Män som offer för våld i nära relationer

Full text

(1)

MÄN SOM OFFER FÖR VÅLD I

 

 

 

 

   

NÄRA RELATIONER

ELIN ANDERSSON

EMILIA ÖSTLUND

Examensarbete i socialt arbete Malmö Universitet

210 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

(2)

MEN AS VICTIMS OF INTIMATE

 

 

 

 

 

PARTNER VIOLENCE

ELIN ANDERSSON

EMILIA ÖSTLUND

Andersson, E & Östlund, E. Men as victims of intimate partner violence. ​Degree

project in social work, 15 credit points. ​Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Science, 2020.

The aim of this essay is to examine how female violence against men expresses itself. In addition the intent is to investigate how this is explained and described in society as well as how social efforts are designed towards male victims. Additionally the aim is to examine why men’s violence against women is more attentive than the opposite. The method used in this essay is a literature review constituted by previous research and reports. This essay suggests that men and women are exposed to domestic violence in the same extent but the violence differ between the genders. Men are more likely to be exposed to psychological violence whereas women are more likely to be exposed to physical violence. Consequences followed is similar between male and female victims. However, the violence that ends with a deadly outcome seems to mainly affect women. According to prevailing norms in society men is expected to be strong and superior which means they are not seen as victims, since victims are characterized by weakness and inferiority. Therefore, men refrain from seeking help and these normative conceptions also appears to be the reason why men does not receive the help they need. Because of this the violence to which men are exposed can not be noticed. As women report their victimization and due to the fact that they are exposed to severe violence than men, this violence is automatically paid more attention.

Keywords​: domestic violence, intimate partner violence, men as victims, partner

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

1. INLEDNING 3

1.1 Problemformulering 4

1.2 Syfte och frågeställningar 4

1.3 Avgränsning 5

1.4 Begreppsförklaring 5

2. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 6

2.1 Genus och socialkonstruktivism 6

2.2 Maskulinitet och hegemoni 7

2.3 Våldsmönster 7

2.4 Det ideala brottsoffret och den ideala förövaren 8

3. METOD OCH METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN 10

3.1 Val av metod 10

3.2 Urval 10

3.3 Datainsamling och databearbetning 11

3.4 Arbetsfördelning 12

3.5 Forskningsetiska överväganden 12

4. RESULTAT 13

4.1 Våldets omfattning, uttryck och konsekvenser 13

4.2 Insatser, stöd och hjälpsökande 19

4.3 Mäns egna uppfattningar och upplevelser 24

4.4 Stereotyper och normer i samhället 28

4.5 Orsaker till våldet 31

5. ANALYS 33

6. AVSLUTANDE DISKUSSION 38

(4)

1. INLEDNING

Jag ska ta med dig på en resa av förtvivlan och berätta hur jag sakta bröts ner på alla plan. Under flera år har fokus legat på mäns våld mot kvinnor, men att det finns män som misshandlas av kvinnor existerar inte och jag kan garantera att jag inte är ensam. Vi som drabbas är näst intill rättslösa och domstolarna tar oss inte på allvar. Det finns ingen erfarenhet inom polisen och sjukvården för att hjälpa oss. Till slut blev det ohållbart för mig och jag kände mig tvingad att hitta på en motsatt historia för att komma undan den psykiska och fysiska terrorn. Ingen såg eller ville se signalerna och ställde frågan varför jag, trots att det inte fanns några bevis, ville dömas för ett brott jag inte hade begått. (Forrestgate 2010, s. 5).

Citatet är taget ur en självbiografi där Glenn Forrestgate (2010) beskriver sin relation med en kvinna som under deras tioåriga förhållande utsatte honom för fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld. Glenn upplevde att hans enda väg ur relationen var att polisanmäla sig själv och uppge en omvänd historia varpå han dömdes till fängelse och psykiatrisk vård. Glenn lyfter fram att fokus har legat på mäns våld mot kvinnor och att den omvända situationen som han själv, och många andra, lever i inte existerar som ett fenomen.

Vid tillbakablick i historien blir det tydligt att frågan om våld i nära relationer länge berört kvinnors utsatthet. På 1970-talet började kvinnorörelsen i Sverige intressera sig för våldtäksfrågan samt kvinnomisshandelsfrågan. På 1980-talet blev kvinnomisshandeln ett samhällsproblem istället för bara ett individproblem och ett privat problem som det tidigare setts som (Nilsson 2009). Detta medförde att kvinnomisshandeln uppmärksammades och ansvaret lades fullt ut på männen. På grund av de uppmärksammade kvinnovåldsbrotten kom 1993 FN:s uttalande om att avskaffa mäns våld mot kvinnor och 1998 infördes brotten: kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning i Brottsbalk (1962:700) 4 kap. 4a § (Nilsson 2009). Regeringen har vidare beslutat om en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. I strategin ingår att stärka skydd för våldsutsatta kvinnor men det är också fokus på mäns ansvar för att stoppa våldet (Socialstyrelsen 2019a). ​Inom det sociala arbetets organisationer och i lagstiftning samt policys ligger fokus på kvinnor som våldsoffer vilket framkommer både genom lagstiftning och policys. I Socialtjänstlag (2001:453) finns en särskild bestämmelse som statuerar att: “ ​Socialnämnden ska särskilt

beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Lag (2012:776).” Genom denna formulering med tonvikt på kvinnor osynliggörs männens utsatthet som våldsoffer. Vidare rekommenderar Socialstyrelsen hälso- och sjukvården att alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovården och psykiatrisk vård bör tillfrågas om erfarenheter av våld (Socialstyrelsen 2016). Världshälsoorganisationen (WHO) har sedan 2002 klassat mäns våld mot kvinnor som en folkhälsofråga (Socialstyrelsen 2016).

(5)

1.1 Problemformulering

Våld i nära relationer är således i många avseenden synonymt med mäns våld mot kvinnor och är vanligtvis inramat som just detta, vilket skapar uppfattningen att män som är involverade i våld i nära relationer är förövare och kvinnor är offer (Chan och Tsang 2018; Cheung, Leung & Tsui 2009; Entilli & Cipolletta 2017; Espinoza & Warner 2016; Nybergh 2013). Det kan innebära konsekvenser för båda könen eftersom kvinnor tenderar att göras till offer medan män blir ifrågasatta som offer och kan istället bli utmålad som förövare (Cheung, Leung & Tsui 2009; Espinoza & Warner 2016; Hester 2012). På detta sätt skapas en utsatt grupp av våldsutsatta män som behöver uppmärksammas. Flera års forskning har nämligen visat att män också blir utsatta för våld i nära relationer, även om det fortfarande finns begränsat med forskning kring detta (Espinoza & Warner 2016; Machado, Hines & Matos 2016; Nybergh 2013).

Brottsförebyggande rådet (2009a) publicerade år 2009 en rapport som är Sveriges första att belysa mäns utsatthet för våld i nära relationer. I rapporten ​framkom att en av sex personer som utsätts för våld i nära relationer är män och den visar även att män är mindre benägna att anmäla än vad kvinnor är. År 2014 utgavs en annan rapport där det framgick att andelen män som utsattes för våld i nära relation nästan var lika stor som andelen utsatta kvinnor. Det som skiljer sig är att män utsattes för lindrigare våld än kvinnorna samt att männen inte behövde söka vård lika ofta till följd av våldet (BRÅ 2014). Nybergh (2013) belyser en studie i Sverige som inkluderat mäns utsatthet för våld i nära relationer vilken visade att omfattningen var jämlik. Av studien framkommer att våldets karaktär skiljer sig mellan könen, där kvinnor utsätts för grövre fysiskt våld och män främst utsätts för psykiskt våld. I Europa gjordes ett multinationellt forskningsprojekt för att utvärdera frekvensen av våld i nära relationer hos män och kvinnor i de allmänna befolkningarna i sex städer där relativt lika nivåer mellan könen rapporterades (Machado, Hines & Matos 2016). ​Utifrån en svensk kontext finns det många organisationer som riktar sig mot kvinnliga offer och deras barn, men det finns idag inte något direkt stöd för män mer än några få mansmottagningar som används mer som behandling för män som våldsutövare än för män som utsatta (BRÅ 2009a). Det finns enligt ovan studier som tyder på att män kan befinna sig i en lika utsatt position som kvinnor när det gäller våld i nära relationer. Det kvinnliga våldet gentemot män utgör dock en problematik som sällan presenteras i forskning eller media vilket medför att män som våldsoffer hamnar i skymundan. Fokus i denna uppsats är därför att belysa kvinnors våld mot män som en företeelse i samhället som också behöver uppmärksammas. Avsikten är emellertid inte att ta bort fokus från mäns våld mot kvinnor eller att bortse från allvarligheten i detta.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att med utgångspunkt i aktuell forskning undersöka hur kvinnors våld mot män uttrycker sig. Därutöver är syftet att undersöka hur det kvinnliga våldet mot män förklaras och förstås samt hur de samhälleliga insatserna ter sig gentemot våldsutsatta män. Vidare avses undersökas varför mäns våld mot kvinnor är mer uppmärksammat än kvinnors våld mot män.

