___________________________________________________
Arkeologi 61-90hp
____________________________________________________Beaker-kulturernas ursprungs-ID
Christina Fagerström
C-uppsats i Arkeologi, 15hp Handledare: Joakim Goldhahn Högskolan i Kalmar Examinator: Mats Larsson
ABSTRACT
Fagerström, Christina. 2008. Beaker-kulturernas urspungs-ID. (The Beaker cultures' ID of origin), C-uppsats i arkeologi. Högskolan i Kalmar vt 2008.
This essay aims to investigate the use of an origin-ID within the Beaker Complex, as defined by John C. Barrett, seen through their different expressions of use in ceramic form and ornamentation, architecture and landscape through time and space with special emphasis on the late Neolihtics in the South of England. The analytic vehicle "the reinforcing circle" is used as a new diffusion model suggested by Stuart Needham, and the analytic tool "incubation" is used to structure the process the Beaker-cultures may have used to reach cultural hegemony. Id est, that the Beaker-cultures socially
invites already existing cultures, offering within family and trading the results of new technologies.
And/or, occupy the space and use the authority needed by re-writing the narrative as seen in the grave use and grave deposits. The use of a Beaker origin-ID is identified as a peaceful strategy to successfully implement and fullfill a process towards cultural hegemony in areas in Europe where the Beaker cultures presence over time have been identified.
Keywords: The Beaker Complex, the reinforcing circle, strategy for cultural hegemony through "incubation": inviting pre-existing cultures, offer new technologies, occupy space to re-write the narrative, using the Beaker ID of origin; signatures in and of ceramics, architecture and landscape.
D e d i k a t i o n
Föreliggande uppsats tillägnas arkeologen Karl-Axel Björkqvist, 1945-1994,
hemmahörande i Ronneby. Han visade vägen.
Stonehenge är ett kontinuerligt nav,
kring vilket våra tankar kretsar.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING ... 1 1.1 Bakgrund... 1 1.2 Min position... 1 1.3 Definitioner... 1 2. FRÅGESTÄLLNINGAR... 2 3. AVGRÄNSNING... 2
4. TEORI, METOD OCH VALDA ANALYSER... 2
4.1 Metod... 3
4.2 Valda analyser... 3
5. HISTORIK... 3
5.1 Vilka var Beaker-folken?... 4
5.2 Hur Beaker-kulturerna identifieras ... 4
5.2.1 Beaker-ID: Gravskicket... 5
5.2.2 Beaker-ID: 'The Beaker grave package' ... 5
6. BEAKER-KULTURERNAS KONTEXT... 6
6.1 Stuart Needhams hypotes "the reinforcing circle"... 6
6.1.2 Migrationsprocesserna...7
6.1.3 Beaker-kulturernas geografiska spridning... 8
6.1.4 Svaren "den återförstärkande cirkeln" ger... 9
6.2 Form, arkitektur och landskap... 10
6.2.1 Bakgrund...10
6.2.2 Form... 11
6.2.3 Beaker-ID: Keramiken... 12
6.2.4 Beaker-ID: Ursprungstolkning av keramiken... 13
6.2.5 Arkitektur... 14 6.2.6 Beaker-ID: Arkitektur... 16 6.2.7 Landskap... 18 6.2.8 Beaker-ID: Landskap... 20 7. SLUTDISKUSSION... 21 8. SAMMANFATTNING... 22 REFERENSLISTA... 25 BILAGOR
1. INLEDNING 1.1 Bakgrund
Redan första gången jag hörde talas om stridsyxekulturen reaktiverades ett mycket gammalt minne. Här hade vi en kultur som enligt den post-processuella arkeologin inte fick kallas kultur. Ändå läm-nade "kulturen" så mycket arkeologiskt material efter sig att det blev svårt att inte erkänna, med Stuart Needhams (Needham 2007:42) ord, två olika "ethos" möten under slutet av neolitikum.
Det visade sig snart att stridsyxekulturen dessutom bara var en del av ett större kulturmönster i tid och rum, det som John C. Barrett (Barrett 1994:86-107) har kallat "the Beaker Complex". Beaker-komplexet sträckte sig i rummet över hela Europa utom Balkan-halvön och i tiden över tusen år mellan 2 800-1800 f Kr. Det är gravskicket och det i gravarna alltid förekommande keramik-kärlet som gör att man överhuvudtaget kan tala om en avgränsad kultur. Dessa signaturer visar samtidigt att Beaker-kulturerna värnade om sin identitet och sitt ursprung. Hur och varför dessa bevarades med lokala dialekter över så lång tid som mer än 500 år är frågor som åtskilliga forskare inom arkeologin försöker besvara.
Redan här uppenbarar sig alltså ett par problemställningar. Först och främst om man kan kalla de i Beaker-komplexet ingående kulturerna för kulturer överhuvudtaget. Variablerna gravskick och ut-märkande gravgåvor av keramik och metaller talar för avgränsade kulturer. Därpå uppstår frågan om Beaker-kulturernas spridning, diffusion, som varit en vattendelare mellan den kulturhistoriska och processuella arkeologin. Har dessa spridits har de förmodligen även kommit någonstans ifrån, ett möjligt "urhem", och samtidigt enligt paleolingvister spridit ett "urspråk" som kallats indoeuro-peiska, det övergripande namnet på den språkfamilj till vilket svenska språket hör. Det finns således någonting för alla hos Beaker-kulturerna. Från invasions- till integrationsteorier har vägen varit lång. Nu verkar Stuart Needham ligga i startfältet för en ny diffusions-modell som kan leda långt. 1.2 Min position
Jag har koncentrerat studiet av Beaker-kulturerna geografiskt till södra England och med fokus på området runt Stonehenge. Detta beror dels på att den arkeologiska forskningen om neolitikum är aktiv i Storbritannien och mycket av forskningen runt Stonehenge även befruktar Beaker-hypote-serna. Det beror också på att vi i den arkeologiska C-kursen haft kurslitteratur som handlar om neo-litikum och järnålder i södra England. Samt inte minst p g a seminarie-grävningar inom Stonehenge Riverside Project i september 2007 med därpå följande exkursion i området.
Några rader av poeten Gunnar Ekelöf ur dikten Non Serviam faller i minnet när jag ska formulera min egen position: "Jag är en främling i detta land, men detta land är inte en främling i mig". Allt återberättande handlar om hågkomster, om aktiverade och upprepade minnen som med tiden skapar kultur. Mitt minne erinrar om kvinnan i Beaker-kulturerna, vars roll måste ha varit framträdande i kulturernas spridning men, eller kanske just därför, har kommunicerat detta på ett lågmält sätt. Jag vill höja hennes röst.
1.3 Definitioner
Till Beaker-komplexet räknas klockbägar-, snörkeramik-, stridsyxe- och enkelgravskulturerna med sinsemellan mycket likartade uttryck i framför allt gravkulturen. Det avgränsade Beaker-uttrycket spänner över tid från 2800- 1800 f Kr med de första tecknen synliga längs Atlant-kusten. (Sherratt 1994: 250). Mats P. Malmer skriver i Nationalencyklopedien: "Europa uppvisar under klockbägar-och stridsyxekulturernas tid [där SYK sträcker sig från ca 2700-talet klockbägar-och klockbägarkultur tar vid 2300-talet f Kr] en i dess historia nästan unik kulturell enhetlighet" (Malmer 1993:103). Kulturerna inom Beaker-komplexet, som John C. Barrett benämner det, har ingått successiv integrering mellan
de ankommande och de befintliga invånarna utan till synes aggressiva metoder. De ankommande har förenats - men inte assimilerats - med den lokala kulturen men har av det arkeologiska materi-alet att döma, bevarat vissa kulturella gemensamma nämnare, såsom gravskicket. Det handlar bok-stavligen om övergången till agrar hushållning med boskap och som i överförd bemärkelse kan ut-läsas som kultur ur det arkeologiska materialet. Keramik ska t ex ha uppstått med behovet att för-vara, vilket kan ha inträtt utan odling men ändå visar en mer stationär levnadsform med möjligen säsongsvis förflyttning. Beaker-keramiken utvecklar en tydligt igenkännbar stil och ett mönster som jag personligen tror är ID-kort för familj och ursprung. [Figur 1: Karta, figur 2: Tidtabell] 2. FRÅGESTÄLLNINGAR
Med Beaker-kulturerna introduceras ett nytt gravskick med en uppsättning gravgåvor, vilka identi-fierar deras förekomst och samtida utbredning över Europa från 2 800 BC. Enkelgraven i förhåll-ande till de tidigare kulturernas kollektiva megalit- och långhögar vittnar om en ny individualism, där det allestädes förekommande Beaker-kärlet är en säker signatur. De frågor jag försöker besvara i denna uppsats är:
1. Hur har kulturerna identifierats och vilka geografiskt skilda kulturer ingår i Beaker-komplexet.
2. Vad säger valet av gravplatser i framför allt södra England och vilka kan motiven vara till denna identifiering och signatur i gravdepåer som sträcker sig över lång tid?
