etiska överväganden
Forskningsetiska principer har beaktats vid genomförandet av studien.
Information om studiens syfte gavs muntligt och skriftligt till de berörda likaså information om rätten att avbryta sin medverkan. I enlighet med samtyckeskravet inhämtades samtycke skriftligen från intervjupersonerna. Vidare gavs
information, i enlighet med nyttjandekravet, om att intervjuerna endast skulle användas i studiens syfte och att inspelat material skulle förstöras efter
användning. Konfidentialitetskravet har beaktats i den mån att intervjupersonerna och behandlingshemmen har avpersonifierats genom användandet av fiktiva namn (Vetenskapsrådet, 1999). Avpersonifieringen kan emellertid inte garantera att intervjupersonerna och cheferna inte känner igen uttalanden från arbetskollegor vilket kan innebära en begränsning för intervjupersonerna i intervjusituationen. Då det kan vara svårt att dela med sig av tankar och funderingar kring ämnet sexualitet var det viktigt att skapa ett tryggt intervjuklimat där intervjupersonerna kände att de kunde prata öppet utan att vara rädda att bli granskade och dömda. Detta försökte jag bland annat uppnå genom att jag utformade min intervjuguide med först allmänna frågor och som sedan blev mer specifika. Jag var även noga med att vid intervjusituationen informera om syftet med studien.
Det är personalen som yrkespersoner jag har intervjuat och inte dem som personer som jag har analyserat. Dock går det inte att bortse från att personliga åsikter kan spela en stor roll i personalens uttalanden vilket jag har varit medveten om i mina analyser. Personalen är representanter för behandlingshemmen vilket gör att jag genom deras uttalande kan få en förståelse för hur de arbetar med och pratar kring sexualitet i behandlingen. Det finns skillnader mellan olika personal i till exempel livserfarenhet och arbetslivserfarenhet vilket påverkar deras uttalanden. Varje intervju är unik och om jag hade intervjuat annan personal på arbetsplatsen hade resultatet troligtvis kunnat bli annorlunda. Det är dock, som tidigare nämnt, personalens yrkesidentitet och behandlingsinnehåll, som är
undersökningsföremålet och inte deras person.
Materialet jag har samlat in skapas i samspelet mellan mig och intervjupersonerna. Dock är förhållandet mellan mig som intervjuare och intervjupersonen ojämnt då det är jag som utifrån mina referensramar tolkar och analyserar materialet. I intervjusituationen kan jag ha uppfattat uttalanden från intervjupersonerna på ett annat sätt än vad de har gjort. Mina förväntningar och förförståelse påverkar således tolkningen och bearbetningen av materialet men genom att medvetandegöra dessa har jag försökt uppmärksamma hur jag kommit fram till de resultat som jag gjort. Jag har försökt att se helheten av materialet genom att vara noga med att låta
intervjupersonerna utveckla sina svar och genom att kritiskt granska hur jag valt ut det jag har analyserat.
Etikansökan har skickats in och godkänts av Etikprövningsnämnden vid Hälsa och Samhälle, Malmö högskola (Dnr HS60-09/282:16, 2009-04-14)
4. TEORI
Studiens teoretiska utgångspunkt är socialkonstruktivism och queer teori. Dessa val har gjorts för att förstå hur genus, kön och sexualitet skapas samt hur jag förhåller mig till vad som tas förgivet som det ”normala”.
