Samverkan mellan aktörer som arbetar med personer med funktionsnedsättning inom LSS

Samverkan mellan aktörer som arbetar med

personer med funktionsnedsättning inom LSS

Forogh Farzanehfar

C-uppsats i psykologi, VT 2021 Kurskod: PSA122

Handledare: Wanja Astvik Examinator: Per Lindström

Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för psykologi

Samverkan mellan aktörer som arbetar med personer med

funktionsnedsättning inom LSS

Forogh Farzanehfar

En person som har insatser enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) kan möta många olika aktörer i sin vardag. Studien avsåg att undersöka hur samverkan fungerar mellan aktörerna inom LSS. Frågeställningar behandlade två frågor som handlade om främjade faktorer och hämmande faktorer för samverkan. Urvalet begränsades till personer som arbetar nära brukare och mer eller mindre på daglig basis ser dennes behov av stöd. Verksamhetschef, boendestödjare och platsansvarigchef är de aktörer som har en övergripande bild av samverkan. Utifrån semistrukturerade intervjuer och en tematisk analys genererades 7 teman. Främjande faktorer var gemensam värdegrund, tydlighet och strukturerade rutiner, verksamhetsmål, ömsesidigt samförstånd och förtroende. Hämmande faktorer var lagar och förordningar, brist på kommunikation samt brist på kunskap. Resultatet av undersökningen visar att för en välfungerande samverkan, behövs det samsyn kring aktörernas olikheter. Goda relationer och respekt för varandras uppdrag och regelverk är central i samverkan.

Keywords: collaboration, coordination, disability, LSS- the Law

regulating Support and Service to Persons with Certain Functional Disabilities in brief

Inledning

Brist på samverkan mellan organisationer och aktörer i välfärdstjänster, kan orsaka att individer som nyttjar dessa tjänster inte får sina behov tillgodosedda optimalt. Med andra ord faller de mellan stolarna (Danermark & Kullberg, 1999). Det uppstår en komplexitet när en individ möter många aktörer då de inte har en samsyn kring individen och dennes behov och livskvalitet. Samverkan behövs för att uträtta alla insatserna från berörda verksamheter som ska uppfylla individens behov. Det pågår en ökning av specialisering av olika professioner och samhällstjänster inom offentliga, privata och ideella organisationer och företag. För människobehandlande välfärdsorganisationer har samverkan varit ett nödvändigt verktyg att integrera dessa verksamheter. Dessutom kan samverkan förbättra kvalitet och tillgänglighet för individen (Axelsson & Bihari- Axelsson, 2013). Det finns olika orsaker till att organisationer samverkar. Det kan handla om nödvändighet på grund av lagstiftning, möjligheten att utöva påtryckning, kunna nå ett gemensamt mål, öka sin effektivitet, bli stabila organisationer och slutligen öka sin legitimitet ( Lindberg, 2009).

Axelsson och Bihari-Axelsson (2013) anser att utveckling av kommunala och privata människobehandlande organisationer och verksamheter leder till ökat behov av samverkan. Dessa organisationer är välfärdsorganisationer som möter individer i behov av hjälp och stöd. Det kan ske bland annat inom hälso- och sjukvård, skola och socialförvaltningar (Linde &

Svensson, 2013). Enligt Axelsson och Bihari- Axelsson (2013) har dessa välfärdsorganisationer olika uppdrag som beroende av det, placerar de och kategoriserar individer i olika grupper och behandlar deras ärende enligt organisationens regelverk och ansvarsområde. Till exempel kallas individen för brukare inom hälso-och sjukvården och klient på arbetsförmedlingen. Därför behöver dessa människobehandlande organisationer samverka och vara överens med varandra kring mål och individens behov av insatser. Samverkan är en viktig del i ett välfungerande samhälle. Detta är ännu viktigare i arbete med utsatta grupper såsom personer med funktionsnedsättningar som har svårt att göra sig hörda.

En person som har insatser enligt LSS kan möta många olika aktörer i sin vardag. Det kan vara hemsjukvård, LSS-handläggare, personal på boende och dagligverksamhet och arbetsterapeut på habilitering. Aktörerna kan hänvisa till varandra och mena att en viss fråga ska hanteras av en annan enhet. Om aktörerna inte samverkar finns det en risk att individen inte får den hjälp och stöd hen behöver. Aktörerna kan hänvisa vidare eller hänvisar tillbaka individen som bollas runt eller släpps. Utan samverkan mellan aktörerna är det lätt att individen hamnar mellan stolarna och inte får det stöd de har rätt till och som är nödvändigt i deras vardag.

Med denna studie undersöks hur samverkan fungerar mellan olika aktörer och organisationer som arbetar med personer med funktionsnedsättning inom LSS. Studien syftar till att undersöka främjande och hämmande faktorer i samverkansprocessen, där eventuella oklarheter kring ansvarsområde och handlingsutrymme inom olika professioner inkluderas.

Definitionen av samverkan

Definitionen av begreppet samverkan enligt Huxham och Vangen (2005, p.4) är: ”… any situation in wich people are working across organizational boundaries towards some positive end”. Lindberg (2009) förklarar begreppet samverkan med att handla eller verka efter en gemensam plan. Arbetet sker över organisatoriska gränser med ett gemensamt mål om förbättring av något, till exempel att sätta in rätt insatser kring en individ.

Samverkan kan även beskrivas i relation till andra begrepp såsom samordning och samarbete. Samordning kan förklaras med att olika handlingar i och mellan olika verksamheter och organisationer ska organiseras och samordnas. Samordning bidrar till att organisationen arbetar strukturerat och effektivt. Lindberg (2009) menar att samordning kan ske både vertikalt och horisontellt. Vertikal samordning, det vill säga från toppen av en organisation och nedåt, har hög nivå av kontroll genom makt, regel och policy. Den horisontella samordningen tenderar att förbättra kommunikation mer inom avdelningar och funktioner exempelvis i ett projekt eller nätverk.

Även Danermark och Kullberg (1999) anser att samverkan är en anledning att man integrerar om något i ett specifikt syfte. Lindberg (2009) menar att om man fokuserar på relationer så kommer samverkansprocesser att stå i centrum. Hon menar exempelvis att om man fokuserar på relation ser man hur deltagarna kommunicerar med varandra. Ett uppstående dilemma i samverkan mellan organisationer med olika rättsliga regleringar och normer är att de kan ha olika förväntningar på vad som faktiskt är möjligt för den andra organisationen. Samverkan ska resultera i både gränsöverskridande, kunskapsutbyte och samordnade insatser samtidigt måste organisationerna hålla sig inom sina egna regelverk och professionella uppdrag och roller (Linde & Svensson, 2013).

Olika typer av samverkan

Formell och informell samverkan. Det finns olika sätt för organisationer att samverka. Enligt

Lindberg (2009) kan organisationer samverka formellt och informellt. Formell samverkan uppstår mellan/ i organisationer med tydliga och strukturerade verksamhetsplan. Informell samverkan kan innefatta informella kontakter mellan aktörer som har arbetsuppgifter och handlingar som är kopplade till verksamheten och är beroende av varandra. Axelsson och Bihari- Axelsson (2013) beskriver samverkansmodellerna i sju former. Det är informell, Case Management, interprofessionella möten, interdisciplinära team, partnerskap, samlokalisering och den sjunde varianten av samverkan är finansiell samordning. De beskrivs närmare i texten nedan.

Den informella modellen av samverkan sker exempelvis genom konsultation och informationsutbyte. Det kan vara enskilda personer som är delaktiga eller samverkan kan vara mellan olika professioner och yrkesgrupper som träffas för informationsutbyte eller diskutera gemensamma aktiviteter. Case management är en varierande form av samverkan. Samverkande organisationer väljer en person (ett personligt ombud) för samordning av deras insatsformer och stöd i förhållande till individer eller grupper. En annan form av samverkan mellan berörda organisationer som diskuterar och planerar sina gemensamma insatser och planer sker genom möte. Detta kallas för interprofessionella möte som utförs på olika sätt. Det kan vara systematiska, regelbundna eller evidensbaserade möten. I multidisciplinära team samverkar olika professioner och organisationer intensiv och kontinuerligt för samarbete med kompletterande kunskaper och delar erfarenheter. Interdisciplinärt och transdisciplinärt team uppstår beroende på hur nära tillsammans deltagarna arbetar och är beroende av varandra i arbetet. Partnerskap är en annan vanlig form av samverkan som grundar sig på formella regler och överenskommelser mellan berörda organisationer och kan innebära formell inriktning eller struktur för kommunikation m.m. mellan parterna. En annan form av samverkan sker genom samlokalisering. Det handlar mest om en fysisk planering att placera verksamheter och organisationer nära tillsammans för ett bättre och mer intensivt samarbete. En mer omfattande form av samverkan är finansiell samordning. Det handlar om att de samverkande organisationer slår ihop budget och finansiella resurser för ett gemensamt syfte (Axelsson & Bihari- Axelsson, 2013).