(6)

Frågeställningarna som ligger till grund för uppsatsen är följande: - Hur uttrycker sig kvinnors våld gentemot män?

- Hur beaktas kvinnors våld mot män?

- Hur kan samhälleliga insatser se ut för våldsutsatta män? - Varför är mäns våld mot kvinnor mer uppmärksammat?

1.3 Avgränsning

En avgränsning har gjorts till att innefatta kvinnors våld mot män i heterosexeulla relationer med anledning av att det kan finnas specifika problem vad gäller våldets uttryck och hjälpsökande dynamik inom olika typer av relationer samt att problemområdet annars hade blivit alltför omfattande för denna uppsats. Fokus ligger på män som våldsoffer då kvinnors våld mot män inte är lika uppmärksammat som mäns våld mot kvinnor.

1.4 Begreppsförklaring

Våld i nära relationer är ett omfattande begrepp och definitionen kan vara otydlig och innebörden kan skilja sig åt beroende på sammanhanget. I en del sammanhang kan det vara våld mellan föräldrar, i andra våld mellan barn och föräldrar eller våld mellan syskon (BRÅ 2014). I detta examensarbete definieras dock begreppet snävare och används som ett sätt att beskriva det våld som sker mellan två personer som är eller har varit i ett parförhållande med varandra. Socialstyrelsen (2019a) definierar våld i nära relationer på många olika sätt. Det är allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas för allvarliga brott och hot som till exempel våldtäkt. Det finns tre olika typer av brott i nära relationer som ofta kombineras: fysiskt, psykiskt och sexuellt våld.

Begreppet ​misshandel kan delas in i olika grader. Det finns inom våld i nära relationer två typer av misshandel, det är misshandel och grov misshandel. Misshandel definieras som örfilar, dra i håret, få något kastat mot sig eller att bli knuffad. Grov misshandel inom partnerskap eller före detta partnerskap definieras med slag med knytnäve, användning av tillhyggen eller sparkar (BRÅ 2014). “ ​Att bli misshandlad av sin partner tillhör de mest integritetskränkande brotten” ​(Brottsförebyggande rådet 2009a).

Begreppet ​sexualbrott​ delas in i kategorierna sexualbrott och grovt sexualbrott. Sexualbrott definieras genom en situation där den våldsutsatta har involverats i en sexuell handling mot dennes vilja. Ett grovt sexualbrott definieras genom att den utsatta har blivit tvingad, fasthållen, utnyttjad eller hotad. Skillnaden mellan sexualbrott och grovt sexualbrott är inte särskilt lätt att definiera då det är svårt att särskilja definitionen av handling mot ens vilja och en handling den utsatta blivit tvingad till (BRÅ 2014).

(7)

2. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

De teoretiska utgångspunkter som resultatet kommer analyseras utifrån och som är till hjälp för att förstå och förklara materialet består av nedanstående teorier.

2.1 Genus och socialkonstruktivism

Begreppet ​genus ​började användas på 1990-talet för att skilja på kvinnoforskning och feministisk forskning. Gayle Rubin är en amerikansk antropolog som sade att “...genus är en form av socialt skapad uppdelning av människor i två skilda kategorier som grundar sig på de sexuella och reproduktiva relationerna” (Mattsson 2010, s. 2). Genus kommer från biologin och representerar könet man och kvinna samt att det även ses i femininitet och maskulinitet (det sociala och kulturella genuset) (ibid.). Teorier som handlar om hur kön konstrueras socialt och teorier som fokuserar på maktskillnader mellan män och kvinnor har ett samlingsnamn, genusteori (Lander, Pettersson & Tiby 2003).

Begreppet kön beskriver den faktiska och fysiska kroppen medan genus beskriver vårt formande och vår tolkning av den. Det vi traditionellt gör är att vi gör kroppen till biologiskt man och biologiskt kvinna och vi tillskriver dessa biologiska kön genusaspekterna manligt och kvinnligt som är knutna till våra sociala och kulturella sammanhang. (Mattsson 2010, s. 2).

Mattsson (2010) menar att könet är biologiskt medan genus är en social konstruktion som en individ själv formar. Genussystemet har kopplats till makt eftersom genussystemet skapar hierarki mellan manskönet och kvinnokönet som gör att det manliga könet anses vara mer dominerande och det kvinnliga könet mer underlägset. Samhället pratar om genus som att manligt och kvinnligt är något genetiskt och biologiskt, men så behöver inte fallet vara då genus och kön är sociala konstruktioner. Genusperspektivet lyfter fram män på ett sätt och kvinnor på ett annat sätt vilket kan göra det problematiskt på grund av att alla män inte lever på samma sätt som stereotypen visar och alla kvinnor lever inte på samma sätt som stereotypen för kvinnor visar (ibid.). Med detta sagt kan vi inte endast placera män i facket för våldsutövare, utan de kan även placeras i facket för våldsutsatta.

Konstruktivism innebär att verkligheten inte är objektiv. Det finns än idag normer på samhällsnivå som berättar hur en man ska vara och hur en kvinna ska vara vilket egentligen är sociala konstruktioner, men som fortfarande följs och skapar problem på samhällsnivå, individnivå och relationsnivå. Människan har skapat en social konstruktion utifrån en gemensam värld av de typifieringar vi möter - till exempel kön, etnicitet eller yrke. Typifieringar kan övergå till objektiveringar där man bestämmer innehållet och det permanentas för att sedan användas i världen. Så istället för att möta verkligheten använder man objektifiering för att bestämma hur världen ska vara och se ut (Alvesson & Sköljdberg 2008).

Genus används genom uppsatsens gång för att särskilja hur män och kvinnor förväntas vara samt för att beskriva skillnader och likheter utifrån manligt och kvinnligt. Manlighet och kvinnlighet är inte knutna till och delas av alla kvinnor och män utan det

(8)

är något som skapas och formas mellan människor i samhället. Man kan alltså inte se förövaren eller offret som knutet till det kön individen har. Det är snarare samhället som ordnar män och kvinnor samt manlighet och kvinnlighet i relation till utsatthet vilket innebär att synen på våld och våldsutsatthet har formats i samhället. Detta ger också en förståelse för hur våldsutsatta bemöts i samhället eftersom de behandlas utifrån vad som är erkänt. Detta innebär då att män respektive kvinnor knyts till skilda kategorier när det gäller våld där männen beskrivs som våldsutövare och kvinnor våldsoffer. Därför blir det svårt att koppla samman män och manlighet med en offerposition med anledning av att de inte är associerade till varandra, och det motsatta vad gäller kvinnor.

2.2 Maskulinitet och hegemoni

Män och maskulinitet utgör en norm medan kvinnan och femininitet har växt fram i sitt avvikande från normen, ifrån mannen. Maskulinitet är fortfarande könsneutralt och är ganska osynligt. Maskulinitet anses vara en osynlig kod som finns i samhället utan att vi egentligen tänker särskilt mycket på det (Mattson 2015). Mattsson (2015) väljer att ge exempel på den maskulina könskodningen som finns i ordet läkare. När vi pratar om en läkare som är en kvinna så säger vi “kvinnlig läkare” medan vi endast använder ordet “läkare” när vi pratar om en manlig läkare. Mattsson (2015) väljer även att betona ordet “sjuksköterska” som har en könskodning.

Hegemoni är när en tar en ledande dominant ställning och många strävar efter att uppnå hegemonisk maskulinitet. ​Hegemonisk maskulinitet är den position som är ledande i förhållande till en kvinna och andra former av maskulinitet. En person som tar en hegemonisk position behöver inte nödvändigtvis inta den positionen vid alla sammanhang. En man kan även inta en hegemonisk position gentemot män som har svårt att göra anspråk för den hegemoniska positionen. Män som intar underordnade positioner behöver inte per automatik underordnas kvinnor på grund av det (Mattsson 2015).