4.1 Socialkonstruktivism
Det socialkonstruktivistiska perspektivet går ut på att ifrågasätta det som uppfattas som naturligt och det som tas förgivet, sociala företeelse belyses till exempel som konstruerade och inte ur naturen komna (Wennerberg, 2001). Genom ett
socialkonstruktivistiskt perspektiv ses företeelser som ett resultat av historia, sociala element och ideologier (Hacking, 1999). Socialkonstruktivismen riktar uppmärksamhet mot att den sociala verkligheten består av en rad olika
institutioner, vilka är konstruerade utifrån mellanmänskliga sociala handlingar som understöder dem, och förmedlas till oss via språket (Wennerberg, 2001). Socialkonstruktivismen granskar hur kunskap konstrueras och fokus ligger på att kunskapen aldrig kan vara objektiv eftersom den förmedlas till oss genom sociala och subjektiva forum, som till exempel språk och handlingar. Det finns olika uppfattningar inom det socialkonstruktivistiska perspektivet om vad det är som konstrueras, det vill säga huruvida det är kunskap om verkligheten som är
konstruerad eller om det är verkligheten i sig som är en konstruktion (a a). Utifrån synsättet på kunskap och den sociala verkligheten som en konstruktion kan en granskning ske av hur sexualitet skapas. Med utgångspunkt i Ian Hackings formulering av den socialkonstruktivistiska principen följer konstruktionen av sexualitet principen; sexualitet är inte naturgivet utan skapat av sociala och historiska krafter samt att sexualitet inte heller är ofrånkomlig vilket innebär att den kan ändras och överges (Hacking, 1999). Peter Berger och Thomas
Luckmanns konstruktivistiska teori ger förklaringar om hur den sociala verkligheten fungerar (Wennerberg, 2001). De menar att normer har
internaliserats i människor vilket gör att människors handlingar kan förstås som produkter av sociala företeelser och följaktligen inte från något naturligt (a a). Ytterligare en dimension i socialkonstruktivismen är hur kategorier av avvikelser skapas och hur återkopplingseffekten fungerar (Hacking, 1999). Kategorier av människor skapas i institutioner och i traditioner, kategorierna fungerar genom att förändra hur dessa människor upplevelser sig själva. Hacking (1999) har
introducerat begreppet ”interaktiva kategorier” vilket innebär en växelverkan mellan kategorin och människorna som anses tillhöra kategorin. Ett exempel här är kategorin ”missbrukare” som är en samhällig produktion. Utifrån idén om interaktiva kategorier påverkas både människor med ett missbruk av kategorin men kategorin förändras även då människor ändrar sig efter kategoriseringen. Resonemanget belyser vikten av att inte enbart se påverkan som ensidig, utan konstruktion sker genom relationer (a a).
4.2 Queer teori
Queerteorin har utvecklats utifrån ett postrukturalistiskt perspektiv på omvärlden och är ett kritiskt förhållningssätt till all form av normativitet, där normativitet förstås som ett system av makt som stödjer vad som socialt upprätthålls som det normala (Ambjörnsson, 2006, Rosenberg, 2002). Queer begreppet är
omdiskuterat, det kan beteckna olika saker till exempel ett begrepp för ”konstig” men det kan samtidigt förstås som en teori, en aktivism och ett samlingsnamn för homosexuella, bisexuella och transpersoner (a a). Queer ska inte betecknas som en identitet utan det handlar om ”flytande gränser och instabila positioner” (Rosenberg, 2002:43). Målet är att komma från normativa identiteter och belysa det inkonsekventa i dessa så kallade stabila indelningsgrupper. Queerteorin har som mål att belysa olikheter, men dock inte mellan kategorier utan inom kategorier, till exempel genom att belysa att heterosexualitet inte är en sådan enhetlig identitet som den framstår att vara utan att den kan innehålla en mängd olika identiteter och handlingar (a a). Rosenberg (2002) betonar vikten av att kunna utgå från att tänka att vi båda är olika och lika där olikheten är ett resultat av sociala och kulturella processer vilket gör att vi måste se på dessa olikheter ur ett horisontellt perspektiv och inte i en hierarkisk form. Ur detta sätt att tänka kommer fler kategorier växa fram men som har en svagare avgränsning till varandra och därför blir det som betraktas som normalt inte lika självklart (a a).
4.3 Sexualitet och sexuella identiteter
Det postmoderna perspektivet belyser konstruktionen av till exempel sexualitet, vilket innebär att kulturella kontexter har skapat ojämnlikhet och skillnader i kvinnligt och manligt sexualliv (Altman, 1995). Jeffrey Weeks (2003) menar att sexualitet är en produkt av samhället vilket innebär att sexualitet inte existerar utanför det sociala livet. Utifrån detta synsätt på konstruktionen av sexualitet så uppmärksammas hur sociala faktorer så som social makt och kontroll skapar samt sätter gränser för sexualitet. Den sociala kontrollen kan både vara formell genom till exempel lagar men också informell genom språket. Vad som anses vara normalt, onormalt, hälsosamt och perverst måste således förstås som påverkat av kontexten detta återfinns i. Det konstruktivistiska perspektivet på sexualitet har belyst hur homosexualitet har skapats som en identitet. Historiskt har det inte alltid varit så, samkönat sex ansågs tidigare vara en handling medan det nu är en typ av person och identitet (a a). Identitetskonstruktionen skapar ett sammanhang och gemenskap, men exkluderar gentemot andra grupper och individer som inte anses tillhöra samma identitetsgrupp (Rosenberg, 2002). Identiteter definieras genom motsatser, exempelvis genom att om någon inte är heterosexuell så är han/hon homosexuell. Vidare ska inte sexuella identiteter ses som statiska utan ständigt föränderliga (Rosenberg, 2002). Relationen mellan sexuell identitet och beteende har belysts vara komplext och kontextbundet, de sexuella
identitetskategorierna är socialt konstruerade och svåra att koppla ihop med beteende (Gagnon & Parker, 1995).
