Örebro Universitet
Humanistiska institutionen
VPK eller APK?
En studie i hur Ny Dag och Norrskensflamman argumenterade för vilket parti
som var det kommunistiska parti i Sverige år 1977
Christoffer Odén C-Uppsats i Historia Höstterminen 2008 Handledare: Gunnela Björk
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1 Forskningsläge ... 1
1.1.1 Orsaker till utbrytningen ... 2
1.1.2 Partipress ... 5
1.2 Problemformulering och frågeställningar ... 6
1.3 Metod ... 7 1.4 Material ... 7 1.5 Avgränsningar ... 8 1.6 Disposition ... 8 2. Bakgrund ... 8 2.1 Vänsterpartiets historia... 9 2.2 Sammanfattning ... 10
3. Hur argumenterar tidningarna på ledarsidan för sin linje? Hur beskrivs motståndaren? ... 11
3.1 Ny Dag ... 11
3.2 Sammanfattning ... 13
3.3 Norrskensflamman ... 13
3.4 Sammanfattning ... 16
4. Hur argumenterar tidningarna på inrikessidan för sin linje? Hur beskrivs motståndaren? .. 17
4.1 Ny Dag ... 17
4.2 Sammanfattning ... 19
4.3 Norrskensflamman ... 19
4.4 Sammanfattning ... 26
5. Resultat och analys... 26
6. Slutsats ... 28
7. Sammanfattning ... 29
8. Källförteckning... 30
1. Inledning
Det svenska Vänsterpartiet har en intressant och lång historia med många inre konflikter. Partiet bildades 1917 genom en utbrytning ur Socialdemokratiska partiet och fick då namnet Sveriges Kommunistiska parti. Genom åren har det förekommit många konflikter inom partiet som resulterat i utbrytningar ur partiet. Inre konflikter finns även inom Vänsterpartiet idag, där så kallade traditionalister står mot modernister. Traditionalisternas politik finner vi i den nuvarande partiledningen med Lars Ohly i spetsen. Modernisterna är en grupp av vänsterpartister som förespråkar en ideologisk förändring och ett närmande till Socialdemokraterna. Många av dessa vänsterpartister tillhörde den tidigare partiledningen då Gudrun Schyman var partiledare. Dagens partikonflikt har lett till att organisationen Vägval Vänster bildats som ett forum för modernister. Denna organisation är därför inte ett nytt vänsterparti och många av dess medlemmar tillhör fortfarande Vänsterpartiet som minoritet. Dagens partikonflikt kommer dock inte att belysas i denna undersökning. Jag hänvisar istället till en C-uppsats skriven i statsvetenskap som beskriver de ideologiska skillnaderna såväl som likheterna mellan traditionalister och modernister idag.1 Istället flyttar vi oss tillbaka i tiden eller närmare bestämt till år 1977 då ytterligare en konflikt inom Vänsterpartiet eller dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) blev ett faktum. Denna konflikt berodde på VPK:s ökade vilja att vara oberoende av den kommunistiska ledningen i Moskva. Partiet ville skapa en svensk tradition som var anpassad till svenska förhållanden. Dessa förändringar påbörjades under 1960-talet och redan under år 1967 var partiet utsatt för inre konflikt då en grupp inspirerad av maoismen bröt sig ut. Men det var år 1977 den större utbrytningen skedde då en fjärdedel av VPK:s medlemmar bildade Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Detta blev ett bakslag för det socialistiska blocket i Sverige år 1979 eftersom utbrytarna inte kom in i riksdagen. Om dessa röster hade tillfallit VPK så hade det socialistiska blocket haft majoritet. När utbrytarna bröt sig ut och bildade APK tog de med sig tidningen Norrskensflamman som blev det nya partiets språkrör. VPK:s partiledning hade sedan en tid ogillat Norrskensflammans traditionella åsikter och knutit till sig tidningen Ny Dag som blev deras språkrör efter utbrytningen. Mitt syfte är att undersöka hur partiernas tidningar argumenterar för få medlemmar och potentiella sympatisör att välja deras linje.
1.1 Forskningsläge
I detta kapitel kommer jag att presentera mitt forskningsläge. I detta forskningsläge kommer läsaren komma i kontakt med två begrepp som är viktiga att förtydliga. Innan min undersökningsperiod fanns det olika grupperingar inom VPK. Jag väljer dock att koncentrera mig på de två största. Den första grupperingen var modernisterna, där partiledaren C H Hermansson räknas in, som hade majoritet inom partiet och partiledningen. Den andra grupperingen var traditionalisterna som var en minoritet i partiet. Trots att de var en minoritet i partiet saknade de inte makt. Deras missnöje skulle leda till en utbrytning och grundandet av APK. Jag vill också förtydliga att partiet kommer att benämnas med två olika namn beroende på vilken tidsperiod jag skriver om. Detta beror på att partiet byter namn år 1967. Innan år 1967 hette partiet Sveriges kommunistiska parti (SKP) och efter år 1967 hette partiet VPK. I detta forskningsläge och senare i uppsatsen är det också viktigt att skilja mellan två personer som delar efternamnet Hermansson och därför kommer jag att skriva ut den första bokstaven i
1
Odén, C (2008) Traditionalism mot Modernism, Svenska Vänsterpartiets ideologidebatt idag, Samhällsvetenskapliga institutionen: Örebro Universitet
förnamnet för att åtskiljandet ska underlättas. Detta kapitel börjar med en presentation av orsakerna till utbrytningen enligt tidigare forskning. Därefter kommer jag att beröra journalistikens professionalisering i Sverige som kom att ändra den svenska journalistiken.
1.1.1 Orsaker till utbrytningen
Mitt motiv med denna del av forskningsläget är att se om orsakerna till utbrytningen avspeglas i tidningarna när de argumenterar för partierna.
I sin artikel Inte som i Ryssland skriver historiken Kjell Östberg att traditionalisterna som var positiva till Sovjetunionen hade sedan år 1964 varit en minoritet i VPK. Grupperingen var välorganiserad och hade en betydande organisatorisk bas i flera partidistrikt. Partiledningen, som var för förnyelse, markerade sitt avståndstagande till traditionalisterna och deras okritiska ställningstagande gentemot Sovjetunionens kommunism. Detta hindrade dock inte partiledningen från att tro på samexistens inom partiet trots de meningsskiljaktigheter som fanns. Det var minoriteten själv som till slut valde att bryta sig ut och bilda APK. Östberg menar att VPK:s försök att uppnå förnyelse och självständighet egentligen ledde till att partiets politik närmade sig Sovjetunionens politik igen. Trots detta fortsatte VPK att kritisera APK för sitt fortsatta samarbete med Sovjetunionen. Östberg bygger denna slutsats på en jämförelse av partiprogrammen från år 1965, år 1967 och år 1972. I partiprogrammet från år 1965 såväl som år 1967 kritiserades det svenska Vänsterpartiet för att vara gammalmodigt och var i behov av att förnyas. Men i partiprogrammet år 1972 presenterades istället en återgång till Marx och Lenins revolutionära teori.2
Statsvetaren Jörgen Hermansson har samma tankar som Östberg om att den traditionalistiska grupperingen var en stark minoritet som satte sin prägel på debatten. J Hermansson skriver att VPK:s ställningstagande gentemot Sovjetunionen var en bidragande orsak till att traditionalisterna bröt sig ut år 1977. Men enligt J Hermansson berodde utbrytningen också på inrikespolitiska problem där ställningstagandet gentemot Sovjetunionen också försvårade problemlösningen i dessa frågor. De inrikespolitiska problemen var hur partiet skulle förhålla sig gentemot socialdemokratin och kärnkraften. Enligt J Hermansson kom debatten också att handla om två starka personer där partiledaren C H Hermansson stod för den modernistiska linjen medan den före detta partiledaren Hilding Hagberg stod för den traditionalistiska linjen. År 1975 fick denna personliga debatt sin stora upplösning menar J Hermansson när C H Hermansson konstaterade att partiet inte skulle försvara Sovjetunionen. Hagberg svarade med att rikta personlig kritik mot C H Hermansson där han menade att C H Hermansson försökte närma sig maoismen. Författaren pekar också på traditionalisternas kritik mot modernisternas självständighetstes eftersom denna tes innebar att partiet hindrades från att underteckna dokument på internationella konferenser. Enligt författaren menade Hagberg att detta var maoistisk sabotagepolitik. Valet av en efterträdare till C H Hermansson där Rolf Hagel förlorade striden mot Lars Werner förvärrade och ökade de personliga konflikterna.3