Integration. Begreppet integration i den här meningen förklaras som en typ av samverkan

då olika delar och skilda grupper förs samman till en helhet. Axelsson och Bihari- Axelsson (2013) beskriver olika grundläggande former av integrering. Det kan vara genom hierarkisk vertikal integrering som fungerar genom organisationsstruktur. De som sitter i högre position styr och har kontroll över de som har lägre positioner. En annan integreringsmodell är marknad och sker genom kontraktstyrning, här uppstår konkurrens mellan olika aktörer. En annan form av integrering är samarbete som sker mycket genom frivilliga nätverk mellan olika aktörer. Sista integreringsformen är samverkan som är ganska komplex form av integrering.

Fragmentering och differentiering. Differentiering innebär arbetsfördelning eller

uppdelning i olika verksamhetsområden. Otillräcklig integration medför fragmentering (uppsplittring). En hög grad av fragmentering av verksamhetsansvar i och mellan organisationer leder till brister inom verksamheter och skapar gråzoner. Dessutom orsakar det dubbelt arbete och slöseri med resurser och kostnader (Axelsson & Bihari- Axelsson, 2013). Den interorganisatoriska samverkan ansågs vara en bra lösning med den ökade organisatoriska fragmenteringar och specialiseringar (Linde & Svensson, 2013).

Hämmande och främjande faktorer för samverkan

Hämmande faktorer. I en samverkansprocess kan faktorer som kulturskillnad mellan

professioner, aktörer och verksamheter antingen bidra till samarbetsproblem eller öppenhet med ömsesidig respekt och förtroende. Hur man hanterar dessa olikheter är viktigt (Axelsson & Bihari- Axelsson, 2013). Det främsta hindret för samverkan, är strukturella hinder. De kan vara relaterade till olika lagar, regler och förordningar samt formella begränsningar (Danermark, 2005). Det kan även finnas kulturella hinder mellan olika professionella organisationer med olika värderingar, intresse, utbildningsbakgrund och status som kan innebära beteendemässiga skillnader bland aktörerna (Danermark & Germundsson, 2007). Ännu ett hinder är olika beteende som kan handla om hur man agerar för att hålla igång sina intressen och önskemål. (Galtung, refererad i Carlson, Jordan, & Olhejm, 2019). Faktorer som deltagarnas olika syfte, skillnader i deltagarnas uppdrag och ansvarsområde samt olika språkbruk och skillnader bland organisatoriska kulturer kan också verka hindrande (Huxham, 1996).

Enligt Axelsson och Bihari-Axelsson (2013), kan det finnas personliga hinder såsom samarbetssvårigheter och revirbevakande. Revirbevakande beteende kan uppstå i organisationer både hos ansvariga chefer som känner ett ansvar att avgränsa och försvara sin verksamhet och även hos professionella som försvarar sina kompetenser och roller i förhållande till andra professioner. Revirtänkande kan även handla om konkurrens, makt och resurs. Statusskillnader eller rangordning mellan samverkande organisationer synliggör de ställningarna mellan olika yrkesgrupper och kan hämma samverkan.

Främjande faktorer. Lindberg (2009) anser att det går att förebygga negativa attityder, när

alla samverkande organisationer och funktioner är eniga och när det finns tillräckliga resurser och kompetens emellan dem. En välfungerande samverkan förutsätter en förmåga att se problemet från varandras perspektiv (Lindberg, 2009). Danermark och Germundsson (2007) menar att främjande faktorer för samverkan är tydliga gemensamma mål, öppen kommunikation mellan aktörerna, ömsesidig välvilja och respekt och förståelse för varandras roller. Förtroende är en viktig aspekt för en välfungerande samverkan.

Carlson, Jordan och Olhejm (2019) anser att verksamheter som arbetar med förebyggande arbete och tidig problemlösning, ger utrymme till dialog och samtal när det uppstår ett problem vilket gör att det är lättare att hitta lösningar tidigt innan det uppstår frustration. Ett viktigt konfliktförebyggande åtgärd i en samverkansgrupp är att skapa forum för att samtala och hitta lösningar kring irritationsmoment och problem och få hjälp att kunna uttryck blockerade önskemål. Jordan (2015) beskriver vikten av tydliga mål och medarbetarnas roller, organisationens kultur, normer och modeller för problemlösning. Detta kan skapa en välfungerande organisation.

Det finns olika dimension av syfte och mål i samverkan vilket kan se olika ut för deltagande aktörer. Detta har betydelse för utvecklingen av samverkansteamet i form av fyra faser som Tuckman (1965) beskriver som forming, storming, norming och performing. Grupp och teamutveckling är en process som ingår i alla former av samverkan över professionella och organisatoriska gränser. Tuckman förklararde de fyra utvecklingsfaserna så här: Forming är första fasen då gruppen tar form. Deltagandeaktörer träffas och presenterar och definierar gemensamma syfte och ansvarsfördelningar. Deltagarna är positiva och engagerade. Storming är andra fasen då det bildas osäkerhet kring roller och det skapas oenighet, motsättningar och olika typer av konflikter såsom intressekonflikter. Norming är tredje fasen då gruppen aktiv försöker att lösa konflikter och strävar för att bilda ett ömsesidigt förtroende vilket skapar

tydlighet kring gemensamma mål. I fasen Performing fortsätter ömsesidigt samförstånd och samarbete mellan samverkande deltagarna (Tuckman refererad i Axelsson & Bihari- Axelsson, 2013). Utifrån Tuckmansteori, anser Axelsson och Bihari- Axelsson (2013) att den tredje och fjärde fasen är viktig för processen att förtroendet mellan deltagarna bibehålls, för att samverkan ska fortskrida och för att undvika konflikter vilket främjar samverkan.

Funktionshinderpolitiken i Sverige

Funktionshinderpolitiken och samhällsutvecklingen började utvecklas från 1960 talet från centralstyrning med centralstyrda organisationsformer mot decentralisering med flexiblare organisationsformer. Decentraliseringen enligt Lindqvist (2017) har bidragit till delegering av ansvar och beslutsutrymme från centralstyrda myndigheter till nya organisationer. Vid mitten av 1980-talet eftersträvades effektivisering genom decentralisering med krav på effektivare politisk och administrativt ledarskap i kommunerna, då också målstyrning blev en känd styrningsmodell (Montin & Granberg, 2013). Med denna utveckling, blev myndigheter och kommuner mer självstyrda med effektivare arbete. Dagens lagstiftning genomsyras av samverkan mellan olika aktörer på kommunal, regional och statlig nivå (Socialstyrelsen, 2019).

År 1981 togs frågor upp om de sociala klyftorna mellan funktionshindrade och andra medborgare med utgångspunkt för allas rätt till full delaktighet, jämlikhet samt samhällets stöd till funktionshindrade personer. Utredningsarbetet visade att det fanns brister i insatser. Insatserna som vanligtvis ges enligt socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen räcker inte till för att ha ett jämförbart levnadsförhållande med andra icke funktionsnedsatta. Handikapputredningens arbete resulterade i en ny särskild rättighetslagstiftning (LSS) för en ganska stor grupp av människor med omfattande funktionsnedsättningar. Dessa blev grunden för rättighetslagstiftning och centrala punkter inom den svenska handikappolitiken och handikappreformen utifrån en humanistisk människosyn. Målet med lagen (Svensk författningssamling, 1993) var att ge dessa individer möjlighet att leva som andra med hjälp av stödinsatser (Larsson & Larsson, 2020). Handikappolitiken utgår från internationella mänskliga rättigheter och arbetar för ett mer jämlikt samhälle med möjlighet till delaktighet i samhället för alla (Regeringen, 2016).