3. Hur kan signaturerna i gravmaterialet ge en antydan till Beaker-folkens snabba spridning och processen mot kulturell hegemoni?
4. Varför var ett särskiljande Beaker-ID i detta hänseende nödvändigt? 3. AVGRÄNSNING
Beaker-kulturerna arkeologiska material kommer att sättas in i en kontext av landskap, arkitektur och form där Stuart Needhams (Needham 2007:42) analys om "the Beaker reinforcing circle" med fokus på brittiska öarna, kommer att tillämpas. Kommunikationen av en identitet försöker jag avläsa i landskap, arkitektur och form medan Stuart Needhams "återförstärkande cirkel" förklarar den socio-ekonomiskt.
4. TEORI, METOD OCH VALDA ANALYSER
Jag tillämpar ett poststrukturalistiskt perspektiv och en hermeneutiskt tolkande metod i mina ana-lyser av Beaker-kulturernas arkeologiska material. Eftersom jag betraktar Beaker-signaturerna som ett språk som jag läser och vars historia jag försöker återberätta, bör jag enligt ett poststrukturalist-iskt perspektiv redogöra för min egen position, som ev genusperspektiv.
"Liksom fallet är för skrivna texter förflyttas den materiella kulturen ständigt in i nya sammanhang där den möter nya "läsare"... Sökandet efter en "ursprunglig mening" hos en dåtida materiell kultur anses som en omöjlig uppgift, där det intressanta istället är vilken meningspluralitet som har uppstått genom att ständigt läsas i nya sammanhang, samt vill koren för dess produktion och tolkning i en samtid." (Olsen 1990, Shanks 1992, Tilley
1993b ur Jensen&Karlsson 2001:74)
4.1. Metod
För att åskådliggöra detta inom ramen för en C-uppsats använder jag begreppet "incubation" som analytiskt verktyg. Jag kommer att använda detta verktyg för att förklara hur jag tror Beaker-folken
utan aggressiva metoder har använt en strategi för att nå kulturell hegemoni över koncentrerarde områden i Europa och med Britannien som exempel. Jag använder begreppet ackulturation med betydelsen den process som uppstår vid "incubation". Jag vill med det engelska begreppet "incuba-tion", som till svenska översätts 1) kläckning, ruvande; odling; utveckling, 2) med. inkubation, visa följande mönster:
1) Hur den nya kulturen "tar plats/får plats" uttryckt genom, i Beaker-kulturernas fall, tomtmarkeringar och val av gravplats, typ av gravsättning och depositioner med nästan alltid likartade signaturer, samt genom att,
2) "erbjuda" nya kunskaper förmedlat genom nätverkande såsom odling, biodling, djurhållning och metallgjutning, handels- och idéutbyte samt troligen ingifte med långväga släktvisa band. På så vis kan även det talade språket ha vidmakthållits och utvecklats, liksom tradering genom att,
3) "bättra på" tidigare monument som t ex Stonehenge, "stänga" långhögar som West Kennet och ta över historieskrivningen i rummet, the narrative, genom att möjligen berätta sin egen historia och därigenom på sikt vinna kulturell hegemoni.
4.2 Valda analyser
Jag har funnit att Stuart Needhams (Needham 2007:42) analys "the reinforcing circle" återgiven i kapitel 6.1., besvarar flera av frågorna för denna uppsats. Needham är nestor inom studiet av Beaker-kulturer och påbörjar med "the reinforcing circle" en slags ny diffusions-teori vars resultat överensstämmer med vad jag har kommit fram till. Inte bara själva analysen är övertygande utan modet att använda den inom ett så känsligt område som diffusions-teorierna utgör inom arkeologin. Av dessa skäl och att forskningen är färsk från 2007, lägger jag stor tonvikt vid Needham, vars ana-lys utgör en mindre uppsats i uppsatsen. Inom Beaker-kulturernas kontexter form, arkitektur och landskap gör jag en hermeneutisk analys av återgiven forskning och hur den svarar mot ett s k Beaker-ID.
5. HISTORIK
Beaker-kulturerna och dess spridning är ett problem ungefär lika gammalt som ämnet arkeologi. Det har kopplats till frågan om det indoeuropeiska språkets härkomst och utbredning och i förläng-ningen till frågan om protoindoeuropeernas ursprung och urhem. Det är med Beaker-folken som den stora envigen stått mellan kulturarkeologer som Gustav Kosinna och Vere Gordon Childe och pro-cessuella arkeologer som Colin Renfrew. Man har kopplat de lingvistiska framgångarna under 1800- och 1900-tal med tydandet av de äldsta nedtecknade språken och dess gemensamma nämnare i den indoeuropeiska språkfamiljen med det arkeologiska fyndmaterialet.
Lyckligtvis ska vi inte fördjupa oss i vare sig språkfrågan eller möjliga "urhem", som alltjämt utgör ämnen för debatt. Colin Renfrew gör i sin studie "Arkeologi och språk" upp med de flesta paleo-lingvisterna och försöken att hitta urhemmet. Han kan dock inte helt avskriva kulturarkeologen Ma-rija Gimbutas hypoteser om kurgankulturernas urhemsområde och dess snabba spridning över Euro-pa uttryckt i bägar-komplexet. Däremot tror Renfrew inte på Gimbutas tanke att de krigiska kurgan-kulturerna, med hjälp av både häst och vagn, skulle ha invaderat Europa. (Renfrew 1993:49ff) I den här uppsatsen tillämpar jag John C. Barretts filosofi om det sociala livets betydelse för tolk-ningen av de brittiska öarnas förhistoria: "Things moved because people moved, and the movement
and distribution of people involved their ability to relocate themselves, or to be relocated, within the matrix of obligations which sustained those networks of power." (Barrett 1994:107)
Således finns för min del inget intresse för etnicitet och ursprung utan hellre en fråga om identitet och kommunikation. Dessa, menar jag, tar sig uttryck i såväl gravskick som artefakter men där
risken alltid finns att vi skriver in en mening som mer handlar om vår egen historia, identitet och kommunikation. Alla utsagor bör prövas och kan läsas med John C. Barretts ord i åtanke:
"that however ambiguous and contingent the meanings are which adhere to the material, they are created in intellectual labour, through the logical and critical process of drawing inferences. They therefore require our intellectual commitment and they are open to evalu-ation". (Barrett 1994:107 Fotnot 4)
5.1 Vilka var Beaker-folken?
Det råder delade meningar hos arkeologer om vilka kulturer som ingår i det som John C. Barrett kallar Beaker-komplexet. Emellertid är såväl Mats P. Malmer (Malmer 1993, 1999), Göran Buren-hult (BurenBuren-hult 1999), John C. Barrett (Barrett 1994), Stuart Needham (Needham 2007) överens om att 1) det under neolitikum med början ca 2 800 f Kr i stora delar av Europa samtidigt uppträder kulturer med gemensamma drag som efterhand utvecklar dialektala skillnader i det arkeologiska materialet, och 2) att dessa ingår i det s k Beaker Complex, bägar-komplexet. Mats P. Malmer sammfattar i sin artikel om stridsyxekulturen i NE:
"stridsyxekultur, yngre neolitisk kulturgrupp under 2000-talet f Kr., med utbredning i Skandinavien och Finland, Mellan-europa ned till Schweiz och Böhmen samt Polen, centrala Ryssland och Ukraina. Kulturen är uppkallad efter sin karakteristiska skafthålsyxa av sten...särskilt vanliga och elegant varierade i norra delen av utbredningsområdet, särskilt Skandinavien. I söder är snörkeramisk kultur (ty. Schnurkeramikkultur) en mer träffande benämning...Sådana bägare [med horisontell snördekor vid mynningen] förekom också i norr, särskilt i inledningsskedet. Stridsyxekulturen var från början relativt homogen, men senare utvecklades lokala varianter (min kurs.). Gravskicket är däremot enhetligt: den döde ligger alltid på sida i en meterdjup grav, utan märke ovan jord... Liknande gravskick som stridsyxekulturen har den samtida klockbägarkulturen i Väst- och Sydeuropa. Tillsammans täckte de bägge kulturerna nästan hela Europa utom Balkanhalvön (min kurs.), med en i världsdelens historia nästan unik enhetlighet som följd."
