ATTITYDER TILL PARTNERVÅLD BLAND UNGA
Kan attityder till partnervåld påverkas av kön och partnerskap?Erika Andersson, Karl Anzén & Sofia Dahlström
Vårterminen 2019 Självständigt arbete, 15 hp Huvudområde: Kriminologi
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Handledare: Joakim Petersson
Abstract
The present study examined differences in attitudes between young men and women regarding partner violence and its severity. The study examined whether the participants’ gender and the sex of fictitious victim, as well as whether being in a partnership had an impact in the participants’ attitudes. The study was conducted through a questionnaire with a vignette along with the ‘Opinion of Domestic Violence Scale’. This was completed by 504 undergraduates between the ages of 19-28 (M= 22,6, SD= 2,2) at a university located in a medium-sized city in Sweden. A total of 312 women (M= 22,3, SD= 2,2) and 192 men 192 (M= 23,2, SD=2,2) participated. The results showed a difference between men and women, where the female participants reported higher mean scores, indicating that women find partner violence more severe. Women who were in a relationship at the time, reported that partner violence against a woman was less severe. The results were discussed on the basis of previous research along with the concept of the ‘Ideal Victim’. The conclusion was that there was a difference between men and women's attitudes regarding partner violence, where women viewed it as more severe.
Keywords: Partner violence, ODVS, attitudes, partnership and gender
Sammanfattning
Föreliggande studie undersökte skillnader i attityder mellan män och kvinnor gällande partnervåld och dess allvarlighetsgrad bland unga. Fortsättningsvis undersökte studien även huruvida deltagarnas kön, könet på den fiktiva utsatta och om deltagarna var i en parrelation eller inte kunde påverka attityderna. Studien använde sig av en enkät innehållande en vinjett med ‘Opinion of Domestic Violence Scale’. Studiens urval bestod av 504 universitetsstudenter mellan åldrarna 19– 28 (M= 22,6, SD= 2,2) från en mellanstor stad i Sverige. Totalt deltog 312 kvinnor (M= 22, 3, SD= 2,2) och 192 män (M= 23,2, SD= 2,2) Studiens resultat visade en skillnad mellan män och kvinnors attityder till partnervåld där de kvinnliga deltagarna i studien rapporterade högre medelvärdespoäng, vilket indikerar att kvinnor ansåg partnervåld som mer allvarligt. Kvinnor som var i en parrelation, hade attityder som indikerade att de såg partnervåld riktat mot kvinnor som mindre allvarligt. Resultaten diskuterades utifrån tidigare forskning och konceptet av det ‘Ideala brottsoffret’. Den slutsats som kan dras utifrån föreliggande studies resultat är att det finns en tydlig skillnad mellan män och kvinnors attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad där kvinnor anser partnervåld som mer allvarligt.
Attityder till partnervåld bland unga ... 1
Attityder till partnervåld... 1
Teoretiskt ramverk - Det ideala brottsoffret ... 4
Kunskapslucka ... 6
Syfte och frågeställning ... 7
Metod ... 8 Deltagare ... 8 Material... 10 Procedur ... 13 Etik ... 14 Analys ... 15 Resultat ... 16 Diskussion... 20 Deltagarens kön... 21 Den utsattes kön ... 22 Teoretisk förankring... 22 Påverkan av parrelation ... 24
Styrkor och svagheter ... 26
Framtida forskning ... 27
Praktiska implikationer ... 28
Slutsatser... 29
Attityder till partnervåld bland unga
Att utsättas för partnervåld är ett samhällsproblem som utgör ett allvarligt hot mot den utsattes hälsa och säkerhet vilket kan leda till allvarliga konsekvenser för den drabbade (Axell, 2018; Eaton m.fl., 2008; Nationellt centrum för kvinnofrid [NCK], u.å.a.). Partnervåld definieras i denna studie som utövandet av fysiska, sexuella och/eller psykiska aggressioner i intima parrelationer (Schwarts, Kelley & Kohli, 2012). Vidare kan våldet som utövas också ske materiellt och genom ett systematiskt bruk av våld försöker förövaren utöva makt över den utsatte (NCK, u.å.b.). Utövandet av denna typ av våld kan uppstå fysiskt mellan personer eller elektroniskt, vilket inkluderar SMS, sociala medier och andra elektroniska applikationer (National Center for Injury Prevention and Control [NCIPC], 2019). Enligt
Brottsförebyggande rådet [BRÅ] (2018) misstänktes under 2017, 5 870 personer för att ha misshandlat en kvinna med vilken gärningspersonen var i en parrelation, där 97 % av de misstänkta var män. Under samma år misstänktes 1 150 personer för att ha misshandlat en man med vilken gärningspersonen var i en parrelation, av dessa var 83 % kvinnor. I åldrarna 16–24 uppgav ungefär var femte individ att de någon gång utsatts för systematiska
kränkningar, trakasserier, hot, försök till inskränkning av frihet, misshandel eller sexualbrott av en nuvarande eller tidigare partner (Axell, 2018). En människas attityd till olika fenomen förklaras som något som skapas och formas under hela livet, när det gäller partnervåld har forskning funnit att de som är uppfostrade under konservativa förhållanden, och således har en mer traditionell syn på män och kvinnors sociala roller, är de som i större utsträckning ser partnervåld som mindre allvarligt (Berkel, Vandiver & Bahner, 2004). Attityder i
föreliggande studie definieras som en inställning, bedömning till något eller ett
förhållningssätt till ett fenomen (Psykologiguiden, u.å.). Det finns även forskning som
indikerar att individer och samhälleliga institutioner ser olika på män och kvinnor som utsatts för partnervåld, vilket i sin tur kan leda till att män och kvinnor behandlas olika och således inte får likvärdig hjälp för sin utsatthet, vilket är ytterst problematiskt (Axell, 2018). Då individers attityder avspeglar samhället de lever i, skapar detta ett allvarligt och aktuellt samhällsproblem där de som utsatts för partnervåld bemöts på olika sätt, där alla utsatta inte får likvärdig hjälp. Till följd av detta var syftet med föreliggande studie att undersöka attitydskillnader i hur allvarligt partnervåld betraktas bland unga.
Attityder till partnervåld
En enkätundersökning på uppdrag av EU fann att ungdomar i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet, utsätts för partnervåld i högre utsträckning än äldre individer (Axell, 2018). Ungdomen är en kritisk utvecklingsperiod, där konfliktrelaterade mönster riskerar att följa
med individer upp i vuxen ålder vilket då kan kulminera i utåtagerande våldsamma beteenden och även leda till en förhöjd risk att viktimiseras på nytt (NCIPC, 2019). Flera studier har funnit att ungdomar som erfarit en våldsam parrelation löper en ökad risk för att utveckla osunda, mer tillåtande attityder till partnervåld (Brody m.fl., 2001; Windle & Mrug, 2008). I föreliggande studie definieras unga som individer mellan åldrarna 19–28. Forskning har funnit att unga kvinnor ser allvarligare på partnervåld än män i samma ålder, detta har
förklarats genom att heteronormativa könsroller där män lär sig att vara mer accepterande till våld än kvinnor, vilket sedan följer med i vuxen ålder (Dardis, Edwards, Kelley & Gidycz, 2017; Little & Terrance, 2010). Det argumenteras för att unga män således inte ser beteenden och handlingar som är förknippade med partnervåld som lika allvarligt, vilket resulterar i att de utvecklar en mer accepterande inställning till partnervåld. Vidare har studier som
undersökt en ung population funnit att unga män tenderar att lära sig och ta efter beteenden som de observerar från äldre män som är i parrelationer, vilket i sin tur kan leda till att de själva utvecklar attityder som är mer accepterande till partnervåld (Próspero, 2007).
