• No results found

ATT ARBETA PÅ EN KVINNOJOUR UNDERCORONAPANDEMIN -En kvalitativ studie om jourkvinnors upplevelser av arbetet med våldsutsatta kvinnor

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "ATT ARBETA PÅ EN KVINNOJOUR UNDERCORONAPANDEMIN -En kvalitativ studie om jourkvinnors upplevelser av arbetet med våldsutsatta kvinnor"

Copied!
37
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

ATT ARBETA PÅ EN KVINNOJOUR UNDER

CORONAPANDEMIN

En kvalitativ studie om jourkvinnors upplevelser av arbetet med våldsutsatta kvinnor.

Freja Björk & Jonna Lindström

Vårterminen 2021 Självständigt arbete, 15 hp

Sociologi, kandidatkurs

Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap Handledare: Carina Green

(2)

Örebro University

School of Humanities, Education and Social Sciences, Sociology, Advanced course, 30 hp Essay, 15 hp, Spring 2021

Title: Att arbeta på en kvinnojour under coronapandemin - En kvalitativ studie om jourkvinnors upplevelser av arbetet med våldsutsatta kvinnor.

Authors: Freja Björk & Jonna Lindström

Abstract

The Covid-19 pandemic has put Sweden in a new and challenging situation. Several of the women's shelters in Sweden have reported an alarming pressure as a result of increased cases of women and children in vulnerable situations. Based on a qualitative research strategy, this study examines how women's shelter workers experience and handles the practical and emotional work due to the Covid-19 pandemic. To examine this study's purpose and research questions, five semi-structured interviews were conducted with women’s shelter workers from various women's shelters in Sweden. During each interview, the study subjects were given the opportunity to share their own experiences regarding the work situation due to the Covid-19 pandemic. The gathered empirical material was analyzed using Arlie Hochschild's theory regarding emotional work. The results of the study show that the majority of the study subjects experience changes in the number of abused women in need of help and support and that the practical work has been limited and challenged. Furthermore, the study subjects experience their jobs as even more emotionally demanding during the Covid-19 pandemic, but this had no effect on the way of dealing with the emotional work. Several different coping strategies could be identified in the way of handling the emotional work, including recovery, previous professional experience, surface or deep emotional acting and the support from colleagues. With the help of different approaches, the study subjects distinguish themselves from their professional role in order to not identify themselves too strongly with the emotional work. The results of the study proved that different coping strategies are of importance to be able to handle and complete emotional work.

Keywords: Emotional labor, coping strategy, emotions, women’s shelter workers, women’s

(3)

Sammanfattning

Coronapandemin har resulterat i en ny och utmanande situation för Sverige. Många av landets kvinnojourer har rapporterat om ett alarmerande tryck på sina verksamheter till följd av ökade fall av kvinnor och barn i utsatta situationer. Utifrån en kvalitativ forskningsstrategi undersöker denna studie hur jourkvinnors praktiska respektive emotionella arbete upplevs och hanteras till följd av coronapandemin. För att besvara studiens syfte och frågeställningar genomfördes fem semistrukturerade intervjuer med jourkvinnor från olika kvinnojourer i Sverige. Under respektive intervjutillfälle fick jourkvinnorna möjlighet att dela med sig av sina egna upplevelser gällande arbetssituationen under coronapandemin. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av emotionssociologiska begrepp från Arlie Hochschilds teori som berör emotionellt arbete. Resultaten visar att majoriteten av jourkvinnorna upplever förändringar i antalet stödsökande och att det praktiska arbetet kommit att resultera i begränsningar och utmaningar. Vidare visade det sig att jourkvinnorna utför ett än mer emotionellt krävande arbete under coronapandemin, detta hade däremot ingen påverkan på jourkvinnornas sätt att hantera de emotionella påfrestningar som uppstår i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Arbetet som jourkvinnorna utför kunde även liknas med ett härbergeringsarbete i takt med att de bär på både sina egna och andras känslor. Flera olika hanteringsstrategier kunde identifieras i jourkvinnornas sätt att hantera det emotionella arbetet, däribland återhämtning, tidigare yrkeserfarenhet, ytligt respektive djup emotionellt agerande samt stödet som återfinns hos jourkvinnornas kollegor. Det framgick att jourkvinnorna med hjälp av olika förhållningssätt kan skilja på sig själva och sin yrkesroll för att inte identifiera sig för starkt med det emotionella arbetet. Olika hanteringsstrategier visade sig således vara av stor vikt för att jourkvinnorna ska kunna hantera och fullfölja det emotionella arbetet.

Nyckelord: Emotionellt arbete, hanteringsstrategi, känslor, jourkvinnor, kvinnojour, Covid-19,

(4)

Förord

Vi vill först och främst tacka vår handledare Carina Green som stöttat oss genom hela uppsatsprocessen. Ditt stöttande och din tillgänglighet har varit till stor hjälp för oss i vårt uppsatsskrivande. Vi vill dessutom rikta ett stort tack till de jourkvinnor som ställt upp och som gjort denna studie möjlig. Med hjälp av de erfarenheter, upplevelser och känslor ni delat med oss har vi fått möjlighet att med denna studie bidra med viktig kunskap kring ert värdefulla arbete under rådande pandemi.

Örebro, Maj 2021

(5)

Innehållsförteckning

1. Introduktion………..1

1.1 Problemområde………...1

1.2 Kvinnojourers verksamhet………...2

1.3 Syfte och frågeställningar………...2

1.4 Avgränsningar………...3 1.5 Begreppsdefinitioner………...3 1.6 Disposition………...3 2. Forskningsöversikt………...4 2.1 Kvinnojourers arbete .……….4 2.2 Emotioner i arbete………...5

2.3 Våld i nära relation under samhällskriser………....6

2.4 Sammanfattning av forskningsöversikt och vårt forskningsbidrag………...6

3. Teoretiskt ramverk………...7

3.1 Emotionellt arbete………...7

3.2 Känsloregler och känsloutbyten………...8

3.3 Ytligt och djupt emotionellt agerande………...8

3.4 Förhållningssätt till yrkesrollen………...9

3.5 Teoritillämpning………...9

4. Metod ………..10

4.1 Datainsamlingsmetod………....10

4.2 Urval………..10

4.3 Tillvägagångssätt och genomförande………....11

4.4 Transkribering och analysmetod………...11

4.5 Tillförlitlighet………....12

4.6 Forskningsetiska överväganden och GDPR………..13

5. Resultat och analys………...13

5.1 Praktiskt arbete under coronapandemin………....13

5.2 Emotionellt arbete………...16

5.2.1 Övertidsarbete och emotioner under coronapandemin………...17

5.2.2 Känsloregler och känsloutbyten………...19

5.3. Hanteringsstrategier………...20

5.3.1 Ytligt och djupt emotionellt agerande………....21

5.3.2 Stöd från kollegor………...22

5.3.3 Förhållningssätt………..24

6. Slutsatser och diskussion………...25

6.1 Hur har jourkvinnors praktiska arbete med våldsutsatta kvinnor påverkats till följd av coronapandemin? ………..26

6.2 Hur upplever och hanterar jourkvinnor det emotionella arbetet med våldsutsatta kvinnor under coronapandemin?………....27

6.3 Avslutande diskussion och förslag till vidare forskning...………....28

Källförteckning ………...29

Bilaga 1. Intervjuguide Bilaga 2. Informationsbrev

(6)

1. Introduktion

I detta avsnitt introduceras studiens problemområde och en bakgrund till det valda området. Därefter presenteras studiens syfte, frågeställningar, avgränsningar samt begreppsdefinitioner. Avsnittet avslutas med en presentation av studiens disposition.

1.1 Problemområde

Coronapandemin har gjort ett stort avtryck världen över och många människor har på ett eller annat sätt kommit att påverkas. I takt med att Covid-19 bröt ut i Sverige under år 2020 tvingades människor isolera sig i hemmen och distansera sig socialt, något som ökade oron för att kvinnor och barn i allt större utsträckning skulle riskera att utsättas för våld i nära relationer (Aprea Malmqvist, 2020). Forskare Anna-Karin Rybeck menade att våldet skulle komma att öka avsevärt och problematiserade detta på följande sätt:

Det är svårt att be om hjälp om man är instängd i en lägenhet och inte kan ringa och be om hjälp. Vi måste hitta fler vägar för kvinnor och barn för att de ska kunna komma i kontakt med rätt insatser utan att till exempel behöva ringa. (Aftonbladet, 2020, “Sverige måste tänka nytt”)

Samtidigt rapporterade landets kvinnojourer om ett alarmerande tryck på sina verksamheter, detta till följd av ökade fall av kvinnor och barn i utsatta situationer. Kvinnojourerna uppgav att de blivit kontaktade i allt större utsträckning till följd av coronaisoleringen, främst av kvinnor som var i behov av hjälp och stöd (TV4, 2020). Verksamheter som kommer i kontakt med våldsutsatta var enligt Campbell (2020) redan innan utbrottet av Covid-19 högt belastade i sitt arbete men skulle i takt med coronapandemin komma att stå inför ännu större utmaningar då verksamheterna riskerade att begränsas i sitt stödarbete (Campbell, 2020:1–2).

