STANNA I TRAPPAN TJEJER
En intervjustudie om socialarbetares upplevelser av
samverkan med polis
Alle Hammarstedt
Eric Carlsson
Degree Project in Social Work Malmö University
15 Credits Faculty of Health and Society Social Work Programme 205 06 Malmö
STANNA I TRAPPAN TJEJER
En intervjustudie om socialarbetares upplevelser av
samverkan med polis
Alle Hammarstedt
Eric Carlsson
Carlsson, E. & Hammarstedt, A.“Stay in the stairwell, girls”: An interview study of social workers experiences of cooperation with the police. Degree project in Social work 15/30 Credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2019.
Abstract
The purpose of this study is partly to investigate how social workers experience their cooperation with the police and also how the their norms and values regarding client work relate to the ones of the police. The study is performed in a qualitative way were we focus on the viewpoint of the social workers. Seven interviews have been conducted with seven different social workers in two different organizations. The first organization have public authority which means they have the right to make decisions regarding people’s lives. The second organisation is a supporting service for citizens who have experienced crime. Our theoretical outsets are Michael Lipskys theory of street-level bureaucrats, Patrik Halls neo-institutional theory, Michel Foucaults theory of power and Judith Butlers theory of gender. The results of this study show that social workers and police officers both share the experience of street level bureaucracy, and therefore develop strategies for cooperation built on either division or fusion of their professional territories. Furthermore the cooperation often rely on personal acquaintances and is therefore affected by the big reorganisations of the two professional fields during the last decades, which has prevented personal acquaintances between the two professions. Both professions exercise power towards the citizens, but police officers are experienced as masculine and social workers are experienced as feminine
in their manifestations of power. This creates a hierarchical relation between the two
professions but is also experienced as a way of complementing each others approach towards the citizens. In conclusion cooperation between the two professions is experienced in various ways by the different social workers, but is highly affected by the common structural
prerequisites for cooperation in the different organizations.
Innehållsförteckning.
1. Inledning och problemformulering 3
1.1 Syfte och frågeställningar 3
2. Kunskapsläge 4
2.1 Juridiska utgångspunkter 4
2.2 Nationell forskning och rapporter 5
2.3 Internationell forskning 6
3. Teori 10
3.1 Teorin om gräsrotsbyråkrater 10
3.2 Nyinstitutionell teori 11
3.3 Makt, disciplin och kön 12
4. Metod 13 4.1 Litteraturinsamling 14 4.2 Datainsamling 14 4.3 Analysmetod 16 4.4 Etiska överväganden 16 4.5 Arbetsfördelning 17
5. Resultat och analys 18
5.1 Skärningspunkter 18
5.2 Organisatorisk och personlig samverkan 23
5.3 Den mjuka och hårda makten 28
6. Avslutande diskussion 34
7. Referenser 37
8. Bilagor 40
Bilaga 1 - Litteratursökning 40
Bilaga 2 - Intervjuguide 42
Bilaga 3 - Informationsbrev, digital upplaga 44
Bilaga 4 - Informationsbrev, fysisk upplaga 45
Bilaga 5 - Samtyckesblankett, deltagare 46
Bilaga 6 - Samtyckesblankett, verksamhetschef 47
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Under de senaste åren har samverkan mellan socialtjänst och polis väckt debatt i Malmö och Skåne. Under hösten 2016 framkom i SVTs artikel att gränspolisen i Malmö krävt
sekretessbelagda uppgifter om familjer som levde i kommunen utan uppehållsrätt från
socialtjänsten (SVT 2016). Socialtjänsten och polisens agerande har kritiserats av bland annat UNICEF som menade att utlämnandet av dessa uppgifter stred mot FN:s barnkonvention då vissa av familjerna som utvisades innehöll barn. Centrum för sociala rättigheter valde därefter att anmäla Socialtjänsten till Justitieombudsmannen (JO), vilket däremot inte hade någon verkan då JO bedömde att Socialtjänsten inte tagit fel beslut. JO menar att Polisen har rätt att bryta Socialtjänstens sekretess då det krävs för att genomföra utvisningar (SVT 2017). Samtidigt väckte besluten debatt i bland annat Aftonbladet, där ett flertal socialarbetare gick ut och tog ställning för de papperslösa familjernas rättigheter (Aftonbladet 2016).
Komplexiteten i relationen mellan de två organisationerna, och de yrkesverksamma, framträdde för allmänheten och specifikt för oss som socionomstudenter.
I Malmö blev det brottsförebyggande samverkansarbetet nationellt känt under hösten då den tvååriga interventionen “Sluta skjut” startades upp, utifrån den amerikanska metoden “Group Violence Intervention” (Aftonbladet 2018). Detta samarbete mellan polis, kommun och kriminalvård har som syfte att minska det dödliga våldet i staden (Malmö stad 2019a). Sedan tidigare finns kommunens och polisens generella samverkan för brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete avtalat i överenskommelsen Trygg och säker stad 2017-2022 (Malmö stad 2019b), vilket innebär att det sociala och polisiära samverkansarbetet har växt ytterligare. Även “Sluta skjut” blev omtalat såväl i media som bland oss socionomstudenter. Vi har också genom såväl praktikplatser som övrig kännedom om socialt arbete förstått att socionomer och polis ofta arbetar nära varandra i yrkeslivet. Trots detta har vi enbart diskuterat möten och samverkan med poliser under kurserna i juridik på
socionomprogrammet. Detta då vi berörde arbetet som regleras av lagar kring handräckning och sekretess. Vi har vi haft gemensam utbildning på socionomprogrammet tillsammans med sjuksköterskor, läkare, logopeder, psykologer, fysioterapeuter och arbetsterapeuter i form av den landstingsgemensamma satsningen “Utbildning i samverkan”. Däremot har Polisens uppdrag och funktion inte lyfts nämnvärt under vår utbildning på socionomprogrammet. Vi undrar därför hur de socialarbetare som har en nära samverkan med polisen i sitt dagliga arbete upplever relationen dem emellan, och om samma mediala problem också står att finna i socialarbetarnas vardag.
1.1 Syfte och frågeställningar
Vårt syfte är att undersöka hur socialarbetare upplever sin samverkan med polisen, samt analysera hur potentiella konflikter kan förstås ur ett strukturellt perspektiv.
Vi ämnar uppfylla syftet genom att besvara två frågeställningar:
● Hur upplever socialarbetare samverkan mellan deras egen organisation och polisens?
● Hur upplever socialarbetarna att deras egna normer och värderingar i klientarbetet relaterar till polisernas?
2. KUNSKAPSLÄGE
I detta avsnitt presenteras diverse förutsättningar för läsningen av vår uppsats. Syftet med benämningen kunskapsläge är att på ett enkelt sätt kunna presentera såväl juridiska ramar för Socialtjänsten respektive Polisen, rapporter och övrig kunskap om professionernas samverkan samt internationell forskning på samma tema.
2.1 Juridiska utgångspunkter
Socialtjänsten och Polisen är två olika myndigheter inom offentlig sektor. Polisen är en statlig myndighet medan socialtjänsten är kommunal. Socialtjänstens mål står att läsa i
Socialtjänstlagen (2001:453), SoLs, första paragraf.
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet, - jämlikhet i levnadsvillkor, - aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Som står att läsa i texten ovan är trygghet, jämlikhet, deltagande och självbestämmanderätt centrala ord i Socialtjänstens verksamhet. Polisens ändamål är enligt Polislagen (1984:387) 1§ “Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet ska polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp”. Polisens uppgifter beskrivs därefter i 2§, där bland annat förebyggande, förhindrande och utredning av brott samt övervakning av allmän ordning och skydd för allmänheten ingår.
Samverkan mellan myndigheter i allmänhet behandlas i Förvaltningslagen (2017:900) 8§, där det står “En myndighet ska inom sitt verksamhetsområde samverka med andra myndigheter. En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta
upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.” under avsnittet “Grunderna för god förvaltning”. Samverkan mellan olika myndigheter kan alltså förstås som en förutsättning för den svenska förvaltningsidén. I Socialtjänstlagen, SoL, behandlas samverkan med
organisationer där polisen kan antas ingå i 3 kap 1, 4 och 5§§, där det konstateras att socialnämnden ska samverka med andra organisationer i samhällsplanering och vid behov även vid uppsökande verksamhet samt vid utformning av insatser för den enskilde. I Polislagen nämns samverkan med socialtjänst i 6§ 2 stycket. Där förklaras att
Polismyndigheten ska samverka med myndigheter inom socialtjänsten, samt att Polisen ska lämna uppgifter vid behov av åtgärder från dessa myndigheter.
I Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, finns regler kring hur handräckning utförs när det gäller barn och unga.
43 § Polismyndigheten eller, om det gäller en transport av någon som vårdas i ett sådant särskilt hem som avses i 12 §, Kriminalvården ska lämna hjälp för att på begäran av
1. socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till
läkarundersökningen,
2. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, och
3. Statens institutionsstyrelse efterforska och hämta den som vårdas vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn på någon grund som anges i 3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller ombesörja någon annan förflyttning av honom eller henne.
En begäran enligt första stycket får göras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att de särskilda befogenheter som anges i 10 och 10 a §§polislagen
(1984:387) eller, om det gäller en transport som utförs av Kriminalvården, 4 kap. 4 § och 10 §första stycket häkteslagen (2010:611) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.
Andra stycket gäller inte en begäran av rätten och inte heller en begäran av Statens institutionsstyrelse om efterforskning. Lag (2017:135).
Polishandräckning till Socialtjänsten vid omhändertagande av barn och unga gäller alltså främst vid genomförande av beslut (exempelvis hämta barnet), och enbart när
polisbefogenheter kan antas krävas för att genomföra beslutet eller andra synnerliga skäl finns. Handräckning kan också begäras i fall gällande missbrukare i behov av tvångsvård, detta regleras i Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, i 45 §. Denna lag är snarlik handräckning vid omhändertagande enligt LVU. Tillhörande båda dessa lagar finns även sekretessbrytande bestämmelser i 43 b§ LVU respektive 45 b§ LVM. Sekretess mellan Socialtjänst och Polis regleras i övrigt enligt bestämmelser i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, där socialtjänstens sekretess primärt hanteras i 26 kapitlet och polisens sekretess i 35 kapitlet. Myndigheternas sekretessbrytande bestämmelser hanteras primärt i OSL 10 kapitlet. Generellt kan det utifrån dessa lagrum sägas att myndigheterna har sekretess gentemot varandra, med undantag exempelvis i fall där barn befaras fara illa, grövre brott har begåtts eller motsvarande särskilt skäl finns för att dela sekretessbelagda uppgifter.
2.2 Nationell forskning och rapporter
I Sverige finns idag ca 15 900 poliser och 23 100 socialsekreterare. Inom dessa två grupper är 34% kvinnor och 66% män bland poliserna, respektive 86% kvinnor och 14% män bland socialsekreterarna (SCB 2019). I forskning på nationell nivå i Sverige har det studerats hur samarbetet mellan Polis och Socialtjänst fungerar. Eva Johnsson och Kerstin Svensson talar i antologin Bilder av Polisarbete (2006a) om hur de skilda yrkesgrupperna samarbetar med exemplet handräckning. Johnsson och Svensson pratar om begreppet isomorfism, vilket innebär att organisationer som samverkar strävar efter att likna varandra och därför med tiden intar liknande synsätt och tillvägagångssätt (Se också Powell & DiMaggio 1993).
Det polisiära arbetet skiljer sig från det sociala arbetet på det sättet att Polisens roll ofta är att agera situationellt genom insatser i nuet; ett kortsiktigt arbete (ibid. 2006a). Socialtjänstens arbete skiljer sig från det genom att i större utsträckning bygga kontinuerliga relationer med klienterna (Se även Motevasel 2000). Det kontinuerliga relationsskapandet är ändå
förekommande inom polisens profession men är då vanligast hos äldre poliser, kvinnliga poliser samt poliser som arbetar på mindre orter. Granér (2004) diskuterar polisens
yrkeskultur i sin avhandling Patrullerande polisers yrkeskultur, och menar där att det finns en föreställning inom polisyrket att det kontinuerliga relationsskapande arbetet inte är riktigt polisarbete och detta menar Granér är en strategi för att försvara professionens kärna (2004).
Detta leder i sin tur till att isomorfismen motverkas och polisen, i det här exemplet, behåller sitt egna synsätt och tillvägagångssätt (Granér 2004).
Något som också leder till att de båda organisationerna behåller sina egna kulturer är att Socialtjänsten och Polisen innehar två olika sorters auktoritet (Johnsson & Svensson 2006a). Medan socialarbetaren har makt att ta beslut om människors privatliv, exempelvis genom att bedöma att en förälder inte är lämplig att ha vårdnaden för sitt barn, så har polisen å andra sidan en konkret auktoritet och har våldsmonopol. Detta kan leda till att polisens auktoritet upplevs som starkare än socialarbetarens (ibid. 2006a). Här handlar det om makt som upprätthålls av två olika orsaker. Den ena är makten som fastställs genom lag och den andra genom hur makten upplevs, en informell auktoritet som upprätthålls av den som tror på den. Jargong och myter är också något som bidrar till upprätthållandet av gränser mellan de olika organisationerna. De båda yrkesgrupperna tar avstånd ifrån varandra och har en föreställning om att samarbete mellan polis och socialtjänst är i princip omöjligt. Dessa myter fungerar sedermera självuppfyllande och skapar därför en distans mellan yrkesgrupperna (Johnsson & Svensson 2006a)
Johnsson och Svensson är även författare till Omedelbart samarbete: En rapport om polisers handlingsutrymme vid handräckning enligt LVU och LVM, i vilken polisens handräckning åt socialtjänsten analyseras. Rapporten bygger på intervjuer med poliser från tre olika orter och socialsekreterare från två orter, sammanlagt elva intervjuer med 32 personer. Studien
behandlar tre olika områden; de strukturella ramverken, de organisatoriska förutsättningarna och handlingsutrymmet i det specifika yrkesutövandet (Johnsson & Svensson 2006b). Studien konstaterar att det är skillnad i handräckning enligt LVU och LVM, så till vida att
omhändertaganden av barn ofta innebär en större delaktighet av Socialtjänsten medan Polisen själva kan omhänderta personer på grund av missbruk och betraktar detta som ett
rutiningripande. Studien visar även att Polisen och Socialtjänsten ofta är överens i
handräckningssituationerna och att konflikt sällan uppstår. I dessa samageranden påverkas även respektive professions handlingsutrymme, och de utgör en gemensam maktutövande enhet gentemot den enskilda. Det specifika agerandet i handräckningssituationerna är, enligt författarna, framför allt erfarenhetsbaserat utifrån såväl tjänstemännens egna erfarenheter som de kollegialt gemensamma (Johnsson och Svensson 2006b).
I BRÅs rapport Samverkan mellan polis och kommun: brottsförebyggande arbete utifrån överenskommelser presenteras resultat av en omfattande enkätstudie och en kompletterande intervjustudie om Polisens och kommuners erfarenheter av brottsförebyggande arbete i samverkan med varandra (2013). Rapporten lägger stort fokus på mer omfattande typer av samverkan, exempelvis kartläggningar av kriminalitet i kommunen och brottsförebyggande råd. Den presenterar även förutsättningar för samverkan i en femstegsmodell. Inledningsvis krävs initiering av samverkan, följt av egna förberedelser, gemensamma förberedelser,
genomförande och slutligen uppföljning. I de gemensamma förberedelserna ingår bland annat att skapa sig en gemensam problembild- och orsaksanalys. Vad gäller den gemensamma problembilden visar BRÅs rapport att polisen ofta får ett stort inflytande i vad det brottsförebyggande arbetet ska ha för fokus (2013). Samtidigt visar rapporten att
orsaksanalysen ofta hoppas över, och att arbetet går direkt från problem till handling utan att en gemensam förklaringsmodell till problemen formulerats.
2.3 Internationell forskning
Vad gäller internationell forskning på upplevelser av samverkan mellan polis och socialtjänst finns det några utmaningar. Den primära utmaningen är att vi vill undersöka dessa två
polisväsende är organiserat utomlands. Vi kan inte anta att utländsk forskning är
generaliserbar till även den svenska kontexten, utan att först göra ett omfattande jämförande arbete. Därför har vi valt att främst fokusera på när svenska fall av samverkan mellan polis och socialtjänst har diskuterats internationellt, samt övrig internationell forskning på samverkan mellan statliga organisationer generellt. De artiklar som nämner polis eller socialarbetare utomlands bör läsas med vetskap om att inga generella antaganden om svensk Polis och Socialtjänst kan göras.