Lagstiftning inom svensk vård och omsorg

De samverkande aktörerna kring individer med funktionsnedsättning kommer från olika verksamheter och organisationer med olika ansvarsområde som lyder under olika lagstiftningar (Danermak, 2005). Aktuella lagar kring denna samverkansprocess är lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS), Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) samt Socialtjänstlagen (SoL).

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade (Svensk författningssamling, 1993) började gälla 1 januari 1994. LSS är en rättighetslag och har ersatt den tidigare Omsorgslagen. Den innehåller en del av samma insatser som i omsorgslagen men med en bredare personkrets. LSS är ett komplement till andra lagar och är en tydlig rättighetslagstiftning med syfte att garantera personer med funktionsnedsättning stöd till daglig livsföring. LSS utgår från en del handikappolitiska principer som innehåller: självbestämmande, inflytande, delaktighet, tillgänglighet, kontinuitet och helhetssyn. Valfrihet och integritet är också viktiga aspekter som är kopplade till varandra (Larsson & Larsson,

2020). Lagen är inte detaljstyrd vilket ger möjlighet att anpassa insatserna på bästa möjliga sätt med hänsyn till individers olika behov och önskemål (Fridström, 2018). LSS är lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och omfattar inte alla personer med funktionsnedsättning, det är därför det står ”vissa” i lagen. Man måste tillhöra en personkrets för att få ta del av de insatser som står i lagen. I LSS anges de tre olika grupper av människor, de så kallad personkretsgrupperna till vilka lagens insatser riktar sig. För att personen ska ha rätt till insatser enligt LSS måste tillhöra någon av de tre grupperna i LSS personkrets som definieras i LSS (Svensk författningssamling, 1993): Grupp 1: omfattar personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Grupp 2: omfattar personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom. Grupp 3: omfattar personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande. Det skall vara stora hinder som förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

LSS lagen innehåller olika insatser som tillförsäkrar den enskilde goda levnadsvillkor, med olika syften och innehåll som är varaktiga, samordnade och individuellt anpassade efter individens behov, för att ge möjlighet att kunna leva ett självständigt liv (Svensk författningssamling, 1993).

Socialtjänstlagen (SoL). Kommunerna har yttersta ansvaret för alla personer som är

folkbokförda där. Socialtjänsten lyder under socialtjänstlagen vilken innehåller särskilda bestämmelser för personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter till extra stöd och insats. Dessutom har kommunerna skyldighet att planera sina insatser kring personer med funktionsnedsättning samt samverka med regionen (landsting) och andra organisationer (Svensk författningssamling, 2001). Enligt socialtjänstlagen ska kommunen se till: Att ge individen möjlighet till meningsfull sysselsättning och boende utifrån behov; Att informera individen om socialtjänstens insatser och söka upp dem som kan behöva hjälp och stöd; Att erbjuda stöd till anhöriga som stödjer en närstående med en funktionsnedsättning.

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL). I Hälso- och sjukvårdslagen (Svenskförfattningssamling,

1982) står det att när individen har behov av stöd och insatser från både hälso- och sjukvården och från socialtjänsten ska landstinget i samarbete med kommunen sätta upp en individuell plan för att tillgodose den enskildes behov av insatser (Cederblom, 2012). Arbetet med individuell plan ska upprättas omedelbar tillsammans med den enskilde. Enligt Cederblom, ska det framgå i den individuella planen: 1) Vilka insatser som behövs. 2) Vilka insatser som respektive huvudman ska ansvara för. 3) Vilka åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommunen. 4) Vem av huvudmännen som ska ha det övergripande ansvaret för planen.

Även i regeringens proposition (Socialdepartementet, 2008/09) står att kommuner och landsting har skyldighet att gemensamt sätta upp en individuell plan för den enskilde som har behov av insatser från både hälso- och sjukvården och från socialtjänsten. Den enskildes anhörig eller någon annan närstående kan också vara med i en individuell plan om det skulle vara aktuellt. Behov av rehabilitering, habilitering och hjälpmedel är också kommunernas och landstingens ansvar och även HSL.

Samordnad individuell plan (SIP). Samordnad individuell plan med individen i centrum är

ett verktyg som skapar ett helhetsperspektiv kring individen som behöver stöd och insatser. Insatserna från kommun, region och olika professionella aktörer ska samordnas utifrån individens behöv i centrum i samarbete med individen och anhöriga. SIP används vid samverkansprocess för att genomföra och följa upp dessa samordnade insatser (Sveriges Kommuner och landsting, 2018). År 2010 lagstiftades samordnad individuell plan (SIP) som

ett värdefullt verktyg i både socialtjänstlagen ( Svenskförfattningssamling, 2001) och hälso- och sjukvårdslagen (Svenskförfattningssamling, 2017).

Syftet med lagstiftade bestämmelserna kring SIP är att tillförsäkra individen de stöd och insatser som hen behöver genom samarbete mellan huvudmän och deras ansvarsområden. Sveriges Kommuner och Landsting (2018) och Socialstyrelsen (2017) ska samordna insatser i tidigt skede, identifiera behov av insatser och göra individen delaktig i planering med samverkande aktörer. Med den ökade specialiseringen inom vård och omsorg, krävs SIP- möte och effektiv samverkan mellan de olika professionella aktörerna (Sveriges Kommuner och Landsting, 2018). Samordning behovs för att individen inte ska hamna mellan stolarna. Att individen hamnar i en ”rundgång” och ”bollas runt” är uttryck som används när organisationer anser att individen inte passar i organisationens struktur och ingen vill ta ansvaret (Axelsson & Bihari-Axelsson, 2013).

Det övergripande målet för människobehandlande verksamheter som har att göra med personer som omfattas av LSS, är att den enskilde skall kunna leva som andra, genom att främja jämlikhet i levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet (5 § LSS). Kommunerna har till uppgift att samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder (15 § 7 LSS). Även enligt reglerna i SoL ska kommunen samverka med regioner (landstinget) och andra samhällsorgan och organisationer i planering av insatser kring personen med funktionshinder (5 kap. 8 § SoL). Olika organisationer och professionella aktörer har olika ansvarsområde och beslutsbefogenheter över individen och hjälpinsatser. Funktionella förklaringar såsom tillgång till teknologi, kunskap och finansiella resurser, tas ofta upp i offentliga utredningar med motivation till att samhällsresurser ska användas effektiv och öka kvaliteten för individen (Löfström, 2001).

Syfte och frågeställningar

Syftet med föreliggande uppsats är att genom semistrukturerade intervjuer undersöka hur samverkan upplevs mellan olika professionella aktörer som arbetar med personer med funktionsnedsättning inom LSS med fokus på främjande och hämmande faktorer för samverkan. Studiens konkreta frågeställningar formuleras som följande:

1. Vilka främjande faktorer upplever aktörerna finns i samverkansprocessen? 2. Vilka hämmande faktorer upplever aktörerna finns i samverkansprocessen?

Metod

Urval och deltagare

För att kunna undersöka erfarenheter och upplevelser av samverkan bedömdes en kvalitativ intervjustudie vara en lämplig undersökningsmetod. Kvalitativa intervjuer passar bra för studier som vill lyfta upplevelser. Forskningsintervju är ett professionellt samtal vilken kunskap skapas i interaktion mellan intervjuaren och intervjuade personen med syfte att utbyta kunskap och åsikter. Ett ömsesidigt intresse kring ett tema (Kvale & Brinkmann, 2014).

En person som har insatser enligt LSS kan möta många olika aktörer i sin vardag. För att kunna genomföra studien begränsades urvalet till personer som arbetar nära brukare och mer eller mindre på daglig basis ser dennes behov av stöd. Verksamhetschef, boendestödjare och platsansvarigchef är de aktörer som har ett övergripande bild av samverkan. Urvalskriterier var att intervjupersonerna skulle ha arbetat med personer med funktionsnedsättning inom LSS i

minst två år. Åtta potentiella deltagare kontaktades via personliga kontakter där de delgavs en kort presentation av undersökningen syfte: ” Att undersöka hur samverkan upplevs mellan olika professionella aktörer som arbetar med personer med funktionsnedsättning inom LSS och hur aktörerna uppfattar eventuella främjande respektive hindrande faktorer för att en välfungerande samverkan ska komma till stånd”. Därefter tillfrågades deltagarna om det finns intresse att delta i undersökningen. Missivbrevet skickades via e-post som innehöll presentation och syfte med studien, samt studiens etiska frågor. Av dessa tackade alla ja till att delta i studien.

