Internationella relationer, 41-60 Malmö högskola
IMER Handledare: Tom Nilsson
INTRESSE, MAKT OCH KUNSKAP
En regimteoretisk analys av
klimatförändringsregimens tillkomst
Abstract
The primary aim of this essay is to search and verify variables of significance, in the formative process of the climate change regime, which holds causal influence in explaining this formation. This is done by the construction of a theoretical framework based on components of the regime theoretical perspectives of interest, power and knowledge with the focus on regime formation. Hence, this serves the purpose of firstly determining when the regime was established and the scope of the process leading to the establishment, and secondly to clarify the variables of significance.
With these premises in mind the variables of importance were essentially; the actors possibility and interest to adopt a problem-solving and integrative bargaining approach under the veil of uncertainty, stemmed by the use of decision-making procedures by consensus and focus on the issues of justice and equity; the exercise of power and use of relative power capabilities in the power struggle of determining the rules of the game; and the rise of scientific consensus about the human influence on global climate and suitable adopting strategies, and its prospect of influence actors with decision-making possibilities.
Key words: Regime formation, Interest, Power, Knowledge, UNFCCC, Kyoto Protocol
Sammanfattning
Denna uppsats syfte är att söka och fastställa de variabler av vikt, inom klimatförändringsregimens tillkomstprocess, som har betydelse för att regimen har tillkommit. Denna studie genomförs genom skapandet av ett teoretiskt ramverk bestående av de regimteoretiska perspektiven intresse, makt och kunskap. Detta används vidare för att först fastställa när regimen skapas och dess tillkomstprocess, för att sedan åskådliggöra variabler av vikt.
Utifrån dessa premisser visar denna studie att variablerna av vikt särskilt var: förhandlingsparternas möjlighet och intresse att anta den problemlösande formen av en integrativ förhandlingsapproach under beslöjningen av osäkerhet, vilket stimulerades av användandet av beslutsmekanism efter konsensus och koncentration på rättviseaspekter; användandet av makt och utnyttjandet av relativa maktmöjligheter inom kampen att diktera reglerna; och framkomsten av vetenskaplig konsensus om både lämpliga anpassningsstrategier och den mänskliga påverkan av jordens klimat, samt dess möjlighet till influerande av aktörer med bestämmandemakt.
Nyckelord: Regimtillkomst, Intresse, Makt, Kunskap, UNFCCC, Kyotoprotokollet
Tack till min handledare Tom Nilsson för många givande handledarmöten, till medstudenter som både på uppsatsseminarier och privat belyst viktiga aspekter och till nära och kära för att aldrig ha gett upp hoppet.
Kopiering av ett hundra exemplar av denna uppsats har koldioxidneutraliserats med hjälp av organisationen co2balance.com, genom trädplantering i Sand Martin Wood, Cumbria Project.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förkortningsförteckning VI
1. Inledning 1
1.1 Introduktion 1
1.2 Syfte och frågeställning 2
1.3 Metod och teorival 4
1.4 Avgränsning 5 1.5 Material 6 2. Teoretiskt ramverk 7 2.1 Regimteori 7 2.1.1 Intresse 9 2.1.2 Makt 12 2.1.3 Kunskap 14 3. Analys 16 3.1 Intresse 16 3.1.1 Tillkomstprocess 16 3.1.2 Institutionell förhandlingsmodell 18
3.1.2.1 Uppmuntran till integrativ förhandling 18
3.1.2.2 Stimulans till framgångsrik integrativ förhandling 21
3.1.3 Sammanfattning 22
3.2 Makt 24
3.2.1 Tillkomstprocess 24
3.2.2 Distribution och användande av relativa maktförutsättningar 25
3.2.3 Sammanfattning 28
3.3 Kunskap 30
3.3.1 Tillkomstprocess 30
3.3.2.1 Lokalisering av epistemiskt nätverk 31
3.3.2.2. Påverkan av epistemiskt nätverk 33
3.3.3 Sammanfattning 34
4. Slutledning 35
Referensförteckning 40
FÖRKORTNINGSFÖRTECKNING
COP Partskonferens för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (Conference of the parties)
EG Europeiska gemenskapen
EU Europeiska unionen
FCCC Se UNFCCC
FN Förenta nationerna
INC/FCCC Den mellanstatliga förhandlingskommittén för en ramkonvention om klimatförändring (Intergovornmental Negotation Committee for a Framework Convention on Climate Change)
IPCC Förenta nationernas vetenskapliga klimatpanel (Intergovernmetal Panel on Climate Change)
JUSSCANNZ Förhandlingskoalition bestående av Japan, Förenta staterna, Schweiz, Kanada, Australien, Norge och Nya Zeeland.
Klimatkonventionen se UNFCCC Klimatpanelen se IPCC
Klimatregimen Klimatförändringsregimen
MOP Medlemskonferens för Kyotoprotokollet till förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (Members of the Parties)
OPEC Organization for Petroleum Exporting Countries
Riokonferensen se UNCED
UNFCCC Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (United Nations Framework Convention on Climate Change)
UNCED Förenta nationernas världskonferens om miljö och utveckling (United Nations Conferens on Envrionment and Development)
UNEP Förenta nationernas miljöprogram (United Nations Environmental Programme)
USA Förenta staterna
WMO Meteorologiska världsorganisationen (World Metereological Organization)
1. INLEDNING
1.1 INTRODUKTION
Att studera förutsättningar för internationellt samarbete har länge verkat som en drivande kraft för teorier inom ämnet internationella relationer. Debatten om samarbete har till en början kretsat kring staters samarbetsvilja eller ovilja, men har vidare även inbegripit institutioners roll och påverkan. Ett led i utvecklingen som format internationella relationer är även ifrågasättandet av rationalismens vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Detta har bidragit till att teorier inte längre är bundna till att utgå ifrån stater som mest centrala analysenhet, samt att interaktion mellan analysenheter inte är knuten till en särskild sektor. Även om uppkomsten av internationella överenskommelser, avtal, regimer, institutioner och organisationer inte är något nytt fenomen, beskrivs världen allt oftare i en kontext av en ny ordning påverkad av globaliseringsprocesser. Det talas allt mer om världspolitik som en komplex arena med hög grad av interdependens, där det finns en stor efterfrågan av globalt styre och internationella regimer (Se Keohane 1993, Young 1999, Held & McGrew 2002).
Stater i världspolitiken tvingas att förhålla sig till en mängd olika aktörer och hot, vilket har lett till vad som brukar beskrivas som en ny breddad säkerhetsagenda, inom varav en miljösektor får erhålla allt mer fokus (Se Lawson 2001). Det är möjligt att se en ökning i samarbete inom miljö då det går att åskådliggöra att en mängd överenskommelser och regimer bildas såväl bilateralt, med syftet att exempelvis beskydda sjöar, som globalt exempelvis genom att skydda ozonlagret i stratosfären. Fokus på miljö och tillståndet av planeten går relativt långt tillbaka i tiden, men det var först efter mitten av 1980-talet som planetens tillstånd som helhet åtnjöt stor medial publicitet. Exempelvis utsåg tidskriften ”Time Magazine”, istället för 1988 års person, den ”utsatta jorden” som ”årets planet”, vilket var en följd av att ozonhålet över Antarktis nyligen upptäckts och att året plågats av ett oerhört varmt klimat med svår torka (Dessler och Parson 2006: 12ff).
I takt med att miljöproblematik och klimatförändring upptar allt större plats inom världspolitiken blir fenomenet av allt större intresse för studenter av internationella relationer att förklara. Problematiken kring klimatförändringar beskrivs allt oftare som en av vår tids
stora utmaningar. I exempelvis Förenta nationernas säkerhetsråd utgjorde klimatförändring och dess länk med fred och säkerhet, månadens temaämne under april 2007 (UN Press 2007). I ”Stern-rapporten” (Stern Review 2006) går det exempelvis att läsa att klimatförändringar förväntas påverka de mest fundamentala elementen av världens liv. Om världens stater inte agerar förväntas klimatförändringar kosta allt ifrån fem procent av världens sammanlagda bruttonationalprodukt till tjugo procent vid en bredare riskanalys, årligen nu och för evigt. Det pekas också ut att om tillräckliga åtgärder vidtas kan kostnaden för konsekvenserna av klimat-förändring pressas ned till ungefär en procent av världens sammanlagda bruttonationalprodukt (Stern Review 2006). Ett behov av globalt samarbete kan så till vida påvisas, i synnerhet med tanke på växthusgasers spridningsområde. Utsläpp av miljöfarliga gaser är inte endast begränsade till särskilda regioner eller platser. En gas förväntas att spridas i hela det luftutrymme den släpps ut, vilket för växthusgaser efter en viss tidsperiod innebär ett spridningsområde över hela jordens atmosfär. Även om konsekvenser av förändringar i klimatet förväntas ha asymmetrisk påverkanskraft, i form av att det drabbar vissa värre än andra, medför det ett globalt problem som av logik kräver globala lösningar.