Som tidigare nämnt är maskuliniteten genom social konstruktivism kopplad till våldsutövare medan femininitet inte är det. Uppsatsen fokuserar på det manliga våldsoffret som inte är lika självklart som det kvinnliga våldsoffret. Vad är det då som händer när våldet som är förknippat med maskulinitet utövas av en kvinna gentemot en man? Teorier om maskulinitet används vidare för att förstå de socialt konstruerade maskulina normer som män förväntas förhålla sig till samt för att förstå hur männen själva beskriver sig som offer men också samhällets syn på män som våldsoffer. De våldsutsatta männen uppnår inte alla kriterier för en hegemonisk maskulinitet vilket gör att de intar en underordnad position, som beskrivs för att förstå män som våldsoffer.

2.3 Våldsmönster

Nybergh (2013) särskiljer fyra olika ​våldsmönster ​som är baserat på den grad av kontroll som följer av våldet:

1. Situationsbetingat våld - båda i relationen använder våld sporadiskt men det eskalerar sällan och ingen av de använder kontroll.

(9)

2. Intim terrorism - våld används av en partner i en relation som kännetecknas av kontroll och förtryck där våldet eskalerar och den utsatta lider fysisk skada och upplever rädsla.

3. Våldsamt motstånd - våld används av ena partnern som ett försvar mot det våld som partnern utövar.

4. Ömsesidig våld och kontroll ​- båda i relationen använder och utsätter den andra för både våld och kontroll kombinerat.

Teorin om våldsmönster menar att män som är utsatta för våld av en kvinnlig partner blir det i situationer av våldsamt motstånd, följt av situationsbetingat våld och det finns även inslag av ömsesidig våld och kontroll. Män blir dock sällan utsatta i situationer av intim terrorism, det är oftast kvinnor som blir utsatta för denna typ av våld. När det gäller mäns våld mot kvinnor använder mannen sin makt mot kvinnan som skapats genom det manliga privilegiet, det vill säga intim terrorism (Nybergh 2013).

Denna teori tillämpas då den möjliggör förståelse för hur våld i en nära relation kan uttryckas och hur våldet kan skilja sig åt. Den är också användbar eftersom att även om det alltid finns en förövare och ett offer, är gränsen dem emellan inte alltid tydlig och uppenbar utan kan skifta vilket kan förklaras med denna teori.

2.4 Det ideala brottsoffret och den ideala förövaren

Det finns inte någon vedertagen definition av vilka som ryms inom begreppet brottsoffer. Det finns dock en benägenhet att idealisera offret. Nils Christie (2001) har lanserat begreppet “det ideala brottsoffret” som beskriver några kriterier som ett offer bör uppfylla för att omgivningen ska betrakta denne som ett idealiskt offer:

1. Offret är svagt.

2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.

3. Offret är på väg till en plats som han eller hon inte kan förebrås för.

4. Gärningspersonen är i förhållande till offret i överläge och kan beskrivas i negativa termer.

5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.

6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus” Christie (2001) menar att det ideala offret ofta är en kvinna. För att ett offer ska uppfattas som idealiskt finns det även vissa kriterier som förövaren ska uppfylla, som utgör offrets motsats. Förövaren bör därmed vara en stor, ond man som är överlägset offret och även okänd för offret. Få förövare är idealiska, det vill säga de flesta förövare uppfyller inte alla kriterier. Personer som ändå ses som klandervärda är ofta förövare som är män och de ses inte som idealiska offer eller som förtjänade av rättsväsendets uppmärksamhet (ibid.).

Personer som inte uppfyller de kriterier som ett idealiskt offer bör ha, betraktas som icke-idealiska offer. Ofta anses de inte ha varit tillräckligt försiktiga och bidragit till sin egen utsatthet där offret skuldbeläggs och ses som ansvarig. Det icke-idealiska offret är ofta en blandning mellan offer och gärningsperson vilket bidrar till en svårighet för

(10)

denne att få offerstatus och det kan dessutom vara svårt för personen själv att betrakta sig som offer och ta på sig en offeridentitet. Offerrollen är förknippad med egenskaper som vissa inte alltid känner att denne kan identifiera sig med vilket resulterar i en situation där offret motsätter sig offerrollen och kan då betraktas som ett motspänstigt offer. En person kan ha drag från flera av dessa offerkategorier (Christie 2001).

Den som inte motsvarar bilden av det ideala brottsoffret kan få problem när hen söker hjälp eller stöd på grund av sin utsatta situation. De som inte är ideala brottsoffer är till exempel en alkohol eller drogpåverkad person eller en hemlös person. Det är dock svårt att identifiera en person som ett idealt brottsoffer då det ofta förekommer att den utsatta själv varit med i kriminella handlingen och utfört ett eller flera brott. Det är dock viktigt att poängtera att alla personer som varit utsatta för ett brott oavsett om de är ideala brottsoffer eller inte har rätt till vård, stöd eller hjälp av samhället (Brottsoffermyndigheten 2012).

Teorin om det ideala brottsoffret och den ideala förövaren används i uppsatsen för att belysa den normativa bild som finns av brottsoffer respektive förövare i samhället samt för att analysera de personer som inte uppnår kriterierna.

(11)

3. METOD OCH METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN

Under denna rubrik redovisas valet av metod, hur materialet valts ut och bearbetats, arbetsfördelning och vilka etiska aspekter som beaktats.

3.1 Val av metod

För att besvara syfte och frågeställningar sammanställdes tidigare forskning i en litteraturstudie med syfte att kartlägga och beskriva gällande kunskapsläge inom det valda problemområdet. Detta gjordes med utgångspunkt i en kvalitativ strategi med strävan att förstå och förklara (Eriksson Barajas, Forsberg & Wengström 2013). Således kunde en djupare kunskap om ämnet erhållas och beskrivande och tolkande aspekter möjliggjordes. I sådana allmänna litteraturstudier saknas dock kvalitetsbedömningar av artiklarna och dokumenten vilket riskerar att felaktiga slutsatser kan dras (ibid.). Eftersom inte all forskning inom problemområdet ingår i denna uppsats kan slutsatserna visa en snedvriden bild av verkligheten.

3.2 Urval

Som grund för litteratursökningen formulerades sökord utifrån problemområdet som kombinerades i en fritextsökning. I sökningarna användes databaserna SWEPUB, PsycInfo och Sociological Abstracts. Till en början söktes det på meningar som “våld i nära relationer” respektive “domestic violence” på alla databaser för att se hur resultatet skulle bli. Då uppstod flertal träffar på respektive databas men det påträffades i princip uteslutande resultat gällande mäns våld mot kvinnor och det fanns även en hel del forskning kring behandling för våldsutövande män. Det visar på den avsaknad av forskning som existerar när det gäller kvinnors våld mot män i förhållande till det omvända.

För att få fram information om problemet utifrån en svensk kontext uppfattades SWEPUB vara ett bra alternativ. Där användes svenska sökord i mening, “våld i nära relationer män” vilket gav 12 träffar. Eftersom resultaten var så få gjordes ingen avgränsning. Flertal av resultaten behandlade mäns våld mot kvinnor och behandling för män, men två av artiklarna ansågs väsentliga för arbetet då de behandlar problemområdet för uppsatsen. Den ena var refereegranskad och den andra upplevdes relevant ändå eftersom den tog upp socialarbetares arbete med våldsutsatta män i Sverige.

På PsycInfo och Sociological Abstracts kombinerades valda sökord enligt nedan sammanställning.

“men as victims” OR “women as perpetrators”

AND

“domestic violence” OR “intimate partner violence” OR

“partner violence”

Avgränsning till vetenskapligt granskade (peer review) artiklar gjordes i samband med sökningen. Eftersom sökträffen var begränsad avgränsades till en början inte resultaten

(12)

utifrån tidsaspekter, men då det uppkom flera artiklar som var publicerade för mer än 20 år sedan avgränsades sökningen istället från årtal 2008 och framåt. Sökningen via PsycInfo gav 11 resultat varav sex ansågs vara relevanta efter att ha läst titlar och sammanfattningar i förhållande till uppsatsens syfte och frågeställning. Några artiklar var recensioner av böcker, andra tog upp barnperspektivet vilket denna studie inte omfattar och några mätte enbart omfattningen av våld i ett visst land vilket inte upplevdes relevant för denna uppsats. Dessa artiklar valdes därför bort. På Sociological Abstracts gavs 10 resultat varav flertal var duplikat och samtliga framkom även vid föregående sökning.

