SOCIALT OCH NORMALT
EN ANALYS AV SOCIALT NEDBRYTANDE
BETEENDE I LVU-DOMAR
FELICIA SCHOLANDER
ANNA PERSSON
Handledare: Jack Lukkerz
Examensarbete i Socialt Arbete Malmö universitet Socialt arbete: Examensarbete 15 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö Januari 2018
ABSTRACT
Title: Socially and normally - an analysis of socially destructive behavior in the Care of Young Persons act
Author: Anna Persson and Felicia Scholander Supervisor: Jack Lukkerz
Key words: socially, destructive, behavior, normality, norms
The purpose of this paper was to look into the procedural requirements for any other socially destructive behavior in 3§ in the Care of Young Persons act (LVU). A selection of 30 acts, from an administrative court in Sweden 2017, which resulted in 6 court cases that were analysed more closely. Content analyses is the method that was used to investigate the empirical material and look for common themes. The theoretical tool for this study was social constructionism and an intersectional perspective was used to complement the theory. 6 common themes, from the 6 court cases, were presented in the analysis and result to describe any other socially destructive behavior, in order to what the law says, as well as how the administrative court described why an adolescent should be taken into custody. In summary, the analysis showed a wide interpretation of the significance of any other socially destructive behavior and that these interpretations were not always consistent with the law itself.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ……… 4
1.1 Problemformulering ……….. 4
1.2 Syfte ………. 4
1.3 Frågeställningar ………. 4
1.4 LVU 3§ i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga..5
1.5 LVU-processen ………....6
1.6 Problembakgrund ……….. 7
1.7 Makt och disciplinering ………. 7
1.8 Normer och bedömningar ………. 8
2. KUNSKAPSLÄGET ………... 9
2.1 En könad barnavård ……….. 9
2.2 Självdestruktiva flickor och utåtagerande pojkar ……… 10
2.3 Den unges underläge i LVU-processen ………...11
2.4 Socialsekreterare och juridifiering ………. 12
3. TEORI ………. 14
3.1 Socialkonstruktivism ……….... 14
3.2 Intersektionellt perspektiv ………... 15
4. METOD ………... 16
4.1 Material och avgränsning ……….... 16
4.2 Innehållsanalys ………. 17
4.3 Metodologiska överväganden ……….. 18
4.4 Forskningsetiska överväganden ……….. 18
4.5 Vetenskapsteoretisk ansats ……….. 19
5. RESULTAT & ANALYS ………...19
5.1 Destruktiva miljöer och umgänge ………... 19
5.2 Utåtagerande beteende ……… 22
5.3 Sexuellt utagerande beteende ……….. 25
5.4 Psykisk ohälsa och diagnoser ……….. 27
5.5 Vagabonderande eller avvikande ………... 29
5.6 Egen inställning eller bristande insikt ……… 31
5.7 Språkbruk och socialkonstruktivism ………. 33
5.8 Normalitet och konstruerandet av klienter ………... 34
6. AVSLUTANDE DISKUSSION……….. 34 6.1 Hur beskrivs annat socialt nedbrytande beteende i de valda domarna?. 35
6.2 Hur förhåller sig argumentationen i Förvaltningsrättens bedömning till
själva lagtexten och dess förarbeten? ……….. 35
6.3 Diskussion ……… 36
6.4 Metodologiska konsekvenser ……….. 37
6.5 Förslag på vidare forskning ……….... 37
1. INLEDNING
1.1 Problemformulering
Vid kontakt med en förvaltningsrätt i södra Sverige framkom att det i november i år, 2017, har behandlats över 300 LVU-ärenden. Samtliga av dessa ärenden och domar bygger på utredningar gjorda av socialsekreterare. Forskning visar att praktiskt socialt arbete påverkas av föreställningar om normalitet och att bedömningar om enskildas situation kan komma att påverkas av socialarbetarens egna normer och värderingar (Herz, 2012; Mattsson, 2015). Bedömningar av enskildas situation, som i fallet med LVU-ärenden, kan kopplas till konstruerandet av klienter vilket beskrivs av bl.a Mattsson (2015) och Herz (2012).
Konstruerandet av klienter är en process som kommer av det sociala arbetets praktik, i klientmöten, utredningar, genom insatser och utifrån socialarbetares teoretiska utgångspunkter. Konstruerandet följer med en makt, hur klienten förstås kommer att påverka vilka insatser denne blir berättigad till. Detta blir extra tydligt i koppling till tvångsvårdsinsatser som exempelvis LVU. Herz skriver:
“Utmaningen för socialt arbete blir att utföra ett moralistiskt arbete på samhällets uppdrag utan att för den skull fastna i fällan att reproducera normer som riskerar att kränka, diskriminera eller skada människor.” (Herz, 2012, s 51)
Denna uppsats grundar sig i ett intresse för hur normativa föreställningar och bedömningar påverkar det praktiska sociala arbetet. Annat socialt nedbrytande beteende är ett rekvisit i LVU som öppnar upp för frågor om vad som ryms i begreppet.
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka rekvisitet “ annat socialt nedbrytande beteende” i 3§ LVU. Uppsatsen avser att utifrån socialkonstruktivistisk teori och med ett intersektionellt perspektiv, genom kvalitativ innehållsanalys, belysa olika teman kring annat socialt nedbrytande beteende av Förvaltningsrätten i ett urval av domar.
1.3 Frågeställningar
- Hur beskrivs annat socialt nedbrytande beteende i de valda domarna?
- Hur förhåller sig argumentationen i Förvaltningsrättens bedömning till själva lagtexten och dess förarbeten?
1.4 LVU, 3§ i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
En grundläggande princip är att insatser vad gäller skydd, vård och behandling i största möjliga mån ska utgå från att personen insatserna berör samtycker till dessa. Enligt Socialstyrelsens rapport Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga 2015 och 2016 (Socialstyrelsen, 2017) bereddes 30 500 barn och unga vård år 2016 enligt socialtjänstlagen (SoL) eller enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
LVU är en lag som till skillnad från socialtjänstlagen kan bereda skydd, vård och behandling när det inte finns ett samtycke från den unga eller eventuella vårdnadshavare/god man. Enligt Socialstyrelsens Individ- och familjeomsorg -Lägesrapport 2016 ökar de LVU-placeringar som sker utan samtycke från vårdnadshavare eller den unge själv (Socialstyrelsen, 2016).
Ett omhändertagande enligt LVU kan göras utifrån olika grunder och det brukar delas in i så kallade “miljöfall” och “beteendefall”. För “beteendefall” kan vård beredas i enlighet med LVU upp till 21 års ålder medan det i “miljöfall” är upp till 18 år. Denna uppsats avser att undersöka just “beteendefall” där annat socialt nedbrytande beteende står i fokus. Nedan återfinns ett utdrag ur 3§ LVU:
“...Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.”
(Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 3§)
I propositionen till LVU-lagen beskrivs vad som menas med annat socialt nedbrytande beteende såhär: I propositionen till LVU-lagen beskrivs vad som menas med annat socialt nedbrytande beteende:
“Med "socialt nedbrytande beteende" menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Exempel på detta är att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas - annat än tillfälligt - i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb. Det bör dock framhållas att beteendet även skall innebära en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling.”
1.5 LVU-processen
När ett LVU-mål blir aktuellt för Förvaltningsrätten gör Socialtjänsten en utredning angående ifall den unge har ett behov av vård med stöd av LVU. Socialnämnden kommer att ta upp den unges fall för att besluta om att göra en ansökan om beredande av vård till Förvaltningsrätten. Socialnämndens ansökan skall innehålla tidigare åtgärder från Socialtjänsten, frivilliga såväl som tvångsåtgärder, beskrivningar av den unges situation, eventuellt inkommande uppgifter från andra instanser som t.ex polis, vård eller skola samt den unges egna inställning till vård. I vissa fall beslutas om ett omedelbart omhändertagande före en utredning är klar, då kan utredningen också behöva ta i beaktning att den unge redan är omhändertagen samt utifrån vilka premisser denna tvångsvård ska fortsätta. Besluten i fråga går att överklaga till Kammarrätten och därefter till Högsta Förvaltningsdomstolen (Socialstyrelsen, 2015).