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Klimatförändringsregimen (härefter klimatregimen) är ett multilateralt institutionellt arrangemang som i första hand syftar till att reglera utsläpp av växthusgaser för att motverka global uppvärmning och att enas om anpassningsstrategier till klimatförändringars konsekvenser. Huvudavtalen i regimen är Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (UNFCCC eller FCCC, härefter klimatkonventionen) som antogs 1992 och trädde laga i kraft 1994, samt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (härefter Kyotoprotokollet), som antogs 1997 och åtnjöt sitt ikraftträdande 2001. Beslut i regimen tas av parterna, vilka har årliga möten i det som kallas partskonferenser (COP) (Gupta 2000: 7, Bodansky 2001a: 26f). Klimatkonventionen innebär inte specificerade mål för utsläppsminskningar, men statuerar att eftersom industrialiserade stater givit upphov till de största delarna av atmosfärens antropogena växthusgaser ska de ta första initiativ till åtgärder. Kyotoprotokollet innebär, för parterna, specificerade procentuella mål med basår 1990 för minskningar av antropogena koldioxidutsläpp (Bodansky 2001b: 204ff).
Att internationella avtal, institutioner, regimer och organisationer existerar är något som kan åskådliggöras med hjälp av de flesta teorier inom internationella relationer. Då dessa teorier är utformade med hjälp av olika epistemologiska och ontologiska utgångspunkter finns det en hög grad av variation inom vilken roll internationella regimer har, varför de bildas och hur stor roll de kommer att spela i framtiden. Internationellt samarbete, reglerande och styre kan förstås som en logisk utveckling för stater att maximera möjligheter till ekonomisk vinst genom att främja frihandel, eller kan det vara en metod för stater att använda regimskapandet med syfte att skydda sig mot globaliseringens processer. Andra förklaringar kan kretsa kring att lösa problem som antingen är för stora för en ensam stat att lösa eller problem som inte är begränsade till endast en stats territoriella gränsdragningar, men även för att främja delade normer, värderingar och principer.
Det är möjligt att påvisa att klimatregimen har tillkommit och att den existerar med hjälp av samtliga större teoribildningar inom internationella relationer. Vare sig om man förespråkar ökad tillkomst av regimer och anser att de har en stor roll att spela i världspolitiken eller om man uppfattar regimers påverkan som något betydelselöst, kan variabler och faktorer som influerat en regims tillkomst vara av stort intresse. Skilda teori-uppfattningar tenderar att belysa olika kriterier för framgång inom internationellt samarbete, samt varför och hur regimer tillkommer, vilket medför en intressant grund för att analysera klimatregimens tillkomst.
Denna uppsats syfte är att fastställa variabler av ”vikt” inom klimatförändringsregimens ”tillkomst” utifrån regimteori i internationella relationer. Tillkomst och processen som leder till att en regim kommer till, med andra ord tillkomstprocess, kan i denna kontext förväntas vara av varierande slag beroende på vilka teoretiska premisser som finns i åtanke. Variabler av vikt fastställs utifrån de faktorer perspektiv inom regimteori anser vara av kausal vikt inom regimformering och tillkomst. Denna uppsats frågeställning är således:
• Vilka variabler inom tillkomstprocessen av klimatförändringsregimen är av vikt för förståelsen av dess tillkomst?
1.3 METOD OCH TEORIVAL
Denna uppsats metod bygger på antagande om att vad en analytiker ser och lyfter fram som viktigt vid analyserandet av ett fall inte endast är beroende av de empiriska bevisen, utan även de konceptuella premisserna en analytiker använder sig av vid analyserandet (Allison 1969: 698f.). Med andra ord medför detta att det som anses vara viktigt inom klimatregimens tillkomst inte endast härstammar utifrån det faktiska händelseförloppet, utan också influeras av vilka konceptuella utgångspunkter en analytiker har i åtanke vid fastställandet av det empiriska underlaget. Internationellt samarbete och krafterna som ger upphov till det, kan argumenteras vara en av de stora frågorna som teorier inom internationella relationer sökt svar på. Internationella regimer är en särskild form av samarbetsarrangemang, och bör således studeras som sådant (detta utvecklas vidare under 2.1 Regimteori).
Det är inom regimteori möjligt att skilja olika konceptuella utgångspunkter ifrån varandra. Eftersom denna uppsats fokus i första hand berör regimtillkomst och regimskapande utförs uppsatsens teorival således på premisser av vilka olika kausala variabler som anses vara av vikt för tillkomsten och skapandet av regimer. Inom regimteorilitteraturen är det möjligt att påvisa en kategorisering av perspektiv som lägger vikt vid variabler som sammanlänkas med antingen makt, intresse eller kunskap (se Young & Osherenko 1993, Haas 1993 och Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996 och 1997)1. Det maktbaserade, intressebaserade och kunskapsbaserade perspektivet inom regimteori förväntas således representera de konceptuella utgångspunkter som generellt används för att förklara regimformering och regimskapande. Dessa perspektiv fungerar således som grund för uppsatsens teoretiska ramverk (se kapitel 2.0).
Detta innebär följande implikationer för uppsatsens utformning. För att möjliggöra uppföljning av denna uppsats syfte, att i tillkomsten av klimatregimen söka de variabler som är av vikt för förståelsen av dess uppkomst, är det av nödvändighet att utforma ett teoretiskt ramverk innehållande konceptuella modeller. Detta ramverk används sedan vidare för att för att söka de variabler i klimatregimens tillkomst som är av vikt för att förstå dess uppkomst. Denna uppsats metod kan således kategoriseras som en teorianvändande kvalitativ fallstudie. Uppsatsen är teorianvändande eftersom det teorietiska ramverk används som verktyg för att söka de variabler i klimatregimens tillkomst som kan förklara dess uppkomst. Uppsatsen är en
1 Denna kategorisering framläggs i boken ”Regime Theory and International Relations”; Volker Rittberger (red)
1993 i både kapitlet av Peter M. Haas, samt av Oran Young & Gail Osherenko. Denna kategorisering utvecklas sedan vidare av Andreas Hasenclever, Peter Mayer & Volker Rittberger i artikeln ”Interest, Power, Knowledge: The Study of International Regimes” (1996) samt i boken ”Theories of International Regimes” (1997)
kvalitativ fallstudie eftersom uppsatsen syftar till att analysera, tolka, ge mening och förklara variabler inom ett visst händelseförlopp (Bergström och Boréus 2005: 23f, Marsh och Stoker 2002: 15f).
För att kunna möjliggöra analysering av klimatförändringsregimens tillkomst, är det nödvändigt att fastställa när regimen tillkom, samt inom vilken period före denna tillkomst som anses vara av betydelse, vilket här benämns som ”tillkomstprocess”. Precis som att olika teoretiska perspektiv förespråkar skilda tillvägagångssätt och teorier för vilka faktorer som generar och influerar regimskapande, skiljer sig även metoderna för identifierande av regimer. Detta innebär att teoriperspektivens användningsområde kan skiljas i två delar. För det första används de för att fastställa klimatregimens tillkomst och tillkomstprocess. Denna del fastställer och avgränsar därmed fallets omfattning och bestämmer inom vilken tidsram fokus bör koncentreras. Med andra ord syftar detta till att fastställa var i regimen tillkomstvariabler av vikt förväntas finnas.
För det andra används teoriperspektiven vidare för att lokalisera variabler av vikt för uppsatsens syfte i det händelseförlopp eller fall som i första delen benämns som klimatförändringens tillkomstprocess. Processen av fastställandet av variabler av vikt, menas att de teoretiska perspektiven utgår ifrån teorier om hur, varför och när regimer skapas. Om dessa variabler vidare kan lokaliseras i tillkomstprocessen, utger de även variabler av vikt för tillkomsten av klimatregimen.