Mats P. Malmer fortsätter i en artikel om klockbägarkulturen i NE:
"Senare forskning har istället [för militär expansion] betonat de äldre kulturernas kollek-tiva drag: långhus för många familjer och megalitgravar med många gravläggningar gentemot klockbägar- och stridsyxekulturernas enfamiljshus och enmansgravar. Föränd-ringen från kollektivism till individualism var sannolikt en social och intellektuell process som ägde rum utan folkvandringar. En utlösande faktor bör ha varit metall - koppar och guld - som möjliggjort individuell äganderätt, till skillnad från förhållandena i det äldre samhället, som baserades på den kollektivt ägda jorden." (Malmer 1993:103)
5.2 Hur Beaker-kulturerna identifieras
Colin Renfrew beskriver i Arkeologi och Språk när, var och hur Beaker-kulturerna identifieras:
"Mot slutet av Europas neolitiska period... den tid brons började användas strax efter år 3000 f Kr, uppträder allmänt nya keramikformer i samband med nya begravningsseder. I norra och östra Europa påträffas enmansgravar (i motsats till de tidigare kollektiva gravarna) under låga gravhögar eller gravrösen, tillsammans med nya typer av keramik och ofta med en välformad stenyxa, utrustad med skafthål...benämnd stridsyxa. Keramiken är ofta dekorerad med avtryck av fibersnöre och benämns "snörkeramik". I centrala och västra Europa påträffas från år 2600 f Kr en tämligen annorlunda uppsättning gravgåvor, även här i enmansgravar täckta av ett runt röse. De karakteristiska gravgåvorna är ett djupt,
öronlöst dryckeskärl av keramik, kallad "klockbägare", en koppardolk, i allmänhet med tånge, och andra karakteristiska föremål."(Renfrew 1993:42) [Figur 3 och 4: "The Beaker
grave package" ur Renfrew 1993 och Barrett 1994.] 5.2.1 Beaker-ID: Gravskicket
Gravskicket är det första som skvallrar om den nya kulturen, som i norra Europa först ger sig till känna i stridyxekulturen runt 2 700 f Kr. Nu går man från de kollektiva megalit-gravarna till indi-viduella gravar under flat mark utan markering även om de ursprungligen troligen varit markerade. I Skandinavien ligger de, enligt Mats P. Malmers artikel Stridyxekulturen i Arkeologi i Norden 1;
"gärna i rad, förmodligen längs en forntida färdväg. Nedgrävningen i marken är två till tre meter lång och ca en meter djup. I denna har man ställt en knappt manslång kista, ofta om-given av mängder av stora klumpstenar. I kistan ligger den döde alltid på sida med upp-dragna knän, alltså i sovställning Gravgåvorna är rika och något olika för män och kvin-nor. Strängt iakttagna konventionella regler bestämmer var och hur varje föremål ska placeras."(Malmer 1999:360)
De "strängt iakttagna konventionella reglerna" för gravsättningen ser praktiskt taget likadana ut över hela Beaker-komplexet. Skillnaderna utvecklar sig lokalt över tiden. Den döde är placerad i hocker-ställning med ansiktet mot öst. Det förekommer dubbelgravar, t ex grav 52 i Bedinge-gravfältet i Skåne där kvinnan och mannen ligger skavföttes i öst-västlig riktning med ansiktena mot söder. I denna grav finns tre keramikkärl, flintyxor, flintspån, benprylar, kamstämpel av ben samt hundratals bärnstenspärlor strödda över de döda, förmodlingen fästade vid klädedräkten som Mats P. Malmer (a.a.) menar har varit av textilt material.
I en SYK-kvinnograv har man funnit ett örhänge i koppar, vilket tillsammans med kopparspiraler tillhör de äldsta gravfunna kopparföremålen i Sverige. "Gravarna ger intryck av jämställdhet
mellan könen", skriver Mats P. Malmer, "även om det verkar som om kvinnorna har utfört jämförelsevis mycket praktiskt arbete, medan männen har ägnat sig åt ett ståndsmässigt, ceremo-niellt uppträdande." (a.a:360) Medan flintyxorna ligger på överkroppens ryggsida, med eggen vänd
mot huvudet, står lerkärlen normalt vid fötterna i Sverige. [Fig 4: Ill Bedinge-graven] 5.2.2 Beaker-ID: 'The Beaker grave package'
Beaker-material återfinns likartat över hela Europa, även om de brittiska öarna har en av de största koncentrationerna. "The distribution of the British material falls into a number of regional clusters,
mainly representing the distribution of the grave assemblages" (Barrett 1994:92) [fig 6 och 7]
Utgrävda sådana kluster finns bl a i Wessex med Stonehenge och Avebury och i Skottland. Till de för Beaker-gravar karakteristiska föremålen hör bågskyttens handledsskydd i sten som ingår i "the Beaker grave package". Närvaron av handledskyddet kan, enligt Stuart Needham, i artikeln "Isotopic Aliens: Beaker movement and cultural transmissions" möjligen knäcka Beaker-koden:
"The 'package' is constituted of Beaker pot, copper dagger/knife, stone wristguard, and flint arrowheads, which occur in graves in varying combinations over much of the full Beaker range."
(Case 2004, citerad efter Needham 2007: 44)
Dessa jägarattribut menar Case skulle kunna vara symboliska: "a symbolical hunting
equipment...for the hunting of big game...mankind and perhaps monsters in the spiritual world "(Case 2004:29) där Needham fyller i att "The burials featuring this package, or a part of it, represent individuals entitled to exceptional burial because of their exceptional role as communicators with the Otherworld." (Needham 2007:44) Men, konstaterar Needham, även om
Beaker-folken, så förklarar det inte varför kulturen fortsatte att expandera. (a.a: 44) The Amesbury Archer hör till denna kategori av rika Beaker-gravar, där utrustningen tolkades tillhöra en tänkbar manlig schaman. [Fig 6: Beaker-grav]
Personligen tycker jag att handledsskyddet som signatur, och vilket även förekommer i stridsyxekul-turen utfört i ben, är svårt att förklara hos en kultur som förmodas ha infört den pastorala djurhåll-ningen. Men dessa ska alltså återfinnas hos pionjärerna, kanske scouter, som utforskade områden och återknöt till andra pionjärer enligt Stuart Needhams schema, se kapitel 6.1.Väl att märka är detta den manliga Beaker-gravens utrustning där dolken/stridsyxan i kvinnogravar är utbytt mot en pryl men i övrigt har liknande uppsättning. De två artefakterna är enligt min mening sannolikt sym-boliska, men snarare som ID-kort om härkomst än för att identifiera tänkbara schamaner.
Utan att ha täckning för utsagan, skulle jag vilja påstå att kvinnan generellt också hade ansvar för begravningsriten vilken, som vi har sett, strikt följer ett traditionellt mönster. Även detta är en symbolisk handling som vittnar om en berättelse om ett annat ursprung, även om individen är född på platsen för sin död. Som vi ska se (Beaker-ID: Form) får Beaker-kärlet här en särskild innebörd. 6. BEAKER-KULTURERNAS KONTEXT
6.1 Stuart Needhams socio-ekonomiska hypotes "the reinforcing circle"
Det finns, som framgått, åtskilliga förklaringar till Beaker-kulturernas synbarligen snabba expansion över Europa. De olika tolkningarna av Beaker-komplexets utbredning överensstämmer med de kul-turhistoriska och processuella arkeologiska skolorna med Kosinna, Childe och Renfrew som för-grundsfigurer. Stuart Needham, från den post-processuella skolan, tar ett steg tillbaka från de senaste årens försök att bortförklara de tydliga tecknen på mötet mellan "två olika ethos", som han uttrycker det i "Isotopic aliens: Beaker movement and cultural transmissions" i "From Stonehenge to the Baltic" (Needham 2007:41). Med hjälp av verktyget "the reinforcing circle" gör Stuart Needham en analys om den möjliga förklaringen till den "vandrande" Beakern och de kulturella överföringarna.
Stuart Needham menar att samtliga forskare inom området, och nämner särskilt D.L. Clarke (Clarke 1976), är överens om att Beaker-kulturernas spridning och expansion berodde på Beaker-folkens förmåga att skapa nätverk över fjärran belägna områden, vilket underlättade det långväga utbytet av gods&idéer. "The importance of the network was that it provided a ready mechanism for exchange, much of it conducted down-the-line." (Needham 2007:46) [Fig 6: Illustration R C]
Men det finns olika tolkningar på hur kulturutbytet har gått till. Needhem nämner de två välkända Beaker-gravplatserna 'the Amesbury Archer' från ca 2300 f Kr och samtida med 'the Boscome Bow-men', den senare med tre vuxna män samt en tonåring och tre barn där såväl gravgodset som isoto-per visar på vittberesta Beaker-isoto-personer. "The Amesbury Archer" spårades till en uppväxt i Alisoto-perna medan 'The Boscome Bowmen', vars grav kan vara omlagd och egentligen är äldre än Beaker-tid för de första metallerna, ska ha kommit från Wales. Detta ungefär samtidigt som de 'blå stenarna' an-lände till Stonehenge i mitten av 2000-talet f Kr. Av den anledningen har man även spekulerat kring Beaker-deltagande i flyttningen och uppställningen av de 'blå stenarna' i Stonehenge.