I svensk kontext finns några exempel på samverkan som även studerats i internationellt publicerad forskning. Ett exempel är samordningsförbundet Göteborg Hisingen, kallat DELTA, som är en finansiell samordning av arbetsförmedlingen, försäkringskassan,
kommunen och regionen vilket studeras i “Evaluating intersectoral collaboration: a model for assessment by service users” (Ahlberg m.fl., 2009). DELTA innebär både en
interprofessionell och interorganisatorisk samverkan, vilket innebär att de olika
organisationerna bedrivs i gemensam regi med personal från olika professioner. DELTA har inneburit en större möjlighet till individuell anpassning för personer med behov av stöd från flera olika organisationer, i rehabilitering från långtidssjukskrivning, arbetslöshet och dylikt (ibid 2009). I artikeln görs en enkätstudie där klienter får bedöma DELTA utifrån sina upplevelser, i jämförelse med andra myndighetskontakter de haft som inte varit organisationsintegrerade. Syftet med detta var att undersöka klienters upplevelser av
samverkan, till skillnad från tidigare studier som har ett större fokus på själva organiseringen. Studien, vilken var en pilotstudie, konstaterade att klienterna hade goda erfarenheter av DELTA i relation till andra myndigheter de varit i kontakt med samt att klientperspektiv på samverkan är viktiga att undersöka (ibid. 2009).
I USA är samverkan och samorganisering mellan professioner och organisationer välbeforskat, framför allt i medicinsk kontext. USAs hälso- och sjukvårdssystem är mer fragmenterat än det svenska, vilket skapar andra typer av behov. I artikeln “Partnership synergy: A practical framework for studying and strengthening the collaborative advantage” diskuterar Lasker m.fl. den stora satsning på samverkan mellan olika delar av hälso- och sjukvården som skett sedan 90-talet (2001). Enligt artikeln är utvecklat samarbete och
partnerskap mellan olika organisationer en förutsättning för sjukvården i det aktuella politiska landskapet, där effektivisering och konkurrens får allt större fokus. Eftersom många stora hälsoproblem är kopplade till socioekonomisk utsatthet är det nödvändigt att samarbeta med andra organisationer för att få bukt med problemen när sjukvårdens budget krymper (Lasker m.fl. 2001). Dock menar artikelförfattarna att det finns många utmaningar med utveckling av samverkan och partnerskap, vilket bör tas i beaktning när fenomenet växer.
Detta diskuteras vidare i artikeln “Interprofessional collaboration: issues for practice and research” där Paul och Peterson presenterar ett antal för- och nackdelar med interprofessionell samverkan, även detta med fokus på hälso- och sjukvård USA (2009). Eftersom detta framför allt gäller samverkan inom sjukvård finns en annan förståelse för profession; i kontexten kan två läkare inom olika specialistområden utgöra olika professioner. Dock finns paralleller att dra till samverkan mellan professioner i svensk välfärd. Artikeln konstaterar att några av de fördelar som finns är en större gemensam professionell kompetens, delad ansvarsbörda, kostnadseffektivitet samt en större respekt för varandras professioner. Barriärer för samverkan kan däremot vara bristande kunskaper i den andra professionen, begränsade resurser för etablering av samverkan, olika attityder till själva samverkan samt värderingskonflikter (Paul och Peterson 2009).
En annan typ av svensk samverkan som studerats i internationell kontext är den samverkan mellan polis- och åklagarmyndighet, socialtjänst och hälso- och sjukvård som äger rum i svenska barnahus. Johansson har i artikeln “Juridifiering som institutionell förändring: om mötet mellan straffrätt och socialrätt vid interorganisatorisk samverkan” studerat samverkan mellan olika professioner på dessa hem för barn som misstänks ha utsatts för brott ur ett rättssociologiskt perspektiv (2011). Syftet med barnahus är både att erbjuda psykosocialt stöd och skydd till barn och deras familjer i en anpassad miljö, men också att påskynda och
underlätta brottsutredningen. Johansson menar att det finns en konflikt mellan Polis- och Åklagarmyndighetens straffrättsliga logik och socialtjänstens behandlingslogik, vilket skapar intressekonflikter i samverkan. Polis och åklagare är alltså mer måna om en saklig och snabb rättsprocess, medan Socialtjänsten främst värnar om att de utsatta ska få stöd och behandling. Den straffrättsliga logiken är enligt Johansson ofta överordnad behandlingslogiken, vilket kan innebära att Socialtjänsten ger plats till och anpassar sig efter Polis- och åklagare (Johansson 2011).
Samverkan mellan liknande organisationer kan vi även finna exempel på i artikeln “The police, social services and psychiatry cooperation in Denmark: A new model of working practice between governmental sectors. A description of the concept, process, practice and experience” av Sestoft m.fl. (2014). Artikeln studerar ett samverkansprojekt mellan dansk polis, socialtjänst och psykiatri vid namn PSP i kommunen Frederiksberg. PSP syftar främst till att motverka kriminalitet, och att gemensamt fånga upp personer som på grund av sin problematik har kontakt med alla tre organisationer. Studien konstaterar att ett problem med PSP är det etiska dilemmat kring att dela klienters journaler och personliga information mellan de olika yrkeskategorierna i samma team (Sestoft m.fl. 2014). Studien konstaterar även att en förutsättning för interprofessionell samverkan är chefs- och ledningsstöd, samt relationsskapandet mellan de yrkesverksamma av olika profession.
I artikeln “Multi-professional work practices in the field of immigration integration” av Vanhanen och Heikkilä diskuteras två olika samverkansprojekt för integration på uppdrag av Europakommissionens forskningsprojekt “Immigrants, police and social work” (2017). Ett av dessa projekt skedde i Göteborgsförorten Lärjedalen, där Socialtjänst och Polis samverkade för en minskad kriminalitet i området. I projektet arbetade Socialtjänst och Polis tillsammans i en gemensam arbetsgrupp. Metoderna bestod i att anordna medborgarmöten om oroligheter och eventuella framtida problem i området, leda möten och informationsträffar utifrån medborgarinitiativ och -frågor samt hjälpa medborgare att själva organisera sig för sitt område genom exempelvis föräldragrupper. Slutligen agerade arbetsgruppen medlare när familjer eller enskilda hamnat i konflikt med antingen Socialtjänsten eller Polisen, samt informerade myndigheterna om vad medborgarna själva ansåg om projektet (Vanhanen och Heikkilä 2017). Syftet var alltså både att minska kriminalitet, men även att stärka invånarnas förtroende för myndigheterna och uppmana invånarna att själva organisera sig för sitt
bostadsområde. Slutsatser av projektet var att när befolkningen och deras behov förändras, exempelvis genom en ökad invandring, behöver även myndigheterna förändra sina
arbetsmetoder för att skapa förtroende. Det är vanligt att personer har obehagliga erfarenheter av myndigheter i sina ursprungsländer, framför allt av Polisen, och där kan Socialtjänsten vara en brygga för relationsskapandet (ibid. 2017).
Internationell forskning finns också om socialarbetarprofessionens mellanmänskliga kultur. Stewart Collins (2007) beskriver i artikeln “Social workers, resilience, positive emotions and optimism” vad för sorts personlighetsdrag som gör att en person orkar arbeta med socialt arbete som ofta kan vara stressigt och innehålla krav om effektivitet. Forskningen har fokuserat på hur socialarbetare möter kraven på effektivitet och hittar sätt att finna
tillfredsställelse i sitt arbete och har kommit fram till resiliens är en egenskap som är vital i detta. Resiliens beskrivs i artikeln som en flexibel och effektiv kapacitet att klara av yttre och inre stressfaktorer, alltså ett sätt att hantera de svåra situationer som uppstår i det sociala arbetet och samt bearbeta de tankeprocesser som följer. Vidare beskrivs också positiva känslor som en viktig egenskap hos de studerade socialarbetarna. Positiva känslor kan ersätta eller tysta ner negativa känslor som framkallats av svåra situationer i arbetet och dessa positiva känslor anses kunna framkallas genom att förhöja och bibehålla kontakt med viktiga människor i socialarbetarens sociala miljö. Vidare beskrivs ett tredje personlighetsdrag, optimism. Optimismen hos socialarbetarna innebär att de har en positiv syn på framtiden och en förmåga att se möjligheter i sitt arbete samt att de arbetar med de medel de har framför sig. Collins menar slutligen att utbildning och övningar i resiliens är ett viktigt verktyg för
studenter i socialt arbete men också för redan praktiserande socialarbetare (Collins 2007). Denise Dreikosen talar i artikeln “Radical social work: A call to link arms” om
guerilla-påverkan inom det sociala arbetet i USA. Dreikosen menar att det sociala arbetet är fyllt av orättvisor och att både praktiker och klienter är påverkade av detta. Socialarbetare har egna normer och synsätt som skiljer sig från de territorium som de ofta verkar inom.
