TILL ANALYSEN
AV KULTURKRISEN
Av fil. kand. C. O. PETTERSSON, Stockholm
DEN moderna kulturdebatten lider av en viss förvirring och löslighet, den saknar i påfallande hög grad fasta utgångspunkter, och denna brist torde närmast sammanhänga med själva kultur-begreppets obestämdhet och konturlöshet. I diskussionen användes nämligen kulturbegreppet såsom en rubrik för företeelser och livs-yttringar, strävanden och arbetsresultat av högst varierande slag alltefter de diskuterande parternas sociala placering och politiska inställning, ekonomiska intressen och personliga ideal, tempera-ment och livstyp. Men ordet »kultur» uttrycker icke blott en sam-manfattning av dessa heterogena, med varandra mer eller mindre rivaliserande inslag utan även en värdering, ett ställningsta-gande till dem, en jakande, accepterande attityd. »Kultur» blir något redan till sitt begrepp odisputabelt värdefullt, något, som bör främjas och utvecklas, skyddas och stödjas. Men just emedan »kulturen» sålunda framstår såsom självändamål, har kulturdebat-ten en benägenhet att avstanna, så snart den förmenar sig ha av-gjort, vad som hör till kulturen och vad som strider mot den, så snart den med andra ord sorterat livsinnehållet med ledning av denna enkla princip.
Analysen av kultursituationen kan emellertid ej fullföljas, ja, denna situation kan knappast ens i grova drag anges utan ett åtminstone provisoriskt avgränsat och bestämt kulturbegrepp. Så-som en första ansats till en dylik distinktion - här är alltså ej fråga om någon egentlig definition av kulturbegreppet-låter det sig då säga, att »kultur» å ena sidan är något utanför människan men å andra sidan något som människan producerar och konsu-merar. Konst och litteratur, vetenskap och bildningsmedel, sociala institutioner och ekonomiska företag äro människors verk och de äro åtminstone ursprungligen till för människors skull; de äro producerade och de äro producerade för att möjliggöra en viss kon-sumtion, för att kultivera människan-subjektet.
Denna kulturproduktion har, vill det nu synas, vissa drag ge-436
Till anall}sen av kulturkrisen
mensamma med produktionen i ekonomisk bemärkelse, först och främst då det, att den företer större eller mindre avvikelser från de mänskliga behoven, från de konsumtionsanspråk alltså, för vilka den är till. Såväl på det ekonomiska området som inom kulturlivet i inskränkt bemärkelse uppstå mer eller mindre regel-bundet perioder av disproportion mellan produktion och konsum-tion, mellan tillgång och efterfrågan, mellan medel och mål. Medlen finna ej alltid avsättning i samma omfattning och i samma takt som de framställas utan översvämma tidvis marknaden; även på det kulturella gebitet finns det ett slags överproduktion. Men här framträder en principiellt viktig skillnad mellan den mate-riella behovstäckningens medel och kulturbeståndet. De förra för-lora enligt ekonomiens lagar i värde i samma mån de bli över-flödiga, under det att kulturprodukterna så att säga på förhand äro garanterade en plats inom värdenas sfär och därmed skyddade mot värdcnedskrivning. Ett konstverk, ett litterärt alster, en ve-tenskaplig prestation anses besitta ett av avsättningsvillkor och momentana behov oberoende värde, det uteslutes ej ur kultur-beståndet, även om det ej blir föremål för en korresponderande »konsumtion», dess värdering sker utifrån andra utgångspunkter, med hänsyn till dess rent inre beskaffenhet, dess kvalitet. Kultur-produkterna låta sig ej avspisa med samma likgiltighet som det ekonomiska livets överskottsprodukter, de tilltvinga sig på ett mer arrogant och anspråksfullt sätt kulturmänniskans intresse och uppmärksamhet. All konsumtionsförmåga är emellertid begränsad, och kulturkonsumtionen utgör intet undantag från denna regel; människan kan ej - så beklagligt detta än må vara - in infini-tum bildas och kultiveras. Mot denna bakgrund blir, synes det, den moderna kulturmänniskans allmänna dilemma begripligt.
Hennes andliga kapacitet tillåter henne icke att smälta och assimilera det ständigt växande beståndet av kulturprodukter, utan hon måste nöja sig med ett tämligen snävt, ensidigt och god-tyckligt urval. Men å andra sidan kan hon icke utan vidare avvisa dessa alster, emedan dc redan i och med sin tillblivelse äro imma-trikulerade såsom kulturvärden och därmed göra anspråk på att konsumeras och tillgodogöras. Allteftersom kulturbeståndet växer, skärpes denna konfliktsituation, denna konkurrens om människans kulturella konsumtionsförmåga, och förnimmes alltmer pinsam och outhärdlig; massan av kulturprodukter börjar kännas som en tryckande och förpliktande börda i stället för som en
C. O. Pettersson
givande och livsbefrämjande tillgång. Strängt taget är varje an-svällning eller tillbyggnad av den objektiva kulturen - som re-servationslöst plägar inregistreras såsom ett »framsteg» i en eller annan riktning - en meningslöshet, så länge människans recep-tivitet - det i kulturdebatten alltför mycket förbisedda momen-tet - ej samtidigt vidgas. Kulturens kris består väsentligen i denna kulturella överproduktion, i denna brist på anpassning mel-lan objektiv och subjektiv kultur, melmel-lan det sakliga, givna kultur-beståndet och människans förmåga att utnyttja detta bestånd, att kultivera sig själv. Det har uppstått en klyfta mellan människan-subjektet och den kultur hon skapat åt sig; denna kultur blir för henne något alltmer främmande, självständigt och ovidkommande, något från hennes djupaste livsbehov och intressen alltmer avläg-set; kulturbeståndet blir till alltför stor del ett dött kapital i det so-ciala universum, en summa av meningslösa och onyttiga besparingar.