Emellertid går det inte att generalisera över vandringsmönster hos Beaker-folken från dessa två exceptionella Beaker-gravar, särskilt med hänsyn till att barnen i 'the Boscome Bowmen'-graven har lokal uppväxt, liksom två vuxna män i andra Beaker-gravar utgrävda i Stonehenge-området har det. Eftersom Stuart Needhams hypotes "the reinforcing circle" är den för mig mest klargörande för hur Beaker-kulturernas rörelser och kulturella överföring kan ha gått till, utgör den en förutsättning för den fortsatta diskussionen om Beaker-kontexter som form, arkitektur och landskap och besvarar möjligen utgångsfrågorna för min undersökning om Beaker-kulturernas ursprungs-ID.
6.1.2 Migrationsprocesserna
Stuart Needham fokuserar på de rörliga befolkningarna själva men betonar att det inte handlar om några svepande pan-europeiska enhetliga migrationprocesser utan om en serie lokala närmanden. Han delar upp mötet mellan den inhemska befolkningen, i England framför allt neolitiska kulturer representerade av Grooved Ware-keramiken (alltså den keramik från mellanneolitikum i England som föregår Beaker), och de anländande små grupperna från Beaker-kulturen i olika faser:
"It is imperative to consider the process of dissemination at any regional level as a series of
stages, namely: first awareness and contact, pioneering interaction sometimes involving settlement, consolidation of relations and/or settlement, changes in the character of the initial co-existent cultures and in the balance of their respective populations." (Needham
2007: 41)
Av detta följer att det tvärs regionerna inte finns någon generellt tillämpningsbar allmän fas. Var och en region sin egen Beaker-ackulturation. Men det finns, enligt Needham, få direkta bevis för en utspridd kamp om kultur-hegemoni genom våld. Likaså avskriver Needham 70-talets flum-Beaker, där dryckeskärl användes för att bjuda på alkohol eller andra beroendeframkallande hallucinogener (Burgess & Shennan 1976:312), som även Andrew Sherratt torgför i The Oxford Illustrated (1994:253).
Stuart Needham beaktar Niel Brodies modell för kulturellt ingifte (Brodie 1997, 2001 ur Needham 2007:41). Brodie menar att Beaker-kvinnor utgör vanguardet för de tidiga Beaker-kulturernas spridning. Genom ingifte med de inhemska kulturerna, tar hon med sig specialkunskaper som kera-mikhantverket liksom spånad (konsten att spinna tråd) och väving. Detta skulle förklara den stadiga och vidsträckta spridningen av den utpräglade Beaker-stilen utan att vare sig textilierna eller kera-miken i sig får långväga spridning. (Brodie 1997, 2001; Clarke 1976:471 ur Needham 2007:41)
Stuart Needham tror också på ackulturation genom ingifte, men i omvänd ordning. Han tror att den snabba spridningen berodde på att de inhemska kulturerna lokalt och regionalt önskade ta till sig det Beaker-kulturen hade att erbjuda i form av såväl livsstil och kulturellt gods (Needham 2007:43). Detta skedde i så fall lämpligen genom att t ex Grooved Ware-kvinnorna i England gifte in sig i Beaker-kulturerna liksom med möjliga "avhopp" dit av yngre män (a.a: 44). D v s ett läckage från Gooved Ware-kulturerna som insåg att den "nya" kulturen hade något väsentligt att erbjuda dem.
Väl att märka är det svårt att avgöra fertilitet eller möjliga barnamord från någondera sidan, med mer än att Beaker-kulturen levde vidare på Grooved Ware-kulturens bekostnad. Men av det synbara resultat av Beaker-integrationen vi har, tror Needham att åtminstone under pionjärfasen borde; "the forging of cross-cultural marriage alliances among the elite...be an obvious way of cementing
ties that allowed the respective groups to obtain something that the other had, or could offer." (a.a:
42).
En tidigare förklaring till Beakerns wanderlust har tillskrivits sökandet efter tillgångar på metall. Denna avskriver Needham (a.a:44) också med hänsyn tagen till ointresset för nya fyndplatser eller av metallernas utvinning vid kända tillgångar under den inledande fasen av Beakers ankomst. Istället menar Needham att resultatet av modellen "the reinforcing circle" åskådliggör hur Beaker-kulturerna lyckades sprida sin kultur över lång tid och samtidigt behålla sitt särskiljande uttryck. Återförstärkningen skulle ha gått till på följande sätt: Under pionjärfasen - som kan ha varit begränsad till tio-tolv generationer av distributionen att döma - ska varje fas av expansion ha inneburit utökad kontakt mellan grupperna in i en sfär av möjliga relationer för socialt- eller handelsutbyte. Dessa gällde inte bara samhällen i de just upptagna områdena, utan även de
intilliggande.
"This would lead to a new and contextually specific indigenous response, and whenever that response was positive, in the sense of the indigenes seeing some strong benefit in interacting with
the incomers, then it had the strong potential to draw onward some of the Beaker community".
(Needham 2007:42). [Se fig 7.] 6.1.3 Beaker-kulturernas geografiska spridning
Beaker-koloniernas förmåga att flytta fram fronten samtidigt som man återknyter bakåt, menar Stuart Needham, skulle ytterligare utöka den rumsliga räckvidden och fortsätta cykeln. Av allt att döma skulle en sådan process kunna förklara hur en kultur efter sinom tid lyckas få fotfäste över närmare en halv kontinent när få andra kulturer når regional betydelse. Men det förklarar även hur lapptäcket av spridda men befästa Beaker-kulturer kan ha uppstått. Needham betonar att "båg-rörelsen" är knappt mätbar mellan 1) "Extended spatial range", 2) "New cross-cultural contact oppurtunities in areas beyond", 3) "Indigenous response" med valen mellan "interest in exploiting/-interacting with Beaker groups" eller "disinterest/rejection" med konsekvensen "little or no Beaker implantation", samt 4) "Beaker culture drawn onward and consolidated locally".
Den avgörande nivån för Beaker-kulturernas spridning är "Indigenous response", invånarnas gen-svar i den återförstärkande cykeln. Det är redan etablerade kulturers gengen-svar och intresse för vad Beaker-folken kunde erbjuda som förklarar huruvida ett frö av Beaker-kulturen kunde planteras. Frånvaron av Beaker-material i vissa områden, såsom Paris-bäckenet, kan tyda på att intresse och således gensvar saknades för Beaker-kulturen i den redan starka kulturen runt Paris.
När Beaker-gruppen en gång var accepterad hade det blivit svårt att göra sig av med dem i kom-mande generationer. Men eftersom de behållit sina kultur-uttryck genom generationerna måste de, menar Needham, ha fortsatt att erbjuda den lokala kulturen en betydelsefull tjänst: "Beaker people
might quickly have developed a sense of rightful place in the territory, especially as they began to mark their ancestral presence there." (a.a: 42) Needham håller för troligt att en sådan service var
hanteringen av metaller, dess produkter, snarare än exploateringen av råvaran: "Metal objects
can-not have failed to have made a big impression on societies that had never seen them before...This helps explain the advance to Atlantic France and the British Isles, parts of northern France and perhaps the Low Countries." Liksom möjligen även norra Iberiska halvön, vars befolkningar inte
hörde till de tidiga användarna av metaller (a.a: 42).
Medan det växande nätverket av Beaker-kulturer kunde handla med metall-produkter, behöll de sannolikt kunskapen om metallurgin som en professionell hemlighet. Nätverket förstärktes hela tid-en bakåt i dtid-en "återförstärkande cykeln", där man åtminstone i pionjär-fastid-en haft kort tid på sig att "mutera" med den inhemska befolkningen och istället strävat efter att behålla sin kulturella identitet i egenskap av minoritet. Denna särskiljande identitet har sedan kunnat användas för det långaväga ekonomiska utbytet inom nätverket, och har enligt Needham varit en god anledning att behålla den. Vid tiden för Beakers vandring över Kanalen till de brittiska öarna, utgjorde enligt Needham, av-knoppning till nya terränger Beakerns kulturella uppsättning och mentalitet; ursprungsmyter och muntlig tradition skulle övertyga dem om att detta var den naturliga ordningen, sättet att leva livet (a.a. 44).
På de brittiska öarna syns även de regionala skillnaderna hos Beaker-kulturernas efterlämnade ut-tryck för identitet. Medan det inte finns en enda grav på Irland med den i Beaker-komplexet etable-rade "the Beaker grave package", innehållande kärl, kopparkniv/dolk, handledsskydd i sten och pilspetsar i flinta, finns över tvåtusen sådana i Britannien. Däremot är den tidigaste metallurgin på Irland tydligen förknippad med Beaker-material (O´Brien 2004 ur Needham 2007:45) liksom artefakter med Beaker-stil.