Attitydskillnader mellan könen. I en amerikansk studie som var bland de första att studera skillnader i attityder gällande partnervåld, undersöktes huruvida deltagares attityder skiljde sig åt beroende på om en man slog en kvinna, en kvinna slog en man eller om en man slog sin manliga partner (Harris & Cook, 1994). Resultaten från studien fann att deltagarna ansåg att en man som slog sin kvinna var mer allvarligt än en kvinna som slog sin man. Vidare uppvisade resultaten att de kvinnliga deltagarna såg mer allvarligt på partnervåld än vad männen gjorde, oavsett kön på förövare och utsatt. Dessa resultat får stöd från mer samtida forskning som undersökt attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad i
universitetspopulationer, och hittat snarlika resultat där kvinnliga deltagare ser mer allvarligt på partnervåld oavsett kön på såväl förövare som utsatt (Cormier & Woodworth, 2008; Crittenden, Policastro & Eigenberg, 2017; Erdem & Şahin, 2017; Hamby & Jackson, 2010; Seelau, Seelau & Poorman, 2003; Seelau & Seelau 2005). En svensk studie som undersökte hur allvarligt partnervåld betraktas i en universitetspopulation fann, precis som redan nämnda studier, att partnervåld anses som mest allvarligt då deltagaren är en kvinna (Ahmed, Aldén & Hammarstedt, 2013). Vidare presenterades fler enskilda faktorer som visade sig bidra mest till att en situation sågs som allvarlig, dessa var, att den utsatte var en kvinna, att förövaren var en man, när våldet i situationen var att betrakta som allvarligt samt att deltagaren var kvinna. I de fall där samtliga dessa faktorer var närvarande, där en kvinnlig deltagare fick läsa om en kvinna som utsattes för allvarligt partnervåld av sin man, sågs också situationen som
för att presentera ett fiktivt scenario av partnervåld samt använde sig av samma mätinstrument, Opinion of Domestic Violence Scale [ODVS] för att mäta deltagarnas attityder till situationens allvarlighetsgrad. Studiens författare menar, med stöd i annan forskning, att dessa attitydskillnader sannolikt är en produkt av uppfattade könsroller som ser män som mer troliga förövare och kvinnor som mer sårbara och därmed lämpligare utsatta (Ahmed m.fl., 2013; Seelau m.fl., 2003).
I en annan studie, som även den liknar föreliggande studie i många avseenden, undersöktes huruvida attityder till partnervåld bland unga skiljde sig åt mellan män och kvinnor (Sylaska & Walters, 2014). Denna studie genomfördes med hjälp av vinjetter med figurerade namn där ett scenario av partnervåld presenterades, deltagarna fick sedan ta ställning till dessa händelser genom att gradera sina attityder eller åsikter. Studiens resultat fann stöd för att deltagarnas kön influerar dennes attityder till partnervåld, där kvinnlig utsatthet sågs som mest allvarligt, där männen i studien ansåg i större utsträckning att de som blev utsatta för partnervåld själva var ansvariga för sin egen utsatthet och kvinnorna överlag såg partnervåld som mer allvarligt. Vidare fann studien att i de fall då den fiktive utsatte var en man ansågs det som minst allvarligt, de ansågs ha sig själva att skylla och deltagare var mer troliga att helt ignorera incidenten, till skillnad från om den utsatte varit en kvinna. Författarna förklarar dessa resultat med en teori som föreslår att det är normativt inlärt att kvinnor är en grupp som bör försvaras från våld och således inte utsättas (Felson, 2000; Sylaska & Walters, 2014).
Könsroller och attitydskillnader. Flera studier som liknar föreliggande studie, som undersökt attityder till partnervåld i en universitetspopulation, kom till slutsatserna att en sannolik förklaring till varför män och kvinnors attityder till partnervåld skiljer sig åt, har sin grund i socialt konstruerade könsroller (Ahmed m.fl., 2013; Sylaska & Walters, 2014). Denna förklaring får stöd i en mängd tidigare forskning som funnit att unga män som har en mer traditionell syn på könsrollerna såg mindre allvarligt på förekomsten av partnervåld (Bryant & Spencer, 2003; McNaughton Reyes, Foshee, Holditch Niolon, Reidey & Hall, 2016; Temple, Shorey, Tortolero, Wolfe & Stuart, 2013; Yamawaki, Ostensen & Brown, 2009; Yamawaki, Ochoa-Shipp, Pulsipher, Harlos & Swindler, 2012). Att män överlag rapporterat mer
tillåtande attityder än kvinnor i tidigare forskning gällande partnervåld, har förklarats med att män med en mer traditionell syn på könsrollerna tenderar att beskylla utsatta för deras egen viktimisering i större utsträckning än vad kvinnor gör (Bryant & Spencer, 2003; Yamawaki m.fl., 2012). Det finns även forskning som funnit stöd för att stereotypa könsroller kan ligga till grund för att kvinnors utsatthet anses som mer allvarlig än mäns utsatthet, då kvinnor är
betraktade som mer sårbara och lämpliga utsatta än män (Basow, Cahill, Phelan, Longshore & McGillicuddy-DeLisi, 2007; DeHart, Follingstad & Fields, 2010; Hammock, Richardson, Lamm, Taylor & Verlaque, 2017; Seelau & Seelau, 2005; Sorenson & Taylor, 2005). Samtidigt finns även stöd för att påstå att socialt konstruerade könsroller kan förklara varför mäns utsatthet, i tidigare forskning, setts som mindre allvarlig. Till följd av komplexa, kulturella och socialt konstruerade förväntningar på mäns maskulinitet, innebär det att män som utsatts av en kvinnlig partner tappar sin maskulinitet (Migliaccio, 2001; Scarduzio, Carlyle, Harris & Savage, 2017). Detta då manlig utsatthet kan ses som motsatsen till den förväntade mansrollen i samhället där en man förväntas vara stark och kapabel att försvara sig. Att som man förväntas bete sig och agera på ett särskilt sätt för att anses som maskulin kan då leda till att individer antingen kan marginaliseras eller utveckla osunda attityder till våld för att upprätthålla ett maskulint ideal (Migliaccio, 2001).
Påverkan av parrelation. Det finns även viss forskning som indikerar att attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad kan påverkas av om individen själv är i en parrelation eller inte (Erdem & Şahin, 2017; Windle & Mrug, 2008). Denna forskning har dock nått varierande slutsatser kring om det finns samband och hur dessa skulle se ut. En studie fann signifikanta skillnader i attityder till psykiskt partnervåld med en manlig förövare mellan de deltagare som var i en parrelation och de som inte var det (Erdem & Şahin, 2017). De deltagare som uppgav att de inte var i en parrelation rapporterade att de såg mer allvarligt på denna typ av partnervåld än de deltagarna som var i en parrelation. Dessa skillnader var dock endast signifikanta för just psykiskt partnervåld med en manlig förövare. En annan studie undersökte eventuella attitydskillnader mellan ungdomar som rapporterat att de dejtat i sitt liv och ungdomar som uppgav att de aldrig dejtat (Windle & Mrug, 2008). Denna studie fann inga signifikanta skillnader mellan de två grupperna vilket innebar att inga markanta attitydskillnader till partnervåld kunde säkerställas.
Teoretiskt ramverk - Det ideala brottsoffret
Teorin om ideala brottsoffer grundades av Nils Christie och beskriver den person eller
kategori av personer som har de mest legitima anspråken till offerstatus då de utsatts för brott (Greer, 2017). Då denna teori utformats med en terminologi där termen “brottsoffer” används för att beskriva vad föreliggande studie kallar utsatt, togs beslutet att använda orginaltermen i de delar som berör teorins förutsättningar och dess applicering. Teorin bygger på sex
förutsättningar som kännetecknar det ideala brottsoffret och ju fler av dessa som
överensstämmer med situationen, desto mer idealt är brottsoffret. De sex förutsättningarna är; (1) “Offret är svagt”, vilket i denna kontext kan utgöras av en fysiskt underlägsen kvinna som
utsätts av en fysiskt överlägsen manlig partner (2) “Offret är involverat i en respektabel aktivitet”, detta kan exempelvis vara att offret lagar mat i sitt hem (3) “Offret är på en plats som han eller hon inte kan förebrås för”, vilket kan vara att offret befinner sig i sitt eget hem (4) “Gärningspersonen är i förhållande till offret i överläge och kan beskrivas i negativa termer”, detta kan exempelvis vara en ung stark man som har svårigheter att kontrollera sin ilska och som då misshandlar sin kvinnliga partner (5) “Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret”, vilket innebär att gärningsmannen och offret är för varandra okända (6) “Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin offerstatus”, vilket kan exemplifieras som en kvinna från samhällets överklass (Brottsoffermyndigheten [BrOM], 2012).
Enligt teorin kan utsatta delas upp i två olika kategorier, förtjänta och oförtjänta brottsoffer (Walklate, 2017). De förtjänta är de vars offerstatus, vilket är en individs status som brottsoffer, är berättigad och som i hög grad följer de sex förutsättningarna, vilket i denna kontext kan utgöras av en ung kvinna som misshandlats i sitt hem av en man med vilken hon är i en parrelation. De oförtjänta är de som har svårt att hävda sin offerstatus då de inte är vad Christie betraktar som ideala brottsoffer, dessa kan i denna kontext utgöras av en ung man som misshandlas av sin kvinnliga partner. Då män oftast är fysiskt överlägsna kvinnor menar teorin att män är att anse som mindre ideala brottsoffer än kvinnor vilket skulle kunna förklara skillnader i attityder till manlig och kvinnlig utsatthet av partnervåld (BrOM, 2012). De utsatta som inte motsvarar bilden av det ideala brottsoffret, och således kan ses som oförtjänta brottsoffer, riskerar att få mindre uppmärksamhet, inte tas på allvar och kan ha svårare att få hjälp än de förtjänta brottsoffren. På detta sätt kan teorin om det ideala brottsoffret erbjuda en möjlig förklaring till varför attityder skiljer sig åt gällande manlig och kvinnlig utsatthet för partnervåld.