Fram till mitten av 1960-talet hade SKP varit trogen ledningen i Moskva, men efter modernisternas maktövertagande i SKP blev partiets självständighet en viktig programpunkt enligt J Hermansson. Under denna tid var konflikten mellan Sovjetunionen och Kina en stor
2
Östberg, K (2002) Inte som i Ryssland, Håkan Blomqvist & Lars Ekdahl (red), Kommunismen hot och löfte,
Arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917-1991, Carlsson bokförlag: Stockholm, s. 249-251
3
Hermansson, J (1984) Kommunism på svenska? SKP/VPK: s idéutveckling efter Komintern, Almqvist & Wiksell International: Stockholm, 277-279
fråga inom den kommunistiska världsrörelsen. Under modernisternas regi valde partiet att förbli neutralt i denna fråga trots instruktioner från ledningen i Moskva. Detta ledde till interna konflikter inom partiet eftersom traditionalisterna uppfattade detta ställningstagande som antisovjetiskt propaganda. Författaren menar att denna neutrala hållning internationellt ledde till att SKP fick en nyorientering av begreppet imperialism. Innan den neutrala hållningen hade partiet identifierat sig med kampen mellan öst och väst, men med den nya hållningen blev partiet orientering istället kampen mot rika länders plundring av tredje världen. När Partiet år 1967 bytte namn till VPK var SKP: s inriktning på Sovjetunionens socialism borta ur partiprogrammet och partiet valde istället att ta avstånd. Detta var ett stort svek enligt traditionalisterna som yrkade på ett ställningstagande till fördel för Sovjetunionen gentemot Kina. Enligt partiledningen var kritiken gentemot Sovjetunionens socialism inget svek utan ett ansvarstagande för socialismen. VPK ansvarstagande skulle istället gynna den kommunistiska världsrörelsen enligt partiledningen. Samtidigt som den dåvarande partiledaren och modernisten Lars Werner menade enligt J Hermansson att det inte fanns någon motsättningen eftersom kritiken var fri och kamratlig.4
I VPK:s partiprogram från 1972 hade traditionalisterna en stor invändning. Traditionalisterna menade att partiprogrammet inte var fullständigt eftersom programmet inte erkände Sovjetunionens stora landvinningar och dess betydelse inom den internationella socialismen. Enligt J Hermansson berodde inte traditionalisternas kritik på uppfattningen att Sverige behövde Sovjetunionens direkta medverkan för att uppnå socialism. J Hermansson menar istället att traditionalisterna ansåg att VPK inte värderade de internationella föresättningarna tillräckligt högt och vad dessa föresättningar kunde göra för en revolution i Sverige.5 Östberg skriver att 1960-talets våg av förnyelse inom vänstern var ungdomarnas reaktion på förstelningen i Sovjetunionens kommunism. Vänsteroppositionen mot Sovjetunionens stalinism betraktade Sovjetunionens partiledning som ”de nya tsarerna”. Enligt Östberg fanns kritik också från motsatt håll där Sovjetunionen uppfattade den nya vänsterns sympatisörer som långhåriga och ovårdade anarkister. De förenade sig inte med arbetarklassen eftersom de var upptagna med sex och droger.6
I sin bok C-H Hermansson en politisk biografi skriver historiken Werner Schmidt att när traditionalisterna runt Norrskensflamman insåg att de inte kunde erövra majoriteten och makten i partiet så bröt de sig ut. Schmidt menar dock att det är problematisk att kategorisera partiet i två linjer där en linje hade en majoritet och den andra linjen hade en minoritet som ledde till ett konstant nederlag. Enligt Schmidt blev partiets linje istället en kompromiss mellan dessa två partilinjer och ett hänsynstagande till minoriteten. Författaren anser att det fördes en diskussion i partiledningen om två olika partilinjer skulle tillåtas i partiet. Det fanns också meningsskiljaktigheter i denna fråga inom partiledningen där till exempel Lars Werner och Tore Forsberg var emot olika partilinjer i samma parti. Den motsatta värderingen fanns hos Jörn Svensson som ansåg att olika partilinjer inom partiet inte kunde hindras eftersom detta skulle leda till minskad trovärdighet för demokratin. Denna diskussion blev aktuell när den ryska författaren Alexander Solzjenitsyn blev landsförvisad från Sovjetunionen för sina åsikter och två ledamöter i VPK:s partistyrelse försvarade Sovjetunionens handlande. Detta innebar att de gick emot den egentliga partilinjen. Diskussionen om Solzjenitsyn skulle enligt Schmidt också vara den inledande orsaken till utbrytningen.7
4 Hermansson, J (1984), 294-295 5 Hermansson, J (1984), 297 6 Östberg, K (2002), s. 230-231 7
Enligt statsvetaren Kent Lindkvist förde traditionalisterna stor kritik till förnyelsen av partiprogrammet under 1960-talet. Traditionalisterna ville inte ha några stora förändringar och menade att förändringarna inte berodde på ideologisk förändring i partiet utan en vilja att vända sig till en större väljarkår. Lindkvist skriver att programdebatten bestod av att traditionalisterna försvarade Sovjetunionen och ville få den nya partiideologins kritik att riktas mot Stalins person. Vilket skulle innebära att kritiken inte var väsentlig för svenska förhållanden. Författaren skriver dock att traditionalisternas motangrepp var vaga fram till år 1968 då grupperingen började visa tydlig kritik mot förnyelsen. Detta till trots att traditionalisterna fått utstå mycket kritik under 1960-talet från modernisterna som upplevde traditionalisternas ideologi som förstenad.8
Statsvetaren Håkan Holmberg menar att traditionalisternas delvis passiva kritik gentemot förnyelsen inom partiet innan år 1968 berodde på att Sovjetunionens tolerans till nationella avvikelser hos västeuropeiska kommunistpartierna. Med den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien gick traditionalisterna och Norrskensflamman på en offensiv. Enligt Holmberg uppnådde de symboliska framgångar och menade att partiet skulle återställa partiets politik som den hade förts innan C H Hermanssons förnyelse.9 Holmberg skriver att trots att traditionalisterna lyckades upphäva den demokratiska centralismen på partikongressen år 1967, då de fick organisera sig som parti inom VPK, lyckades de inte ta makten över partiet. Partikongressen år 1972 slutade som en kompromiss och traditionalisterna kunde inte acceptera sin situation inom partiet. Anledning till att traditionalisterna inte bröt sig ut tidigare än år 1977 enligt Holmberg berodde på den svenska fyraprocentspärren till riksdagen som gjorde båda grupperna försiktiga. Författaren menar också att utbrytningen berodde på förhållandena i västeuropeiska kommunistpartierna där spänningarna mellan traditionalister och modernister ökade. Majoriteten inom VPK önskade också att visa upp en linje som avvek från traditionalisternas eftersom majoriteten i VPK uppfattade spänningarna i partiet som traditionalisternas fel.10
Historiken Sverker Jonsson skriver att partiledningen i VPK vill lägga ner tidningen Norrskensflamman som partiets dagliga organ. Modernisterna ville satsa på tidningen Tidssignal för att söka stöd för sin politik utanför partiets gränser. Anledningen till att modernisterna ville söka sig utanför partiet var för att majoriteten i partiledningen bestod av traditionalister efter maktskiftet år 1964. Detta skapade konflikter mellan modernisterna och traditionalisterna som enligt Jonsson kallades ”gruppen kring Norrskensflamman”. Jonsson menar dock att konflikterna innan år 1967 var begränsade beroende på andra gemensamma fiender inom partiet, men under år 1967 förändrades detta samtidigt som modernisterna fick majoritet i partiledningen. Året efter bröt konflikter ut mellan modernisterna och traditionalisterna eftersom modernisterna ville närma sig studenterna. Traditionalisterna menade dock att detta skulle leda till att modernisterna skrämde de traditionella väljarna och partiet betydelse som arbetarklassens förkämpe skulle minska. År 1969 vann traditionalisterna mark när de lyckades få partiet att dra in stödet till Tidssignal på partikongressen.11