Då ämnet var relativt outforskat uppstod en del svårigheter att finna underlag. Därför kontrollerades referenser på de sex relevanta artiklarna samt vilka som hade citerat dem och efter att ha läst titlar och sammanfattningar då valdes ytterligare tre artiklar ut. Vidare kollades sökorden på valda artiklar igenom för att se om några andra sökord kunde användas i sökningen.

Sammantaget från alla sökningar uppkom 11 artiklar varav alla valdes ut för ytterligare granskning. I kombination med andra källor såsom Socialstyrelsen, Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), och Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK), som använts i uppsatsen just för att få fram bilden utifrån en svensk kontext, ansågs resultatet räcka för vidare analys. Socialstyrelsen är kunskapsmyndigheten för vård och omsorg som utvecklar föreskrifter och kunskapsstöd (Socialstyrelsen 2019b), BRÅ är statligt och har som uppgift att främja brottsförebyggande arbete (BRÅ 2020a) och NCK har i uppgift att öka den nationella kunskapen om hedersrelaterat våld, mäns våld mot kvinnor och utsatthet för par i samkönade relationer (NCK u.å.a). Totalt användes slutligen nio artiklar som överensstämde med uppsatsens syfte.

3.3 Datainsamling och databearbetning

Materialet bearbetades genom ingående läsning av artiklarna i sin helhet. Först skapades ordning i materialet genom att information som var relevant för uppsatsen sorterades ut för att göra materialet mer hanterbart (Hjerm, Lindgren & Nilsson 2014). Metoden har varit induktiv på så sätt inhämtning och bearbetning av materialet utgick från forskningsfrågor. Utefter läsning av artiklarna framkom ett antal teman som var genomgående i flertal artiklar. Dessa tema är: ​våldets uttryck och konsekvenser;

insatser, stöd och hjälp; mäns egna uppfattningar och upplevelser; stereotyper och normer i samhället; orsaker till våldet ​. Allt insamlat material kodades utifrån dessa

teman och mönster vilket resultatet därefter presenterats utifrån. Detta fungerade sedan som utgångspunkt för att ta ställning till hur dessa teman och mönster kan ordnas i relation till varandra och hur de är kopplade, vilket därefter låg till grund för analys och slutsatser. Uppsatsen bygger på flera genomgångar och omläsningar av datamaterialet i växelvisa processer tills resultaten upplevdes stabila och väl underbyggda - analysen har varit iterativ. Slutsatserna som dragits har kunnat verifieras genom att stämma av och kontrollera genom att återvända till datamaterialet än en gång (ibid.).

(13)

3.4 Arbetsfördelning

Uppsatsens samtliga delar har genomförts och bearbetats gemensamt. Båda skribenter deltog i litteratursökningen och valde gemensamt ut relevanta artiklar för arbetet. Därefter delades de vetenskapliga artiklarna upp mellan skribenterna som läste och sammanställde de på egen hand. Alla övriga delar i uppsatsen har behandlats tillsammans vilket har varit en fördel utifrån möjligheter att diskutera idéer och gemensamt komma fram till lösningar på teoretiska och praktiska problem. Under arbetets gång har båda skribenter medverkat under alla handledningstillfällen.

3.5 Forskningsetiska överväganden

Vetenskapsrådet (2017) har framställt fyra forskningsetiska principer som riktlinjer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Med anledning av metodvalet som inte innebär direkt kontakt med andra människor och inhämtning av material genom exempelvis intervjuer eller enkäter, uppfattas dessa principer inte nödvändiga eller möjliga att tillämpa i uppsatsen. Däremot är de artiklar som undersöks skapade främst genom intervjuer eller enkäter, vilket innebär att en undersökning av de skulle kunna få konsekvenser för människor. Därför har etiska aspekter beaktats vid urval av artiklar då de som valdes ut har genomgått en vetenskaplig granskning. Vidare redovisade valda artiklar exempelvis intervjuade deltagares samtycke och metodvalet redogjordes. Vid presentation av artiklarna i litteraturstudien ska respektive studies resultat redovisas och ingen information ska förvrängas elle uteslutas. Principen om nyttjandekravet är den aspekt som tagits i mest beaktning i denna undersökning eftersom materialet enbart har använts för att besvara syfte och frågeställningar.

“Klassisk vetenskaplig oredlighet” är en viktig aspekt och definition vid artiklar. Fokus vid vetenskaplig oredlighet är fusk, fabricering av data och plagiat vilket tagits i beaktning i denna uppsats. Vetenskapsrådet (2017) tar upp viktiga aspekter att följa för att göra arbetet fullständigt och inte oredligt, exempelvis:

● Ärlighet ● Tillförlitlighet ● Objektivitet

● Opartiskhet och oberoende ● Rättvisa

Definitionerna har en bred betydelse men ger en helhet av vad man ska tänka på (Vetenskapsrådet 2017). Samtliga ovanstående punkter har beaktats under skrivandets gång.

(14)

4. RESULTAT

Följande teman som presenteras nedan har framkommit genom de artiklar och rapporter som lästs. Temana speglar de övergripande aspekterna som tagits upp tidigare i arbetet under metoddelen. Under respektive avsnitt presenteras inledningsvis rapporter och därefter artiklar för att möjliggöra en bättre struktur samt för att underlätta för läsaren att få en överblick.

4.1 Våldets omfattning, uttryck och konsekvenser

Självrapportering av våld i nära relationer ökade bland kvinnor på 1990-talet, men mellan 1990 och 2005 syns tendenser på en minskning av våld i hemmet mot kvinnor (BRÅ 2007). Våld i nära relationer mot kvinnor har minskat med 30 procent sedan 1970-talet och kvinnor inlagda på sjukhus visar en minskning (BRÅ 2008). Utvecklingen av våld i nära relationer riktat mot män har inte analyserats tillräckligt för att kunna se någon minskning eller ökning, detta är på grund av att det inte är lika uppmärksammat och att det inte synliggörs lika mycket (BRÅ 2009a). Kvinnors misshandel mot män är vanligare än vad som normalt tros av samhället men på grund av avsaknaden av uppgifter om våldet framkommer det inte lika ofta att kvinnor har våldsutsatt mannen. När kvinnan gör motstånd på ett våldsamt sätt så förklaras det som ett försvar eller ett sätt att hämnas som syftar till att straffa partnern för något som denne har gjort (ibid.). BRÅ (2020b) gjorde en ytterligare studie som visade att 28 000 kvinnor anmälde en misshandel som gjorts av en man som i 31 procent av fallen var deras partner eller hade varit. 10 710 kvinnor anmälde 2019 för grov kvinnofridskränkning samtidigt som det finns ett stort mörkertal av de som aldrig anmäler när de är utsatta för våld i sin nära relation. I studien uppskattades att en fjärdedel av kvinnor som befinner sig i våld i en nära relation anmäls. BRÅ (2019) har visat att under 2008-2013 var det i genomsnitt 13 kvinnor per år som fallit offer av en nuvarande eller före detta partner i Sverige. Dock har våldet med dödlig utgång mot kvinnor minskat med cirka 20 procent sedan början på 2000-talet. 2019 var det 16 kvinnor som dödades av en nuvarande eller tidigare partner, respektive antal män som dödades av en partner 2019 som var 2 personer (BRÅ 2020b). NCK (u.å.b) lyfter fram att studier visar att majoriteten av de våldsutövande kvinnorna under sin barndom själva hade blivit utsatta för fysiska eller psykiska övergrepp samt att de växt upp med föräldrar som haft psykiska problem eller sjukdomar. Studien visade också att majoriteten av kvinnorna som dödat sin partner eller tidigare partner har själv varit utsatt för psykiska eller fysiska övergrepp eller hot av den partnern eller tidigare partnern. Resultatet pekar på att kvinnor som dödas av en nuvarande eller tidigare partner har varit utsatta för våld och hot under en längre period innan de faller offer. Nästan hälften av våldet med dödlig utgång har varit polisanmält (ibid.).