Då teorin om det ideala brottsoffret ser personer som inte kan hållas ansvariga för sin utsatthet som mest ideala offer, skapades ett intresse för att se om deltagarnas som var i en parrelation skiljde sig mot de deltagarna som inte var i en parrelation gällande attityder till partnervåld (BrOM, 2012). Denna frågeställning bygger på tesen att deltagare som befinner sig i en parrelation, möjligtvis har mer direkt erfarenhet av konflikter i en parrelation, däribland partnervåld, än deltagare som inte befinner sig i en parrelation. Dessa erfarenheter skulle då, rent teoretiskt, kunna leda till att deltagare i en parrelation ser konflikter och partnervåld som mer acceptabelt, då de möjligen kan relatera till svårigheterna med en
parrelation och således inte ser den utsatte som ett idealt brottsoffer. Om det är så att deltagare i en parrelation känner igen sig ifrån sin egen parrelation, är det sannolikt att denne ser på
utsatthet på ett resultat av argument och provokation, där den utsatte i viss mån bidragit till sin egen utsatthet. Med samma utgångspunkt finns det då en möjlighet att deltagare som inte är i en parrelation, har mindre direkt erfarenhet av konflikter i parrelationer och då ser fenomenet som mer allvarligt då dessa snarare ser partnervåld i termer av en ansvarig förövare och en oskyldig utsatt (Erdem & Şahin, 2017).
Då det femte kravet i teorin förutsätter att förövare och utsatt är okända för varandra, innebär detta att en individ som utsatts för partnervåld aldrig kan anses vara ett helt idealt offer enligt teorin. Om fallet vore sådant att det var ett krav att samtliga sex förutsättningar måste uppfyllas för att en individ ska kunna ses som ett brottsoffer skulle detta vara
problematisk då ytterst få faktiskt skulle kunna anses som förtjänta brottsoffer. Brott är ett komplext fenomen och kan anta många olika former och ske på många olika sätt, inte minst när det gäller partnervåld som oftast sker i hemmet bakom stängda dörrar. Även om en individ inte uppfyller samtliga krav, är individer som uppfyller fler av kraven mer ideala brottsoffer än de som uppfyller färre. Män som utsatts för partnervåld riskerar att endast uppfylla två av kraven, då de oftast är fysiskt överlägsna kvinnor och även har svårare att hävda sin offerstatus till följd av socialt konstruerade könsroller (Axell, 2018; BrOM, 2012). Trots att varken män eller kvinnor som utsatts för partnervåld kan uppfylla alla krav som teorin presenterar, kan utsatta för partnervåld diskuteras i termer av mer eller mindre ideala brottsoffer, vilket gör teorin applicerbar för denna studies syfte.
Kunskapslucka
Tidigare forskning inom området har tydligt indikerat att det finns skillnader i män och kvinnors attityder gällande partnervåld och att kvinnor överlag ser detta som mer allvarligt än män (Ahmed m.fl., 2013; Cormier & Woodworth, 2008; Crittenden m.fl., 2017; Erdem & Şahin, 2017; Hamby & Jackson, 2010; Seelau m.fl., 2003). De som utsätts för partnervåld såväl kvinnor som män riskerar, utöver fysiska skador, att även utveckla symptom för depression och ångest, de kan även utveckla osunda relationer till tobak, droger och alkohol till följd av sin utsatthet (Axell, 2018; NCIPC, 2019; McNaughton Reyes m.fl., 2016). Vidare uppvisar statistik att män som blir utsatta har en lägre tendens att polisanmäla sin utsatthet än kvinnor med liknande erfarenheter, detta kan bero på att de är rädda att bli utskämda, att inte bli tagna på allvar eller att det finns en brist på hjälp att få (Axell, 2018; NCK, u.å.a.). Detta kan även bero på att män som utsätts för våld av en kvinna riskerar att förlora sin maskulinitet och således inte kan ses som en “riktig man” ur ett samhälleligt perspektiv som domineras av normativa könsroller (Scarduzio m.fl., 2017). Män som blir utsatta är inte heller att betrakta som ideala eller förtjänta brottsoffer med ett legitimt anspråk till att ses som ett offer, vilket
kan föranleda att mäns utsatthet för partnervåld försummas och anses som mindre allvarligt av omgivningen (BrOM 2012; Migliaccio, 2001; Walklate, 2017). Detta är problematiskt då attityder som präglas av en olikställd syn på män och kvinnor som utsatta riskerar leda till att dessa behandlas olika där alla inte får adekvat hjälp för sin utsatthet, vilket i sin tur kan
innebära att vissa kommer få lida i tystnad. Individers attityder har en stark inverkan på hur de agerar, detta kan leda till att anställda vid samhällsinstitutioner inte kan åsidosätta sina
personliga värderingar vilket kan leda till ett dåligt bemötande. Ett dåligt bemötande kan i sin tur komma att leda till att färre vågar söka hjälp för sin utsatthet (Axell, 2018; NCK, u.å.a.; BrOM, 2012).
Fortsättningsvis råder det inte någon tydlig konsensus inom området gällande huruvida en individs attityd till partnervåld kan påverkas beroende om denne är i en parrelation eller inte. I nuläget finns det indikationer i forskning på att de individer som är i en parrelation och själva har utövat våld mot en partner innehar mer tillåtande attityder till fenomenet, dock har de resultat som uppkommit hittills inom området funnit varierande resultat (Erdem & Şahin, 2017; Harrison, 2005; Windle & Mrug, 2008). Sammanfattningsvis går det att argumentera för att en individs attityd kan påverka hur denne ser på och bemöter individer som utsatts för partnervåld, vilket i sin tur kan leda till att de som redan utsatts för partnervåld, mår ännu sämre till följd av ett otillräckligt bemötande. Genom att undersöka attityder och hur dessa skiljer sig åt och varför, kan mer information utvinnas som kan ligga till grund för mer effektiv hjälp för utsatta.
För att genomföra denna studie och undersöka dess syfte var en kvantitativ
forskningsansats utgångspunkten (Borg & Westerlund, 2012). Datainsamlingen genomfördes genom en enkät och riktades mot studerande på ett universitet i en mellanstor stad i Sverige mellan åldrarna 19–28. Denna metod valdes då den ansågs vara lämpligast för att undersöka skillnader i attityder gällande partnervåld beroende på den utsattes kön.
Syfte och frågeställning
Syftet med studien var att undersöka attitydskillnader i hur allvarligt partnervåld bland unga betraktas. Följande frågeställningar ställdes upp;
- Hur skiljer sig män och kvinnors attityder till partnervåld åt, och beror detta på om den utsatte är man eller kvinna?
- Hur skiljer sig män och kvinnors attityder till partnervåld åt, och beror detta på om deltagaren är i en parrelation eller inte?
Hypotes. Då tidigare forskning indikerar att kvinnor ser partnervåld som mer allvarligt än män och att dessa skillnader mellan könen är oberoende av den utsattes kön, förutsatt att
jämförelsen görs mellan könen och inte inom dem, skapas en förväntad riktning för resultaten från den första frågeställningen (Ahmed m.fl., 2013; Axell, 2018; Cormier & Woodworth, 2008; Crittenden m.fl., 2017; Dardis m.fl., 2017; Erdem & Şahin, 2017; Hamby & Jackson, 2010; Harris & Cook, 1994; Little & Terrance, 2010; Seelau m.fl., 2003; Sylaska & Walters, 2014). Till följd av detta formulerades en hypotes kring den första frågeställningen.
- Det finns signifikanta attitydskillnader mellan män och kvinnor i urvalet, där kvinnorna ser mer allvarligt på partnervåld oavsett kön på den utsatte.
Gällande den andra frågeställningen, om män och kvinnors attityder skiljer sig åt beroende på om de var i en parrelation eller inte, har endast ett fåtal studier som undersöker just detta identifierats (Erdem & Şahin, 2017; Windle & Mrug, 2008). Till följd av att de studier som undersökt den möjliga påverkan en parrelation kan ha på en individs attityd till partnervåld har funnit motstridiga resultat, har detta föranlett att ingen hypotes gällande den andra frågeställningen har formulerats.