Under 1975 års partikongress byggde konflikten på inställningen till Norrskensflamman och kärnkraftsfrågan. Modernisterna var emot utbyggnad av uranbaserad kärnkraft medan
8
Lindkvist, K (1982) Program och parti, Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i
Sverige 1917-72, Studentlitteratur: Lund, s. 72-73
9
Holmberg, H (1982) Folkmakt, folkfront, folkdemokrati, De svenska kommunisterna och demokratifrågan
1943-1977, Almqvist & Wiksell International: Stockholm, s. 139-141
10
Holmberg, H (1982), 211, 213
11
traditionalisterna var för en utbyggnad enligt Jonsson. Motsättningarna ökade mellan parterna vid valet av partiledare när Werner vann över Hagel samtidigt som andra traditionalister röstades bort från partistyrelsen. Efter kongressen år 1975 hade traditionalister bara fyra personer i partistyrelsen. Motsättningarna ledde till att VPK hade en parallellorganisation i Norrbotten respektive Västerbotten, men trots att traditionalisterna var starka i Norrbotten, Västerbotten, Malmö och Göteborg var modernisterna säkra på en seger i 1977 års partikongress. Enligt Jonsson var säkerheten på nederlag i 1977 års partikongress anledningen till att traditionalisterna slutligen bröt sig ur och bildade APK.12
Sammanfattningsvis pekar tidigare forskning på flera olika orsaker till traditionalisternas utbrytning ur VPK år 1977. Det mest tongivande enligt tidigare forskning är modernisternas och traditionalisternas skilda ställningstagande gentemot Sovjetunionen som leder till återkommande debatt också i andra frågor. Exempel på diskussion om Sovjetunionen är debatten om VPK:s självständighet gentemot den socialistiska världsrörelsen där traditionalisterna ville att partiet skulle söka samarbete. Traditionalisterna önskade också ett erkännande om Sovjetunionens betydelse som förebild för partiet vilket modernisterna istället försökte tona ner. Detta nedtonade av Sovjetunionens betydelse och modernisternas antisovjetiska förhållningssätt gjorde att traditionalisterna började ifrågasätta modernisternas socialism. Modernisternas önskan att VPK skulle vara ett självständigt parti ledde till att VPK:s imperialistiska begrepp förändrades. Istället för kampen mellan Öst och Väst som traditionalisterna företrädde ändrades begreppet. Begreppet började istället handla om kampen mellan rika och fattiga länder. En annan orsak till utbrytningen berodde på debatten om modernisternas centralism inom partiet. Traditionalisterna ansåg att kravet på en gemensam partilinje ledde till brister i demokratin. Modernisten och partiledaren Lars Werner ville dock inte ha flera partilinjer inom partiet. Starka personligheter som Werner, men också C H Hermansson och Rolf Hagel blev en annan orsak till utbrytningen. Detta tar sig ett tydligt uttryck vid valet av Hermanssons ersättare som partiledare där Werner vann över Hagel som var traditionalisternas kandidat. Under år 1968 uppstod en annan orsak till utbrytningen när traditionalisterna visade sitt missnöje över modernisternas försök att närma sig studenterna. Traditionalisterna var rädda att detta närmade skulle underminera partiets betydelse som arbetarklassens förkämpe och skrämma bort de traditionella väljarna. En annan orsak till utbrytningen var oenigheten mellan modernisterna och traditionalisterna om kärnkraftens betydelse som energikälla. Tidningen Norrskensflamman har också varit ytterligare en orsak till konflikten med sin lojalitet till traditionalisterna. Tidigare forskning menar också att ett säkert nederlag för traditionalisterna på VPK:s 1977 års partikongress var en orsak till utbrytningen.
1.1.2 Partipress
Som jag sa i inledningen var Norrskensflamman APK:s språkrör medan Ny Dag var VPK:s språkrör. Min tes är att båda tidningarna kommer att vara lojala och driva respektive partis linje på både ledarsidan och inrikessidan. Därför kommer jag att knyta an till den svenska journalistiken i denna del för kunna bedöma huruvida min tes stämmer.
I boken Partipressens död? Skriver historiken Stig Hadenius och statsvetaren Lennart Weibull att journalistiken började ändras efter Andra världskriget i Sverige. Tidigare hade journalistiken haft ett starkt partipressystem, men vid Expressens grundande år 1944 började
12
en successiv och långsam utveckling mot journalistikens professionalisering. Detta syftade till en klarare gräns mellan ledarsidor och nyhetssidor. Att skilja på ledarsidor och nyhetssidor innebar att tidningen förmedlade sina egna politiska åsikter på ledarsidan, men nyhetssidorna skulle vara fria från tidningens åsikter. Tidningens politiska åsikter skulle inte inskränka eller förhärliga förmedlandet av nyheter. Samtidigt som fältet som journalisterna bevakade blev större och självständigare från yttre påverkan. Författarna menar att den nya självständiga journalistiken mötte en hård kritik i Sverige. Många i Sverige menade att Expressen var en tidning som liknande den anglosaxiska skandaljournalistiken. Författarna menar att anledningen till denna kritik var att Sverige inte hade någon tradition inom professionaliserad journalistik samtidigt som Expressen gjorde vissa övertramp i sitt granskande. Expressen nya journalistik som innebar att tidningen var självständig gentemot politiska partier var inte typisk för svensk journalistik under 1950-talet, men år 1961 publicerades en debattbok om banden mellan parti och press som huvudtema där det stod att tidningar inte ska vara lojala till partiorganisationer utan trogna sina läsare.13
1.2 Problemformulering och frågeställningar
Vänsterpartiets förhoppning om ett enat och självständigt svenskt vänsterparti blev därför partiets fall där ideologidebatten kom att handla om lojaliteten till Sovjetunionen. Traditionalisterna kunde inte förlåta partiledningens motsättning till det kommuniska arvet. Visserligen handlade partiets ideologidebatt om inrikespolitik också, men ställningstagandet gentemot Sovjetunionen fanns alltid under ytan och var alltid beredd att komma fram oberoende av vilken politisk fråga som diskuterades. Norrskensflamman blev också en belastning med sin förankring i traditionalisternas led. Tidigare forskning har kommit fram till orsakerna till utbrytningen, men vad hände när splittringen blev ett faktum? Efter splittringen fanns det två partier som vill ta platsen som ”Det svenska kommunistpartiet”. För VPK handlade det om att minimera förlusten av medlemmar och sympatisörer. För det nybildade partiet APK handlade det om att få så många medlemmar såväl som sympatisörer att lämna VPK och ansluta sig till utbrytarna.
Ett viktigt medel för respektive parti att argumentera för deras legitimitet som ”Det svenska kommunistpartiet” var respektive partitidning, Norrskensflamman och Ny dag. Det är främst genom tidningarna som partierna kommunicerar med medlemmar, sympatisörer och potentiella väljare. Med tidningarna som vapen är det viktigt hur tidningarna förhåller sig till nyhetsrapportering. Stämmer min tes att båda tidningarna driver sin verksamhet med partipressjournalistik eller förblir de neutrala i nyhetsrapportering på inrikessidan som i professionaliserad journalistik? Därför är mitt syfte att undersöka hur respektive tidning argumenterar för att läsaren ska välja deras ståndpunkt. Det vill säga att läsaren stannar kvar i VPK för Ny dags del och att läsaren ansluter sig till utbrytarna för Norrskensflammans del. Mina frågeställningar är:
1. Hur argumenterar tidningarna på ledarsidan för sin linje? Hur beskrivs motståndaren? 2. Hur argumenterar tidningarna på inrikessidan för sin linje? Hur beskrivs motståndaren?
13
3. Vilken karaktär har tidningarnas journalistik? En professionaliserad journalistik där motståndaren får utrymme eller en partipressjournalistik där man bortser från motståndaren? Den sista frågeställningen kommer att få ett väldigt kort svar eftersom frågeställningen innebär ett fastställande av vilken journalistik tidningarna använder sig av. Därför kommer dessa frågeställningar först tas upp under kapitlet resultatet och analys.