Vård i enlighet med 3§ LVU skall omprövas var sjätte månad. Vårdens sammanlagda längd finns inte reglerat i lagen utan kan alltså i princip fortgå så länge behov finns och upp till 21 års ålder. Vården skall också omprövas då vårdnadshavare eller den unge själv (om denne fyllt 15 år) begär en omprövning. Om det finns skäl till att ompröva ett beslut på grund av ändrade omständigheter i den unges situation och det inte längre finns risk för skada utifrån den unges eget beteende skall också Socialnämnden på eget initiativ pröva om vården kan upphöra. Tvångsvården kan också övergå i frivillig vård efter en prövning av Socialnämnden i de fall den unge själv samtycker till detta (SOSFS, 1997:15). Den vård som kan beredas enligt LVU innefattar placering utanför det egna hemmet, exempelvis på familjehem eller på en kommunal eller privat institution. Det är Socialnämnden som beslutar hur och var vården skall beredas. I vissa fall begär också Socialnämnden att den unge skall behandlas på en så kallad SiS-institution, Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem (Sveriges Domstolar, 2017, Vård av unga).
På hemsidan kollpasoc.se finns information om LVU som riktar sig till den unge själv. Där finns förklaringar på vad det kan innebära rent praktiskt att bli “LVU:ad”, den unges rättigheter samt lagens och vårdens utformning.
“Det bästa är om du och dina föräldrar (vårdnadshavare) kan komma fram till vad som är bäst för dig tillsammans med soc. Men ibland kan ni tycka olika om vad som är bäst. Då kan soc använda sig av LVU, en lag som är tvingande.” (kollpasoc.se)
Citatet ovan beskriver den intressekonflikt mellan den unge och de vuxna som kan finnas när tvångsåtgärder i enlighet med LVU blir aktuellt.
“Det finns två anledningar till att soc kan vilja att du blir LVU:ad: 1. att du inte har det bra hemma och/eller
2. att du själv gör saker som inte är bra för dig och som är svårt att sluta med.” (kollpasoc.se)
Detta citat förklarar så kallade “miljöfall” respektive “beteendefall” sett ur den unges perspektiv.
1.6 Problembakgrund
Välfärdsstaten kopplar samman det sociala arbetet med lagstiftning. Det sociala arbetets nära förbindelse med staten kan ibland beskrivas som ett upprätthållande av samhälleliga normer. Knutagård (2016) beskriver hur socialpolitik har en dubbel uppgift i att å ena sidan tillvarata medborgarnas rättigheter och tillgodose deras behov men också kontrollera dem så att de passar in i de krav som ställs på klienterna för att de facto få tillgång till sina rättigheter. Det sociala arbetet kan därmed sägas ha en normerande effekt på de klienter som aktualiseras för insatser (Knutagård, 2016).
Tvångsvård i enlighet med LVU aktualiserar frågor inom socialt arbete gällande en normskapande och moraliserande praktik. Det är inte socialarbetare som utför arbetet med att döma till tvångsvård, detta är Förvaltningsrättens uppgift, men socialarbetarens utredning ligger till grund för beslut om tvångsvård. Det åligger alltså socialarbetaren att beskriva klientens situation och behov av vård. Beskrivningar av klienter blir till konstruktioner som förhåller sig till normer. Detta är i sig inget märkvärdigt utan alla språkliga framställningar förhåller sig till redan givna föreställningar. Det intressanta för denna uppsats är hur beskrivningar av unga som är aktuella för LVU kommer att konstruera ett avvikande beteende. Rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende kan förstås ur en process av skapande av kategorier av klienter. Ett fokus på beteende istället för handlingar belyser det sociala arbetets praktik som reglerande av beteenden. Det som kallas annat socialt nedbrytande beteende kommer att tolkas i förhållande till föreställningar om normalitet och de beteenden som inte anses vara socialt nedbrytande.
1.7 Makt och disciplinering
Något som är relevant för syftet med denna uppsats berör begrepp som makt och disciplinering. Michel Foucault skriver i sin bok Övervakning och straff (2001) om makt, disciplinering och övervakning utifrån tanken om ”blicken”. Med blick menar Foucault att känslan av att vara övervakad är det som skapar disciplin i förhållandet mellan personer, i en organisation, eller på ett samhälleligt plan.
Känslan av att vara iakttagen av blicken fungerar således som en disciplinär makt. Foucault kopplar samman detta med att vara övervakad samt att övervaka och menar på att den disciplinära makten vila på detta så kallade ”nät”. Själv beskriver han det på följande sätt:
“Den är också organiserad som en mångfaldig, automatisk och anonym makt, ty övervakningen åvilar visserligen individer men den fungerar dock som ett nätverk av relationer uppifrån och ner och även i viss mån nerifrån och upp samt i sidled; detta nät “håller ihop” det hela och genomkorsar helheten med maktyttringar som stöder sig på varandra: ständigt övervakade övervakare.” (Foucault, 2001, s.207)
Foucaults teori om disciplinär makt går således att koppla till det sociala arbetets praktik och uppsatsens syfte som ett perspektiv på relationen mellan socialarbetare och klient. Lagstiftning, som 3§ LVU, går att se som en maktutövning som syftar till att disciplinera samhällsmedborgarna. Utifrån Foucaults teori kan lagen och dess formuleringar i sig vara den blick som skapar en känsla av att vara iakttagen.
1.8 Normer och bedömningar
Marcus Herz beskriver i boken Kritiskt socialt arbete (2012) hur konstruerandet av klienter, vilket ofrånkomligen sker i det praktiska sociala arbetet, kommer att hänga samman med föreställningar om bland annat kön, sexualitet, klass och “etnicitet”. Dessa föreställningar påverkar hur vi människor ser på varandra och inte minst hur vi förhåller oss till makt. Ett reproducerande av normativa föreställningar om t.ex. hur en “normal tjej” ska bete sig eller vad som tillskrivs en klients “kulturella arv” kan alltså komma att förminska klienters erfarenheter och förbise beteenden, önskningar eller behov hos klienter som inte passar in i den norm som klienten konstrueras i förhållande till.
I likhet med Herz skriver Mattsson i sin bok Intersektionalitet i socialt arbete (2015) om hur makt och normer genomsyrar det sociala arbetets praktik.Mattsson pekar på hur sociala normer konstruerar föreställningar om ”den andra”, det vill säga de som avviker från sociala normer.
I koppling till den här uppsatsens fokus på annat socialt nedbrytande beteende i LVU-domar, ses personerna i de aktuella domarna just som ”den andra”, den som avviker från de sociala normerna. Ytterligare en aspekt av det avvikande och normbrytande som annat socialt nedbrytande beteende avser är hur killar respektive tjejer döms i LVU-fallen. Här tycks det finnas en signifikant skillnad mellan könen, då tjejer i större utsträckning än killar döms på grund av just rekvisitet som rör annat socialt nedbrytande beteende, medan killar å andra sidan
är överrepresenterade vad gäller rekvisit rörande kriminalitet och missbruk. Detta leder till att tjejerna, i högre utsträckning än killarna, döms utifrån rekvisit som grundar sig i normativa bedömningar från socialtjänstens utredningar (Mattsson, 2015).
Mattsson tar även upp det faktum att ungdomar med “utländsk bakgrund”, i högre utsträckning än de med “svensk bakgrund”, döms till allvarligare påföljder för samma avvikande beteende (Mattsson, 2015). Detta är ett tydligt exempel på hur socialt nedbrytande beteende styrs av samhällets rådande sociala normer och föreställningar om vad det innebär att avvika från dessa. Vad som ses som socialt nedbrytande beteendekan således bero på vem den unge är, vilka egenskaper den tillskrivs och hur den konstrueras som klient i förhållande till dessa egenskaper.