Enligt en rapport som gjorts av NCK (2014) så är det 14 procent av kvinnorna, motsvarande, mindre än hälften, 5 procent av männen som någon gång över 18 års ålder blivit våldsutsatta fysiskt av en partner. Det var 20 procent av kvinnorna, motsvarande 8 procent av männen som blivit utsatt för upprepat psykiskt våld av en partner samt att studien visar att 7 procent av kvinnorna, motsvarande 1 procent av männen någon gång över 18 års ålder blivit utsatta för sexuellt våld av en partner. Även en norsk studie har gjorts som visar att 9 procent av kvinnorna, motsvarande knappt 2 procent av männen

(15)

hade utsatts för fysiskt allvarligt våld. Denna studie visade även att nästa tio gånger fler kvinnor än män hade någon gång hade blivit utsatta för sexuellt våld av en partner (ibid.). Det framkommer i en studie från BRÅ (2019) att den mest allvarliga graden av våld i nära relationer är det våld som slutar med dödlig utgång. Kvinnor som dödas av en annan person är enligt rapporten på grund av män som de har eller tidigare haft en parrelation med. Brottsplatsen där kvinnor dödats av män är i 80 procent av fallen i deras gemensamma respektive kvinnans hem. Motiven är ofta separation eller svartsjuka. Anledningen till att män faller offer för dödligt våld är ofta på grund av att offret tillhör en kriminell miljö och gärningspersonen är oftast inte en familjemedlem. I cirka 40 procent av fallen sker det dödliga våldet i hemmet hos mannen och 27 procent sker på offentlig plats, respektive 8 procent av kvinnor som faller offer på offentlig plats (ibid.). Varje år dödas i genomsnitt 4 män av sin nuvarande eller tidigare partner som är kvinna. Ungefär hälften av de kvinnor som dödar sin partner har själva varit utsatta för våld av sin partner. De kvinnor som dödar sin partner är oftare arbetslösa och har vårdats av psykiatrin medan männen ofta är äldre, icke arbetslösa och har en mer stabil tillvaro (BRÅ 2008).

I BRÅ:s (2014) kartläggning uppgav 6,8 procent av befolkningen att de utsattes för brott i en nära relation under 2012 där andelen kvinnor som utsattes för brott nästan var lika stor som andelen utsatta män (7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen). Även vid granskning av psykiskt och fysiskt våld separat var utsattheten jämt fördelad; 6,8 procent av kvinnorna och 6,2 procent av männen utsattes för psykiskt våld medan 2,2 procent av kvinnorna av kvinnorna och 2,0 procent av männen utsattes för fysiskt våld. Utsattheten förefaller verka ungefär jämnt fördelad mellan könen, men det finns dock några skillnader. ​När man studerar utsatthet för våld i nära relationer under livstiden är det en större andel kvinnor som uppger att de varit utsatta; drygt 25 procent av kvinnorna och knappt 17 procent av männen i befolkningen. Studien visade även att männen utsattes för lindrigare våld än vad kvinnorna blev, då andelen kvinnor som utsatts för grov misshandel var 29,1 procent medan männen som utsatts för grov misshandel av närstående var 2,4 procent. Männen behövde inte heller lika ofta söka vård till följd av våldet utan det var också tio gånger vanligare att våldsutsatta kvinnor behövde uppsöka läkare, sjuksköterska eller tandläkare för sina skador (ibid.). BRÅ (2020b) visar att år 2018 misstänktes 7 160 personer för misshandel mot en kvinna som de hade eller tidigare hade haft en nära relation med där 96 procent av de misstänkta personerna var män. 1 530 personer misstänktes samma år för misshandel mot en man som de hade eller hade tidigare haft en nära relation med där 85 procent av de misstänkta personerna var kvinnor. För jämförelse visade resultatet en sänkning år 2019 där antalet misstänkta för misshandel mot en kvinna som de hade eller tidigare haft en närstående parrelation med var 6 110 personer varav 5 940 var män vilket dock motsvarar en ökning på en procent och resulterar i 97 procent. Antalet personer som misstänktes för misshandel mot en man i en närstående parrelation var en minskning på 210 vilket resulterar i 1 320 personer vilket blir en minskning på 6 procent och 79 procent av de som misstänktes för misshandel var kvinnor. Nästan en femtedel av anmälda misshandelsbrott 2019 bestod av våld mot en närstående. År 2019 var det 1 690 anmälningar gällande misshandel mot män som var närstående genom en parrelation, medan antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor som var närstående genom en parrelation var 8 550 (ibid.).

(16)

Den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) 2012 utfärdad av BRÅ (2014), där män och kvinnor som varit utsatta för brott intervjuades, visade att 77 procent av männen hade blivit drabbade av våld i form av trakasserier medan endast 43 procent av kvinnorna uppgav att de blivit utsatta för våld i form av trakasserier. Det var nästan 80 procent av både män och kvinnor där andelen är nästan lika stor fördelat mellan könen som har varit utsatt för våld i nära relationer upprepade gånger. Detta visar dock inte vilken typ av våld det innebär. Det betyder alltså att 80 procent av männen blir upprepade gånger trakasserade medan kvinnorna upprepade gånger blir fysiskt utsatta för våld, även den grövre typen av våld (ibid.). Oron från män som blivit utsatta för våld av sin partner visar att det är 38 procent som är orolig jämfört med oro från kvinnor som varit med om våld i nära relationer som ligger på 72 procent (BRÅ 2009a). Enligt BRÅ (2009a) kan detta tolkas som att drygt en tiondel av män som utsatts för våld i nära relationer avviker från den aktivitet de tänkt utföra på grund av rädsla för brott.

Mäns våldsutsatthet i en nära relation kan inte dras över en kam, utan tar sig olika uttryck i olika relationer och inbegriper olika slags motiv, situationer, allvarlighetsgrader och våldsmönster (Nybergh 2013, s. 9).

Nybergh (2013) har i sin artikel gjort en genomgång av internationella studier. Det framkommer att kvinnor oftare utsätts för grovt, systematiskt, kontrollerande och sexuellt våld när det jämförs med mäns utsatthet. Män i heterosexuella relationer blir oftast utsatta för psykiskt våld men även fysiskt våld. Dock förefaller det fysiska våldet gentemot männen vara mindre allvarligt och klassas som “mildare”, såsom att kasta något mot sin partner. Män blir sällan utsatta för sexuella våldshandlingar. I en studie från England (Hird 2000) framkom att kvinnor som utövar våld mot män oftare använde sig av tillhyggen vid våldet och att de procentuellt sedan tidigare hade missbruk eller psykisk ohälsa. Beroende på vilken studie man läser av framkommer det olika siffror på hur stor andel män som faktiskt anmäler fysiskt våld från kvinnor i deras närhet. I artikeln tas en studie (Hines & Douglas 2009) upp som anger att 2 procent av männen hade anmält en fysisk skada medan en annan studie visade att 10-20 procent hade anmält en fysisk skada som uppkommit från våld i nära relationer. Nybergh (2013) lyfter upp att studier som gjorts på akutmottagningar visar allvarliga fysiska skador på män medan studier gjorda på befolkningsnivå visar mindre allvarliga fysiska skador på män som blivit utsatt för våld av en kvinna i deras nära relation. Artikeln lyfter fram att våldsutsatta män låter bli att söka hjälp då de känner skuld, skam och stigmatisering samt att de ofta förnekar våldet och döljer sin utsatthet. Det framkommer att männen oftare söker hjälp för fysiskt våld än psykiskt våld då det är lättare att dokumentera.

Nybergh (2013) har i sin sammanställning redovisat en norsk studie (Haaland 2005) som är baserad på 2 211 män i åldrarna 20-54 där 5,6 procent upplevde att de någon gång blivit utsatta för hot om våld, fysiskt eller sexuellt i en nära relation under det senaste året. 21,8 procent av de norska männen hade någon gång under sin livstid blivit utsatta för hot om våld, fysiskt eller sexuellt. En annan studie som gjorts i Finland (Heiskanen & Ruuskanen 2011) baserad på cirka 1 000 män mellan 15-74 år hade 4,4 procent någon gång varit med om fysiskt våld under det senaste året av en närstående. I en tredje studie (Coker et al. 2002) som gjorts baserad på 7 122 män i åldrarna 18-65

(17)

framkom det att 17,2 procent hade varit utsatta för någon form av psykiskt våld från en närstående och 5,8 procent hade någon gång under sitt liv varit utsatta för fysiskt våld. Psykiskt våld är våld som det gjorts relativt lite studier och forskning kring, därför framkommer det inte i de norska och finska studierna (Nybergh 2013). Det framkommer av en amerikansk studie (Caetano et al. 2008) som Nybergh (2013) skriver i sin artikel om som baserades på 1 136 män där man fann ett samband mellan mäns våldsutsatthet och att de utsätter sin partner för våld. Det framkommer i studien att att 8 procent av männen hade både utsatt en närstående och själv blivit utsatt av en närstående. I en annan amerikansk studie (Coker et al. 2002) kunde man se att 11,6 procent av 8 001 män hade varit den första att uppmana till våld. Genom denna studie kan det då antas att resterande män som utsatt en närstående för våld var självförsvarsvåld. I en annan undersökning fann man att 75 procent av de män som blev våldsutsatta blev arga vid utsattheten, 30 procent ville hämnas, 15 procent kände skam, 23 procent kände ett behov av att de behövde skydda sig själva och 10 procent kände sig hjälplösa (Hines & Malley-Morrison 2001). Det är alltså viktigt att skilja på när män utsätter en närstående för våld och när män både utsätter och själva blir utsatta för våld av en närstående (Nybergh 2013).