I studien ingick två män och sex kvinnor i olika åldrar. Två verksamhetschefer, två platsansvarigchefer samt fyra boendestödjare. Samtliga deltagare i studien hade arbetat mer än tio år med personer som omfattas av LSS. Verksamhetschefer och platsansvarigchefer arbetade både med administrativt arbete och på plats nära brukarna vilket gör att de hade bra kännedom om sina klienter. Boendestödjarnas arbete bestod till större delen av arbete som görs tillsammans med brukare. Klientgruppen som respondenterna arbetade med hade begåvningsmässig funktionsnedsättning och samtliga klienter bodde på bostad med särskild service för vuxna enligt LSS.

Material

Datainsamlingen genomfördes via semistrukturerade individuella intervjuer för att erhålla en förståelse av en helhet, samt att halvstrukturerade intervjuer ger möjlighet till följdfrågor inom ramen för studiens syfte (Bryman, 2018). En intervjuguide användes vid intervjuerna med ett antal frågor som syftade till att ge respondenterna möjlighet att utveckla sina egna tankar och idéer utifrån sina erfarenheter kring samverkan. Eftersom undersökningen grundade sig på respondenternas arbete, erfarenheter och hur de uppfattar och beskriver samverkan, var intervjuguiden utformad i tre delar. Del ett innehöll bakgrundsfrågor till exempel: Vilka typ av klienter arbetar du med? Vilka andra samverkar du med runt dina klienter? Klienter i studien kallades för brukare och hyresgäster. Den andra delen innehöll frågor om samverkan där exempel på frågor var: Hur ser en välfungerande samverkan ut? Finns det ett tydligt gemensamt mål för samverkan mellan aktörerna? Finns det en helhetssyn mellan aktörer kring individen och dennes behov av insatser? Finns det tydlighet kring ansvarsfördelning? Hur mycket anser du att kunskap och kompetens kan påverka kvaliteten i samverkan? Anser du att lagar och förordningar skapar tydlighet eller begränsar handlingsutrymmet? Den tredje delen handlade om förslag för utveckling och förbättring av samverkan.

Intervjuerna varade mellan 30–45 minuter. Två intervjuer gjordes fysiskt och resterande med tanke på rådande omständigheter med COVID-19 och geografiskt avstånd genomfördes via telefon. Samtliga intervjuer spelades in och det inspelade materialet skrevs sedan ut ordagrant. Det transkriberade materialet för varje intervju varierade mellan 5 och 7 sidor text. Det totala intervjumaterialet omfattade 55 sidor text.

Procedur

Respondenterna kontaktades via telefon eller mail och efterfrågades om de kunde tänka sig att delta i undersökningen. Trots omständigheterna med pandemin och tidsbrist, ställde de upp med villighet och tid bokades för intervjuer. Inledningsvis prövades inspelningsfunktionen, ljud och kvalitet med en testintervju innan intervjuer eftersom inspelningar genomfördes via Ipad och mobil. Innan inspelning informerades respondenterna om studiens syfte och en kort genomgång av forskningsetiska principerna. Tillsammans med missivbrevet fanns även information att

studien genomförs i enlighet med Vetenskapsrådets forskningsetiska principer. Detta innebär bland annat att deltagandet kommer att behandlas konfidentiellt så att inga enskilda personer eller verksamheter kommer att kunna kännas igen i den färdiga uppsatsen. Respondenterna informerades att intervjumaterialet kommer enbart att användas för denna uppsats och efter att uppsatsen är examinerad kommer allt insamlat material att förstöras. De informerades också om att det är helt frivilligt att delta i undersökningen och att de när som helst har rätt att avbryta sin medverkan. Studiens etiska principer presenterades även muntligt vid intervjutillfället.

Databearbetning

Data analyserades utifrån Braun och Clarke (2006) tematiska analys. Denna analysmetod används för att identifiera, analysera och beskriva teman av insamlat datamaterial. Datamaterialet analyseras i fem steg, sjätte steget handlar om att skriva rapport av bearbetade materialet. Steg ett handlade om att bekanta sig med insamlade data vilket utfördes genom att transkribera materialet ordagrant och läsa de flera gånger. Det empiriska materialet sorterades sedan efter de två frågeställningar. I steg två framställdes initiala koder av transkriberade datamaterialet såsom kommunikation, kunskap, förtroende. I steg tre analyserades och granskades koderna till teman som bland annat ”Ömsesidig samförstånd och förtroende ”som främjande faktorer för samverkan. Eftersom teman ska framhäva ett tydligt resultat för studiens frågeställningar, omflyttades och reviderades några teman vilket gjordes i steg fyra. I steg fem definierades och namngavs identifierade teman. I steg sex sammanställdes resultatet i denna rapport. Återkommande och relevanta upplevelser samt likheter och olikheter i respondenternas utsagor, gav en tydlig bild av insamlade materialet (Kvale & Brinkmann, 2014). Analysen resulterade i sju teman.

Resultat

I Tabell 1 sammanfattas resultatet av tematiseringen utifrån studiens frågeställningar.

Tabell 1

Sammanfattade och identifierade teman i relation till studiens frågeställningar

Frågeställningar Teman

Främjande för samverkan Tydliga och strukturerade rutiner

Verksamhetsmål Gemensam värdegrund

Ömsesidigt samförstånd och förtroende

Hämmande för samverkan Lagar och förordningar

Brist på kommunikation

Främjande för samverkan

Tydliga och strukturerade rutiner. Verksamhetschef för gruppboendena berättar om

samverkan med andra aktörer och organisationer utifrån individens behov och önskemål. Samverkan med uppdragsgivare, kommun, socialtjänsten samt MAS (Medicinskt ansvarig sjuksköterska) är för verksamheten de viktigaste samarbetsparterna för fullgörande av uppdraget. Verksamhetsansvarig ansvarar för att säkerställa och efterkomma uppdragsgivarens önskemål om gemensamma rutiner för uppföljning och utvärdering av verksamheten:

Det finns strukturerade rutiner för hur samverkan ska ske mellan kommunen och utförare och hur kommunen följer upp verksamheterna… Det finns inget direktiv från Socialstyrelsen eller IVO än att samverkan ska ske. En bra och välfungerande samverkan ska vara tydlig och samordnad. Den ska utgå från den enskildes önskemål och behov, alltså vi ska inte hålla på och samverka med aktörer över någons huvud. Aktörerna ska veta vad, varför, hur och på vilket sätt den här ska ske (R1).

Verksamhetschefen för boendestöd och personligassistens berättar om de strukturella rutiner och tydlighet kring de både företagsnivå och struktur kring samverkan med andra myndigheter:

Om man går till företagsnivå, finns det en ledning system som i systemet står det vardagliga och strukturerade rutiner tex hur ska man gå till väga och tar hand om ett ärende som kommer till oss från Försäkringskassan. Det finns alltid rutiner och riktlinjer, kommunen har rutiner att följa upp så att allt ligger på en struktur och fungerar inom verksamheten. Om man missar något då blir det avvikelse och det måste följas upp så att det inte händer igen (R2).

Tydlighet och strukturerade rutiner är viktiga aspekter för en välfungerande samverkan. Detta bekräftar en personal på gruppboende och förklarar att det hänger mycket på dem (personal på gruppboende) och tack vare de tydliga riktlinjer som de har för samverkan, kan de skapa rutiner kring hur samverkan ska ske. Hon fortsätter att det finns en generell bild från sjukvården eller socialtjänsten med fokus på samverkan men det finns ingen bra samordning kring det speciellt i avdelningar inom LSS.

