Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Mj Daniel Johansson HOP12 18-20
Handledare Antal ord: 18 985
Lektor Dr. Ingvar Sjöblom Beteckning Kurskod Självständigt
arbete
mastersuppsats, krigsvetenskap
2HO013
ILLUSIONISTEN PUTIN: STRATEGISK ÖVERRASKNING GENOM VILSELEDNING - EN FALLSTUDIE AV RYSK KRIGFÖRING PÅ KRIM 2014
Sammanfattning:
I efterbörden av Rysslands annektering av Krim 2014 uppstod diskussioner kring rysk krigskonst och hybridkrigföring. Bland tvetydigheterna som uppstod identifieras bland annat vilka strategier som det samtida Ryssland har för att uppnå strategisk överraskning. Denna studie har syftat till att undersöka rysk militär vilseledning i samband med Rysslands strategiska överraskningsanfall på Krim 2014. Studien har genomförts som en teoriprövande fallstudie varvid såväl västerländska som sovjetiska/ryska vilseledningsteorier prövats på det ryska agerande under annekteringen av Krim 2014. Sammantaget visar studiens resultat på förekomster av ryskt agerande i enlighet med samtliga av studiens prövade teorier varvid det i huvudsak var distraktion, dolda aktiva åtgärder samt desinformation som bidrog till den ryska strategiska överraskningen. Studiens oväntade resultat pekar på ett aktivt deltagande av den ryske presidenten personligen varvid det inte går att underskatta betydelsen av en politisk företrädare som Vladimir Putin. Studiens resultat kan vidare tolkas som att den vilseledning som Ryssland genomförde får ses vilande i huvudsak på tidigare dokumenterade sovjetiska teorier. Vidare visar studiens resultat på en hög rysk förmåga till anpassning där tidigare etablerade sovjetiska/ryska teorier kring vilseledning utvecklats till dagens konfliktmiljöer. Studien visar därmed att äldre sovjetiska/ryska teorier på inget sätt är obsoleta utan i allra högsta grad fortsatt är aktuella i dagens globala världsordning.
Nyckelord:
Innehållsförteckning
1. INLEDNING 4
1.1PROBLEMFORMULERING 4
1.2STUDIENS SYFTE OCH FORSKNINGSFRÅGOR 6
1.3AVGRÄNSNINGAR 7 1.4CENTRALA BEGREPP 7 1.5DISPOSITION 8 1.6TIDIGARE FORSKNING 10 1.7UPPSATSENS FORSKNINGSBIDRAG 15 2. TEORI 15
2.1VILSELEDNING, EN INLEDANDE INTRODUKTION 15
2.2BARTON WHALEYS TEORI AVSEENDE VILSELEDNING 16 2.3ROBERT M.CLARK OCH WILLIAM L.MITCHELLS FYRA PRINCIPER AVSEENDE
VILSELEDNING 20
2.4SOVJETISKA OCH RYSKA TEORIER KRING MILITÄR VILSELEDNING 24
2.5TEORETISK SAMMANFATTNING 28 3. METOD 29 3.1METODOLOGISKA UTGÅNGSPUNKTER 29 3.2EMPIRI 31 3.3STUDIENS KVALITETSKRITERIER 34 3.4OPERATIONALISERING 35 3.5SAMMANFATTNING AV METOD 38 4. STUDIENS RESULTAT 39
4.1STUDIENS RESULTAT AVSEENDE RYSSLANDS AGERANDE PÅ KRIM 2014 39
4.2RYSSLANDS ANNEKTERING AV KRIM 2014 40
4.3RYSKT EFTERLIKNANDE 41
4.4RYSKT FABRICERANDE 42
4.5RYSKT FÖRNEKANDE 43
4.6RYSK DISTRAKTION 43
4.7RYSKA DOLDA AKTIVA ÅTGÄRDER 44
4.8RYSKA ÖPPNA AKTIVA ÅTGÄRDER 46
4.9RYSKA INDIFFERENTA ÅTGÄRDER 47
4.10RYSK DESINFORMATION 49
4.11SAMMANFATTNING AV STUDIENS RESULTAT 51
5. ANALYS 52
6. DISKUSSION 58
6.1SLUTSATSER UTIFRÅN STUDIENS RESULTAT 58
6.2SLUTSATSER UTIFRÅN STUDIENS OVÄNTADE RESULTAT 60
6.3SLUTSATSER UTIFRÅN WHALEYS TEORIER 60
6.5SLUTSATSER UTIFRÅN SOVJETISKA/RYSKA TEORIER (GOLTSYN,SCHULTZ &GODSON
SAMT ULFVING) 62
6.6YTTERLIGARE TOLKNING AV STUDIENS RESULTAT OCH DESS BETYDELSE 62
6.7STUDIENS VIKTIGASTE SLUTSATS 63
6.8FORTSATTA STUDIER KRING VILSELEDNING 64
6.9AVSLUTANDE REFLEKTIONER 65
7. REFERENSER 67
8. BILAGOR 72
8.1BILAGA 1-RYSSLANDS ANNEKTERING AV KRIM 2014- TIDSLINJAL ÖVER DE
All krigföring baseras på vilseledning.
Sun Zi, ca 500 f.Kr. (kinesisk general, militärstrateg)
1. Inledning
1.1 Problemformulering
Denna studie tar sin utgångspunkt i strategisk överraskning, dess effekter samt kopplingen mellan metoder för krigföring och uppnådd strategisk överraskning. Studien fokuserar på vilseledning inom ramen för krigföring och hur vilseledning kan nyttjas för att uppnå strategisk överraskning. Studien har genomförts inom ramen för en masteruppsats vid Försvarshögskolan. Rent språkligt används begreppen studie och uppsats som synonymer i denna text.
Sun Zi beskriver överraskning som en konst och något som skapar fördel i förhållande till sin motståndare då han skriver att ”… den som behärskar överraskandets konst får därför möjligheter obegränsade som himmel och jord och outsinliga som floder” (Zi, 2015:52).
Därmed anas det hur överraskning funnits med som en del av kriget och krigslisten under lång tid tillbaka i historien. Jeremy Black beskriver hur rädslan för överraskning är och har varit tätt sammanbundet med oron för det okända. Detta menar Black kom att avspegla sig under perioden för USA:s och Sovjetunionens kapprustning då oron för det strategiska överraskningsanfallet medels kärnvapen var som störst (Black, 2015:109-110).
