Hur man gör natur-
En diskursanalys av naturvårdens produktion av natur i Sverige
How to make nature-
A discourse analysis of nature conservation and its production
of nature in Sweden
Anna Elfström
Miljövetenskap, naturvård, samhällsgeografi Fakulteten för kultur och samhälle
MV109C Kandidatuppsats 15 hp VT 2018
Handledare: Ebba Lisberg Jensen, Fredrik Björk
Sammanfattning
Denna studie är en bred analys och undersökning av Sveriges naturvård och utforskar hur svenska myndigheter producerar naturvård från fysisk space till social space utefter Lefebvres (1991) teorier, samt vilka symboliska värden och praktiska normer som naturvården ger liv till. Studien tar upp flertalet natursyner och värden som präglat naturvården historiskt, såsom naturen som en resurs, objekt, avskild plats eller en del av vårt samhälle och diskuterar därmed olika bevarandevärden som naturvården syftar till. Genom en diskursanalys av statligt representerade myndigheter visas hurdan natursynen är idag jämfört med tidigare i historien, vilken natur det är som önskar bevaras och hur detta praktiskt uppnås. Resultaten visar på att naturvårdens praktik är kunskapsspridande med normativa mål samt att tidigare resultat som hävdat att den dominerande spacen enligt Lefebvres (1991) triad är förtryckande av icke normativa särintressen, ej kan stärkas genom resultaten från denna diskursanalys. Företrädet i naturvårdspraktiken och värdesättning diskuteras utifrån både mellanmänskliga konkurrerande intressen och konkurrerande intressen mellan arter och visar att både människa och natur värderas lika högt men utgår primärt ifrån fördelar för människan.
Abstract
This study is a broad analysis of Sweden's nature conservation and explores how Swedish authorities produce nature conservation from physical space to social space along the lines of Lefebvre's (1991) theories. The symbolic values and practical norms that nature conservation creates are discussed. The study addresses multiple views and values on and in nature that has characterized nature conservation historically, such as nature as a resource, object, isolated place or part of our society, thus discussing various conservation values. A discourse analysis by government-represented authorities shows what views of nature occurs today and is compared to the past ones, what kind of nature the authorities wants to preserve and how this is practically achieved. The results show that the practice of nature conservation is knowledge-spreading with normative goals and that previous results claiming that the dominant spacing according to Lefebvres (1991) triad is oppressive of non-normative special interests cannot be strengthened through the results of this discourse analysis. The prevalence of nature conservation and values is discussed in competing interests from both humans and other species and shows that both humans and other species are given equal value but that the benefits are primarily for humans.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1 Syfte och frågeställning ... 2
2.1 Begreppsdefinition ... 3
2. Metodik och upplägg ... 4
2.1 Diskursanalys... 4
2.3 Cultural sociology of space ... 5
2.2 Urval av material ... 6
3. Socialkonstruktivistisk ansats ... 8
3.3. Produktion av space ... 9
3.2 Produktion av naturvärden ... 11
4. Översikt av tidigare forskning ... 13
4.1 Konflikter mellan intressen ... 14
5. Naturvårdens värden och motiv genom tiderna ... 16
5.1 Naturen som objekt och konstruktionen av ”second nature” ... 16
5.2 Den orörda och rena naturen ... 17
5.3 Naturen som resurs ... 19
5.4 Identitet och friluftsliv ... 21
5.5 Biodiversitetens värde ... 23
6. Naturvårdsarbetets lagmässiga stadgar ... 25
6.1 Hur makten att besluta om naturvård är fördelat ... 26
7. Textanalys med diskussion... 27
7.2 Naturvårdens tre syften enligt Naturvårdsverkets hemsida ... 27
7.3 Regeringskansliets ”Sammanfattning av regeringens skrivelse 2001/02:173” ... 29
7.3.1 Symboliken ... 29
7.3.2 Praktiken ... 37
7.4 Naturvårdsverkets ”Planering av naturreservat − vägledning för beskrivning, indelning och avgränsning” ... 43
7.4.1 Praktiken ... 43
8. Sammanfattning av resultat ... 49
1
1. Inledning
Skyddade naturområden är avgränsade platser i vårt landskap som symboliserar en plats som anses behöva skyddas av olika anledningar och fungerar samtidigt som en plattform i samhället där människan och naturen möts i kontexten av platsfördelning och utrymme. Utrymmet är begränsat och likaså de resurser vi behöver från naturen för överlevnad. Politiker, markanvändningsinstitutioner, jordbrukare och miljövetare står inför utmaningar när vi skapar landskap som ska inkludera områden för både produktion och skydd (Margules & Pressey, 2000). Motivet till skyddet av natur är idag mycket omdiskuterat och en polariserad debatt om biodiversitetens och ekosystemtjänsternas behov av skydd och människors behov av att tillgodogöra sig dessa tjänster och resurser som naturen ger har uppstått (Xu & Fox, 2014; Ekroos et al., 2015). Olika institutioner argumenterar om olika ändamål för marken och naturvårdens utförande och syfte ställs ofta i konflikt med lokalinvånarnas natursyner (Xu & Fox, 2014;Luo, Moyle, Bao & Zhong, 2016; Yrigoy, 2014; Roth, 2008) och andra uppmanar till en ny typ av naturvård som ska arbeta med att målsättningarna för både människan och naturen uppfylls (Roth, 2008; Haenn, 2006; Hill, 2006; Andersson, Sallnäs, & Carlsson, 2006; Pretty, 2002 Zimmerer, 2000; White, 1995). Synergier mellan människa och natur som för oss närmare naturen utan att den tar skada, istället för att distansera oss från den genom att avgränsa dess utrymme till specifika platser, är idag aktuella (Ekroos et al., 2015; Paulson & Gezon, 2005; Pretty 2002; Beck, 2000; Douglas, 1997; Jongman, 1995). Mycket fokus i miljöarbetet ligger i hur vi ska fördela landskapet rättvist mellan människor och andra arter och hur vi kan förena bruk av naturen med bevarande av naturen (Luo et al., 2016; Andersson et al., 2006; Paulson & Gezon, 2004; Jongmang, 1995). Internationella organ arbetar med att tillgodose allas behov med nya policyförslag för naturvård, och i Sverige är Naturskyddsföreningen i spetsen angående planering och motivering till utförandet av naturvårdsområden (Naturvårdsverket, 2017a).
Våra traditioner av formandet av landskapet är en följd av vår syn på och relation med naturen som vi tillskriver värden vilka avgör vad naturen ska användas till (Pretty, 2002; Atkins, Roberts & Simmons, 1998). Naturen är i denna mening konstruerad och påverkad av inte bara människans fysiska verksamheter (Cronon, 1995; White, 1995) utan också våra producerade natursyner (Smith, 2010; Lefebvre, 1991). Natursynerna samt motiveringen till naturvård kan ses som resultat av maktförhållanden mellan olika aktörer i samhället, på både global och lokal nivå
2
(Naturvårdsverket, 2010; Roth, 2008; Mels, 2002). Dessa maktförhållanden är även dem i ständig utveckling och påverkas kulturella, sociala och politiska normer (Lidskog & Sundqvist, 2011; van Koppen, 2000). Myndigheters produktion av nya naturområden och produktionen av naturvärden som står ofta i konflikt med tillhandahållande av försörjningsformer för befolkningen, har uppstått som en viktig aspekt i naturvårdsdiskussioner (Paloniemi & Vilja, 2009; Roth, 2008; Haenn, 2006; Zimmerer, 2000). Utifrån Lefebvres (1991) och Marx (1995) teorier om produktionen av space och natur genomförs en diskursanalys av samtida naturvårdsdokument i Sverige. Richardsons och Jensen (2003) analysverktyg cultural sociology of space tillämpas för att belysa hur natursynsdiskursen uttrycks i policydokument av ledande maktroller inom naturvård och Lefebvres (1991) triad om de olika typerna av space appliceras för analysen. Grundidén är att om vi antar att naturen som begrepp är en mänsklig produkt (Smith, 2010) så är även naturen i naturvårdskontexten konstruerad (Mels, 2002; Pretty, 2002; McKibben, 2007). Natursynen varpå naturvården vilar är därmed föremål för en angelägen analys om den diskursiva praktiken naturvården idag för. I synnerhet med tanke på det ökande behovet av fysiskt utrymme med en ständigt ökande mänsklig befolkning (Scherr, 2008) där företrädet ej är givet. Jag undersöker delvis hur naturen skapas i naturvårdssammanhang men också vad som skapas och för vilka ändamål. Syftet är att utforska och analysera hur både platsen och begreppet “natur” produceras genom dokument för naturvårdsplanering i Sverige, med ett fokus på diskurser inom statlig verksamhet av naturvård. Ett andra syfte är även att bistå med kunskap i hur arbetet med naturvård går till i Sverige både praktiskt och ändamålsmässigt.