2. KUNSKAPSLÄGET
Forskning som redogörs för i detta kapitel är utvalt efter dess relevans. Urvalet av litteratur till detta kapitel har gjorts utifrån uppsatsens ämne, syfte och frågeställningar. Vid en första sökning på Libsearch efter litteratur som behandlar uppsatsens syfte framstår en bok som särskilt relevant, Kön och juridik i socialt arbete av Schlytter (1999) vilken tydligt redogör för annat socialt nedbrytande beteende i koppling till 3§ LVU. Trots att denna bok är relativt gammal är den ytterst aktuell för den här uppsatsens ämne, rekvisitet “annat socialt nedbrytande beteende” i 3§ LVU har inte ändrats sedan 1990. Uppsatsförfattarna har använt sig av Schlytter för att söka sig vidare till modernare forskning, detta genom att utforska vilka andra studier som refererat till Schlytters bok, genom Google Scholar. Genomgående verkar många avhandlingar och studier avhandla LVU ur ett genusperspektiv. För att närma sig uppsatsens syfte och frågeställningar har studier till detta kapitel valts som inte enbart behandlar genus utan även fokuserar på normer i stort, den rättsliga processen samt socialsekreterares utredningar.
2.1 En könad svensk barnavård
Hamreby (2004) har i sin avhandling Flickor och pojkar i den sociala barnavården anlagt ett historiskt perspektiv på könsdifferentiering av sociala problem och insatser för barn och unga. Hamreby tar avstamp i lagstiftning samt andra offentliga handlingar såsom debatter och journaler från 1900-talets första hälft. Hon ser tre olika typer av diskurser som genomsyrar den sociala barnavården, dessa kallar Hamreby för perioder av moralism, hygienism samt psykologism. Studien visar på tydliga könsskillnader kring synen på sociala problem för pojkar respektive flickor, dessa skillnader återfinns både i svensk socialpolitisk historia men även internationellt under hela 1900-talet och även in i 2000-talet då studien genomförts (Hamreby, 2004).
Hamreby konstaterar att den sociala barnavården praktiseras genom dubbla normsystem, ett för flickor och ett för pojkar. Rättsosäkerheten verkar vara större för de fall då flickor är aktuella för olika insatser, frivilliga såväl som med tvång. De normer som flickor mäts mot visar sig också vara snävare och ett önskvärt beteende konstrueras framförallt i förhållande till sexualitet och reproduktion, både gällande egna handlingar och beteende men också då flickor utsätts av andra för övergrepp. Pojkar blir å sin sida oftare dömda utifrån aggressivt och utåtagerande beteende och konstrueras inte i förhållande till sexualitet utan snarare utifrån våld eller i förhållande till arbete.
Studien tar även upp att exempel på en könad barnavård kopplat till omhändertagande och institutionalisering av unga funnits genom hela historien, så länge dessa institutioner och processer existerat. Detta gäller såväl internationellt som nationellt. För närmare läsning av LVU kommer nedan en genomgång av Schlytter (1999), som även flitigt refereras i Hamrebys studie (Hamreby, 2004).
2.2 Självdestruktiva flickor och utåtagerande pojkar
Astrid Schlytters bok Kön och juridik i socialt arbete (1999) bygger på en studie av en mängd LVU-domar, med särskilt fokus på 3§, och behandlar ämnet myndighetsutövande i socialt arbete. Schlytters forskning har fokus på “flickdomar”, detta på grund av att “pojkdomar” endast används som en jämförelsegrupp. Utgångspunkten i Schlytters bok är att flickor diskrimineras i och med lagens formulering, då den är skriven av män för att “passa” pojkars olika uttryck för så kallat socialt nedbrytande beteende.
Omhändertagande enligt rekvisitetannat socialt nedbrytande beteende i 3§ LVU görs på flickor i största del på grund av vagabonderande, rymningar och psykisk ohälsa/sjukdom som leder till självskadebeteende och suicidförsök. Pojkar omhändertas däremot snarare på grund av våld, misshandel och kriminalitet. Författaren kopplar samman detta med samhällets normer kring kön då flickors destruktivitet snarare riktas inåt mot dem själva medan pojkarna är mer utåtagerande i sitt normavvikande beteende. Studien visar på att det finns tydliga skillnader i hur flickor bedöms i jämförelse med pojkar. Schlytter uttrycker det som att “Rätten har inbyggda värderingar och normer av könsmässig innebörd.” (s.23). Detta leder vidare till diskussioner om “det kvinnliga rättsobjektet”, hur kvinnor och flickor bedöms utifrån kroppsliga och mer biologiska uttryck än män och pojkar vilka snarare bedöms utifrån sina faktiska handlingar (Schlytter, 1999). Schlytter lyfter fram att socialt nedbrytande beteende i LVU-domarna ofta handlar om att personen nästan begått ett brott eller nästan har ett missbruk, men att detta beteende inte är cementerat. För att dömas på grund av socialt nedbrytande beteende behöver personen alltså inte ha utfört någon brottslig
handling än. Detta går att härleda till när lagen 1990 ändrades från att inbegripa något annat därmed jämförbart beteende (i förhållande till 1 och 2 §§ LVU) till den nuvarande skrivningen annat socialt nedbrytande beteende. Socialt nedbrytande beteende kan således användas som rekvisit för att med tvångsåtgärder ingripa innan något har skett men att det föreligger en risk för skadliga beteenden och händelser, med andra ord när personen i fråga avviker från samhällets normer (Schlytter, 1999).
I Schlytters bok lyfts asocialitet fram som en aspekt av hur rekvisitet socialt nedbrytande beteende tolkas i LVU-domarna. Exempel på ett fall där asocialitet lett till en LVU-dom bygger på “...att ungdomen isolerar sig, sover på dagarna och är ute på nätterna, uttalar självmordstankar, vid tre tillfällen är skyldig till inbrottsstöld och under kort tid tas in på mentalsjukhus” (Schlytter, 1999, s.82). I Schlytters bok finns genomgående ett kritiskt förhållningssätt till vad socialt nedbrytande beteende betyder och även hur det används i praktiken. Resonemanget landar i att det inte verkar finnas ett svar på detta utan att det till syvende och sist handlar om socialarbetarens utredning och förvaltningsrättens bedömningar.
2.3 Den unges underläge i LVU-processen
Eva Friis, rättssociologisk forskare på Lunds Universitet, skriver i en vetenskaplig artikel med namn Den retoriska situationen i LVU-mål - Parternas förutsättningar för framgångsrik process i teori och praktik om den unges underläge i domstolsprocessen. Eva Friis utgår i sin artikel från tre parametrar som påverkar LVU-beslut; 1) Materiell-rättsliga, det vill säga de bestämmelser som finns kring själva tvångsvården, 2) Förvaltningsrättsliga, vilket syftar till socialtjänstens utredningar samt 3) Processrättsliga villkor, alltså domstolens process gällande t.ex. bevisvärdering och bevisföring (Friis, 2016).
Eva Friis ingång i LVU-domar är i denna artikel inriktad på vad hon kallar för “den retoriska situationen”, hypotesen är att domstolsprocessen är beroende av retorik och argumentation vilket i tvångsvårdsmål ofta kommer att innebära ett processuellt underläge för den enskilde. LVU:s rekvisit lämnar ett stort tolkningsutrymme för rätten, vilket gör att det till stor del åligger socialsekreteraren i sin utredning att argumentera för den unges behov av tvångsvård (Friis, 2016).
Friis studie visar på att utredningar som ligger till grund för ansökan om LVU sällan ifrågasätts i rätten, varken av målsägandes offentliga biträde eller av Förvaltningsrätten. En anledning till detta kan vara att det finns en stark tilltro till Socialtjänsten och dess utredningar och att domstolen därmed inte aktivt
ifrågasätter eller kräver ytterligare bevisföring under en rättsprocess. Friis studie visar också att offentliga biträden till de unga som är aktuella för LVU sällan bidrar till utredningen, varken genom att kräva mer information eller sakkunnigutlåtanden från t. ex. psykolog. Däremot är det inte omöjligt att det i LVU-domar också beslutas om att den unge skall genomgå till exempel en psykiatrisk undersökning. (Friis, 2016)
En eventuell förklaring till varför utredningar som ligger till grund för LVU sällan ifrågasätts är enligt Friis rent praktiska och organisatoriska anledningar. Dessa omständigheter kan vara t.ex. tids- och resursbrist. Vid många kritiska frågor från offentliga biträden riskerar processen att bli mer utdragen, vilket går stick i stäv med Förvaltningsrättens ambitioner om effektiv handläggning. En del av denna ambition, vilket härleds till vad som kallas tvåpartsprocessen, är att förvaltningsdomstolarna ska avlastas en del av sin utredningsskyldighet och att utredningar från Socialtjänsten istället skall vara mera genomarbetade innan de når domstolens förhandlingar. Problemet med denna effektivisering, enligt Friis, är att konsekvensen blir att den enskildes rätt till ett effektivt försvar minskas (Friis, 2016).