Metod
Syftet med denna studie var att undersöka skillnader i attityder gällande partnervåld bland unga. Studien var en del av ett större projekt “Partnervåld bland unga” som bestod av fem kandidatuppsatser och leddes av två forskare inom kriminologi i forskningsgruppen Stalkning och Partnervåld [SToP] (Strand, 2019). Då syftet var att undersöka attityder till partnervåld, könsskillnader samt parrelation lämpade sig en kvantitativ forskningsansats (Borg &
Westerlund, 2012). Data samlades endast in vid ett tillfälle via en enkät för att nå ut till önskat antal deltagare. Vidare utfördes studien med kontroll över en av de oberoende variablerna, det vill säga den utsattes kön, dock randomiserades inte deltagarna till studien vilket speglar en kvasi-experimentell design. Då kvasi-experimentella studier karaktäriseras av kontroll över de oberoende variabler som studeras innebär detta att den interna validiteten höjs. Dock
omfattades endast studiens första frågeställning av denna design. Den andra frågeställningen omfattades av en så kallad tvärsnittsdesign, vilket karaktäriseras av att data samlas in vid endast ett tillfälle och urvalet är icke-randomiserat.
Deltagare
Deltagarna som var av intresse att undersöka för denna studie var unga män och kvinnor i åldrarna 19–28 då syftet för studien var att undersöka attityder till partnervåld bland unga. I och med detta rekryterades deltagarna via ett universitetscampus i en mellanstor svensk stad. Urvalet skedde i form av ett bekvämlighetsurval då studenter som befann sig på campus just den dagen ombads att svara på enkäten (Borg & Westerlund, 2012). Enkäterna delades ut till
förbipasserande eller bordsplacerade individer som befann sig i alla de olika byggnaderna på campus, vilket således resulterade i att majoriteten av deltagarna mötte studiens
inklusionskriterier.
Totalt samlades 567 enkäter in, de som angett “Annat” som svar på frågan om könsidentitet tillsammans med de som inte uppgett kön alls exkluderades (n= 4). Vidare exkluderades även de som angett att de var icke-studerande (n= 5), de som ej samtyckt till att delta i studien (n= 2) samt de som angett en ålder högre än 28 då studien undersökte
könsskillnader i attityder till partnervåld bland unga (n= 51). De som utgjorde det externa bortfallet var de individer som passerade förbi utan att fylla i en enkät samt de individer som tackade nej till att delta i studien, vars antal inte identifierats i föreliggande studie. Slutligen exkluderades de som utgjorde ett internt bortfall, detta genom att ej svara på samtliga frågor som tillhörde vinjetten (n=1). Studiens urval bestod av N=504 deltagare vars medelålder var 22,6 år (SD= 2,2). Av dessa var 312 (61,9 %) kvinnor vars medelålder var 22,3 (SD= 2,2). Antalet män som deltog i studien var 192 (38,1 %) vars medelålder var 23,2 (SD= 2,2). Antalet deltagare som uppgett att de var i en parrelation under tiden då de deltog i studien var 197 (39,1 %), antalet män som var i en parrelation var 68 (35,4 %) och antalet kvinnor som var i en parrelation var 129 (41,3 %).
Till följd av de resultat som uppkom av tvåvägs-ANOVA genomfördes ytterligare
kontrollerande analyser i form av två stycken Chi2 test of independence. Detta genomfördes
för att kontrollera för om det fanns ett samband mellan eget förövande och om deltagaren befann sig i en parrelation eller inte. I denna ställdes variabeln kön (Man/Kvinna) mot förövande av partnervåld (Ja/Nej) för att undersöka om det fanns övergripande skillnader i förövande av partnervåld mellan män och kvinnor. Resultaten visade på ett icke-signifikant resultat X2 (1, N =462) = 2,330, p =0,127, vilket således innebär att de två variablerna inte är signifikant relaterade till varandra. Av männen uppgav (15,3 %) att de någon gång utsatt en partner för våld och av kvinnorna uppgav (30,0 %) att de någon gång utsatt en partner för våld.
Då det finns indikationer i tidigare forskning som tyder på att individer som själva utövat våld mot en partner av det motsatta könet är mer troliga att ha en mer accepterande inställning till partnervåld, genomfördes ytterligare en kontrollerande analys i form av ett Chi2 test of independence (Windle & Mrug, 2008). Den kontrollerande analysen visade att det var signifikant relaterat att vara i ett förhållande och att själv någon gång ha utövat våld mot en partner, dock gällde detta endast för kvinnorna i studien X2 (1, N =462) = 6,356, p =0,012. Detta indikerar således att de kvinnor som uppgett att de är i ett förhållande har i högre
utsträckning någonsin utövat någon form av våld mot en partner (50,7 %), till skillnad från kvinnorna som inte var i ett förhållande (23,6 %). Vad gäller männen i studien och utövandet av partnervåld visade resultaten på ett icke-signifikant resultat X2 (1, N =462) = 0,115,
p=0,734.
Material
Då denna studie var en del av ett större projekt utformades en enkät med sex stycken
frågeområden, varav de två första frågeområdena var centrala för denna studie, den data som användes för att studera deltagarnas egna utövande togs ur ett annat frågeområde i enkäten. Projektet, som utgjordes av fem kandidatuppsatser inom kriminologi, syftade bland annat till att undersöka attityder till partnervåld, beteenden och relationer bland unga. Inledningsvis genomfördes en pilotstudie för att testa hur valitt och reliabelt mätinstrumentet var, till följd av den respons som samlats in korrigerades enkäten inför den slutgiltiga datainsamlingen. I det första frågeområdet efterfrågades bakgrundsfaktorer såsom deltagarens ålder, där deltagarna fick ange sin ålder i siffror, kön, där de fick välja på man, kvinna eller annat, om de vid tillfället var studenter vid universitetet, där svarsalternativen var ja och nej samt en fråga om deltagarna var i en parrelation eller ej. På frågan om deltagarna var i en parrelation eller ej användes en sjugradig skala som bestod av svarsalternativen (1) nej, (2) dejtat samma person i två månader eller mindre, (3) dejtat samma person i tre månader eller mer, (4) partnerrelation, (5) sambo, (6) förlovad och (7) gift, där deltagarna fick gradera sin
relationsstatus utifrån sin egen uppfattning. Denna sjugradiga skala omvandlades sedan till en dikotom variabel där svarsalternativen 1–3 angav att deltagaren ej var i en parrelation, och svarsalternativen 4–7 angav att deltagaren var i en parrelation.
Vinjett. Det andra frågeområdet innehöll en av två olika vinjetter. Vinjetter används oftast i syftet att undersöka människors attityder och värderingar, detta genom att individen först får läsa om händelser eller scenarion för att sedan ta ställning till hur de själva tror att de skulle reagerat om de befunnit sig i samma situation eller vad de tycker om situationen de just tagit del av (Bryman, 2011). Då vinjetter innehåller händelser där påhittade personer ingår, innebär det i regel att individer lättare och mer ärligt kan svara på frågorna då det inte tvingar individen att berätta om sina egna upplevelser. Den ena vinjetten i denna studie beskrev en händelse där en man utsatte sin kvinnliga partner för olika typer av partnervåld, bland annat händelser där mannen blev arg och knuffade sin kvinnliga partner. Den andra vinjetten innehöll samma händelser men rollerna var ombytta, det var alltså en kvinna som utsatte sin manliga partner för olika typer av partnervåld, således var det enda som skiljde vinjetterna åt kön på förövare och utsatt. Vinjetterna utformades med hjälp av tidigare forskning som
konstruerat en vinjett för att mäta deltagarnas attityder och uppfattning till partnervåld (Fröberg, 2015), dock korrigerades den för att passa just denna studies syfte.
Den vinjett som användes för denna studie berörde två individer som befinner sig i en heterosexuell parrelation, där den ena individen är märkbart kontrollerande över den andre. Vinjetten beskriver inledande hur relationen mellan de två individerna ser ut, att den utsatte har börjat glida ifrån sina vänner alltmer. Den utsatte blir bjuden till en studentfest, vilken hen tackar ja till trots att förövaren vid tidigare tillfällen blivit irriterad när den utsatte tackat ja utan att informera förövaren. När den utsatte glömt bort att denne ska äta middag med sin partner, får den utsatte ett samtal från sin partner som undrar vart hen är. Den utsatte skyndar sig hem och märker att förövaren är upprörd varpå de sätter sig till bords för att äta middag. Den utsatte väljer då att berätta om festen som hen tackat ja till. Förövaren frågar då om hen får följa med, vilket hen inte får då festen är menad för studenter i klassen. Förövaren blir återigen upprörd, börjar skrika och hotar att avsluta relationen varpå hen lämnar bordet. Den utsatte följer efter och försöker lugna hen men förövaren blir dock ännu argare, vänder sig snabbt om och knuffar till den utsatte så att hen ramlar in i soffbordet varpå hen märker att hen fått en bula i huvudet efter fallet. Förövaren som då lugnat sig något ber om ursäkt och säger att det var otur att hen ramlade då hen vänt sig om snabbt. Förövaren påpekar sedan att detta aldrig hade hänt om den utsatte aldrig gjort hen upprörd.