Exempelvis socialarbetare som arbetar inom psykiatri befinner sig på ett fält som är
dominerat av kliniska termer och normer, och där klienten definieras och identifieras utifrån den kliniska diagnos som hen blivit tilldelad. Socialarbetaren ser på klienten på ett annat sätt eftersom hen utbildats till att se klienten i sin kontext och utifrån orättvisor som rasism, sexism eller homofobi analysera hur klienten hamnat där hen är. Dreikosen menar att dessa omständigheter är orimliga och presenterar tre sätt som socialarbetare har möjlighet att påverka på inom socialt arbete. Det första är en sorts tyst protest som innebär att
socialarbetaren utgör ett passivt motstånd inom systemet som hen arbetar i. Den andra vägen är att inom systemet förespråka förändring och belysa de orättvisor samt invanda normer som finns där. Den tredje vägen är guerilla-påverkan som är ett sätt att protestera mot systemet på utsidan genom exempelvis strejk och organisering. Istället för att tveka inför valet om att anpassa sig till rådande normer på arbetsplatser eller att försöka verka inom två olika
dimensioner (ex: psykiatri eller socialt arbete) så bör socialarbetare gå samman och kräva ett erkännande av deras egna professions normer och värderingar, det vill säga, ett mer holistiskt sätt att se på sociala problem. Dreikosen menar att för att hjälpa de förtryckta klienterna kan vi inte alltid följa reglerna (Dreikosen 2007).
I artikeln “Women in policing: changing the organizational culture by adopting a feminist perspective on leadership” av Kingshott diskuteras kvinnligt ledarskap inom polisväsendet i USA utifrån litteraturstudier på ämnet (2009). 2001 var enbart 11,2% av poliser i USA kvinnor. Författaren menar att polisorganisationer ofta är präglade av stark hierarki och maskulina normer, där ledarskap ofta förstås utifrån militär organisering. Polisväsendets organisationskultur(er) är ofta baserade på lydnad i relation till auktoritet i en könad kontext, där kvinnor inte ses som naturliga ledare (ibid. 2009). Artikeln menar att kulturellt kvinnligt kodade egenskaper som att vara kommunikativ, resonabel, relationsknytande och
omhändertagande historiskt har nedvärdetsats i relation till kulturellt manligt kodade egenskaper som självständighet, autonomi och styrka. Polisorganisationer präglas enligt författaren av såväl macho-normer som direkt ovilja till kvinnliga kollegor och kvinnligt ledarskap. Polisens organisationskultur skiljer sig från många andra och kan vara
svårföränderlig eftersom allmänheten har höga förväntningar på polisen (ibid. 2009).
Campeau antar ett annat perspektiv på poliskultur i “‘Police culture’ at work: Making sense of police oversight” (2015). Hon kritiserar det klassiska narrativet om poliskultur som ofta bygger på idéer om “vi mot dem”, tystnadskultur och en föreställning om att polisen är det
yttersta skyddet mot kriminalitet. Poliskultur har vanligtvis porträtterats som något som nya poliser lär sig genom en socialiseringsprocess på arbetsplatsen som innebär att det finns förutbestämda värderingar och normer som spelar stor roll för hur de sedan agerar och arbetar som professionella. Detta anser Campeau är den kriminologiska tolkningen av poliskultur men presenterar sedan ett annat sätt att tolka som befinner sig utanför den kriminologiska sfären. Den tolkar snarare kultur som en blandning av olika verktyg som en person har för att tolka verkligheten och navigera i världen runtomkring sig. På detta sätt påverkas personer av olika kulturer och har istället en repertoar av olika sätt att agera på, därför menar Campeau att det är svårt att se på poliskulturen som en bestämd enhet med ett bestämt antal normer och värderingar, den varierar snarare från polis till polis (ibid. 2015).
3. TEORI
3.1 Teorin om gräsrotsbyråkrater
Michael Lipsky använder i boken Street-level bureaucracy begreppet gräsrotsbyråkrat och menar med detta människor som arbetar inom offentlig sektor, arbetar i direkt kontakt med människorna som de arbetar för och som arbetar med myndighetsutövning (1980). I denna stora grupp finner vi både socialarbetare och poliser, men även lärare och vissa typer av jurister tas upp som exempel. Gräsrotsbyråkraterna har ofta mycket gemensamt då de jobbar under liknande arbetsförhållande på det sättet att de jobbar i direkt kontakt med klienter och de har en viss makt i form av myndighetsutövning. De ser till att människor får sina behov tillgodosedda men har också rätt att begränsa andra människors liv, exempelvis när en socialsekreterare begär ett omhändertagande. Detta i sin tur leder till att gräsrotsbyråkratens arbete är omdebatterat politiskt och bland gemene man. Eftersom arbetet är till för att tjäna det offentligas bästa så finns också krav på att det ska vara effektivt och ekonomiskt (Lipsky 1980).
Vi kan alltså säga att gräsrotsbyråkraterna besitter en viss makt över människorna som de kommer i kontakt med, men även att denna makt varierar utifrån vilken profession
gräsrotsbyråkraten verkar inom. Polistjänstemannen har makt att bestämma vilka människor hen ska gripa eller vilka som ska övervakas medan lärarens makt snarare manifesteras i vem som stängs av från skolan och vem som får stanna kvar. Läraren kan också bestämma vem som är mottaglig för undervisning och vem som behöver gå i specialklass. Socialarbetare som arbetar inom biståndshandläggning har makten att bestämma vilka klienter som har rätt till försörjningsstöd, detta arbete innehåller förvisso riktlinjer men ändå ett handlingsutrymme som socialarbetaren har rätt att själv navigera inom (Lipsky 1980).
Lipsky menar att gräsrotsbyråkratens arbete är omöjligt att genomföra utan tidigare nämnd makt och för detta påstående har han tre argument (1980). Det första är att
gräsrotsbyråkratens arbete inte går att mala ner till ett generellt program, det är inte möjligt att ständigt ha en instruktionsbok framför sig om hur man interagerar med människorna som är i behov av den tjänst som man utför. Det andra är att arbetet ofta kräver fingertoppskänsla och att det är viktigt att det finns utrymme för att undantagsfall ska kunna beaktas. Det krävs en människa för att kunna observera dessa omständigheter. Det tredje argumentet är att faktumet att gräsrotsbyråkraten har makten att ta vissa beslut kring andra människors liv är för att de förväntas ha klientens välmående i första beaktande (ibid. 1980).
I en organisation kan de värderingar som ledningen besitter skilja sig från de värderingar som de som arbetar på gatunivå har (Lipsky 1980). Eftersom direktiven kommer uppifrån i
offentliga organisationer så är det naturligt att de kan mötas av motstånd då de hamnar i famnen på gräsrotsbyråkraterna. Lipsky menar att det alltid finns glidningar i praktiken och att det alltid kommer finnas skillnader i vad ledningen beordrar och hur den beordran utförs. Det är något som forskare inom organisationsteori är medvetna om och man menar att det oftast handlar om så små variationer att det inte spelar någon större roll. Å andra sidan, när värderingarna skiljer sig mellan ledning och utförare till den grad att de inte arbetar mot samma mål kan det anses som ett större problem (ibid. 1980).
Gräsrotsbyråkrater utvecklar också strategier för att klara av sina arbetsuppgifter (Lipsky 1980). Det kan vara genvägar eller förenklingar som används för att minimera stress som uppstår genom stor arbetsbelastning och stort ansvar. Dessa strategier kan ibland strida mot organisationens egna regler på samma sätt som de är en grund för att organisationens praktiska arbete ska fungera, vilket gör det till lite av en paradox. I vissa fall har ledningen överseende med att strategierna går emot regelverket av just denna anledning. Lipsky
använder Polisen som exempel och menar att visst polisiärt brukande av våld mot medborgare går emot Polisens regelverk, men är ändå något som används för att poliserna själva ska känna sig trygga i sin roll. Ledningen kan i vissa fall se mellan fingrarna då poliser i yttre tjänst använt övervåld mot våldsamma medborgare, för att de vet att det kan behövas för att poliserna som handskas med våldsamma personer ska uppleva att de har kontroll över situationen (ibid. 1980).