Verksamhetsmål. Det som framgår av intervjuerna är att det finns tydliga mål för samverkan

inom verksamheterna. Respondenterna uttrycker att samverkan sker för att upprätthålla och utvecklar relationer för att skapa trygghet, kontinuitet och integritet på den enskildes villkor med regelbundna uppföljningar och utvärderingar. I intervjuerna med verksam personal inom gruppboendena nämns det interna och externa former av samverkan inom verksamheten. Det kan vara hyresgäst och stödperson, medarbetare och chefer och alla aktörer runt omkring. Det talas även om erfarenheten av kombination av formella samverkansformer och ett informellt samarbete i vardagsarbetet vilket skapar goda relationer och ett gott samarbete. I verksamheten pågår regelbundna handledningar som planeras och prioriteras utifrån aktuella behov:

När det strular runt samverkan eller kring svåra dilemma och situationer så kan man behöva handledning. Man kan ha personalhandledning i grupp för att bena ut sina roller och olika kompetenser, för att alla behövs på ett eller annat sätt (R1).

På frågan om verksamheten har tydliga mål, svarar verksamhetschefen för gruppbostäderna: ”vi har egen policy för samverkan och allt ska utgå från den enskildes behov och önskemål. Det är på den enskildes uppdrag som samverkan sker på många olika sätt”. Personal på gruppboende

berättar om ett välstrukturerat system genom årsflöde. Detta bygger på verksamhetens uppdrag och åtaganden tillsammans med den enskilde och utgör grunden för hur verksamheten styrs, föls upp och utvecklas. Personalens årsflöde styrs av verksamhetens mål och åtaganden till den enskilde, det vill säga att kontinuerligt följa upp den individuella planeringen. Utvärdera, sammanfatta, dokumentera och fastställa nya mål tillsammans med den enskilde och/eller dess företrädare. Checklistor som beskriver vad personalen ska göra, hur och när och med vem det ska göras - fungerar som en egenkontroll för alla åtaganden gentemot den enskilde. Årsflödet fastställer verksamhetens krav på åtaganden för kontaktpersonalen under loppet av ett år. Kontaktpersonalen ansvarar också för att utröna den enskildes behov av hjälpmedel och begåvningsstöd. En arbetsledare berättar:

En sak som är bra är att verksamheten har tydliga rutiner för samverkan. i personalens årsflöde står det ett flertal gånger att vi ska kontakta samverkansparter till exempel dagligverksamhet, primärvården, rehabilitering, dietist med flera. Anledningen till detta är att ha en välfungerande rutin att inte tappa de delarna. Till exempel genom kontakt med dagligverksamhet har vi en överenskommelse för hur kommunikationen ska se ut och om vad ska vi kommunicera då finns det mindre risker att man tappar saker (R3).

Gemensam värdegrund. Alla respondenterna arbetar inom LSS ramar och har en

humanistisk grundsyn. Verksamheternas värdegrund bygger på LSS bärande principer: att möta den enskilde med respekt, medbestämmande, rätt till delaktighet i samhällslivet och möjlighet att leva ett liv som andra. Aktörerna arbeta utifrån den enskildes önskemål, förmåga, vilja och behov. Det som tolkades från utsagorna var att en humanistisk människosyn är grunden för arbete med god kvalitet. Kunskap och kompetens kring målgruppen är en viktig aspekt som hjälper till hur man ska förhålla sig i möte med de individerna. En medarbetare beskrev: ”I en vårdcentral vars inkompetens kring funktionshindret gjorde att de bemötte hyresgästerna på ett extremt felaktigt sätt” (R8). En verksamhetschef tog upp den gemensamma värdegrunden som främjande faktorer i samverkan: ”Av främjande faktorer är allas intresse av att verkligen den enskilde individen står i fokus och att alla är överens om de premisserna och man inser behovet av stöd och hälsobefrämjande åtgärder” (R1). En medarbetare på gruppboende uttrycker sig utifrån sin erfarenhet av ett SIP möte, vikten av att agera och bemöta individen på ett respektfull och professionellt sätt:

De personer som sitter i sådana möten bör vara snällare med sina ordval. Många gånger pratar över huvud på klienten, det behöver man lära sig när man sitter i ett sådant möte. Man bör veta klientens hela bakgrund och inte bara det man själv jobbar med. Det är viktig att ha ett helhetsperspektiv från olika hål i möte med individen och ett respektfullt förhållningssätt (R5).

En av respondenterna tar upp delaktighet som en viktig aspekt i arbetet kring individen:

Den enskilde ska inte lämnas hem utan hen ska medverka och vara delaktig på något sätt. Även om man har en gravutvecklingstörning så kan man medverka på olika sätt. Till exempel i ett möte kan individen vara närvarande i rummet och känna sig delaktig. Individen som är närvarande i mötet kan få ett ansikte på allihop tillsammans som arbetar med samma syfte (R6).

Ömsesidigt samförstånd och förtroende. Flera respondenter uttrycker att gemensamma

syften utifrån individens behov och önskemål samt en bra relation och förståelse kan bidra till bra samarbete. Respondenterna bekräftar detta utifrån sina erfarenheter av välfungerande samverkan. Verksamhetschef för boende stöd och personligassistens berättar om sina erfarenheter av bra samarbete med kommun och landsting kring olika ärende: ”En bra relation

kan skapa ömsesidig förtroende och respekt”. Ibland kan det ligga mycket krav och förväntningar på vissa aktörer:

Det kan vara hindrande faktorer när aktörerna runt omkring den enskilde har olika önskemål för den enskildes skull. Det kan vara personal som vill ha en sak och tycker att den enskilde ska leva sitt liv på det här sättet och det här verkar inte vara bra liv, det kan vara godeman eller föräldrar som har orimliga krav och höga förväntningar till exempel när det handlar om fritidsaktivitet (R4).

Bra kännedom kring individen och målgruppen är viktig, bekräftar en verksamhetschef:

Jag har varit med en tid när LSS handläggare hade en god personkännedom men numera upplever jag att handläggarna har så mycket att göra och de arbetar mer som administratörer än människor som har bra kännedom och kommer ut till gruppbostäderna. Det känns att de inte riktig känner de personerna (R1).

Samtidigt berättade en annan verksamhetschef om belastningen på handläggarna och brist på tid och resurs. Han förklarade vidare att:

Till exempel nu i dagsläge med dessa omständigheter kring Covid-19, har det varit ett hinder kring samverkan och samarbete mad andra aktörer. Ordinarie personal var sjuka och det kommer vikarie som har svårt att följa upp ett ärende och det ligger kvar tills handläggare eller ordinarie personal är tillbaka och då är det blir det dubbelt arbete med ärendena (R2).

Ett bra samarbete kan ske genom att se målet från varandras perspektiv och synvinkel, menar en personal på ett gruppboende: ”Det kan vara både hindrande och främjande samarbete med dagligverksamheter på det sättet att man har helt olika perspektiv runt den enskilde men om man strävar mot samma mål och kan separera dagligverksamhet och boende så är det främjande” (R5). En viktig aspekt för samverkan är en vilja att man förstår att det inte är svart och vit utan det viktiga är att det är den enskildes liv som ska kunna fungera. En respondent pratar om att ibland kan vissa vara fast vid hur det ska vara med riktlinjer och är inte beredda att hjälpa personen och vara lite flexibel i samarbete med andra parterna utifrån det som är bäst för den enskilde:

Till exempel en läkare som skrev remiss för fotvård, lyssnade och litade på personal från gruppboendet och uppfattade problematiken. Läkaren valde att inte göra vad riktlinjerna sa och skrev remissen för att det var för personens bästa. Medan en annan läkare såg bara riktlinjer och hur hen ska reagera, därmed skapade dålig samverkan. Där har vi lärt oss en sak att, funkar det inte med samverkan, då ligger det på oss att byta ut samverkansparter och se till att hyresgästen för en person som är kompetent nog (R4).

Hämmande för samverkan

Lagar och förordningar. Styrning är en viktig komponent som först och främst handlar om

bland annat lagar och regelverk. Alla myndigheter, organisationer samt aktörer som arbetar med personer med olika funktionsnedsättningar, följer lagar och regelverk som bland annat, socialtjänstlagen (SoL), hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Alla respondenter nämnde att deras verksamhet förhåller sig till dessa lagar och förordningar. Det framkom också att dessa lagrum och regelverk kan skapa tydlighet men kan vara otydliga och otillräckliga på sätt och vis. De respondenter som är

verksamma i ledningsteamet uttrycker sig på frågan om lagar och förordningar skapar tydlighet eller begränsar handlingsutrymmet inom LSS:

Lagar och förordningar är nog bra men det beror på hur man tolkar de. De flesta lagar och förordningar är det bara att förhålla sig till och tycka att de är bra och väldigt viktiga. Sedan är det lagar och förordningar i den här verksamheten som ibland kan tycka att det är bara gilla läget. Vi ska rätta oss efter Hälso- och sjukvårdslagen, basalhygien exempelvis (...) sådant är viktiga men det kan lätt bli för mycket fokus på regelverket som gör att man tappar fokus för den enskilde (R3).