1.3 Metod
Min metod för denna undersökning är att analysera argumentationen i tidningsmaterialet. Jag har valt två tidningar. Den första tidningen är Ny dag som var en svensk kommunistisk dagstidning. Den grundades år 1930 och lades ner år 1990. Under min undersökningsperiod täckte ett tidningsnummer flera dagar och dagarnas antal kunde skilja sig åt Jag kommer därför att benämna tidningsupplagan med sitt tidningsnummer under undersökningen. Tidningen var knuten till VPK under min undersökningsperiod och är därför ett debattforum för partiet. Den andra tidningen är Norrskensflamman som grundades år 1906 och är idag en oberoende socialistisk tidningen. Under min undersökningsperiod var tidningen knuten till APK som hade tagit med tidningen till det nya partiet när traditionalisterna bröt sig ur VPK. Tidningen hade varit ett debattforum för traditionalisternas strid mot partiledningen under 1960-talet såväl som 1970-talet innan utbrytningen. I denna undersökning är det väldigt viktigt att hitta ett debattforum inom svensk press för respektive parti för att få båda sidornas uppfattning om utbrytningen. Jag kommer att granska tidningarnas ledarsidor eftersom det är på dessa sidor som tidningarna för fram sina politiska åsikter. Jag kommer också att analysera tidningarnas inrikessidor där jag letar efter värdeladdade ord och vad tidningarna väljer att rapportera om beträffande denna utbrytning. Jag har valt bort att granska eventuella bilder som kan formulera åsikter i tidningarna. Jag uppfattar bilder som väldigt svåra att tolka och risken finns att jag som forskare ser vad jag vill se. Min undersökningsperiod börjar den första mars år 1977. Dagen innan ägde utbrytningen rum och den första mars börjar tidningarna rapportera om händelsen. Min undersökningsperiod slutar måndagen den 28:e mars år 1977 efter APK:s första rikskonferens som hölls under helgen den 26:e och 27:e mars. Visserligen fanns debatten innan utbrytningen samtidigt som den fortsatte efter rikskonferensen, men jag väljer att begränsa mig till tiden mellan dessa två händelser. Den första händelsen, utbrytningen, blir en milstolpe över traditionalisternas missnöje samtidigt som den andra händelsen, rikskonferensen, blir en milstolpe och ett definitivt beslut att traditionalisterna inte kommer tillbaka. Fram till nu har jag använt mig av två begrepp som står för respektive grupp inom VPK. Modernisterna som är majoriteten inom VPK och har makten över partiledningen. Traditionalisterna är minoritet inom VPK. Traditionalisternas missnöje skulle dock leda till att de bröt sig ur och bildade APK. Begreppen modernister och traditionalister kommer jag fortsätta att använda i min historiska bakgrund eftersom båda grupperingarna tillhör VPK under min historiska bakgrund och dessa benämningar håller isär dem. När min undersökning börjar har utbrytningen redan börjat och då kommer jag att benämna dem med deras partinamn. Jag kommer också att använda mig av begreppet utbrytare när jag skriver om APK.
1.4 Material
Som jag tidigare har sagt är källmaterialet Ny dags och Norrskensflammans ledarsidor där respektive parti har sitt debattforum. Annat källmaterial är inrikessidor där tidningarna
rapportera om händelser med referat. Eftersom mitt syfte är att granska argumentationen mellan tidningarna för respektive partis fördel upplever jag att det inte finns bättre källmaterial än tidningar som har anknytning till dessa partier. Det finns dock en risk att vissa datum fattas på mikrofilmen och detta kan innebära bortfall som påverkar min undersökning. Jag har också använt litteratur och avhandlingar som riktar sig till mitt studieområde.14 Denna litteratur ska ge mig en bakgrund som ska beskriva Sverige under kalla kriget i stora drag för att få en ökat förståelse för tiden då händelserna som jag ska undersöka utspelas. Litteraturen har också varit till för att finna ett forskningsläge och en teoretisk utgångspunkt.
1.5 Avgränsningar
Mina avgränsningar är att jag använder mig av två tidningar, Ny Dag och Norrskensflamman. Dessa tidningar är också störst inom sin egen genre och det är oväsentligt att granska flera tidningar. Jag väljer att avgränsa mig till att granska respektive tidning mellan tisdag den första mars och måndagen den 28:e mars år 1977. Min undersökning innefattar inte diskussion vad utbrytningen inneburit på sikt utan väljer att granska debatten under utbrottet. Trots att jag eftersökte anknytning till respektive parti när jag valde tidningarna kommer jag inte att använda mig av protokoll eller debatt utanför tidningarna.
1.6 Disposition
Undersökningens uppbyggnad kommer att vara kronologisk. Jag vill inte heller presentera respektive tidningar i olika kapitel. Jag uppfattar sådana åtskillnader som svårlästa för läsaren och risken finns att läsaren får svårt att följa med i texten. Därför är min tanke att använda mig av kapitel och underrubriker som följer ett kronologiskt perspektiv där båda tidningarna finns med, men under en egen rubrik för att tydliggöra likheter såväl som skillnader för läsaren på ett tillförställande sätt. Varje rubrik kommer att följas upp med en sammanfattning av texten om inte texten innefattar mindre än en sida. Detta är för att fånga upp läsaren och för att leda in till nästa kapitel som inleds med hur jag kommer att gå tillväga och vad som kommer presenteras under kapitlet.
2. Bakgrund
I detta kapitel ska jag presentera det svenska Vänsterpartiets historia fram till min berörda undersökningsperiod och precis som min berörda undersökningsperiod kommer denna bakgrund börja med en utbrytning.
14
Jörgen Hermansson (1984) Kommunism på svenska? SKP/VPK: s idéutveckling efter Komintern Håkan Blomqvist & Lars Ekdahl (red) (2002) Kommunismen hot och löfte, Arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen
1917-1991
Werner Schmidt (2005) C-H Hermansson en politisk biografi
Kent Lindkvist (1982) Program och parti, Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i
Sverige 1917-72
Håkan Holmberg (1982) Folkmakt, folkfront, folkdemokrati, De svenska kommunisterna och demokratifrågan
1943-1977
2.1 Vänsterpartiets historia
Efter stora motsättningar inom Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) kunde inte vänsteroppositionen längre acceptera partiets politik. År 1917 grundades Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV). Vänsteroppositionen bestående främst av SAP:s ungdomsförbund som stod för en antimilitarism och betonade aktioner utanför parlamentarismen. Denna utbrytning som vänsteroppositionen gjorde i Sverige var inte främmande för många andra länder i Europa. Trots SSV:s likheter med likasinnade utbrytare och Moskva fanns det olikheter. Tanken om antimilitarismen och organisationens planering var väldigt olik övriga Europa och Moskva fram till år 1919 när partiet anslöt sig till den kommunistiska internationalen (Komintern) där partiet godkände proletariatets diktatur såväl som att den parlamentariska vägen till socialism inte var ett alternativ. Med Lenins 21 teser blev partiet en sektion i ett världsparti och bytte namn till SKP år 1921. Medlemmar som motsatte sig de 21 teserna blev uteslutna ur partiet, men trots uteslutningar av vissa medlemmar blev den svenska sektionen ett problem för Komintern eftersom partiledningen hade svårigheter att ta till sig leninismen och formulerade demokratiska grundlagar för att motverka negativa inslag av de 21 teserna.15
Det skulle krävas två partisprängningar innan SKP blev en framgångsrik sektion inom Komintern år 1929. Partiet hade dock betalt ett högt pris för denna framgång och liknade ett litet sektparti år 1930. Partiet skulle dock komma tillbaka och öka sitt medlemsantal, men dessa framgångar skulle få ett abrupt slut när Sovjetunionen ingick Molotov-Ribbentroppakten med Tyskland år 1939 då SKP medlemsantal halverades. Partiets positiva inställning till Sovjetunionen och krig som Sovjetunionen förde mot Finland i slutet av år 1939 gjorde att SKP blev isolerade inom den svenska politiken. När sedan Tyskland angrep Danmark och Norge år 1940 ökade hatet mot SKP inom svensk politik där det fanns en vilja att partiet skulle uteslutas ur riksdagen eftersom de ansågs vara kriminella. Det var först när Sovjetunionen trädde in i kriget mot Tyskland SKP fick en ny chans efter två år av trakasserier att åter igen tillhöra den svenska politiken och kämpa för freden med Sovjetunionen som sin stora förebild.16
Beroende på det internationella läget år 1943 upplöstes Komintern. Komintern hade redan upphört att fungera ett par år tidigare och denna upplösning blev en bekräftelse på att Moskvas behov att organisera sig ideologiskt mot imperialismen kom efter den stora alliansen under Andra världskriget. Upplösningen av Komintern innebar att SKP kunde bedriva en mer rörlig politik som anpassade sig till svenska förhållanden. Detta innebar dock inte att kontrollen från Moskva och Stalin försvann fullständigt som fortsatte att ge riktlinjer till det svenska partiet.17 SKP förblev Sovjetunionen trogen och det förekom inte något ideologiskt nytänkande efter upplösningen, men samtidigt försökte det svenska partiet att tona ner oktoberrevolutionen och Sovjetunionen som förebild. Detta tog olika uttryck som till exempel tron på en fredlig process att nå det socialistiska samhället. Övergången skulle ske med riksdagsbeslut och ett folkdemokratiskt förstadium.18