1.1 Syfte och frågeställning
Frågeställningarna som undersökningen försöker ge svar på är
i. Vilka natursyner och värden har varit vanliga för naturvården historiskt och vilka är förekommande i statligt producerade dokument om naturvård idag?
ii. Utifrån Lefebvres spatiala triad: hur producerar naturvården space och vilka värden väntas bevaras?
3
2.1 Begreppsdefinition
Naturvård avser i den här studien både den geografiska platsen som anses behöva ”skydd”, samt begreppet som mänskligt ingripande för att ”bevara” natur oavsett motiv eller syfte. Det finns flera olika typer av naturvård, i form av nationalparker, naturreservat, och biotopskyddsområden, för att nämna några (Naturvårdsverket, 2017a). Naturvård som begrepp är brett och motiv och syfte baseras ofta på vilket typ av naturskydd de är som gäller. (Naturvårdsverket, 2010). Studien försöker behandla naturvård som ett paraplybegrepp över alla typer av skydd av natur, men med Naturvårdsverkets beskrivningsom lyder; ”Naturvårdens uppgift handlar både om att skydda och förvalta värdefulla områden och arter och att möta människors behov av att nyttja naturen och allt som naturen ger.” (Naturvårdsveket, 2017b).
Landskap är definierat enligt den europeiska landskapskonventionen som ”ett område
sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer”. Det är en inkluderande definition och används för att åskådliggöra att varje aktör kan se och värdera landskapet på olika sätt (Naturvårdsverket, 2010a).
Ett annat begrepp som är viktigt att presentera tidigt i studien är space och spatiality. Jag översätter ej begreppet space till dess svenska motsvarighet ”rum” då rum på svenska har en annan innebörd. Med space menas både den fysiska platsen eller geografiska området som naturvård gäller, men även, som kommer att utvecklas, ett socialt sammanhang och praktiken som skapar och utgör detta område eller space. Definitionen kommer ifrån den socialkonstruktivistiska teoretikern Henri Lefebvre (1991). Praktik används i studien som ett begrepp som syftar på handlingsmönster, tillvägagångsätt och i policys samt olika sammanhang i samhället. Social
praktik som begrepp kan härledas tillbaka till Marx (1995) vars definition innebär både vår
mänskliga verksamhet som producerar produkter och ting som ej är ”naturliga” samt även produktionen av våra idéer och koncept. Materiell praktik innebär våra fysiska verksamheter och vår produktion av ting av naturen. Den materiella praktiken med naturen skapar produkter och begrepp då den förändrar eller manipulerar naturen. Naturvärden är definierat efter Park, Jorgensen, Selman och Swanwick (2008) “as individual or shared community or societal beliefs about the significance, importance and the wellbeing of the natural environment and how the natural world should be viewed and treated by humans”.
4
2. Metodik och upplägg
Metoden jag valt för uppsatsämnet är diskursanalys. Arbetssättet för studien är induktivt i enlighet med (Hjerm, Lindgren & Nilsson, 2014; Bryman, 2011), i den bemärkelsen att jag först samlar empiri och sedan efter genomgång av detta material försöker dra en slutsats som svar på frågeställningen. Jag antar i viss utsträckning även ett abduktivt arbetssätt då jag utför en genomgång och redogörelse av tidigare forskning och bakgrund för olika teorier, värden och natursyner genom tiderna, vilka sedan jämförs med resultaten från diskursanalysen av dokumenten. Ur kunskapen som erhålls genom bakgrundgenomgången av naturvården kan följdfrågor ställas i relation till Sveriges naturvård och diskursanalysen blir mer fullständig. Abduktion innebär enkelt förklarat att man använder sig av en pendling mellan empiri och teori (Bryman, 2011). Denna ansats börjar med en ”lös fråga” som i denna studien var “vilken sorts natur vill institutioner bevara och varför”. Efter den första insamlingen av empiri i form av litteratur och forskning om naturvårdens bruk, värden och syften genom tiderna, fortsätter undersökningen där jag anger den huvudsakliga frågeställningen som angetts ovan, varifrån jag fortsätter samla empiri och utveckla slutsatsen (Allwood & Eriksson, 2010). Dispositionen som följd blir : presentation av teorin om skapandet av värden och space och vem som haft makten att göra det, presentation av naturvårdshistoria och vanligt förekommande natursyner och dess värden och slutligen presenteras diskursanalysens empiri där teman jämförs med de natursyner och värden som presenterats i bakgrundsgenomgången. I den slutliga delen blir även teorin tydliggjord i relation till resultatet och frågeställningen besvaras.
2.1 Diskursanalys
Diskursanalysen utförs genom granskning av dokument publicerade av Naturvårdsverket och Regeringskansliet och är en textanalys av de statligt representerade dokumentens diskurs. Hur vår bild av naturen och hur relationen mellan natur och samhälle formuleras är grundläggande för allt miljöarbete (Lindskog & Sundqvist, 2011) varpå analysen av naturvårdsinstitutionernas formulering delvis utgör textanalysen. Både värden och motiv från den naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga läran har format och påverkat det statliga naturvårdsarbetet vilket utvecklas i bakgrundsgenomgången och analyseras i diskursanalysen. Texterna kodas för att avslöja vilka tankesätt som präglar dokumenten (Hjerm et al., 2014). Kodningen utgörs av att urskilja de
5
centrala teman i texterna genom att identifiera förekommande värdeladdade ord, termer och begrepp.
Hall (1997) menar att diskursanalyser är ett sätt att undersöka hur kunskap representeras genom språket. Diskurser kan beskrivas som ramar för meningsskapande som både definierar och
producerar mening och kunskap. Eftersom all social praktik är meningsskapande innebär det att
den är diskursivt beskaffad. Naturvård är ett exempel på en social praktik och diskursanalys är därmed ett lämpligt analysverktyg för studiens ämnesval. Diskurser styr nämligen inte bara språk, kunskap och vår världsuppfattning utan även handling (Bryman, 2011; Hall, 1997). Diskurser speglar och formar sociala strukturer och skapar en version av ett objekt samtidigt som denna versionen konstituerar objektet (Bryman, 2011).
Diskursanalys är också ett samlingsnamn för socialkonstruktivistiska teorier som ofta användas som förklaringsmodell för sociala processer. ”Verkligheten” som studeras antas endast vara tillgänglig för oss genom kategorierna språk, kunskap och världsbilder, men är ej objektiva reflektioner utan historiskt och kulturellt bestämda. Den sociala världen konstrueras socialt och diskursivt genom sociala processer (Winther Jörgensen & Phillips, 2000). I denna studiens sammanhang innebär det att naturen i naturvården dels är ett socialt skapat begrepp ett genom dessa processer (Lidskog & Sundqvist, 2011; Richardson & Jensen, 2003; Pretty, 2002) och dels en fysiskt materiell verklighet som beskrivs genom mänskliga verksamheter Marx (1995) vilket utvecklas nedan. I miljösammanhang styr diskurser bland annat vad som ses som en bra miljö och vilka åtgärder som ska vidtas för att upprätthålla den. Diskursanalyser undersöker även maktrelationer, exempelvis vem som ges legitimitet att definiera miljöproblem och i den här studien undersöks hur makthavare definierar naturen och motiven för dess skydd.
2.3 Cultural sociology of space
Det analytiska ramverket som används för diskursanalysen är utvecklat av Richardson och Jensen (2003) och kallas “a cultural sociology of space”. För syftet av denna undersökning är det en lämplig metod då den utröner vilken innebörd och mening naturen ges i naturvårdspolicyn idag. Richardson och Jensen menar att policydokument är ett fokusområde för analyser av diskursiva praktiker då de skildrar den föränderliga maktbalansen mellan diskurser i samhället (Richardson & Jensen, 2003) då de “expressing a particular conceptualisation of reality and knowledge that attempts to gain hegemony” (Jensen & Richardson, 2001). Richardson och Jensen (2003)
6
utvecklade sin analysmodell som ett svar på behovet av en brygga mellan diskursanalyser av text och socio-spatiala praktiker, då att enbart utföra diskursanalys på texter inte är tillräckligt (Richardson & Jensen, 2003). Den här studien använder sig av dokument som inte direkt kan sägas vara policydokument men som i samma syfte som Richardsons & Jensens (2003) diskursanalys, valts ut då de kan antas representera ett diskursivt språk från institutioner med makt, och är normativt skrivna och föreslår åtgärder samt tillvägagångsätt för naturvårdspolitiken.