6.1.4 Svaren "den återförstärkande cirkeln" ger
Stuart Needham har därmed i stort sätt besvarat mina utgångsfrågor för den här undersökningen. D v s 1) hur den nya kulturen "tar plats/får plats" vad valet av Beakers gravplatser säger i framför allt Storbritannien och vad motivet kan vara till denna identifiering och signatur i gravdepåer som sträcker sig över lång tid, 2) hur signaturerna i gravmaterialet kan ge en antydan till Beaker-folkens snabba spridning och processen mot kulturell hegemoni genom att "erbjuda" nya kunskaper, samt varför ett särskiljande Beaker-ID i detta hänseende var nödvändigt. Den tredje frågan berör att "bättra på" monument och ta över historieskrivningen i rummet.
För att börja från slutet, menar Needham att en särskiljande identitet kan ha visat sig ha konkur-rensfördelar i det allt vidare nätverket, där såväl kunskaperna om metallurgi som produkten kom att förknippas med Beaker-identitet. Kunskaperna bevarades troligen som en professionell hemlighet och traderades kanske på sin höjd till Beaker-släkten i när och fjärran. Produkten av metallen, så-som till en början smycken i koppar och sedemera dolkar och knivar i brons, kunde sedan handlas och spridas genom det vidgande nätverket.
Detta handels- och idéutbyte genom nätverket, kan förklara behovet av särskiljande identitet, ett slags varumärke i våra nutida termer. Kvinnorna utgjorde troligen varpen i denna väv av nätverk, och stod för såväl djurhushållning som odling av diverse slag, där enligt Brodie och Clarke (Brodie 1997,2001, Clarke 1976 ur Needham 2007:41) hennes kunskaper i konstfärdiga hantverk som kera-mik, spånad (konsten att spinna garn) och vävning gjorde henne till en eftertraktad "bytesvara". Needham vänder på perspektivet, och tror att kvinnorna i de inhemska kulturerna snarare valde att gifta in sig i de nya eliterna, vilket genom t ex nya släktband kan förklara både den snabba och fredliga processen till Beakers kulturella hegemoni.
Detta motsvarar också momenten "tar plats" och "erbjuder" enligt analysverktyget "incubation" som ett tillvägagångssätt att nå kulturell hegemoni. Beaker-kulturen "erbjuder" något så till vida att den gamla kulturen får tillgång till nya eftertraktade metallföremål genom ett omfångsrikt kontaktnät, vilket troligen "erbjuder" fler attraktioner såsom dragdjur och hästar. Det estetiska uttrycket får en ny betydelse i keramiken, och det ligger nära tillhands att även spunnen och vävd ull från den nya hushållningen med får blivit en attraktiv tillgång som framför allt kunde bäras av och identifiera Beaker-medlemmar.
Om det är kvinnorna som haft det rituella ansvaret för begravningar, kan det även förklara det ut-hålliga och särskiljande "the Beaker grave package" som återfinns i över tvåtusen gravar i England, Skottland och Wales och ingen på Irland. Kanske var detta ett viktigt inslag i Beakers ackulturation hos den inhemska befolkningen som hade mycket starka etablerade kulturer när det gällde gravskick och rit uttryckta i såväl långhögar som monument och kultplatser som Avebury, the Sanctuary, Sil-bury Hill, Woodhenge, Durrington Walls och Stonehenge. Needhams förslag till tolkning av sprid-ningen genom den återförstärkande cykeln, förklarar däremot inte varför Beaker-gravarna i England är placerade långt bortom rituella center. Andrew Sherratt i Prehistoric Europe förtydligar;
"as if these were reflections of incompatible systems of belief and social practice. Only the
later forms of Bell-Beaker occur at such ceremonial sites, and indeed were associated with
the elaboration and refurbishment of Stonehenge around 2000 BC as a stone circle rather than an earth and timber monument" (Sherratt 1994: 254) (min kurs.).
Beaker-anknytna förändringar gjordes också i Avebury och West Kennet långhög där Beaker-före-trädare anses ha stängt igen monumentet för fortsatt gravsättning. Det visar också hur Beaker-kultur enligt "incubation" i sinom tid "tar plats" och "bättrar på" historien för att nå kulturell hegemoni.
6.2 Form, arkitektur och landskap 6.2.1. Bakgrund
Förflyttning kräver rörlighet - mobilitet. Den eventuella ackumulerade rikedomen bör man, i likhet med nomadiserande folk, enkelt kunna ta med sig och gärna forma efter behov och funktion. Om "the Beaker grave package" av deponerade gravgåvor överensstämmer med den levande Beaker-mannens utrustning, visade dolken i metall och guld-spännen en hel uppsättning tillgångar.
Hos Beaker-kulturerna kan tillgångarna främst ha bestått i en fusion av kunskap, utövande praktik och vad vi idag skulle ha kallat social kompetens. Exempel är kunskaper i metallurgi och framställ-ning av inledframställ-ningsvis framför allt dekorativa metallföremål som smycken, vilka var lätta att bära, avyttra och kunde ha en identifierande funktion. En annan är djurhållning med herdepastoralism, där djuren kan ha förflyttats av några få personer långa sträckor och ullen ha tagits till vara för vävning av textiler för kläder. Dessa ska dessutom ha varit infärgade. (Sherratt 1994:253) I förlängningen av resonemanget om Beaker-kärlet och dess dekor som Beaker-kulturens ID (se Beaker-ID: Keramik), bör även kläderna ha kunnat fungerat som "folkdräkt". Jmf samerna där ornament och krage vittnar om varifrån samen stammar med vilket civilstånd, liksom tillämpbart i den ursprungliga folkdräkt-ens användning. En i alla händelser färgsprakande, "originell" och identifierande kontrast till neo-litikums läder och skinn (a.a:253). Ursprungs-ID ger troligen även bäraren visst självmedvetande.
Möjligen kunde det synliga resultatet av förvandlingar också antyda kunskaper om andra metamor-foser, såsom kremeringar. Sådana finns i England från senare delen av 2000-talet, där Beaker-gravar alltjämt kan identifieras genom Beaker-kärlet som nu av allt att döma (det sägs inte direkt i mina källor) får en ny funktion som behållare för askan. I askan finns också metallföremål.
Bärnsten var ofta förekommande och ska enligt gravfynd (Burenhult 1999, Barrett 1994), om inte strödda över de döda, så ha burits som dräktornament och återkommer i England både som pärlor och halsband. Bärnsten kan ha betraktats som en magisk substans, med limiminal härkomst ur vatten (J Goldhahn muntligen), snarlik den undergörande honungen och bivaxet i färg (C Fagerström 2007:8) och med förmågan att alstra statisk elektricitet!
Sådan uppstod om man gnuggande bärnsten med en bit fårskinnspäls, enligt Thales från Miletus ca 625 - 545 f Kr (Stephen M. Tomecek 2003:8). Thales trodde allt stammade ur vatten, var astrono-miskt kunnig och förutsade solförmörkelser. Om vi ser till de möjligheter till kalendarisk uträkning som Stonehenge placering av såväl enskilda stenar som riktlinjer och de s k Aubrey-hålen innebar, har Beaker-kulturerna endera mött en lokal befolkning med kalendariska kunskaper, eller så kan även detta ha varit en kunskap Beaker-kulturerna utövade. Men kan med fördel orientera sig över stora områden land och vatten efter stjärnorna, liksom i tiden med hjälp av månen. (a.a:4)
Enligt Stuart Needhams hypotes, se ID: "the reinforcing circle", talar mycket för att Beaker-kulturen kunde spridas snabbt genom förflyttning av mindre grupper. Dessa sökte inledningsvis sitt uppehälle genom utbyte med den inhemska befolkningen. Beaker-grupperna ska, enligt varierade källor (Sherratt 1994, Burenhult 1999), ha fört med sig oxdragna, hjulförsedda vagnar, hushållsdjur såsom får och getter samt någon enstaka häst - åtminstone till Spanien (varifrån man ett tag trodde var Beaker-kulturen stammade), och England. I så fall ett cirkus-nummer i den högre skolan till Beakers förmån! Endast Andrew Sherratt - utöver Gimbutas militära invasionsteori - nämner hästar i västra och Central-Europa vid denna tid.(Sherratt 1994:253)
Vi vet inte varifrån folken som representerar stridsyxe-, snörkeramik-, enkelgrav- och klockbägar-kulturerna kommer, även om såväl gravskick, rituell tradition som artefakter talar för ett gemensamt ursprung. Eller en snabbt överförd kunskap som befintliga befolkningar plockade upp och förde
vi-dare genom generationerna. Eftersom det arkeologiska fyndmaterialet med gravskick, gravgåvor med "the Beaker grave package" samt avläsbar kroppslig status hos den avlidne talar för en fredlig överföring under minst femhundra år, måste det ha funnits omfattande fördelar i kulturerna som ny-byggarna förde med sig.