Underlåtenheten från offentliga biträden att bidra till en nyanserad rättsprocess i LVU gör att Socialtjänstens utredningar ofta får stå oemotsagda. Detta framstår som relevant just i förhållande till det som Friis fastslagit gällande LVU-rekvisitens vaga formuleringar. De påståenden och slutsatser som socialsekreterares utredningar framlägger är vägledande för rättens beslut. Tilltron till utredningarna leder till en viss rättsosäkerhet och ger utrymme för socialsekreterares egna värderingar (Friis, 2016).
2.4 Socialsekreterare och juridifiering
Doktorsavhandlingen Mellan klient och rättssystem - Tvångsvård av barn och unga ur socialsekreterares perspektiv (2007) av Lina Ponnert belyser socialsekreterares handlingsutrymme i en LVU-process. Materialet för avhandlingen är LVU-utredningar samt fokusgruppsintervjuer med socialsekreterare.
Den del av studien som innefattar analys av utredningar uppställer en användning av vad Ponnert kallar för “manifesta”samt “otydliga symptom”. Argumentationen för behov av tvångsvård i dessa utredningar vilar mycket på hur dessa symptom beskrivs, både gällande så kallade “miljöfall” i enlighet med 2§ LVU och “beteendefall” som i 3§ LVU. Studien visar att det framförallt i beteendefallen används många beskrivningar av s.k. manifesta symptom. Manifesta symptom är sådana som i sig själva kan anses stå för ett normbrytande betende och som visar sig fysiskt tydligt i form av t.ex polisrapporter eller blåmärken. Exempel på
manifesta symptom är kriminalitet, missbruk, rymningar och avvikningar, att vistas i riskmiljöer, skolk, etc. Otydliga symptom används enligt Ponnert av socialsekreterare för att försöka fånga en psykologisk tolkning av den ungas beteende, t.ex att vara manipulativ, impulsstyrd, omogen etc. Otydliga symptom är i större utsträckning beroende av socialsekreterarens egen kännedom om och relation till den unge.
En möjlig tolkning, enligt Ponnert, av varför mängden manifesta symptom är övervägande vid beteendefall är att just normbrytande har en historia av att definieras som ett socialt problem. Sådana beteenden, som t.ex sexuellt utagerande eller aggressivitet kan kopplas till en historisk samsyn om ungdomar med uppvisande av dessa beteenden som anses problematiska. Detta medan sociala problem i hemmiljö, alltså som i miljöfall i enlighet med 2§ LVU, mera har skiftat genom historien gällande barns och föräldrars relationer sinsemellan samt statens insyn i familjer (Ponnert, 2007).
Normbrytande beteende innefattar i Socialtjänstens utredningar personliga egenskaper, handlingar samt hälsoaspekter. Ponnert beskriver hur socialsekreterare navigerar mellan flera olika fält i och med en LVU-utredning. Till exempel gällande hälsoaspekter och eventuella psykiska diagnoser, som förs fram i vissa LVU-fall så rör sig utredningarna mot ett psykologiskt perspektiv, vilket socialsekreterare inte har kompetens för. Detta visar sig till exempel då fällande domar i LVU skall kompletteras med vidare psykiatrisk utredning. I vissa fall finns utlåtande från psykolog eller psykiatriker men långt ifrån i alla utredningar med unga vars fall berör psykiska problem, menar Ponnert (Ponnert, 2007).
En hypotes i Ponnerts avhandling är att Socialtjänsten, liksom stora delar av den offentliga sektorn i Sverige, genomgår en slags juridifiering. I förhållande till LVU-utredningar innebär detta att socialsekreterare påverkas av en syn på enskilda unga som ytterst ansvariga för sina handlingar. Ponnert exemplifierar detta med en återkommande problembild av unga i dessa utredningarna vilket hon kallar för “Det kompetenta barnet som aktör”, denna bild är främst förekommande i “beteendefall”. Den här bilden av den unge har en dubbel verkan i att dels utifrån ett välfärdsperspektiv belysa barnets rättigheter samt egna resurser och kompetenser men också utifrån ett rättsligt perspektiv leda till en repressiv framställning av barnets handlingar vilket skall kunna leda till att bli dömd i enlighet med LVU (Ponnert, 2007).
Sammanfattningsvis kommer juridifieringen av Socialtjänstens utredningar att leda till att beskrivningar av den unges situation blir alltmer probleminriktad och samtidigt mera stelbent. Detta för att beskrivningar och påstående i utredningar
anpassas till de rekvisit som skall anses vara uppfyllda för LVU, Ponnert sammanfattar detta såhär: “...rättssystemets krav bidrar till att förenklade och stereotypa bilder av barn och föräldrar presenteras i LVU-utredningar” (Ponnert, 2007, s 225).
3. TEORI
3.1 Socialkonstruktivism
En utgångspunkt inom socialkonstruktivismen är att människans upplevelse av omvärlden är socialt konstruerad. Det innebär att det är sociala processer som möjliggör upplevelsen av vår omvärld. Socialkonstruktivismen menar att språket är nyckeln som behövs för att förstå de sociala konstruktioner som omvärlden består av.
Språket anses även vara den konstruktion som skapar såväl kunskap som vetande. Detta förklaras med att språket är något som skapas mellan människor, det vill säga en social konstruktion, och att det även är språket som för vetande och kunskap vidare (Barlebo Wenneberg, 2010). Barlebo Wenneberg förtydligar språkets viktiga funktion inom socialkonstruktivismen med ett exempel:
“Att vi kan utvecklas till en tänkande varelse bygger på att vi har lärt oss ett språk som redan på förhand strukturera verkligheten för oss. Vi kan se en stol på grund av att vi redan förstår begreppet stol.” (Barlebo Wenneberg, 2010, s.12).
Socialkonstruktivismen förhåller sig till begrepp som “sunt förnuft” och vad som är “naturligt” eller “onaturligt” som något att undersöka och titta närmare på. Teorin menar att det egentligen inte finns någon självklar innebörd i dessa begrepp. Socialkonstruktivismen kan användas just för att ifrågasätta och diskutera begreppens beståndsdelar utifrån sociala konstruktioner. På så sätt kan socialkonstruktivismen ha en demaskerande funktion (Barlebo Wenneberg, 2010, s.13).
Detta leder vidare till ett annat centralt begrepp inom socialkonstruktivismen, nämligen kontext.Socialkonstruktivismen menar att vår upplevelse av omvärlden är beroende av den kontext upplevelsen skapas i. På så sätt är de sociala konstruktionerna påverkade av den sociala kontext de konstrueras i. Således är socialkonstruktivismen inte en teori som intresserar sig för vad som är “rätt” och “fel”, “sanning” eller “osanning”, den tittar istället på hur vi med hjälp av språket konstruerar vår upplevelse av omvärlden. Och menar alltså på att detta är
kontextbundet (Barlebo Wenneberg, 2010). Exempel på kontext är den tid vi lever i:
“En utgångspunkt är att vår kunskap är socialt konstruerad eftersom vi får kunskap med hjälp av språkliga begrepp och språket med nödvändighet är något socialt. Språket förutsätter minst två människor och ett samspel mellan dem. En annan utgångspunkt är att vår kunskap påverkas av den tidsanda som vid en given tidpunkt är förhärskande i ett samhälle. En tredje utgångspunkt är att det är genom vår tekniska apparatur som vi får kunskap om naturens minsta detaljer och att denna teknologi är socialt skapad.”
(Barlebo Wenneberg, 2010, s 29-30).
Denna uppsats är skapad i en kontext och är beroende av den rådande tidsandan. Detta avspeglar sig i lagstiftningen och hur dess rekvisit formuleras, såväl som i föreställningar om vad som är socialt nedbrytande beteende eller ej.
3.2 Intersektionellt perspektiv
Vid en analys av verkligheten, dess språk och konstruktioner (i enlighet med socialkonstruktivismen) så är en förståelse av hur verklighetens skapade kategorier korsas och vävs samman av betydelse. Ett intersektionellt perspektiv innebär att åskådliggöra hur konstruktioner av t.ex. kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra, dess samspel, beroendeförhållanden men också förtryckande mekanismer.