Efter Sovjetunionens kollaps och Berlinmurens fall försvann mer eller mindre det väldefinierade hotet för västvärlden och USA varvid överraskningsanfall och beredskapen för att möta ett sådant till stor del gick förlorad. Kombinationen av
detta har lyfts fram bl.a. av John Lewis Gaddis som en av orsakerna till att USA lät sig överraskas av al-Qaida vid attacken på World Trade Center den 11 september 2001 (Gaddis, 2004:80).
Efter Rysslands annektering av Krim i februari 2014 har överraskningsangrepp, snabba förlopp och vilseledning åter kommit att uppmärksammats. Efter några få veckor våren 2014 kom Ukraina att förlora kontrollen över Krimhalvön vilken därefter på ett tvivelaktigt sätt kom att anslutas till den ryska federationen. Möjligen kan numera hybridkrigföring, dvs. en kombination av traditionella militära, irreguljära och civila maktmedel och dess mer allomfattande angreppssätt att föra krig ses övertagit rollen som krigföringens framgångsrecept till överraskning. Ett antal tvetydigheter kring hybridkrigföring och dess förande går dock att identifiera. Bland dessa problem finner vi bl.a. vilka strategier det samtida Ryssland har för att uppnå strategisk överraskning samt hur rysk operationskonst används för att strategisk överraskning ska uppnås.
Några forskare anser att hybridkrigföring i grunden inte är något nytt. Williamson Murray och Peter R. Mansoor har studerat hybridkrigföring ur ett historiskt perspektiv, från germanska konflikter med romarna f.Kr. till Vietnamkriget. Genom nio olika fallstudier påvisar Murray och Mansoor att hybridkrigföring som koncept återfinns i flertalet konflikter och är därmed varken ovanligt eller kan anses utgöra ett nytt fenomen. (Murray & Mansoor, 2012)
Även Mark Galeotti menar i en av sina böcker att Ryssland inte på något sätt uppvisade några nya förmågor i samband med Krim/Ukraina konflikten 2014. (Galeotti, 2016:23) Frank Hoffman menar däremot att utmaningen snarare ligger i framtida konflikttyper och att det är dess komplexa karaktär som är svårigheten. (Hoffman, 2009:39)
Utgåendes från att Frank Hoffman och Mark Galeotti har rätt i sina respektive analyser av rysk krigföring identifieras en spänning mellan de båda begreppen
agerandet i samband med annekteringen av Krim 2014 till stor del genomförts med sedan tidigare identifierade metoder. Utmaningen som då uppstår är varför Ryssland lyckades uppnå strategisk överraskning hos Ukraina med vad som kan anses som i förhand kända maktmedel och tillvägagångsätt.
Mot bakgrund av tidigare förda diskussion identifieras härvid ett antal frågor och en problembild kring det ryska agerandet i samband med annekteringen av Krim 2014. Vid en första anblick ter det sig som att Ryssland, oaktat val av medel och metod, lyckades uppnå strategisk överraskning hos Ukraina med i huvudsak sedan tidigare kända medel och metoder. Frågan som därmed uppstår är hur detta var möjligt. Möjligen finns här beståndsdelar inom ramen för den ryska krigskonsten som kan förklara hur Ryssland kunde genomföra ett strategiskt överraskningsanfall på Ukraina och med det nå strategisk överraskning.
1.2 Studiens syfte och forskningsfrågor
Syftet med studien är att undersöka vilka ryska ageranden enligt militär
vilseledning som kan förklara Rysslands lyckade strategiska överraskningsanfall på Krim 2014. Detta har omsatts till två forskningsfrågor;
F1: Vilka faktorer inom de generella vilseledningsteorierna återfinns vid den ryska annekteringen av Krim/Ukraina 2014?
Den första forskningsfrågan har för avsikt att identifiera ryskt agerande utifrån vilseledning som fenomen varvid det ryska agerandet kring vilseledning skildras mer allmänt för att underlätta förståelsen av kringliggande faktorer.
F2: Vilka faktorer avseende sovjetiska och/eller ryska teorier avseende vilseledning går att återfinna i det ryska agerande i samband med annekteringen av Krim/Ukraina 2014?
Den andra forskningsfrågan avser ge svar på i vilken utsträckning Ryssland de facto nyttjade sig av sedan tidigare kända och dokumenterade sovjetiska/ryska metoder för att uppnå strategisk överraskning.
1.3 Avgränsningar
Konflikten i östra Ukraina med Donetsk och Luhansk i Donbass-regionen är avgränsad från denna studie. Detta med hänsyn till att den senare delen av konflikten Ryssland - Ukraina får anses som alltjämt pågående i samband med att studien genomförts under våren 2020. Slutsatser dragna från det ryska agerandet riskerar därmed bli prematura och sakna större djup.
Det är det strategiska överraskningsanfallet på Krim/Ukraina som avses studeras varvid vilseledning inom ramen för ryskt militäroperativt agerande respektive taktisk vilseledning avgränsats bort. Avgränsningen gäller dock inte ett ryskt operativt eller taktiskt agerande som genomförts med avsikten att uppnå strategisk effekt.
1.4 Centrala begrepp
I studien förkommer ett antal centrala begrepp som för en ovan läsare kan te sig främmande. Dessa begrepp kan förekomma med olika tolkningar och med olika innebörd. I denna studie har författaren valt att använda nedanstående centrala begrepp, vilka redovisas med författarens egen tolkning av begreppen. De beskrivna begreppen är förenklingar och utvecklingar av vissa begreppsdefinitioner. Källan till en grundläggande definition av begreppen redovisas i anslutning till respektive begrepp.