Diskursanalysmodellen som tillämpas är indelad i två områden för textanalys; praktik och
symbolik. Jensen och Richardsons (2001, 2003) förståelse och tillämpning av begreppen om social
praktik och produktionen av space och utgår ifrån Lefebvres (1991) teorier om det samma, se avsnitt 5.3. Den spatiala praktiken som analysområde fokuserar på den socio-spatiala, materiella dimensionen av mänskliga aktiviteter, men också på maktförhållanden. Maktrelationen handlar om vem som har rätten att skapa denna symboliska mening och därmed praktiken.
Symboliken som analysområde studerar hur representations of space, d.v.s. de ”uttänkta”
platsernas symboliska innebörd ramar in den kulturella meningen av platsen.
2.2 Urval av material
Bakgrunds och litteratur-genomgången har i enlighet med Bryman (2011) grundats i urvalskriterier och sökstrategier som i den här studien inneburit att jag försökt undvika att enbart söka efter akademiska artiklar. Urvalet av litteratur och artiklar är likt ett snöbollsurval (Bryman, 2011) ett resultat av källor funna genom att andra författare refererat till dem. Litteraturen utgörs av källor i bokformat, onlineartiklar, antologier samt hemsidor med onlinesökfunktionen på Malmö och Lunds Universitetsbibliotek. En del litteratur är i min egendom sedan tidigare och har fungerat som “ankare” i det tidiga ämnesvalet. Urvalet av texterna och dokumenten som diskursanalysen utförs på är i första hand valda utefter vilken myndighet som producerat dem. Eftersom metodvalet diskursanalys handlar om maktförhållanden och vem som i det här sammanhanget har makten att definiera naturen, så är det viktigt att välja dokument utgivna från myndigheter eller institutioner som de flesta i samhället skulle ge legitimitet. Naturvårdsverket är en statlig förvaltningsmyndighet i miljöområdet och utgör en stor del av det statliga miljöarbetet då de på statligt uppdrag föreslår ändringar i lagstiftningen och andra miljöpolitiska styrmedel samt övervakar och rapporterar om tillståndet i miljön (Naturvårdsverket, 2018a). Enligt § 2 i kap 7 av
7
Miljöbalken (1998:1252) så har Naturvårdsverket det centrala ansvaret för områdesskyddet. Den andra svenska myndigheter som valts för studiens diskursanalys är Regeringskansliet som har i uppdrag att stödja regeringen att ”styra riket” och förverkliga sin politik (Regeringskansliet, 2016a). Regeringskansliet har i sin tur indelats i olika departement, varav Miljödepartementet är ett, som bland annat arbetar med frågor om biologisk mångfald. Regeringen anses på samma sätt som Naturvårdsverket lämpliga maktföreträdare för diskursanalysen då de har stort inflytande miljöpolitiskt i Sveriges miljöarbete. I andra hand är dokumenten och texterna utvalda med tidsvariation, då jag genom att enbart undersöka texter från ett årtal ej ger en representativ bild av vad det är naturvården ska representera och hur den genomförs. Naturvårdsverkets hemsida (2017b) där naturvårdsarbetets uppgifter redogörs i en sammanfattande text analyseras främst utefter de symboliska värdena som beskrivits av Richardson & Jensen (2003). Denna text är utvald då den med sitt färskare datum väntas redogöra och förankra diskursanalysen i dagens natursyn i jämförelse med de äldre.
Dokumenten valda för mer genomgående analys är Naturvårdsverkets ”Planering av
naturreservat − vägledning för beskrivning, indelning och avgränsning” från 2008. Vägledningen
riktar sig i första hand till myndigheter som beslutar om naturreservat och är 53 sidor långt. Valet av naturreservat som representativt för naturvården utgörs av att det dels är den vanligaste typen av områdesskydd i Sverige och dels för att de kan inrättas på både privat och statligt ägd mark, varpå en diskursanalys om företräde i naturdefinition och markanvändning är mer intressant än t.ex. nationalparker. Dokumentets titel är Miljö och energi-departementet - Sammanfattning av
regeringens skrivelse 2001/02:173. Detta dokument är en sammanfattning från
Miljödepartementet, av den originella skrivelsen från regeringskansliet till riksdagen 2001. Originaldokumentet är 145 sidor långt och svårläst, varpå sammanfattningen från Miljödepartementet (2002) som är 20 sidor istället valts för analys. I skrivelsen formulerar regeringen sin grundsyn på naturvårdspolitiken, motiven för regeringens naturvårdspolitik samt vägledande strategier och principer (Miljödepartementet, 2002).
8
3. Socialkonstruktivistisk ansats
Studien är en ontologisk undersökning med socialkonstruktivistiskt perspektiv där tonvikt läggs i enlighet med Bryman (2011) på de versioner av verkligheten som uttrycks av medlemmar i den miljö som studeras, och på hur den verkligheten formas av deras tolkningar. Ontologin präglas av att bland annat utröna på vilket sätt olika typer av ting existerar och att försöka beskriva vilka egenskaper som ligger i detta tingets natur (Allwood & Eriksson, 2010). Jag utgår från att begreppet natur och därmed naturvård är en mänsklig konstruktion i enlighet med teorier från Marx och Lefebvre bland annat, varpå själva utförandet av naturvård är en social produkt och uppsatsens socialkonstruktivistiska ansats blir tydlig. Pretty (2002), Atkins et al. (1998), Worster (1996), Gruen och Jamieson (1994), MacCrormack och Strathern (1980) med flera menar att de flesta humanistiska discipliner är enade i att begreppet “natur” är en mänsklig konstruktion och att vi aldrig kommer att kunna undgå att sättet vi beskriver vår värld är genomsyrat av våra värden och antaganden, varpå ”naturen” aldrig kan existera bortom våra begreppsramar. Mels (2002) betonar de senaste decenniets uppsjö av forskare som ställer sig bakom påståendet att naturen måste förmedlas genom den sociologiska eller samhällsvetenskapliga disciplinen. Ämnesvalet som vid första anblick kan verka för abstrakt har i själva verket mycket att göra med miljövetenskapens tvärvetenskapliga verksamhet (Lindskog & Sundqvist, 2011; Mels, 2002; Jensen & Richardson, 2001). Douglas (1997) menar att naturen måste förstås utifrån kulturen, då våra aktiviteter med naturen alltid är kulturellt baserade. Vårt nyttjande och tänkande om naturen sker i sociala sammanhang där våra kulturella koder avgör begreppet natur. Vetenskapsteoretiskt är begreppet natur och naturvård å ena sidan nära relaterat till naturvetenskapens argument om objektiva och sanningar om naturen (Emmelin, Fredman, Lisberg Jensen, Sandell, 2010; Allwood & Eriksson, 2010) och är å andra sidan präglad av etik och värderingar från den socialvetenskapliga disciplinen, som konstaterar att naturen har subjektiva värden (Lidskog & Sundqvist, 2011; Allwood & Eriksson, 2010; Townsend, 2000). Därav är studien ontologisk då de är en undersökning i hur naturen i naturvård existerar. Herndl och Brown (1996) menar att naturen, så som den existerar i politik och handlingsprogram, konstrueras genom diskursen om naturen som utvecklas i samband och processer av vetenskap, myndigheter, miljölitteratur och miljöorganisationer. Den socialkonstruktivistiska ansatsen innebär att analyser av relationer mellan människa och natur syftar till att visa hur naturen eller “det naturliga” skapas som en produkt av social organisation
9
(Lindskog & Sundqvist, 2011; van Koppen, 2000; Douglas, 1997). Skyddad natur är något som i högsta grad präglats av socialkonstruktivism, det uppenbarar sig rent historiskt i hur synen på bevarande och skydd av natur förändrats samt hur planering och upprättande av naturvårdsområden hanteras påverkas av de historiska och de samhälleliga processer som skett fram tills idag (Emmelin et al., 2010, Sörlin, 2007; Roth, 2008; Mels, 2002).