I Sverige kommer både statliga och privata aktörer i kontakt med kvinnor som utsätts för olika former av våld. Ideella verksamheter som kvinnojourer kommer i sitt dagliga arbete i kontakt med utsatta kvinnor och har således en viktig roll i att ge stöd och skydd till de som är i behov av hjälp (Polismyndigheten, 2019).

I takt med den tidigare rapporterade oron och att coronapandemin nu pågått under ett helt år tänker vi oss att jourkvinnors arbete blivit mer omfattande. Hur är det egentligen att jobba på en kvinnojour under coronapandemin och hur påverkas de emotionella aspekterna av

(7)

arbetet? Med anledning av detta ämnar denna studie få en djupare förståelse för hur jourkvinnor i Sverige arbetar med våldsutsatta kvinnor och hur det emotionella arbetet upplevs och hanteras under coronapandemin.

1.2 Kvinnojourers verksamhet

Som en reaktion på mäns våld mot kvinnor bildades kvinnojoursrörelsen under 1970-talet med ett politiskt och solidariskt initiativ. Kort därefter öppnade Sveriges första kvinnojourer upp i Stockholm och Göteborg för att hjälpa och skydda våldsutsatta kvinnor och barn. Kvinnojoursrörelsen har under årens gång fortsatt växa och idag finns cirka 200 kvinnojourer i Sverige där våldsutsatta kvinnor och barn har möjlighet att få skydd och stöd. En stor del av kvinnojoursrörelsens uppgift är att synliggöra samt sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor, således är kvinnojoursrörelsen en drivande kraft i att bilda opinion (NCK, u.å).

Kvinnojourer har en viktig roll vad gäller stöd till våldsutsatta kvinnor och närstående barn som bevittnat övergrepp av eller mot närstående vuxna. På jourerna arbetar endast kvinnor, detta för att kvinnorna som behöver hjälp och stöd ska känna sig så trygga som möjligt. Kvinnojourerna erbjuder bland annat samtalsstöd, skyddat boende och olika gruppverksamheter utifrån behov och önskemål anpassade efter de kvinnor som söker stöd. Gemensamt för alla kvinnojourer är att de har jourtelefoner dit kvinnor i behov av hjälp kan vända sig. Alla kvinnor som söker hjälp och stöd hos en kvinnojour har möjlighet till anonymitet, likaså upprättas ett tystnadslöfte mellan kvinnojouren och de våldsutsatta kvinnorna (Roks, u.å).

1.3 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att få en djupare förståelse för hur jourkvinnor i Sverige arbetar med våldsutsatta kvinnor och hur det emotionella arbetet upplevs och hanteras under coronapandemin.

För att besvara studiens syfte har följande frågeställningar formulerats:

● Hur har jourkvinnors praktiska arbete med våldsutsatta kvinnor påverkats till följd av coronapandemin?

● Hur upplever och hanterar jourkvinnor det emotionella arbetet med våldsutsatta kvinnor under coronapandemin?

(8)

1.4 Avgränsningar

Denna studie avgränsas till ideella verksamheter i form av kvinnojourer då de i sitt dagliga arbete kommer i nära kontakt med våldsutsatta kvinnor. Aktörer som arbetar med våldsutsatta kvinnor sträcker sig både nationellt och internationellt, men då denna studie inte har möjlighet att täcka den internationella aspekten har studien avgränsats till jourkvinnor som arbetar på kvinnojourer i Sverige.

1.5 Begreppsdefinitioner

Kvinnojour

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer (Roks) i Sverige, definierar en kvinnojour som en förening som arbetar för kvinnors och barns rättigheter. En kvinnojour kan bland annat erbjuda samtalsstöd, ge råd kring polisanmälan och vårdnadstvist samt skyddat boende för kvinnor och barn som utsatts för någon form av våld (Roks, u.å).

Jourkvinnor

På kvinnojouren arbetar jourkvinnor för att ge stödsökande kvinnor råd och samtalsstöd. Arbetet med stödsökande kvinnor kan ske på jouren eller över telefon, mejl och chatt. Jourkvinnor kan även följa med som stöd hos polis, socialtjänst och advokat. Arbetet som jourkvinna kan även innefatta utåtriktat arbete i form av debatter och föreläsningar i syfte att sprida information om kärnfrågor och verksamheten (Roks, u.å).

Våld i nära relation

Olika typer av våld som förekommer inom närstående relationer som partnerrelationer och familje- och släktrelationer är exempel på våld i nära relationer. Utmärkande för våld i nära relation är starka emotionella band mellan våldsutövaren och den våldsutsatta, ett våld som ofta blir allvarligare ju längre relationen pågår. Våldet förekommer ofta i hemmet, något som försvårar möjligheten till motstånd och uppbrott (Operation kvinnofrid, u.å).

1.6 Disposition

I detta introducerande kapitel presenteras studiens forskningsområde, bakgrund, syfte och frågeställningar, avgränsningar samt begreppsdefinitioner. I nästkommande kapitel redovisas tidigare forskning i tre underrubriker följt av en sammanfattning samt presentation av studiens

(9)

forskningsbidrag. Därefter följer en redogörelse för det teoretiska förhållningssätt denna studie utgår från samt hur detta tillämpats i denna studie. Vidare följer uppsatsens metodkapitel som beskriver studiens metodologiska val. Metodkapitlet avslutas med en diskussion kring studiens tillförlitlighet samt forskningsetiska överväganden och GDPR. Fortsättningsvis presenteras analys och resultat för att återkoppla till studiens syfte och frågeställningar. Uppsatsen avslutas med ett diskussionskapitel där slutsatser och förslag till framtida forskning presenteras.

2. Forskningsöversikt

I detta avsnitt presenteras tidigare forskning som är av relevans för studiens ämnesområde. Avsnittet behandlar kvinnojourers arbete, emotioners centrala roll i arbetslivet och våld i nära relationer under samhällskriser. Avsnittet avslutas med en sammanfattning samt en redogörelse för denna studies forskningsbidrag. Litteratursökningen har genomförts i databaserna DiVA och Google Scholar samt Örebro Universitetsbiblioteks egen databas Primo med sökord som

kvinnojour, jourkvinnor, emotioner, emotionellt arbete, emotions, emotional work, women’s shelters, domestic violence shelters, intimate partner violence, domestic violence, corona pandemin och covid-19. Den tidigare forskningen omfattas av tre vetenskapliga artiklar som

uppfyller peer reviewed-kriteriet samt två doktorsavhandlingar.

2.1 Kvinnojourers arbete

I Sara Helmerssons (2017) doktorsavhandling beskrivs skydd och stöd som kärnan i kvinnojourers arbete. I sitt dagliga arbete utför kvinnojourerna även arbetsuppgifter av administrativ karaktär vilket omfattar en central del av deras arbete. Helmersson (2017) uppmärksammar hur samtliga kvinnojourer står under ett högt administrativt tryck, vilket tar upp tid som istället hade kunnat ägnats åt direkt stödarbete. Ytterligare en aspekt som styr och begränsar kvinnojourers arbete är ekonomiska medel, det vill säga att finansieringen präglas av kortsiktighet och ovisshet. Detta upplevs som ett problem då det resulterar i en känsla av otrygghet och frustration över att varken kunna planera eller upprätthålla en långsiktig verksamhet (Helmersson, 2017:93–97). Vidare poängterar Helmersson (2017) att jourkvinnorna skulle vilja prioritera och ägna mer tid åt förebyggande arbete i syfte att sprida information om våld och hur kvinnojouren kan hjälpa till. Nedprioriteringen av denna typ av arbete grundar sig i avsaknad av resurser och andra tidskrävande arbetsuppgifter. Det finns helt

(10)

enkelt inte tid att hålla i en ideell verksamhet med många fasta rutiner och samtidigt sköta både ett skyddat boende och utåtriktat arbete (Helmersson, 2017:102).

Helmersson (2017) belyser även en påtaglig stress som återfinns hos jourkvinnorna, en stress som bland annat uttrycks i form av övertidsarbete genom att arbetet och oro tas med hem för att tiden inte räcker till på ordinarie arbetstider. Stressen har gett konsekvenser i form av somatiska problem hos jourkvinnorna, somliga uttrycker att de fått magkatarr medan andra tycks känna sig snurriga och ha mycket i huvudet (Helmersson, 2017:100).