3.2 Nyinstitutionell teori
Patrik Hall presenterar i sin bok “Managementbyråkrati - Organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (2012) den nyinstitutionella teorin, vilken han menar har dominerat forskningen kring managementbyråkrati i Norden. Med managementbyråkrati avses de nya styrsystem och organisatoriska normer som fått fäste i offentlig sektor, med fokus på marknadsidéal och idéer kring att företagsstrukturer är de mest effektiva. New Public
Management, NPM, utgör ett paket med managementbyråkratiska reformidéer (2012). Gamla demokratiska värden har successivt bytts ut mot idéer om kundens (före detta medborgarens) rätt till god service. Utvecklade apparater för granskning och kontroll samt stort fokus på effektivitet och mätbara resultat inom offentlig sektor har varit konkreta konsekvenser av managementbyråkratin och NPM. Nyinstutionalismen är kritisk till huruvida dessa
managementreformer har gjort så stor skillnad i det praktiska arbetet. I den nyinstitutionella teorin används begreppet institution som syftar på både organisationen och dess interna normer, med syftet att organisationen måste förstås utifrån dess formella uppbyggnad och dessa normer. Hall menar att detta innebär att organisationer är svårföränderliga, rent av tröga. För att en förändring ska kunna ske i en organisation krävs dels organisatoriska förändringar men framförallt också en förändring av normerna som den präglas av, exempelvis hur kulturen ser ut mellan de anställda (Hall 2012).
Hall använder exemplet med utbildning på högskolenivå för att visa hur organisationer kan vara svårföränderliga (2012). Inom utbildningsväsendet, och då framförallt på högskolenivå, är utbildningen ofta utformad så att läraren håller föreläsningar där hen sammanfattar
innehållet i den litteratur som hör till kursen. Anledningen till denna form är gammal och uppfanns på en tid då studenter inte hade tillgång till litteraturen och därför krävdes det att den presenterades på detta sätt. Formen har bevarats och ser ut på samma sätt idag trots att litteraturen i nutid är tillgänglig för studenter. Behovet som var anledningen till att
utbildningen utformades på det här sättet existerar inte längre men den institutionella normen är djupt rotad i organisationen och därför svår att förändra. Hall menar dock att andra skäl till utformningen kan uppkomma på vägen, exempelvis av ekonomisk karaktär men att det
snarare är faktumet att institutionen inte ifrågasätts och har ett symboliskt syfte för utövarna som gör att den kvarstår (Hall 2012).
Hall menar vidare att förändring inom organisationer enligt nyinstitutionell teori börjar med reformer uppifrån (2012). Dessa reformer behandlas sedan på lokal nivå och tolkas för att kunna anpassas till den praktiska verksamheten, de anpassas alltså efter normer och praktik som finns inom organisationen i fråga. Detta leder oftast till att reformer sker på generell nivå medan det i praktiken inte gör stor skillnad hos de lokala aktörerna. Det kan visas upp i hur aktörerna talar om sina verksamheter och hur de representerar dem men att de därefter inte lever upp till sin uttalade image, eftersom den inte kan samexistera med normerna och kulturen i personalgruppen. Den nyinstitutionella teorin tar också upp begreppet isomorfism som betyder likformighet och innebär att organisationer försöker likna varandra.
Organisationer följer strömningar och moden som finns i samhället och strävar ständigt efter att visa upp goda resultat utåt för att öka sin legitimitet. Förändringar som de här är ofta något som mer syns på pappret än i verkligheten och kan vara en förändrad retorik eller ett nytt styrsystem. Det viktiga är alltså att organisationen utåt liknar andra organisationer i kontexten av legitimitet snarare än att organisationen i praktiken är mer effektiv eller ekonomiskt försvarbar (Hall 2012).
Detta kan ha att göra med att normer och kulturer inom organisationer har mycket makt (Hall 2012). Hall tar upp ett exempel där nya styrsystem implementeras och följden blir att den nya metoden snarare anpassas till att fungera bland dessa normer och kulturer, istället för att utövarna anpassar sitt arbete efter det nya styrsystemet. De normer och kulturer som finns inom olika professioner kallas för lämplighetsregler och det är de som styr hur de anställda agerar inom organisationerna de verkar i (ibid. 2012). Med detta sagt är det enligt
nyinstitutionell teori omöjligt att förstå en organisation enbart genom att studera dess styrsystem, retorik och regler. Vi kan inte förutsätta att det som visas upp utåt, det som sägs och skyltas med, är det som faktiskt utförs i praktiken. För att verkligen förstå organisationen måste vi istället se till vad som sker inuti, hur praktiken gestaltar sig och hur människorna i den tolkar dess regler och riktlinjer (ibid. 2012).
3.3 Makt, disciplin och kön
För att ytterligare kontextualisera makten i Lipskys teori om gräsrotsbyråkraten har vi valt att använda Michel Foucaults teori om makt (2002). Foucault menar att makt ofta missförstås som applicerad ovanifrån, i straffrättslig och juridisk kontext. Istället bör makt, enligt Foucault, förstås som relationell och ständigt närvarande. Makt kommer överallt ifrån och finns i varje relation mellan en punkt och en annan. I varje relation där makt finns menar Foucault att det även finns motmakt, vilken kan förstås som reaktion på makten. Genom att anta denna förståelse av makt blir makten också föränderlig och dynamisk. För att
upprätthålla en makthierarki krävs därför disciplin. Foucault beskriver i Övervakning och straff hur den gamla tidens disciplin, vilken primärt var fokuserad på frihetsberövning och kroppsstraff, har bytts ut successivt sedan 1700-talet (1987). Disciplinen förstås framför allt i militäriska termer. Det är disciplin som får en hel armé av enskilda soldater att röra sig som en och samma kropp, och agera utifrån befallning (en mycket konkret form av maktutövning). Foucault menar att disciplin är konsten att hantera människokroppen, där dess nytta ökar i takt med dess lydnad och vice versa.
Genom allt mer beräknande kontrollmekanismer menar Foucault att personer själva utövar disciplin på sina egna kroppar, i makthavarnas intresse (1987). Genom ökad övervakning krävs inte direkta belöningar, befallningar och straff för människans foglighet. Ett exempel på
detta är byggnationen av de franska internatens korridorer, där varje grupp av tio sovrum hade ett officersrum på vardera sida och där matsalen var organiserad så att studieinspektörernas bord hade utsikt över samtliga elevbord. På samma sätt, men än mer fulländat, beskriver Foucault fängelset Panopticon. Där är alla celler placerade i en cirkel runt ett enda vakttorn, där vakten kan se fångarna i alla celler men fångarna kan inte se vakten i tornet. Genom att inge en känsla av att vara övervakad hos fångarna krävs inte en enda vakt i tornet för att upprätthålla ordning, eftersom fångarna inte i någon given sekund kan veta om de är studerade eller inte. På detta sätt fungerar inte bara de disciplinerande anstalterna utan även statens makt över medborgarna. Den disciplinära makten är, enligt Foucault, en
normaliserande makt. Den skapar en tudelning mellan önskvärt och icke-önskvärt beteende, och lämnar till medborgaren själv att anpassa sig till allmänna regler. Den får medborgaren att vilja, eller tro att den vill, anpassa sig till den disciplinära makten. Detta innebär även att det är en uteslutande makt eftersom de som inte lever upp till etablerade normer utgör de
“avvikare” som majoriteten definierar sig själva utifrån (Foucault 1987).
En teoretiker som använt den foucauldianska maktteorin är Judith Butler. Butler, som är genusvetare, menar att det finns intressen i att uppdela män och kvinnor som två separata kategorier utifrån biologiska termer (2005). När detta görs upprepade gånger över lång tid så blir uppdelningen av kön en normaliserad sanning, eller allmän regel, som medborgarna har att förhålla sig till. Människor kommer därför disciplinera sig själva och sina kroppar för att bekräfta denna bild. Män kommer exempelvis träna sina muskler för att upprätthålla bilden av sig själva (och därmed sitt kön) som muskulösa och starka, medan kvinnor kommer genomgå dieter eller dylikt för att bekräfta bilden av sig själva (och deras kön) som smala och slanka. Denna kulturella disciplinering av kroppar gör att vi inte längre kan säga vad som är
biologiskt och vad som är kulturellt, det vill säga vad som är kön och vad som är genus. Båda dessa kategorier är, enligt Butler, kulturellt skapade och går därför inte att särskilja från varandra (2005). För att förstå könade beteenden, exempelvis manlig våldsamhet, behöver vi alltså studera förväntningar kring våldsamma beteenden hos män snarare än biologiska aspekter. För att förstå könad påverkan på en viss kontext behöver frågan ställas om hur subjekten själva förväntar sig att kön ska spela roll.