Till dessa räknar Andrew Sherratt alkoholen och hästen (a.a:253), vilka båda bör ha varit attraktiva bytesvaror. Biodling som kunskap och hantverk, ur vars produkter honung och bivax användningsområdena var omfattande, inte minst för tillverkning av mjöd liksom gjutning av me-tallföremål, räcker långt för att skapa bestående band mellan befolkningar. Precis som med grav-godset "the Beaker grave package", kan alltså utstyrseln och utrustningen ha kunnat identifiera den levande Beakern, kanske som förmedlaren av synliga förändringar eller, med andra ord, en i vissa fall - inte alltid!- väl för förvandlingsnummer utrustad magiker och schaman. Det är som magiker och schaman pojkboks-romantiska arkeologer traditionellt återger idealet den manlige Beakern. 6.2.2 Form
Form följer funktion är en devis som myntades under 1900-talets industriella utveckling av design-och formgivning. Modernitetens genombrott påminner i mångt design-och mycket om rörligheten under Beaker-perioden under 2000-talet f Kr. Alternativt läser vi in det vi känner igen. Med referens till min tolkning av vad den tidiga Beaker-keramiken står för som identitetsskapande artefakt, se Bea-ker-ID: Keramiken, skriver arkitekten Stefan Alenius i katalogen till Arkitekturmuseets utställning "Rummet på rymmen":
"Någonting har form och formens värde ligger i dess förmåga att rymma komplexitet...Ju mer av ordning eller mönster som hjärnan hittar i en form, desto större logiskt djup eller tolkningsdjup - har företeelsen...Och hjärnans "mönstersökande" verkar på alla nivåer... Hjärnan sätter din kropp i växande samband med den aktuella yttervärlden med minnet och din planerande fantasi som klister. Ju djupare den yttre formen förmår inspirera den "var/vad"-frågande spiralen att dyka ned i din minnesreservoir och där med fantasin hämta upp bilder som passar formen, desto mer av mening väcks ur företeelsen...
En komplex företeelse som "syns" i enkel form...den är något åtråvärt för oss. Där får nämligen hjärnan hålla på med vad den vill - hitta mönster, sätta oss i meningsfull relation till omvärlden... förstå den. Att en enkel form kan hålla stort tolkningsdjup är resultatet av en gestaltningsprocess...
I en process där arbete läggs ned "klarnar" formen under arbetets gång genom att det onödiga "tas bort". Men när den är färdig innehåller formen likväl associativa kopplingar till alla moment som ingått i arbetet. Och vad som händer när vi möter denna form är att vi inspireras att plocka fram och "klä på" momenten igen. Nedlagda mönster dyker upp igen. Formen är associativ." (Alenius 1998:X)
Jag tror denna text klargör innebörden av form, varför vi med Mats P Malmers ord uppfattar strids-yxe-gravens keramik som "vacker". Den har flera lager av innebörder och tilltalar vår ordnande och mönstersökande hjärna med en form vi känner igen, vi "minns". Våra hjärnor har inte förändrats avsevärt sedan Beaker-kulturernas tid. Resonemanget spiller även över på arkitektur och landskap, vilka även kan användas för kommunikation och identifiering genom tid och rum.
6.2.3 Beaker-ID: Keramiken
Den gemensamma nämnaren för stridsyxe-, snörkeramiska, enkelgravs- och klockbägar-kulturerna är keramiken. Om det övriga gravgodset kan variera något mellan de olika regionerna och de lokala kulturella förutsättningarna, finns alltid ett keramik-kärl som gravdeposition. Dess form och dekor varierar lokalt och över tiden, men finns med som standard bland gravgåvorna mellan 2 800 och ca 2 000 f Kr. Keramiken har gett hela Beaker-fenomenet dess namn och det kan finnas skäl att
när-mare granska keramiken i dess egenskap av symbol för identifiering; beaker-kulturens ID.
Keramik-kärlen kan med min tolkning ha haft en identifierande innebörd för Beaker-kulturen i flera bemärkelser. Det kan vara så att keramikens framställning, form, dekor, användning samt placering har haft en överenskommen innebörd för Beaker-folken. Om dess närvaro i gravgodset för stridsyxekulturen, som anses tillhöra tiden 2 700- 2 300 f Kr skriver Mats P. Malmer att SYK-kulturen "kan sägas vara vår mest typiska kultur, inte bara under stenåldern utan under hela Sveriges forntid...SYK upptäcktes först som ett karakteristiskt gravskick, och gravmaterialet ger fortfarande de rikaste upplysningarna."(Malmer 1999: 360-363)
I stridsyxekulturens gravmaterial i Norden förekommer för SYK karakteristiska lerkärl i både mans-och kvinnogravar:
"De är låga och nästan halvklotformade, tunnväggiga och dekorerade med intryck av ett
snöre eller ett tandat, kamliknande benföremål, en kamstämpel...I en ung kvinnas grav fann man två mycket vackra lerkärl och en kamstämpel som bevisligen använts för att dekorera just dessa båda kärl... detta är ett av de få säkra bevisen att lerkärlstillverkning under forntiden var kvinnoarbete. Lerkärlen står normalt vid den dödas fötter, men mycket vackra kärl står ibland vid huvudet, den förnämsta platsen."(a.a.)
Till skillnad mot den i Skandinavien i tid närliggande trattbägarkulturen, har SYK en enda form för keramiken och som är tillverkad i en annorlunda teknik än trattbägarna. Den i manliga SYK-gravar symboliska "stridsyxan", förvandlas till dolk i den senare deponeringen "the Beaker grave package".
I artikeln "The Bell Beaker Phenomenon and its Successors, 2800-1800 BC" beskriver Andrew Sherratt klockbägar-fenomenet: "As with the Corded Ware pottery of the Northern Europe, the
de-corated handleless drinking-cups known as Bell-Beakers stand pars pro toto for a whole new way of life in the areas where they appeared, from Scotland to Sicily." (Sherratt 1994:250) Längs med
Atlant-kusten dök från 2 800 f Kr ett gemensamt paket av artefakter upp bestående av först och främst klockbägarna i keramik, individuell gravsättning i runda högar samt gravgåvor med vapen, små stenar och metallföremål:
"These Bell-Beaker tumuli often formed the nuclei for continuing clusters of such barrow-burials in succeeding centuries... Rather than representing a coherent migration of a distinctive people, the Bell Beaker phenomenon is better seen as ... part of the breakdown of traditional social structures and the emergence of more mobile ways of life that began in northern Europe after 3000 BC." (Sherratt 1994:251)
Andrew Sheratt fortsätter att beskriva Beaker-keramiken med en betoning på dryckeskärl, alltså dess funktion snarare än form. Med säkerhet vet man att Beaker-kärl innehållit fermenterade dryc-ker (a.a: 253); pollen-analyser visar någonting liknande mjöd smaksatt med örter och vilda frukter i botten på beaker-kärl. Honung har även hittats i Beaker-kärl i England (Burl 2000). Den upp-och-nedvända klockformen med inristad dekoration i horisontella band över kärlkroppen hade, enligt Sherratt, till en början en 'internationell' framtoning av hög och slank form dekorerad med band av likartad utformning från mynnig till fot. Med tiden får formen lokala variationer med bredare fält av textilliknande ornament över en kortare, mer bredmagad kontur. Andrew Sheratt gör reflektionen att de senare Beaker-kärlens band kan symbolisera 'bälte', på grekiska zone, där grekiska elit-krigare kallas evzones, "the well belted ones" att jämföra med dagens 'svart bälte' i kampsporter. Dekorativa bältes-ringar och v-perforerade knappar av ben som ingått i gravgodset, liksom dolkar av metall och hårclips/örhängen av guld, tolkas också som uttryck för den i färgstarkt klädde Beaker-mannen vil-ken lanserade en ny, rörlig individualitet som slog an likt en prärie-brand i Europa. (a.a:251)
Efter Andrew Sherratts manliga genustolkning av Beaker-keramikens funktion, kan en alternativ genustolkning tillföra perspektiv. Mats P. Malmer nämner stridsyxekvinnan vars gravgåvor bl a be-stod av "vackra lerkärl" samt bilagda stämplar vilka använts för att tillverka de deponerade kärlen som ett av få bevis för att kvinnor arbetade med keramik. (Malmer 1999: 360-363) Låt oss anta att detta gällde generellt åtminstone under Beaker-epoken, och att kvinnorna även skötte begravningsritualen - även om det senare inte är nödvändigt för resonemanget. Vi har sett att gravskicket och gravgåvorna följer ett strikt mönster hos Beaker-kulturerna, vilket bibehålls genom århundradena, alltså inte bara i första Beaker-fasen enligt Needham. Kan Beaker-kärlen utöver att vara signatur för en kultur även uttrycka härkomst både bokstavligen och i överförd bemärkelse?