Vinjettens aspekter. Maktaspekten i vinjetterna är hämtade från tidigare forskning, nyttjandet av makt och kontroll exempelvis som att den utsatte i vinjetten förväntas informera förövaren för att få delta på en studentfest från sin partner (Burke & Owen, 2006; Fröberg, 2015; Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski, 2001; Peterman & Dixon, 2003). Vidare har de andra aspekterna som social isolering och avundsjuka också hämtats från tidigare forskning, den utsatte i vinjetten har börjat glida ifrån sina vänner allt mer och när paret sedan argumenterar kulminerar detta till slut i fysiskt våld vilket i denna vinjett är en knuff som gör att den utsatte ramlar och får en bula (Bethke & DeJoy, 1993; Fröberg, 2015; Hilton, Harris & Rice, 2003, Lundgren m.fl., 2001; Merrill & Wolfe, 2000).
Opinion of Domestic Violence Scale [ODVS]. Till varje vinjett ingick nio
frågor/påståenden som tidigare utformats och använts för att undersöka partnervåld, den så kallade ODVS-skalan (Ahmed m.fl., 2013). ODVS-skalan används för att mäta
attitydskillnader i hur allvarliga handlingar som faller inom ramarna för partnervåld anses vara. Skalan innehåller nio frågor/påståenden, dessa var följande; (1) “Hur allvarlig är
incidenten?”, (2)“Hur sannolikt hade det varit att du ringt polisen om du hade bevittnat denna händelse som utomstående tredje part?”, (3) “Hur våldsam är incidenten?”, (4), “Hur ansvarig
är [förövaren] för incidenten?”, (5) “[Förövarens] handlande är rättfärdigat.”, (6) “På det hela taget, hur mycket sympatiserar du med [förövaren]?”, (7) “Hur ansvarig är [den utsatte] för incidenten?”, (8) “[Den utsatte] fick uthärda mycket allvarlig misshandel från [förövaren].” och (9) “På det hela taget, hur mycket sympatiserar du med [den utsatte]?”.
Sex av frågornas/påståendenas svarsalternativ var utformade i form av en likertskala med sju olika steg där 1 angav en låg allvarlighetsgrad eller att deltagaren inte sympatiserade alls med den utsatte, medan 7 indikerade en hög allvarlighetsgrad eller att deltagaren
sympatiserade mycket med den utsatte (Ahmed m.fl., 2013). Svarsalternativen för de tre övriga frågorna var vända där 1 angav en hög allvarlighetsgrad medan 7 indikerade en låg allvarlighetsgrad, detta för att deltagaren skulle tänka efter istället för att ringa in
svarsalternativen per automatik. Poängen för varje fråga slogs ihop till en totalpoäng där den lägsta poängen var nio, om deltagaren svarat 1 på samtliga frågor, medan den högsta poängen var 63, om deltagaren svarat 7 på samtliga frågor. Ju högre totalpoäng som registrerades desto allvarligare syn hade deltagaren på partnervåld.
ODVS-skalan är ett mätinstrument som använts i tidigare forskning inom området och har således validitetstestats, vilket gynnar föreliggande studie då detta bidrog till att
validiteten höjdes. Vinjetterna för denna studie inspirerades och skapades utifrån tidigare forskning, även detta för att stärka studien validitet (Ahmed m.fl., 2013; Borg & Westerlund, 2012; Fröberg, 2015). Den interna reliabiliteten höjdes då det validerade mätinstrumentets samtliga delar mäter samma fenomen, vilket i detta fall blir allvarlighetsgraden av
partnervåld. Däremot undersöktes reliabiliteten i studien genom att utföra ett Cronbach’s Alfa för de frågor som ställts till vinjetterna, detta för att kontrollera för att den interna
reliabiliteten i föreliggande studie var god. Resultatet visade (α=0,81), vilket anses som ett tillförlitligt resultat då den vedertagna gränsen för ett gott resultat är (α=0,7) (Pallant, 2016). Tidigare forskning som använt sig av ODVS-skalan har visat resultat av Cronbach’s Alfa på (α=0,79), vilket stärker föreliggande studies tillförlitlighet (Ahmed m.fl., 2013). För att höja studiens validitet och reliabilitet ytterligare genomfördes även en pilotstudie för att testa frågornas relevans samt för att se om det som mättes faktiskt var det som skulle mätas (Bryman, 2011). Pilotstudien genomfördes även denna tillsammans med projektgruppen, där totalt 24 enkäter samlades in under en dag. För att sedan reliabilitetstesta frågorna tillhörande vinjetterna genomfördes ett Cronbach’s Alfa på deltagarnas svar från pilotstudien där värdet visade (α=0,77) (Pallant, 2016). Då resultaten från analysen visade på ett godtagbart resultat, innebar detta att enkäten var utformad på ett adekvat sätt, vilket då innebar att den
Procedur
Då denna enkät var en del i ett större projekt, av totalt fem studier som skulle komma att utgöra fem kandidatuppsatser inom kriminologi, utformades enkäten tillsammans med flera studenter som ingick i projektet “Partnervåld bland unga”, enkäten pilottestades under en treveckorsperiod. Totalt samlades 24 enkäter in under pilotstudien, den respons som samlats in från pilotstudien togs i beaktning. Detta tillsammans med ett antal stavfel och otydliga formuleringar som upptäcktes innebar en korrigering av enkäten. I slutet av denna
treveckorsperiod godkändes enkäten och skrevs ut i pappersformat, detta tillsammans med ett missivbrev som deltagarna fick ta del av. Under en begränsad tidsperiod delades enkäten ut av forskningsgruppen, samtliga i forskningsgruppen delade ut enkäterna till individer som
befann sig i de olika byggnaderna på campus vid tillfället. Individer blev tillfrågade om de kunde tänka sig att besvara enkäten och blev sedan muntligt informerade om kortfattad information gällande studien. Vidare informerades deltagarna om att de kunde ta bort missivbrevet från själva enkäten och således ta med sig informationen rörande studien samt kontaktinformation till de stödlinjer som bifogats. De individer som tackade ja till att besvara en enkät informerades sedan om att de skulle besvara enkäten enskilt och inte diskutera enkätens innehåll med någon annan under tiden de besvarade den. Detta då
forskningsgruppen var intresserad av individernas initiala attityder och för att försöka kontrollera för eventuella störvariabler, såsom att individens attityder till partnervåld påverkades av någon annan. Trots att deltagarna blev informerade om att besvara enkäten individuellt förekom det att deltagare som satt tillsammans, samtidigt besvarade varsin enkät. Deltagarna blev även informerade om att ställa eventuella frågor till de ansvariga istället för att fråga de andra deltagarna. Samtliga deltagare erbjöds en blyertspenna, detta för att inte kunna särskilja enkäterna utifrån bläck, blyerts samt olika färger. Då enkäterna delades ut till förbipasserande kunde deltagaren sätta sig vid ett ledigt bord i byggnaden under tiden denne besvarade enkäten. Majoriteten av deltagarna var redan placerade vid ett bord och besvarade enkäten på den plats de blev tillfrågade. Då enkäten tog ungefär 10 minuter att besvara, beslutades det att i huvudsak fråga individer som redan satt vid ett bord om de ville delta, detta då många förbipasserande uppgav att de inte hade tid att stanna för att besvara enkäten. Då enkäterna även delades ut under lunchtid beslutades det att avvakta med att tillfråga de som för tillfället åt, detta för att respektera deras fritid. Under tiden deltagarna besvarade enkäten befann sig de ansvariga på en position en bit ifrån samtliga som för tillfället
besvarade enkäten, för att ge deltagarna utrymme, men inom synhåll för samtliga deltagare så att kontakt kunde tas vid eventuella frågor eller missförstånd.