Uppsatsens struktur utgörs således av: Kapitel 2.0 där ett teoretiskt ramverk konstrueras, bestående av intressebaserat, maktbaserat och kunskapsbaserat perspektiv; Kapitel 3.0 som är uppdelat i tre delar: intresse, makt och kunskap där varje del inleds med fastställande av tillkomstprocessen, vilket sedan utgör fallet inom vilket teoriperspektiven används för att fastställa variabler av vikt; Kapitel 4.0 utgörs av slutledning, vilket består av en presentation och diskussion av uppsatsens resultat och studien som sådan.
1.4 AVGRÄNSNING
Denna uppsats avgränsningar utgörs för det första av fallets omfattning, som endast fokuserar på klimatregimens tillkomst och tillkomstprocess. Denna avgränsnings påverkan består därmed inte endast av begränsningar av faktiskt händelseförloppet att relatera till, utan även genom att det utelämnar en rad komponenter inom regimteori, såsom förändring, utveckling,
dynamik, effektivitet och parters samtycke med regimens regler och mål. Denna komponent utger därmed således en teoretisk begränsning i form av att fokus endast faller på teorier med koncentration kring regimtillkomst, vilket endast utger en del av vad regimteori i allmänhet syftar till att förklara. Det är även möjligt att påvisa en teoretisk avgränsning inom regimtillkomst, där denna uppsats approach i första hand fokuserar på variabler på systemnivå och statsnivå, vilket till viss del är en följd av att detta varit huvudsakligt nivåfokus inom regimteori. Detta begränsar dock uppsatsens utformning genom utelämnandet de teorier som förespråkar variabler med explicit fokus på inomstatliga faktorer och individnivå.
1.5 MATERIAL
Det teoretiska materialet består av både verk som kategoriserar, jämför och beskriver olika perspektiv inom regimteori, såsom Hasenclever, Andreas, Peter Mayer och Volker Rittberger, 1997, Theories of International Regimes och av litteratur som framlägger direkta teorier om regimskapande, såsom Young, Oran R., 1989, The Politics of International Regime
Formation och Haas, Peter M., 1992, Introduction: Epistemic Communities and International Policy Coordinaiton.
Det empiriska materialet består främst av sekundärkällor som antingen beskriver klimatförändringsforskningen och klimatpolitiska debatter, såsom som Dessler, Andrew E. och Edward A. Parson, 2006, The Science and Politics of Global Climate Change: A Guide to
the Debate eller som direkt söker beskriva och analysera klimatförändringsproblematiken
utifrån ämnet internationella relationer, såsom Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz (red.), 2001, International Relations and Global Climate Change. Primärkällor är även förekommande i form av avtalstext, såsom exempelvis ”FCCC 1992: art. 4”.
2.
TEORETISKT RAMVERK
Det teoretiska ramverket består för det första av en allmän presentation av regimteori, som syftar till att bidra med en inledning till såväl regimdefinitioner som studiet av regimer. För det andra består det ut av en presentation om olika teoretiska perspektiv inom regimteori, vilket följer tidigare kategorisering genom intresse, makt och kunskap. Detta ramverk ska i första hand förstås som endast en bild av olika teorier om regimtillkomst och gör inte anspråk på att leverera en fullkomlig bild av dessa mångfacetterade teorier. Detta är i synnerhet gällande för distinktionerna mellan perspektiven som inte särskiljes av vattentäta skott, men faller tillbaka på det teorianvändande metodvalet där det är av större vikt att möjliggöra lokaliserande av ett stort antal variabler, än att ge utformningen av varje perspektiv full rättvisa.
2.1 REGIMTEORI
Regimteori inom internationella relationer har sitt ursprung från 1970-talet. Dess uppkomst kan till stor del förklaras genom ett nytt försök att teoretisera och konceptualisera internationella arrangemang och internationellt styre i en kontext där fokus tidigare har fallit på internationella organisationer. Syftet med regimteori kan på så sätt delvis förklaras genom försök att distansera sig från studiet av internationella organisationer som enskilda aktörer och istället fokusera på regler och förståelsen av vad som influerar statligt beteende. Detta ger till följd att regimer bör förstås som något där aktörers intressen och förväntningar konvergerar och inte som en enskilt agerande aktör (Simmons och Martin 2002: 193).
En frekvent använd och bred definition av internationella regimer är att beskriva det som ”ett antal implicita och explicita principer, normer, regler och beslutsfattande procedurer inom vilket aktörers förväntningar sammanstrålar inom ett specifikt område av internationella relationer” (Krasner 1983: 2 [egen översättning]). Stephen D. Krasner preciserar definitionen ytterliggare och menar att principer är fakta och orsakssammanhang; normer är normaliserandet av agerande i form av rättigheter och skyldigheter; regler är specificeringar
av tillåtet och ej tillåtet statligt agerande; beslutsfattande procedurer är rådande praxis för skapandet och implementeringen av gemensam beslutsfattning (Krasner 1983: 2). Det är således möjligt att understryka två viktiga distinktioner mellan internationella regimer och internationella organisationer. För det första används termen ”internationell regim” i en mening av principer, normer, regler och beslutfattarprocedurer inom en specifik och särskild sektor eller område. En ”internationell organisation” däremot syftar inte till att endast verka inom endast ett specifikt område, utan kan förklaras genom att den omfattas och omges av sektorsspecifika regimer och institutioner. En internationell organisation är således det formella förkroppsligandet av institutioner och regimer, vilket exemplifieras av att en organisation förfogar över budget, facilteter och så vidare (Martin och Simmons 2001: 1f). För det andra skiljer sig internationella regimer och organisationer åt genom att en regim inte besitter kapacitet att agera som en enhetlig aktör (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996: 179).
Det är mer problematiskt att skilja internationella regimer och internationella institutioner åt. Till viss del har termen ”internationell institution” ersatt regimkonceptet. Med begreppet internationell institution menas ofta en samling regler som syftar till att styra eller reglera internationellt beteende och agerande, varav fokus faller på element likt regimteori (Simmons och Martin 2002: 194). Regimdefinitionen i sig innehåller element som medför en viss garanti av institutionaliserande, vilket är beroende av till vilken grad regimens principer, regler, normer och beslutfattarprocedurer är implicita och explicita, samt informella och formella. Detta påverkas även av graden av institutionalism olika teoretiska utgångspunkter förespråkar. Med ”institutionalism” i denna kontext menas till vilken grad internationella institutioner är av betydelse inom världspolitiken (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996: 178).
Samtidigt påverkas detta även av vilket tillvägagångssätt som används för att identifiera en internationell regim. Det är möjligt att kategorisera dessa tillvägagångssätt som behavioristiskt, kognitivt och formellt approach (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996: 179). Inom den behavioristiska approachen är det ett kriterium att faktiskt beteende och agerande existerar för etablerande av någon form av sociala institutioner; den kognitiva approachen identifierar regimer genom dess normers intersubjektiva betydelse och delade uppfattning; inom den formella approachens är regimer institutioner med explicita regler och överenskommelser som medlemsstater formellt erkänner som gällande (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996: 179ff, Keohane 1993: 27ff). De olika tillvägagångssätten exemplifierar i denna kontext att internationella regimer bör förstås som någon form av institutioner, men att internationella institutioner inte nödvändigtvis befinner sig i sambandsrelation med regimer. I
fortsättningen görs det i denna uppsats generellt ingen skillnad på internationella regimer och internationella institutioner. Undantagsfall kan dock förekomma i den mån det är av vikt för olika teoretiska utgångspunkter, varav de explicit kommer att skiljas åt.