En teori inom det postmoderna perspektivet är skriptteorin som menar att det inte finns någon medfödd naturlig sexuell drift utan att vi lär oss den accepterade sexualiteten i den tid och det rum vi befinner oss i och därmed följer sexuella manus (Laumann & Gagnon, 1995). Dessa sexuella manus konstrueras av kontexten vi befinner oss i, de kan vara lokalt förankrade, och de lär oss hur vår sexualitet ska uppfattas och styr även våra sexuella handlingar. Sexuella skript påverkas av sociala strukturer på så sätt att sociala egenskaper som etnicitet, kön, ålder, socioekonomisk status, religiös tillhörighet etcetera styr hur vi uppfattar hur
vi kan handla och hur vi uppfattar hur andra tänker att vi kan handla. Normer kring sexuellt beteende är således kopplat till sociala egenskaper och resulterar i sexuella manus (a a).
Det queerteoretiska perspektivet på sexualitet belyser sexualitet som ett
mångfacetterat begrepp som är svårt att avgränsa och inte heller ska klassificeras, sexualitet kan både vara en identitet, en handling, en norm och ett begär
(Ambjörnsson, 2006). Den konstruktivistiska aspekten betonas i queer perspektivet och sexualitet är därför ett resultat av sociala, historiska och geografiska processer.
4.4 Kön, genus och den heterosexuella matrisen
En vanlig uppdelning som görs mellan kön och genus är att genus betecknar det socialt konstruerade och kön står för det biologiska (Ambjörnsson, 2006). Genusforskaren Yvonne Hirdman definierar genus som
”tankar/praktiker/vanor/föreställningar om människor som kön” (Hirdman, 2004:14). Hirdman (1993) har belyst hur det finns en ordningsstruktur för kön som hon kallar genussystemet där män och kvinnor binds till egenskaper och sysslor och som styr relationerna mellan könen. Genussytemet upprätthålls av att isärhållning görs mellan vad män och kvinnor kan göra och av att det finns en hierarki mellan könen där mannen är norm (Hirdman, 1993). Desto starkare isärhållning mellan könen desto mindre ifrågasatt blir den manliga normen. Genussystemets praktik benämner Hirdman för genuskontraktet vilket innebär att män och kvinnor handlar efter en kulturell ordning och föreställningar som reglerar hur män och kvinnor ska vara mot varandra (a a). Hirdman gör en
uppdelning mellan kön och genus för att kunna distansera det sociala från det som uppfattas som det biologiska (Hirdman, 2004). Judith Butler (2006) har däremot kritiserat uppdelningen mellan kön och genus som Hirdman representerar utifrån att den bibehåller tanken om ett naturligt kön, det vill säga att det finns något som är ursprungligt manligt och kvinnligt. Genom användandet av genus och kön var för sig så upprätthåller genus bilden av att kön är något som finns utanför eller före diskursen, det vill säga det ursprungliga. Butler pekar på det ologiska i denna uppdelning och menar att kön och genus konstrueras tillsammans, om inte detta vore fallet borde genus till exempel kunna innebära en man i en kvinnokropp. Kön är således socialt konstruerat på så sätt att den finns inom diskursen och att vi inte kan förstå kroppen och kön utanför genusförståelsen (a a). Butler menar att kön skapas genom performativitet, vilket är upprepade handlingar och språk som konstruerar och legitimerar bilden av kön som redan finns socialt upprättade i den samhälliga kontexten. Kön är således inte ett resultat av en inre kärna.
Performativa handlingar skapar och upprätthåller indelningar i manligt och kvinnligt, detta genomförs då vi pratar, agerar och handlar gentemot och enligt dessa indelningar (Butler, 2006).