År 1947 bildades kommunisternas och arbetarpartiernas informationsbyrå (Kominform). Stalins tanke med Kominform var enligt utomstående bedömare att skapa kommunistisk enighet i Östeuropa och styra Västeuropas kommunistiska partier. Stalin önskade att 15 Hermansson, J (1984), s. 11-12 16 Hermansson, J (1984), s. 13-15 17 Hermansson, J (1984), s. 41 18 Hermansson, J (1984), s. 333
organisationen skulle bekämpa nationella avvikelser, men Kominform hade begränsningar i den kommunistiska rörelsen eftersom bara sju kommunistiska partier ingick detta organ som inte blev ett nytt Komintern.19 Under denna period fördes en intensiv debatt inom SKP och partiledningen om den fredliga processen till ett socialistiskt samhälle. Vissa inom partiledningen ansåg att den fredliga processen borde omprövas eftersom det var ett uttryck för ett försök att reformera och nedrusta den svenska arbetarklassens ideologi. Den fredliga processen uteslöts inte helt, men för att denna väg till det socialistiska samhället skulle fungera behövdes skydd av Sovjetunionen och den röda armén. Detta innebar att SKP försökte tona ner den fredliga processens betydelse eftersom partiet menade att dessa tankar bara var en liten detalj i enhetstaktiken. Denna detalj skulle få bort missförstånd om SKP och ge paritet en möjlighet att komma närmare de socialistiska massorna.20
Vid Stalins död år 1953 inleddes en osäker period eftersom det inte fanns någon ordnad succession samtidigt som det inte fanns några erfarenheter hur ett maktskifte skulle ske. Under år 1955 började Moskva stabiliseras, men den avgörande förändring kom året efter när ledningen i Moskva uttalade att fredlig samexistens mellan socialistiska och kapitalistiska länder var möjlig såväl som nödvändig.21 SKP antog Moskvakonferenserna programtexter från år 1957 och 1961 vilket blev ett problem för partiet eftersom programtexterna inte antogs efter egen analys utan för att visa på sin lojalitet till Moskva. Konflikter mellan Moskva och andra socialistiska länder hade lett till en konflikt såväl som en debatt inom SKP. Efter valnederlaget år 1962 ökade debatten som höll i sig till partikongressen år 1964 där partiledaren Hilding Hagberg och hans partiledning fick utstå kritik för sin politik. Partiet började föra en debatt om förnyelse i partiet vilket ledde till krav om omfattande förändringar. Hagberg valde att avgå till fördel för C H Hermansson och år 1967 under partikongressen blev förändringarna ett faktum inom partiet.22 Under 1970-talet började traditionalisterna organisera sig alltmer som en fraktion i partiet med Norrskensflamman. Stridigheterna mellan partiledningen och traditionalisterna satte stor prägel på partikongresserna fram till år 1975 och det var först efter utbrytningen VPK kunde genomföra en kongress som en enhet.23
2.2 Sammanfattning
Det svenska Vänsterpartiet har en lång historia av konflikter och utbrytningar, men något som har präglat partiet fram till C H Hermansson och hans förnyelse i partiet är det svenska Vänsterpartiets lojalitet mot Sovjetunionen. Till en början hade Moskva full kontroll över partiet under Komintern. Detta var något det svenska vänsterpartiet fick betala för när Sovjetunionen ingick en allians med Tyskland under början av Andra världskriget, men under år 1943 upplöstes Komintern och partiet fick en möjlighet att anpassa sig efter svenska förutsättningar trots att det fortfarande fanns riktlinjer från Moskva. Detta ändrade dock inte det svenska Vänsterpartiets politik förutom att de öppnade för den fredliga processen till ett socialistiskt samhälle. Under slutet av 1940-talet blev det en liten återgång för partiet under Kominform när partiet ville tona ner fredsprocessen som en detalj i deras politik. När Stalin dog år 1953 blev det stora ändringar i Moskva som det svenska Vänsterpartiet rättade sig efter trots att kritik mot Moskva inom den socialistiska sfären började öka från andra socialistiska länder. Med valnederlaget år 1962 ökade kritiken mot Hilding Hagberg och hans partilednings 19 Hermansson, J (1984), s. 95-96 20 Hermansson, J (1984), s. 103-105 21 Hermansson, J (1984), s. 151 22 Hermansson, J (1984), s. 160, 164, 208-209, 211 23 Hermansson, J (1984), s. 277-278
politik. Men de övergripande förändringarna kom först år 1967 när C H Hermansson var partiledare. Under 1970-talet ökade motsättningar mellan modernister och traditionalister och det var först efter utbrytningen Vänsterpartiet kunde genomföra en partikongress som en enhet.
Efter denna historiska genomgång påbörjar jag min undersökning där den första frågeställningen kommer besvaras i kapitel tre. Den historiska bakgrunden beskriver en lång period i det svenska Vänsterpartiets historia och genomgången strax innan utbrytningen har berörts väldigt lite. Anledningen till detta är för att denna del redan har berörts i mitt forskningsläge och en sådan genomgång skulle innebära upprepningar.
3. Hur argumenterar tidningarna på ledarsidan för sin linje? Hur beskrivs
motståndaren?
I detta kapitel kommer jag att besvara ovanstående fråga kronologiskt. Jag kommer att börja med Ny Dags ledarsida och sedan kommer det en sammanfattning. Sedan skriver jag om Norrskensflammans ledarsida och följer upp det med en sammanfattning.
3.1 Ny Dag
På Ny Dags ledarsida i nr 16 som är dagen efter splittringen angriper tidningen utbrytarna hårt och menar att denna splittring är ett ”planerat kuppförsök”. Ny Dag skriver att dessa utbrytare har talat mycket om medlemsdemokrati, men samtidigt har utbrytarna som är ett fåtal personer i några partistyrelser fört hela partidistrikt och partiorganisationer ur VPK. Tidningen menar att detta är ett stort brott mot medlemmarna, de berörda organisationerna, det svenska kommunistpartiet och arbetarklassen eftersom dagens situation kräver en stark socialistisk enhet mot borgarväldet. Tidningen poängterar att det finns många medlemmar i VPK som har ”kämpat” för partiet under snart 60 år och att dessa medlemmar förtjänar bättre. Utbrytarna har inte haft mod nog att fråga medlemmarna om denna utbrytning var önskvärd enligt Ny Dag samtidigt som de har smutskastat VPK inför den internationella arbetarrörelsen. Något som tidningen uppfattar som felaktiga anklagelser eftersom partiet har solidariska band till den internationella arbetsrörelsen. Tidningen skriver också att det inte finns någon tvekan om att en stor majoritet av partiets medlemmar kommer att fördöma dessa ”kuppmakare”. Enligt Ny Dag kommer VPK att vidta åtgärder mot utbrytarna för att skydda partiets huvudlinje som fastställts av demokratiska metoder på partikongresserna.24
I Ny Dag nr 17 skriver tidningen att utbrytarna har formulerat en lång deklaration för att motivera splittringen, men Ny Dag undrar fortfarande var ”sekten” står politiskt. Utbrytarnas deklaration är opreciserad menar tidningen och VPK:s politiska ståndpunkter är klara. Detta är tydligt för Ny Dag som menar att utbrytarna smutskastar VPK som en frasradikal medelklass samtidigt som de följer partiet i de politiska huvuduppgifterna. Utbrytarna är också principlösa när de väljer att underordna sig gentemot utländska kommunistiska partier och VPK:s ståndpunkt är att partiet ska vara självständig mot den internationella arbetarrörelsen enligt tidningen. Ny Dag menar att utbrytarnas deklaration för en lång diskussion om utbyggnaden av kärnkraften, men tidningen menar att detta inte räcker som profil för en ny ”sekt”. Ny Dag skriver att utbrytarnas brist på politik saknar stöd hos den
24
svenska arbetarklassen. Utbrytarna är ute på en politisk ”ökenvandring” enligt Ny Dag. Tidningen menar också att utbrytarna betraktar sig själv som ”martyrer” som haft tålamod inom VPK och deras önskan att få majoritet inom partiet har omtolkats till att de skulle ha majoritet i partiet. Ny Dag skriver också att utbrytarna aldrig accepterat den nya partilinjen från år 1964 och när deras stöd inom VPK har minskat väljer de att splittra partiet istället för att acceptera sitt ”nederlag”. Som i nr 16 skriver tidningen i nr 17 att utbrytarna har gått bakom ryggen på medlemmarna och har inte bara stulit distrikt och organisationer utan också ekonomiska tillgångar.25
I en annan ledare i nr 17 skriver Ny Dag att utbrytarna har försökt att smutskasta VPK:s internationella linje. Tidningen skriver att de socialistiska länderna har gjort betydande insatser för utvecklingen inom demokrati och rättigheter, men det finns fortfarande problem att lösa och skriver att partiet inte kommer att blunda för svagheter inom dagens socialism. Kritiken som framförs av partiet grundar sig i solidaritet med länder som bygger socialism.26 Argumentationen på ledarsidan försvinner under en tid i Ny Dag, men den återkommer i nr 23 då tidningen angriper utbrytarna för att vara osjälvständiga i alla sammanhang. Deras kännetecken är växlingar mellan höger- och vänsteropportunism. Ibland är socialdemokratin utbrytarnas huvudfiende och ibland är de vänner. Ny Dag tycker också att APK:s fackliga förankring är motsägelsefull eftersom de har för avsikt att bekämpa kollektivavtalen. Något som tidningen tycker är konstig eftersom kommunisterna alltid kämpat för kollektivavtal på nationell och internationell nivå. Kollektivavtal har förbättrat arbetarklassens ställning och rättigheter mot andra samarbetsavtal. Ny Dag avslutar med att skriva att det är tur att VPK och andra kommunistiska partier internationellt har klara partiprogram såväl som handlingsprogram för den fackliga ”kampen”. I denna kamp står APK ensamma enligt tidningen.27