4. METOD
I detta avsnitt presenteras våra tillvägagångssätt för att genomföra studien. Först presenteras hur vi gått tillväga för att situera studien i sin kontext med hjälp av tidigare forskning och rapporter på ämnet. Till den första delen hör även en beskrivning av hur teorin har valts ut. Därefter presenteras våra metoder för datainsamling, följt av ett avsnitt om vår analysmetod, samt slutligen en presentation av våra etiska avvägningar. En viktig utgångspunkt för alla dessa delar är att denna uppsats är en kvalitativ studie. Kvalitativ metod bygger på intervjuer, observationer eller text som analyseras, utan hjälp av statistiska verktyg tillhörande
kvantitativ metod. Istället analyseras datan med hjälp av tolkning och teoretiska perspektiv (se Ahrne & Svensson 2015). Det talas även om mjuka data i kontrast till den kvantitativa
forskningens hårda data. Den kvalitativa metoden har vi valt av anledningen att vi ämnar undersöka socialarbetares upplevelser av samverkan med polisen. Vi är intresserade av vad det är som händer i denna samverkan, hur den fungerar och vilka känslor som uppstår utifrån den enskilda socialarbetarens perspektiv (se Ahrne & Svensson 2015). Den kvalitativa metoden är mer lämpad för att studera social interaktion mellan människor, i vårt fall
socialarbetares upplevelser av interaktionen med polis. Tankar, intentioner och värderingar är något som kräver en kontext för att kunna analyseras och därför passar intervjuer med
socialarbetare där kontexten för deras upplevelser kan beskrivas av dem själva. Detta är något som inte hade kunnat studeras i en kvantitativ studie eftersom tankar, värderingar och
upplevelser inte kan mätas i siffror (se Ahrne & Svensson 2015). I texten nedan blandar vi begreppen informant, intervjudeltagare och deltagare när vi beskriver de socialarbetare vi intervjuat. Vi har valt att blanda begreppet för att belysa komplexiteten i att socialarbetarna är aktiva deltagare som skapar intervjusituationen som subjekt, men även för att de
tillhandahåller information och studeras i en objektposition. 4.1 Litteraturinsamling
För att ge kontext till sin forskning, samt argumentera för dess relevans, är det fördelaktigt att presentera den forskning som tidigare gjorts inom samma område (se Bryman 2016). Vi har valt att även inkludera rapporter och facklitteratur i detta avsnitt trots att de inte är granskade under samma premisser som de internationellt publicerade artiklarna, med syftet att
möjliggöra ytterligare kontextualisering av vår studie i en svensk kontext. För att hitta denna litteratur har vi gjort digitala litteratursökningar på några olika hemsidor. Inledningsvis sökte vi på databasen SwePub för svenskpublicerad forskning, samt PsycInfo och Proquest för övrig internationell forskning. Därefter sökte vi i Google samt i Malmö Universitetsbiblioteks sökmotor LibSearch. Sökresultaten ögnades igenom för en första sållning utifrån titel och publikationstyp, med undantag för de sökningar där antalet träffar var för många. I nästa led lästes abstracts igenom, och en andra sållning gjordes utifrån relevans. Dock har även artiklar som ansågs vara irrelevanta använts så till vida att vi hittat andra mer relevanta artiklar utifrån deras referenslistor. På samma sätt har vi använt studentuppsatser, men utan att redogöra för dem i kapitlet för tidigare forskning. För fullständig redogörelse av sökningar och antal lästa artiklar se bilaga 1.
För att besvara forskningsfrågor och analysera empiriskt material krävs att något eller några teoretiska perspektiv väljs ut (se Ahrne & Svensson 2015). Vi valde att både ta teori till hjälp för att utforma våra frågor, men lät även det insamlade materialet leda oss till relevant teori. Denna växelverkan mellan att utgå ifrån både teori och empiri i tolkningen av ett fenomen kallas enligt Ahrne och Svensson för abduktion (2015). I vårt fall har det inneburit att vi valt ett visst perspektiv i utgångsläget, nämligen ett organisationsteoretiskt perspektiv på
samverkan. Därmed har det funnits en riktning i såväl syfte och frågeställningar mot just organisationerna. Samtidigt har vi valt ut kompletterande teorier utifrån vad informanterna berättat i intervjuerna, för att göra analysen så relevant som möjligt för just denna data. 4.2 Datainsamling
Vi har valt att utföra vår studie med hjälp av kvalitativa intervjuer. Det innebär att de inte följer ett standardiserat frågeformulär, och därmed lämnas utrymme för att ställa följdfrågor och anpassa varje intervju efter informanten och situationen (se Ahrne & Svensson 2015). Vår utgångspunkt var att göra semistrukturerade intervjuer, vilket betyder att det finns en i förväg formulerad intervjuguide av öppnare karaktär som utgångspunkt för intervjun (se Bryman 2016). I intervjuguiden ska en del frågor vara formulerade, vilka måste ställas till samtliga informanter, men det finns även utrymme att formulera frågorna annorlunda och lägga till följdfrågor utifrån informantens svar. Denna flexibilitet menar Ahrne och Svensson gäller för samtliga kvalitativa intervjuer, oavsett om de kallas semistrukturerade eller ostrukturerade, och väljer därmed att enbart använda begreppet kvalitativa intervjuer (2015). Vi har dock valt att använda begreppet semistrukturerad intervju för en större tydlighet i vår process av
datainsamling, både i text och gentemot våra informanter.
Intervjuerna har följt en intervjuguide med fyra olika teman med tio tillhörande frågor, följt av tillhörande följdfrågor till de tio frågorna (se bilaga 2). Utöver dessa teman innehåller
intervjuguiden två inledande frågor om yrkeserfarenhet, samt en avslutande fråga om
huruvida vi får återkomma om vi behöver ett förtydligande. Alla fyra teman har behandlats i samtliga intervjuer och alla tio frågor har ställts, dock oftast med annorlunda formulering eller som riktad följdfråga till något informanten redan berättat.
Vi har gjort ett urval enligt Ahrne och Svenssons beskrivna tvåstegsurval (2015). Först har vi valt ut de organisationer ur vilka vi ska finna informanter. Vi har valt att intervjua
socialarbetare från två olika arbetsplatser. Urvalet gjordes med hjälp av egna kunskaper om frekvent samverkan mellan organisationerna och Polisen. Det ansågs fördelaktigt att intervjua personer som i sitt dagliga arbete upplever det som vi vill undersöka. Hade vi vänt oss till en annan social organisation finns risk för att informanterna saknade erfarenheter av det vi vill undersöka. Vi valde att intervjua socialarbetare från två olika organisationer för att få tillgång till berättelser om flera sätt att samverka, och inte enbart en specifik organisations samverkan med Polisen. I nästa steg i tvåstegsurvalet ska de specifika personerna väljas ut (ibid 2015). Detta har gjorts på tre olika sätt. Inledningsvis har vi hört av oss privat till de personer vi känner till i organisationerna och skickat informationsbrev (se bilaga 3). Notera att vi har tagit bort namnen på arbetsplatserna från informationsbreven i efterhand av konfidentialitetsskäl. Därefter har vi använt oss av ett snöbollsurval, vilket innebär att vi frågat våra befintliga informanter om tips på andra relevanta personer att intervjua (se Ahrne och Svensson 2015). Slutligen har vi mailat informationsbrevet till den ena arbetsplatsens mailadress. När vi mailade ut informationsbrevet hade vi redan tillräckligt många informanter inbokade från den andra arbetsplatsen och valde därför att inte skicka informationsbrevet till fler personer. Att intervjua sex till åtta personer ur en särskild grupp är tillräckligt för att få en representativ bild (Eriksson-Zetterqvist & Ahrne 2015). Vi valde därför att intervjua fyra personer ur den ena organisationen och tre ur den andra. Grupperna är så pass små att vi genom detta knappa antal ändå har täckt majoriteten av personalgruppen hos båda verksamheterna.
Samtliga intervjudeltagare har socionomutbildning och arbetar som socialsekreterare. Vi har dock valt att blanda begreppen socionom och socialsekreterare med socialarbetare. Det kan finnas andra inom organisationen som inte har avlagd socionomutbildning alternativt har en annan titel. Inför varje intervju har deltagaren fått bestämma plats själv och tid i samråd med oss. En majoritet valde att genomföra intervjun i ett avskilt rum på sin arbetsplats, för att kunna delta under arbetstid. För att möjliggöra detta har en samtyckesblankett lämnats även till verksamhetschef för respektive arbetsplats, där de har samtyckt till att deras anställda deltar i denna studie inom ramen för sin arbetstid (se bilaga 6). En av deltagarna var
föräldraledig och intervjun skedde därför i hennes hem, i närvaro av hennes spädbarn. Enligt Ahrne och Svensson är det viktigt att reflektera över platsens påverkan på vad som framställs i intervjun (2015). I hemmiljö kan en viss roll hos deltagaren framträda, och hen vill
presentera sig på ett visst sätt, medan andra egenskaper och uttryck kan komma fram på arbetsplatsen. Vi valde, med detta i åtanke, ändå att genomföra intervjuerna på deltagarnas egna önskade platser. Vi gjorde avvägningen att deltagarnas egen bekvämlighet samt möjlighet att frigöra tid för att delta i vår studie fick gå före vår egen önskan om att hålla intervjuerna så lika varandra som möjligt. En neutral plats, skild från både hemmet och arbetet, hade dock kunnat vara att föredra. En ytterligare aspekt i detta är att samtliga
intervjudeltagare som intervjuades på arbetet hade sina telefoner med sig under intervjun, för att kunna återgå till jobbet vid behov. Under en intervju har intervjupersonen varit ansvarig för verksamhetens stödtelefon, vilket innebär ett ytterligare distraktionsmoment. Samtidigt fanns distraktioner även i den hemsituerade intervjun i form av spädbarnet. Vad gäller yttre påverkan på intervjusituationen kan därför de olika intervjuerna likställas med varandra, eftersom det fanns en grundläggande premiss om att intervjuerna kunde komma att behöva avbrytas.