Butler har belyst hur sexualitet och kön förutsätter varandra, för att förstå sexualitet måste således kön beaktas och vice versa. Ambjörnsson (2006) beskriver att Butler menar att kön skapas inom en heteronormativ ordning, den heterosexuella matrisen, där kön, genus och begär kopplas samman. Denna matris särskiljer maskulinitet och femininitet åt och ställer dem emot varandra, detta sker genom kulturella praktiker som vi omger oss av dagligen. Män blir riktiga män genom att uppträda enligt maskulinitetsnormen och kvinnor blir riktiga kvinnor genom att uppträda enligt femininitetsnormen. Genus måste således följa könet. Sexualitet är också en faktor i denna matris, för att vara en riktig man och en
riktig kvinna förutsätts vi begära varandra, på detta sätt skapas kön inom heterosexualiteten. Heterosexualitet ses således som naturligt eftersom det kopplas samman med kön som i diskursen anses vara biologiskt (a a).
4.5 Heteronormativitet
Den queerteoretiska beskrivningen av heteronormativitet är hur heterosexualitet som norm bevaras i en specifik tid och rum med hjälp av samhälliga strukturer, handlingar och relationer, heterosexualitet blir ”det mest åtråvärda och naturliga sättet att leva” (Ambjörnsson, 2006:52). Ambjörnsson menar att
heteronormativiteten upprätthålls genom att en uppdelning görs mellan man och kvinna, det vill säga könen ses som binära, samt mellan heterosexuell och homosexuell som bygger på dikotomin normal – onormal (Ambjörnsson, 2006, Rosenberg, 2002). Mellan dessa parter finns en hierarki som bevaras genom samhälliga praktiker så som lagar, institutioner och attityder. Heterosexualitet och homosexualitet samt man och kvinna är bundna till varandra för att kunna
existera, vi vet således vad vi är genom att veta vad vi inte är (a a). Heterosexualitet kräver konstruktionen av homosexualitet, detta upprättar
innebörden av den heteronormativa praktiken. Det är en normerande handling där makt finns närvarande att peka ut det ”onormala” och ”onaturliga”, det vill säga det som skiljer sig från heterosexualitetens norm (Rosenberg, 2002).
Heteronormativiteten upprätthålls enligt Rosenberg inte enbart genom uteslutningen av det avvikande utifrån ett ”vi och dom” tänkande utan även genom assimilering då avvikelser införlivas i normen. Detta kan framstå som att strida mot varandra, men assimileringen sker på så sätt att det avvikande
osynliggörs och den dominerande gruppen kan framställa sig som mallen av normalitet vilket andra grupper måste jämföra sig med. Den dominerande gruppen ser sig då inte som en i mängden utan bibehåller tanken om att de är den självklara hegemonin (a a).
4.6 Användandet av teoretiska begrepp
När jag använder begreppet sexuell identitet i uppsatsen syftar jag på vad
personen själv definierar sig som. Jag instämmer dock i konstruktionsperspektivet på sexuell identitet vilket innebär att sexuell identitet, beteende och begär inte måste överensstämma. Sexualitet betraktas i studien som en produkt av sociala faktorer. Jag utgår från skriptteorin då jag tolkar sexuella handlingsmönster som en social konstruktion utifrån den kontext vi befinner oss i och de social
egenskaper vi besitter. Jag har som utgångspunkt i studien Butlers resonemang om att en uppdelning mellan kön och genus leder till att kön låses fast som något som är biologisk. Detta innebär att jag enbart använder mig av begreppet kön i studien för att beteckna ett socialt konstruerat genus och kön. Jag kommer dock som komplement till Butler att använda mig av Hirdmans tankar kring genussystemet och genuskontraktet. Dessa perspektiv på kön/genus kan uppfattas gå emot varandra men då jag enbart använder mig av Hirdmans ordningsstruktur och inte hennes uppdelning mellan kön och genus ser jag det som en viktig komplettering i min teoretiska utgångspunkt. Jag har övervägt ett intersektionalitets perspektiv för att belysa hur olika maktordningar är sammanflätade och verkar tillsammans. Dock har jag valt att avgränsa mig till att enbart belysa genus/kön och sexualitet. Jag är emellertid medveten om att det finns flera maktordningar som till exempel etnicitet och klass som kan påverka hur sexualitet och kön skapas och betraktas.