Nutidens mest uppmärksammade och med största konsekvens genomförda diktatursystem, bolsjevismen, fascismen och national-socialismen uppvisa i olika variationer en naturligtvis mycket smärtsam och avskräckande men på sitt sätt intressant utväg ur detta dilemma. De företa helt enkelt brutala och radikala beskär-ningar i det förvuxna kulturbeståndet, de hejda med maktmedel den kulturella överproduktionen, de negera- teoretiskt och prak-tiskt- tillvaron eller giltigheten av obetingade kulturvärden, och de förvisa kulturlivet till en andraplansställning. Kulturen har för dem intet egenvärde, utan den degraderas till ett medel bland andra i det politiska systemets tjänst. Här har parallellt med den politiska omvandlingen en synnerligen radikal värdeförskjutning ägt rum, en omvärdering av själva de centrala, tongivande vär-dena. »Kulturen» har berövats sitt värdeprimat och undanträngts såsom högsta värdeprincip av staten-nationen-folket, från vilken ide-konstellation värdeserierna i övrigt utstråla och från vilken hand-lingar och beteenden i det sociala umgänget hämta energi och motiv.
Detta är nu icke den enda formen av kulturnegativism eller kulturrelativism. Den s. k. primitivismen - för att rikta blicken mot ett annat område - är en mera litterär yttring av samma benägenhet. Primitivismen bejakar och hyllar det spontana, ohäm-made livet men vill tillbakahålla dess former, den söker så att säga renodla livet, befria det från dess hämmande kulturhöljen. Hos
pri-mitivismen har livet kommit att befordras till ett slags med kulturen rivaliserande centralbegrepp. Livet - här tänkt såsom
Till analysen av kulturkrisen en sammanfattning och ett kontinuum av impulser och behov, in-tryck och reaktioner, viljetendenser och handlingsansatser, aktiva höjdlägen och passiva pauser i det psykiska skeendets rytmik, där föränderligheten snart sagt är det enda bestående - och kultu-ren - de fasta avlagringarna, de stelnade bildningarna av livets överflödande generösa produktivitet - uppträda såsom varandras antagonister. Det har uppstått en permanent brist på anpassning mellan detta liv och kulturformerna, mellan - för att gripa till några exempel - å ena sidan trosläran och kyrkoordningen och å den andra det äkta, omedelbara religiösa livet, mellan den objek-tiva, allmängiltiga rättsordningen med dess detaljer och labyrin-ter och den spontana rättskänslan, mellan unga konstnärliga och litterära ambitioner och de klassiska konststilarna och språk-mönstren. Tillvarons yttre former- samhälls- och rättsordningen, moralen, produktionsordningen o. s. v. - äro under alla förhål-landen otillräckliga för att fånga och återge livets rikedom och individualitet, ungefär som språket omöjligt kan spegla och svara mot verklighetens mångfald och oändlighet, dess skiftningar och nyanser, eller som ett musikinstrument blott approximativt kan uttrycka kompositörens innersta intentioner.
situationen rymmer också ett viljeproblem. Om kultur innebär viljans herravälde, så ingår människorraturen knappast i kultu-rens potentiella domäner, den är föga tillgänglig för en kulturell penetrering. Gentemot viljan befinner sig den yttre naturen i en mellanställning mellan beroende och oberoende, mellan underkas-telse och motstånd. Kulturens utbredning är i stort sett liktydig med eller åtminstone en parallellföreteelse till naturens underkastelse under människoviljan, människans allt intensivare exploatering av de naturliga tillgångarna, hennes anpassning av den yttre miljön efter sina behov. Men människorraturen följer ej den yttre naturens gradvisa, ständigt fortgående subordination under den outtröttliga viljeenergien, den förblir oåtkomlig för viljeexpan-sionen. Här synes kultiveringsprocessen och kulturspridningen i människan själv möta en fast, oöverstiglig gräns.
Människan skapar en kultur åt sig, en kultur, som mer eller mindre radikalt genomsyrar människotillvarons yttre miljö och yttre förhållanden, men som gör halt inför sin egen skapare, som i stort sett kommer till korta, då den riktar sin energistrålning mot människan själv - ett lika tragiskt som ofrånkomligt villkor i den värld, i vilken människan är satt att leva.