2.2 Emotioner i arbete

I sin doktorsavhandling redogör Eva Olsson (2008) för emotioner i arbetet med hjälp av emotionssociologiska begrepp från sociologen Arlie Hochschild. Syftet med studien var att undersöka hur sjukvårdspersonal upplever sin arbetssituation, arbetsmiljö och arbetsvillkor. Studien visar att balansen mellan arbetsliv och privatliv komplicerar upplevelsen av arbetsplatsen och arbetssituationen. Detta kan ses som ett resultat av den centrala roll som de emotionella aspekterna spelar i vardags- och arbetslivet, vilket Olsson (2008) synliggör på följande sätt:

I rätt kontext - och i rätt sällskap - vägleder våra emotioner oss genom att vi känner och känner igen andra människors känslor och arbeten. På samma sätt känner vi igen stämningar, därför att vi lärt oss regler för hur, var och när bestämda känslor bör, får eller skall uttryckas. (Olsson, 2008:29)

Olsson (2008) belyser hur sjukvårdspersonal utför det emotionella lönearbetet i förhållande till sig själva, kollegor och patienter i förhållande till olika känsloregler. Likaså utför de en emotionell hantering i relation till sig själva och sina familjer. Det vill säga att sjukvårdspersonalen utför ett så kallat härbärgeringsarbete, vilket innebär att “(. . .) sjukvårdspersonalen härbärgerar känslor, både egna och andras, som uppkommer av och i patientarbetet och genom relationer med patienter” (Olsson, 2008:181). Genom att lyssna till och ta emot andra människors känslor och upplevelser fungerar den yrkesverksamma likt en container, där andras känslor dumpas hos den yrkesverksamma. Det betyder att den yrkesverksamma i sin tur behöver härbärgera de dumpade känslorna samt de känslor som väckts i och med detta. Den yrkesverksamma behöver då dumpa dessa känslor hos någon

(11)

annan, exempelvis en kollega, vilket fungerar som en hanteringsstrategi. Härbärgeringen kan även delas kollektivt i en välfungerande arbetsgrupp genom att omformulera och neutralisera känslorna så att de blir möjliga att hantera (Olsson, 2008:162–165). Vidare behöver sjukvårdspersonalen enligt Olsson (2008) både tid och utrymme för att bearbeta sina upplevelser av patientarbetet, detta genom att emotionellt stötta och avlasta varandra i situationer som kräver det (Olsson, 2008:181).

2.3 Våld i nära relation under samhällskriser

Lauve-Moon och Ferreria (2017) belyser att våld i nära relationer tenderar att öka under katastrofer och kriser. Studien påvisade ett högre antal telefonsamtal till stödlinjer som indikerade en ökning av våld i nära relation, ångest och depression till följd av Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen år 2010 (Lauve-Moon & Ferreria, 2017:125).

I en studie av Houghton m.fl. (2010) framkommer det att antalet stödsökande kvinnor minskat i början av en kris, medan ett högre tryck i antalet stödsökande kvinnor märktes av först efter krisen lagt sig. Att antalet stödsökande kvinnor minskade berodde dock inte på att våldet hade minskat, utan att det var svårare för kvinnorna att söka hjälp under krisperioden (Houghton m.fl., 2010:280–281).

Fortsättningsvis påvisar Jenkins och Phillips (2008) att kvinnor som levt i utsatta förhållanden funnit styrka att förändra sin livssituation under en pågående samhällskatastrof. Studien visade att kvinnor som inte tidigare sökt hjälp för sin utsatthet fann möjlighet till att göra det och bryta sig loss från sina förövare under den pågående katastrofen (Jenkins & Phillips, 2008:61).

2.4 Sammanfattning av forskningsöversikt och vårt forskningsbidrag

Genomgången av tidigare forskning ger läsaren en överblick över det aktuella kunskapsläget gällande studiens ämnesområde. De presenterade artiklarna bidrar till en ökad förståelse för hur arbetet vanligtvis ser ut på en kvinnojour, emotioners centrala roll i arbetslivet samt hur antalet stödsökande ökat i samband med kriser och katastrofer. Helmersson (2017) belyser flera intressanta aspekter av jourkvinnors arbete med våldsutsatta kvinnor. I avhandlingen tillämpas ett perspektiv som synliggör och problematiserar jourkvinnors arbete innan utbrottet av Covid-19. Med hjälp av Helmerssons (2017) resonemang kan antaganden göras i analysen av det empiriska materialet för att få en ökad förståelse för hur coronapandemin kommit att påverka

(12)

jourkvinnors praktiska arbete. Vidare presenterar Olsson (2008) flera intressanta aspekter som är av relevans för studiens forskningsområde. Även om målgrupperna skiljer sig åt finns det flera likheter mellan Olssons (2008) avhandling och det denna studie avser undersöka. Liksom Arlie Hochschild behandlar även Olsson (2008) emotionssociologin, men utifrån en svensk och moderniserad kontext, där ytterligare begrepp som härbärgeringsarbete identifieras. Fortsättningsvis påvisar Lauve-Moon och Ferreria (2017), Houghton m.fl. (2010) samt Jenkins och Phillips (2008) att förändringar i antalet stödsökande kvinnor utsatta för våld i nära relation identifierats i samband med kriser och katastrofer. Detta blir relevant i relation till vad denna studie avser undersöka då den pågående coronapandemin kan betraktas som en samhällskris.

En stor mängd av det nationella och internationella forskningsfältet har i huvudsak fokuserat på enskilda delar av studiens ämnesområde. Forskning som täcker jourkvinnors praktiska och emotionella arbete med våldsutsatta kvinnor under coronapandemin är begränsad, vilket kan bero på att den pågående coronapandemin är en relativt ny samhällskris. Således har vi med denna studie möjlighet att bidra med ett utökat perspektiv som behandlar coronapandemins påverkan på dessa aspekter i en och samma kontext.

3. Teoretiskt ramverk

I detta avsnitt följer en redogörelse för det teoretiska förhållningssätt som använts för att analysera studiens empiriska material. Denna studies teoretiska förhållningssätt utgår från ett emotionssociologiskt perspektiv, där begrepp från Arlie Hochschilds teori om emotionellt arbete används som verktyg för att få en förståelse för och belysa det emotionella arbete som jourkvinnorna dagligen utför. Avsnittet avslutas med en redogörelse för hur det teoretiska ramverket tillämpats i denna studie.

3.1 Emotionellt arbete

Arlie Hochschild (2012) redogör för begreppet emotional labor, eller emotionellt arbete, för att belysa hur en anställd hanterar sina känslor. Emotionellt arbete innebär att den anställde använder känslor i mötet med en klient, där den anställde kan tvingas hålla tillbaka eller framkalla vissa känslor för att skapa ett passande känsloläge hos klienten (Hochschild, 2012:7). Alla former av emotionellt arbete omfattas enligt Hochschild (2012) av tre gemensamma nämnare. Känslorna sker både kroppsligt och med ansiktsuttryck där mötet med klienten sker ansikte mot ansikte eller röst mot röst. Vidare bör den anställde ha ett stort inflytande på

(13)

klienten för att kunna framkalla olika känslotillstånd hos denne, det vill säga att den anställde exempelvis kan få klienten att känna tacksamhet eller rädsla. Den tredje och sista gemensamma nämnaren innebär att organisationen eller arbetsgivaren genom kontroll ställer krav på hur den anställdes känslouttryck bör förmedlas (Hochschild, 2012:147).

3.2 Känsloregler och känsloutbyten

I sin teori om emotionellt arbete skiljer Hochschild (2012) på begreppen känsloregler och känsloutbyten. Hochschild (2012) använder begreppet känsloregler för att beskriva vilka känslor individen bör känna i olika situationer. I tolkningen av hur andra reagerar på det emotionella framträdandet blir individen medveten om vilka känsloregler som föreligger i en särskild situation. Känsloregler kan alltså se olika ut beroende på situation och det är genom vår uppfattning av omgivningen som vi lär oss om olika känsloregler (Hochschild, 2012:56-58). Vidare känner individen ofta känslor i ett socialt samspel med andra, ett så kallat känsloutbyte, som i sin tur styrs av känsloregler. Känsloutbytet uttrycker sig enligt Hochschild (2012) i två former, det raka respektive det improviserade känsloutbytet. Det raka känsloutbytet innebär att individen följer olika känsloregler för att kunna agera i ett specifikt socialt sammanhang. Det improviserade känsloutbytet innebär å andra sidan att individen är medveten om de känsloregler som råder i olika situationer, men där individen genom ironi och humor leker med reglerna. Även fast de respektive formerna uttrycks på olika sätt styrs de båda av de känsloregler som råder i en viss situation eller i ett visst sammanhang (Hochschild, 2012:77).