5. RESULTAT OCH ANALYS
I resultatredovisningen och analysen används av språkliga skäl begreppen missbruksvård och missbruksbehandling omväxlande, både begreppen syftar på institutionsvård i form av behandlingshem. Det ena behandlingshemmet där intervjuer med behandlingspersonal har utförts benämns Verksamhet 1 i resultatredovisningen. Behandlingshemmet består av olika avdelningar och avdelningen jag utförde mina intervjuer på är en anpassad behandling efter klientelets särskilda behov där klientelet ofta har haft ett långvarigt missbruk. I behandlingen är det mestadels manliga klienter, när kvinnliga klienter finns i behandlingen är de i minoritet. Behandlingstiden är i genomsnitt tre månader. Arbetet är uppdelat för personalen på så sätt att de är kontaktpersoner åt tre klienter vardera. Intervjupersonernas yrkestitlar är drog- och alkoholterapeut och socialpedagog, utbildningsbakgrunderna skiljer sig åt på personalen. Båda intervjupersonerna har läst en sexologikurs som har erbjudits dem av
arbetsgivaren. Intervjupersonerna benämns i resultatredovisningen som Kristina och Karl. Det andra behandlingshemmet, här kallat Verksamhet 2, är uppdelad i primär- och efterbehandling. Behandlingspersonalen som jag intervjuade arbetar i efterbehandlingen där det enbart är de två som arbetar. Klienterna är män som av sociala, fysiska, psykiska eller känslomässiga skäl behöver mer hjälp än vad primärbehandlingen kan ge. Behandlingen sträcker sig antingen över sex veckor eller över tre månader. Intervjupersonernas yrkestitel är drog- och
alkoholterapeuter. De är kontaktpersoner till 4-5 klienter vardera. Intervjupersonerna benämns som Sonja och Stefan.
Empirin har delats in i två analytiska teman utifrån studiens syfte och frågeställningar, sexualitetens betydelse och kön och sexualitet. Därefter har underteman kunnat urskiljas som redogörs för och analyseras med hjälp av teorierna som presenterades i teoriavsnittet. Resultatet kommer även att kopplas till tidigare forskning.
5.1 Sexualitetens betydelse
I detta övergripande tema identifieradesfyra underteman som genomsyrar vad intervjupersonerna uppehöll sig runt kring sexualitetens betydelse; ”I gråzonen”,
Att tala om sexualitet – ”fiska lite”, Förhindra relationer och Personalansvar efter kön.
5.1.1 ”I gråzonen”
I det empiriska materialet framträder blandade funderingar kring huruvida sexualitet är relevant i behandlingen eller inte. Sexualitet beskrivs bland annat som att det är något som hela tiden finns närvarade och kan vara av betydelse i klienternas missbruk. Sexualiteten finns dock i det dolda, Karl beskriver att ”den
är i gråzonen”, vilket gör det svårt att veta hur man ska beröra frågan (Karl).
Stefan menar att ”(…) den sexuella biten inte är den stora biten vi går in på här
annat än när det just är relaterat till missbruket” (Stefan). Å ena sidan beskrivs
sexualitet i intervjuerna som klientens privata angelägenhet och å andra sidan som något som kan vara relevant för klientens missbruk och som något som borde beröras. Ett samarbete med externa parter finns i verksamhet 1 där man ibland tar hjälp av Riksförbundet för sexuellt likaberättigande med samtalskontakter för klienter som på något sätt behöver prata om sin sexualitet. I verksamhet 2 bjuds en sexolog ibland in och föreläser om sexualitet för klienterna. Hur sexualitet kan
vara relaterat till missbruket har Heijbel och Nilsson (1985) belyst, de menar att det är viktigt att tala om sexualitet i missbruksbehandling eftersom det är nära förknippat med skam och skuld vilket kan leda till återfall om det inte bearbetas. I materialet framkommer ett problemperspektiv på sexualitet där sexualitet betraktas som ett hinder för fokus på missbruksberoendet. Sonja svarar på frågan vilken betydelse sexualitet har i behandling genom att skämta att det är att något man bör ”trolla bort dom ifrån”. Mer allvarligt beskriver hon dock att sexualitet tar fokus från vad klienterna behöver jobba med och att många klienter är sex- och kärleksberoende. Personalens arbete med sexualitet i behandling är således att hjälpa klienter att tona ner det fokus de har på sexualitet så att de istället kan koncentrera sig på missbruksberoendet. I Andrés studie (1991) av arbetet med sexualitet på ett behandlingshem för tonåringar var personalen rädd för att de skulle uppmuntra ett sexuellt okontrollerbart beteende genom att tala om sexualitet. Även här kan man koppla viljan att tona ner klienternas tal om sexualitet till att fokus på det skulle kunna resultera i något som inte går att kontrollera. Språket konstruerar hur vi uppfattar verkligheten vilket gör att sexualitet skapas på behandlingshemmen utifrån hur personalen talar om det (Wennerberg, 2001). Genom att påtala sexualitet när det är ett problem konstrueras sexualitet utifrån detta vilket kan ses som ett uttryck för informell kontroll (Weeks, 2003). Detta kan således leda till att sexualitet börjar uppfattas som ett problem för klienterna då normer internaliseras i individen och skapar en social verklighet (Berger & Luckman i Wennerberg, 2001).