I en kinesisk studie gjord av Chan och Tsang (2018) intervjuades män som varit utsatta för våld i nära relationer av sin kvinnliga nuvarande eller före detta partner. Studien visar att det framkommit många rapporterade fall av våld i nära relationer. År 2005 rapporterades 445 fall av kvinnligt våld mot män som är nuvarande eller tidigare partner. År 2014 rapporterades 531 fall av kvinnligt våld mot män som är nuvarande eller tidigare partner, det är en ökning med 47 procent från 2005 till 2014. I studier gjorda 2002 kom man fram till att det psykologiska våldet mot män var högre än det psykologiska våldet mot kvinnor. 17,3 procent av psykologiskt våld mot män medan andelen är 12,1 procent av psykologiskt våld mot kvinnor.

Hester (2012) utforskar hur heterosexuella kvinnor framställs som förövare av våld i nära relationer i Polisens register i England. Resultaten visade att incidenter där polisen registrerade kvinnor som förövare involverade främst verbala övergrepp, visst fysiskt våld, med endast små proportioner som involverade hot eller trakasserier. Kvinnor som använde våld i självförsvar för att fly eller skydda sig själva var en vanlig grupp. En hel del kvinnor verkade använda våld för att minska sin egen chans för att bli offer igen, kanske på grund av tidigare historier om att ha blivit offer i barndomen eller från tidigare partners. Kvinnor brukade oftare använda vapen för att skydda sig själva. Dessutom identifierade Polisen kvinnor som enda förövare eller som dubbla förövare men de hade sällan större fysiskt makt att kontrollera sina partners och dessutom beskrev Polisen många kvinnliga förövare som alkoholiserade eller psykiskt sjuka. Män var förövarna i ett mycket större antal incidenter och det våld som män använde mot kvinnliga partner var mycket allvarligare än det som kvinnor använde mot män. Mäns våld syftade främst till att åberopa rädsla och avse kontroll av kvinnliga offer, och missbruk av alkohol av män hade en större inverkan på svårighetsgraden av resultaten. Artikeln belyser att män använde tillvägagångssätt kopplade till deras köns maktpositioner för att hantera sin egen säkerhet. Män kunde ofta undvika den våldsamma kvinnliga partnern, ta bort dennes vapen eller införa begränsningar. Artikeln tar också upp att könsattityder och könskonstruktioner kan äga rum i interaktioner

(18)

mellan Polisen och andra yrkesverksamma, offren och misstänkta och påverka de professionellas förhållningssätt till förövarna och offren och påverka beslut etc. Till exempel kan våld från kvinnor minimeras av vissa som inte uppfattar att kvinnor kan använda våld medan andra kan uppfatta kvinnor som använder våld som mer allvarligt eftersom det inte passar den kvinnliga stereotypen. Kvinnor kanske alltså inte identifieras som förövarna eller kan till slut anklagas som förövarna när de faktiskt skyddar sig genom vedergällning. Artikeln lyfter också fram att könsskillnader påverkar omfattning och svårighetsgraden av våld i nära rel​ationer.

I en studie som är gjord i Portugal av Entilli och Cipolletta (2017) gjordes 20 stycken intervjuer där det rapporterades fysiska handlingar från milda till svåra nivåer. Många gånger attackerade kvinnorna utan risk för vedergällning: genom bakhåll, genom att kasta tunga föremål eller använda vassa knivar, attackera medan männen sov, via en tredje part eller i närvaro av barn där den sista var den främsta orsaken till bristen på vedergällning. De flesta av deltagarna kontaktade medicinska tjänster för medelhöga eller allvarliga våldshandlingar såsom blåmärken, svullna ögon och ansiktsskador till följd av skarpa föremål. Trots våldet av dessa handlingar rapporterades det mest skadliga våldet vara psykologiskt, eftersom de drabbade effekterna var subtila och påverkade personens identitet och männens sociala stödnätverk; någon av männen förklarade hur de blev mer påverkade av att vakna upp med en kniv mot halsen än av ett brutet finger. Det psykologiska våldet inkluderade emotionellt övergrepp, allmän förnedring, förföljelse, manipulation av släktingar och vänner och hot om (eller faktiska) falska anklagelser om misshandel- eller pedofilihandlingar mot sina egna barn. Alla dessa handlingar syftade till att isolera offren från deras familj, vänner och kollegor, utan att ge dem något socialt eller emotionellt stöd. En man beskriver hur den systematiska förnedringen var väldigt smärtsam och att han inte kunde säga något utan stängde in sig i sin egen värld och fick överge kontakt med alla vänner och kollegor. Det kom även fram att vissa kvinnor hade en tendens att ljuga om deras användning av preventivmedel och använde graviditeter för att få åtagande från mannen eller träffas igen. Ur studien framkommer att hälsokonsekvenser var höga nivåer av ångest och även följder på kroppen. I sina berättelser använde männen metaforer som "fängelse", “fälla” och “spiral av smärta” för att beskriva sina erfarenheter och känslor som ett tillstånd utan någon möjlig lösning. Till sist var känslor av isolering och maktlöshet dominerande och vissa män rapporterade också att de hade haft självmordstankar. Samma ​studie visar att män utsattes både för fysiskt och psykologiskt våld. Resultaten från undersökningen visar att kvinnor kan utöva fysiskt våld lika mycket som män. Studien visar att männen inte reagerade på fysiska attacker från kvinnorna, vilket främst motiverades med rädsla för att påverka mer skada än vad som mottagits eller rädsla för att misstas som förövare av Polisen. De upplevde deras icke-reaktion som en representation av självkontroll, medan de aggressiva kvinnorna beskrevs som svaga - våldet utövades av den som kände sig utsatt, gentemot personen som uppfattades som starkare. Det indirekta våldet uppfattas vara mer skadligt än det fysiska våldet, trots attackernas svårigheter på grund av att de inte försvarade sig vilket resulterade i stora skador. Våldsutsatta män underskattade ofta skadan eller tenderar att rättfärdiga sin partner för att inte strida mot deras förväntningar om att vara en god och omtänksam partner. Denna studie visade hur misshandlade män också råkar drabbas av allvarliga skador med tanke på deras benägenhet att inte hämnas och de kvinnliga förövarnas

(19)

hänsynslöshet. Vanliga och mindre vanliga metoder för att utöva våld hittades, vilket därför bekräftar idén att tvångsbeteenden kan hända oavsett individens storlek och styrka.