Det är möjligt att Beaker-begravningen är en slags slutgiltig upptagning i en kultur som Malmer menar ger intryck av "en aristokratisk gemenskap" (Malmer: a.a). Av det skälet kunde det vara viktigt att den avlidne inför de efterlevande och/eller anfäderna får ett materiellt bevis för att vara accepterad och upptagen i en avgränsad elit. Som sådan kan det vara viktigt att symbolisera här-komst i en för övrigt knappt utmärkt grav, dock troligen i Norden placerad längs en färdled. Just det viktiga ursprunget kan Beaker-kärlet i sig självt symbolisera.
Från utgrävningen av dubbelgraven i Bedinge, Skåne, från yngre stridsyxetid finns en illustration i Arkeologi i Norden 1:361 som en talande illustration till ursprungssymboliken. De rundbukiga Beaker-kärlen är placerade vid de dödas fötter, vilka båda ligger i fosterställning i öst-västlig rikt-ning med ansiktena vända mot söder. Åtminstone ett av Beaker-kärlen verkar vara dekorerad på insidan med en indelning i fyra sektioner och är placerad efter kardinal-strecken. I detta fall har vi "ursprunget" vid fötterna, placerad som en kompass med de döda i fosterställning som inför en tänkt pånyttfödelse. En genomförd rörlighet i dubbel bemärkelse. Oavsett var den avlidne begravs har denne urspunget med sig, och kan återfödas/återsuppstå till sitt ursprung. Själva Beaker-kärlet var med denna tolkning en urspungsberättelse i sig. [Fig 5: Bedinge-grav]
Låt oss vidare säga att kärlet symboliserar kvinnan, alltså modern, personen den döde är sprungen ur. I stället för de tidigare megalit-gravarna och långhögarna med östlig-västlig placering, där den döde återgår till en väntan i moder jord, har Beaker-kulturerna sin "moder jord" med sig. Dekoren är i sin ursprungliga form säkerligen en identifikation av ursprung, familj, klan; typ kilt och Färö-kvinnornas stick-mönster. Det kan även vara en klan-moder som tillverkar eller överser tillverkningen av såväl hushålls- som begravningskärl. Ur detta synnerligen personliga kärl kan grav-mjöden ha druckits till den avlidnes minne, precis som man gjorde på Kreta under minoerna och alltjämt gör i t ex Ryssland. Minoerna hade ett kärl liknande ett horn med hål i spetsen där den ävenledes förekommande mjöden alltså kunde "delas" av den avlidne. Även detta "ymnighetshorn" är en träffande symbolik i ett agrart samhälle. Med kremeringarna får Beaker-kärlet ytterligare en dimension som gravurna för aska.
Richard Bradley utvecklar i The Prehistory of Britain and Ireland symbolik och innebörd av Beaker-keramiken ytterligare (Bradley 2007:150-151). Keramiken återfinns i Beaker-kulturernas bosätt-ningar i Britannien, vanligare än på Irland, och utgör där den dominerande, om inte den enda, kera-mik-formen. (Bradley, a.a.) Det finns ibland hela uppsättningar, där Alex Gibson (Gibson 1982 ur Bradley 2007:150) från utgrävningar visar hur keramiken varierar både i form och utförande, där hushållskeramiken är mer robust än den som återfinns i gravar, "suggesting that certain vessels
we-re meant to withstand normal wear and tear whilst others might be finely finished but wewe-re used only once" (Boast 1995 ur Bradley 2007:150). Bosättnings-platserna verkar ofta ha varit kortvariga
men innehåller samma blandning av gropar, kökkenmöddingar och runda eller ovala hus som van-ligen associeras till Peterborough Ware- och Grooved Ware-keramik: "There does not appear to
have been a separate type of 'Beaker' house" (a.a:150)
I södra England finns, enligt Bradley, i brist på hus några av de bäst bevarade tecknen på odling och Beaker-lämningar förseglade i dalgångarna genom kullarnas nedspolade och eroderade material.
Vid kanten av Fenland nära Peterbourough, har man funnit Beaker-keramik tillsammans med en grupp stolphål (F. Pryor, pers anmärk) ur Bradley 2007:150. "Some may mark the positions of
settlement sites, and there seem to be fence lines suggesting the existence of small plots or fields. This is especially interesting in view of Pryor´s suggestion that important land divisions were marked by the deposition of Beaker artefacts in pits" (Pryor 2001:70-2 ur Bradley:a.a.) [Se fig 11]
Jag tolkar detta som att deponerad Beaker-keramik och artefakter kan ha använts för att markera viktiga fastighetsgränser vid bosättningar och odlingstomter. Detta förstår jag som ett argument för att Beaker-keramik och artefakter konkret har använts för igenkänning, ID, och en slags funktionell signatur för gränsdragning och anknytning till jorden där man nu vistas. Men om dessa, och i syn-nerhet keramiken - den av mig hävdade symbolen för ursprunget - är deponerade, alltså nedgrävda i gropar, visar det även i likhet med de för eftervärlden knappt markerade individuella gravarna, att 1) deponeringen var markerad med organiskt material och/eller att endast de insatta visste var de låg 2) möjligen att artefakterna i sig syftade till att skapa en identifiering med och ursprungsanknytning till marken där Beaker-hushållet nu vistas för bosättning, djurhushållning och viss odling.
6.2.5 Arkitektur
Definitionen för arkitektur sammanfattas i svenska lexikon som "byggnadskonst" och omfattar enl NE "allt mänskligt byggande". Som NE; arkitektur formulerar det: "Arkitekturen förenar
oåtskilj-bart en praktisk, konstruktiv och funktionell sida med en estetisk, harmonisk och symbolisk. Utöver den grundläggande uppgiften att ge skydd och värn hör till arkitekturens värden också att skapa rumslig orientering och ordning, att ge identitet och minnesrikedom åt platser och att förmedla
erfarenheter och ideal." (min kurs) (Mårtelius 1989:544) Det visar sig alltså finnas många samband mellan form och arkitektur och hur de kan användas av människan för att skapa rumslig orientering och ordning, skapa och ge identitet och minne både åt platsen. Människans handlingar och påverkan av landskap och genom arkitektur kan bidra till att styra tanke och handling, på ett liknande sätt som språket. Anthony Giddens struktureringsteori skulle kunna vara tillämpbar i ett utvecklat arbete om arkitekturens och landskapets betydelse under det sena neolitikum:
Strukturering är social praktik i tid och rum: hur vi genom våra handlingar skapar strukturer, såväl materiella som sociala som kognitiva och hur strukturerna återverkar på oss och framkallar nya handlingar. Det är växelverkan mellan handling och struktur, mellan tanke och material, som
ligger till grund för arkeologernas användning av teorin. (Olsen 2003:179)
Monument och kultbyggnader utgör arkeologins tillgångar inom arkitektur, där "monument" enligt Oxford English Dictionary definieras: 'Anything that by its survival commemorates a person, action, period or event'. Colin Renfrew skriver i den vetenskapliga mönstringen "Science and Stonehenge":
"Monuments are, amongst other things, mnemonics, aids to memory." (Cunliffe&Renfrew 1997:9)
"En viktig egenskap hos kultbyggnader blev beständigheten, och i olika antika kulturer översattes former som ursprungligen utförts i lera eller trä till huggen natursten", fortsätter Johan Mårtelius i
NE (Mårtelius 1989:544). Det gäller såväl gravtemplen i Egypten som Stonehenge i södra England, vilken som 'henge' med vall och dike påbörjades 3000 f Kr enl C14-dateringar. De 56 sk Aubrey-hålen innanför diket (vallen ligger, till skillnad från övriga henges, på utsidan om diket), belägna på 4,5-4,8 m från varandras center, bildar en cirkel med 87 m i diameter. Vad dessa hål ursprungligen använts till är svårt att entydigt säga, men med ledning av kontexten och i analogi med överiga neolitiska monument i området, tror man att de användes för uppställning av timmerstockar (Cun-liffe&Renfrew 1997:22-23). Förvandlingen från henge som omger anläggningar i trä till cirklar i sten påbörjades ca 2 550 f Kr. Trästockarna i Aubrey-hålen hade då tagits bort eller brunnit ned (a.a:23). Redan den ursprungliga hengen markerade den nord-östra riktningen med en öppning. Stonehenge omgestaltning med början i de blå stenarnas uppställning tillskrivs Beaker-kulturerna. Till skillnad mot pyramiderna i Egypten, var soltemplet i södra England cirkelformat. Ändå finns
flera likheter med de geometriskt formade gravtempeln i Egypten. Dessa var i begynnelsen uthugg-na ur berg eller uppbyggda av kalksten, symboliskt formade som "ur-kullen" som en gång höjt sig ur de eviga vattnen och från vars topp i enlighet med solkulten, solens ljus spred sig över världen förklarar NE; pyramider. (Reimers 1994: 362) Egyptens säsonger skiftade inte med ljuset, som i södra England, vars senneolitiska agrara ekonomi i allt högre grad blev beroende av att kunna be-räkna säsongernas skiftande tillgång på sol. Men övergången från trä till sten var ungefär samtida med pyramiderna, där Stonehenge första konstruktionen i sten är daterad till 2 550 f Kr och pyra-mider i kalksten började uppföras under Gamla riket mellan 2665-2155 f Kr (a.a.).