Missbruksbehandling lyfts i intervjun med Karl upp att handla om främst praktisk hjälp samt att stärka självtillit vilket dock inte sammankopplas med sexualitet. Sexualitet anses vara något som ordnar sig själv med tiden och fokus bör vara på beroendet och på praktisk hjälp. Karl beskriver denna inställning då ha menar att
”det viktigaste är att de får bostad, sysselsättning, kommer ut i sociala samhället. För kommer dom ut där så kanske sexualiteten hittar tillbaka också. Så den får liksom följa med” (Karl).
Sexualiteten beskrivs som närvarande och det finns en medvetenhet om den, emellertid upplevs en osäkerhet kring hur den ska beröras. Verksamhet 1 har ett klientel som har särskilda behov och som ofta har haft ett långvarigt missbruk samt en högre genomsnittsålder än verksamhet 2 vilket kan vara anledningen till att behovet med praktisk hjälp påpekas. Fysisk hälsa och ålder blir således faktorer som spelar en viktig roll i hur man ser på och arbetar med sexualitet. Att fokus i missbruksbehandling för män främst är på praktisk hjälp och inte på terapi hjälp överensstämmer med vad Socialstyrelsen (2004a) har uppmärksammat. När sexualitet är kopplat till straffbara avvikelser framstår det som att
behandlingspersonalen tydligare vet hur man ska beröra sexualitet. Karl hänvisar till ”(…) skulle det vara så att det är pedofili och annat skulle dyka upp så blir vi
ansvariga att ta upp det” (Karl). Då man har anmälningsskyldighet anses
sexualitet också bli relevant i behandlingen. Detta förstärker som tidigare nämnt ett problemperspektiv på sexualitet. Institutioner, så som behandlingshemmen, medverkar således till att skapa vad sexualitet innebär genom exempelvis arbetet med sexualitet som ett problem (Weeks, 2003). När sexualitet blir ett problem ses det som ofrånkomligt att arbeta med vilket utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv kan kritiseras eftersom sexualitet är skapat av sociala processer vilket innebär att
det också kan överges (Hacking, 1999, Weeks, 2003). Konstruktivismens bild kompliceras emellertid av när sexualitet innebär en straffbar avvikelse som pedofili. Å ena sidan kan även detta ses som en konstruktion men å andra sidan innebär detta även något ”verkligt” som måste uppmärksammas som det. Genom att emellertid belysa hur kunskap förmedlas via språket kan kunskap även frånkopplas dess objektivitet utan att förvanska själva företeelsen (Wennerberg, 2001).
Klienternas sexuella identitet beskrivs i intervjuerna som viktigt att veta i behandlingen när det berör homosexualitet. Detta förklarar Sonja utifrån att homosexualitet ”är ju förenat med mycket utanförskap” (Sonja). Om någon är homofob i klientgruppen framställs som viktigt att veta i förhållande till homosexuella klienter eftersom ”då får man hålla lite koll” (Sonja). Detta framkommer även i intervjun med Kristina, hon menar att den dominerande heterosexuella gruppen klienter behöver uppmärksammas om att inte använda nedsättande ord om homosexuella och även personalen bör förespråka att ”det är
helt okej att vara den man är” (Kristina). Detta kan tydas som en medvetenhet om
vad dikotomin och hierarkin mellan homosexualitet och heterosexualitet kan innebära då de definieras gentemot varandra (Rosenberg, 2002). Utifrån ett queerteoretiskt förhållningssätt problematiseras här även det ”normala”, det vill säga heterosexualitet. Genom att uppmärksamma att homofobi finns belyses det instabila i den dominerande gruppen klienter vilket kan vara en del i att göra normativa indelningsgrupper instabila (Rosenberg, 2002). Kristina beskriver i intervjun att homosexuella klienter kan ha svårt att prata om sin sexualitet samt att de vill skydda sin hemlighet i behandlingen. Detta kan tolkas som att sexualitet problematiseras i högre grad för klienter med en sexualitet som avviker från normen än för de som inte har det. Sexuell identitet kopplas till homosexualitet och inte heterosexualitet vilket är ett sätt som normen förblir osynlig. Detta kan även betraktas som ett resultat av hur homosexualitet har skapats som identitet, det vill säga den homosexuella personen, och inte längre ses som enbart
handlingar (Weeks, 2003). Eftersom identiteter definieras genom motsatser ställs homosexualitet mot heterosexualitet, då heterosexualitet är normen och det förgivettagna blir homosexualitet en identitet. Förhållandet mellan homosexualitet och heterosexualitet problematiseras dock genom uppmärksammandet av
homofobi, detta arbete kan vara en del i att utjämna den hierarki som finns mellan heterosexualitet och homosexualitet (Rosenberg, 2002).