Vidare är det möjligt att kategorisera huvudperspektiven inom regimteori, genom intresse,
makt och kunskap, vars skiljelinjer i första hand dras beroende på vilken typ av faktorer som
erhåller fokus (Young och Osherenko 1993: 225, Haas 1993: 173f, Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 1ff)
2.1.1 Intresse
Intressebaserad regimteori anses generellt ha sin utgångspunkt i neoliberal institutionalism. Ett centralt grundantagande, vilket är signifikativt för den neoliberala regimteoriutvecklingen, är att intresse, eller mer preciserat självintresse, fungerar som drivkraft för samarbete mellan stater och därmed även för skapandet och samtycket med regimer (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 26, 211). Inom internationellt samarbete anses regimer och institutioner ha en funktionell roll att spela genom att det hjälper stater att inse gemensamma intressen. Stater, som är centrala analysenheter, bör i denna kontext förstås som själviska och egoistiska, och de agerar rationellt i syfte att maximera sin absoluta nytta (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996: 183). Dessa premisser har till stor del fått sin genomslagkraft genom Robert O. Keohanes teorier, som har innehaft stort influerande i utvecklingen av det intressebaserade perspektivet av samarbete, regimskapande och institutionsskapande.
Keohane använder sig av ett antal grundantagande för att sedan utveckla en systemanalys (Keohane 1984:18-46). Dessa grundantaganden har sitt ursprung från mikroekonomisk teori i synnerhet och kan klassificeras som ett förutsättande av ”rationell-egoism”. Med aktörers rationalitet menas att de har konstanta preferenser och har möjlighet att beräkna kostnader och fördelar av alternativa strategier av handling utifrån syftet att maximera sin nytta utifrån de förbestämda preferenserna. Grundantagandet om egoism resulterar i att en aktörs nyttomaximering är självständig från andra aktörers. På så sätt är en aktörs nyttoförluster och nyttovinster oberoende andra aktörers vinster och förluster (Keohane 1984: 25ff, 78f). Detta är en anledning till att den neoliberala förstålelsen av samarbete i världspolitiken ofta beskrivs som ett plussummespel, inom vilket aktörer söker absolut vinstmaximering oberoende andra aktörers förtjänster (Baldwin 1993: 5, 9).
En annan viktig komponent inom den intressebaserade regimforskningen berör strukturell interdependens. Relationen mellan makt och interdependens är viktig för formering av regimer och gör det möjligt att urskilja staters olika möjligheter för samarbete. Denna förståelse av begreppet ”makt” karaktäriseras genom aktörers möjlighet till kontroll över olika strategiers utfall, vilket skiljer sig från den traditionella uppfattningen som i första hand hänvisar till militärmakt (Keohane och Nye 2001: 9f). Sårbarhet är en viktig komponent inom relationen mellan makt och interdependens, vilket utgör en komponent inom komplex interdependens och asymmetrisk interdependens. Sårbarhet inom interdependens kan beskrivas genom en aktörs relativa möjligheter att välja alternativa strategier och hur kostnadskrävande de beräknas vara (Keohane och Nye 2001: 11).
En stor del av del neoliberala regimforskningen influeras av den relativt höga grad av institutionalism teorin förespråkar, varav en betydande del av fokus fallit på regimers funktionella roll i världspolitiken, vilket specifikt skiljer sig från teorier om premisser för regimers tillkomst. I den mest simpla form bidrar neoliberala teorier med utgångspunkten att regimer skapas när stater lyckas komma överens, inom det som kallas kontraktzon, i en kontext som minimerar misstänksamhet och risk för fusk (Young och Osherenko 1993: 249f). I kritik mot den traditionella neoliberala regimforskning har Oran Young framfört en teori, kallad ”modell om institutionell förhandling”, som går ifrån den rationalistiska bas som neoliberalismen grundas på men som trots detta kategoriseras inom det intressebaserade perspektivet. Detta är fallet eftersom institutionell förhandling utgår ifrån förutsättningar för själviska aktörer som ställs inför dels möjligheten uppnå gemensamma vinster genom att samordna sina strategier, dels för problematiken att komma överens om specifika normer och regler som syftar till regimskapande (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 73f). Med begreppet ”institutionell förhandling” menas autonoma och suveräna aktörers ansträngningar att nå överenskommelser som skapar konstitutionella kontrakt eller sammankopplade rättigheter och regler som syftar till att styra efterföljande interaktion (Young 1991: 10). Med andra ord syftar institutionell förhandling till just förhandling med syftet att skapa en regim.
Youngs teori är skapad med hjälp av hypotesuppställning som sedan testats på ett brett empiriskt underlag, för att vidare belysa de fenomen som anses vara närvarande vid regimtillkomst, vilket följaktligen utgör teorin om institutionell förhandling (se Young 1989; 1991; Young och Osherenko 1993) Till skillnad ifrån neoliberalismens rationalism, som ovan beskrivits genom Keohane (1984: 25ff, 78f) som att aktörer har konstanta preferenser och därmed möjlighet att beräkna kostnader och förtjänster av olika strategier, med andra ord konsekvenser och utfall av val av handling, menar Young att aktörer inte alltid har möjlighet
att tillgå denna information. Detta är i synnerhet gällande vid multilateral förhandling där ett stort antal parter medverkar. Dessa fall påverkas av vad Young benämner ”slöjan av osäkerhet” inom vilket deltagare, i synnerhet av inledning till förhandlingen, ej kan tillgå en tydlig och klar bild av kontrakzonens utseende. Detta betyder med andra ord att parter ej tydligt och fulländat kan beräkna vad som krävs för att de ska kunna mötas och nå överens-kommelse (Young 1999: 10f).
Detta medför att man måste skilja på olika typer av förhandlingsapproach, vilket främst görs genom kategorierna ”distributiv förhandling” och ”integrativ förhandling”. Neoliberala utgångspunkter, såsom nyttomaximering och rationell-egoism, medför att val av förhandlingsapproach som klassificeras som distributiv förhandling. Ole Elgström och Christer Jönsson benämner denna form som en typ av köpslående förhandling, och beskriver detta som att det karaktäriseras av att det ligger i varje parts intresse att maximera sina egen vinst utan att spendera energi på andra parters vinst (Elgström och Jönsson 2000: 685). Young menar att förhandlingsprocessen inom institutionell förhandling ofta karaktäriseras av att parter utgår ifrån en integrativ förhandlingsgrund, vilket är en huvudfaktor för att institutionell förhandling ska bli framgångsrik (Young 1989: 360f; 1991: 11f). Elgström och Jönsson (2000: 685f) benämner integrativ förhandling som problemlösande form av förhandling, eftersom det gemensamma intresset är i fokus.
Det mest essentiella inom Youngs modell om institutionell förhandling, är framställandet av hypotesfaktorer, vilka kan skiljas i två kategorier (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 74ff). Den första behandlar faktorer som uppmuntrar till att parter antar en integrativ förhandlingsapproach. Dessa utgörs av faktorer och variabler som försvårar för parternas möjlighet att tydligt beräkna den fulla omfattningen av överenskommelsezoner, och att osäkerhet fortsätter att beslöja informationen om konsekvenser och utfall av olika strategival (Young 1989: 361f, 366f). Den andra kategorin utgörs av faktorer som verkar för att främja att integrativ förhandling lyckas eller blir framgångsrik. Detta behandlar faktorer såsom att möjlighet att lyckas är större om fokus koncentreras på rättvisa istället för på framställandet av ett effektivt arrangemang i första hand (Young 1989: 368f).
Ett grundläggande intressebaserat argument är således att regimer skapas när parternas möjlighet till en integrativ förhandlingsapproach är stor, samt att möjligheten för integrativ förhandling att lyckas är stor.
2.1.2 Makt
Maktbaserad regimteori har sitt ursprung från den realistiska falangen inom internationella relationer. En stor del av forskning utifrån realismens premisser har dock presenterats som motpol för bilden av samarbete och institutionsskapande som något åtråvärt och vanligt förekommande. Detta har i synnerhet varit gällande vid belysandet av en överskattning av påverkanskraften hos fenomen som interdependens och internationella institutioner roll i världspolitiken (Se Mearsheimer 1995, Waltz 2000). Detta har lett till att realism som teori ofta används för att förklara svårigheter med internationellt samarbete mellan stater (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 83f). En betydande del, som går i linje med belysandet av svårigheter inom samarbete, är att stater evaluerar utfall av samarbete utifrån dess relativa fördelar. Detta betyder att till skillnad från neoliberala teorier där aktörer lägger upp samarbetsstrategier utifrån absoluta vinster, fokuserar stater enligt realister inte bara på egennytta, utan även på vad andra aktörer vinner på samarbete. Följden av detta blir att samarbete inte är ett lika frekvent fenomen inom världspolitiken som exempelvis neoliberalism föreslår (Baldwin 1993: 5f).