Krigföring - ska i denna studie ses som de aktiviteter som genomförs i samband med att två olika parter hamnat i konflikt med varandra. Dessa aktiviteter innefattar vanligtvis våld och nyttjande av våldsmakt men kan även innefatta andra maktmedel såsom exempelvis information (informationskrigföring). Krigföring genomförs i huvudsak med militära maktmedel utgåendes från
aktörens väpnade styrkor i syfte att uppnå politiska målsättningar. (Clausewitz, 1991:42-44; Freedman, 2017:8-10)
Hybridkrigföring - avser i denna studie en vidareutveckling av begreppet krigföring där flera olika maktmedel, såväl hårda som mjuka, koordineras i tid
och rum syftandes till att uppnå avsedd effekt. Dessa maktmedel innefattar såväl
diplomati, information, militär, ekonomi, finansiella, information, underrättelse som juridiska maktmedel. Hybridkrigföring innefattar därmed en större del av en aktörs samlade resurser, där dessa sedan koordineras för att uppnå avsett ändamål. (Hoffman, 2007:28)
Vilseledning - åsyftar i föreliggande studie en av flera olika aktiviteter som genomförs i samband med att krigföring eller hybridkrigföring bedrivs. Vilseledning är därmed att ses som en aktiv handling som utförs för att förleda en motståndare. (Clark & Mitchell, 2019:9)
Överraskning - ska i denna studie ses som den effekt som uppnås hos en motståndare som utsätts för olika handlingar. Med effekten överraskning avses ett tillstånd där den utsatte förmås att fatta för egen del ogynnsamma beslut på felaktiga grunder. (Clausewitz, 1991:168; Gaddis 2005:37)
Strategisk överraskning - i denna studie avses en överraskning som påverkar den exekutiva ledningen för en organisation, varvid här specifikt avses Ukrainas politiska ledning. Strategisk överraskning utgör vidare den plötsliga insikten hos en organisation avseende att denne har agerat utifrån en felaktig lägesuppfattning och därmed inte lyckats med att tillvarata dess intressen. (Betts, 1982:4-5; Codevilla & Seabury, 2006:50-51)
1.5 Disposition
Studien är uppdelad i åtta olika kapitel där det första kapitlet omfattar en beskrivning avseende studiens problemformulering med tillhörande forskningsfrågor. I detta kapitel återfinns även studiens syfte och dess avgränsningar. I detta inledande skede presenteras också studiens centrala
begrepp. Kapitlet avslutas med en översikt avseende tidigare forskning på området, inklusive dess angränsningar.
I det andra kapitlet ges inledningsvis en kort introduktion till vilseledning och hur detta kopplats till krigets förande. Därefter redovisas Barton Whaleys teori kring vilseledning följt av Robert M. Clark och William L. Mitchell och deras fyra principer avseende vilseledning. Det andra kapitlet avslutas sedan med en bredare översyn avseende sovjetisk/rysk vilseledning utifrån begreppen
maskirovka och aktiva åtgärder.
I studiens tredje kapitel redovisas uppsatsens metodologiska utgångspunkter, urvalskriterier för empiri och källvärdering. Vidare beskrivs studiens operationalisering samt kvalitetskriterier. Kapitlet avslutas med en grafisk sammanfattning över studiens genomförande.
I det fjärde kapitlet redovisas studiens erhållna resultat utifrån analysverktygets applicering på studiens källmaterial. Inledningsvis uppvisas resultat utifrån Barton Whaleys teorier, därefter redovisas resultat kopplat till Robert M. Clark och William L. Mitchells teorier och slutligen redogörs det empiriska resultatet utifrån sovjetiska/ryska vilseledningsteorier.
Studiens femte kapitel utgörs av dess analys. Härvid kopplas det erhållna resultatet till tidigare forskning varvid tolkningar, jämförelser och kontrasteringar lyfts fram tillsammans med förklaringar av det förvärvade resultatet.
I det sjätte kapitlet genomförs en diskussion kring studiens resultat utifrån studiens forskningsfrågor varvid studiens slutsatser redovisas. Därutöver diskuteras studiens oväntade resultat med tillhörande slutsatser. Vidare innehåller kapitlet en ifrågasättande diskussion samt en framåtblick avseende framtida studier i förhållande till vilseledning. Kapitlet avslutas med en avslutande reflektion kring studien och dess betydelse.
I studiens sjunde kapitel redovisas studiens källmaterial bestående av såväl tryckt litteratur som rapporter, artiklar och digitala källor.
Avslutningsvis redovisas i studiens åttonde och avslutande kapitel dess bilagor.
1.6 Tidigare forskning
I denna del av studien redovisas till del forskning som behandlat studier kring strategisk överraskning men på andra fall, rysk krigföring, såväl som studier beträffande vilseledning. Avsikten med denna breda översikt är att introducera begreppet vilseledning samt att ge läsaren en grundläggande inblick i rysk krigföring. Sammanställningen utgår från såväl litteratur som artiklar och forskningsinstitut.
Det finns flera studier kring Rysslands agerande i samband med annekteringen av Krim och Ukraina 2014 (Freedman, 2014; Galeotti 2016; Cormac & Aldrich 2018; Fabian, 2019; Ng, 2019). Den ryska federationens dåvarande utrikesminister Yevgeny Primakov, påbörjade 1996 en utveckling av den något föråldrade ryska utrikes- och säkerhetsstrategin. Bland annat betonades nationens säkerhetsintressen och dess förhållande till sina grannstater på ett mer tydligt sätt. Nicole Ng tycker sig nu i en efteranalys se likheter mellan det ryska agerandet 2014 och hur de ryska säkerhetsintressena formulerades just av Primakov redan 1996 (Ng, 2019:1).
Det är vidare utmanande att bringa klarhet i vilka beslut som såväl de ukrainska som övriga västländers respektive politiska ledning de facto tog. Lawrence Freedman menar att det inte går att underskatta den rudimentära krishantering som Ukraina uppvisade och menar vidare att den begränsade förmågan tvärtom erbjöd Ryssland ett tillfälle (Freedman 2014:29).
Efter hand som konflikten utvecklas i Ukraina tycker sig Freedman se hur det ryska agerandet blir mer uppenbart. Freedman påtalar att Ukraina i det läge som då uppstått bör ha haft en klar bild över situationen och vad som skedde. Därmed
menar Freedman att det ter sig än mer motsägelsefullt på det sätt som Ukraina låter sig överraskas. (Freedman, 2014:11)
Tidigare forskning avseende hybridkrigföring har möts av kritik där bl.a. Sandor Fabian ifrågasätter den västerländska analysen av rysk hybridkrigföring och menar att detta snarare skapat ökad förvirring kring Rysslands agerande. (Fabian, 2019:322) Fabian betonar vikten av informationskampanjer men menar samtidigt att dessa inte står för sig själva utan utgör stöd till de ryska konventionella militära förmågorna (Fabian, 2019:308).
Mark Galeotti säger sig finna likheter i dagens ryska agerande med de erfarenheter som finns tillgängliga efter ryska operationer i såväl Afghanistan 1978 till 1988 som Georgien 2008 (Galeotti, 2016:26).