I nr 24 konstaterar Ny Dag att utbrytarna har misslyckats med sin utbrytning när de argumenterar för VPK som parti med att peka på utbrytarnas misstag. Tidningen skriver att utbrytarna har förväxlat deras förtal av VPK med berättigad kritik och därför trott att många medlemmar skulle följa dem. De förstod inte att medlemmarna i partiet skulle skydda partiet som de under lång tid har byggt upp. Tidningen menar dock att inre problem i ett parti ska lösas inom partiet och inte genom utbrytningar som skadar partiet. Ny dag menar att medlemmarna i partiet har avslöjat utbrytarnas riktiga avsikter med att förkasta beslut som de tidigare varit ense om. Tidningen menar att partimedlemmarna har sett andra grupper i partiet som förklarat att deras utbrytning varit för att återupprätta det kommunistiska partiet. Ny Dag skriver att utbrytarna under en lång tid av förtal kunde skada partiet, men VPK har inte tagit någon skada eftersom medlemmarna oberoende av yrke och ålder slutit upp till partiet. Tidningen skriver också att utbrytarna trodde att en snabb attack på VPK skulle leda till en stor effekt, men enligt Ny Dag skulle denna attack istället kännetecknas som en ”kupp” som har väckt ”avsky” hos medlemmarna. Tidningen menar också att utbrytarna inte lärt sig av sina misstag utan tror fortfarande att många medlemmar har brutit sig ut ur VPK, men enligt Ny Dag handlar det om enstaka personer. Tidningen avslutar denna ledare med att skriva att nu när sanningen kommit fram om APK kommer det vara möjligt att välkomna tillbaka medlemmarna som trodde att utbrytarna talade sanning.28
25 Ny Dag nr 17 1977 26 Ny Dag nr 17 1977 27 Ny Dag nr 23 1977 28 Ny Dag nr 24 1977
3.2 Sammanfattning
På ledarsidan ger Ny Dag utbrytarna skulden för denna utbrytning. Tidningen kallar dem för ”kuppmakare” och denna utbrytning betraktas som ett ”planerat kuppförsök”. De hänvisar till medlemmar som har kämpat inom VPK i 60 år och menar att dessa medlemmar förtjänar bättre. Ny Dag skriver också att utbrytarna använder sig av felaktiga anklagelser som till exempel kritiken mot VPK inför den internationella arbetarrörelsen och att partiet skulle vara frasradikala. Ny Dag ställer sig frågan vilken politisk profil utbrytarna har eftersom tidningen upplever att utbrytarna saknar politik. Det som finns i utbrytarnas politiska profil är kärnkraftfrågan som tar alldeles för stor plats och räcker inte för att bilda ett parti enligt Ny Dag. Enligt tidningen växlar deras politik där socialdemokraterna ibland är huvudfienden och ibland vänner. Deras brist på politik gör att utbrytarna saknar den svenska arbetarklassen stöd och är enligt tidningen ute på en ”politisk ökenvandring”. Ny Dag uppfattar också utbrytarna som principlösa eftersom de inte vill vara självständiga gentemot Sovjetunionen. Tidningen dementerar också anklagelserna om att VPK skulle vara antisovjetiska och skriver att de socialistiska länderna har gjort betydande insatser, men det finns också brister och VPK:s kritik är av solidaritet. Tidningen menar också att utbrytarna kritiserar VPK:s brist på demokrati samtidigt som de har tagit distrikt från VPK utan att fråga medlemmarna. Detta är ett stort ”brott” i dagens läge när det krävs enighet mot borgarklassen enligt Ny Dag. Tidningen uppfattar också utbrytarnas fackliga förankring som motsägelsefull eftersom utbrytarna vill bekämpa kollektivavtal. Enligt Ny Dag har alltid kommunister kämpat för kollektivavtal och det är tur att VPK och andra socialistiska länder gör det nu när utbrytarna inte vill det. I slutet av månaden konstaterar Ny Dag att utbrytarna har misslyckats eftersom de har förväxlat berättigad kritik med förtal. Tidningen fortsätter med att skriva att utbrytarna trodde att en snabb attack skulle leda till en stor effekt, men det har istället väck en ”avsky” hos medlemmarna i VPK. Enligt Ny Dag är det nu viktigt att välkomna tillbaka utbrytare som trodde att APK talade sanning.
3.3 Norrskensflamman
Argumentationen för utbrytarnas linje i Norrskensflamman påbörjas den andra mars där tidningen menar på att denna utbrytning är en tragedi. Norrskensflamman upplever både ”sorg” och ”smärta” över denna utbrytning, men den var nödvändig enligt tidningen. Partiledningen inom VPK med avsaknad av ”förnuft” har provocerat fram denna konflikt medan utbrytarna försökt att undvika strid på grund av ”omsorg”, ”tålamod” och ”ansvarskänsla”. Partiledningen däremot har enligt tidningen inte tagit någon lärdom efter sitt ”övergrepp” i Västernorrland som har lett till ett ”bakslag” för hela arbetarrörelsen. Norrskensflamman menar att det har gjort att partimedlemmar som är klassmedvetna blivit tvungna att bryta sig ur VPK och tidningen ställer sig frågan om partiet är kommunistiskt. Norrskensflamman menar att det är upp till varje enskild att avgöra detta, men samtidigt skriver de att det är flera distrikt som har kommit fram till att VPK inte är kommunistiskt och enligt Norrskensflamman kommer flera att följa detta exempel. Tidningen tar också upp Lars Werners kommentar i radio till utbrytningen där de skriver att Werner raseriutbrott i radio tyder på ”förtvivlan” efter VPK:s misslyckande och tidningen uppfattar detta som tragiskt. Norrskensflamman menar också att denna kommentar av Werner är komisk när han betraktar denna utbrytning som ett kuppförsök. Tidningen menar istället att det är partiledningen inom VPK som är skyldiga till sådana åtgärder när de tillsatte en piratdistriktsorganisation i
Norrbotten vid sidan av den beslutande ledningen som har demokratisk grund. Norrskensflamman menar att detta är ”pajazzeri” från partiledningen och detta kommer väcka ”förakt” för nu är tålamodet slut från utbrytarna som blivit bespottade under en lång tid.29 Dagens efter på ledarsidan kritiserar Norrskensflamman VPK metoder att isolera och motarbeta klassmedvetna inom partiet. Tidningen menar att VPK:s avsikter har varit att ”slå sönder” partiet inifrån med dessa metoder. Samtidigt har VPK menat att medlemmar som uteslutits har slutat på egen begäran, men de är välkomna tillbaka. Detta är en lögn enligt Norrskensflamman som menar att det finns flera ord för uteslutning och att det inte går att lura kommunister. Därför finns det ingen anledning enligt tidningen att ta VPK ”skällsord” gentemot utbrytarna på allvar eftersom det är partiet som förtjänar dessa ord som till exempel ”kuppförsök”. Den femte mars hävdar Norrskensflamman att det är partiledningen i VPK som är ansvariga för utbrytningen och de vidareutvecklar dessa problem eftersom den kapitalistiska världen skakas av svåra kriser. Det är i en tillvaro av produktionskris, valutakris, hungerkris, energikris och strukturkris som partiledningen väljer att splittra partiet. I världen motverkas också freden och avspänningen där Sovjetunionen attackeras. VPK är inte kommunistiskt enligt Norrskensflamman och tidningen menar att nu måste det kommunistiska partiet återbyggas eftersom det är ”nödvändigt” för fred och nedrustning, men också för att försvara socialismens vinningar.30
Den sjunde mars argumenterar Norrskensflamman för APK:s linje med att skriva att förra veckans händelser som bevisar att det finns människor som kan återbygga och upprätta det svenska kommunistpartiet i Sverige. Anledningen till detta är för att olika mytbildningar har visat sig vara felaktiga från VPK:s sida. Tidningen konstaterar att det finns mångfald bland utbrytarna som bildat APK. Det är inte bara äldre män från VPK enligt tidningen som har visat sitt missnöje och insett att VPK inte är kommunistiskt. Missnöjet kommer också från en stor andel kvinnor och ungdomar. Norrskensflamman konstaterar också att huvudsaken av dem som stödjer APK är arbetare, men det finns också en andel av intellektuella som vill kämpa för arbetarklassens villkor. Andra mytbildningar som Norrskensflamman avslöjar som felaktiga är att bildandet av det nya partiet beror på enstaka frågor som till exempel problemen i Norrland och ståndpunkterna på den internationella nivån. Övrig argumentation under denna ledare består i att fortsätta att poängtera att det är partiledningens fel att utbrytningen skedde eftersom situationen för kommunisterna i partiet blev ”ohållbar”. Men samtidigt vill de inte dra alla medlemmar i VPK över samma kam eftersom det finns många ”ärliga kommunister” som ännu inte tagit steget till APK.31