Trots denna allmänna linje inom realismen, finns det de som utgår till stor del från realistiska grundantaganden men samtidigt behandlar internationellt samarbete och regimer som betydelsefulla fenomen av största vikt att förklara inom ämnet internationella relationer. I synnerhet dessa teorier utgör det maktbaserade perspektivet inom regimteori, vilka frambringar grundantagandet att behandla makt som en central variabel, inte bara vid förklaringar av mellanstatliga konflikter utan även då stater väljer att samarbeta (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 3, 84).
En av dessa maktbaserade teorier utgörs av hegemonisk stabilitetsteori, vars grundhypotes består av påståendet att regimer bildas när en dominant aktör väljer att använda sin influerande kraft för att locka med andra aktörer att nå överenskommelse (Young 1999: 191). Detta påstående har dock vid tidigare basis varit formulerat som att ingen regim uppstår inom en sektor, om inte en grupp är gynnad och att allmännyttan kan bli tillhandahållen genom självständigt handlande. Detta är ett påstående som erhållit mycket kritik och det är bland annat denna skepsis om internationellt samarbete i allmänhet som placerat teorin inom den realistiska fraktionen av internationella relationer (Hasenclever, Mayer & Rittberger 1997: 93, Gilpin 1987: 75ff) På så vis är det möjligt att antingen utgå från en hållning av att all form av regimskapande måste innehålla en dominant hegemonimakt som påtrycker normer för regim-skapande eller endast utgångspunkten att vissa regimer skapas i en unipolär världsordning.
Hegemonimaktens uppgifter innebär i båda dessa fall att påtrycka regler för regimen och övertyga andra aktörer att dela kostnaderna för samarbete, vilket således kan förväntas att minska misstänksamhet och risk för fusk eftersom den dominanta aktören även har till uppgift att kontrollera så avtal följes (Gilpin 1987: 75, 91).
Det existerar dock annan maktbaserad regimteoretisering som inte tvunget utgår ifrån en enskild hegemonimakts agerande. Grundläggand drag för dessa realistiska teorier kan beskrivas av fokus på relativa maktmöjligheter som en central kausal variabel, samt en stor vikt vid staters känslighet mot distributionella aspekter (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 83f). Krasner menar att regimer tillkommer när det finns en viss symmetri inom intresse och maktdistribution. Staters maktkapacitet och användandet av statliga maktmedel är i detta variabler som bestämmer utfallet av samarbetet och således därmed om en regim skapas eller inte. I situationer av direkt plussummespel och harmoni existerar ingen anledning för stater att koordinera sin policy, vilket beror på att aktörer självmant redan följer de principer och normer en regim skulle syfta till att reglera. Med andra ord skulle det beteende som en regim syftar till att koordinera och reglera vara självpåtryckande (Krasner 1993: 139, 141). Likaså är fallet vid rent och fullt ut nollsummespel, alltså i situationer där en stats vinst alltid innebär en annan stats förlust, vilket innebär en struktur där det inte finns någon mening att koordinera staters policy (Krasner 1991: 338).
Krasner lägger stor vikt vid spelteoretiska modeller i definierandet av maktbaserade teoriers grundantagande. Denna maktbaserade teorianvändning är till stor del utvecklad i kritik till den intressebaserade regimforskningen. Inom den strikt neoliberala regimforskningen söker stater absolut nytta i en kontext där det viktiga ligger i att nå en pareto-optimal lösning, varav en regim vidare kan tillkomma (Krasner 1991: 338ff). Pareto-optimalitet innebär i denna kontext en överenskommelse som någon eller några aktörer tjänar på och ingen förlorar på (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 45).
I en maktbaserad analys som även innefattar variabler om aktörers strategier om relativa fördelar, utgör neoliberalers bidrag ett ofullständigt perspektiv på regimtillkomst. Problematiken för en maktbaserad teoretiker ter sig inte om hur man ska nå den pareto-optimala lösningen, utan om var på pareto-skalan överenskommelsen kommer att nås. Detta betyder med andra ord vilka aktörer som kommer att tjäna på överenskommelsen. Var eller hur överenskommelsen kommer att nås beror till stor del på distributionen av relativa maktmöjligheter och användandet av denna makt (Krasner 1991: 340). Statlig maktutövning manifesteras genom tre olika former. För det första bestämmer makt vem som kan medverka i
spelet. För det tredje kan makt användas till att förändra ställningen för vem som tjänar på vad vid ett visst utfall (Krasner 1991: 340).
Detta leder till ett maktbaserat grundargument att tillkomsten av en regim är ett fall av maktdistributionen och relativa förutsättningar av statsmakt, antingen genom agerandet av en individuellt stark stat eller i maktkampen mellan kraftfulla stater, eller grupper av stater, om hur regimens regler ska dikteras och utformas.
2.1.3 Kunskap
Det är centralt för det kunskapsbaserade regimteoretiska bidraget att analysera regimer utifrån kausala och normativa idéers betydelse och dess påverkanskraft för härkomsten av aktörers intresse (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 5). Det kunskapsbaserade perspektivet är en kognitiv approach till regimteori, vars utveckling till stor del fått sin framfart genom kritik av neoliberala och realistiska rationalistiska analysmodeller. Det är av stor vikt att skilja mellan teorier inom det kunskapsbaserade perspektivet, genom dels ”svag kognitivism” och dels ”stark kognitivism”. Den svaga kognitivismen fyller i första hand en kompletterande roll till den rationalistiska regimforskningen. Detta innebär att svaga kognitivister är kritiska till rationalismens användande av aktörers intresse som givet, vilket innebär att dess fokus i synnerhet faller på härkomsten och dynamiken av rationella aktörers förståelse av världen. Den starka kognitivsmen är till stor del utvecklad genom att bestrida den rationalistiska synen på forskning inom internationella relationer. Denna approach har på så vis länkar till kritisk teori och fokuserar i synnerhet på härkomsten och dynamiken av socialt konstruerade aktörers självförståelse inom världspolitiken (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 136f).
Skillnaden mellan svag och stark kognitivism är av fundamental art och berör såväl grundläggande epistemologiska och ontologiska utgångspunkter, vilket gör en sammanslagning av dessa ansatser väl problematisk. Problematiken i möjliga operationaliseringar, samt förenligheten med övriga regimteoretiska perspektiv resulterar i att fokus för denna uppsats kunskapsbaserade regimteori i första hand berör svag kognitivism.
Det existerar ett antal möjliga operationaliseringar och metodologiska tillvägagångssätt till studiet av härkomsten av aktörers intresse och kausala och normativa trosuppfattningar inom den svaga kognitivismen. Ett av de mest frekvent använda av dessa är att fokusera på ”epistemiska nätverk”, vilket i synnerhet är gällande inom ämnesområden med stor grad av påverkan av teknisk komplexitet och osäkerhet (Haas 1992: 1). Ett epistestemiskt nätverk är
”ett nätverk av professionella med erkänd expertis och kompetens inom ett specifikt problemområde med anspråksauktoritet för policyrelevant kunskap inom det specifika problemområdet” (Haas 1992: 3 [egen översättning]). En viktig del i kvalifikationen är kravet på att medlemmarna inom nätverket har: (1) intersubjektiv uppsättning av normativa och principiella uppfattningar; (2) gemensamma kausala uppfattningar, vilket är ett resultat av verksamheten och analyseringen av problemområdet vilket sedan ligger till grund för länken mellan möjlig åtgärdspolicy och önskat utfall; (3) intersubjektiv uppfattning av validitet, vilket grundas i den gemensamma bilden av vägandet och validering av kunskap inom expertisområdet; (4) en gemensam policydrift, vilket härstammar från en uppsättning praxis som associeras med en central uppsättning av problemen som måste tacklas, förslagsvis med gynnandet av mänskligt välbefinnande i åtanke (Haas 1992: 3, 1993: 180).