Två arbetsledare uttrycker sig på samma sätt och menar att trots vikten med lagar och riktlinjer, kan det uppstå missförstånd och begränsar handlingsutrymmet vilket saktar ner samverkansprocessen:

Jag tror att i en perfekt värld, skulle lagar och förordningar som är väldigt viktiga vara tydliga och inte lämna några frågetecken. Jag tycker att i dagsläge de kanske inte begränsar oss men snarare tar oss ut på villospår. Det är väldigt svårt att veta vad vi måste göra! Till exempel väldigt ofta på arbetsledarträffar så sitter vi med en fråga i verksamheten och flera gruppbostäder och vet inte hur ska vi reagera och försöker hitta svar med juridiken. De är väldigt ofta svårt tolkade och otydliga. Då hänger det på oss i företaget att skapa våra egna riktlinjer och hoppas att de är rätt (R4).

I samverkan mellan organisationer och myndigheter som styrs av olika lagrum och riktlinjer, kan det uppstå komplexitet som orsakar att individen bollas mellan olika organisationer och det skapar en gråzon som gör att samverkan kring stöd och insatser för individen tar längre tid än vanlig. En verksamhetschef berättar att hans företag driver olika verksamheter inom boendestöd, personligassistens, ledsagare och avlösare och menar brukare som har olika funktionsnedsättningar, behöver göra olika ansökningar för att få adekvata insatser, vilket fördröjer processen med att få hjälp:

En brukare med psykisk funktionsnedsättning som i dagsläge har boendestöd, ska ansöka för bostad. Hen måste skicka olika ansökningar till olika aktörer och myndigheter för flera utredningar. Till psykiatrin för läkarutlåtande och socialtjänsten för att komma i kontakt med bo handläggare. Utredningen dröjer och individen hamnar mellan två organisationer som styrs av socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Utan en helhetssyn kring individen och funktionsnedsättningen, dröjer utredningen ännu längre

(R3).

En boendestödjare på ett gruppboende berättar om att lagar och förordningar skapar tydlighet men verkligheten är så sällan svart och vit. Boendestödjarna är de aktiva aktörerna som arbetar så nära individen. De har en bra kännedom om individen och vet hur dennes vardag ser ut och vilka stöd och insatser behövs:

Inom LSS är det mycket självbestämmande men praktisk i vardag, är det inte alls det funkar så. För att det är inte alltid som brukare vet sitt bästa och det kan ju vara svårt. Om man ska jobba för självbestämmande men vet att personen i fråga inte mår bra, där måste man egentligen vara lite flexibel och använda sunt förnuft (R7).

Brist på kommunikation. Brist på kommunikation mellan professionella aktörerna kan

påverka samverkan på ett negativt sätt. En medarbetare berättar att bra kommunikation bidrar till snabbare resultat och bra beslut. Om man arbetar på ett professionellt sätt och har erfarenhet

inom sin profession och målgrupp, kan samverkan fungera enklare. Respondenten belyser svårigheterna i brist på kommunikation när individen har flera komplexa behov som kräver insatser och samarbete från olika professioner. Den skapar en gråzon, då information förs inte vidare på ett tydligt sätt och individen kan hamna mellan stolarna. Verksamhetschef för gruppboendena berättade: ”Kommunikationen skulle fungera bra om aktörerna i första hand är överens och utgå från den enskilde. Samtidigt finns det uttala exempel när det inte finns någon kommunikation över huvud taget, man talar förbi varandra. Om samverkan inte sker utifrån den individens behov, önskemål och delaktighet så kan det bli tokig ” (R1). En arbetsledare uttrycker att kommunikation med LSS handläggare ibland inte fungerar så bra. Det kan bero på att de ofta är väldigt stressade: ”Det kan bero på att vissa av de handläggarna har inte riktig förståelse om målgruppen och deras kunskaper är väldigt lite kring området trots att de har betydande roll i beslutfattande kring hyresgästerna” (R4).

Brist på kunskap och kompetens. Alla respondenterna är överens att kunskap, kompetens och

erfarenheter är viktiga aspekter för en välfungerande samverkan. Speciell kunskap kring funktionsnedsättning och målgruppen. Kunskap kan ge ett helhetsperspektiv för att ” Alla de individerna är olika och unika” (R2). Till svar på frågan om kunskap och kompetens kan påverka kvaliteten av samverkan, svarar en verksamhetschef:

Generellt när det finns svårigheter och vår profession inte räcker till och risken finns att individen hamnar mellan stolarna, där måste man samverka med andra aktörer som har andra kompetenser. Om den enskilde vill driva någonting på egen hand och godeman och företrädare har andra önskningar, kan man behöva hjälp av LSS-handläggare för att försöka vägleda den enskilde till rätt forum (R1).

En av respondenterna berättade om att brist på kunskap från olika perspektiv kan påverka samverkan och bedömningen för att utreda ett ärende. Den enskilde som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, kan ha andra svårigheter också och det kräver att ha ett bredare syn och kunna se behovet av hjälp från olika håll:

En neurolog hade ingen kunskap om den här målgruppen. Då blir det väldigt svårt för att hon inte riktig kunde tolka vad som berodde på funktionshindret och vad som berodde på EP. Så hade hon mer kunskap om funktionshindret då kunde hon hjälpa individen mycket bättre (R7).

Personal på gruppboende kopplar otillräcklig kunskap med dåligt bemötande:

Jag tycker generellt att samverkan är jätte svårt speciell med sjukvården. Jag tycker väldigt ofta att de har bristande kompetens kring målgruppen, vad det innebär och hur de individerna reagerar. Jag tycker ofta att den enskilde individen blir dåligt bemött på grund av dålig kunskap om vad det funktionshindret innebär. Så de har inte förståelse varför personen är stressade eller har svårt att hantera det här situationen (R8).

Flera respondenter bekräftar att aktörerna kan komplettera varandra med sina kunskaper. Det kan bli hindrande faktorer om den enskilde som har behov av en speciell insats, skickas till fel ställe som inte har den specialiteten och kännedom kring individen, hens diagnos och svårigheter. Aktörerna kan skapa ett helhetsperspektiv tillsammans med sina kunskaper och komplettera varandra:

Så kan man ibland behöva samverka med en specialist. Till exempel vi hade en hyresgäst som hade en sällsynt diagnos och vad betyder det?! Man behöver lära sig mer om detta,

man behöver ta in experthjälp och samverka med, det är då kompetensen kommer in. Man måste kunna se när egen kompetens brister, så måste man se till att komplettera den och få in en expert eller någon som kan mer (R6).

Arbetsledare på ett gruppboende tog upp frågan om kunskap en gång till och belyste hur en perfekt samverkan kan se ut när flera parter som har kunskap, tid och resurs kring målgruppen, ägnar sin tid åt problemet:

Aktörerna kan komplettera varandra med sina kunskap och kompetens. Det kan handla om jättegott samarbete med dagligverksamhet med fokus på individen och kunniga medarbetare som gör allt sitt bästa för att den enskilde ska få så gott liv som möjligt. Till exempel samverkan med habilitering gör att den enskilde i behov av hjälpmedel kan få det hjälpmedlet och personal på gruppboende som är villiga att lära sig om hjälpmedlet och detta kan vara helt avgörande (R3).

I intervju med en av respondenterna togs upp frågan om vilka aktörer känner ha viktig och avgörande roll för samverkanresultatet och om det är någon aktör som tycker att jag känner bättre den enskilde eller är mer kunnig kring detta område, svarar personal från gruppboende:

Jag kan tänka mig att det är vi på gruppboende som förmedlar kunskapen bättre till andra aktörerna om hur de kan bemöta hyresgästerna och kan förklara hur våra hyresgäster i vanliga fall fungerar och hur deras liv ser ut, då kan vi hjälpa läkarna bättre. Så jag tycker många gånger att det är mycket bättre samverkan när läkarna och sjuksköterskorna accepterar att det är vi personal på boendet som känner hyresgästerna bäst. På det sättet tycker jag att vår roll är viktigare för hyresgästerna att vi kan föra deras talan när de inte kan göra det själv (R5).