Timothy Thomas beskriver Rysslands agerande som unikt och använder begreppet Reflexiv Kontroll (eng. Reflexive Control, RC) när denne beskriver det sovjetiska och numera ryska agerandet de senaste årtiondena. Thomas citerar ryska företrädare när Reflexiv Kontroll beskrivs simulera en alternativ verklighet (Thomas, 2015:456). Det primära med Reflexiv Kontroll menar Thomas är att identifiera och exploatera en motståndares perceptionsförmåga under en pågående konflikt varvid en motståndare ska influeras till att fatta vissa beslut (Thomas, 2004:241). Metoder för att uppnå detta innefattar enligt Thomas bl.a. distraktion samt vilseledning och framställs som den intellektuelles metod för informationskrigföring (Thomas, 2004:248).
Även Finnish Institute of International Affairs (FIIA) använder sig av begreppet reflexiv kontroll när de i sin studie av rysk vilseledning beskriver Rysslands och förutvarande Sovjetunionens agerande. FIIA menar att det ryska agerandet utgår från tre teorier; befolkningen som en inneboende kraft, reflexiv kontroll och aktiva åtgärder. Genom att med aktiva åtgärder påverka populationen och därigenom styra kraften mot ett förutbestämt mål menar FIIA i sin studie att en rysk motståndare kan utmanövreras. I sin studie återkommer FIIA till vilseledning och distraktion och hur det är den strategiska vilseledningen som är nyckeln till framgång. Avslutningsvis menar FIIA att det finns stora likheter
mellan dåtidens Sovjetunionen och dagens moderna Ryssland när tidigare och nuvarande agerande avseende vilseledning studeras. (Pynnöniemi & Rácz (red.) 2016:25-46)
När det gäller vilseledning är många av studierna inriktade på just hybridkrigföring och hur maktmedel appliceras i ett skede där krig inte råder. Cormac & Aldrich har identifierat en pågående diskussion kring begreppen gråzon, icke-linjär krigföring och hybridkrigföring. I artikeln Grey is the new
black: covert and imblausable deniabillity, utvecklar de uppfattningen avseende
dolda operationer och förnekelsebarhet i dagens konfliktmiljöer. De menar att nationer alltid försökt involvera sig i andra staters intressen samt att detta då gjorts i såväl dold som förnekelsebar utsträckning (Cormac & Aldrich 2018:477). I artikeln beskrivs såväl amerikanska, brittiska som ryska underrättelsetjänster och ett agerande som vid flera tillfällen varit känt av den lokala befolkningen men förnekats från officiellt håll (Cormac & Aldrich 2018: 492). Termen möjlig förnekelse (eng. plausible deniability) används i artikeln för att förklara en icke-bekräftad intervenering, varvid en stat officiellt förnekar all samröre (Cormac & Aldrich, 2018:493). Cormack & Aldrich avslutar sitt resonemang med att betona att vi framledes troligtvis kommer att få se mer av denna typ av agerande från inte bara Ryssland och Kina utan även USA. (Cormac & Aldrich, 2018:494).
J Bower Bell utgår från Barton Whaleys tankar från 60-talet när Bell hämtar inspiration inte bara till sina teoretiska tankar utan även till titeln på sin artikel
Toward a Theory of Deception. Likt Whaley har Bell sökt inspiration hos
illusionister när han utgått från antagandet att det är människans perceptionsförmåga som skapar vilseledning genom fysisk och psykisk påverkan (Bell, 2003:244). Bell utvecklar i sin artikel sin tes kring att vilseledning ständigt stimulerar det psykiska och fysiska tillståndet hos en individ och att det genom påverkan går att skapa en parallell sanning (Bell, 2003:247). Bell presenterar här 10 steg i en teoretisk modell. Genom en repetitiv process där de 10 stegen upprepas strävar Bell efter en metod för att vilseleda en motståndare
(Bell, 2003:253). En lyckad vilseledning menar Bell kan tjäna som en force
multiplier och genom detta generera ett övertag i förhållande till en fiende (Bell,
2003:278).
Vidare finner vi också angränsande studier kring hur överraskning kan undvikas och hur vilseledning identifieras. Genom att ha analyserat historiska händelser där överraskningsanfall förekommit har flera forskare försökt öka förståelsen kring överraskning. Richard K. Betts har i sin bok Surprise Attack försökt analysera effekten av överraskning och överraskningsanfall genom att beskriva bl.a. Israels anfall på Egypten på Sinaihalvön 1956 (Betts, 1982:63) samt den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 (Betts, 1982:81). Betts anser att det är svårt att undvika överraskning och menar att vilseledning är att betraktas som en väsentlig del i krigföringen. Därmed kommer vilseledning ständigt att närvara i en konflikt (Betts, 1982:4). Betts menar att det inte är överraskningen som sådan som är den största utmaningen utan oförmågan att hantera överraskningen och neutralisera dess effekter. En tidig förvarning, i betydelsen underrättelser, menar Betts skulle ge en fingervisning om vad som komma ska och därigenom motverkas överraskningen som sådan. Detta förutsätter dock en motåtgärd då en oförmåga att agera på underrättelsen gör att den utsatte fortsatt lider av överraskningens effekter (Betts, 1982: 5). Effekten av en överraskning menar Betts är det som omöjliggör nyttjandet av sedan tidigare förberedda motåtgärder i form av exempelvis försvarsplaner (Betts, 1982:10). Betts menar att det aldrig helt går att undvika ett överraskningsanfall dock betonar han att en trovärdig avskräckning kan verka avhållande på en antagonist men menar att det är en balansgång mellan avskräckning och provokation (Betts, 1982:147). Betts avslutar sin bok med att beskriva möjliga försvarsstrategier för att undvika överraskning, varvid Betts belyser vikten av underrättelsetjänst (Betts, 1982:286) samt utökad numerär och eldkraft inom de konventionella styrkorna (Betts, 1982:296). Betts avslutar emellertid sin argumentation med att understryka att överraskningar kommer att ske och att vi gör bäst i att acceptera att allt kan inträffa (Betts, 1982:285).