Till stor del utgår denna kunskapsbaserade approach utifrån att epistemiska nätverk påverkar aktörer med bestämmandemakt och således besitter möjlighet att förhandla fram en regim. Denna regim reflekterar sedan kausala och principiella uppfattningar som nätverk har främjat (Haas 1983: 188f). En viktig del inom epistemiska nätverks möjlighet att påverka aktörer med bestämmandemakt är lärande. Med detta menas processen genom att kunskaps-konsensus, som syftat till att specificera kausala relationer, resulterar i en påverkan av offentlig policy (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 146). Vetenskaplig och kunskapsmässig konsensus är centrala begrepp, eftersom det refererar till både möjligheten att klassificeras som epistemiskt nätverk och möjligheten till att påverka aktörer med bestämmandemakt. Detta sker till stor del genom att konsensus påverkar graden av hur kausala och principiella uppfattningar är intersubjektiva och gemensamma mellan medlemmarna av nätverket, men även hur omvärlden uppfattar nätverkets anspråk på kunskapsauktoritet inom det specifika området (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 150, Haas 1993: 179, 201f).
Ett epistemiskt nätverk som har påverkanskraft gällande regimtillkomst, har möjlighet att både skapa kunskapskonsensus och att främja dessa uppfattningar på ett sätt att det också innebär konsensus mellan aktörer med bestämmandemakt. Detta refererar både till processen av lärande och epistemiska nätverks möjlighet att skapa kunskapsmönster som sedan undervisar policyskapare och andra aktörer (Haas 1993: 179, 187ff).
Grundargumentet för denna uppsats kunskapsbaserade regimteori är således att regimers tillkomst är ett fall av epistemiska nätverks närvarande, dess möjlighet till kunskapsmässigt konsensus och dess möjlighet till influerande av aktörer med bestämmandemakt.
3.
Analys
Detta kapitel syftar till att genom att utgå utifrån de teoretiska perspektiven fastställa variabler i klimatregimens tillkomst. De olika teoretiska perspektivens fokus, grundantaganden och hypoteser styr därmed hur fallets tillkomst bör uppfattas och används vidare för att belysa och förklara de mest essentiella aspekterna i denna tillkomst. Analysen är således i första hand uppdelad i tre avsnitt: Intresse (3.1), Makt (3.2) och Kunskap (3.3). Varje del inleds med ett fastställande av fallets tillkomst och tillkomstprocess, vilket sedan fungerar som fokus och avgränsning för den fortsatta analysdiskussionen, och avslutas vidare med en kort sammanfattning.
3.1
INTRESSE
Den intressebaserade analysen inleds med ett fastställande av klimatregimens tillkomstprocess. Detta genomförs genom att utgå ifrån centrala utgångspunkter av regimdefiniering och regimidentifiering inom intressebaserad regimteori, för att söka de mest centrala komponenterna av klimatregimens tillkomstprocess. Detta utger sedan fallet, som i synnerhet Oran Youngs hypoteser om framgångsrikt regimförhandlade vidare används för att fastställa de variabler som varit av vikt för att klimatregimen tillkommit.
3.1.1 Tillkomstprocess
Att analysera regimer utifrån stater som strategiska och rationella aktörer är en gemensam nämnare för teoretiker inom det intressebaserade perspektivet (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 26). Detta medför att en regims tillkomst förväntas ligga i överenskommelser om principer, normer, regler och beslutsfattande procedurer som av aktörerna erkänns som gällande. Det existerar följaktligen en medvetenhet i form av strategiska och nyttomaximerande aktörer. Detta medför med andra ord att när stater ratificerar avtal
innehållande dessa beståndsdelar, eller vid det specifika ikraftträdandet av dessa avtal, skapas regimer.
Keohane förespråkar ett formellt tillvägagångssätt i identifierandet av en regim. Ett avtal definieras som bestående av explicita regler som två eller fler stater har enats om, vilket medför att regimer skapas när stater erkänner att dessa avtal har fortsatt giltighet eller giltighet över tid (Keohane 1993: 27f). FN:s ramkonvention om klimatförändring antogs 1992 (FCCC 1992: 13) och trädde i kraft 1994 (Bodansky 2001a: 34), vilket utifrån intressebaserade premisser utgör en viktig del av klimatförändringsregimens tillkomst. Klimatkonventionen innehåller exempelvis principer, normer och regler för medlemmars åtaganden och agerande (FCCC 1992: art. 2, 3, 4) och beslutsfattarprocedurer genom upprättandet av årliga partskonferenser (FCCC 1992: art. 7).
Det är dock problematiskt att endast utgå ifrån ramkonventionen om klimatförändring som självständigt bevis för klimatregimens tillkomst. Konventionens principer, normer och regler kan anses vara oprecisa, vilket resulterar i en låg grad av statligt åtagande och överlämnande av suveränitet (Bodansky 2001b: 204f). Dessutom leder inte alla avtal och överenskommelser till skapandet av en regim, varav klimatkonventionens regler måste ha en fortsatt giltighet i kvalifikationen som regimtillkomst. Keohane menar, i sin formella approach till identifierandet av regimer, att konventioner är informella institutioner med implicita regler och samförstånd, medan regimer är institutioner med explicita regler (Keohane 1993: 28f). Detta innebär att även ratificeringen och ikraftträdandet det andra huvudavtalet, Kyotoprotokollet som antogs 1997 och trädde laga i kraft 2001, utgör en viktig variabel för klimatförändringsregimens tillkomst. Detta är fallet eftersom det fungerar som bekräftelse för att klimatkonventionens regler har parternas fortsatta samtycke, samt att det medför explicita regler för exempelvis växthusgasutsläpp (Gupta 2000: 7, 10f).
Signeringen och antagandet av klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997 utgör de mest essentiella komponenterna i fastställandet av klimatregimens tillkomst. En central del av intressebaserade antaganden är att internationella regimer skapas när aktörer utifrån självintresse interagerar med syftet att komma i åtnjutande av gemensam vinst (Young and Osherenko 1993: 249f). Regimskapande är således en förhandlingsprocess, inom vilket regimer skapas när en överenskommelsezon existerar (Young 1999: 191). Detta innebär att klimatregimens tillkomstprocess är möjlig att fastställas till de mellanstatliga förhandlingarna som gav upphov till klimatkonventionen och Kyotoprotokollet. I december 1990 upprättade FN:s generalförsamling en mellanstatlig förhandlingskommitté för förhandlingar för FCCC
1991 och maj 1992. FCCC antogs vid det sista sammanträdet i Rio de Janeiro vid FN:s världskonferens om miljö och utveckling (UNCED, härefter Riokonferensen) (Bodansky 2001a: 32f). Även förhandlingarna som gav upphov till Kyotoprotokollet är här av intresse. Klimatkonventionen åtnjöt sitt ikraftträdande 1994, varav den första partskonferensen (COP 1) hölls ett år efter i Berlin. Vid den andra partskonferensen i Genève 1996 (COP 2) inleddes reella diskussioner om preciserade utsläppsminskningsmål, men det var först vid den tredje partskonferensen i Kyoto (COP 3) som förhandlingar om ett tilläggsavtal till klimatkonventionen tog sin fart, vilket resulterade i parternas antagande av Kyotoprotokollet (Oberthur och Ott 1999: 54, Gupta 2000: 9f).
3.1.2 Institutionell förhandlingsmodell
Den intressebaserade analysen utgår i första hand från Oran Youngs hypoteser för framgångsrik regimskapande, som presenterats som modell om institutionell förhandling. Dessa hypoteser är uppdelade i två kategorier. Den första delen (3.1.2.1) utgår ifrån variabler som behandlar faktorer som förväntas uppmuntra till att aktörer antar en integrativ förhandlingsapproach. Den andra delen (3.1.2.2) tar utgångspunkt i faktorer som stimulerar till att integrativ förhandling blir framgångsrik.
3.1.2.1 Uppmuntran till integrativ förhandling
Centrala aspekter för Youngs teori om faktorer som verkar för att uppmuntra och möjliggöra en integrativ förhandlingsomgivning, är det som beskrivs möjligheten för kontraktualistisk interaktion (Young 1989: 366f). Med denna interaktion menas hur egoistiska aktörer kan anta det problemlösande integrativa förhandlingsläget, vilket styrs av faktorer som möjligheter till fullständig information och beslöjningen av framtida nyttodistribution (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 74f). Med andra ord hänvisar detta till förhandlingsomgivningens utseende och dess möjlighet att frambringa fullständig information om aktörers positioner och eventuella kontraktzoner.