3.3 Ytligt och djupt emotionellt agerande

För att ge uttryck för sina känslor menar Hochschild (2012) att individen använder sig av två typer av emotionellt agerande, ytligt emotionellt agerande respektive djupt emotionellt agerande. Ytligt emotionellt agerande karaktäriseras av ett neutraliserande av känslor, där individen avsiktligt hejdar sina känslor och förmedlar en “falsk” känsla gentemot andra för att fullfölja sin vardag på ett enklare sätt. Fortsättningsvis karaktäriseras det djupa emotionella agerandet av att skapa och förmedla en “falsk” känsla gentemot sig själv, det vill säga att individen lurar sig själv om vad denne egentligen känner, något som kräver ett aktivt känsloarbete. Avslutningsvis poängterar Hochschild (2012) att individen, genom sitt djupa emotionella agerande, skapat inre och redan upparbetade känslor för att kunna förmedla en så kallad “falsk” känsla gentemot sig själv och andra (Hochschild, 2012:35–39).

(14)

3.4 Förhållningssätt till yrkesrollen

Hochschild (2012) menar att det emotionella arbetet kan medföra svårigheter för den anställde och presenterar tre förhållningssätt, med sina egna risker, som den anställde kan förhålla sig till i sin yrkesroll. Det första förhållningssättet innebär att den anställde helhjärtat identifierar sig med sitt arbete och därmed riskerar att bli utbränd. I relation till de resterande förhållningssätten tenderar det första förhållningssättet att vara mer skadligt eftersom den anställde har svårt att skilja på sig själv och sin yrkesroll, vilket kan försvåra möjligheten att skapa en “falsk” känsla gentemot sig själv. Därmed blir den anställde mer mottaglig och känslig för stress och utbrändhet i takt med de emotionella påfrestningarna. Det andra förhållningssättet innebär att den anställde istället kan göra en tydlig åtskillnad mellan sig själv och sin yrkesroll och blir således mindre mottaglig för utbrändhet. Däremot finns en risk att den anställde anklagar sig själv för att spela en roll och inte vara ärlig. Det tredje och sista förhållningssättet innebär att den anställde inte anklagar sig själv för att göra åtskillnad mellan sig själv och den roll som spelas och ser positivt på förmågan att faktiskt kunna spela en roll. Däremot kan detta riskera att den anställde bli förfrämligad från sin roll och inte tillräckligt närvarande, vilket kan påverka sättet hon bemöter och hjälper människor i sitt arbete (Hochschild, 2012:186–188).

3.5 Teoritillämpning

I denna studie är Arlie Hochschilds emotionssociologiska teori och begrepp centrala för att skapa en förståelse för jourkvinnornas emotionella arbete. I analysen av det empiriska materialet används begreppen emotionellt arbete, känsloregler respektive känsloutbyten, ytligt emotionellt agerande respektive djupt emotionellt agerande samt de tre olika förhållningssätten till yrkesrollen. Begreppet emotionellt arbete används för att synliggöra att det arbete som jourkvinnorna utför präglas av emotioner och emotionella påfrestningar. Utifrån begreppen känsloregler och känsloutbyten kan en förståelse skapas för hur informanterna förhåller sig till de emotionella aspekter som uppstår i arbetet. Med hjälp av begreppen ytligt emotionellt agerande och djupt emotionellt agerande kan ytterligare förståelse skapas för hur jourkvinnorna hanterar de känslor som uppstår för att kunna fullfölja sitt arbete och sin vardag. Med utgångspunkt i de förhållningssätt som presenterats kan även förståelse skapas för huruvida jourkvinnorna skiljer på sig själva och sin yrkesroll.

(15)

4. Metod

Detta avsnitt beskriver och presenterar studiens metodologiska val. Inledningsvis följer en redogörelse för vald datainsamlingsmetod samt val av deltagare. I nästföljande del presenteras tillvägagångssätt och genomförande följt av bearbetning av insamlad data. Vidare förs en diskussion angående studiens tillförlitlighet. Avsnittet avslutas med en reflektion över hur de forskningsetiska principerna samt GDPR-lagen beaktats.

4.1 Datainsamlingsmetod

Denna studie utgår från en kvalitativ forskningsstrategi i form av semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Valet av kvalitativ forskningsstrategi grundar sig i att vi ämnar få djupare kunskap och förståelse för jourkvinnors upplevelser och erfarenheter av arbetet med våldsutsatta kvinnor under coronapandemin (Bryman, 2018:479–480). Att en kvalitativ forskningsstrategi valdes framför en kvantitativ forskningsstrategi beror på att vi i denna studie inte strävar efter att nå kvantitativa data och generaliserbara resultat (Bryman, 2018:488). Valet av datainsamlingsmetod föll på semistrukturerade intervjuer då vi ville fånga utförliga och beskrivande svar från informanterna, därmed utformades en intervjuguide (Bilaga 1) med frågor som täckte det valda ämnesområdet. Denna intervjuform präglas i sin tur av flexibilitet, vilket möjliggjorde för informanterna att med frihet uttrycka sina upplevelser och erfarenheter. De semistrukturerade intervjuerna gav oss även möjlighet och utrymme att fånga upp intressanta perspektiv genom att ställa ytterligare frågor som inte ingick i intervjuguiden (Bryman, 2018:561–564).

4.2 Urval

Med utgångspunkt i studiens syfte och frågeställningar har informanter valts utifrån ett målstyrt urval. Informanterna som valts ut i denna studie utgör anställda jourkvinnor som dagligen kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor, vilket medför att dessa besitter kunskap om studiens problemområde. Alla jourkvinnor har tidigare erfarenhet av arbete med människor, varav informant A och C med flera års erfarenhet av arbete inom vården. Samtliga jourkvinnor har varit aktiva inom kvinnojourerna mellan 1–28 år. Bryman (2018) betonar att ett målstyrt urval grundar sig i syftet att välja ut informanter som är av relevans för de forskningsfrågor som formulerats. Det vill säga, analysenheter med erfarenhet och förståelse för det aktuella ämnet (Bryman, 2018:496–498). Studien har till viss del även utgått från ett

(16)

bekvämlighetsurval i takt med att informanter valts utifrån tillgänglighet, ett urval som Bryman (2018) menar grundar sig i deltagarens möjlighet att medverka i studien (Bryman, 2018:243– 244). Därmed utgörs studiens urval av jourkvinnor som var både villiga och tillgängliga att delta, vilket resulterat i svar från jourkvinnor från olika städer i Sverige med olika positioner och arbetsuppgifter.

4.3 Tillvägagångssätt och genomförande

Inledningsvis kontaktades totalt 24 kvinnojourer i olika städer i Sverige genom e-post med ett informationsbrev (Bilaga 2) och förfrågan om att medverka i studien. Fem kvinnojourer tackade ja till att medverka och därefter inleddes en kontakt där tid och datum för intervju bestämdes. Fem kvinnojourer tackade nej till att delta i studien på grund av för hög arbetsbelastning och resterande kvinnojourer uteblev med svar om deltagande.

Samtliga intervjuer genomfördes digitalt via den virtuella kommunikationskanalen Zoom på grund av den rådande coronapandemin. Båda författarna närvarade vid samtliga intervjuer och ansvaret fördelades lika genom att vi under respektive intervjutillfälle turades om att ställa frågor i enlighet med den utformade intervjuguiden. Tidsspannet för samtliga intervjuer varierade mellan 40–60 minuter.

Under respektive intervjutillfälle informerades informanterna om studiens problemområde och de forskningsetiska principerna (Avsnitt 4.6). Vidare spelades intervjuerna in med både ljud och bild efter samtycke från samtliga informanter. Bryman (2018) menar att inspelning av intervjuer medför flera fördelar för forskaren. Istället för att anteckna under intervjuns gång, något som kan medföra distraktion, gavs utrymme för oss författare att vara lyhörda och fokusera på vad informanterna sa. Vi fick därmed möjlighet att följa upp informanternas svar vid intressanta aspekter eller otydligheter, vilket Bryman (2018) menar kan resultera i mer utförliga och nyanserade svar (Bryman, 2018:577–578).

4.4 Transkribering och analysmetod

Det inspelade datamaterialet har i denna studie bearbetats i form av transkribering och tematisering för att analysera det empiriska materialet på ett så strukturerat sätt som möjligt. Samtliga intervjuer transkriberades med hjälp av mediaspelaren VLC där ljudets tempo justerades för att underlätta skrivprocessen. Transkriberingen av samtliga fem intervjuer fördelades mellan båda författarna, den ena författaren transkriberade tre intervjuer medan den

(17)

andra författaren transkriberade två intervjuer. Vidare genomfördes transkriberingen av intervjuerna med en så exakt återgivning som möjligt av informanternas svar med undantag för mindre korrigeringar av utfyllnadsord, upprepningar och verbala tics för att göra texten än mer tydlig och analyserbar. Dessa mindre korrigeringar bedömdes inte uppfylla någonting till studien och har inte påverkat innebörden av insamlad intervjudata (Bryman, 2018:581).