Marx som var en stark influens till Lefebvres teorier om skapandet av space, antog att det inte finns något medvetande som inte kan härledas ur praktiska erfarenheter. Vetenskapsteoretiskt är detta kunskapsrelativitism Även idéerna om det intellektuella menas ha sin grund i praktiken (Marx, 1995). Kunskapsrelativismen innebär att allt som vi håller för sant eller antar eller förväntar sig, helt och hållet måste relateras till den ena eller andra arten av verksamhet (Marx, 1995). Grundidén är att människorna genom sin praktiska verksamhet inte bara lär sig bättre att hantera verkligheten som de skapar, utan också vet mer om denna verklighet. Med verksamheten förändras kunskapen, och med kunskapen förändras verksamheten (Marx, 1995) vilket utgör en viktig bas för studien och nedan förklaras hur naturvården präglas av både social och materiell praktik.
3.3. Produktion av space
I detta stycke redogörs teorin om produktionen av space och hur den är relaterad till studiens ämnesval. Verksamheten och kunskapen om space är i samma relation för Marx som space och den sociala meningen av space har för Lefebvre. Enligt Lefebvre så kan vi bara förstå space genom att tänka på hur de sammanfaller som en process för skapande från fysisk space till social space (Merrifield, 1993; Lefebvre, 1991). Precis som den socialkonstruktivistiska ansatsen så argumenterar i synnerhet Lefebvre att space och natur är en social konstruktion. Detta innebär att forskningen av space, och i denna studien naturvård, flyttas från existensen av space till
processerna av produktionen av space. Lefebvre föreslår en enhetlig teori om space som knyter
samman fysisk space (natur) och mental space (formella abstraktioner om platser) och det sociala space (det space som upptas av sensoriska fenomen inklusive föreställningar om platsens innebörd). Denna teori kallas triaden för uppkomsten av space. Space, platser och natur blir enligt Lefebvres teori (1991) både en spatial social praktik, inklusive en externaliserad materiell miljö, och samtidigt själva processen där mening produceras (Merrifield, 1993). The perceived space är liknande termerna fysiskt space enligt Lefebvre (1991) och innebär även ”spatial praktik” som i sin tur innebär samlingen av de spatiala särdrag och karakteristisk en viss plats i ett samhället har.
10
I produktionen av socialt space är det den grundläggande aktiviteten. Spatiala naturvårdspolicys knyter ann till det här och väntas avslöja hur social och spatial praktik konstrueras i institutionella verksamheter för naturvård (Luo et al., 2016; Yrigoy; 2014; Xu & Fox, 2014; Roth, 2008).
Representations of space eller conceived space hänvisar till konceptualiserad space,
språket och orden som beskriver platsen och är ett diskursivt konstruerat space. Enligt Lefebvre är
representations of space ett uttänkt (conceived) och abstrakt space eftersom det utgår från ideologi
och kunskap inom sin praktik. Det är enligt Lefebvre (1991) det dominerande spacet i samhället och är knutet till produktionsförhållandena och den "ordning" som dessa relationer ålägger, och därmed till kunskap. Uttänkt eller ”conceived” space är det verksamma kapitalets space och har på grund av detta en "betydande roll och ett specifikt inflytande i produktionen av space". Enligt Lefebvre (1991) är dessa platser förknippade med ” byråkratisk och politisk autoritarism immanent mot ett repressivt utrymme”. Representational space eller lived space är ”levt” utrymme och är space som upplevs av dess "invånare" eller ”användare” genom symbolerna som den uttänka spacen skapar samt är symbolisk och subjektiv. Lefebvre (1991) skriver att representational space är “the passively experienced space, which the imagination seeks to change and appropriate” (Lefebvre, 1991, s 39).
Lefebvre (1991) menar att “knowledge falls into a trap” (ibid, s230) när representations of space är det som utgör basen för studier av vår tillvaro. Den upplevda ”lived space” blir ignorerat. Vidare menar han att vårt samhälle som under kapitalism har en tendens att ge företrädet till det uttänka
representations of space vilket innebär att det leva spacet blir undertryckt och ges liten röst i
samhällsdebatter (Lefebvre, 1991). ”The social space of lived experience is crushed, vanquished by what Lefebvre calls and abstract conceived space which dances to the tune of the homogenizing forces of money, commodities and capital (Mels, 2002). I koppling till naturvårdsarbetet och den natur som myndigheterna vill skydda, så menar teorin att det är den uttänkta abstrakta platsen
11
som utgör natursynen, dvs representations of space, den tillskriver värdena, symboliken och vad platsen ska representera. Den levda platsen är den platsen som myndigheterna vill göra representativ för naturvärdet, och den spatiala praktiken är hur detta uppfattas från allmänheten och för denna studiens ändamål de lokala invånarna. Fokus ligger dock ej på att undersöka den uppfattade spacen utan att ta reda på hur de med makt att skapa naturområden går tillväga när de skapar den uttänka spacen och vad det är de vill skapa samt om denna plats dominerar på det sätt som Lefebvre argumenterar för. Följande kapitel redogör för de naturvärden och natursyner som präglat naturvården genom tiderna vilka jämförs men dem funna i textanalysen för att svara på vilka representations of space naturvården i Sverige skapar.
3.2 Produktion av naturvärden
Vi människor konstruerat sanningarna om naturen för att passa våra ändamål; att bevara eller utnyttja naturen (Atkins et al., 1998). Att konstruera naturen är i sig ett sätt för oss att ge naturen värden, tillskrivna meningar och på samma sätt som vi skapar åkermark för produktion av mat, skapar vi platser för naturupplevelser (Luo et al, 2016; Roth, 2008; Pretty, 2002).
Cosgrove (1998) menar att landskapet förmedlar antaganden om verkligheten och uttrycker värderingar och skapar ramar för handlingsnormer; antar man en ideologis verklighetsbeskrivning så stödjer man dessa handlingsnormer, och tvärtom vilket kan jämföras med den ideologiska och abstrakta spacen representations of space som Lefebvre (1991) beskrivit. Atkins et al. (1998) skriver att samhället bara är stabilt så länge majoriteten accepterar institutionernas framtagna värderingar. I undersökningar om produktionen av space är det oftast staten och dess myndigheter som står som verkställande och ledande inom produktionen och definitionen av naturen. Man kan säga att landskapet institutionaliseras (Luo et al., 2016; Suddaby, Seidl & Lê, 2013). Det finns ingen universellt accepterad definition av vad institutioner är, men beskrivs av North (1990) som ”de mänskligt utvecklade begränsningarna som formar människans interaktion”.
Vi härleder också delar av vår kultur och identitet från landskapet och i sin tur ändrar vi landskapen för att så mycket som möjligt anpassas till vår etablerade identitet (Atkins et al., 1998). På detta sätt kan skapandet av skyddade naturplatser kopplas till gröna ideologier och vår hållbarhetskultur (Yrigoy, 2014; Emmelin et al., 2010; Mels, 2002) där vi skapar miljöer som bekräftar våra ideologier. De är dessa ideologier som Lefebvre (1991) benämner som representations of space. Skyddade naturområden som resultat av naturvårdens ideologi, är ett gott
12
exempel på en natur som för många samhällsvetare existerar som en arena eller scen för maktutövande (Roth, 2008; Lefebvre, 1991). Politiker och makthavare avgör hur vårt landskap ska se ut, med olika motiv och värden som i sin tur leder till normer kring vad naturen ska vara (Luo et al., 2016; Xu & Fox, 2013; Brogden & Greenberg, 2005). Det är det här som Lefebvre (1991) och Marx (1995) benämner som den sociala praktiken som avgör vad naturen är och naturen avgör i sin tur den sociala praktiken.
13
4. Översikt av tidigare forskning
Kopplingen mellan space och politisk makt är stark (Hansen, 2013; Roth, 2008; Zimmerer, 2000). Flera empiriska (Luo et al., 2016; Hansen, 2013; Ye, Chen, Chen & Guo, 2014; Yrigoy, 2014; Mels, 2002; Roth, 2008) studier hänvisar till Lefebvres (1991) och Marx (1995) teorier om space och visar på att space och fördelningen av denna är ett mycket viktigt verktyg för politiska beslutsfattare samt att en socio-spatial dialektik är användbar i studiet av mänskligt skapad miljö.