John Lewis Gaddis har i sin studie undersökt USA:s erfarenheter kring överraskningar och dess förmåga att förebygga och motstå dem. Här utgår Gaddis från erfarenheterna kring 11 September-attacken och terrororganisationen al-Qaidas strategiska överraskningsanfall (Gaddis, 2004:5). Gaddis slutsats är att USA:s moderna historia i stor utsträckning bidrog till misslyckandet att försöka förutse vad som var på väg att ske. När Kalla Kriget de facto hade vunnits av USA och dess Nato-allierade, infann sig enligt Gaddis en tro inom den amerikanska statsapparaten att några hot inte längre förelåg. Det menar Gaddis ledde till att USA lät sig överraskas i samband med 11 September-attacken av ett, fram till dess för USA, osynligt hot. (Gaddis, 2004:80)
Michael I. Handel lyfter i en av sina studier fram problematiken kring underrättelsetjänsten och dess kommunikation med beslutsfattare på olika nivåer. Handel menar att varningssignaler och indikatorer på en förestående kris sällan når rätt beslutsfattare i rätt tid. Detta menar Handel beror på bristande koordinering samt politiska dimensioner där beslutfattare är tveksamma till att fatta beslut. Handel låter förstå att den politiska risken ofta ses som för stor och därmed avstås det från avgörande beslut. (Handel, 1984:246-247, 274)
Sammantaget uppvisar delar av tidigare forskning en tendens till efterhandskonstruktion när flera forskare samstämmigt hävdar att det ryska agerandet 2014 vilar på väl kända betingelser. Återkommande för studier av ryskt militärt agerande är fokuseringen på nyttjandet av icke-militära maktmedel och vikten av vilseledning. Såväl Fabian som Thomas trycker på vikten av att kunna påverka sin motståndares uppfattningsförmåga, såsom i begreppet vilseledning. Oaktat hur det ryska agerandet 2014 tolkas i förhållande till nya eller gamla metoder så kvarstår bilden av att studier avseende rysk krigföring utgåendes från sovjetiska/ryska teorier för krigskonst i korrelation till vilseledning till del saknas. Därmed kvarstår fortsatt studiens relevans kring hur strategisk överraskning de facto kunde uppnås med redan kända betingelser.
1.7 Uppsatsens forskningsbidrag
Studien bedöms ha en inomvetenskaplig tyngdpunkt där resultatet bidrar till tidigare forskning avseende rysk krigföring. Genom detta medverkar studien till ökad kunskap och förståelse kring vilseledning och dess inverkan på krigets förande. Vidare bidrar också studien till forskning kring strategisk överraskning som fenomen.
Det utomvetenskapliga bidraget utgörs av studiens stöd till hur strategisk överraskning kan uppnås respektive undvikas. Därmed finns en så väl offensiv som defensiv aspekt på studiens resultat då den bidrar till ökad kunskap om rysk förmåga till vilseledning i dagens Europa.
2. Teori
2.1 Vilseledning, en inledande introduktion
Vilseledning som begrepp och krigföringsmetod går att återfinna i flera militärteoretiska verk. I Sun Zis bok Krigskonst resonerar Zi kring hur vilseledning är en förutsättning för att uppnå överraskning och därigenom med indirekt metod bryta motståndarens vilja till att strida (Zi, 2015). Olyckligtvis beskriver inte Sun Zi i sin bok hur detta ska uppnås. Carl von Clausewitz däremot är skeptisk till Sun Zis påståenden och upplever att vilseledning och överraskning ges för stort utrymme när det gäller krigets förande och talar i stället om diversion där en motståndare ska avledas från huvudanfallsriktningen (Clausewitz, 1991:572-574). En som studerat dessa meningsskiljaktigheter närmare är Michael I Handel. I sin bok Masters of War: classical strategic
thought, beskriver Handel hur Clausewitz uppfattning kring hur vilseledning får
ses som slöseri med tid och resurser är allenarådande under slutet av 1800-talet. Handel hävdar att vikten av vilseledning och överraskning nedgick i en period då massarméerna med bristande rörlighet fortsatt dominerade slagfältet. Först i efterspelet av Första Världskriget menar Handel uppstod behovet av nytänkande och i samband med Andra Världskriget låter Handel förstå att vikten av
vilseledning och överraskning var uppenbar för alla. Vid tiden för slutet av Andra Världskriget tycker sig Handel se en förändring och att Sun Zis teorier om hur all krigföring baseras på vilseledning kommit att etableras som en generell krigföringsteori (Handel, 2001:4).
För att anses som en generell krigföringsteori finns väldigt lite skrivet om militär vilseledning i svenska militära doktriner. I svenska försvarsmaktens operativa doktrin beskrivs hur svenska operationer ska ske vid oväntade tillfällen för att uppnå tvekan hos motståndaren (Försvarsmakten, 2014:65). I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskrivs överraskning utifrån ett hotbildsperspektiv. Försvarsmakten betonar att överraskning förblir en viktig komponent i hotbilden, både vad gäller strategisk som operativ överraskning (Försvarsmakten 2016:37). För att finna generella teorier kring militär vilseledning är vi därmed nödgade att studera andra källor än svenska.
2.2 Barton Whaleys teori avseende vilseledning
Barton Whaley är ett ständigt återkommande namn när det gäller studier kring vilseledning och överraskning. En av Whaleys mer omtalade böcker är
Stratagem, deception and surprise in war. Whaley försöker i sin bok utarbeta en
plan för hur överraskning kan uppnås. Genom ett taktiskt ramverk strävar Whaley efter att finna en teoretisk modell kring militär överraskning. Whaley, som var fascinerad av magi och illusionister, diskuterar i sin bok kring dilemmat med att uppnå vilseledning då detta i mångt och mycket utgår från hur någon uppfattar situationen.