Att en klient är homosexuell beskrivs även som viktigt att veta då man kan se om en klient är homosexuell vilket framkommer i följande uttalande.
”alltså det är en del som är utmärkande gay kanske och då snappar de andra genast upp det och då kan det bli att dom kanske ”din jävla bög” eller någonting sånt va” (Kristina).
Här framställs det att sexuella identiteter synliggörs genom att i beteende visa att man är ”utmärkande gay”, detta innebär att sexualitet kopplas till performativitet (Butler, 2006). Då sexuella identiteter är konstruerade är de dock komplexa att koppla ihop med beteende (Gagnon & Parker, 1995). Denna koppling mellan beteende och identitet görs emellertid i ovanstående utsaga.
Det framträder parallellt med vikten av att uppmärksamma homosexuella klienter även en syn på att sexuella identiteter inte är något som är relevant att veta för behandlingen. Karl förklarar det på följande sätt,
”ja det är precis som personal som vi har, personal som är
homosexuella, lesbiska alltså, det är ju inte det som vi sysslar med när vi jobbar ju, så även om det är gästen som har sin sexualitet så deltar dom i verksamheten och i gruppen och fungerar med
behandlingsplanen så är ju inte det vi lägger tyngden på. Det får ju dom lösa någon annanstans” (Karl).
På frågan om den sexuella identitetens betydelse är utgångspunkten för Karl att det handlar om avvikelse från den heterosexuella normen. Eftersom
heteronormativitet upprätthåller en heterosexuell identitet som något naturligt och självklart blir den också osynlig och bevarar sin ställning som den hegemoniska sexualiteten (Rosenberg, 2002). Det avvikande, homosexualitet, kopplas utifrån en heterosexuell förståelseram till att problemet får lösas någon annanstans. Detta kan förstås som en del av heteronormativitetens uteslutningsmekanism (a a). André (1991) menar i sin rapport att personalen hade svårt att prata om sexualitet som bryter mot den heterosexuella normen vilket också kan vara en anledning till att avvikande sexualitet här hänvisas till att lösas någon annanstans.
På behandlingshemmen skapas en verklighet utifrån språket och mellanmänskliga handlande (Wennerberg, 2001). Hur sexualitet berörs på behandlingshemmen skapar således en verklighet kring ämnet som kan uppfattas som naturlig. Det finns en ambivalens huruvida man bör beröra ämnet eller inte, detta skapar en realitet på behandlingshemmen som bygger på denna osäkerhet. Sexualitet konstrueras som något som är i vägen och som mer är ett problem än en möjlighet. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv skapar ambivalensen kring sexualitetens betydelse bilden av sexualitet som något diffust, som något som således finns i gråzonen.
5.1.2 Att tala om sexualitet – ”fiska lite”
I det empiriska materialet framträder olika aspekter om vem som lyfter upp frågan om sexualitet i behandling. Under intervjuerna med Karl och Kristina påpekas det hur känsligt det är för klienterna att prata om sexualitet.Verksamheten har ett dokumentsystem med frågor som ska fyllas i när en klient skrivs in i
behandlingen. Klienterna beskrivs ha svårt att prata om sexualitet medan personal tycker att det är naturligt att prata om det. Intervjuformuläret framställs som en möjlighet för personalen att ”fiska lite” om till exempel klienten har varit med om sexuella övergrepp (Kristina). Det skildras dock vara upp till gästen huruvida man kan lyfta frågan om sexualitet vilket illustreras av följande resonemang,
”jag tror det har stor betydelse och det som är synd det är att man inte kan lyfta upp det lite mer. Och det handlar ju om gästen, det handlar om gästen, att de inte vågar och inte vill” (Kristina).