Datainsamlingen varade totalt i två dagar, enkäterna som samlades in förvarades sedan i ett låst skåp dit endast de som var ansvariga för studien hade en nyckel, detta då ingen
obehörig skulle kunna ta del av deltagarnas svar. Det inledande stycket i missivbrevet beskrev studiens syfte, informerade deltagarna om projektet samt den uppskattade tiden för
deltagandet i studien, vilket i detta fall var 10 minuter. Vidare angavs organisationer och myndigheter, tillsammans med kontaktuppgifter till dessa, i förebyggande syfte då ämnet partnervåld kan väcka obehag hos deltagarna. Avslutningsvis angavs projektledarens namn och kontaktuppgifter, då eventuella frågor kan uppkomma, samt en beskrivning av de forskningsetiska huvudkraven vilka togs i beaktning under studiens gång (Se under Etik). Etik
De forskningsetiska kraven syftar till att säkerställa att forskning som bedrivs skall göras på ett sådant sätt att deltagarna behandlas med största respekt och därmed inte kan skadas eller kränkas (Vetenskapsrådet, 2017). Dessa fyra krav är samtyckes-, informations-,
konfidentialitets- samt nyttjandekravet. Samtyckeskravet, som förutsätter deltagarnas samtycke till att delta i studien, kontrollerades genom att varje deltagare informerades i missivbrevet att deltagandet var frivilligt och de fick även aktivt markera i en ruta på enkätens första frågesida där de lämnar sitt samtycke till deltagandet. Informationskravet, som syftar till att deltagaren har rätt att ta del av, för studien och deltagandet, viktig information, efterlevdes genom missivbrevet som medföljde enkäten som förstasida. I detta missivbrev framgick projektets övergripande syfte, att deltagarna var garanterade anonymitet vilket innebar att ingen obehörig skulle kunna identifiera de personer som svarat på enkäten. Vidare informerades de om tidsåtgången till att fylla i enkäten vilket var cirka 10 minuter samt information om deltagarens rättigheter och möjligheter till stöd då ämnet kan väcka obehag. Konfidentialitetskravet förutsätter att ingen obehörig ska kunna ta del av personuppgifter eller data som används i studien, något som säkerställts genom att en av studiens ansvariga förvarat projektets material i ett låst skåp dit endast de ansvariga hade en nyckel. Det sista kravet, nyttjandekravet innebär att insamlad data endast kommer att användas till forskningssyfte och för det aktuella projektet, något som beaktades genom hela processen och projektet.
Deltagarna i studien blev informerade om detta genom missivbrevet då det framgick tydligt att det var ett projekt som genomfördes endast i forskningssyfte där data skulle användas till fem kandidatuppsatser.
Etiska överväganden. Då ämnet partnervåld kan väcka obehag informerades
deltagarna om att det var frivilligt att delta, att de när som helst fick avbryta sitt deltagande samt om de olika organisationerna där de kunde finna stöd om behovet uppstod. De
organisationer som deltagaren blev informerad om var Campushälsan vid det befintliga campuset, Kvinnojouren, Mansjouren samt Polisen. Deltagarna informerades om detta då känsliga minnen och erfarenheter kan uppdagas återigen vilket i sin tur kan leda till sekundär viktimisering, vilket innebär att deltagaren återupplever vad denne en gång redan upplevt (Davies, Francis & Greer, 2017). Det ansågs således av yttersta vikt att samtliga deltagare informerades om detta för att minimera risken att deltagarna skulle drabbas negativt av att delta i studien.
Analys
Innan studiens analyser kunde påbörjas sammanställdes samtliga enkätsvar i en datafil i programmet IBM SPSS Statistics version 25 (Pallant, 2016). För att besvara studiens syfte och frågeställningar lämpade sig två stycken ANOVA. Att genomföra en tvåvägs-ANOVA innebär att två oberoende variabler, som är kategoriska, samt en beroende variabel, som är kontinuerlig, kan testas. Innan dessa analyser kan genomföras måste variablerna undersökas så att de uppfyller de krav som ställs på dem. För att kunna genomföra en tvåvägs-ANOVA krävs det att den beroende variabeln befinner sig på intervall- eller
kvotskalenivå, vidare bör observationerna vara oberoende av varandra, att populationen från vilken urvalet tagits från är normalfördelad samt att observationerna som urvalet kommer från en population med jämlik varians. Vidare är det även önskvärt att urvalet är slumpmässigt, vilket föreliggande studie inte uppfyller, detta för att kunna generalisera resultaten till hela undersökningspopulationen (Borg & Westerlund, 2012). Variabeln för den totala poängen av ODVS, som utgjorde studiens beroende variabel, visade sig vara normalfördelad där värdet för ‘Skewness’ var -0,367 och värdet för ‘Kurtosis’ var 0,038 (SD=6,8). Variansen
undersöktes med ett Levene’s Test for equality of variances för varje tvåvägs-ANOVA som genomfördes där samtliga resultat i testen visade sig vara icke-signifikanta vilket innebär en jämlik varians (Pallant, 2016). En fördel med tvåvägs-ANOVA är att detta test kan upptäcka en interaktionseffekt, vilket innebär att effekten av en oberoende variabel på den beroende variabeln har influerats från en annan oberoende variabel (Pallant, 2016). Utöver att testa interaktionseffekter undersöker tvåvägs-ANOVA även huvudeffekter, vilket är den effekt som de oberoende variablerna var för sig har på den beroende variabeln. För studien sattes
signifikansnivån till p=0,05. Avslutningsvis presenteras värden för medelvärden (M) där ett högre värde indikerar att deltagarna såg mer allvarligt på partnervåld.
Den beroende variabeln som undersöktes i denna studie, vilken båda frågeställningar omfattades av, utgjordes av totalpoängen på ODVS-skalan som angav deltagarnas totala attityder till allvarlighetsgraden av partnervåld bland unga. Innan analysen kunde påbörjas
transformerades svarsalternativen på frågorna 5–7 i ODVS. Detta genomfördes då
svarsalternativen till dessa frågor från början var omvända där svarsalternativ 1 indikerade en hög allvarlighetsgrad och 7 en låg allvarlighetsgrad, detta medan svarsalternativ 1 på
resterande frågor indikerade en låg allvarlighetsgrad och 7 en hög allvarlighetsgrad. Alla ODVS-frågor slogs sedan samman till en gemensam variabel. Vidare undersöktes två oberoende variabler i varje frågeställning, detta för att undersöka både interaktionseffekter samt huvudeffekter, där de oberoende variablerna i den första frågeställningen utgjordes av deltagarens kön (Man/Kvinna) samt den utsattes kön. För den andra frågeställningen utgjordes de två oberoende variablerna av deltagarens kön samt om deltagaren vid tillfället var i en parrelation eller inte. Dessa tvåvägs-ANOVA utgjorde denna studies primära analyser. Då dessa genomförts och resultaten tolkats beslutades det för att fler, utforskande analyser skulle genomföras för att försöka förklara resultaten från dessa, av särskilt intresse var resultatet för den andra frågeställningen. Variabeln för deltagarens kön behövde inte kodas om (Man/Kvinna), detta gällde även den utsattes kön då den ena vinjetten beskrev händelseförloppet där en man blev utsatt medan den andra vinjetten beskrev när en kvinna blev utsatt. Variabeln för parrelation dikotomiserades.
Resultat
Av resultaten från analysen för studiens första frågeställning som löd; “Hur skiljer sig män och kvinnors attityder till partnervåld åt, och beror detta på om den utsatte är man eller kvinna?”, presenterades ett icke-signifikant resultat gällande en möjlig interaktionseffekt mellan deltagarens kön och den utsattes kön i relation till deltagarnas attityder till partnervåld
och dess allvarlighetsgrad, F(1, 490)=0,441, p=0,507, η2=0,001 (Figur 1). Således gick det
inte att statistiskt säkerställa att deltagarens kön och den utsattes kön är två variabler som interagerar med varandra och tillsammans påverkar deltagarnas attityder. Detta innebar att inga tydliga skillnader kunde noteras som föreslår en signifikant skillnad i attityder mellan män och kvinnor beroende på om den utsatte är en man eller kvinna.
Den ena huvudeffekten för den första frågeställningen, som utgjordes av attityderna till partnervåld och dess allvarlighetsgrad baserat på deltagarens kön, uppvisade ett signifikant resultat, F(1, 490)=34,035, p<0,001, η2=0,065. Detta indikerade att attityderna skiljde sig åt i hur allvarligt partnervåld anses beroende på om deltagaren var en man eller kvinna. Genom att studera medelvärden för respektive grupp (Man/Kvinna), kunde det utläsas att de kvinnliga deltagarna (M=50,4) såg partnervåld som allvarligare än vad männen gjorde (M=47,2). Denna huvudeffekt återfanns i analyserna för både första och andra frågeställningen. Den
andra huvudeffekten som analyserades, som rörde deltagarnas attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad beroende på den utsattes kön, var även den signifikant, F(1,
490)=55,409, p<0,001, η2=0,102. Detta indikerade att deltagarna såg partnervåld som
allvarligare då en kvinna utsattes av en man (M=51,4) än då en man utsattes av en kvinna (M=49,2).
Figur 1. Medelvärden för män och kvinnors attityder till partnervåld beroende på den utsattes
kön.