Diskussion

Resultatdiskussion

Studien syftade till att undersöka hur samverkan upplevs mellan olika professionella aktörer som arbetar med personer med funktionsnedsättning inom LSS med fokus på främjande och hämmande faktorer för samverkan. Undersökningen bekräftar att samverkan är en viktig del för människobehandlande organisationer vilket förbättrar kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet i välfärdstjänster. Resultatet påvisade att en välfungerande samverkan, förutsätter både formell samverkan med bland annat strukturerade verksamhetsplaner och riktlinjer, samt informella kontakter för bättre information och kunskapsutbyte med nära samarbete. Det behövs integrering mellan aktörer för att föra tillsammans olika delarna till en helhet. Utifrån resultatet av undersökningen, behövs det hierarkisk vertikal integrering med bra organisation och verksamhetsstruktur samt horisontell integrering med altruistiskt samarbete mellan aktörerna. I det följande ska resultaten diskuteras i relation till tidigare forskning och teorier om samverkan.

Främjande för samverkan. I respondenternas utsagor fanns det mycket likheter kring

faktorer som bidrar till ett välfungerande samarbete och samverkan. En viktig aspekt är professionella aktörernas samsyn utifrån individens bästa. Det finns en generell bild och enighet mellan respondenternas utsagor som bekräftar vikten av den gemensamma värdegrunden som

är grundad på LSS principer och den humanistiska grundsynen vilket bidrar till lyckat samarbete mellan aktörerna. Respondenterna från gruppboende uttrycker hur deras välstrukturerat arbete utifrån den enskildes behov, bidrar till kvaliteten i verksamheten, vilket enligt Danermark och Germundsson (2007) handlar om kvalitetssäkring. Detta kvalitetssäkringssystem i verksamheten förutsätter att ledningen tar ansvarar som i sin tur leder till positiv utveckling.

Genom respondenternas utsagor fanns det upplevelser av att det ibland fattas helhetssyn kring individen vilket orsakar brister i planering av samlade behov av insatser. Vid brist på helhetssyn kring individens hela livssituation, kan det uppstå fel bedömning samt dåligt bemötande gentemot individen.

Det som är viktigt och främjade, är aktörernas gemensamma intresse och mål med fokus på individen och dennes behov som ska vara i centrum. Danermark och Germundsson (2007) anser att samsyn hos aktörerna handlar om ett gemensamt synsätt och professionella aktörers förståelse av varandras roller och uppgifter. Det innebär en kompetensutveckling som ger en helhetssyn på individen och dennes behov. Lindqvist (2017) bekräftar det och menar att samsyn hos aktörerna ger en klarare bild av samverkan och målgruppen. Detta kan ske på bästa sätt genom en horisontell integration med bra kommunikation och frivilligt samarbete. Flera respondenter från gruppboenden berättade om att verksamheten har tydliga och regelbundna rutiner för samverkan och kontakt med dagligverksamhet, vårdcentral, habilitering och andra aktörer kring individen.

En av respondenterna förklarar att samsyn och samförstånd kan innebära ömsesidigt förtroende mellan aktörerna vilket skapar ett helhetsperspektiv kring individen och problematiken. Samsyn enligt Germundsson (2011), innebär utveckling av olika former för kommunikation, gemensam värdegrund och överskrida professionella gränser och kulturella hinder. För att samverkan ska fungera bra, behövs det samsyn kring aktörernas olikheter vilket kan vara en styrka för att komplettera varandra i samverkansprocessen. Goda relationer och respekt för varandras uppdrag och regelverk är central i samverkan.

Enligt Lindberg (2009) förutsätter en bra samverkan en vilja och förmåga att deltagande aktörer ser problemet från varandras synvinkel och förstärker varandras roller och kompletterar varandra genom att respektera varandras kompetens. Flera respondenter bekräftade detta och upplever att när det finns respekt och acceptans för varandras kompetens och erfarenhet, sker samverkan på ett effektivt och smidigt sätt. Lindberg (2009) anser att en bra samverkan förutsätter att aktörerna bygger samarbetet på ömsesidigt förtroende och respekt.

Hämmande för samverkan. Enligt respondenterna är lagar och förordningar viktiga men

ibland kan de vara otydliga och vilseledande. Lagar och regelverk kan kollidera med varandra vilket kan påverka handlingsutrymmet i sin tur. Detta kan exempelvis påverka samspelet och samverkan mellan primärvården och HSL verksamheter, när de inte uppfattar problematiken och komplexiteten hos den enskilde individen som omfattas av LSS. Axelsson och Bihari- Axelsson (2006) anser att olika lagar som styr olika organisationer inom vård och omsorg, kan framkalla hindrande faktorer för samverkan. Individen som har olika behov av insatser från olika organisationer, kan hamna mellan stolarna och får inte sina behov tillgodosedda. Det kan handla om att individen inte anses passa in i organisationens givna ramar eller bollas mellan myndigheter som styrs av både LSS, HSL och SoL. Flera av respondenterna tog upp vikten av tydliga riktlinjer inom verksamheten när lagar och förordningar brister.

Resultaten visar en samstämmighet i att samverkan brister på grund av dålig kommunikation. Relationerna försämras när aktörerna inte har bra kännedom om varandra. Det kan förstärkas av brist på kunskap från olika perspektiv och om varandras yrkesroller. Lindberg (2009) anser när man fokuserar på relation och hur aktörerna kommunicerar med varandra, kommer samverkansprocessen att stå i centrum. Kunskap om och förståelse för varandras uppdrag och

professionella kompetens är oerhört viktigt. Det skapar ett helhetsperspektiv kring individen när alla samverkande aktörer bidrar med sina kunskaper och delar med sig. På det sättet kan man samverka och överskrida professionella gränser utan att konkurrera med varandra. Flera respondenter uttryckte att aktörerna kan komplettera varandra med sin kunskap och kompetens. Tidigare forskning visar att kunskapsdelning och informationsutbyte är viktiga för att lösa problem på ett effektivt sätt och arbeta över professionsgränser (Axelsson & Bihari- Axelsson, 2013). Genom respondenternas utsagor om aktörernas olika professioner och inverkan på samverkans resultatet, tolkades det att ibland finns det motstånd kring detta. En personal från gruppboende kan förmedla kunskap om den enskilde bättre än läkare på sjukhuset. Andersson et al. (2011) anser skillnader mellan professionella organisationer och aktörer, kan delvis relateras till strukturella organisatoriska hindren liksom olika regler och riktlinjer. Detta kan även förstärkas av skillnader på kompetens och utbildningsbakgrund mellan aktörerna. Det kan medföra olika uppfattningar kring den enskilde och problemet samt hur problemet ska lösas, vilket kan försvåra kommunikation och samarbete. Andersson anser denna typ av hindrande faktorer som bristande kommunikation och bristande tillit kan relateras till revirtänkande som gör att aktörerna försöker att försvara sin profession, kunskap och synsätt vilket kan orsaka intressekonflikter och konkurrens och försvårar samverkan (Andersson et al., 2011).

Metoddiskussion

Undersökningen var grundad på teoretisk kunskap och tidigare forskning om samverkan. Mot bakgrund av detta och studiens syfte och frågeställningar, planerades och designades undersökningen, samt hur den ska utföras för bästa validitet (Kvale & Brinkmann, 2014). En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer bedömdes som lämplig eftersom undersökningen grundade sig på deltagarnas subjektiva upplevelser och erfarenheter av samverkan inom LSS. Utifrån frågeställningarna begränsades urvalet till personer som arbetar nära brukare och ser dennes behov av stöd mer på daglig basis. Två av respondenterna arbetar som verksamhetschefer inom två olika kommuner och deras berättelse var mer generella utifrån erfarenheter av kommunal och regional samverkan kring målgruppen. Dessutom hade dessa respondenter bra kännedom kring respektive verksamhetsmål och riktlinjer samt kunskap om lagar och förordningar inom LSS, HSL och SoL.