Efter transkriberingen granskades och analyserades insamlad intervjudata tematiskt av båda författarna där nyckelord och mönster identifierades. Utifrån dessa skapades tre huvudteman som en grund för tolkningen av insamlad data, med hänsyn till studiens syfte och frågeställningar (Bryman, 2018:707-708). De huvudteman som skapades var praktiskt arbete under coronapandemin, emotionellt arbete samt hanteringsstrategier. Vidare namngavs varje jourkvinnas meningsbärande enhet som informant A-E för att bibehålla anonymitet samt urskilja vilken jourkvinna som sagt vad.

4.5 Tillförlitlighet

Bryman (2018) menar att validitet och reliabilitet kan vara svåra att applicera i kvalitativ forskning och presenterar istället fyra alternativa kriterier i form av trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt möjligheten att styrka och konfirmera som bör användas för att bedöma studiens tillförlitlighet. För att säkerställa trovärdighet i denna studie har hänsyn tagits till samtliga forskningsetiska principer. Likaså har forskningen presenterats med transparens genom tydlighet och utförliga redogörelser för samtliga metodval. När studien är färdigställd planeras den även att skickas till samtliga informanter. Vad gäller studiens överförbarhet är det svårt att avgöra om resultatet kan generaliseras till en hel population då studien behandlar ett begränsat antal individers erfarenheter och upplevelser. Vi är medvetna om att urvalet utgör ett fåtal informanter och att dessa således inte kan representera alla verksamma inom kvinnojourer i Sverige. Vad avser studiens pålitlighet har vi på ett gemensamt och metodologiskt tillvägagångssätt, utifrån angivna krav, redogjort för samt motiverat studiens samtliga delar i syfte att undvika brister i redogörelsen för forskningsprocessen. Slutligen, vad gäller möjligheten att styrka och konfirmera, har vi försökt att vidta ett så objektivt förhållningssätt som möjligt. Vi är dock medvetna om att egna värderingar och presenterat teoretiskt ramverk kan ha påverkat våra tolkningar (Bryman, 2018:467–470).

(18)

4.6 Forskningsetiska överväganden och GDPR

Under studiens gång har hänsyn tagits till forskningsetiska aspekter och dataskyddsförordningens (GDPR) grundläggande principer för att säkerställa värnande om deltagarnas personuppgifter och integritet. I den första kontakten med kvinnojourerna mejlades ett informationsbrev (Bilaga 2) ut med en redogörelse för studiens syfte samt information om att medverkan var frivillig och skulle ske med största möjliga anonymitet. Likaså gjordes det i informationsbrevet tydligt för jourkvinnorna att de när som helst kunde avbryta sin medverkan och att de uppgifter som samlades in under intervjutillfällena skulle behandlas konfidentiellt och endast användas till studiens forskningsändamål. För att tydliggöra detta informerades jourkvinnorna återigen om de forskningsetiska principerna under respektive intervjutillfälle. I samband med detta inhämtades muntligt samtycke till deltagande och respektive jourkvinna gav även sitt godkännande till att intervjun spelades in. Samtliga jourkvinnor har alltså gett aktivt samtycke till att delta och bli inspelade under intervjutillfället samt att insamlad data kommer hanteras på det sätt som angivits i både informationsbrevet och under intervjun. Därmed har det inspelade materialet samt personuppgifter skyddats från obehöriga samt raderats efter transkriberingsprocessen. För att ta ytterligare hänsyn till konfidentialitetskravet kommer varken namn eller ort anges i studien vad beträffar kvinnojourernas verksamhet (Vetenskapsrådet, 2002; IMY, u.å).

5. Resultat och analys

I detta avsnitt kommer det empiriska materialet från intervjuerna presenteras och analyseras parallellt med utgångspunkt från Arlie Hochschilds begrepp om emotionellt arbete och tidigare forskning. Därefter följer analysen av det empiriska materialet i tre olika teman som behandlar praktiskt arbete under coronapandemin, emotionellt arbete samt de hanteringsstrategier som används för att hantera emotionella påfrestningar.

5.1 Praktiskt arbete under coronapandemin

I detta avsnitt presenteras det empiriska material som behandlar jourkvinnornas praktiska arbete under coronapandemin. Under samtliga intervjuer framkom det att spridningen av Covid-19 medfört förändringar i informanternas praktiska arbete. Fysiska möten och träffar har begränsats och ersatts med en ökad telefonkontakt och digitala möten via exempelvis Zoom, Skype och Teams. Likaså ser majoriteten av jourkvinnorna en förändring i antalet stödsökande,

(19)

där informant C är den enda informanten som inte upplever frekvensen av fler inbokade samtal och att det ringer mer. Till skillnad från informant C påtalar informant B att antalet fysiska möten med stödsökande kvinnor halverats och övergått till ökad telefonkontakt sedan utbrottet av Covid-19. Den ökade telefonkontakten kan relateras till den tidigare forskning som rapporterat om ett högre antal telefonsamtal till stödlinjer i samband med att bland annat våld i nära relation ökat under kristider (jfr. Lauve-Moon & Ferreria, 2017). Att majoriteten av informanterna uppger en frekvens av fler inbokade samtal går även hand i hand med den tidigare forskning som identifierat att våldsutsatta kvinnor funnit motivation till att förändra sin livssituation i samband med kristider (jfr. Jenkins & Phillips, 2008). Informant A och E samstämmer om en ökad telefonkontakt och att fysiska möten minskat, däremot upplever de att det verkar vara svårt för kvinnor att komma i kontakt med kvinnojourerna under coronapandemin. I samband med detta uttrycker informant E att “[...] kvinnor har svårt att ta sig till oss och har haft det under den här perioden”. Informant E menar att det är först ett år efter utbrottet av Covid-19 som en påtaglig ökning av antalet stödsökande börjat märkas av, något som verkar vara gemensamt för samtliga kvinnojourer. Kvinnojourer stod redan innan coronapandemin under ett högt tryck, speciellt med hänsyn till administrativa förhållanden (jfr. Helmersson, 2017). Det blir utifrån informanternas resonemang tydligt att de numera även står under ett högre tryck i form av en ökning i antalet stödsökande, liksom ett ökat stödarbete via telefon. Informant D upplever likaså en förändring i antalet stödsökande sedan utbrottet av Covid-19 men tänker sig en större förändring när coronapandemin lagt sig, i takt med uppfattningen om att våld tenderar att öka när människor i större utsträckning tvingas isolera sig.

Man vet att våldet går upp mer när folk är hemma mer. [...] Så man skulle kunna tänka sig att det är möjligt att det kan komma när corona är slut, då kommer det bli en mycket stor förändring och fler som hör av sig. (Informant D)

Informant A, B, D och E är eniga om att det verkar vara svårt för våldsutsatta kvinnor att söka hjälp och stöd när det egentligen behövs. Misstankarna om att antalet stödsökande kommer öka ytterligare när coronapandemin lagt sig går i linje med den tidigare forskning som visat att antalet stödsökande minskat i början av en kristid för att sedan öka påtagligt först efteråt, då kvinnor har svårare att söka hjälp i samband med isolering (jfr. Houghton m.fl., 2010). En stor

(20)

rådande restriktioner, dels för att det är svårare att söka hjälp. Samtliga informanter berättar även att omställningen till ökad telefonkontakt och digitala möten kommit att försvåra stödarbetet och sättet att nå ut till och hjälpa de stödsökande, vilket uttrycks tydligt av informant B som berättar att “[...] när man bara har samtal med kvinnor i telefon så känner jag att jag tappar mycket som jag har naturligt i personliga möten.” (Informant B). Detta upplevs på ett liknande sätt av informant E.