Av resultaten från analysen på den andra frågeställningen som löd; “Hur skiljer sig män och kvinnors attityder till partnervåld åt, och beror detta på om deltagaren är i en parrelation eller
inte?”, kunde en signifikant interaktionseffekt utläsas, F(1, 489)=8,286, p=0,004, η2=0,017
(Figur 2). Detta indikerade att det fanns en interaktionseffekt mellan faktorerna deltagarens kön och baserat på om de var i en parrelation eller inte gällande attityderna till partnervåld och dess allvarlighetsgrad. Genom att studera medelvärden från analysen för män respektive kvinnor kan det utläsas att kvinnor som för tillfället var i en parrelation ansåg partnervåld som mindre allvarligt (M=49,8) än de kvinnor som inte befann sig i en parrelation (M=50,9). De manliga deltagarna uppgav, i jämförelse med kvinnorna, skilda attityder till partnervåld beroende på om de var i en parrelation eller inte där de män som var i en parrelation
(M=48,9) ansåg att det var allvarligare än de män som för tillfället inte befann sig i en parrelation (M=46,3).
För huvudeffekten som behandlade deltagarnas attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad, som en homogen grupp, baserat på om deltagarna var i en parrelation eller inte, var resultatet icke-signifikant F(1, 465)=1,465, p=0,227, η2=0,003. Detta indikerade att det inte går att identifiera någon signifikant skillnad i attityder mellan de deltagare som var i en parrelation och de som inte var det då samtliga deltagare ses som en homogen grupp.
Figur 2. Medelvärden för män och kvinnors attityder till partnervåld beroende på om
deltagaren är i en parrelation eller inte.
Med anledning av den signifikanta interaktionseffekten i den andra frågeställningen var det av intresse att undersöka om de upptäckta skillnaderna i attityder till partnervåld och dess
allvarlighetsgrad mellan deltagarna, beroende på om dem vid tillfället var i en parrelation eller inte, kvarstod då den utsattes kön undersöktes. Således utfördes kompletterande tvåvägs-ANOVA som undersökte detta. Den analys som undersökte deltagarnas attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad beroende på om denne var i en parrelation eller inte samt med förutsättningen av en manlig utsatt, resulterade i en icke-signifikant
signifikanta attitydskillnader mellan de deltagare som var i en parrelation och de som inte var det, förutsatt att samtliga dessa deltagare läst vinjetten med en manlig utsatt.
Den första huvudeffekten, som mätte deltagarnas kön mot deras attityder till partnervåld
och dess allvarlighetsgrad, var signifikant, F(1, 253)=11,686, p=0,001, η2=0,044. Precis som
huvudeffekten vid den första frågeställningen indikerade dessa resultat att de kvinnliga deltagarna överlag såg allvarligare på partnervåld än vad männen gjorde. Den andra huvudeffekten som mätte deltagarnas attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad beroende på om denne var i en parrelation eller inte var icke-signifikant, F(1, 253)=0,025,
p=0,875, η2<0,001.
Figur 3. Medelvärden för män och kvinnors attityder till partnervåld då den utsatte är en man,
beroende på om deltagaren är i en parrelation eller inte.
Den andra tvåvägs-ANOVAN som utforskade den signifikanta interaktionseffekten som uppkom av den andra frågeställningen, undersökte samma variabler som ovan bortsett från att samtliga deltagare som inkluderades i denna analys hade läst vinjetten där den utsatte är en kvinna. Av denna analys kunde en signifikant interaktionseffekt identifieras mellan
deltagarnas attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad, om de var i en parrelation eller
inte samt förutsättningen av en kvinnlig utsatt, F(1, 232)=6,428, p=0,012, η2=0,027 (Figur 4).
allvarlighetsgrad mellan de som är i en parrelation och de som inte är det, förutsatt att den utsatte var en kvinna. Av medelvärden från analysen kunde utläsas att kvinnorna överlag såg mer allvarligt på kvinnlig utsatthet (M=53,14; SD=5,7) än vad männen gjorde (M=49,15;
SD=7,7). Vidare kunde utläsas att de män som inte var i en parrelation såg partnervåld som
mindre allvarligt (M=47,8; SD=8,1) än de män som var i en parrelation (M=51,5; SD=6,7). Kvinnorna som inte var i en parrelation såg allvarligare på kvinnlig utsatthet för partnervåld (M=53,5; SD=5,6) än de kvinnor som befann sig i en parrelation (M=52,6; SD=5,9).
Den huvudeffekt som mätte deltagarnas kön mot deras attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad, som återfunnits i de tidigare analyserna, var signifikant, F(1, 232)=14,389,
p<0,001, η2=0,058, vilket indikerade att de kvinnliga deltagarna i urvalet såg partnervåld som mer allvarligt än de manliga deltagarna. Den andra huvudeffekten som mätte deltagarnas attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad beroende på om denne var i en parrelation eller inte var icke-signifikant, F(1, 232)=2,499, p=0,115, η2=0,011.
Figur 4. Medelvärden för män och kvinnors attityder till partnervåld då den utsatte är en
kvinna, beroende på om deltagaren är i en parrelation eller inte.
Diskussion
Syftet med studien var att undersöka attitydskillnader i hur allvarligt partnervåld bland unga betraktas. Följande frågeställningar ställdes upp, (1) Hur skiljer sig män och kvinnors attityder
till partnervåld åt, och beror detta på om den utsatte är man eller kvinna? (2) Hur skiljer sig män och kvinnors attityder till partnervåld åt, och beror detta på om deltagaren är i en parrelation eller inte? Det presenterades även en hypotes kring den första frågeställningen som löd: Det finns signifikanta attitydskillnader mellan män och kvinnor i urvalet, där kvinnorna ser mer allvarligt på partnervåld oavsett kön på den utsatte. Studien fann ett icke-signifikant resultat gällande huruvida attityderna mellan män och kvinnor skiljde sig åt beroende på den utsattes kön (Man/Kvinna). Vidare indikerade studiens resultat att det fanns skillnader mellan män och kvinnors attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad där de kvinnliga deltagarna uppgav att de ansåg partnervåld som allvarligare än de manliga
deltagarna. Detta resultat bekräftade således hypotesen som ställdes upp som föreslog att det skulle finnas signifikanta attitydskillnader mellan männen och kvinnorna i urvalet samt att kvinnorna var de som mest allvarligt på partnervåld oavsett kön på den utsatte. Gällande den andra huvudeffekten som undersökte deltagarnas attityder till partnervåld och dess
allvarlighetsgrad beroende på den utsattes kön, kunde ett signifikant resultat utläsas som indikerade att deltagarna såg mer allvarligt på om en kvinna utsattes för partnervåld. Vidare fann studien även skillnader mellan män och kvinnor gällande partnervåld och dess
allvarlighetsgrad beroende på om deltagarna var i en parrelation eller inte. Studien fann stöd för att kvinnor som befann sig i en parrelation såg partnervåld som mindre allvarligt än kvinnor som inte befann sig i en parrelation, något som inte faller i linje med tidigare forskningsresultat. Detta var i kontrast till männen som deltagit i studien där de män som uppgav att de befann sig i en parrelation såg partnervåld som mer allvarligt än de män som uppgett att de inte var i en parrelation vid tillfället.
Deltagarens kön
En statistiskt signifikant skillnad identifierades gällande attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad beroende på deltagarens kön där de kvinnliga deltagarna i studien såg partnervåld som mer allvarligt än männen i studien. Studiens resultat gällande attityderna och allvarlighetsgraden av partnervåld bekräftar studiens hypotes samt faller i linje med tidigare forskning inom området, där flertalet studier funnit att kvinnor ser partnervåld som mer allvarligt oavsett typ av våld (Ahmed m.fl., 2013; Erdem & Şahin, 2017; Seelau m.fl., 2003). Förklaringar till detta fenomen som identifierats i tidigare forskning är att män har i större utsträckning en tendens att beskylla offret och ursäktar förövaren som utövat partnervåldet och således inte ser lika allvarligt på partnervåld som kvinnor (Bryant & Spencer, 2003; Harris & Cook, 1994; Yamawaki m.fl., 2009; Yamawaki m.fl., 2012). En ytterligare möjlig förklaring till varför detta resultat uppkommit är de maskulina könsrollerna som existerar i
samhället och påverkar män till en sådan grad att våld normaliserar våld, vilket i sin tur bidrar till att de har en större acceptans för förekomsten av våld, däribland partnervåld (McDermott, Naylor, McKelvey, Kantra & Liu, 2017; McNaughton Reyes m.fl., 2016; Temple m.fl., 2013). Detta kan således bidra till varför det finns skillnader mellan män och kvinnors
attityder till partnervåld, då de rådande könsstereotyperna i samhället leder till att män formas till att acceptera att bruk av våld är en del av att vara man, medan kvinnor formas utifrån samhällets normer till att det inte är kvinnligt att bruka våld vilket då bidrar till att kvinnor har en lägre acceptans för våld än vad män har (Scarduzio m.fl., 2017).