Den formella förhandlingsomgivningen i klimatregimens tillkomstprocess karaktäriseras av en rad särdrag, som är av vikt för möjligheterna till kontraktualistisk interaktion. En viktig faktor är den begränsade tidsramen, vilket bestämdes av att Riokonferensen hade sin tidsgräns
i juni 1992, och den allmänna viljan var att kunna presentera ett fullständigt avtal om klimatförändring vid konferensen. Detta innebär att den formella förhandlingsprocessen endast var tidsbegränsad till tre och ett halvt år, från och med upprättandet av INC/FCCC 1990 (Bodansky 2001a: 32). Denna tidsgräns, som dessutom ökade i påverkanskraft med den stora graden av publicitet Riokonferensen åtnjöt, kan förväntas ha påverkat staters möjlighet att söka information om andra staters intresse, positionella ställning och strategi. Detta är således en faktor som försvårat parternas möjlighet till fullständig information om överenskommelsezoner, vilket möjliggjort närvarandet av kontraktualistisk interaktion och således uppmuntrat till integrativ förhandling. Enligt Daniel Bodansky karaktäriserades förhandlingsprocessen av en hög grad av kompromisskapande, då själva konventionsförhandlingen inte tog sin reella inledning förrän endast enstaka månader före Riokonferensen. Tiden före detta nåddes mycket få framsteg då stater endast debatterade procedurmässiga ärenden (Bodansky 2001a: 32).
Utifrån modellen om institutionellt förhandlande är formen av beslutfattarprocedurer av stor roll för möjligheten att parter väljer en integrativ förhandlingsmetod. Enligt Young är ett kriterium för framgångsrikt regimskapande att den multilaterala interaktionen förs utifrån enhällighetsprincipen. Detta skiljer sig ifrån andra typer av förhandlingsprocedurer som exempelvis utgår ifrån majoritetsprincip och har samband med distributiv och positionell förhandlingsmetod. Detta är problematiskt eftersom parter som inte samtycker med majoritetsbeslutet har möjlighet att lämna förhandlingsbordet. Denna komponent är således av stor vikt eftersom om ett betydande antal parter väljer att stå utanför samarbetet är upprättandet av en multilateral regim inte längre möjlig. Enhällighetsprincipen syftar således till att beslut fattas i enhällighet, vilket är en hypotesfaktor som förväntas att uppmuntra till den problemlösande integrativa förhandlingsformen (Young 1989: 360f, 366f).
För förhandling till upprättandet av såväl klimatkonventionen som Kyotoprotokollet tillämpas beslutfattande efter konsensus, vilket är relativt vanligt förekommande inom FN:s multilaterala arrangemang (Depledge 2005: 91f). Konsensusbeslutfattande och beslut utifrån enhällighetsprincipen kan till stor del betyda samma sak och leda till liknande resultat. Ett beslut i enhällighet tas med explicit överensstämmelse av samtliga parter, medan ett beslut efter konsensus tas i frånvarande av explicit bestridande (Gupta 2000: 23). Det är dock möjligt att åberopa konsensus även i närvarande av protest, om exempelvis gruppen stater som protesterar är liten till antalet och inte innehåller en betydelsefull stat (Sprinz 2001: 263). Syftet med klimatkonventionen var i inledningsfasen att beslut skulle fattas i konsensus, med
1996: COP2), men det finns ingen, mellan parterna, överenskommelse om Regel 42, vilket resulterar i att den inte är gällande. Detta innebär i frånvarande av överenskommelse om procedurregler att alla beslut inom klimatregimen tas med konsensus (Sprinz 2001: 263f, Depledge 2005: 91). Det är således möjligt att fastställa klimatregimens beslutsfattarprocedur, som gett upphov till integrativt förhandlingsmetod, som en variabel av vikt inom klimatregimens tillkomst.
Enligt Youngs kriterier för framgångsrik institutionell förhandling låter sig parterna utgå ifrån ett problemlösande förhandlingsperspektiv i ett läge av otillräcklig information om kontraktkurvans utseende, samt att ofullständig information garanterar att osäkerhetens slöja blir fortsatt rådande (Young 1989: 366f). Klimatförändringsförhandlingarna har innehållit ett större antal aktörer, samt större antal olika aktörer, än någon annan multilateral förhandling (Depledge 2005: 19). Detta är en faktor som kan förväntas, på grund av dess tillförande förhandlingskomplexitet, försvåra parters möjligheter till fullständig information om möjliga kontraktzoner och därmed verka som en faktor som uppmuntrar till integrativ förhandling.
En faktor som verkar motsatt, alltså bidrar med information och klarhet, är dock klimat-förändringens asymmetriska påverkanskraft, vilket med andra ord syftar till att vissa drabbas värre än andra. Detta gör det möjligt att peka ut parter som således kan förväntas att tjäna mer än andra och att förlora mer än andra vid exempelvis kostnader av utsläppsminskning. Detta är något Young betonar som ett specifikt hinder för möjligheten för en integrativ förhandlingsapproach i klimatförändringsfallet (Young 1989: 367). Vissa stater, såsom lågländer nära kust och öar, kan exempelvis förväntas ligga mer i riskzonen än högländer som är placerade långt ifrån kust om den globala havsnivån höjs. Samtidigt beräknas industrialiserade stater ha större möjlighet till anpassningsstrategier, vilket resulterar i olika sårbarhetsgrader (Gupta 2000: 4).
Det är dock även av vikt att belysa den vetenskapliga och ekonomiska osäkerheten inom klimatförändring. Enligt Joanna Depledge är det globala ekologiska systemet utifrån en vetenskaplig utgångspunkt extremt komplext. Detta är i synnerhet gällande för exempelvis fastställandet av hur globala klimattrender påverkar lokala väderförhållanden. Likaså kräver ekonomiska kostnader för såväl utsläppssänkningar, som för andra åtgärder att möta klimatförändringar, komplexa och problematiska uträkningar (Depledge 2005: 18f). Olika parters sårbarhetsgrader i klimatregimen, kan således förväntas ha varit en faktor som verkat emot parters möjlighet till kontraktualistisk interaktion, alltså integrativ förhandling i kontext av beslöjningen av osäkerhet. Det är dock även möjligt att belysa att klimatförändring som
regimämnesproblem tillför en större grad av komplexitet, i form av vetenskapliga och ekonomiska uppskattningar, än andra framgångsrika regimtillkomster (Munasinghe och Swart 2005: 56f). Detta är således en kraft som tillför suddighet när förhandlingsparter söker fastställa information om möjliga kontraktzoner och andra staters förhandlingspositioner. Detta verkar således i sin tur för en behållning av osäkerhetens slöja, vilket uppmuntrar till ett integrativt förhandlingstillvägagångssätt (Young 1989: 367; 1999: 194).
3.1.2.2 Stimulans till framgångsrik integrativ förhandling
Young betonar vikten av det institutionella arrangemangs möjlighet att förhandlingsparterna kan acceptera åtaganden som är rättvisa i motsats till effektiva. Ett rättvist avtal menas generellt att förhandlingsparterna anser att deras intressen tas i beaktning. Förhandlingsfokus på rättvisa istället för viljan att skapa ett effektivt arrangemang är en essentiell hypotesfaktor för framgång i institutionellt förhandlande (Young 1989: 368f).
Förhandligsförhållanden som influeras av enhällighetsregeln driver parterna till en förståelse om att institutionellt förhandlande i det internationella samhället, endast kan vara framgångsrikt om de betydelsefulla staterna och intressegrupperna uppfattar att deras viktigaste angelägenheter har blivit rättvist behandlade (Young 1989: 368). Det är möjligt att belysa ett stort antal exempel i klimatregimens tillkomstprocess, där fokus koncentrerats kring rättvisefrågor. Förhandlingen till klimatkonventionen visar tydligt att flertalet parters centrala fokus var att utforma ett arrangemang som maximerade möjligheten till samtliga parters samtycke. Denna förhandlingsmetod, tillsammans med allmänviljan till en konsensusbeslut-mekanism, resulterade i att betydelsefulla men minde förhandlingsdrivande individuella stater, såsom Förenta staterna (USA), fick väsentligt inflytande, om inte veto, över konventionens utfall (Bodansky 2001a: 32). Detta kan således utgöra en viktig variabel för underlättandet av att klimatkonvention åtnjöt tillräckligt statliga ratificeringar för den att träda ikraft och därmed för tillkomsten av klimatregimen.