Norrskensflamman fortsätter med att skriva om den internationella situationen den åttonde mars. Tidningen skriver att VPK har anslutit sig till olika internationella dokument samtidigt som partiledningen menat att de är för den proletära internationalismen, men Norrskensflamman menar att detta bara är ord från partiledningen. Tidningen menar också att det inte var länge sedan begreppet fredlig samexistens var en stridsfråga inom partiet. Partiledningens behov att leta efter brister i andra socialistiska länder enligt Norrskensflamman har lett till att det inte funnits tid kämpa för freden. Därför har VPK inte bara ”svikit” den proletära internationalismen utan också sina traditioner som står för fred. APK är stolta över traditionerna och tänker inte svika freden nu när imperialismen försöker skapa ett tredje världskrig menar Norrskensflamman.32 Den nionde mars skriver tidningen att 29 Norrskensflamman 2/3 1977 30 Norrskensflamman 3/3, 5/3 1977 31 Norrskensflamman 7/3 1977 32 Norrskensflamman 8/3 1977
VPK visat att de inte har något följer sina övertygelser som beskrivs i partiprogram, stadgar och kongressbeslut. Partiet låter sig istället ledas av tillfälliga opinionsbildningar istället för att prioritera arbetarklassens långsikta intressen enligt Norrskensflamman. Ett exempel som tidningen för fram är VPK har hävdat att ökad industrialisering inte ger ökad standard. Med detta menar Norrskensflamman att VPK inte ser till arbetarklassens intressen utan också att motsätter sig marxistiska värderingar. APK är däremot ökad industrialisering som ger ökad standard. Detta kommer leda till ökad reallön, garanti till arbete ökar, flera platser på daghem, bättre social service och rationalisering av hushållsarbetet vilket kommer leda till kvinnans frirörelse.33
I en ledare från den tionde mars skriver Norrskensflamman att orsakerna till utbrytningen är fastställda och VPK:s kritik såväl som deras kampanj mot det nybildade partiet inte är viktigt längre eftersom APK måste inrikta sig på partiuppbyggandet. Så oberoende vad VPK:s partiledningen planerar måste kommunisterna förbli allvarliga och inrikta sig på de politiska såväl som organisatoriska frågorna.34 Den 12:e mars skriver Norrskensflamman att återkommande påståenden att APK bara består av äldre medlemmar från VPK är felaktiga. Visserligen finns det äldre inom det nya partiet, men APK är ett parti med mångfald som har en sammansättning som inte skiljer sig från svenska befolkningen. Norrskensflamman menar istället att VPK tänker fel eftersom tidningen menar att VPK sätter äldre medlemmar åt sidan på grund av deras ålder. APK vill istället värna om både unga och äldre medlemmar eftersom de vill att alla medlemmar ska ha samma rättigheter. Norrskensflamman avlutar med i ledaren att skriva att andra söker klyftor mellan generationer, men APK arbetar generationer sida vid sida.35
Efter den 12:e mars dröjer det ett tag innan Norrskensflamman fortsätter sin argumentation, men den 21:e mars påbörjas den igen. Tidningen fortsätter med tidigare argumentation där VPK kriteras och där de får skulden att utbrytningen skedde med ”omdömeslösa” och ”brutala” åtgärder. Norrskensflamman skriver också att denna behandling har visat på en brist på demokrati inom partiet där de har ersätt fri debatt med dikterade såväl som administrativa åtgärder. Tidningen hävdar också att det nya partiet har fått ett stort stöd och Werner försök att få utbrytningen att verka liten är löjlig. Norrskensflamman menar dock att bekämpa VPK inte är deras huvuduppgift eftersom de också rekryterar personer som inte varit partianslutna tidigare som söker ett kommunistisk som VPK inte kan motsvara. Rekryteringen av icke partianslutna kommer att bli viktigt eftersom det finns stora möjligheter på många arbetsplatser. Norrskensflamman skriver att arbetarna förtjänar ett parti som står för en beprövad ideologi som behåller denna linje trots politiska problem i samhället. Det är lojalitet till arbetarklassen som har lett till denna utbrytning och inte det förenklade påståendet att det handlar om förhållandet till Sovjetunionen. Samtidigt skriver tidningen att APK inte upprörs över VPK eftersom de har räknat med sådana uttalanden från VPK och de kommer inte att låta sig provoceras. Norrskensflamman avslutar med att skriva att byggandet av ett starkt kommunistiskt parti går vidare med framgång.36
Den 24:e beskriver Norrskensflamman APK:s framgångar efter utbrytningen samtidigt som de skriver att VPK har problem. Enligt tidningen är APK en realitet på 100-tals orter över hela landet och större delen av medlemmarna kommer från VPK. Norrskensflamman skriver att partiledningen i VPK vet att en tredjedel av medlemmarna har lämnat partiet, men ändå har 33 Norrskensflamman 9/3 1977 34 Norrskensflamman 10/3 1977 35 Norrskensflamman 12/3 1977 36 Norrskensflamman 21/3 1977
inget officiellt erkännande kommit fram om förlusten. Norrskensflamman menar att det finns vissa inom partiet som uppfattar denna förlust, av klassmedvetna som tidningen kallar dem, som positiva eftersom det blir lättare att driva deras ”urartade” politik. Något som Norrskensflamman upplever som ”illa” och enligt tidningen kommer detta från ett parti som betraktar sig som ett kommunistiskt parti. Tidningen skriver att APK har på en månad gått från att kallas en sekt till att ha en rikskonferens som kommer visa att APK har utvecklats till ett politiskt parti. Norrskensflamman poängterar också att partiet har medlemmar som har uppdrag inom fackföreningar, hyresgäströrelsen, kommuner, landsting och riksdagen. Ombuden som kommer vara med på rikskonferensen står i centrum av det verkliga samhällslivet representerar inte bara 4600 medlemmar utan också arbetskamrater som visat sitt stöd trots att de inte är medlemmar av partiet än. Enligt tidningen kommer denna rikskonferens ge riktlinjer för framtiden och förtydligare denna framtidstro att skriva att APK kommer ha en kongress i november där förhållandena kommer förbättras ytterligare.37
Den 26:e mars ställer sig Norrskensflamman negativa till VPK:s uttalande av Tore Forsberg och menar att de inte tror att denna utbrytning lett till ökat medlemsantal. De uppfattar inte VPK som ett kommunistiskt parti. Visserligen deltog partiet på en kommunistisk konferens, men det är den första konferensen på 12 år. Norrskensflamman menar att VPK:s korrigeringar i sin linje är fantasier och undrar hur partiet ska få in arbetarna att vända sig till partiet igen. Enligt tidningen säger Forsberg att huvuduppgiften är att göra VPK till ett kommunistiskt arbetarparti. Norrskensflamman önskar partiet ”lycka till!” eftersom dessa korrigeringar inte innebär att VPK återvänder till en kommunistisk partilinje.38 Den 28:e skriver Norrskensflamman om APK:s stora framgångar efter brytningen. Tidningen skriver att det kommunistiska partiet i Sverige är upprättat och att rikskonferensen kommer att betraktas som en av de största milstolparna i den svenska kommunistiska rörelsens historia. Mångfalden av medlemmar har kämpat över hela landet och resultaten är en framgång enligt tidningen. Norrskenflamman avslutar med att säga att ”kamratskap” såväl som ”kollektivitet” har ersatt isolering som förekom inom VPK och nu siktar APK framåt.39
3.4 Sammanfattning
Norrskensflamman skriver att utbrytarna uppfattar utbrytningen som en ”tragedi” och det är med ”sorg” och ”smärta” som utbrytarna har brutit sig ur VPK. Enligt tidningen är det VPK:s brist på ”förnuft” som lett till detta. Utbrytarna har med sitt ”tålamod” varit oskyldiga till denna utbrytning eftersom situationen blev ohållbar för dem. Enligt Norrskensflamman visar VPK en stor förtvivlan över deras misslyckade när Werner menar att denna utbrytning är ett ”kuppförsök”. Tidningen menar istället att det är VPK som skyldiga till ett ”kuppförsök” när de tillsatte en ny distriktsorganisation i Norrbotten utan demokratisk grund. VPK har isolerat klassmedvetna och uteslutit medlemmar för deras avvikande åsikter samtidigt som partiet har sagt att de slutade på egen begäran. Enligt Norrskensflamman är den kapitalistiska världen i kris där freden och avspänningen motverkas där Sovjetunionen har utstått antisovjetiska kampanjer. Eftersom VPK inte är ett kommunistiskt parti måste det kommunistiska partiet återbyggas för fred och nedrustning. Norrskensflamman dementerar också VPK:s kritik att APK bara består av äldre män och skriver att missnöjet över VPK:s icke-kommunistiska politik finns också hos ungdomar och kvinnor. Tidningen skriver också att APK har ett stort 37 Norrskensflamman 24/3 1977 38 Norrskensflamman 26/3 1977 39 Norrskensflamman 28/3 1977
stöd från arbetarna och deras politik grunder sig inte på enstaka frågor som till exempel problem i Norrland eller attackerna mot Sovjetunionen, men enligt tidningen syftar deras politik istället på lojalitet till arbetarklassen. Norrskensflamman skriver också att det finns vissa inom VPK som är glada att bli av med utbrytarna eftersom utbrytarna uppfattas som en belastning inom VPK. Samtidigt som Norrskensflamman menar att VPK:s huvuduppgift att vara ett kommunistiskt parti inte stämmer eftersom tidningen uppfattar inte VPK som kommunistiskt. I slutet av mars skriver tidningen om APK:s rikskonferens som betraktas som en milstolpe i Sveriges kommunistiska historia. Norrskensflamman skriver att medlemmar i ett parti med mångfald har kämpat för denna framgång och de tänker inte låta sig provoceras av VPK.