Den utsattes kön
Ytterligare en statistiskt signifikant skillnad kunde identifieras som indikerade att deltagarnas attityder till partnervåld och dess allvarlighetsgrad skiljde sig åt beroende på om den utsatte var en man eller kvinna. Resultaten visar att det ansågs allvarligare om en kvinna utsattes för partnervåld av en man än om en man utsattes av en kvinna. Detta resultat faller i linje med tidigare forskning inom området (Basow m.fl., 2007; DeHart m.fl., 2010; Seelau & Seelau, 2005; Sorenson & Taylor, 2005). Tidigare studier har förklarat detta som ett resultat av att individer influeras av de normativa könsrollerna som existerar i samhället och att detta i sin tur lett till att individer ser kvinnor som mer sårbara och lämpliga utsatta medan män inte ses som detta (Felson, 2000). Grunden till detta tros vara att individer utvecklar en
“könsuppdelande lins” genom vilken de dömer individers beteende, vilket då formar
individernas attityder gentemot fenomenet (Hammock m.fl., 2017). Detta innebär således att de då kommer tolka samma typ av beteende, som partnervåld, olika beroende på vilket kön förövaren och den utsatte har, vilket kan vara en möjlig förklaring till varför föreliggande studies deltagare ser det som mer allvarligt att kvinnor utsätts för partnervåld. Dessa
skillnader kan mycket möjligt reflektera de maktskillnader som återfinns i dagens patriarkala samhälle där män innehar mer social makt och mer fysisk styrka än kvinnor, och ses därför som mer benägna att begå partnervåld än att utsättas för detta, vilket är en förklaring som även använts i tidigare forskning (Harris & Cook, 1994; Hammock m.fl., 2017).
Teoretisk förankring
Studiens resultat kan såväl förklaras som problematiseras med studiens teoretiska ramverk, teorin om ideala brottsoffer, vilken bygger på sex förutsättningar som kännetecknar ett idealt brottsoffer (BrOM, 2012; Greer, 2017; Walklate, 2017). De sex förutsättningarna är; “(1) Offret är svagt, (2) Offret är involverat i en respektabel aktivitet, (3) Offret är på en plats som han eller hon inte kan förebrås för, (4) Gärningspersonen är i förhållande till offret i överläge och kan beskrivas i negativa termer, (5) Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen
relation till offret, (6) Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin offerstatus”. Då män ur ett könsstereotypiskt samhällsperspektiv inte anses som svaga men inte heller ses som att vara i underläge till en kvinna som kan beskrivas i negativa termer, kan detta färga individers attityder gällande män som utsatta på ett sådant sätt att det upplevs som mindre allvarligt (Basow m.fl., 2007; DeHart m.fl., 2010; Migliaccio 2001; Scarduzio m.fl., 2017; Seelau & Seelau, 2005; Sorenson & Taylor, 2005). Detta till skillnad från kvinnor som anses som mer ideala brottsoffer då de är fysiskt svagare än män och således mindre kapabla att försvara sig om de blir utsatta för våld av män, vilket placerar dem i ett underläge (Greer, 2017; Migliaccio, 2001; Walklate; 2017). Vidare kan varken män eller kvinnor som utsätts för partnervåld uppfylla den femte förutsättningen vilket leder till att deras rätt att hävda sin offerstatus minimeras. Detta blir problematiskt då de som blivit utsatta för partnervåld kan stöta på svårigheter att hävda sin offerstatus då denna typ av våld oftast äger rum i hemmet bakom stängda dörrar av någon som de är i en parrelation med (BrOM, 2012; Greer, 2017). För att, i enlighet med teorin, anses som ett idealt brottsoffer ska förövare och utsatt vara för varandra okända. Om samtliga sex förutsättningar hade krävts för att ses som ett idealt
brottsoffer, hade ingen som utsatts för partnervåld kunnat anses som detta, vilket i sin tur hade kunnat leda till att de utsatta inte fått någon hjälp och således ingen upprättelse. Detta kan få förödande konsekvenser då forskning visat att utsatthet för partnervåld kan få allvarliga konsekvenser för den utsattes hälsa, fysiska såväl som psykiska (Axell, 2018; Eaton m.fl., 2008; NCK, u.å.a.) Således kan teorin i denna aspekt ses som något förlegad och problematisk då brott är ett komplext fenomen som kan anta olika former, såväl som att alla individers utsatthet kan se olika ut.
Fortsättningsvis delas även teorin upp i två kategorier; förtjänta och oförtjänta offer (Walklate, 2017). De förtjänta är de som i hög grad uppfyller de sex förutsättningarna som presenteras av teorin, medan de oförtjänta är de som har svårt att hävda sin offerstatus då de inte uppfyller förutsättningarna i teorin, vilket kan utgöras av en man som misshandlats av sin kvinnliga partner. Detta leder i sin tur till att män i lägre grad anses som förtjänta brottsoffer i enlighet med teorins förutsättningar vilket kan förklara varför studiens deltagare anser att kvinnlig utsatthet är allvarligare än manlig utsatthet (BrOM, 2012). Däremot kan kvinnor anses som mer förtjänta brottsoffer då de uppfyller fler av teorins sex förutsättningar, samt har större chans att uppfylla den sjätte förutsättningen. Den sjätte förutsättningen är något som starkt återspeglas i samhället såväl som i de rådande könsnormerna, där kvinnor som utsatts för partnervåld har en mängd olika organisationer och andra hjälpmedel att vända sig till och använda sig av såsom kvinnohus samt kvinnojourer. Detta kan således bidra till att kvinnor
som utsatts för partnervåld har tillräckligt med inflytande för att hävda sin offerstatus till skillnad från män. Män som utsatts för partnervåld har inte i samma utsträckning likvärdig hjälp att få för sin utsatthet, en möjlig förklaring till varför fallet är sådant är att män inte ses som ideala brottsoffer för partnervåld och således finns det inte lika mycket hjälp att ta del av för utsatta män (Axell, 2018; NCK, u.å.a.). Vidare har tidigare forskning funnit att män som utsätts för våld av en kvinna ses som mindre allvarligt och att attityder gällande män som blir utsatta är komplexa, då attityderna tros vara förankrade i de normativa könsstereotyperna som existerar i dagens samhälle (Basow m.fl., 2007; BrOM, 2012; DeHart m.fl., 2010; Miglaccio, 2001; Scarduzio m.fl., 2017; Seelau & Seelau, 2005; Sorenson & Taylor, 2005; Walklate, 2017). De kulturella förväntningar som finns på mäns maskulinitet är problematiska då detta kan leda till att män som blir utsatta försummas och att deras utsatthet ses som mindre allvarlig än kvinnors.
Påverkan av parrelation
Denna studie har även funnit att det finns en signifikant interaktionseffekt mellan deltagarens kön och huruvida deltagaren är i en parrelation eller inte gällande attityderna till partnervåld och dess allvarlighetsgrad. Männen i studien uppvisade att de som befann sig i en parrelation vid studiens genomförande ansåg partnervåld som mer allvarligt än de män som inte var i en parrelation vid tillfället. Ett av studiens mest intressanta fynd var att de kvinnliga deltagarna som vid studiens genomförande var i en parrelation ansåg partnervåld som mindre allvarligt än de kvinnorna som inte var i en parrelation. Då detta resultat avviker från tidigare forskning och från vad de manliga deltagarna i studien svarat, genomfördes ytterligare analyser för att undersöka varför kvinnor i en parrelation ansåg att partnervåld var mindre allvarligt. Av dessa framgick att de kvinnor som vid studiens genomförande angav att de var i en parrelation endast skiljde sig signifikant från de kvinnor som inte var i en parrelation då den utsatte i vinjetten var en kvinna. För att få en förklaring till varför kvinnor i en parrelation ansåg att partnervåld var mindre allvarligt än de kvinnor som inte var i en parrelation genomfördes en utforskande analys. För att om möjligt kunna förklara dessa resultat, då de skiljer sig från tidigare forskning, undersöktes om de kvinnor som var i en parrelation också i högre grad angivit att de utsatt en partner för något av de beteenden som fanns i enkäten som är relaterade till partnervåld. Då det fanns ett signifikant samband mellan att vara kvinna, i en parrelation och att någonsin ha utsatt en partner för partnervåld, bildades uppfattningen om att detta skulle kunna förklara de ursprungliga resultaten från den andra frågeställningen, där kvinnor i en parrelation ser mindre allvarligt på kvinnlig utsatthet än de kvinnor som inte är i en parrelation. Dessa resultat skulle kunna förklaras med hjälp av studiens teoretiska