Överlag har rättvisa i Klimatkonventionsförhandlingen erhållit stort utrymme. Benito Muller menar exempelvis att:
”The negotiations carried out under the United Nations Framework Conventions on Climate Change (FCCC) bear witness to a truly remarkable fact, for it is rare to find the sort of consensus which has emerged about the role of justice (equity) in these global warming negotiations” (Muller 1999: 5).
Detta är något som visar sig tydligt i Klimatkonventionens avtalstext. En central del som Riokonferensen gav upphov till var att eftersom att industrialiserade stater är ansvariga för de största delarna av växthusgasutsläpp, ska de ta de första initiativen till att modifiera sitt utsläppsbeteende. Dessutom statueras industriländers särskilda förpliktelser till utvecklingsländer, i synnerhet med tanke på utvecklingsländers specifika sårbarhet för globala klimatförändringar, samt deras reducerade möjlighet att implementera strategier för utsläpps-minskning och klimatanpassnings (Wiegandt 2001: 128).
Ytterligare bekräftelse på omfattande rättvisefokus statueras vidare under parternas åtagande i klimatkonventionens artikel fyra, genom att ”[a]lla parter, med hänsyn tagen till gemensamma men olikartade ansvar och sina särskilda nationella och regionala utvecklingsprioritet, mål och förhållanden” (FCCC 1992: art 4), samt att ”industriländer och andra parter upptagna i Annex I … skall föra nationell politik och vidta motsvarande åtgärder för att motverka klimatförändring” (FCCC 1992, art 4[2] och 4[2a]). Parterna till såväl klimatkonventionen och Kyotoprotokollet har följaktligen kategoriserats i tre olika block; Annex I/B; Annex II; samt Icke-annexparter (Se bilaga I) (Gupta 2000: 33f).
Det är möjligt att fastställa att den stora del av koncentration kring rättvisa är en viktig komponent för möjligheterna för den integrativa förhandlingen att vara framgångsrik. Detta är i synnerhet gällande inom förhandlingen och utformningen av klimatkonventionen, som innehåller en rad rättviseaspekter, men icke-specificerade statliga skyldigheter (Bodansky 2001b: 204ff, Wiegandt 2001: 128f). Enligt Young är det explicit fokus på rättvisa istället för framkomsten av ett effektivt arrangemang, som fungerar som stimulator för integrativ förhandlings framgångsmöjligheter (Young 1989: 368f). Rättvisefaktorn kan således fastställas som en variabel av vikt inom klimatregimens tillkomstprocess.
3.1.3 Sammanfattning
Det är utifrån det intressebaserade perspektivets antagande möjligt att fastställa ett antal variabler som varit viktiga för klimatregimens tillkomst. De faktorer som bidragit till att integrativ förhandlingsomgivning möjliggjorts är i synnerhet tidspress och mediala uppmärksamhet vid Riokonferensen; användandet av en beslutsfattarprocedur efter konsensus från Riokonferensen och under partskonferenserna fram till att Kyotoprotokollet antogs; tillförandet av komplexitet eftersom klimatförändringsförhandlingar förs mellan först och främst ett extremt stort antal stater, men även ett stort antal andra former av aktörer; samt
problematiken att beräkna globala klimatförändringars lokala påverkanskraft. Faktorn om den oerhörda koncentration om rättvisa, istället för framställandet en effektiv regim, fastställs även som viktig variabel, då det stimulerade möjligheterna till att den integrativa förhandlingen var framgångsrik.
3.2
MAKT
Den maktbaserade analysen tar sin inledning genom att fastställa klimatregimens tillkomstprocess. Detta görs genom användandet av de maktbaserade utgångspunkter som påvisades under teoripresentationen, för att göra det möjligt att det mest essentiella incitament för klimatregims tillkomst, och processen som ledde fram till den. Vidare för att fastställa viktiga variabler i denna process används i synnerhet Stephen Krasners teorier om regimskapande och distribution av relativa maktmöjligheter.
3.2.1 Tillkomstprocess
Det är centralt för maktbaserad teori att analysera regimer utifrån suveräna och autonoma stater, genom att antingen fokusera på den relativa distributionen av makt stater emellan (Krasner 1991), utövande av makt av dominanta stater (Gilpin 1987) eller materiella strukturers påverkan på stater (Grieco 1988). Den maktbaserade approachen utgår även från definitionen av en regim som ”ett antal implicita och explicita principer, normer, regler och beslutsfattande procedurer inom vilket aktörers förväntningar sammanstrålar inom ett specifikt område av internationella relationer” (Krasner 1983 [egen översättning]). Detta innebär att det är möjligt att utesluta att klimatregimen åtnjutit sin tillkomst före signering av klimatkonventionen 1992 (Bodansky 2001a: 34), då dessa beståndsdelar ej tidigare existerat. Signeringen av klimatkonventionen och dess ikraftträdande 1994, utgör dock en betydande statuering av klimatregimens principer, normer, regler och beslutfattarapparat, vilket således utgör en viktig del av tillkomsten.
Krasner lägger även vikt vid att regimer måste förstås som något mer än endast ett tillfälligt arrangemang som förändras av varje omställning av makt och intresse. Någon form av långsiktighet av aktörers strategier för att upprätta regimer är nödvändigt för en regim att existera, vilket enligt Krasner i synnerhet är gällande för principer och normer, då de utgör grunddefinitionen av regimers karaktär (Krasner 1982: 186f). Detta innebär att även Kyotoprotokollets signering 1997 med ikraftträdande 2001 medberäknas som en del i själva tillkomsten.
Regimers bildas utefter en maktbaserad regimanalys utefter hur relativa maktfördelar utnyttjas. Makt används av aktörer för att bestämma vem som bjuds in till förhandlingsbordet,
för att diktera statuerandet av regler, samt genom att förändra förväntade utfall av aktörers specifika strategier (Krasner 1991: 340). Detta är något som till stor del manifesteras vid förhandlingsbordet och spelet runt förhandlingarna. Detta innebär att klimatregimens tillkomstprocess utgörs av förhandlingarna som ledde upp till signering av klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997. Detta utgörs främst av förhandlingarna under Riokonferensen 1992 där klimatkonventionen signerades och klimatkonventionens efterföljande partskonferenser, varav den första COP1 hölls våren 1995 i Berlin, Tyskland, ett år efter klimatkonventionen trädde i kraft. Även förhandlingar vid partskonferensen i Genève 1996 COP2, och vid Kyoto i Japan 1997 COP3, innefattas i klimatregimens tillkomstprocess (Gupta 2000: 9f).
3.2.2 Distribution och användande av relativa maktförutsättningar
Utifrån den maktbaserade regimteorin beror möjligheterna för regimtillkomst på den relativa distributionen av makt, och utövandet av denna makt. Detta förväntas te sig antingen genom att starka stater påtrycker regler för eget vinstintresse eller med syftet för systemets bästa (Krasner 1982: 195ff). Användandet av statsmakt, av antingen individuella dominanta stater eller grupperingar av stater, i denna förhandlingskontext, är således av stor vikt för möjligheterna att skapa en regim. Förhandlingarna för klimatregimen har till stor del karaktäriserats av förhandlingsblock och koalitioner, vilket är ett relativt normalt utfall vid multilaterala arrangemang på grund av det höga antal individuella förhandlingsparter (Gupta 2000: 33ff). Både klimatkonventionen och Kyotoprotokollet innehåller så kallade ”Annexuppdelningar” (Se bilaga I), vilket är en kategorisering av avtalens parter i tre olika grupper beroende på olika former av statliga skyldigheter. Klimatkonventionen statuerar att främst industriländer är ansvariga för atmosfärens antropogena växthusgasutsläpp, och att de också ska ta de första initiativen till reglerande av utsläpp (Wiegandt 2001: 128).
Detta har gett upphov till kategorierna ”Annex I”, ”Annex II” och ”Icke-annex”, samt Annex B i Kyotoprotokollet (se bilaga I). Annex I-parterna består av 41 stater och utgörs av de traditionella industriländerna, mestadels i väst, samt de östeuropeiska stater som vid tidpunkt av kategoriserandet befann sig i ekonomisk övergång efter Sovjetunionens kollaps. I Kyotoprotokollet omdefinierades gruppen till Annex B, vilket innefattande detsamma undantaget Vitryssland och Turkiet. Annex II-parterna utgörs av de 25 stater, alla tillhör även