Fokus på produktionen av space som det relevanta forskningsämnet inom samhällsplanering och sociologi snarare än statisk, redan existerande space, är ofta förekommande vid forskning kring markanvändning och fördelning. Statlig reglering av land har länge varit präglat av diskussioner om vad landet ska brukas till och varför (Luo et al., 2016; Hansen, 2013; Shultis & Way, 2006; Roth, 2008; Latour, 1993) I konflikter mellan olika aktörer i samhället och maktfördelningen mellan dessa är naturvården problematiskt då naturen väntas ge oss både biodiversitet och ekosystemtjänster, resurser och mat (Naturvårdsverket, 2017b; Ekroos et al., 2015; Scherr, 2008; Margules & Pressey, 2000; Jongman, 1995). Naturvård har visats vara rent praktiskt associerat med sociala, politiska och ekonomiska samt ekologiska processer som är ständigt dynamiska (Yrigoy, 2014; Ye et al., 2014; Hansen, 2013; Roth, 2008; Brogden & Greenberg, 2005). Mels (2002) har studerat svensk naturvård och använder den spatiala triaden för att förklara vad för slags space nationalparker utgör. Enligt Mels (2002) är Lefebvre “a compelling source for cultivating an understanding of how bureaucracies produce an abstract, “natural” space.” (Mels, 2002). Han menar att nationalparker är produktioner av abstract space. Enligt hans studie är naturvården en förenklad föreställning om ”empty” (naturligt) space som används för att kommunicera "vetenskapliga" förståelser av nationalparker som historiskt "rena" och ”ursprungliga” ekosystem. De är relaterade till ideologier som försöker förena invånarnas ”hemkänsla” med naturen i landskapet, och är på detta sättet en social och politisk konstruktion. Institutioner har historiskt sett försökt legitimera den territoriella bevaranderetoriken på en nationalistisk relation mellan nationalparkerna och invånarna ( Luo et al., 2016; Mels, 2002). Roth (2008) använder Lefebvres teorier för att förklara bildandet av naturvårdsområden. Han är likt Lefebvre enad i att naturvårdsområden främst har sociala och politiska motiv snarare än ekologiska (Roth, 2008). Detta skapar konflikter mellan jordbrukare, markägare eller företag som lever på att bruka jordens resurser, då naturvård påverkar deras förutsättningar för ekonomisk utveckling.
14
Hans resultat visar att den spatiala reorganisationen av naturvård skapar abstrakta ideologiska spaces vilket dominerar och undertrycker komplexa spaces som människor tidigare levt av (Roth, 2008). Flexibla spatiala strategier kan stärka den sociala relationen mellan olika intressen från lokala grupper och statliga bevarandepolicys (Palonioemi & Vilja, 2009; Roth, 2008; Brogden & Greenberg, 2005). Fler studier påvisar behovet av synergier och inkluderande, integrerade bevarandepolicys där samhällets ekonomiska utveckling inte behöver bromsas av ett ökat naturskydd, utan snarare kan främja samhällets utveckling genom att bland annat påvisa att behovet för hög biodiversitet och fungerande ekosystemtjänster är i vårt intresse, (Moragues-Faus & Marsden, 2017; Ekroos et al 2015; Paloniemi & Vilja, 2009; Andersson, et al, 2005; Margules & Pressey, 2000; Zimmerer, 2000; Jongman, 1995).
Konstruktionen av vad Zimmerer (2000) kallar bevarandeterritorier är idag populära i nationell geografisk planering. Den nuvarande ”bevarandeboomen” menar han behöver studeras och analyseras genom fokus på den mänskliga aktiviteten och ambitionen om att försöka koppla samman natur och samhälle till en slags natur-samhällshybrid (Zimmerer, 2000).
Naturvård är föremål för socio-kulturella, socio-ekologiska och socio-ekonomiska studier menar Hansen (2013). Hon undersöker en spatial konflikt i Sydafrika med hjälp av Lefebvres (1991) teorier om space, och menar att undersökningsområdet är dominerat av UNESCO som genom att via top-down strategier försöker kontrollera och reglera invånarnas beteendemönster. Den spatiala konflikten uppstår mellan den subjektiva spacen av invånarna och bevarandemålen från den statsledda bevarandeförvaltningen som hon menar är ”påtvingade” (Hansen, 2013).
4.1 Konflikter mellan intressen
Lefebvre och Marx menar att både social och naturlig space under kapitalismens och den ekonomiska utvecklingen blir en råvara (Smith, 2010) som kan köpas och säljas som vilken som helst (Brogden & Greenberg, 2005). Det som gör det här svårt är landskapet är spatialt fixerat, vi kan inte flytta på det varpå vi måste flytta på något annat för att göra plats åt naturen (Paulson & Gezon, 2005). Här uppstår konflikten mellan jordbrukares och bevarandeagenturers olika idéer om vad marken ska användas till, dvs konflikter om vad ”second nature” ska vara till för. Zimmerer (2000) menar att den nya ” bevarandeboomen” där omarbetandet av "second nature" till naturvårdsområden till största del är en negativ utveckling för de lokala invånarna och
15
naturresursbrukarna. Detta på grund av att myndigheterna med makt över naturvårdent, misslyckas med att ta in allas perspektiv, värderingar och behov i beslutsprocessen. Idag så tycks mycket fokus inom naturvårdsarbetet ligga i att inte bara bevara naturen utan att också försöka skapa eller återskapa den (Lidskog & Sundqvist, 2011; Naturvårdsverket, 2003; Mels, 2002). Jongman (1995) skriver att naturvården idag globalt sett tycks arbeta med “nature rehabilitation of former or potential natural areas”. Redford, Brandon & Sanderson (2006) skriver att idén om empty
spaces, som väntar på att bli upptäckta eller bevarade är ett påhitt, vilket innebär att
naturvårdsområden nästan alltid skapade ”ovanpå” redan existerade platser med redan etablerade syften för någon annan. Konflikten mellan redan etablerat bruk av platsen som är föremål för naturvård och institutionerna som vill omvandla området till naturvård har även Hansen (2013) och Hill (2006) undersökt. Hill (2006) har beskrivit hur västerländska ideal om naturen förtyckte lokalbefolkningen när kolonialismen tog vid i Zimbabwe. Afrikas landskap med dess exotiska djur blev föremål för bevarande varpå det tidigare bruket av naturen ledde till att ”the Rhodesians became the gamekeepers, and the Africans the poachers”. Även Haenn (2006) har i sin forskning vittnat till konflikter och oppositioner från jordbrukare till regeringens motiv till naturvård, där resurshanteringen är en blandning av makt och kunskap, där kunskapen av vad som är ”bäst” för naturen ser olika ut beroende på kunskapen om naturen. Hon uppmanar till en naturvård som inkluderar både jordbrukares och regeringens intressen och kunskaper om naturen. Palonimemi och Vilja (2009) beskriver i sin studie hur statens avgörande naturvårdspolicy kan påverkas genom engagemang från lokalbefolkning, vars ”rural re-interpretations of nature conservation policy have proved to be able to facilitate policy learning and to reshape environmental policy”.
16
5. Naturvårdens värden och motiv genom tiderna
5.1 Naturen som objekt och konstruktionen av ”second nature”
Lefebvre är inte ensam med att vilja fokusera på processen av hur tillstånd, fenomen och ting blir till. Latour (1993) ansåg att en sociologisk förståelse för tillblivelsen av naturen då begreppet natur alltid är skapat av en aktör varpå vi bör fokusera forskningen till praktiker, dvs. vad människor gör med hjälp av vilka resurser. Idén utgår ifrån att all mänsklig interaktion med naturen är en subjekt-objektrelation som möjliggörs genom att konstruktionen av naturen till ett objekt har skapat ett användningsområde för människor (Lindskog & Sundqvist, 2011; Smith, 2010; Lefebvre, 1991; Latour, 1993; Hill, 1983). Natur- och samhällsbegreppet kan enligt Marx (1995) ej förklaras oberoende av varandra, naturen är förmedlad genom samhället och samhället är förmedlat genom naturen (Smith, 2010), vilket ej är någon unik tanke (Beck, 2000; Douglas, 1997; Latour, 1993). Det har länge sagts vara en nödvändighet för människan att beskriva omvärlden med materiella
interaktioner varpå naturen då blivit ett objekt att använda eller bruka (Marx, 1995; Haila &
Levins, 1992; Woodley & Kay 1993; Hill, 1983; MacCormack & Strathern, 1980). Naturen var enligt Marx (1995) varken helheten eller delen, utan snarare både elementet av mänsklig praktik
samt totaliteten vari allt ingår. De två begreppen av natur kallas ofta för first and second nature
och har varit erkända teorier för många (Pimentel et al., 2000; Paulson & Gezon, 2005; Woodley & Kay, 1993; MacCormack & Strathern, 1980).