Men nu när vi har så mycket kontakter på telefon så tycker vi att det är klurigt, vi har liksom fått försöka blivit bättre också på samtal i telefon. [...] Även om vi har telefonsamtal vanligtvis annars, så tycker vi att det har varit en utmaning att ha en så stor mängd av våra samtal på telefon. (Informant E)

Både informant B och E påpekar att den ökade telefonkontakten resulterat i en omställning i stödarbetet eftersom en del av jourkvinnornas naturliga förhållningssätt som vanligtvis återfinns i personliga möten tenderar att försvåras över telefon. Däremot är samtliga informanter eniga om att omställningen är något som kvinnojouren behövt anpassa sig till, vilket poängteras av informant D:

Det känns väldigt bakbundet. Det hade varit otroligt lättare om man kunde ha kontinuerligt att boka in, att standarden var att man sågs, att de nya mötena sker på telefon men om kvinnan ville, att man försökte få till att ses. Så att man får göra det bästa av det lite, men det känns som att det är mycket svårare att nå ut. Men man får ändå förtroendeingivande samtal på telefon och det är ju ändå så att man går igenom problembilden, man blir tvingad att fördjupa på telefon istället. (Informant D)

Precis som informant D är övriga informanter eniga om att det är upp till den stödsökande kvinnan hur kontakten förmedlas. Kontakten mellan kvinnojouren och den stödsökande kvinnan grundas alltid på kvinnans villkor och utifrån hennes behov, oavsett om mötet sker fysiskt eller via telefon. Trots att inbokade möten på jourerna har begränsats berättar informanterna att en del fysiska möten fortfarande bokas in. Det förutsätter dock att de fysiska mötena under rådande pandemi sker än mer restriktivt. Fortsättningsvis understryker informant D att fysiska möten är av stor vikt och detta beskrivs på följande sätt:

(21)

Ja vi har inbokade möten men mer reserverat men vissa sker ändå, är båda parterna friska så vill man helst ses då det är så mycket bättre. [...] Det är så utsatt, så där vill man ju inte riskera det. Men i vissa fall så måste man ses, och liksom då, då är det bara att man är försiktig och så, men att vi bokar in ändå, och det är ju hela tiden den här riskbedömningen, men ibland så är det viktigare att man får ta den risken ändå för att det är sådana saker som måste ske. (Informant D)

Vidare fick samtliga informanter frågan om ett professionellt förhållningssätt kan upprätthållas till följd av den omställning som behövt göras under coronapandemin. Trots att informanterna upplever att avsaknaden av fysiska möten resulterat i att arbetet blivit mer utmanande, kan informanterna bemöta de stödsökande lika professionellt som tidigare. Detta betonas särskilt av informant A som förklarar att “Sättet att möta kvinnorna, det måste ju vara professionellt, absolut. Det måste du ha i ryggraden oavsett om det sker via telefonsamtal eller fysiskt möte. Eller var de än är. Det är inga förändringar tycker inte jag.” (Informant A). Detta förtydligas ytterligare genom ett resonemang från informant E.

Jag tror att en kvinnojour har en fördel att den är van att jobba väldigt flexibelt, vi är vana vid att lösa många olika saker på många olika sätt och jobbar ju oftast väldigt anpassat efter den personen som kontaktar oss. Att vi hittar olika lösningar och kan anpassa oss mycket efter de som behöver komma i kontakt med oss på ett annat sätt än vad man brukar göra exempelvis. (Informant E)

Det framkommer att coronapandemin inte kommit att påverka informanternas professionalitet i mötet med de stödsökande, kontaktformen har därmed inte varit avgörande för stödarbetet under coronapandemin utan något som jourkvinnorna fått anpassa och förhålla sig till.

5.2 Emotionellt arbete

I detta avsnitt följer en analys av det empiriska material som behandlar jourkvinnornas emotionella arbete. Avsnittet är uppdelat i två underrubriker, övertidsarbete och emotioner under coronapandemin samt känsloregler och känsloutbyten.

(22)

5.2.1 Övertidsarbete och emotioner under coronapandemin

Under intervjuerna framkommer det att det finns tillfällen då arbetet har en mer eller mindre emotionell påverkan på informanterna. Informanterna uppger även att det emotionella arbetet emellanåt tenderar att kvarstå efter arbetstid, exempelvis i form av oroskänslor. Detta illustreras av informant B i följande citat: “Jag har ju lärt mig att stänga av [...] men det finns situationer när jag är orolig över en specifik kvinna. [...] Då kan jag ta med det hem och fundera över hur det har gått över helgen.” (Informant B). Vissa situationer som uppstått i arbetet tenderar att följa med informant B hem efter arbetstid vilket kan liknas med en form av övertidsarbete, där informant B tar med det emotionella arbetet hem för att det inte finns tillräckligt med tid till att reflektera över situationen som uppstått på ordinarie arbetstid. Tidigare forskning påvisar att övertidsarbete kan resultera i konsekvenser i form av stress och somatiska problem hos yrkesverksamma som utför emotionellt arbete (jfr. Helmersson, 2017). Detta har dock inte framgått av denna studies informanter. Vidare berättar även informant B att arbetet i det stora hela resulterat i ett katastroftänk och en konstant oro som återfinns efter ordinarie arbetstid.

Så det är klart det påverkar, det påverkar nog framför allt mitt sätt att se på världen. [...] Så jag går ju alltid med de sämsta tankarna, och mina barn [...] har fått förhålla sig till att ha en mamma som jobbar med det här och jag har ett katastroftänk hela tiden. “Vad ska hända? Var kan de bli utsatta och våldtagna?” Jag lever med detta som en verklighet. (Informant B)

Precis som informant B tenderar även informant D att ta med sig känslor hem från arbetet. Den mest påtagliga oron som återfinner sig hos informant D är känslan av hopplöshet.

Men där tror jag också att känslan av ett samtal kan tendera att liksom fortsätta under kvällen eller så att man bär med sig det, att det på något sätt var den känslan man slutade i. En blandning av att den var väldigt stark och en så stor hopplöshet i det, det är svårt att släppa det för att det är ju liksom, det är jättestor skillnad med känslan av att ha gjort klart ett ärende, någon form av sån closure, då är det lättare att tänka “Det var intensivt men nu går jag vidare”, än om det är ett samtal där jag måste gränsa och den personen absolut inte vill avsluta, och liksom så, att man slutade i total ångest, det är jättejättesvårt. (Informant D)

(23)

Tidigare forskning visar att jourkvinnor redan innan coronapandemin tog med arbetet hem efter ordinarie arbetstid, således blir det utifrån informanternas resonemang tydligt att övertidsarbetet är ett kvarstående problem (jfr. Helmersson, 2017). Under intervjuerna fick samtliga informanter även frågan om coronapandemin kommit att påverka de emotionella aspekterna av arbetet med våldsutsatta kvinnor. Informanterna har olika upplevelser och menar att olika känslor dykt upp i samband med omställningen, exempelvis känslor i form av oro och hopplöshet. Det framkommer att detta är känslor som infinner sig hos de stödsökande kvinnorna i större utsträckning sedan utbrottet av Covid-19, och att det i sin tur är något som tenderar att smitta av sig på jourkvinnorna. Informant A upplever inte att coronapandemin har påverkat de emotionella aspekterna av arbetet medan informant C uttrycker en bekymmerhet och att konsekvenserna av omställningen tynger hjärtat. Utöver den känsla av hopplöshet som upplevdes redan innan pandemin, uppger informant D att stödarbetet under coronapandemin kommit att kännas mer bakbundet. Även informant B upplever att de emotionella aspekterna av arbetet kommit att påverkas sedan utbrottet av Covid-19. Utöver den oro och det katastroftänk som tidigare presenterats uttrycker informant B hur en påtaglig känsla av hopplöshet infunnit sig i takt med att kvinnors utsatthet ökat kraftigt under coronapandemin. Informant E delar inte känslan av hopplöshet men känner istället en oro över de stödsökande kvinnornas livssituationer i takt med att stödarbetet under coronapandemin upplevs som begränsat.Majoriteten av informanterna menar att följderna av coronapandemin resulterat i att de i ännu större utsträckning känner sig begränsade i sitt arbete och att det i sin tur resulterat i emotionella påfrestningar.

Jag tror det påverkar oss alla emotionellt att vi känner att vi inte kan göra riktigt så som vi vill. Det är ju begränsat och jag känner att jag inte kan göra riktigt så bra som jag skulle vilja och det påverkar. (Informant E)

Informant E problematiserar omställningen som kommit att begränsa stödarbetet och upplever att de på kvinnojouren inte kan göra riktigt som de vill, något som haft en påverkan på informantens emotionella tillstånd. Coronapandemins påverkan på informanternas stödarbete ligger utom deras kontroll och när de inte kan arbeta och hjälpa de stödsökande kvinnorna på ett önskvärt sätt uppstår emotionella påfrestningar.

(24)

5.2.2 Känsloregler och känsloutbyten

I samtliga jourkvinnors resonemang framkommer det att en stor del av arbetet innebär att finnas där för kvinnan och ge henne stöd under resan. Likaså måste jourkvinnorna förhålla sig till känsloregler, det vill säga förväntningar på hur de ska agera, som föreligger i känsloutbytet med våldsutsatta kvinnor. Detta illustreras med hjälp av ett resonemang från informant A: “Inte tycker jag att det är fel att jag visar att jag blir berörd, men det får ju inte bli att fokus ligger på mina känslor, då är jag inte professionell. Jag ska ju ändå kunna stödja dem.“ (Informant A). Att informant A i viss utsträckning kan visa sig berörd kan således liknas med Hochschilds (2012:56–58) redogörelse för känsloregler, där informanten utifrån situationen med den stödsökande vet vilka känslor som kan förmedlas. Detta går i linje med tidigare forskning som belyst hur emotioner och stämningar vägleder jourkvinnorna med hjälp av tidigare erfarenheter (jfr. Olsson, 2008). Det blir därmed tydligt att informant A väljer vilka känslor, utifrån känsloregler, som ska sändas ut i det raka känsloutbytet med de stödsökande kvinnorna, i många fall empatiska känslor istället för känslor av exempelvis fördömelse eller lycka.