Det intersektionella perspektivet vill visa på att föreställningar om t.ex. kön alltid också bär med sig föreställningar om klass, ras, sexualitet och vice versa. Dessa föreställningar kan exemplifieras genom hur kvinnor förväntas uppträda, hur en viss typ av uppvisad feminitet kommer att kopplas samman till en viss typ av klass eller sexualitet. Konstruktioner har en betydelse i förhållande till maktaspekter i ett strukturellt perspektiv. Detta förklarar hur individer ur samma grupp, exempelvis kvinnor, kan uppleva olika grader av och olika typer av förtryck. En rasifierad kvinna, en arbetarklasskvinna och en lesbisk kvinna kan ha helt olika erfarenheter av förtryck. En individ kan inneha flera olika identiteter vilket visar hur dessa kategorier också kan vävas samman. Individer med en gemensam identitet tillhörande kön kan också förhålla sig olika till varandra gällande makt, detta visar att det inte går att hävda att individer tillhörande samma grupp uteslutande skulle ha gemensamma erfarenheter eller gemensamma intressen (Mattsson, 2016).
Intersektionalitet som begrepp kommer ur feministisk forskning och en kritik mot densamma, begreppet vill påvisa de olikheter som finns gällande privilegier och förtryck och som har osynliggjorts i mycket av den feministiska forskningen. Det
intersektionella perspektivet hävdar ett alltför ensidigt fokus på t.ex. genus och kön har osynliggör skillnader mellan och inom olika grupper av t.ex. kvinnor (Mattsson, 2016).
För denna uppsats kan det intersektionella perspektivet bidra med en dimension av den ibland ifrågasatta socialkonstruktivismens relativiserande. Ett intersektionellt perspektiv kan visa hur skapade kategorier inte är ensidiga sådana. Upplevelser av strukturellt förtryck kan komma att skilja sig åt mycket inom en å samma kategori. Samtidigt visar detta perspektiv på den stelbenthet som konstruktivistiska teorier vilar på och att även om verkligheten kan anses vara konstruerad så är verkningen av denna konstruktion högst reella för den enskilde. Detta kan exemplifieras utifrån hur avvikande från normer och förväntningar på individer inom en kategori utgår ifrån en idé om normalitet. För att kunna förhålla sig kritiskt och dekonstruera de föreställningar som finns gällande avvikelse och normalitet i förhållande till exempelvis kön och det binära könssystemet (att det enbart finns två kön) så behöver en kunna syna dessa ideér ur ett intersektionellt perspektiv (Mattsson, 2016).
4. METOD
Denna uppsats skall analysera rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende i enlighet med 3§ LVU. Genom en läsning av 30 st slumpmässigt valda domar som hänvisar till detta rekvisit har ett urval av återkommande teman gjorts. Dessa teman skall sedan analyseras närmare i uppsatsens resultatdel genom en kvalitativ innehållsanalys.
4.1 Material och avgränsning
Som verktyg för datainsamling har den juridiska databasen Karnov använts, vilken nås via Malmö universitets biblioteks hemsida. I Karnov har en sökning på 3§ LVU gjorts för att sedan göra en avgränsning till en förvaltningsrätt i södra Sverige. Denna sökning ger 670 träffar. För att avgränsa sökningen ytterligare görs en exkludering av domar som gäller upphörande av vård som dömts i enlighet 3§ LVU samt överklagandedomar. Urvalet består av de mest aktuella domarna, från datumet då sökningen görs den 17 november 2017, och landar i den 30:e domen den 28 augusti 2017. Detta ger ett slumpmässigt urval, då sökningen och avgränsningen görs utan att veta innehållet i de specifika domarna. Rubrikerna på de domar som valts ur är Beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (28 st) samt Omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) (2 st).
Då forskningsfrågan i denna uppsats berör konstruerandet av annat socialt nedbrytande beteende kommer analysen att inrikta sig på de beskrivningar av detta rekvisit som formuleras av Förvaltningsrätten samt av den inkomna ansökan om beredande av vård i enlighet med 3§ LVU. Ansökan kommer ofta från en nämnd i en kommun som t.ex. Socialnämnden i Malmö. I och med detta avgränsas analysen till att gälla de parter som har en stor del i just konstruerandet av vad annat socialt nedbrytande beteende innebär samt i den rättsliga påföljden för detta beteende.
4.2 Innehållsanalys
Vald metod för denna uppsats är kvalitativ innehållsanalys. Textanalyser används ofta inom samhälls- och humanvetenskaperna för att studera övergripande samhälleliga strukturer. Genom att detaljstudera texter kan vi genom väl valda analytiska frågor försöka förstå hur dessa strukturer tar sig uttryck i texter. Det finns flera dimensioner av arbete med textanalyser, denna uppsats kommer fokusera på de språkliga och innehållsmässiga dimensionerna (Widén. Fejes & Thornberg red., 2015).
Innehållsanalys kan detektera vad en text framställer som relevant, vilka prioriteringar som skildras, vilka värderingar som framställs samt hur idéer hänger samman. En innehållsanalys behöver inte ta hänsyn till textförfattarens medvetna avsikt med texten, dess formuleringar och val av begrepp kan analyseras för sig själva och texten har så att säga bäring i sig självt (Denscombe, 2016).
Materialet fördelas jämt mellan de två uppsatsförfattarna för en första genomläsning var för sig. Därefter har LVU-domarna sammanfattats och diskuterats tillsammans. Nästa steg är att teman och beskrivningar av det som argumenteras för som annat socialt nedbrytande beteendet plockas ut ur texten. Dels kan dessa beskrivningar av beteendet gälla motparten/den unges egna uppfattning om sin situation och behov av vård men också dennes vårdnadshavares eller god mans uppfattningar, skol- och boendepersonals uppfattningar (t.ex. på HVB-boende) samt förvaltningsrättens bedömning. Denna uppsats kommer som beskrivits i ovanstående avsnitt att fokusera på Förvaltningsrättens bedömning samt den inkomna ansökan om beredande av vård. Vidare framträder 14 st teman i de aktuella domarna. Vissa av dessa teman är snarlika och då görs en sortering på vilka domar som berör vilka teman. I och med detta kan det urskiljas att flertalet domar har gemensamma teman. Exempelvis kan normbrytande samt destruktivt beteende beskrivas i samma mening och åsyfta samma sak, vilket gör att dessa två teman kan sammanfattas i ett och samma. För att kunna genomföra en kvalitativ innehållsanalys kommer enbart 6 domar att
analyseras närmare. Dessa väljs utifrån vilka bland det ursprungliga materialet som innehåller flest antal teman. Detta resulterar i 6 domar med en jämn könsfördelning, 3 killar och 3 tjejer. Kön läses här som dels juridiskt kön och dels det pronomen som används om den unge i domen ( han respektive hon är de pronomen som används).
4.3 Metodologiska överväganden
Val av metod till denna uppsats har föregåtts av en avvägning kring hur det blir tydligast att angripa materialet. Avsikten har varit att kunna gå in i materialet på en språkligt detaljerad nivå och därför har kvalitativ innehållsanalys ansetts mest lämpligt. Med språkligt detaljerad nivå menas här hur annat socialt nedbrytande beteende beskrivs och kopplas till andra handlingar och beteenden och vilka ord som används för att beskriva detta. Med detta val av metod kommer en förförståelse hos uppsatsförfattarna gällande hur språk konstruerar verkligheten, i enlighet med socialkonstruktivismen.
Denna uppsats kommer inte kunna säga något om bakomliggande motiv till formuleringar eller beslut i enlighet med 3§ LVU, metoden kommer inte heller innebära någon tolkning av “vad som egentligen menas” med olika begreppsliga eller språkliga formuleringar. Däremot syftar analysen av det empiriska materialet till att fånga ett aktivt och textligt konstruerande av rekvisitet i fråga.
Materialet är begränsat till en kort tidsperiod, så väl som ett litet urval, och gäller endast ett område i Sverige. Därav kommer uppsatsen inte att kunna generaliseras till Sverige i stort eller över tid. Däremot kommer uppsatsen ingående undersöka och analysera ett utsnitt. Det utvalda materialet är de senast fastställda domarna från den valda förvaltningsrätten och därav angeläget i denna uppsats för just dess aktualitet.