I vår mänskliga praktik och verksamheter förekommer naturen oftast som den ”second nature” (Smith, 2010). Newton hade idéer om absolute space likt Lefebvres (1991) teorier som existerade fristående från materia (Smith, 2010). När fysiska naturliga platser omtalades som ”absolute space” så lämnade dem efter sig en konceptuell slags space, som kallas ”social space” (Smith, 2010; Lefebvre, 1991). Social space står i relation till inte bara en oberoende självständig natur, utan också till den mänskligt producerade, beroende och påverkade second nature (Paulson & Gezon, 2005; Pimentel et al., 2000; Woodley & Kay, 1993; Lefebvre, 1991). Idén om absolut space har lett till den vanliga fördomen om empty space (Redford, Brandon & Sanderson, 2006; Mels, 2002) i synnerhet i det kapitalistiska samhället enligt Smith (2010) där absolut och empty space beskriver naturen som passiv och tom, självständig och oberoende av materiella verksamheter och beskrivningar (Merrifield, 1993). Empty space, absolut space och natural space och ”first nature” är alla tre definitioner om naturen som tom, ursprunglig eller opåverkad och utan
17
mänskliga värderingar. Tidigare forskning har alltmer visat att naturvården ofta försöker återge naturen som natural eller empty space (Roth,2008; Mels, 2002) vilket är en förenkling och en fördom enligt Redford et al. (2006).
Haila & Levins (1992) menar att själva förhållandet vi har med naturen skapar egenskaper, såsom vild eller tämjd, vacker eller farlig. Många menar att vi bara genom att definiera och beskriva naturen så skapar vi ett avståndstagande från den, vi sätter oss utanför som objektiva åskådare, vilket möjliggör en relation till naturen till skillnad från att ingå i den (McKibben, 2007; Worster, 1996; Hill, 1983). Beskrivningarna och egenskaperna vi menar att naturen har, såsom “frodig” eller “vild” ger liv till diskurser om naturen (Haila & Levins, 1992), där den som tidigare nämnt bara existerar genom vårt språk och representation (Winther et al., 2000). Hill (1983) menade att vi också beskriver naturen i termer av vad som är ”bra” för den och att den kan ”trivas” eller inte. Naturens egenskaper är som framstående i texter om naturvård innebär en viktig del i diskursanalysen.Våra inarbetade sätt att förhålla oss till naturen har genom historien skapat dessa intellektuella traditioner och tankesätt, där vi ej nödvändigtvis är en del av naturen utan snarare kan exploatera den eller vill skydda den likt ett objekt. Vi betraktar världen och naturen med oss själva som bas (Hornborg, 2010; Townsend, 2000; Worster, 1996; Haila & Levins, 1992; Hill, 1983; MacCormack& Strathern, 1980) och så länge vi har med människor att göra så måste vi förstå naturen som producerad natur av oss som aktörer (Lidskog & Sundqvist, 2011; Latour, 1993). Idén kan beskrivas som antropocentrisk, vilket innebär att naturvård bevaras för människans skull i ett resursbevarande syfte då naturen enbart ses som ett verktyg eller en plats vi lever av och på. Motsatsen till denna natursyn är en ekocentrisk där intresset för naturvård ligger i de egenvärden som naturen har (Xu & Fox, 2014; Kronlid, 2005). Thompson och Barton (1994) menar att både en ekocentrisk och antropocentrisk natursyn kan uttryckas positiv till miljöfrågor, men av olika skäl (Schultz & Zelezny, 1999). En antropocentrisk syn stöder naturvården för de fördelar som den kan erbjuda människor, medan en ekocentrisk syn kan stödja samma orsaker men menar att värdena i naturen ej är för enbart mänskligt ändamål (Xu & Fox, 2014; Kronlid, 2005).
5.2 Den orörda och rena naturen
Naturbegreppet är tvetydigt då det ofta benämns som ett motsatsbegrepp i kontrast till människan, men samtidigt används som ett totalitetsbegrepp där vi inkluderar människan som en del av naturen (Lindskog & Sundqvist, 2011). White (1995) menar att när vi använder ordet natur så hänvisar vi
18
till en enhet som inkluderar allt som inte är skapat av människan, men att då mänsklig influens över naturen är gränslös har naturen är i denna bemärkelsen blivit enbart kulturell. Smith (2010) har skrivit att synen på naturen är paradoxalt svår då den å ena sidan refererar till en antites till samhället och människan, i det att den inte kan bli producerades genom mänsklig materiell verksamhet. Det innebär att den då istället är sedd som något ursprungligt, orört eller ”rent” (Smith, 2010; Pretty, 2002; Worster, 1996; Callicot, 1994). Cronon (1995) menar att idén om den ”orörda” naturen innebär att den bara finns där människan inte finns och att den här natursynen bygger på en lång historia av kulturellt skapade uppfattningar om ”vildmarken” som kontrast till civilisationen. Idén om naturen som en renare plats än där mänsklig aktivitet höll till, skapades i samband med just industrialiseringen då många såg ”naturen” försvinna varpå nationalparkerna inrättades som en motpol till det urbana livet och människans negativa påverkan av miljön (Emmelin et al., 2010; Pretty 2002; Worster, 1996). McKibben (2007) menar att då mänsklig aktivitet har förändrat atmosfären så är miljöpåverkan total och överallt omkring oss. Det innebär att det inte längre finns någon plats på jorden som är “naturlig” i den mening att den är ursprunglig eller ren (White, 1995) varpå den inte heller är självständig (McKibben, 2007). Det som naturvården då ska bevaras är snarare en bild av naturen än en fri orörd plats (Lidskog & Sundqvist, 2011; Pimentel et al., 2000). Många menar att den ”rena” naturen fortfarande utgör viktig diskurs för naturvårdspolitiken idag (Lidskog & Sundqvist, 2011; Mels, 2002). Douglas (1997) menar att krav på att ha en ”ren” natur är ett krav på en social ordning eller om samhällets överlevnad, och en önskan om en ordning som anses hotad av något. Hon menar att renhet är det som stöder ordning, både kognitiv och social, och att förorenad natur då är något som fördöms för samhällets bästa. Utefter denna teorin skulle vi genom att bevara naturens renhet skulle vi då egentligen vilja bevara samhället varpå gränsdragningen suddas ut. Detta är nära kopplat med den ordning som Lefebvre (1991) menar att representations of space också bibehåller genom dominerande ideologi.
Vildmarken med dess orörda och fria vyer blev och har förblivit symbolen för en motbild av den smutsiga stadsmiljön (Emmelin et al., 2010). Här fick naturen vara ifred och bevarades som sitt ursprungliga stadie; ”rent” medan den ”orena” industrialisering och urbanisering kunde pågå på annat håll (Douglas, 1997). Kapitalisterna tog tillvara på det här argumentet och resonerade att om ”en del natur” är skyddad så kan vi fortsätta med mänsklig destruktiv aktivitet runt om det skyddade området utan att ha dåligt samvete (Hornborg, 2010; Shultis & Way, 2009;
19
Pretty, 2002; Cronon, 1995). Idén om den rena naturen skapades för att lindra industrialismens effekter, eller åtminstone skapa en uppfattning om att ”en del” skydda ren natur gjorde det (Pretty, 2002; Beck, 2000). Den här synen på miljön visar också på idén om människan som inte bara utanför naturen utan också som ett hot mot den (Hill, 1983; Cronon, 1995).
5.3 Naturen som resurs
Boardman (1981) har urskilt tre faser för naturvårdskonceptets utveckling: (1) fasen av ursprunget eller upphovet till naturvården, (som är olika beroende på natursyn) (2) dess stabilisering i samhället och (3) landskapsekologi som grundas i naturvård. Naturvården som koncept har genomgått dessa faser och dess syfte och bruk har förändrats sedan den första nationalparken 1872.
I slutet av 1800-talet så ledde den teknologiska och ekonomiska utvecklingen till att en stor del av landskapet industrialiserades i både Europa och USA, varpå vildmarksromantikerna började argumentera för att bevara delar av det natursköna landskapet. Inte förrän ”naturen” började försvinna började man inse naturens estetiska värde och rekreationsvärde, naturen som man hade känt till den blev en bristvara varpå nationalparker och naturvård blev populärt (Stoll, 2007). I denna första fas var naturvård baserat på privat initiativ och sköttes av volontärorganisationer (Jongman, 1995). Man argumenterade för ett skydd främst baserat på estetiska och naturhistoriska värden i landskapet, många menade att kulturen hade segrat över naturen och att det därför var kulturens ansvar att bevara delar av naturen i dess ”ursprungliga skick” för människans intresse (Wrammer & Nygård, 2010). I detta stadie fanns ingen tanke på att värna om ekosystemens funktion. Vetenskapen användes ofta som argument för bevarande och det handlade främst om att bevara områden som studieobjekt för naturhistoriska studier där man kunde studera vilda arter i sitt naturliga habitat (Stoll, 2007; Pretty, 2002; Jongman, 1995). Denna orörda och rena vildmarken tänkte man bevarades allra bäst om vi människor håller oss borta (Cronon, 1995).