4.3 Analysmetod
Som stöd i vårt analytiska arbete har vi använt den trestegsmodell som presenteras av Rennstam och Wästerfors (2015). Det första steget kallas sortering, i vilket det krävs att forskaren noggrant lär känna sitt material för att vidare strukturera eller sortera upp det. I nästa steg, reducering, sållas en del av materialet bort. Det innebär att en del exempel som på ett lämpligt sätt representerar materialet väljs ut, både utifrån forskarens teser och idéer men även så kallade “negativa fall” som motsäger trender i materialet (Rennstam & Wästerfors 2015). Slutligen ska forskaren argumentera, vilket innebär att det sorterade och reducerade materialet relateras till tidigare forskning och teori för att skapa ny mening.
I det första skedet av vårt analysarbete lyssnades ljudfilerna igenom och transkriberades. Att åter lyssna igenom materialet lämnar en första möjlighet för tolkning för oss som författare. Därefter har det transkriberade materialet skrivits ut och lästs igenom minst en gång av vardera författare innan det sorterande arbetet påbörjats. Vi har valt att koda vårt material enligt de arbetssätt som Rennstam och Wästerfors kallar initial och selektiv kodning (2015). Initial kodning innebär att materialet kommenteras utifrån de spontana reaktioner som läsningen väcker. Efter hand, när samma typer av meningar uppstår flera gånger i materialet, kan samma kod användas flera gånger i det som kallas selektiv kodning (se Rennstam & Wästerfors 2015). Efter att vi kodat hela materialet hade vi alltså ett stort antal kommentarer i texten, vilka bestod av ett mindre antal upprepade koder. I nästa steg av sorteringsarbetet sammanställdes de olika koderna till kategorier för att ge ytterligare struktur till materialet. Efter kategoriseringen reducerade vi vårt material utifrån vad som lämpligen skulle få plats i en uppsats av denna omfattning. Några kategorier fick tillsammans utgöra varje tema i vår analys och några citat ur materialet valdes ut till respektive tema. Exempelvis har koder som “hård polis”, “polis är fyrkantig”, “översittarpolis” eller “polis i amerikansk film” utgjort kategorin “polis som utförare av hårda värden” vilken utgjort en del i temat “Den mjuka och hårda makten”. På motsvarande sätt har koder som “tänker olika kring roller”, “tolkar situationen olika” och “skilda förväntningar” utgjort kategorin “otydlighet i uppdrag” som i sin tur blivit en del av temat “Skärningspunkter”. På samma sätt har vi valt ut koder och kategorier till temat “Organisatorisk och personlig samverkan”. Slutligen har vi gjort en argumentation genom att analysera materialet i dialog med teori och den tidigare forskningen. Alla citat som presenteras i uppsatsen har språkligt putsats, vilket innebär att vi har tagit bort onödiga upprepningar, ljud och talspråk i de fall det varit möjligt utan att ändra innebörden av det som sagts.
4.4 Etiska överväganden
Vid en studie av detta slag behöver en rad etiska avvägningar göras. Med etik menas i
sammanhangen den teori och de idéer som ligger till grund för en moralisk praktik, i enlighet med Vetenskapsrådets definition (2017). Till skydd för den enskilde finns en rad lagar och etiska regler vid forskning, och forskningen får aldrig vara till men eller skada för den enskilde deltagaren. Detta kallas ofta forskningsetik. Samtidigt finns det koder inom
forskarvärlden, ofta kallad forskaretik. I denna ingår exempelvis rätten till varandras material vid granskning, vilket kan stå i kontrast till deltagarens rätt till total anonymitet (ibid. 2017). Våra etiska överväganden handlar alltså primärt om avvägningen mellan vad som är rätt enligt forskningsetiken respektive forskaretiken. Till hjälp i tolkningen finns både lagstiftning och etiska kodexar. Ett sätt som vi hanterat ovan nämnd konflikt mellan dem har varit att redan i transkriberingen byta ut samtliga personnamn, för att vårt material ska kunna begäras ut i transkriberad form utan att någon deltagares identitet röjs. Vi kan dock inte garantera för deltagarna att det inspelade materialet inte kommer delas med andra. Anonymitet för
samtliga deltagares namn, och inte heller valt att presentera information som ålder eller annat som lätt kan peka ut dem i personalgrupperna eller gentemot chefer. Vi har dessutom under arbetets gång kommit fram till att även verksamheternas namn, dess samverkanspartners och vilken kommun de verkar inom ska vara konfidentiella uppgifter. Vi har därför valt att döpa verksamheterna till Verksamhet 1 respektive Verksamhet 2. Detta är för att försäkra våra deltagare om att inget av det de sagt kan härledas tillbaka till dem. Även hantering av materialet är viktigt ur en anonymitetsaspekt. Vi använde våra privata mobiltelefoner för själva inspelningen av intervjuerna, men förde därefter över ljudfilerna till en säkrare plats för att ingen skulle komma åt filerna av misstag. Även det transkriberade materialet har förvarats med medvetenhet om deltagarnas rätt att i de flesta fall vara anonyma för utomstående. En annan viktig avvägning är val av organisationer att intervjua inom. Här har vi i denna studie haft en tydlig konflikt mellan forskaretiken, där forskaren ska sträva efter så bra resultat som möjligt, och forskningsetiken kring relationen mellan deltagare och forskare (Se Vetenskapsrådet 2017). Vi har valt ut dessa två arbetsplatser för att vi vet att de frekvent samverkar med polisen, eftersom vi tidigare har varit där. En av oss har praktiserat på på den ena arbetsplatsen, och den andra har gjort ett studiebesök på den andra arbetsplatsen. Därmed hade vi redan en förförståelse för hur båda dessa verksamheter fungerar. Efter diskussion både sinsemellan och med vår handledare kom vi fram till att vi ändå skulle genomföra studien inom dessa två organisationer, dock med vissa restriktioner. Ingen intervju skulle ledas av en person som inte tidigare träffat vare sig intervjudeltagaren eller dess kollegor. Vi båda har närvarat vid samtliga tillfällen, men den som tidigare besökt arbetsplatsen satt under samtalet och tog anteckningar. På så sätt färgades inte intervjun av våra respektive förförståelser för den specifika arbetsplatsen, eftersom en person utan insyn i verksamheten ledde intervjun. Bådas deltagande var viktigt för att vi skulle ha en gemensam ingång till materialet, och för att vi skulle kunna hjälpas åt att tolka deltagarnas utsagor i ett senare skede utan att någon har tolkningsföreträde.