Whaley konstaterar, efter att ha operationaliserat överraskning och analyserat 24 olika krigsvetenskapsteoretiker och deras respektive verk, att överraskning är att ses som en av krigföringens grundprinciper (Whaley 1969: 64). Genom över 100 olika fallstudier presenterar Whaley ett antal möjliga teser kring uppkomsten av överraskning och dess koppling till vilseledning. Dessa teser har Whaley senare kommit att utveckla till en generell teori kring vilseledning, Toward a general
Whaley utgår från magins värld och hur magiker utnyttjar individers psykologi för att skapa illusioner. Vilseledning menar Whaley, oaktat inom vilket område det sker, utgår från psykologins värld och att vilseledning inte handlar om teknik. Whaley pekar på att vilseledning utgår från mottagarens missuppfattning (eng. misperception) kring vad som egentligen sker. Whaley anser att vilseledningen snarare sker hos oss själva som mottagare, det är i betraktarens ögon som den aktuella vilseledningen uppstår. Whaley följer upp sitt resonemang genom att återknyta till den brittiske neuropsykologen R.L. Gregorys teorier kring perception och förmåga till att uppfatta vad som de facto sker. (Whaley,1982:178-181)
Whaley redovisar Gregorys process för att uppfatta något i fem steg. I steg ett sänder omgivningen ständigt information kring vad som försiggår. I steg två fångar våra sensorer upp delar av de signaler som ständigt strålar. Därefter, i det tredje steget, sänds viss data vidare som signaler till vår hjärna. Som ett fjärde steg filtrerar hjärnan bort delar av den data som överförs medans viss data lagras i hjärnan som minnen och erfarenheter. I det femte och avslutande steget utvecklar hjärnan hypoteser kring vad som äger rum genom att sammanföra erhållen information med tidigare lagrade minnen och erfarenheter. (Whaley, 1982:181)
Whaley fortsätter sedan sitt resonemang utgåendes från Gregorys teorier kring psykologi och anser att felaktiga tolkningar och missuppfattningar uppstår när perceptionsförmågan nedgår eller då vår förmåga att återkalla minnen och tidigare erfarenheter felar. Utgåendes från Gregorys teorier menar Whaley att vilseledning är att ses som en störning av den uppfattade verkligheten och att vilseledning operationellt genomförs genom att utmärkande karaktäristik och mönster upplevs förändrade varvid det falska upplevs starkare än det verkliga. (Whaley, 1982:182)
Sedan delar Whaley upp vilseledningen i två olika metoder eller tankesätt. Åter tar Whaley stöd i sitt resonemang från magiker och illusionister. Den ena
kategorin av agerande benämns döljande (eng. dissimulation), där avsikten med agerandet är att gömma verkligheten. Den andra kategorin benämns istället simulering (eng. simulation), där viljan istället är att påvisa en falsk bild. Whaley är dock tydlig med att båda kategorierna av agerande ständigt är närvarande i samband med en vilseledning. (Whaley, 1982:183)
Resonemanget utvecklas senare genom att dela in de båda kategorierna i tre olika undergrupper eller ageranden. Whaley menar att det finns bara tre olika sätt att dölja sanningen på. Genom att maskera (eng. masking) något görs verkligheten osynlig. Genom att ompaketera (eng. repacking) något döljs verkligheten via ett agerande som kan liknas vid förklädnad. Slutligen talar Whaley om förblindande (eng. dazzling) då verkligheten döljs via förvirring. (Whaley, 1982:183-184)
Avseende simulering framhäver Whaley att detta sker genom att ett fenomen efterliknas (eng. mimicking) varvid verkligheten presenteras som varandes något annat. Genom fabricerade (eng. inventing) fenomen eller händelser kan en alternativ verklighet presenteras. Whaley poängterar avslutningsvis att lockbete (eng. decoying) kan användas för att presentera en falsk bild genom att uppmärksamheten avleds i en annan riktning. (Whaley, 1982:185)
Whaley omsätter sedan sitt resonemang i en matris som också grafiskt ger en överblick av teorin. Som tidigare påtalar Whaley att såväl döljande som
simulering alltid är närvarande vid vilseledning vilket illustreras genom att de
olika undergrupperna paras ihop med sina respektive motsvarigheter. (Whaley, 1982:186)
THE STRUCTURE OF DECEPTION (with process defined)
DECEPTION (Distorting Reality)
Tabell 1: Barton Whaleys matris avseende vilseledning (Whaley, 1982:186).
Tolkningen och därmed översättningen av de olika kategorierna respektive underkategorierna är författarens egen.
För att effektuera tankarna kring vilseledning omsätter Whaley sin teori i tio steg vilka innefattar (Whaley, 1982:188-189):
1) Planering av vilseledningen – sätt det strategiska målet
2) Önskad reaktion – hur vill vi att mottagaren bemöter vilseledningen 3) Önskad upplevelse - vad vill vi att mottagaren uppfattar
4) Dolt respektive öppet agerande – vilka delar ska mottagaren exponeras för 5) Analys av verkligheten – hur maskera, ompaketera respektive förblinda
6) Analys av den tänkta simuleringen – hur efterlikna, fabricera och locka 7) Analys av tillgängliga medel – med vad uppnå önskad effekt
8) Operationalisering – planeringen omsätts i genomförande
9) Säkerställa öppna kanaler – hur når vilseledningen fram till målet 10) Uppföljning – målet för vilseledningen måste uppfatta åtgärderna
Som ovan visats i tabellen med de 10 stegen menar Whaley att en lyckad vilseledning förutsätter att intresse skapats hos målet. Därmed finner den mottagande parten fenomenet intressant och intresset bibehålls. Därefter måste den utsatte, respondenten, påbörja sin analys av det som sker varvid dennes tidigare erfarenheter och minnesbilder påverkas. För att slutligen lyckas med vilseledningen låter Whaley förstå att respondenten ska misslyckas med att identifiera vilseledningen då dennes sinnen inte kan återskapa den sanna verkligheten. (Whaley, 1982:189)
2.3 Robert M. Clark och William L. Mitchells fyra principer avseende vilseledning
Clark och Mitchell beskriver i inledningen av sin bok Deception,
Counterdeception and Counterintelligence hur uppdelningen i olika tematiska
discipliner varit missledande. De menar att vilseledning, säkerhetsunderrättelsetjänst och psykologiska operationer till del delar såväl metoder som principer. Den gemensamma nämnaren menar de är att de alla syftar till att skapa en uppfattning hos mottagaren utifrån vad som bäst gynnar avsändarens intention. (Clark & Mitchell, 2019:xvii)
För att definiera vilseledning menar de att vilseledningen är att ses som en process syftandes till att påtvinga mottagaren en falsk bild i förhållande till verkligheten och därigenom erhålla ett antal fördelar (Clark & Mitchell, 2019:9). Denna något korta och snäva definition klär Clark och Mitchell senare på när de redogör för vilseledningens beståndsdelar.
En vilseledning måste innefatta en målgrupp, någon eller några som utsätts för den vilseledande aktiviteten. Vidare ska vilseledningen användas med avsikten att skapa övertag i förhållande till motparten. Slutligen menar Clark & Mitchell
att vilseledning ska projicera en falsk bild eller fabricerad historia i förhållande till målgruppens uppfattning. (Clark & Mitchell, 2019:10)
Clark och Mitchell delar in vilseledningen i två olika typer, förvillande (eng.
misleading) och tvetydighetsökande (eng. ambiguity-increasing). Förvillande
vilseledning syftar till att reducera tvetydigheten genom att öka tilltron till den felaktiga bilden, samtidigt som den tvetydighetsökande vilseledningen syftar till att öka osäkerheten hos målgruppen. Vidare låter Clark och Mitchell förstå att den tvetydighetsökande vilseledningen också har för avsikt att dölja kritiska element kring verkligheten för att undvika att vilseledningen genomskådas. (Clark & Mitchell, 2019:10)
Clark och Mitchell operationaliserar sina teorier till att innefatta fyra principer som grundläggande när det gäller vilseledning. De tre första principerna; sanning, förnekelse och bedrägeri menar Clark och Mitchell skapar förutsättning för att reducera målgruppens uppfattningsförmåga (Clark & Mitchell, 2019:17). Därmed antas målgruppen skapa en felaktig bild av det aktuella skeendet. Här ter det sig som om Clark & Mitchell låtit sig inspireras av Whaley kring hur mottagarens tidigare erfarenheter påverkar bilden av det aktuella skeendet. Den fjärde principen; distraktion anser Clark och Mitchell skapar förutsättning för att skapa en attraktiv alternativ sanning och därmed avleda målgruppens uppmärksamhet från verkligheten (Clark & Mitchell, 2019:17).