I kontrast till industrialisering och ekonomisk tillväxt var vildmarksromantikerna, Thoreau och Muir (Stoll, 2007; Pretty, 2002; Callicott, 1994) enade i naturen var mer än bara resurser, och borde uppskattas och bevaras för sin skönhet. För Thoreau var detta en kritik mot den mekaniska utnyttjande bilden av naturen som separerade människa från natur (Pretty, 2002; Worster, 1996). I samma veva skapade Muir Sierra Club 1892 i USA som var en av de första frivilligt organiserade miljöbevarande organisationerna i världen. Muirs utgångspunkt var att skydda natursköna platserna från ekonomisk utveckling genom att visa det estetiska värdet av naturen för så många
20
som möjligt (Stoll, 2007; Callicott, 1994). Politikern och Chief Forrester Pinchot hävdade att vildmarksromantikernas natursyn varit fel och att bevarandet av naturen blivit missuppfattat och inte innebar någonting annat än att hushålla med resurser för framtida generationers skull (Callicott, 1994). De första exemplen på naturskydd i historien, Yellowstone Nationalpark och Adirondack Mountain Reserve skapades aldrig med mål att bevara naturen för sin egen skull, utan bestod enligt Pretty (2002) enbart i att begränsa privata företag att utnyttja de naturresurser som fanns där, bland annat den ”rika” skogen. Stoll skiver “conservation placed values on natural resources for their economic potential, and it began out of concern for resource scarcity, if not ecological fragility” (Stoll, 2007, s 9). De tidiga ”konservationisterna” ansåg att det mest effektiva sättet att bruka och använda landskapet var genom reglering av vad de kallade ”natural wealth”, dvs, skog, djur, mineraler etc. (Stoll, 2007). På det här sättet är naturvårdsideologins vagga en blandning av tanken om att bevara naturens estetiska värden, vilka sedermera båda kommit att omtalas som ”resurser” så som ”skönhet”, och att bevara ”naturresurser” (Emmelin et al., 2010; Redford et al.,2006).
I fas 2 enligt Boardman (1981) så blev bevarandet av naturen en viktig del i politiska beslut, och fann sin plats som en viktig del i samhällsutvecklingen. Från att ha gått från enskildas intressen om naturvård så ”förstatligades” naturvården och blev lagstadgad, i Sverige hände detta runt 1920-talet (Malmström, 1962). Detta innebar att naturen också nu stod inför den paradoxala ambitionen av att både vilja bevaras och utnyttjas, (Pretty, 2002; Zimmerer, 2000; Jongman, 1995) vilken många menar är aktuell än idag (Ekroos et al., 2015; Andersson et al., 2006). I Sverige utgör Stora Sjöfallet, som inrättades 1909 tillsammans med de andra nio första nationalparkerna i Sverige, ett exempel på hur ambitionen att bevara både estetiskt värde och naturresursvärde ej är enkelt i praktiken. Tio år efter inrättandet avlägsnades delar av parken för vattenkraftsutbyggnad (Vedung & Brandel, 2001). Vattenfallet som tidigare varit dragningskraften till parken blev då mindre storslaget och det estetiska värdet minskade med ökandet av naturresursvärdet (Lidskog & Sundqvist, 2011).
Gezon och Paulson (2004) skriver att staten delar upp den ”naturliga” världen i fysiska utrymmen som definierar territoriella enheter och deras gränser, samt konceptuella utrymmen genom vilka jurisdiktion över särskilda resurser är uppdelad mellan olika byråkratiska strukturer. När regeringen sätter upp juridiska och lagmässiga regleringar över de naturliga resurserna och över markanvändningen så uppstår sociala och politiska konflikter (Brogden & Greenberg, 2005).
21
Brogden och Greenberg (2005) kallar statens kontroll över landskapet för territorialisering som är både fysisk och konceptuell och skapas i syftet av att kontrollera både produktionsförmågan i naturen samt dess tillgång. Att se på naturen som en resurs, vare sig det är naturresurser eller estetiska värden, är en vanligt förekommande diskurs i sammanhang av miljöpolitiska frågor, som konceptualiserar naturen som grunden för människans försörjning och njutning (Bryant & Goodman 2004; Pretty, 2002). Naturen är här endast ett produktionsmedel och en konsumtionsvara varpå diskursen identifierar naturens instrumentella värden som de viktiga (van Koppen, 2000). I kontext av naturvård innebär synsättet att staten gör om en bit mark till ”naturmiljö” som de sedan kan bevara för de resurser som finns där, såsom biodiversitet, samt för att bistå befolkningen med upplevelsevärden och friluftsliv i form av estetiska värden. Redford et al. (2006) menar att naturvårdssområden som resurser är en kliché som härstammar från tron att det sociala värdet av naturvården inte är viktigt för sin egen skull utan blir rättfärdigat genom ekonomiska termer och citerar Reid (1996):
The very name ‘protected area’ is a throwback to early conservation philosophy that viewed conservation as an alternative to development, not a component of development…The term conveys the message that barriers exist between the resource and society (Redford et al., 2006, s 238).
5.4 Identitet och friluftsliv
Lidskog & Sundqvist (2011) menar att diskursen om naturen som ”renare” än samhället och ”utanför” samhälle, är där som naturvården tar avstamp i och utefter vilken naturvårdslagarna skapades. Den bilden är politiskt skapad för att uppvisa den ursprungliga naturen som en del av ”fosterlandet” och genom att beundra denna vackra natur så stärks vår nationalistiska identitet, vilket samhället skulle tjäna på (Emmelin et al., 2010; ; Sörlin, 2007; Jensen & Richardson, 2001; Mels, 2002). Johnsons (2007) citat i Stoll: “The beauty of our land is natural resource. Its presevration is linked to the inner prosperity of the human spirit...I firmly believe this national can be given energy and force and produce a more beautiful America” visar på hur naturen och nationen var sammanlänkade samt producerad. I Sverige var friluftsliv nära kopplat till nationalism och myndigheter arbetade med att genom rekreationsmöjligheter skapa en ”gemensam självbild” (Emmelin et al., 2010). Ungefär samtidigt som den nya naturskyddslagens tillkomst 1909 skapades den svenska Naturskyddsföreningen vars främsta uppgift var att samla ”naturvännerna” i landet och ”att väcka och underhålla kärlek till vår svenska natur och arbeta för dess skyddande”
22
(Malmströ, 1962, s 95). Naturvän var man om man hyste kärlek till den svenska naturen.
I kontexten av liberalismen hade många nationer en ide om att ej ingripa i den fria marknaden som fick göra som den ville, så även med naturen. Den här idén mer eller mindre försvann enligt Jongman (1995) under 1900-talets början då forskning om urbaniseringens påverkan, landskapets infrastruktur och jordbrukskrisen påtagligt förändrade synen på huruvida staten skulle ansvara för regional och nationell planering och skötsel av landskapet blev mer eller mindre upp till staten. I Europa blev regional planering ett viktigt verktyg för politiker under början av 1920-talet (Jongmang, 1995). I Sverige ser vi spår av detta i plan och bygglagen, översiktsplanen, områdesbestämmelser och anläggningen av grönområden. Naturskyddsåtgärder blev obligatoriska för många regeringar under 60–70-talet (Jongman, 1995) vari fas 3 enligt Boardmans (1981) indelning skedde. Rubensson (1998) menar att insikten om att naturen hade ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen och främja en hållbar utveckling, växte fram i form av reglering och lagbeslut, både internationellt och i Sverige, särskilt sedan Århuskonventionen 1998 och Konventionen om biologisk mångfald 1992 antagits (Naturvårdsverket, 2017d; Rubenson, 1998).