Författarna beskriver vidare att det i intervjuerna med våldsutsatta män framkom ett vanligt mönster i utvecklingen av våldsamma beteenden i relationen. I början av relationen presenterade kvinnorna sig som svaga och männen engagerade sig i en omtänksam och skyddande roll. Männen visade extrem tolerans för till och med allvarliga fysiska attacker eftersom de uppfattade det som en bra representation av den manliga stereotypen. Männens roll i relationen krävde att de skulle ta hand om barnen och hantera hushållssysslorna, även om de förknippade dessa uppgifter med den kvinnliga stereotypen, eftersom deras partner tillfälligt inte kunde eller var intresserad av uppgifterna. Detta resulterade i den efterföljande känslan av minskad autonomi. Således befann sig majoriteten av dessa män mellan de två motsatta rollerna som makt och underkastade. Strax efter detta stadie uppstod ett kontrollerande beteende snabbt och förvandlade det till en sluten relation. Utvecklingen av våldet tog fart och slutligen genererades ett utbrott av våld från kvinnorna. I många fall förklarades födseln av det första barnet vara den signifikanta orsaken eftersom männens uppmärksamhet omdirigerades till sin nyfödda vilket kvinnorna upplevde som hotande och en känsla av att förlora kontrollen. Männen beskrev att de tidiga faserna i förhållandet kännetecknas av ett fysiskt och verbalt explosivt våld. Därpå kom en försoningsperiod där båda parter förnekade allvarligheten och var övertygade om att händelsen var en separat och isolerad händelse. Efter våldet bad kvinnan vanligtvis om ursäkt och lovade att det inte skulle hända igen. Men allvarlighetsgraden av våldet skulle ändå öka till nivån av allvarligt våld som kunde ha hotat offrets liv. Det fanns en del män som inte upplevde en fas av försoning men rapporterade istället en känsla av att ständigt vara på sin vakt för nästa aggressiva stunder. Män som befinner sig i senare stadier i relationen, exempelvis efter det första barnet eller under separationen, utsätts i huvudsak för indirekt våld, mestadels hot, falska anklagelser och psykologiskt eller ekonomiskt tryck vilket de förklarar med externa faktorer såsom kvinnans familj eller institutionella svårigheter, utan att ange sin partner som den huvudansvariga personen. Intervjupersonerna berättade om sina erfarenheter på ett kulturellt könat sätt, där de trots sina tillstånd som offer har godkänt gemensamma kulturella värden som förväntar sig att mannen ska anta en aktiv och skyddande inställning. Deras omsorgsroll var grunden för deras förhållande vilket bekräftas av deras tendens att vidta åtgärder endast när denna roll inte längre förstärktes, såsom när våldsoffren blev någon annan än sig själv såsom barn eller släktingar eller då de upptäckte sin kvinnliga partners utomäktenskapligt förhållande. Det tog för intervjupersonerna flera år att inse sitt tillstånd som offer. Många män berättade om hur kvinnorna i slutet av relationen använde falska anklagelser för att få vårdnad om barn och ekonomiska förmåner (ibid.). Enligt Nybergh (2013) uppvisar vuxna män som har upplevt fysiskt och psykiskt våld i en nära relation sämre självskattad hälsa än de som inte blivit utsatta. Beroende på hur våldsutsatt personen är avgör hur illa skadad personen blir där ann. Män som blir våldsutsatta uppvisar tecken på depression, alkohol- och drogmissbruk, psykiatriska diagnoser, posttraumatiskt stressyndrom och sämre självkänsla. Artikeln framhäver att detta sannolikt går att koppla till våldet de utsätts för. Män som blivit utsatta för fysiskt

(20)

våld har fått fysiska skador av våldet, men dessa klassas ofta som “milda” såsom skrubbsår eller blåmärken. Förklaringar till detta har syftat till att männen med sin större fysiska storlek och styrka kan avvärja kvinnors våld. Det förekommer dock även mer allvarliga fysiska skador såsom brännmärken eller brutna tänder och ben. Enbart en liten andel män dör som en konsekvens av det våld de utsätts för. Enligt artikeln inträffar detta oftast i situationer då kvinnan upplevt sig själv eller sina barn som hotade i en våldsam situation och det är därmed förknippat som självförsvar.

Espinoza och Warner (2016) sammanställer forskning i sin studie och konstaterar att många konsekvenser av våld i nära relationer påverkar båda könen. Exempelvis har manliga och kvinnliga offer visat sig ha motsvarande svårighetsgrad av exempelvis depression och ångest som följd av våld i nära relationer. Det är också väl underbyggt att varje kön har unika problem jämfört med sina motsvarigheter. Till exempel har våld med kontroll och tvång historiskt sett främst gjorts mot kvinnor, och kvinnor är mer benägna än män att få större fysisk skada på grund av våld i nära relationer. Manliga offer är mer benägna att bli sedda som förövare, bli avvisade av samhällets instanser och får majoriteten av ansvarsattributen för våld.

Sammanfattning av våldets omfattning, uttryck och konsekvenser

Av resultatet framkommer det att män i heterosexuella relationer oftare utsätts för psykiskt våld är fysiskt våld. Om det förekommer fysiskt våld mot en man i en heterosexuell relation så anses detta vara mildare än om det fysiska våldet skulle komma från en man i en heterosexuell relation. Det beskrivs att det är vanligare att kvinnor som utövar fysiskt våld använder sig av olika föremål som tillhyggen medan männen oftare använder sina bara händer. På akutmottagningar kan man trots detta se att de fysiska skadorna mot en kvinna utfärdat av en man är mer allvarliga än fysiska skador mot män utfärdat av en kvinna. Konsekvenser av fysiskt och psykiskt våld i nära relationer är ungefär densamma hos både män och kvinnor. Depression är ett exempel på en vanlig konsekvens för denna typen av våld. Andra skador av fysiskt våld som är vanliga är skrubbsår eller blåmärken. Det framkommer att kvinnors våld mot män är mycket vanligare än vad man kan tro, men att det inte är lika uppmärksammat samt att det inte är lika ofta att män anmäler våld i nära heterosexa relation som kvinnor. Kvinnors utsatthet för våld i nära relationer är ett välstuderat ämne där kvinnor rapporterat och fallit offer för våld i nära relationer. Mäns utsatthet har inte analyserats tillräckligt eftersom det inte är lika uppmärksammat eller synliggjort.

4.2 Insatser, stöd och hjälpsökande

BRÅ (2014) presenterar en rapport som visar att män som sökt vård som är 16 år eller äldre på grund av fysiskt våld så är det 0,3 procent av dessa som sökt vårt på grund av att det fysiska våldet utfärdats av en partner. Det visade sig i studien att män som utsätts för relationsvåld har lågt förtroende till rättsväsenden jämfört med män som blivit utsatta för andra typer av våld. Kvinnor kände samma förtroende oavsett om de blivit utsatta för relationsvåld eller annat våld. Det går dock inte att studera om det faktiskt har funnits några kontakter med rättsväsenden (BRÅ 2009b).

(21)

Socialtjänsten är en av de insatser som kan kontaktas vid våld i nära relationer. I NTU:s undersökning från 2012 (BRÅ 2014) har 3,5 procent av männen haft kontakt med Socialtjänsten vid våld i nära relationer. Det framgår dock inte av studien om det var för sin egen skull eller om det var för eventuella inblandade barns skull. Den visar även att 4,3 procent av männen har varit i kontakt med annan frivilligorganisation eller myndighet. Det ska dock komma att visa sig att det är fler män än kvinnor som tycker att de får den hjälp och stöd de behöver när de blivit utsatta för våld i nära relationer. Andelen män som inte upplevde att de fick det stöd och den hjälp de behövde var 4,4 procent medan andelen kvinnor var 11,4 procent. Insatserna som finns för män i form av mansjourer fokuserar på att mannens våldsamma beteende ska upphöra. Det finns cirka trettio kriscentrum för män i Sverige som främst används som behandlingshem för att det våldsamma beteendet ska upphöra. Studien visar att det bara är 0,6 procent av männen som haft kontakt med mansjourerna som finns i Sverige på grund av att de är våldsutsatta. Insatserna arbetar med att se våldet som helhet och synen på våldet. Behandlingarna sker oftast i grupper. En del behandlingar innefattar kognitiv beteendeterapi, en del fokuserade på att höja mannens motivation till att vilja förändras, motivationshöjande behandling. “Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) samlar årligen in verksamhetsstatistik från de aktiva jourer som finns spridda i Sverige”. Kontakt med BOJ sker oftast genom anmälningar som sker via polisen där den utsatta själv får avgöra genom att tacka ja eller nej till BOJ:s insats. Polisen har fram till 2011 varit obligatoriskt att fråga personer som varit utsatta för våld i nära relationer om de önskar kontakt med BOJ, men detta avskaffades år 2011. Från Brottsofferjourernas riksförbund kan avläsas att år 2009 var det 10 män som hade någon form av kontakt med BOJ, 2010 var det 12 män, 2011 var det 12 män och 2012 hade 13 män kontakt med BOJ. Detta skiljer sig uppenbart mycket jämfört med kvinnornas kontakt med BOJ som 2009 var 90 kvinnor, 2010 - 88 kvinnor, 2011 - 88 kvinnor och 2012 - 87 kvinnor. Detta gör att majoriteten som kontaktar BOJ är kvinnor och andelen är 87-90 procent (ibid.).