Sanning utgör enligt Clark och Mitchell en bottenplatta. I förhållande till sanningen bildas uppfattningar och övertygelser om fenomen då den accepteras av en målgrupp. Sanningen kan också exploateras och skapa förutsättning för att i framtiden fabricera trovärdig data gentemot målgruppen. Sanning används ofta i mening att etablera en uppfattning hos målgruppen att inget avvikande är på väg att hända. Som exempel nyttjar sig Clark och Mitchell av Egypternas agerande gentemot Israel i samband med förberedelserna inför Yom Kippur 1973. Under nio månader etablerar Egypten bilden av att de ständigt övar sina förband i kanalövergångar och att detta var en del av den Egyptiska rutinverksamheten. (Clark & Mitchell, 2019:18-19)
Förnekelse lyfts av Clark och Mitchell fram som en förutsättning för vilseledning. Utan att förneka en målgrupp tillgång till sanningen eller åtminstone delar av sanningen, menar Clark och Mitchell att målgruppen riskerar genomskåda vilseledningen. Förnekelse beskrivs som en blandning mellan vad som är sant respektive oäkta och det talas här i termer av
manipulation. Som exempel lyfter Clark och Mitchell fram Saddam Hussein och
dennes agerande kring massförstörelsevapen och dess tillgänglighet i Irak. (Clark & Mitchell, 2019:20)
Utan bedrägeri eller bedrägligt beteende hävdar Clark och Mitchell att vilseledningen riskerar att stanna vid att målgruppen missuppfattat situationen. Inte sällan kräver bedrägeri någon form av fabricerad historia med avsikten att presentera en alternativ sanning för målgruppen. Clark och Mitchell menar att bedrägeri också kan innefatta aktiviteter såsom fabricerade operationer, s.k. ”false flag” operations. (Clark & Mitchell, 2019:10) I sken av att utgöra något annat kan förband dölja sin verkliga avsikt i samband med underrättelseoperationer eller riktade operationer mot en motståndares sårbarheter. Clark och Mitchell framhåller vidare att dagens tekniksamhälle skapat nya möjligheter när det gäller bedrägligt agerande. De menar att Facebook, Twitter och Instagram skapat nya slagfält för falska operationer och att falska profiler och grupper tillåts härja fritt (Clark & Mitchell, 2019:23).
För att uppnå distraktion hos en målgrupp krävs enligt Clark och Mitchell en manipulation av målgruppens perception. Genom att styra bort en målgrupp från sanningen mot en fabricerad och falsk uppfattning anser Clark och Mitchell att vilseledning uppnås. Meningen med distraktionen menar Clark och Mitchell är att dra målgruppens uppmärksamhet bort från ett specifikt område eller händelse och istället rikta in målgruppens uppmärksamhet mot ett för ändamålet fördelaktigt intresseområde. Distraktion låter Clark och Mitchell förstå inkluderar såväl sanning, som en basplatta för vilseledning, förnekelse för att skydda information kopplad till sanningen samt bedrägeri skapandes den felaktiga uppfattningen hos målgruppen. (Clark & Mitchell, 2019:23-24)
För att operationalisera sina tankar har Clark och Mitchell utvecklat en planerings- och ledningsmodell för vilseledning. Den utgår från tre frågor (Clark & Mitchell, 2019:143):
1) Kommer vilseledningen resultera i önskade beslut och ageranden hos motståndaren?
2) Kommer vilseledningen att åstadkomma det önskade utfallet eller ett oväntat och oönskat utfall?
3) Kommer vilseledningen att påverka bara den önskade målgruppen?
Dessa frågor anser Clark och Mitchell bör vara ständigt återkommande under en vilseledningsoperations genomförande och återkoppling bör ske över tid. (Clark & Mitchell, 2019:143)
Steg ett i modellen är en analys av valda handlingsalternativ utifrån den tänkta målgruppen, härigenom menar Clark och Mitchell att den valda metoden för vilseledning prövas i förhållande till det önskade utfallet. Därefter vidtar alternativgenerering varvid de trycker på vikten av att försöka förutse vilka olika åtgärder som den utpekade målgruppen kan tänkas vidta, detta för att undvika oönskade utfall av vilseledningen. För att undvika oönskad påverkan på andra än målgruppen vidtar därefter samordning. Här lyfter Clark och Mitchell fram vikten av att undvika vilseledning hos olika samarbetspartners eller individer inom den egna beslutsfattningen. (Clark & Mitchell, 2019:143-144,147)
I samband med genomförandet framhåller Clark och Mitchell värdet av att övervaka informationskanalerna och hur målgruppen reagerar på vilseledningen. Clark och Mitchell påvisar här vikten av kunskap om motståndaren, en flexibel plan och ett dynamiskt genomförande, genom att avsätta resurser exklusivt för att följa och exploatera hur och med vad en mottagare reagerar på en vilseledning kan genomförandet anpassas. Genom att koordinera åtgärderna avseende rum, tid, styrka i förhållande till önskad avsikt menar Clark och
Mitchell att överraskning uppnås. För att kunna koordinera en vilseledning och dess olika aktiviteter drar Clark och Mitchell paralleller till John Boyd och dennes modell för beslutsfattning, den så kallade OODA-loopen (eng. Observe Orient Decide Act). Genom att skapa osäkerhet hos en målgrupp menar de att handlingsförlamning kan uppnås och den ansatte tvekar att agera. Samtidigt betonar de båda vikten av detaljer och koordinering i tid i samband med genomförandet av en vilseledningsoperation. Clark och Mitchell menar att det i dagens moderna tekniksamhälle blivit än viktigare då bl.a. bildunderrättelsekällor, signalspaning samt datasystem nyttjas för att uppnå alternativt genomskåda vilseledning. (Clark & Mitchell, 2019:148-150,155-156)
Avslutningsvis betonar Clark och Mitchell att en lyckad vilseledningsoperation är beroende av dess förmåga att hantera oväntade reaktioner hos målgruppen. Avgörande för detta är förmågan att med underrättelsekällor följa målgruppens reaktioner, beslut och agerande och att ha handlingsfrihet med resurser för att kunna möta ett eventuellt agerande från en motståndarreaktion. De beskriver detta som ett dynamiskt och följsamt agerande där åtgärder behöver finjusteras för att vilseledningen ska falla väl ut. (Clark & Mitchell, 2019:157-158)
2.4 Sovjetiska och ryska teorier kring militär vilseledning
Sovjetisk, numera rysk, krigföring har tillsynes alltid varit nära förknippade med dess politiska ledning. Oscar Jonsson citerar i sin bok The Russian
Understanding of War – Bluring the lines between war and peace bl.a. Lenin när
rysk krigföring beskrivs. Jonsson beskriver hur Lenin, starkt influerad av Clausewitz, skildrar krig och krigföring blott som en förlängning av politiken men med andra medel. Jonsson beskriver hur detta varit en central punkt när krig definierats i Sovjetunionen. Jonsson betonar dock samtidigt att Lenin också såg krig som något våldsamt då Lenin omvandlade Clausewitz definition till att också innefatta våldsmedel. (Jonsson, 2019:30) Jonsson beskriver vidare i sin bok hur också Trotsky lutat sig mot Clausewitz när denne beskrivit hur krig är politik och armén är dess instrument (Jonsson, 2019:35).