En viktig bakgrund till det svenska områdesskyddet och planeringsintresset för landskapet var kravet på ”frilufslivslandskap”. Emmelin et al. (2010) skriver att det i Sverige under 60- och 70-talet växte fram en alltmer populär frilufsrörelse i Sverige. I mitten av 1970-talet så gick naturvårdsverkets arbete till mestadels ut på att upplysa allmänheten om möjligheterna till att besöka skyddade naturområden, vilket innebär att naturvården skyddades till mycket stor del av sociala skäl. Friluftslivet jämställdes ofta med naturvården och detta speciellt efter 1964 naturvårdslag som gav möjligheteten till länsstyrelsen att skydda områden för friluftslivets skull. Frilufsrörelsen är nära kopplat till de estetiska värdena av naturen som Muir och Thoreau ville bevara, och grundas främst i tron om att människor mår bra av att vara ute i natursköna områden (Lidskog & Sundqvist, 2011; Emmelin et al., 2010). Ett kapitaliserande av upplevelsevärden och estetiska värden i naturen och möjligheten för befolkningen att konsumera dessa likt en produkt eller resurs är idag en förekommande diskurs i naturvården enligt Bryant & Goodman (2004).
23
5.5 Biodiversitetens värde
Emmelin et al. (2010) menar att enkla och indikatorer på landskapets värde för naturvård och rekreation är ett viktigt och praktiskt redskap för förvaltare och politiker. Man vill kunna visa på ”vetenskapliga fakta” i diskurser om hur landskapet ska användas, bevaras eller ändras. Värdeargument tenderar att ”förvetenskapligas” för att passa människan och våra avsikter. Biodiversitetsargumentet beskrivs ofta som ett naturvetenskapligt argument för naturvården (Shultis & Way, 2009). Ekologen och filosofen Leopold var en stor influens för naturvården runt 1930-talet och han menade att naturvård måste handla om ekologiska processer, diversitet av arter och ekosystemens integritet (Callicott, 1994; Devall & Sessions, 1985). Leopold menade att idén om att vi är utanför och överordnad naturen legat till grund för ett destruktivt brukande av naturen. ”Vildmarken” menade han inte var en plats för människans jaktintressen, utan ett område där biodiversitet kunde behållas genom mänskligt ingripande av bevarande. Naturvetenskaplig förvaltning av naturen skulle förvara landets produktiva förmåga (biodiversiteten) för ekosystemets skull. Han skapade likt Muir en frivillig organisation kallad Wilderness Society 1935 som skulle verka för att bevara vildmarken (Callicott, 1994; Devall & Sessions, 1985). Ett ekocentriskt argument för bevarandet av naturen ställdes mot de resursbaserande antropocentriska (Woodley & Kay, 1993). Leopold med sitt fokus på ekosystemen blev också en vändpunkt för naturvården som kom att bli allt mer fokuserad på naturvetenskapliga motiv för bevarande, i kontrast till de estetiska värdena och resursperspektivet. Den vetenskapliga diskursen består idag av en holistisk världsbild med en tanke på alla tings ömsesidiga beroende. Tanken om komplexa system som både består av, men också upprätthåller existensen för enheterna som bygger upp det innebär en normativ idé om en balans i naturen som inte bör störas (Shultis & Way, 2009). Konventionen om biologisk mångfald 1992 slog fast att människan är en integrerad del ekosystemet och jordens kretslopp och samtidigt beroende av den för sin överlevnad, varpå det är i vårt intresse att behandla naturen med respekt för andra arter (Naturvårdsverket, 2010; Hannigan, 2006). Den naturvetenskapliga diskursen betonar den biologiska mångfaldens värden som innefattar både egenvärde och instrumentella värden. De instrumentella värdena klassificeras ofta i ekosystemtjänster (Hannigan, 2006). Balansen eller ordningen i naturen som naturvetenskapens fokus på ekosystemens uppbyggnad bör ej störas, och kan jämföras med motiven som Douglas (1997) presenterar angående social ordning som också önskas bibehållas. En del har hävdat att
24
själva biodiversitetsargumentet i själva verket inte är så ekocentriskt som det ofta framställs, också är ett socialt och politiskt konstruerat värde snarare än naturvetenskapligt:
The term biodiversity has very frequently been appropriated from its biological roots by political actors less interested in conserving the biosphere than in who gets to use the biosphere, under what property rules…The power (and danger) of this cliché in the parks arena is that “Little by little it is being recognized that biological diversity must be simultaneously protected and used”. This logic, from park authorities themselves, belongs in a looking-glass world, where use and conservation are the same. Its simplicity is betrayed by its evident denial of the need not to consume. (Redford, Brandon & Sanderson, 2006, s 238).
Biodiversitetens värde är här en resurs och dem som kan styra vem som påverkar den och har tillgång till den har stor makt. Biodiversiteten som ska bidra med ekosystemtjänster är en produkt som också står inför den tvetydiga ambitionen om att bevaras och brukas samtidig, likt ambitionen av att bevara estetiska värden och naturresursvärden samtidigt som exemplet med Stora Sjöfallet illustrerat (Vedung & Brandel, 2001).
Lidskog och Sundqvist (2011) skriver att den biologiska mångfalden ökning eller minskning är något som handlar om den mänskliga produktionen av natur. Detta då arter som inkommer av egen kraft till landet eller blivit inplanterade genom mänskliga åtgärder har olika värden och behandlas olika i Artdatabanken som tar fram rödlistorna för landets arter. Kunskapen om den biologiska mångfalden menar Lidskog och Sundqvist (2011) avbildar våra samhälleliga intressen av olika arter, och att vi har bäst kunskaper om de arter som samhället och forskarna har störst intresse av. Efter det ökande behovet av inventeringar av arter som tillkom efter Konventionen om biologisk mångfald 1992 så blev inventeringarna mer statligt ledda, vilket innebar att inventeringarna blev en återspegling av de sociala nätverk som upprättades av staten. Den biologiska mångfalden är på detta sätt inget ”naturligt” eller rent värde enligt Lidskog och Sundqvist (2011) utan ett värde som kommer ur den mänskligt producerade naturen skapad i intresset för olika arter, och visar också hur värdena som naturvården bygger på är ”förstatligade”.
25
6. Naturvårdsarbetets lagmässiga stadgar
Här ges en sammanfattande beskrivning på hur naturvården är lagmässigt uppbyggt för att vidare läsning av dokumenten ska göras begripligt. Det högsta beslutande politiska organet i Sverige, Riksdagen, har fastställt Miljömålen vilka regeringen har det övergripande ansvaret för (Sveriges miljömål, 2018; Naturvårdsverket, 2017e,). Miljölagstiftningen i Sverige leds idag med hjälp av miljöbalken som framhåller att områden av riksintresse för naturvård, kulturmiljövård och friluftsliv ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön (Naturvårdsverket, 2017c). Miljöbalken och dess olika skyddsformer skapar verktyget för arbetet med att bevara områden med höga naturvärden (Naturvårdsverket, 2018b) och cirka 13 procent av Sveriges landyta, ca 6 miljoner hektar, skyddats i någon form av miljöbalken. Av dessa är 4 miljoner hektar naturreservat (Naturvårdsverket, 2010).
För att Sverige ska kunna nå de nationella miljömålen är internationellt samarbete nödvändigt (Naturvårdsverket, 2010) och många länder arbetar gemensamt med naturvård under EUs lagar (Scherr, 2008; Jongman, 1995). Flera olika internationella dokument påverkar naturvårdsarbetet, t.ex. FN-konventionen om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD) och EU- art och habitatdirektivet (Naturvårdsverket, 2010). För att svara upp till de krav som CBD 1992 ställde på att utarbeta strategier för biologisk mångfald tog berörda svenska sektorsmyndigheter under 1990-talet fram en aktionsplan och sektorsplaner för biologisk mångfald (Miljödepartementet, 2002). Dessa ersattes av de nationella miljökvalitetsmåen som är en del av de nationella miljömålen. Idag är miljökvalitetsmålen sexton till antalet och utgör ryggraden i Sveriges naturvårdsarbete (Naturvårdsverket, 2010, 2018c). Även om skyddet av naturområden har accelererat under den senaste tioårsperioden (Naturvårdsverket, 2010) menar Naturvårdsverket att mer land- och vattenområden behöver formellt skydd för att Sverige ska klara internationella åtaganden och uppnå miljömålen (Naturvårdsverket, 2018b). Anslaget för skydd av värdefull natur är 2018 på 1 418 miljoner kronor, vilket är en historisk hög nivå och kan jämföras med de tidigare rekordnivåerna under 2015–2017 som legat på 955 till 1 343 miljoner kronor (Naturvårdsverket, 2018d).