Cheung, Leung och Tsuis (2009) artikel är en forskningsöversikt där de undersöker varför män i allmänhet inte söker hjälp när de faller offer för våld i nära relationer. Flera av dessa studier visar att män är mindre benägna än kvinnor att söka hjälp för olika former av psykiska svårigheter och medicinska svårigheter. Enligt studien framkommer det att förväntad sårbarhet, rädsla och förnekande är viktiga faktorer som påverkar mäns val att inte söka hjälp. I artikeln framkommer att män ses som oacceptabla offer av våld i nära relationer och att konceptet med ett manligt offer är tabubelagt i samhället. Artikeln beskriver hur det i samhället finns värderingar och normer samt könsroller som påverkar männens beteende att söka hjälp. Det lyfts fram att det finns stereotyper i samhället om den traditionella mansrollen såsom att män är tuffa och inte ska uttrycka känslor vilket hindrar dem från att prata ut och söka hjälp. Män känner skam och förnedring över deras situation eftersom de misslyckas med att möta de krav som ställs på grund av deras position att utöva sina maskulina roller och att de då misslyckas med att förena deras maskulina identitet med deras erfarenhet av att vara offer. Social stigmatisering och männens förnekelse av att vara offer samt männens vilja att undvika könsrollskonflikter är alltså anledningar till att män är mindre benägna att söka hjälp än kvinnor. När män väl rapporterar våldsincidenter och söker hjälp blir de typiskt sett ignorerade och behandlade genom diskriminering och hårda kommentarer där männen istället blir anklagade för att vara den som initierade våldet och att kvinnan skyddar sig

(22)

själv. Eftersom män inte rapporterar deras utsatthet i särskilt hög utsträckning innebär det att behoven för denna grupp är svåra att veta något om. Artikeln framhåller vidare att det finns insatser och organisationer som är riktade mot kvinnor och deras barn men att det knappt finns några sådana riktade till män. Trots underanvändning av servicetjänster av män som blivit utsatta för våld i nära relationer behöver dessa utsatta män också hjälp. Eftersom samhället verkar kräva att männen ska stödja och ansluta sig till rollen som dominant kön och leva upp till vissa maskulina förväntningar, innebär det svårigheter för männen att komma fram och berätta om sina upplevelser. Därför är det enligt författarna viktigt att specialisera servicetjänster som är designade enbart för män samt att undersöka vilka behov manliga offer har.

Nybergh (2013) menar att män som har blivit utsatta för våld i nära relationer har lågt förtroende för rättsväsendet, både jämfört med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer och jämfört med män som blivit utsatta för andra typer av våldsbrott. Artikeln menar att normerande uppfattningar om manligt beteende utgör hinder för män att söka sig till rättsväsendet eftersom det kan uppfattas som omanligt att bli utsatt för våld samt att det istället kan riskera att männen blir beskyllda som förövare. De män som söker hjälp vänder sig istället ofta till vänner, familj, Internet och söker även upp somatisk och psykiatrisk vård. Män ringer nationella stödtelefoner för personer som utsätts för våld i nära relationer men dessa har ofta inte kunskap om mäns utsatthet. Det finns få hjälpinsatser som är riktade till våldsutsatta män, men artikeln framhäver att män behöver samma stöd som kvinnor när de blivit utsatta för våld i nära relationer. Män som haft positiva erfarenheter av det stöd och den hjälp de fått vid utsatthet minskar risken för stress samt minskar risken för att dricka för mycket alkohol och användning av droger, medan de män som har fått en negativ erfarenhet av stöd och hjälp ökar risker för alkohol-och drogintag.

I Chan och Tsangs (2018) studie framkommer att den som blivit utsatt för våld i nära relationer och sökt hjälp för sin situation men inte blivit tagen på allvar eller mottagen med respekt kommer med största sannolikhet inte vilja berätta sin situation om våld i nära relationer. I studien berättar männen att den hjälp som finns till utsatta personer i våld i nära relationer enbart riktar sig till kvinnor och därför vill inte männen ta hjälp av vanliga tjänster. Studien indikerade att 67 procent av männen i sin studie rapporterade att formella servicebyråer, hotline-tjänster och polisuppföljning inte är effektiva eftersom de endast riktade sig till kvinnor. Det framkom också att kvinnorna som greps för våld mot en manlig nuvarande eller före detta partner behandlades med mer medkänsla och respekt än när männen greps för våld mot en kvinnlig dåvarande eller nuvarande partner. Det framkommer även att män som drabbats av våld från en kvinnlig närstående nuvarande eller före detta partner tas inte på allvar i jämförelse med kvinnliga ärenden. De våldsutsatta männen som drabbas går åter tillbaka till det “normala” i hemmet och blir åter offer igen. Studier visar på att illa bemötande av bland annat poliser har en mycket negativ påverkan på män som vill avslöja sin hemsituation som våldsutsatta. Det vanligaste problemet när män söker hjälp för sin våldsutsatta position är att förena sin maskulina identitet med sin upplevelse som våldsutsatt av en nuvarande eller tidigare kvinnlig partner. Detta är på grund av att det blir en konflikt med den manliga stereotypen. Att vara våldsutsatt kan framkalla känslor som skam, förnedring eller känslomässig förlust då att vara våldsutsatt av en kvinnlig nuvarande

(23)

eller före detta partner inte hör ihop med den manliga stereotypen. Maskulinitet är mannens roll som den trygga skyddande i relationen/familjen, män ska skydda kvinnor och barn. Maskulinitet uppvisas också genom att visa mental och fysisk styrka. I ett kinesiskt sammanhang så inkluderar värdet på maskulinitet att undvika skam, män ska passa in i normen, män ska ha känslomässig självkontroll och man ska vara god mot sin familj. Det visar sig vara mycket självklart i artikeln att de professionellas arbete avgör om männen ska våga och vilja berätta att han blir utsatt av sin kvinnliga nuvarande eller före detta fru eller om han inte ska göra det. Socialarbetarna behöver respektera och acceptera att män också kan vara svaga och befinna sig i en utsatt position. En av anledningarna till att socialarbetarna möjligtvis bagatelliserar det männen säger om sina kvinnliga partners är på grund av att de också följer den kulturella machokulturen - att män är starka och inte kan falla offer för en kvinna som utövar våld.

Enligt Espinoza och Warner (2016) rapporterar manliga offer våld till en låg nivå och kvinnliga offer är fyra gånger mer benägna än manliga att rapportera. För många manliga offer som rapporterat våld sågs de och behandlades som primära våldsutövare, även när våldet inte var ömsesidigt. I många fall misslyckades eller vägrade rättsväsendet och juridiska personer att agera. Hjälpsökande män möttes med knappa resurser, vägran från hjälpprogram och negativa erfarenheter. Manliga offer avslöjade att kvinnlig utövning betraktades som ett skämt. Vägran att gripa, anklaga, begära straff eller ta bort gärningsmannen var utmärkande teman. Vissa män arresterades och eller togs bort från hemmet utan tillräckligt bevis för våld av mannen på kvinnan.

Författarna beskriver vidare att bevis antyder att interventioner som behandlingsprogram för gärningsmän är ganska ineffektiva och fokuserar främst på våld med tvång och kontroll men inkluderar inte ömsesidigt våld som behandlar båda parters våldsamma beteende. ​Studier visar att kvinnor och män i en relation har högre risk för skador när ömsesidigt våld inträffar. Artikeln menar att ett ökat erkännande av kvinnlig utövning av våld i nära relationer skulle ge möjlighet att lyfta fram risken för skador på både kvinnliga förövare och manliga offer men även den ökade sannolikheten för att kvinnliga initiativtagare också blir offer. Artikeln framhäver att ömsesidigt våld är den vanligaste formen av våld vilket är avgörande för framtida interventioner. Idag behandlar program ofta en partner i relationen men eftersom ömsesidigt våld är den vanligaste formen av våld i nära relationer är det viktigt att båda parter är närvarande i framtida interventioner för att minska det ömsesidiga våldet med fokus på konfliktlösning, känsloreglering och kommunikationsstilar. Vidare menar artikeln att psykologiska dimensioner och familjesystem är relevanta för behandling och förebyggande och måste integreras i policy, studier och service. Det tabu som råder mot kvinnlig förövning måste lyftas fram för att uppnå en ökad förståelse för partnervåld som gynnar båda könen. Köns relevans för både förövare och offer måste erkännas för att kunna göra framsteg liksom förståelsen att patriarken är kritisk i vissa men inte alla former av partnervåld. Artikeln framhäver att offentlig service och media måste börja presentera och agera i enlighet med hela bilden av våld i nära relationer istället för att bevara en smal och otillräckligt representativ bild om problemet eftersom det sprider fel och ofullständig information (ibid.).

Figur

Updating...

Relaterade ämnen :