4. Hur argumenterar tidningarna på inrikessidan för sin linje? Hur beskrivs
motståndaren?
Under detta kapitel kommer jag att besvara ovanstående fråga kronologiskt. Jag börjar med Ny Dags inrikessida och sedan kommer en sammanfattning. Sedan skriver jag om Norrskensflammans inrikessida och följer upp det med en sammanfattning.
4.1 Ny Dag
Ny Dag argumentation på inrikessidan består främst av att visa läsaren att majoritet stödjer dem. I nr 16 skriver tidningen om sitt öppna brev till medlemmarna som inneburit en ”massiv uppslutning” till VPK. De presenterar kommentarer från flera distrikt som fördömer utbrytningen. Denna retorik fortsätter under hela månadsperioden som min undersökning innefattar. I nr 17 konstaterar Ny Dag att utbrytarnas splittringsförsök har misslyckats att uppslutningen forstsätter för det ”kommunistiska” VPK vilket gör att partiet förblir intakt. Dagen efter blir tidningen mer specifik om uppslutningen och skriver att både ungdomar och partiets veteraner förblir lojal mot VPK. Ett fackligt upprop i Norrbotten till VPK:s fördel har också skett och i uppropet står det att ”kuppmakarna” ska avvisas. I nr 19 skriver Ny Dag att uppslutningen till VPK fortsätter att öka, men att bristen på utrymme i tidningen innebär att vissa uttalanden tyvärr inte kommer att publiceras. Uttalanden som publiceras menar att utbrytningen är en ”vanhedrande kupp” och att VPK får ett ”helhjärtat” stöd. Tidningen visar också på att uppslutningen till VPK gett partiet stora framgångar i både Göteborg och Norrbotten där utbrytarna har starka fästen samma dag. Detta fortsätter de skriva om dagen efter också. I nr 21 skriver de att utbrytarna eller ”sekten” har konstaterat att Västjämtland har brutit sig ur VPK. Ny Dag menar att detta inte är sant eftersom det bara är kassören i distriktet som har brutit sig ur enligt tidningen. VPK har fortsatt stöd i Västjämtland och fyra nya medlemmar har röstats in. Samma dag konstaterar de också att veteranernas upprop sedan tidigare har inneburit att flera veteraner har anslutit sig till VPK. I nr 22 skriver de att Rolf Hagels statistik om att utbrytarna nu har 4600 medlemmar är ”önsketänkande” och väldigt konstigt eftersom VPK bara förlorat cirka 1000 medlemmar.40
En annan form av argumentering som tar sitt uttryck på Ny Dags inrikessida är att låta medlemmar publicera egna artiklar. I nr 16 skriver någon vid namn Arne Hedgren att utbrytarnas lojalitet till Sovjetunionen är farlig. Om VPK hade en sådan lojalitet skulle partiet bli ”miniatyrsovjet” menar Hedgren och fortsätter med att skriva att ”trovärdigheten” kräver
40
självständighet. I nr 17 kritiserar Ny Dag utbrytarna med att skriva att de har utfört ”övergrepp” mot de demokratiska principerna. Utbrytningen har beslutats av ett 20-tal ”kuppmakare” och deras beslut har påverkat 1000-tals kommunister såväl som deras medlemskap enligt tidningen. Ny Dag menar också att utbrytarna hade planerat denna utbrytning och den var väl förbered. Ett inslag av detta är att utbrytarna har stulit pengar från VPK och tidningen är noga med att påpeka att utbrytningen saknar stöd. Enligt Ny Dag fördömer majoriteten i VPK ett upprättande av ett nytt kommunistiskt parti och fördömandet kommer framförallt från veteraner.41 Med en intervju av Bror Engström som är VPK:s facklige sekretare fortsätter Ny Dag sin argumentation i nr 18. Engström skriver att utbrytarna eller ”kuppmakarna” bär ansvaret till denna utbrytning. Han visar också beslutsamhet när han skriver att arbetet inom VPK går vidare och det är det som är det viktiga. Samma dag skriver tidningen att VPK har fått nya medlemmar och de flesta distrikten i Sverige kommer inte att beröras av utbrytningen. Ny Dag skriver också om stölden av de ekonomiska tillgångarna. Något som de följer upp i nr 20 när tidningen skriver att enligt civilrätten tillhör de ekonomiska tillgångarna VPK och den som hanterar tillgångarna utan lov från partiet riskerar att bli skadeståndsskyldig.42
I nr 20 presenterar också Ny Dag ett porträtt av Edwin Nilsson är en veteran som arbetat för det ”kommunistiska” partiet under en lång tid. Han är nu ombudsman för VPK i Norrbotten. Enligt Nilsson har han och partiet genomgått ”smärtsamma” omprövningar över tid, men han förblir optimistisk och menar att VPK är på rätt väg. Framtidstron och optimismen fortsätter i Ny Dag i nr 22 när de skriver om god stämning på Göteborgs årskonferens. Tidningen menar att utbrytarna eller ”kuppmakarna” försökte flytta på konferensen, men att de har misslyckats med detta. Majoriteten i distriktet accepterade inte att utbrytarna skulle beröva dem sina demokratiska rättigheter enligt Ny Dag. I en artikel nr 23 presenterar tidningen Tore Forsbergs ståndpunkter där Forsberg vill peka på utbrytarnas lögner. Han menar att VPK fortfarande är ett kommunistiskt. Han visar också storsinthet när han skriver att det finns många ”ärliga” utbrytare som övertalats att bryta sig eftersom de trodde det skulle ena partiet. Forsberg menar att det är viktigt att VPK inte isolera dessa ”ärliga” utbrytare utan att de istället välkomnas tillbaka till partiet när de inser vad utbrytningen egentligen innebär. Forsberg skriver också att denna utbrytning inte påverkat VPK märkbart eftersom de nya medlemmarna och medlemsansökningarna är fler än partiet förluster. Detta påstående visar sedan Ny Dag under samma dag när tidningen presenterar statisk som visar ett ökat medlemsantal. Tidningen vänder också till en av de stora utbrytarna Rolf Hagel och menar att han inte har bildat ett parti än. Hagel saknar också politik och varken program eller stadgar är utarbetade. Hagel har inte heller fått någon större respons av de kommunistiska medlemmarna i landet och det ända han förfogar över nu är ekonomiska tillgångar som tillhör VPK. Deras argumentering mot APK avslutas när de konstaterar att det nya partiet genomfört sin första rikskonferens. Ny Dag är snabb på att konstatera att visserligen deltog en del invandrare, men samtidigt fanns det väldigt få ungdomar och ännu färre kvinnor som deltog i rikskonferensen.43 På Ny Dags inrikessida får inte APK och utbrytarna något utrymme att framföra några argument under hel undersökningsperioden.44
41 Ny Dag nr 16, 17 1977 42 Ny Dag nr 18. 20 1977 43 Ny Dag nr 20, 22, 23, 24 1977 44 Ny Dag nr Ny Dag 16-24