När deltagarna ska väljas ut är det ur ett etiskt perspektiv viktigt att det finns informerat samtycke (Bryman 2016). Enligt Bryman kan det vara svårt att säkerställa att varje deltagare har nödvändig information för att kunna göra ett helt informerat val om att delta eller inte av flera skäl. Det kan både vara svårt att förklara i detalj vad studien går ut på, eftersom man av hänsyn till deltagarens tid vill hålla själva intervjun så tidseffektiv som möjligt, men det är även svårt att veta hur deltagaren tolkar informationen. Vi valde därför, för ett så informerat samtycke som möjligt, erbjuda tre vägar till information om studien. Inledningsvis skickade vi vårt informationsbrev digitalt (se bilaga 3) till samtliga intervjudeltagare. Därefter, vid det fysiska mötet, fick deltagarna en fysisk kopia av informationsbrevet inklusive lite ytterligare information (se bilaga 4). Vi har i efterhand tagit bort information om arbetsplats och
geografiskt område från informationsbreven för att uppnå största möjliga konfidentialitet. Tillsammans med den fysiska informationen fick deltagarna skriva under en
samtyckesblankett (se bilaga 5). Inför påskriften av samtyckesblanketten gav vi ytterligare muntlig information och möjlighet för deltagarna att ställa frågor om sin medverkan eller om studien i sig. Vi har alltså lämnat skriftlig information vid två tillfällen och muntlig
information vid ytterligare ett tillfälle inför lämnat samtycke. På så vis har vi säkerställt att deltagaren gjort sig medveten om innebörden av sitt deltagande i den mån det varit möjligt. 4.5 Arbetsfördelning
Vi valde att skriva detta arbete tillsammans för att vi tidigare skrivit arbeten tillsammans och då haft ett gott samarbete. Arbetet med uppsatsen har i huvudsak skett när vi suttit och skrivit tillsammans för att vi då kunnat föra en kontinuerlig dialog kring texten under arbetets gång. Vi har fungerat som varandras korrekturläsare och hela tiden granskat den text den andra
producerat under sessionerna och på så sätt kunnat ändra, lägga till och ta bort för att få till ett så bra arbete som möjligt. Det har alltså inte gjorts någon distinkt arbetsfördelning förutom då vi inte kunnat sitta tillsammans och skriva, vid dessa tillfällen bestämde vi i förväg vad var och en skulle arbeta med under tiden vi inte sågs.
5. RESULTAT OCH ANALYS
I vår studie har vi intervjuat sju informanter som alla är socialsekreterare och som i sitt arbete frekvent samverkar med polisen. Informanterna arbetar inom två olika verksamheter, fyra från Verksamhet 1 och tre från Verksamhet 2. I detta avsnitt har vi alltså analyserat de upplevelser som socialsekreterare i de här två organisationerna har av att samverka med polisen.
Upplevelserna handlar dels om tankar och föreställningar som finns om polisen, både som organisation och som enskilda tjänstemän. De handlar också om hur våra informanter ser på den praktiska samverkan; vad som fungerar, vad som inte fungerar men framförallt vad de anser ligger bakom att samverkan fungerar eller inte fungerar. Ur intervjuerna har vi tagit fram ett antal teman som vi urskilt som gemensamma för samtliga informanter och det är utifrån dessa som vi valt att analysera materialet.
5.1. Skärningspunkter
I detta avsnitt belyser vi de skärningspunkter i samverkan mellan Socialtjänst och Polis som våra informanter uppmärksammat. Med skärningspunkt syftar vi på den situation där
socialtjänstens arbete möter polisens arbete, på en gemensam arena. Dessa skärningspunkter kan dels bestå av handräckningssituationer eller annan planerad samverkan men även oplanerade möten med poliser i tjänst, utanför den etablerade samverkansstrukturen. I vissa fall fungerar det bra, i andra fall fungerar det sämre.
Samtliga informanter har beskrivit att samverkan med polisen har kantats av situationer där det råder olika uppfattning om vem som är ansvarig för vad. Det har alltså funnits en viss brist på samstämmighet gällande de båda professionernas ansvarsområden. Detta har exempelvis manifesterats i situationer då tjänstemän från den ena professionen förväntat sig mer av den andra än de första ansett sig ha ansvar för. Ett tydligt exempel är när socialsekreterare begär handräckning av Polisen för att kunna genomföra en insats där klienten har ett våldskapital och socialsekreterarna anser att handräckning krävs för att de ska känna sig trygga. Vid exempelvis omhändertagande av barn eller ungdomar enligt Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, kan socialtjänsten begära handräckning från Polisen när en ungdom ska förflyttas från sitt hem till ett särskilt boende eller till en SiS-anstalt. Karin som jobbade inom Verksamhet 1, Socialtjänsten på obekväma arbetstider, berättar följande.
Men det kan ju inte de göra en fredag kväll. De kan ju inte köra ett barn till Gotland klockan 10 en fredag, det förstår vi. Och de får inte ha barn i arresten och så tycker de att vi ska köra då och det kanske vi ska men om det är en våldsam 17-åring som är påtänd så är ju inte det jättebra. Så där emellan kan det ju vara lite gnissel. (Karin)
Karin beskriver här hur en skärningspunkt uppstår där Socialtjänst och Polis ser olika på situationen. Polisen har inte resurser för att bistå med handräckning men det finns lagar som säger att ett barn inte får sitta i arresten, varpå de inte kan låta ungdomen sitta där i väntan på att Polisen ska ha tid att skjutsa till exempelvis SiS-hemmet. Där står då Socialtjänsten med en potentiellt våldsam ungdom, vilken Polisen inte tar ansvar för. Johnsson och Svensson konstaterar i sin studie av samverkan mellan Socialtjänst och Polis i handräckningsärenden att
de två olika professionerna ofta är överens i arbetet och att det sällan uppstår konflikt (2006b). De olika tjänstemännens specifika ageranden i handräckningssituationerna uttrycker våra informanter generellt fungerar bra, i enlighet med Johnssons och Svenssons resultat, men samtidigt så omnämns dessa typer av “gnissel” frekvent när det uppstår otydlighet i ansvarsfördelning.
I vissa skärningspunkter där ansvarsfördelningen inte är uppenbar mellan Socialtjänst och Polis fungerar samverkan ändå bra. Informanten Bea, kollega till Karin, berättade om när en polis ringt till verksamhet 1 och berättat att de stött på en man iklädd badtofflor tillsammans med två små barn vilka berättat att de gått från en förort in till centrum, en relativt lång promenad för små barn. Polistjänstemannen på plats fick känslan av att något inte stämde och ringde in till Socialtjänsten.
Ja, låt oss se, och så slog vi (i journalsystem) och hittade så bad jag henne att kolla på frun om det fanns några anmälningar om våld i nära relationer, jajamän, det fanns det. Så kunde vi tillsammans börja nysta upp och faktiskt återbörda barnen till sin mamma utan att det blev någon dramatik, något våld, inga, inget ingripande, och de körde bort honom och sa “asså vi gjorde en överenskommelse att du sover hos en kompis inatt och sen så imorgon får ni gå till vanliga socialtjänsten och reda ut det här”. (Bea)
Här ser vi ett exempel på när gränserna mellan socialt arbete och polisarbete är mer otydliga. Polisen i fallet hade en magkänsla, men inga direkta skäl att misstänka brott. Istället för att hävda sitt icke-ansvar agerade polisen i detta fall genom att utföra ett arbete som liknar socialsekreterares. Polisen utredde den sociala situationen i familjen och gjorde därefter en bedömning, tillsammans med socialsekreteraren Bea, om vad som skulle hända med barnen respektive pappan. På detta sätt undvek polisen att barnen fick uppleva sin pappa bli fängslad och barnen kunde komma tillbaka hem till sin mamma. Detta är förvisso inte ett
handräckningsärende, men Johnsson och Svensson menar att det direkta arbetet i
handräckningssituationer mellan Polis och Socialtjänst ofta är såväl enskilt som kollegialt erfarenhetsbaserade (2006b) och det stämmer in även i exemplet ovan. Genom att utgå ifrån erfarenhetsbaserad magkänsla och tillsammans med Socialtjänsten utföra ett polisarbete av social karaktär lyckades polisen i exemplet sannolikt förebygga brott, men också hitta en optimal lösning i situationen för barnen och mamman.
Emma, en ytterligare kollega till föregående informanter, berättar om hur hon
uppmärksammat hur poliser i allmänhet ofta får ta sig an uppgifter som är socialt arbete. Det kan handla om att hjälpa pensionärer som gått vilse eller att hjälpa hemlösa missbrukare. I det föregående exemplet visade Polisen en god inställning till att utföra den typen av arbete men däremot har Emma en uppfattning om att Polisens sociala arbete ofta är oönskat av
tjänstemännen.
De vill ju inte det, de försöker ju bli av med det. Det är ofta där det kanske blir lite konflikter mellan oss /.../ att liksom vart de ärendena ska hamna. (Emma)
Att inställningen till att utföra socialt arbete hos polisen skiljer sig från tjänsteman till
tjänsteman kan bero på att gräsrotsbyråkrater, som innefattar både poliser och socialarbetare, har ett visst handlingsutrymme i sitt arbete vilket möjliggör att olika tjänstemän kan avgöra vad som är rätt insats i olika situationer. Enligt Michael Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater, vilken presenterats i teoriavsnittet, så har dessa tjänstemän ett handlingsutrymme för att de förväntas ha klientens bästa i beaktande när de gör sina val i olika arbetssituationer som berör medborgarna (Lipsky 1980). Till detta hör även att tjänstemannen har en specifik makt, vilken