De första stenarna i Stonehenge utgörs av såväl lokala sarsen-stenar som de s k blå stenarna (Julian Richards 2005). Dessa stenar är med visshet hämtade från Preseli Hills i Wales 240 km bort, och placerades i cirkelform troligen efter tidigare träpålares placering. De blå stenarna togs senare bort, osäkert när, för att ersättas av de betydligt större sarsen-stenarna av lokal härkomst som fortfarande står kvar. De ursprungligen 30 sarsen-stenarna bildar en cirkelformad kollonad med precisionsut-formade överstycken i monumentets mitt. Innanför denna placerades en hästskoform med sarsen-stenar i par med överstycken, vars längsgående axel går ens med sommarsolsståndet. De blå sten-arna sattes senare tillbaka, men placerades nu dels som en cirkel innanför och kopia av sarsen-cirkeln, dels innanför och som kopia av hästskoformen av sarsen-stenar. Summa fanns vid monu-mentets slutkonstruktion mellan 2 280-1 930 f Kr två koncentriska cirklar och två hästskoformer i sten med riktlinje nordost-sydväst. Riktlinjen ligger ens med solens uppgång vid midsommar omkring den 21 juni och solens nedgång vid midvintersolståndet runt den 21 december. [Fig. 9 Stonehenge' stenuppställning]
Den öppna cirkelformen lämpar sig utmärkt för studium av himlafenomenen, ett slags observato-rium vars många geometriska förhållanden för kalendarisk uträkning och astronomiska observatio-ner är betydligt fler än som kan anses tillfälliga. De 56 sk Aubrey-hålen, som upptäcktes av James Aubrey på 1600-talet, ligger strax innanför henge-vallen och kan användas bl a för uträkning av sol-förmörkelser. Ur denna cirkel kommer de markerade s k stations-stenarna, vilka bildar en perfekt rektangel med vars geometeri såväl Stonehenge riktlinje som sol- och månuppgångar kan uträknas. Liksom förmodligen den s k Metoniska cykeln, vilken under en cykel på 19 år koordinerar det tro-piska solårets 365 dagar med det synodiska månårets 354 dagar. Den Metoniska cykeln löser detta genom att sätta in en extra månad vart tredje år under 19 års-cykeln. [Fig 10 Stonehenge geometri]
Byggnadsverkets geometriska korrelation till astronomiska beräkningar ger Stonehenge en extra dimension som central- och kultplats under sammanlagt 1 400 år och övergången från neolitikum till bronsåldern. Den henge som började med en vall och dike runt 3000 f Kr, där diket till skillnad mot andra henges ligger på utsidan, förseddes med timmerkonstruktioner mellan 2900-2600 f Kr. Från denna period har man funnit mer än 50 depåer med kremerade människoben i dike och vall samt i de övre delarna i några av Aubrey-hålen, där själva kremeringarna föreslås ha ägt rum i när-heten. Kremeringen som begravningsrit börjar tillämpas i England samtidigt med Beaker-kulturen, vars företrädare tros ha hämtat hem och bearbetat de blå stenarna i Stonehenge första stenfas. (Julian Richards 2005)
6.2.6. Beaker-ID: Arkitektur
Till Beaker-kulturernas kontext hör arkitektur och rumsuppfattning, såsom vi kan försöka läsa dem ur det arkeologiska materialet. Det är framför allt gravskicket, gravgåvor samt efterlämnad keramik och andra artefakter som avgränsat deras kultur och givit dem identitet in i vår tid. D v s givit oss idag, drygt 4500 år senare, möjligheten att försöka läsa och återberätta deras kultur.
Däremot har vi mycket få rester, om några, av Beaker-kulturernas bosättningar. Möjligen levde de åtminstone inledningsvis i lätt flyttbara konstruktioner såsom mongoliska jurtas. Tanken ledder till Ian Hodder och huset som symbol för domesticeringen: "huset" står för det "tama" medan naturen
står för det "vilda". Men huset representerar inte bara övergången från ett liv som jägare och samlare till bofast, från det ostrukturerade vilda till det ordnade tama, utan även i form av en "domesti-cering" av den mänskliga tanken. "Detta skedde [före och under införandet av jordbruk] genom att
det skapades en opposition mellan det "vilda" och det "till hemmet hörande" (Olsen 1997:140).
Beaker-kulturen beslår oss således med ett osäkert kort om sin "domesticering" som kanske, eller faktiskt, bidrar till vår sentida fascination för den. Men om gravskicket med individuella gravar är vägledande, kan även bostaden ha varit av en mindre enfamiljstyp. Alternativt tog man över redan befintliga bosättningar. Det finns få bosättningar överhuvudtaget som med visshet kan knytas till Beaker-kulturerna. I Britannien tror man sig dock ha funnit ett fåtal bosättingar som kan associeras med Beaker genom keramiken. Fig 10, hämtad ur "The Prehistory of Britain and Ireland" (Bradley 2007:151), visar områdena Sutton Hoo (East Anglia), Snail Down (Wessex) och Belle Tout (syd-östra England). Lämningar efter bosättningar utgörs huvudsakligen av cirkelformade stolphål runt en eldstad intill mindre, vad man uppfattar som odlingsfält omgivna av vall eller diken. [Fig 11: bosättningar]
Om man har tagit över befintliga boningar, kanske förfarandet även tillämpas på Beaker-kulturens nya seder för gravskicket i södra England. Man "tar plats" allt närmare rituella centra med grav-sättning i befintliga monument och tar stöd av redan resta stenar (se vidare Beaker-ID: Landskap). Beaker-bostadens cirkelform, som den tolkats av fåtaliga rester, går igen i monumentet Stonehenge, vars stensättning knyts till Beaker-kulturerna. Och det är den rumsuppfattning vi möjligen kan tillskriva Beaker-folken i södra England, även om området runt Stonehenge är fullt med tidigare kultplatser med cirkelrund utformning. Dock finns det ingenting som säger att den anlända kulturen skulle ha infört en annan ordning och syn på rummet. Den runda bostadsformen återfinns för övrigt i Britannien långt in i romersk järnålder.
"En rumsuppfattning är en föreställning om hur världen är organiserad", skriver arkitekten
Tho-mas Hellquist i "Rummet på rymmen".(Hellquist 1998) Rummet är "en materialisering - en
tolk-ning av en bestämd rumsuppfatttolk-ning där rum och rumsuppfatttolk-ning påverkar varandra ömsesidigt".
Det öppna, cirkulära stenmonumentet Stonehenge, står kvar som ett emblem för en svunnen kultur och dess rumsuppfattning, en karta över det då kända kosmos i tid och rum som uppenbarligen till-talar även dagens människor. Det är måhända en form vi känner igen, omsluter en berättelse om
vårt ursprung som vi vill höra om och om igen. Monumentet är placerat så att det gav översikt över
landskapet och med högt i tak, där himlakropparnas rörelser kunde följas. Dessa kunde beräknas och kalendariskt dela upp året efter dagjämningar och midsommar- och midvintersolstånden.
Efter att ha fungerat som kultplats med palissader och cirklar i timmer på sin nuvarande plats, ska man runt mitten av 2000-talet ha påbörjat en förändring mot stensättning av monumentet. De s k blå stenarna ska ha hämtats från Preseli Hills i Wales 240 km bort, något forskarna numera är överens om. Enligt Richard Bradley (Bradley 2000) och John C. Barrett (Barrett 1994), kräver de blå stenarna en avancerad ingenjörskonst, inte bara för brytning, transport och montering på plats. Operationen förutsätter också en framstående kommunikation och social organisation med logistik av arbetsinsatserna. Stenarnas ursprung och placering, menar Bradley, återger också en berättelse, a
narrative, där ursprungshistorien återskapas genom återkommande ritualer (Barrett 1994).
Monumentets berättelse kan tolkas som en karta över sin egen och troligen av konstruktörernas härkomst, men där monumentet också skapar kulturen genom sin användning. Detta gäller även om de ursprungligen 80 blå stenarna är nedmonterade från en annan tempelkonstruktion, enligt återvinningsprincipen. Tolkningarna till innebörden av stenarnas placering varierar.
Richard Bradleys tolkning av Stonehenge konstruktion och berättelse i "The Archaeology of Natural Places" ger monumentet flera lager av läsningar. Liksom artefakter kan länka till andra platser och återknyta till anfäderna, så kunde även stenarna i Stonehenge berätta en ursprungshistoria.Om de blå stenarna är avsiktligt hämtade från Wales, och även utgör råämne för stenyxor är detta möjligen en