Öppenheten hos klienten kring sin sexualitet lyfts upp som en relevant aspekt för hur sexualitet berörs i behandling. Sexualitet beskrivs även som ”en privat
angelägenhet” som klienterna ofta inte vill prata (Karl). Personalen bör dock
finnas tillgängliga att ta upp frågan vilket Karl menar då han säger ”vill dom prata
klienten i hur frågan berörs. André (1991) menade att personalen på tonårsinstitutionerna hon studerade ansåg det svårt att prata om sexuella
övergrepp med klienterna. Det framkommer emellertid i detta intervjumaterial att personalen inte tycker detta är svårt att prata om då de försöker hitta vägar för att klienten ska kunna prata om sexuella övergrepp. Det finns sålunda en vilja och ett engagemang hos personalen att lyfta frågor kring sexualitet som är känsliga för klienterna. Trots denna vilja kan det dock tyda på en svårighet hur man ska beröra ämnet då ansvaret ofta ligger hos klienten att ta upp ämnet.
Att tala om sexualitet framställs främst som något som sker mellan kontaktpersonen och klienten. Vikten av en bra relation och respektfullt bemötande för att kunna belysa frågor kring sexualitet framhävs i intervjuerna som väsentligt. Kristina poängterar att ”(…) inga frågor är konstiga, alltså det
handlar om att skapa en relation, en allians, så fort som möjligt så att dom känner att dom kan lita på en” (Kristina). Detta kan tyda på att mycket ansvar ligger på
personalen att välja om han eller hon anser det nödvändigt att beröra sexualitet i behandlingen. Att relationer och individuella samtal lyfts fram som viktigt i missbruksbehandling för män strider mot bilden som Svensson (2002) ger av att traditionell arbetsstruktur och inte relationer och närhet betonas i behandling för män. Av respekt för klienten beskrivs det också i intervjuerna att om man börjar arbeta med sexualitetsfrågor så måste man också följa upp det. Karl förklarar detta då han menar att ”(…) det är nog svårt, börjar man rota i det så måste man också
hitta ett slut på det annars blir det inte bra” (Karl). Detta kan tolkas som att
sexualitet anses vara ett känsligt ämne att beröra i behandlingen. Personalen har ansvar att själva vara klara över området för att kunna tala om det vilket
framkommer i intervjun med Sonja, ”så området som man inte riktigt är klar över
själv, då går man inte in i dom områdena” (Sonja). I verksamhet 1 har en stor del
av personalgruppen gått en utbildning om sexualitet och kunskapen hos personalen påpekas vara viktigt då man är bättre rustad för frågor som kan komma. Kunskap kan inte betraktas som entydig sanning men är dock en
väsentlig del av hur världen byggs upp och betraktas vilket förstärker vikten av att personalen har kunskap om sexualitetsfrågor (Wennerberg, 2001).
Personalens ansvar i frågan om sexualitet handlar främst om att påtala problem vilket Stefan förklarar att ”ja det är klart jag tar upp det, och särskilt om jag ser
att det är problem med det (…) det tycker jag är en del av min roll som terapeut att påtala det jag ser” (Stefan). Detta kan ses som en del av det tidigare nämnda
problemperspektivet på sexualitet. En annan aspekt av vems ansvar det är att lyfta upp frågan om sexualitet kommer fram i intervjun med Karl. Han beskriver en osäkerhet kring hur och vems ansvar det är att lyfta frågan då han menar att
”(…) det är egentligen ett grundläggande problem, sexualiteten. Men hur man kommer till rätta med den i en sån här miljö det är väldigt känsligt så man pratar inte så mycket om det” (Karl).
Frågan berörs således inte i särskild stor utsträckning eftersom man inte vet hur man ska tala om den. Att gå djupare i frågor om sexualitet än det obligatoriska intervjuformuläret som fylls i vid inskrivning i behandlingen uppfattas vara andra parters ansvar. Under intervjun med Karl relateras sexualitet till något som kan ha med fysiska problem att göra, till exempel potensproblem, ansvaret läggs således över på sjukvården. När det handlar om sexualitet som något som har med klientens känslor och inre att göra så hänvisas ansvaret till externa parter som kan