4.4 Forskningsetiska överväganden
Då forskningsmaterialet består av domar från Förvaltningsrätten vilka är offentliga handlingar medför materialet en del personlig information hos de åtalade som till exempel namn, personnummer och adress. Personerna i domarna har ingen vetskap om att deras ärenden används som data för denna uppsats. För att kunna tillgodogöra anonymitetskrav kommer personerna i domarna, som valts ut för granskning i denna uppsats, att tilldelas fingerade namn. Ingen annan personlig information kommer heller röjas. Även vilken specifik Förvaltningsrätt det gäller kommer att exkluderas från uppsatsens innehåll för vidare anonymisering.
4.5 Vetenskapsteoretisk ansats
Denna uppsats följer en induktiv ansats genom vilken själva materialet är utgångspunkten för en analys, snarare än att utgå ifrån teori för att sedan granska materialet. Metoden kommer alltså att vara i fokus, genom flertalet genomläsningar av valda LVU-domar kommer samband och olikheter mellan domarna att bli det intressanta för uppsatsen. Det är så att säga materialet som kommit att vägleda val av teori (Fejes & Thornberg red., 2015; Watt Boolsen, 2007).
5. RESULTAT OCH ANALYS
I detta kapitel redogörs för sex utvalda LVU-domar. Namnen är fingerade och även platser/städer/namn på HVB-hem har anonymiserats. Åldern på de unga som är aktuella i dessa LVU-domar är giltig vid tidpunkten för domens avgörande. Resultat och analys kommer att presenteras utifrån teman. Dessa kretsar kring utvalda citat som fångar hur rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende beskrivs i de sex valda domarna. I enlighet med kvalitativ innehållsanalys så har uppsatsförfattarna, vilket beskrivs i metodkapitlet, lyft ut 14 teman i det ursprungliga urvalet av domarna. De sex domar som analyseras kan ha flera olika teman och citaten kommer att fånga några av dessa. Vissa av domarna kommer återfinnas under flera olika tema-rubriker, så de sex underrubriker som resultatet presenteras genom symboliserar i sig inte de enskilda domarna utan olika teman som lyfts i dem.
Den teori som uppsatsförfattarna har med sig vid en analys av materialet är socialkonstruktivism. Detta gör att intresset ligger vid språket, det vill säga hur det socialt nedbrytande beteendet konstrueras, och inte omständigheterna för den unges specifika livssituation. Ett intersektionellt perspektiv på materialet medför vid en analys att förståelsen för de konstruktioner som socialkonstruktivistisk teori synliggör kan sammankopplas, urskiljas samt bredda förståelsen för hur socialt nedbrytande beteende konstrueras beroende på den enskildes position.
5.1 Destruktiva miljöer och umgänge
I flertalet av domarna berörs den unges umgänge samt vilka miljöer denne vistas i. Det finns olika varianter på hur den unges förhållande till sin omgivning och valda sammanhang beskrivs. Genomgående i de domar som analyseras här är att det ofta saknas en mera ingående beskrivning på vilket sätt en miljö eller umgänge är destruktivt.
I Prop. 1989/90:28 behandlas vad annat socialt nedbrytande beteende innebär och här går att läsa:
“Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas - annat än tillfälligt - i en så kallad knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb.” (Prop. 1989/90:28, s 67)
Här exemplifieras destruktiva miljöer som en så kallad knarkarkvart eller annan missbruksmiljö, men det framstår som att det finns utrymme för en bred tolkning av vad som är en missbruksmiljö. Även ordet knarkarkvart framstår som förlegat och onyanserat för uppsatsförfattarna. Ingen annanstans i lagtext, proposition eller i domslut används ordet knarkare eller att knarka. Dessa ord framstår som slangord i förhållande till det annars mer officiellt använda ordet missbruk. Knarkarkvart är en sammansättning av orden knarkare och kvart, kvart läses som i betydelsen av rum eller utrymme. Knarkarkvart blir här ett uttryck som förutsätter en förförståelse av dessa slangord och kommer med förutfattade meningar om utrymmen som missbrukare vistas i.
Då destruktiva miljöer och umgänge beskrivs i domarna är det inte heller alltid som dessa verkar röra just missbruksmiljöer, i alla fall specificeras detta inte. Vad som anses destruktivt framstår som att å ena sidan kunna vara då den unge själv blir utsatt för risker av andra men också då den unge själv är inblandad i till exempel drogförsäljning. Nedan är ett citat från fallet Jack, 18 år gammal, vars umgänge och miljöer ses som en påtaglig risk för honom då han själv blir utsatt.
“Nämnden gör även gällande att Jack uppvisar ett kriminellt och våldsamt beteende, att han har misskött sin skolgång så gravt att han numera förlorat sin elevplats samt vistas i destruktiva miljöer där han utsätts för våld och allvarliga hot.” (Jack, 18 år)
Gällande destruktiva miljöer är detta som Jack utsätts för i form av hot och våld inte kopplat till hans egna beteende, det skulle snarare kunna läsas som andras beteende. Den destruktiva aspekten blir då att vara i en miljö bland andra som har ett beteende vilket går ut över Jack själv. Trots att det destruktiva i Jacks sammanhang verkar vara att han själv blir utsatt för våld och hot, (det står även i ett annat stycke att personal på HVB-hem uppmärksammat att han kommit hem med blåmärken och andra skador på kroppen), beskrivs inte detta vidare som en risk. Det undersöks inte närmare i domen vilka det är som utsätter Jack eller på vilka grunder eller hur dessa miljöer ser ut. Snarare vänds destruktiviteten till att handla om hur Jack själv har ett våldsamt beteende. Detta kan vi se i ovanstående citat i där Jacks egna våldsamma beteende och misskötande av skolan kopplas samman med destruktiva miljöer. Beskrivningen av den unge som aktör istället
för som offer är enligt Ponnert (2007) vanligt förekommande i så kallade “beteendefall”. Ponnert kallar denna bild av den unga för “Det kompetenta barnet som aktör” och påvisar att denna beskrivning av unga är en del av en mera repressiv ingång. Detta gör att barnet ses som ansvarig för sina handlingar och kommer att dömas utifrån dessa oavsett om barnet också själv blivit utsatt. Ett annat exempel på hur destruktiva miljöer och umgänge beskrivs är i domen för Sarah, 15 år. Det framstår i texten som att läsaren själv skall ha en förförståelse för missbruksmiljöer, detta då Sarahs umgänge beskrivs utifrån oavslutade påståenden som kopplas samman vilket kan framstå som inkonsekvent för läsaren.
“Enligt personal på hemmet i XX ska Sarah ha sagt att hon umgås i miljöer där personer ger och tar order samt att hon har brukat narkotika.” (Sarah, 15 år)
I vilken typ av miljöer som personer ger och tar order är svårt att gissa sig till, detta skulle kunna gälla för idrottssammanhang såväl som på en arbetsplats. I citatet nämns dessa miljöer i samma mening som det framhålls att Sarah brukat narkotika. Citatet rör något som Sarah själv uppgivit, vilket kan förklara att det framstår som osammanhängande. Men en alternativ förklaring är att de miljöer som beskrivs skall kopplas samman med det faktum att Sarah själv har brukat narkotika. Läsaren skall alltså själv dra slutsatsen att det rör sig om missbruksmiljöer.
Ytterligare ett citat från Sarahs dom kan kopplas till en könad förståelse för hur en destruktiv miljö kan beskrivas:
“Utredningen i målet visar att Sarah har ett, i lagens mening, socialt nedbrytande beteende. Detta kommer främst till uttryck genom att hon vid upprepade tillfällen avvikit från sina placeringar och då befunnit sig hos personer som är okända för socialtjänsten. Hon har bl.a blivit hämtad av tre killar när hon befann sig på HVB-hemmet i XX.” (Sarah, 15 år)
Här blir kön viktigt för beskrivningen av umgänge. Varför kön nämns i samband med Sarahs umgänge kan tolkas utifrån ett intersektionellt perspektiv. Att Sarah blivit hämtad av just killar och att detta nämns i texten bär med sig en föreställning om förhållandet mellan tjejer och killar. Sarah som tjej ställs emot de som hämtade henne i förhållande till just deras kön. Det framstår som extra problematiskt att det är just killar som hon umgåtts med. Det finns flera omständigheter som påverkar mänskliga interaktioner annat än just kön, men i detta citat och på flera ställen i Sarahs dom så nämns just kön och killar som något problematiskt, ett dikotomt förhållningssätt gentemot hennes position som tjej.