Intervjufrågorna var tydliga och inte ledande för att förförståelse inte skulle påverka resultatet och tillförlitligheten i intervjuerna. Som det nämndes tidigare var intervjufrågorna delade i tre delar. I tredje delen användes några sammanfattade frågor för att tillförsäkra att innehållet av det insamlade materialet från intervjuerna är rätt uppfattade. Samtliga intervjuer transkriberades noga och ordagrant för att säkerställa reliabla utskrifter av de inspelade intervjumaterialet. Enligt Braun och Clarke (2006) är det viktigt att ägna mycket tid för att kontrollera om intervjuer i form av texter och ljudinspelningar stämmer överens. Kvale och Brinkmann (2014) nämner transkriberingar som konstruktioner vilket förvandlar muntligt samtal till skriven text och kvaliteten på utskrifterna belyser en aspekt av undersökningens validitet och reliabilitet.

Validitet och kvalitet på en kvalitativ undersökningen handlar om ifall resultatet av undersökningen har besvarat studiens frågeställningar. Enligt Bryman (2018), är redogörelse för validitet och reliabilitet i kvalitativa undersökningar inte enkelt. Reliabilitet handlar om att en undersökning kan få samma resultat om den genomförs på nytt. Denna typ av undersökning beskriver intervjupersonernas subjektiva upplevelse och kan vara olika med andra deltagare och situationer. Däremot en styrka i undersökningen är deltagarnas engagemang att ge innehållsrika svar och dela med sina upplevelser och erfarenheter.Detta har medverkat till en större förståelse kring ämnet. På grund av ett begränsat antal deltagare i undersökningen, kan

inte resultatet generaliseras till professionella aktörer inom LSS i allmänhet. Det är en analytisk generalisering vilket enligt Yin (2007), handlar om att utveckla förståelsen kring ämnet. Utifrån intervjuer med frågor som var baserad på teorier om samverkan och resultatet, förstärka slutsatser. Den typ av generalisering ger möjlighet att argumentera, jämföra och reflektera kring problematiken i andra analyserade sammanhang och annan situation.

Slutsatser och förslag på fortsatt forskning

Behovet av samverkan ökar och samordning behövs för att kunna överbrygga gränser mellan olika kommuner, professione och organisationer (Socialförsäkringsutskottet, 2009/10). Detta visar tydligt att samverkan behöver utvecklas för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda optimalt och inte falla mellan stolarna. Det behövs förbättringar kring samordning och planering samt en god kvalitetssäkring i arbetet kring målgruppen. Med denna bakgrund, kan man påstå att det behövs mer kunskap och förståelse kring hur samverkan fungerar i dagens moderna välfärdssamhälle. Syftet med studien var att undersöka främjande respektive hämmande faktorer för samverkan. Resultaten av studien visade att framjande faktorer är tydliga riktlinjer med ett bra kvalitetssäkringssystem vilket bidrar till positiv utveckling av samverkan. Gemensam värdegrund baserad på LSS principer och den humanistiska grundsynen skapar en helhetssyn kring individen. Främjande för en bra samverkan är också en vilja och förmåga hos aktörerna att se problematiken från varandras perspektiv och komplettera varandra med sina kompetenser. Ett förtroendebaserat samarbete förutsätter ömsesidigt respekt och förståelse samt pålitlighet. Vad gäller hämmande faktorer framgår att otydliga och svårtolkade lagar inom SoL, HSL och LSS kan kollidera med varandra och begränsa handlingsutrymmet. Svårigheter kring kommunikation mellan olika professionella aktörer och organisationer, orsakar att viktig information kring individen inte förs vidare på rätt sätt. Brist på kunskap och kompetens om målgruppen och andra deltagande aktörer, kan vara problematisk. Det skapar bland annat otydlighet och fel bedömning kring individens behov av insatser.

Då samverkan i denna studie har studerats utifrån aktörers perspektiv som arbetar nära brukare inom LSS gruppboende och boendestöd ger det följaktligen en ensidig beskrivning. Då samverkan involverar många olika aktörer vore det värdefullt med fler och större studier som kunde undersöka hindrande och främjande faktorer utifrån alla samverkande aktörers perspektiv.

Referenser

Andersson, J., Ahgren, B., Bihari Axelsson, S., Eriksson, A., & Axelsson, R. (2011). Organizational approaches to collaboration in vocational rehabilitation: An international literature review. International Journal of Integrated Care, 11(4).

http://doi.org/10.5334/ijic.670

Axelsson, R., & Bihari- Axelsson, S. (2006). Integration and collaboration in public health: A conceptual framework. International Journal of Health Planning and Management, 21, 75-88. http://doi.org/10.1002/hpm.826

Axelsson, R., & Bihari- Axelsson, S. (2013). Om samverkan: För utveckling av hälsa och

välfärd. Lund: Studentlitteratur.

Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research

in Psychology, 3, 77–101. http://doi.org/10.1191/1478088706qp0630oa

Carlson, H., Jordan, T., & Olhejm, A. (2019). Att bygga en robust samarbetskultur: Förebygga

konflikter i arbetslivet. Malmö: Gleerups.

Cederblom, F. (2012). Samverkan mellan kommuner och landsting: Idéer för vård och

omsorgsområdet. Stockholm: Norstedts juridik.

Danermark, B., & Kullberg, C. (1999). Samverkan: Välfärdsstatens nya arbetsform. Lund: Studentlitteratur.

Danermark, B. (2005). Samverkan: himmel eller helvete? Stockholm: Gothia.

Danermark, B., & Germundsson, P. (2007). Nya vägar till arbetsmarknaden: Kvalitetssäkring

av samverkan. Sundsvall: Kaltes Geografiska.

Fridström, M. T. (2018). Juridik för socialt arbete (3e uppl.). Malmö: Gleerups utbildning. Germundsson, P. (2011). Lärare, socialsekreterare och barn som far illa: Om sociala

representationer och interprofessionell samverkan (Doktorsavhandling, Örebro universitet).

Huxham, C. (1996). Creating collaborative advantage. London: SAGE.

Huxham, C., & Vangen, S. (2005). Managing to collaborate: The theory and practice of

collaborative advantage. Abingdon: Routledge.

Jordan, T. (2015). Konflikthantering i arbetslivet. Malmö: Gleerups.

Kvale, S., & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun (3e uppl.). Lund: Studentlitteratur.

Larsson, M., & Larsson, L. G. (2020). LSS 2020: Stöd och service till vissa funktionshindrade. Förlagsort: Komlitt.

Lindberg, K. (2009). Samverkan. Malmö: Liber.

Linde, S., & Svensson, K. (2013). Förändringens entreprenörer och tröghetens agenter:

Människobehandlande organisationer ur ett ny institutionellt perspektiv. Stockholm: Liber.

Lindqvist, R. (2017). Funktionshindrade i välfärdssamhället. Malmö: Gleerups.

Löfström, M. (2001). Samverkan mellan offentliga organisationer: Att konstruera gränser.

Kommunal ekonomi och politik, 5(2), 69-90.

Montin, S., & Granberg, M. (2013). Moderna kommuner (4e uppl.). Stockholm: Liber.

Socialförsäkringsutskottet. (2019). Behovet av ökad samverkan: Motion 2009/10: Sf328. Stockholm. Hämtad 2021-05-15 från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/behovet-av-okad- samverkan_GX02Sf328

Svensk författningssamling. (1982). Hälso- och sjukvårdslagen (763). Stockholm: Socialdepartement. Hämtad 2021–05-15 från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/halso-och-sjukvardslag-1982763sfs-1982-763. Svensk författningssamling. (1993). Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (387). Stockholm: Socialdepartementet. Hämtad 2021- 05- 15 från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1993387-om-stod-och-service-till-vissa_sfs-1993-387

Svensk författningssamling. (2001). Socialtjänstlagen (453). Stockholm: Socialdepartement. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-författningssamling/socialtjanstlag-2 001 453_sfs-2001-453

Svensk författningssamling. (2009). Socialtjänstlagen (981). Stockholm: Socialdepartement. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk- författningssamling/socialtjanstlag-2 001 453_sfs-2001-453

Svensk författningssamling. (2017). Hälso- och sjukvårdslagen (30). Stockholm: Socialdepartement. Hämtad 2021-05-15 från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/halso-och-sjukvardslag_sfs-2017-30