Till skillnad från det raka känsloutbytet, kan det improviserade känsloutbytet som Hochschild (2012:77) redogör för däremot inte identifieras i samma utsträckning då jourkvinnorna inte verkar ha samma utrymme att leka med känsloreglerna i stödarbetet. Det vill säga, känsloreglerna som råder i arbetet med stödsökande kvinnor är så pass starka och tydliga att det är svårt för jourkvinnorna att med ironi och humor leka med dem. Vidare kan ett resonemang från informant B identifieras som ett sätt att förhålla sig till olika känsloregler när situationen kräver det.

Vissa kvinnor berättar om något för första gången och jag visar att mig litar man på och lyssnar och lutar mig tillbaka, för många kvinnor berättar att när de sökt sig till andra ställen får de höra “Men usch vad hemskt!” och så där och kvinnan vill inte fortsätta berätta hemska saker. Jag måste sitta där och vara lugn och orka höra och bekräfta, jag är jättetydlig i samtal med det. (Informant B)

Informant B synliggör vikten av hur en stödsökande bör bemötas för att skapa förtroendeingivande samtal. Detta resonemang visar på att det finns förväntningar på hur jourkvinnan ska bemöta en stödsökande kvinna. I enlighet med Hochschild (2012:56–58) blir det tydligt att informant B förhåller sig till givna känsloregler och är medveten om de konsekvenser som kan uppstå om rätt strategi inte används. Däremot upplever informant B att

(25)

situationen under coronapandemin och den ökade stödkontakten över telefon kommit att försvåra möjligheten till förtroendeingivande samtal. Personliga möten upplevs av informant B som lättare eftersom det, till skillnad från ett telefonsamtal, öppnar upp för möjligheten att läsa av situationen och den stödsökande kvinnan. Liknande resonemang delas av informant E som också upplever att ett telefonsamtal med en stödsökande inte ger lika mycket som ett fysiskt möte.

När man ska ha så stor mängd av sina samtal i telefon, det är inte lika enkelt helt enkelt för man saknar ändå det här att man inte kan visa med kroppsspråk och man kan heller inte se hur den andra reagerar och man kan inte läsa av den heller. Om man möts i ett samtal kan man ju till exempel se på den andra personen att “nu tycker den att det är jättejobbigt” och då backar jag tillbaka, eller nu kanske vi bara ska vara tysta en stund. (Informant E)

Informant E upplever att ett telefonsamtal inte faller sig lika naturligt och värdesätter därför personliga möten då det finns ett större utrymme att förhålla sig till den stödsökande kvinnan. Ett fysiskt möte implicerar ett helt annat socialt samspel till skillnad från ett digitalt möte i takt med möjligheten att kunna identifiera situationen och bli medveten om de rådande känsloreglerna. Tidigare resonemang visar att även informant D delar uppfattningen av att det är svårare att nå ut till en stödsökande när känsloreglerna inte är lika tydliga att identifiera över telefon. Resonemangen från informant B, D och E påvisar alltså att det i samma utsträckning inte är lika lätt att förhålla sig till känsloreglerna till följd av de förändringar som Covid-19 medfört. Samma uppfattning delas å andra sidan inte av informant A och C, det framkommer i intervjuerna att dessa informanter inte upplever att coronapandemin resulterat i någon förändring i känsloutbytet med de stödsökande kvinnorna.

5.3 Hanteringsstrategier

I detta avsnitt följer en analys av det empiriska material som behandlar de hanteringsstrategier som jourkvinnorna använder sig av i sitt arbete. I intervjuerna med informanterna framkommer det att arbetssituationen under coronapandemin inte haft någon påverkan på hur informanterna hanterar det emotionella arbetet. Således kommer detta avsnitt behandla de hanteringsstrategier som jourkvinnorna vanligtvis använder sig av i arbetet med våldsutsatta kvinnor.

(26)

5.3.1 Ytligt och djupt emotionellt agerande

I föregående avsnitt diskuterades hur informanterna förhåller sig till de känsloregler som förekommer i stödarbetet. Det framkom av informant A att i mötet med en stödsökande kvinna bör fokus endast ligga på den stödsökandes känslor trots att känslor även uppstår hos informanten. Detta tolkas som att informant A avsiktligt bortprioriterar sina egna känslor, vilket med utgångspunkt från Hochschilds (2012:35–39) teori kan förstås som ett ytligt emotionellt agerande. Informant A agerar ytligt emotionellt genom att neutralisera sina känslor och förmedla en falsk känsla gentemot den stödsökande. En falsk känsla i den bemärkelsen att informanten håller tillbaka sina egentliga känslor för att kunna fullfölja sitt arbete. Således kan sättet att dölja sina känslor för den stödsökande ses som en hanteringsstrategi som informant A använder sig av i sitt arbete. Vidare görs liknande resonemang om bortprioritering av egna känslor även av övriga informanter och detta uttrycks tydligt av informant C.

Ja, alltså nu låter man som känslokall på något vis men det är jag inte. Men jag har ju jobbat med människor i hela mitt liv och man kan heller inte göra andras resor, det är omöjligt för då tar man död på sig själv, men man kan ju finnas bredvid och ge det här stödet och i den stunden som hon behöver det. Och kan man se det så blir ju resan mycket lättare. (Informant C)

Till skillnad från informant A kan resonemanget från informant C karaktäriseras som ett djupt emotionellt agerande på så vis att de egna känslorna hejdas och bortprioriteras gentemot sig själv istället för mot andra (Hochschild, 2012:35–39). Informant C är tydlig med att det är omöjligt att göra andras resor utan att skada sig själv, ett tankesätt som kan identifieras som en hanteringsstrategi. Informant C har liksom informant A en lång historia inom vården och därmed tidigare yrkeserfarenhet av emotionellt arbete. Likaså framkommer det i intervjuerna med resterande informanter att tidigare erfarenhet är en central aspekt som kommit att hjälpa informanterna i sättet de hanterar emotionella påfrestningar. Den tidigare yrkeserfarenheten kan således, utifrån Hochschilds (2012:35–39) resonemang om djupt emotionellt agerande, förstås som underlättande att ha med sig i arbetet med våldsutsatta kvinnor eftersom inre och redan upparbetade känslor från tidigare erfarenheter kan användas som verktyg för att styra de känslor som uppstår i stödarbetet. Vidare blir det tydligt att positiva utfall även kan användas som en hanteringsstrategi i informanternas emotionella arbete.

(27)

[...] Sen är det systemet som man blir förbannad på, att vi kommit så långt och vi har forskning, erfarenheter och allting, och ändå ser det ut som det gör. [...] Det är så deprimerande, men det går ju bra också. Det är roligt att se att det går bra för kvinnor och det är behållningen för jobbet. [...] Eller när någon kommer tillbaka och säger “Tack för ert stöd, utan det hade jag inte klarat detta”. När jag ser sådana saker ser jag skillnaden vi gör och det är viktigt. (Informant B)

Det framkommer att informant B blir nedstämd av vetskapen om att kvinnor är så utsatta och att systemet sviker och försvårar möjligheten till förbättring. Trots att detta påverkar informanten emotionellt blir det tydligt att positiva utfall är behållningen av arbetet. I enlighet med Hochschild (2012:35–39) kan sättet som informant B resonerar på förstås som en hanteringsstrategi i form av ett djupt emotionellt agerande. Detta kan således tolkas som att informant B inhämtar positiva känslor från tidigare upplevelser för att omvandla en negativ känsla till något stärkande. De positiva utfallen, det vill säga erfarenheter från när kvinnor förbättrat sin livssituation, blir därmed behjälpliga i informantens stödarbete för att hantera de emotionella påfrestningar som uppstår. Vidare kan även ett djupt emotionellt agerande identifieras hos informant A som tidigare även visat på ett ytligt emotionellt agerande: “På kvinnojouren är det mer ilska och frustration jag känner. Jag blir arg och sen blir jag irriterad. När ilskan har går över vill jag använda det konstruktivt. Det triggar ju mig till att bli mer verksam.” (Informant A). Det blir tydligt att informant A, liksom informant B, hanterar de negativa känslor som uppstår i arbetet genom att använda dem för att bli än mer verksam. Att informant A kan omvandla ilskan och frustrationen till något positivt påvisar en hanteringsstrategi som karaktäriseras som ett djupt emotionellt agerande. Vetskapen om att det på olika sätt vänder och går bra för våldsutsatta kvinnor, stärker och motiverar informanterna till att fortsätta med det emotionellt påfrestande arbetet.