I enlighet med Schlytter (1999) så kan Sarahs fall förstås utifrån rättens skillnadsskapande mellan pojkar och flickor. Rättssystemet, men också socialt arbete och samhället i övrigt, bär med sig normer om flickors respektive pojkars beteende. Schlytter (1999) beskriver att “det kvinnliga rättsobjektet” bedöms i större utsträckning utifrån just kroppsliga och biologiska uttryck, medan män bedöms utifrån sina handlingar. Om Sarahs fall och umgänge samt avvikande istället hade gällt en kille på 15 år så finns anledning att tro att det inte hade nämnts som problematiskt vid denne killes avvikande att det var just tre tjejer som hämtade honom. Det är föga troligt att kön hade gjorts till något viktigt i samma utsträckning för en kille såsom det gör för Sarah och andra tjejer som är aktuella för LVU.
Denna uppsats analys av LVU-domar visar på att destruktiva miljöer och umgänge som ett uttryck för socialt nedbrytande beteende innefattar mer än vad lagtexten eller förarbeten gör gällande. Vad som anses som destruktivt verkar kunna vara då den unge utsätts för risker, hot och våld av andra personer. Det har också beskrivits som destruktivt umgänge då den unge är inblandad i drogförsäljning eller umgås med kriminella, även då det inte är bevisat att den unge själv missbrukar eller utfört kriminella handlingar. Uppsatsens analys visar även på könade aspekter av hur destruktiva miljöer och umgänge förstås av Förvaltningsrätten, tjejers och killars förhållanden sinsemellan verkar framstå som potentiellt problematiska och hotfulla.
5.2 Utåtagerande beteende
Utåtagerande beteende är något som nämns i förhållande till socialt nedbrytande beteende i flera av domarna. Att pojkar i högre grad än flickor döms till LVU på grund av utåtagerande beteende är något som både Hamreby (2004) och även Schlytter (1999) diskuterar. Till utåtagerande beteende ses även hotfullhet och aggressivitet. Såväl Schlytter som Hamreby menar att just utåtagerande beteende är ett typiskt sätt att beskriva pojkars normavvikande beteende på. En av domarna där utåtagerande beteende lyfts fram som socialt nedbrytande är femtonåriga Tiinas:
“Av nämndens utredning framgår att Tiinas skolsituation präglas av hög frånvaro, att situationen i hennes hem har varit fylld av konflikter mellan henne och föräldrarna då hon inte rättar sig efter deras regler och gränssättning samt att föräldrarna känner sig maktlösa. Det framgår vidare att Tiina vistats i riskfyllda miljöer och att hon uppträtt hotfullt och utåtagerande mot såväl familjen som skolkamrater.” (Tiina, 15 år)
Tiinas dom skiljer sig från det som Hamreby och Schlytter beskriver som typiska “flick-” respektive “pojkdomar” då hon, utifrån uppsatsens definiering av kön (se metodkapitlet), är flicka. Det framgår inte i domen på vilket sätt Tiina har ett utåtagerande beteende eller vad det är för faktiska handlingar i hennes beteende som detta syftar på. Det utåtagerande beteendet beskrivs däremot tillsammans med att hon “uppträtt hotfullt” och att detta riktats mot både familj och skolkamrater.
En annan av domarna som tar upp utåtagerande beteende som anledning till att kunna dömas enligt rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende är Jacks. Här står det inte ordagrant “utåtagerande beteende” men i likhet med Schlytter så väljer uppsatsförfattarna att innefatta aggressivitet under samma rubrik.
“Enligt rättens mening har det emellertid inte kommit fram någon anledning att ifrågasätta de av nämnden åberopade uppgifterna om att Jack uppvisat respektlöshet inför vårdpersonals gränssättning, aggressivt uppträdande och grav misskötsel av skolgången.” (Jack, 18 år)
Genomgående för Jacks fall beskrivs problematiska relationer mellan Jack och vuxna i hans närhet, till en början en släkting han bodde hos då han kom till Sverige 2015 och sedan boendepersonal på flertalet HVB-hem samt skolpersonal. Det framgår inte av den aktuella domen ovan i vilka specifika situationer Jack uppvisat utåtagerande beteende som aggressivitet eller respektlöshet och inte heller vad det innebär. Eftersom det inte skrivs ut på vilket sätt dessa så kallade socialt nedbrytande beteenden manifesteras framstår formuleringarna snarare som en samling uppfattningar från olika vuxna i Jacks omgivning.
Att Förvaltningsrättens bedömning i exempelvis Jacks fall, rent språkligt, tycks vila på en sammanställning av hur olika vuxna runt omkring honom uppfattar hans beteende. Detta går att koppla till Eva Friis forskning om den unges underläge i LVU-processen (2016).
Friis tar upp hur domstolsprocessen många gånger kräver en retorisk och argumentativ förmåga för att kunna bli lyssnad på (Friis, 2016). För att ytterligare koppla citatet ovan till Friis text så innebär lagens formulering ett stort utrymme för vad som kan uppfylla de aktuella rekvisiten. Eftersom lagen är formulerad på ett vis som innebär stort tolkningsutrymme kan exempelvis Jacks beteende anses vara socialt nedbrytande beteende i enlighet med 3§ LVU.
En annan av domarna, som till viss del liknar både Jacks och Tiinas, är Davids: “Vidare har han enligt uppgift från skolan misskött sin skolgång under vårterminen och fått ett förändrat beteende och bland annat varit hotfull mot en lärare. Föräldrarna har också berättat att sonen gör som han vill och även kan vara hotfull mot sin mamma.” (David, 15 år)
Även här argumenterar Förvaltningsrätten för att den unge har ett utåtagerande beteende. Davids beteende beskrivs som hotfullt och förändrat men mer specifikt än så går Förvaltningsrätten inte in på det utåtagerande beteendet i sig.
För att återkoppla till Schlytters text om självdestruktiva flickor och utåtagerande pojkar så tycks detta inte vara fallet i just de aktuella domarna för uppsatsens studie. Detta då Tiina avviker från denna föreställning om kön i förhållande till LVU-processen. Jack och David däremot kan anses vara ett typexempel på hur Hamreby (2004) och Schlytter (1999) beskriver “pojkdomar” då de fokuserar mycket på just Jacks och Davids beteende. Utifrån uppsatsens studie, i förhållande till den tidigare forskning som presenteras under kapitletKunskapsläget, finns här en intressant skillnad i citatet från fallet Tiina och tidigare forskning kring hur en “flickdom” ser ut. Precis som hos David och Jack så fokuseras det på att det är just det utåtagerande beteendet som är socialt nedbrytande medan det fokuseras på avvikande i Tiinas fall.
Varken lagtext eller förarbeten rör specifikt utagerande, våld eller aggressivitet. Däremot kan utagerande beteende kopplas till det som i prop. 1989/90:28 argumenterar för som normbrytande.
“Med "socialt nedbrytande beteende" menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Exempel på detta är att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet.” (Prop. 1989/90:28)
Om det utåtagerande beteendet är att likna vid till exempel misshandel eller trakasserier kan det alltså absolut räknas till socialt nedbrytande i rättens mening. Det skulle också kunna tolkas som att ett utåtagerande beteende bryter mot samhällets normer. En annan läsare hade kanske dock tänkt att det i mångt och mycket finns normer, även om det är negativa sådana, kring våld och aggressivitet i vårt samhälle och att ett sådant uppvisat beteende alltså inte skulle vara just normbrytande. Det blir alltså upp till läsaren att spekulera kring om dessa beskrivningar ligger i linje med lagtext och förarbeten, beroende på genom vilka normer texten tolkas genom.