5.3.2 Stöd från kollegor

En viktig hanteringsstrategi som informanterna är eniga om är det stöd som återfinns hos kollegorna på kvinnojouren. Möjligheten att kunna ventilera med varandra och avlasta sina kollegor är viktigt för att kunna hantera och bearbeta de emotionella aspekterna av arbetet. Under intervjuerna betonar även fyra av informanterna vikten av handledning på kvinnojouren. Informant A, B, D och E nämner att kvinnojourerna har regelbunden handledning för att kunna hantera de emotionella påfrestningar de tvingas möta.

(28)

Vi har handledning och pratar mycket med kollegorna, att vi hela tiden stöttar varandra i det, och det tror jag är väldigt viktigt. [...] Så det är en väldigt stor del, att vi liksom parerar, om man haft ett väldigt långt intensivt samtal, så har nån annan telefonen sen så sitter man och gör något annat, som mail, så arbetsuppgifterna är lite så att det känns som att man klarar av det, och att man fyller på med så mycket god energi att närmaste samtal blir lika givande för den som ringer. Så det är verkligen en stor del att vi kan samtala med varandra. (Informant D)

Det blir tydligt att stödet av kollegorna är mycket betydelsefullt för informant D då kollegorna avlöser varandra i sina arbetsuppgifter för att ha tid att återhämta sig mellan samtalen. Likaså lyfter även informant E vikten av stödet från kollegorna och menar att det krävs ett bra arbetsklimat för att hantera de emotionella påfrestningar som förekommer i stödarbetet.

Det är jätteviktigt att man har ett bra arbetsklimat och att man kan känna sig trygg och lyfta saker med sina kollegor, det behöver ju inte vara några detaljer men bara att man kan sätta sig ner och prata om saker som hänt. Och att man inte går hem med saker utan att man prata igenom dagen, så vi har alltid ett gemensamt avslut. Det ger mycket av att prata med kollegor, att man avslutar dagen tillsammans och tittar på “hur blev det här” och “vad gjorde vi idag”. (Informant E)

Informant E berättar att de på kvinnojouren alltid avslutar arbetsdagen tillsammans genom att lyfta och reflektera över de händelser och situationer som uppstått under dagen för att inte behöva hantera tankar och känslor ensam. Under intervjun med informant C nämns inte uttryckligen någon handledning men informanten betonar däremot, liksom de andra informanterna, vikten av stödet som återfinns hos kollegorna.

Ja, det skulle inte gå eller vara bra att jobba ensam. [...] Svåra frågor behöver man ju bolla med varandra och liksom, man kanske behöver tänka ut en strategi eller man behöver, man har ju också olika erfarenheter. För det är ju tufft ibland och svåra känslomässiga frågor, och jag ser ju på jourer där man jobbar ensamma och det är ju jättetufft. Även om det finns en styrelse så är ju dem ofta ganska långt borta och är ju inte i vardagen på samma vis. Nej, jag skulle inte jobba om jag var ensam, det skulle jag inte göra. [...] Allting blir så mycket lättare om man är två eller fler, att både hantera

(29)

svåra frågor och även utåtriktat arbete, det blir mycket roligare när man gör saker tillsammans. (Informant C)

Det framkommer även av informant C att svåra och känslomässiga frågor behöver lyftas med kollegorna. Möjligheten att kunna ventilera sina tankar och känslor med sina kollegor kan således förstås som en hanteringsstrategi i enlighet med det härbärgeringsarbete som informanterna utför, det vill säga att informanterna fungerar som en container för både egna och andras känslor som uppstår i arbetet (jfr. Olsson, 2008). Detta blir extra tydligt i relation till informanternas argument, då tid och utrymme bedöms som väsentligt för att kunna bearbeta och hantera de känslor som informanterna bär på. Därför är det av stor vikt att kollektivt avlasta och stötta varandra emotionellt på kvinnojouren när det behövs, för att kunna härbärgera sina egna och andras känslor (jfr. Olsson, 2008).

5.3.3 Förhållningssätt

Trots de emotionella påfrestningar som uppstår i informanternas stödarbete kunde olika förhållningssätt för att hantera dessa identifieras under samtliga intervjuer. Det framkommer att informanterna på ett eller annat sätt kan skilja på sig själv och sin yrkesroll. Detta påvisas bland annat av informant A som tycks ha hittat strategier för att kunna hantera det emotionella arbetet.

Jag har lärt mig förhållningssätt för att skilja på min position och hur jag ska engagera mig, jag har verktyg för hur jag ska hantera det för att det inte ska skada mig. Det handlar om att hitta strategier. Jag kan ju tycka att saker är eländiga, men jag har alltid en bra strategi och resonerar med mig själv. Det är därför jag orkat jobba så länge. (Informant A)

Genom att resonera med sig själv och hitta olika verktyg som känns passande blir det enklare för informant A att undvika emotionella påfrestningar. Resonemanget om hur det emotionella arbetet hanteras kan således identifieras som Hochschilds (2012:186–188) tredje förhållningssätt, i den mån att informant A faktiskt kan skilja på sig själv och sin yrkesroll och inte anklagar sig själv för detta. Vidare är samtliga informanter eniga om att det inte är sunt att låta sig blir för starkt emotionellt påverkad av de stödsökande kvinnorna. Gemensamt hos

(30)

informanterna är att de kan skilja på vad som är i deras makt och inte, likaså är de medvetna om att de inte kan hjälpa alla och finnas tillgängliga hela tiden.

Jag har ju lärt mig att stänga av och “Nu ringer telefonen och jag ska gå hem” men jag kan inte finnas tillgänglig 24/7 och kan istället ringa upp imorgon, så det är inga bekymmer. [...] Någonstans så måste man skilja på vad som är i våran makt eller i hennes makt och vi inte kan förändra. (Informant B)

Det framkommer att informant B varken identifierar sig helhjärtat med sitt arbete eller har problem med att lägga ifrån sig arbetet när arbetsdagen väl är slut, vilket kan förstås i enlighet med det tredje förhållningssättet då informanten inte anklagar sig själv för att avsluta sina arbetsuppgifter när arbetsdagen är slut. Fortsättningsvis kan Hochschilds (2012:186–188) andra förhållningssätt appliceras på ett resonemang från informant E vad gäller att åtskilja sig själv och sin yrkesroll, detta uttrycks dock med en viss tvetydighet.

[...] Ibland kan det vara saker som blir väldigt frustrerande och som rör kvinnorna och deras livssituation, men som är beslut som andra fattar och som vi inte rår över och kan göra något åt. Men det betyder ju inte att man inte bär med sig det hem. (Informant E)

Informant E visar på ett åtskiljande av vad som är i sin makt och inte, trots det framkommer det att arbetet tenderar att bäras med hem. Detta upplevs dock inte av informant E som ett problem, men i en större utsträckning skulle det kunna ha en påverkan i den mån att informanten blir mer mottaglig för faktorer som stress och utbrändhet. I det stora hela skulle informanternas resonemang kunna förstås som att de inte identifierar sig själva helhjärtat med det emotionella arbete som utförs. Att informanterna kan göra ett tydligt åtskiljande på sig själva och sin yrkesroll är i enlighet med Hochschilds (2012:186–188) resonemang av stor vikt eftersom mottagligheten för emotionella påfrestningar minskar.

6. Slutsatser och diskussion

I detta avsnitt redovisas och diskuteras studiens slutsatser. Avsnittet är uppdelat efter studiens två frågeställningar. Slutligen förs en avslutande diskussion och förslag på vidare forskning.

References

Related documents

potential for social support for IPV victims in health care settings, according to a woman’s stages of readiness to disclose and take action to address her safety. Qualitative

Otillräcklig kunskap kunde innebära att sjuksköterskorna inte visste vad som är bäst för den utsatta kvinnan (Watt m fl, 2008), det kunde också innebära att det fanns en ovana

Att kommunicera information till andra är en viktig del av arbetet som controllers lägger mycket tid på (Lindvall, 2017), och när det gäller kommunikation finns indikationer på

Med tanke på vårt uppsatsarbetes syfte: att genom intervjuer undersöka hur samverkan mellan kvinnojourer och andra aktörer fungerar samt vilka metoder och arbetssätt som

Samband mellan lerhalt (bestämd för försöksserie l,(blandn.l-l4) 18 Plasticitetsgräns <> ,H Naturgrus från Tystberga Bergkross från Skärlunde (procenttalet anger vikt-..

För att kunna besvara vår frågeställning, Hur förstår berörda aktörer våld i nära relationer och hur kan arbetet med detta förbättras, har det varit nödvändigt för oss

Denna metod är lämplig som analysmetod då den genererar begrepp eller delar som kan bidra till mer förståelse och kunskap om kvinnors situation och behov av stöd när det handlar

Att ge verktyg i form utbildning om våld i nära relationer för alla som arbetar inom socialt arbete skulle kunna underlätta för både de våldsutsatta och yrkesverksamma är