5.3 Sexuellt utagerande beteende
I en av de sex analyserade domarna så behandlas den unges sexualitet. Lydelsen i Prop. 1989/90:28 berör sexuella handlingar som en del av socialt nedbrytande beteende. Sådana handlingar kan vara att den unge prostituerar sig eller uppträder på sexklubb. I Miriams, 16 år, LVU-dom står inget som kan kopplas till sådana handlingar, däremot refereras till ett sexuellt utagerande beteende samt sexuellt risktagande. Dessa förtydligas inte som rekvisit försocialt nedbrytande beteende i LVU-lagstiftningen. I nedanstående citat argumenteras för Miriams skyddsbehov utifrån hennes beteende kopplat till sexualitet.
“Miriam har ett stort skyddsbehov på grund av sitt sexuella risk- och utagerande beteende och på grund av att hon avvikit från hemmet och sina placeringar.” (Miriam, 16 år)
När det i denna dom skrivs om ett sexuellt risk- och utagerande beteende rör sig det språkliga bort från faktiska handlingar, såsom i prop. 1989/90:28, och mot ett fokus på individens egna beteende. Detta är svårtolkat. Vad som är ett sexuellt riskbeteende fastslås inte, inte heller kan läsaren veta om det med sexuellt utagerande menas att Miriam utsätter andra för övergrepp eller om det snarare handlar om ett beteende som av andra uppfattas som stötande på andra grunder. Sexualitet har en historia av att i socialt arbete problematiserats och kontrolleras. Bland annat Knutagård (2016) skriver om detta i sin bok Sexualitet och socialt arbete. För klienter som blir aktualiserade för olika insatser så kommer deras beteende att problematiseras i förhållande till normer om t.ex sexualitet. Detta beskrivs kort i denna uppsats problembakgrund. Kanske kan det som beskrivs som sexuellt utagerande beteende förstås i förhållande till detta, det sociala arbetets normerande effekt på klienter (Knutagård, 2016).
Normer om sexualitet har även könsmässiga faktorer. Både Hamreby (2004) och Schlytter (1999) skriver i sina respektive studier om hur unga flickors beteende konstrueras i förhållande till sexualitet och reproduktion medan pojkars beteende snarare konstrueras i förhållande till våld eller arbete. Detta är något att ha med sig vid läsning av LVU-domar, att beskrivningar av sexualitet också bär med sig föreställningar om en normal och önskvärd sexualitet och att detta främst görs till något betydelsefullt då det gäller flickors beteenden.
I Miriams fall så kopplas hennes sexuellt utagerande beteende ihop med riskfyllda miljöer. Hennes sexualitet kan också tolkas utifrån ett självskadebeteende, men detta beror på hur läsaren väljer att koppla samman olika påståenden om Miriam i förhållande tillsocialt nedbrytande beteende.Självskadebeteendet kan också röra annat beteende än sexuellt utagerande, men detta framgår inte av texten.
Förvaltningsrätten gör gällande att Miriams uppvisade beteende tyder på en bristande insikt i allvaret i sina handlingar:
“Vidare har hon påträffats medvetslös i riskfyllda miljöer samt uppvisat ett sexuellt utagerande beteende i bl.a. skolmiljön. Utöver detta har hon ett självskadebeteende och inser inte själv allvaret i sina handlingar. Det beteende som Miriam uppvisar får anses utgöra ett socialt nedbrytande beteende i LVU:mening.” (Miriam, 16 år)
Citatet innehåller både det som Ponnert (2007) kallar för manifesta och otydliga symptom. Att Miriam påträffats medvetslös i riskfyllda miljöer samt har ett självskadebeteende kan kallas för manifesta symptom i den mening att detta är beteenden som är fysiskt synliga. Detta beror i och för sig på hur själskadebeteendet tar sig uttryck, om Miriam åsamkar sig själv fysisk skada kan detta ses som ett manifest symptom men psykologisk skada är mera att se som ett otydligt symptom. Att Miriam inte inser allvaret i sina handlingar är ett otydligt symptom, en psykologisering av Miriams beteenden som inte går att belägga med fysiska bevis. Ponnert (2007) skriver vidare om varför beteendefall ofta innehåller en mängd manifesta symptom. Exempel tas vid sexuellt utagerande beteende, som i Miriams fall, då detta kan kopplas till hur det historisk funnits ett problematiserande av ungas sexualitet och därmed kan beläggas med en rad symptom som tyder på ett sådant beteende. Det har så att säga funnits en historisk kontinuitet kring att detektera sexuellt utagerande beteende vilket gör att mängden bevisföring kan bli större och mer omfattande (Ponnert, 2007).
I detta resultat så finns inga kopplingar mellan sexuellt utagerande beteende och det som nämns i förarbeten gällande sexualitet d.v.s. då den unge prostituerar sig eller uppträder på sexklubb. I valda LVU-domar beskrivs enbart sexualitet i förhållande till riskbeteende samt utagerande, men det beskrivs inte närmare vad detta innebär. Fokus verkar ligga på beteende istället för faktiska handlingar till skillnad från i förarbeten till lagen.
För uppsatsförfattarna kan sexuellt risk- och utagerande beteende förstås som dels då den unge själv blir utsatt för övergrepp eller då denne utsätter andra, men detta specificeras som sagt inte i analyserade domar. Tidigare forskning pekar på att unga flickors beteende i högre utsträckning konstrueras i förhållande till reproduktion och sexualitet medan pojkar konstrueras i förhållande till våld eller arbete.
5.4 Psykisk ohälsa och diagnoser
Något som i flertalet domar förefaller vara en tvetydig tolkning av socialt nedbrytande beteende är då den unge har en psykiatrisk diagnos. Kan den unges
beteende förklaras utifrån dennes diagnoser eller psykiska ohälsa? Är beteendet sådant att det inte går att förklara enbart som symptom på psykisk ohälsa? Dessa frågor kommer upp i de fall där det finns konstaterade diagnoser, som t.ex. ADHD eller autism, men också i de fall där den unge föreslås genomgå psykiatrisk utredning.
I vissa domslut refereras till rättsfallet RÅ 2010 ref 24 från Högsta förvaltningsdomstolen, i vilken behandlas då en ung person lider av en psykisk störning och huruvida denna ska dömas i enlighet med LVU eller LPT (Lag om psykiatrisk tvångsvård). Nedan finns ett citat som refererar till just RÅ 2010, hämtat från domen för Sarah, 15 år:
“För att ett visst beteende ska ses som socialt nedbrytande bör krävas att det inte framstår som ett symptom på eller uttryck för den psykiska störningen, utan i princip lika väl kan iakttas hos någon utan ett sådant funktionshinder.” (Sarah, 15 år)
Detta kan kopplas till Ponnerts (2007) forskning, som beskriver socialsekreterares LVU-utredningar. Normbrytande beteende innefattar inte sällan hälsoaspekter, som psykisk ohälsa och diagnoser. Dock har socialsekreterare ingen utbildning att göra psykologiska bedömningar. Detta har inte heller Förvaltningsrätten kompetens för. Ändå skall utredningar och rätten förhålla sig till den unges psykiska hälsa och kunna göra en bedömning i enlighet med ovan citat.
I Sarah, 15 års, fall finns uttryck för psykisk ohälsa och självskadebeteende. Sarah har även utryck själv att hon mår dåligt och misstänks ha självmedicinerat narkotikaklassade medel, men har inte fått någon psykiatrisk utredning. I domslutet finns inget utlåtande från psykolog eller psykiatriker, enbart Socialtjänstens utredning ligger till grund för beslut, vilken också tar med Sarahs egna utsaga om sitt psykiska mående.
“Det framgår också av utredningen att Sarah har vissa psykiska besvär, som sannolikt kan påverka hennes beteende. Förvaltningsrätten anser dock inte att det går att komma till slutsatsen att Sarahs beteende är att se som symptom eller uttryck för en psykisk störning.” (Sarah, 15 år)
I vissa fall tillfrågas psykolog och psykiatriker och det kan finnas yttranden från t.ex. BUP i domsluten, men långt ifrån i alla LVU-fall som berör psykisk ohälsa. Detta visar också Friis (2016) studie. Offentliga biträden till unga aktuella för LVU efterfrågar sällan ytterligare bevisföring i målen, dessa skulle kunna kräva mer information såsom sakkunnigutlåtanden från psykolog, men detta görs sällan. Det framgår istället att Socialtjänstens utredningar ofta får stå