Bettina Renz skildrar Ryssland som en nation med stark självbild och en önskan att vara övriga världens jämlike, gärna starkare. Under 40 år var landet en stormakt i och med det Kalla Kriget, detta menar Renz har inte försvunnit utan kan snarare ses som en av många förklaringar till Rysslands nuvarande agerande. (Renz, 2018:22) Det ryska uttrycket derzhavnost (державность) översätter Renz som i betydelsen stormaktsliknande då hon beskriver Ryssland varandes en nation med politisk, ekonomisk, militär och religiös global makt.Viljan att vara en politisk, ekonomisk såväl som militär maktfaktor menar Renz är ständigt närvarande i alla sociala sammanhang i det ryska samhället. (Renz, 2018:23)
Stephen J. Cimbala och Peter Jacob Rainbow skildrar i sin bok Russia and
postmodern deterrence den ryska angelägenheten kring överraskning. (Cimbala
& Rainbow, 2007:11) Cimbala och Rainbow hänvisar till David M. Glantz studie av rysk operationskonst under Andra Världskriget när de redogör för hur överraskning kunde uppnås. Demonstrationer, simuleringar och avledande anfall menar Cimbala och Rainbow är metoder som Ryssland nyttjar sig av för att förvirra motståndarens underrättelsetjänst avseende det primära anfallet. Vidare klarlägger Cimbala och Rainbow vikten av desinformation (ry. desinformatsiya,
Дезинформация) då de beskriver hur desinformation möjliggör exploatering av
en motståndares uppfattningsförmåga. Cimbal och Rainbow menar att Ryssland genom hög grad av följsamhet och flexibilitet i förhållande till desinformation försöker skapa sig fördelar i förhållande till en motståndare. Detta betonar Cimbala och Rainbow sker såväl innan som i inledningsskedet av och under en pågående konflikt. (Cimbala & Rainbow, 2007:12)
Lars Ulfving beskriver i sin bok Den Stora Maskeraden också hur ryska och sovjetiska överraskningsoperationer haft en avgörande betydelse för krigens utgång (Ulfving, 2000:11). När det gäller krigskonst och stridens förande menar Ulfving även att överraskning och överraskningsanfall är central i den ryska synen på krig. Ulfving citerar delar ur den ryska äldre versionen av militärencyklopedin när denne betonar att fem kriterier gynnar snabb seger;
överraskning, vilseledning, massiv insats, snabb framryckning och luftöverlägsenhet (Ulfving, 2000:57).
Ulfving beskriver de sovjetiska och ryska principerna för att uppnå överraskning enligt följande (Ulfving, 2000:17):
- Planering och samordning ska ske på så hög nivå som möjligt - Fastställ mottståndrens kognitiva perceptionsförmågor
- Utför bara de vilseledande åtgärder som motståndaren kan observera, analysera och reagera på
- Vilseledning ska genomföras realistiskt, tillräckligt svårupptäckt, med tillräcklig stor insats och med tillräcklig sannolikhet, åtgärder som ej kan döljas ska försvinna i bruset
- Vilseledning och desinformation ska förstärka de förutfattade missuppfattningarna som gynnar de egna avsikterna
- Originalitet och samordning ska eftersträvas, verkliga avsikter och åtgärder ska döljas
- Split och söndring ska om möjligt utsås hos motståndaren vilket förstärker överraskningseffekten
- Den som genomför en vilseledning ska inte vara medveten om att denne genomför en vilseledningsoperation för att därigenom bevara realism och operationssäkerhet
Det ryska begreppet maskirovka (маскировка), beskriver Ulfving genom att ta stöd i sovjetiska militärencyklopedin från 1964. Detta beskrivs som ”konsten att säkerställa framgång i strid, bestående av en komplex av åtgärder för att vilseleda avseende läge och stridsvärde hos förband och objekt och stridsplaner…” (Ulfving, 2000:63).
Maskirovka beskrivs av Ulfving innehålla (Ulfving, 2000:64):
- Döljande genom maskering och säkerhetsskydd - Skenoperationer och skenbekämpning
- Imitation, uppsättande av skenförband och skensignalering
- Desinformation, spridande av falsk information via massmedia, sambandsmedel och ryktesspridning
Desinformation är ett ständigt återkommande begrepp vid studier av rysk vilseledning och överraskningsanfall. Den f.d. KGB-officeren och avhopparen Anatoliy Golitsyn beskriver i sin bok New lies for old: the communist strategy of
deception and disinformation hur desinformationen skapar det strategiska
övertaget över en motståndare. Golitsyn betonar samtidigt vikten av anpassad desinformation i förhållande till strategisk, politiskt, militärt, tekniskt, ekonomiskt eller diplomatiskt intention. Oaktat menar Golitsyn att desinformationen måste vara i överensstämmande med de militärstrategiska och diplomatiska behoven och alltid vara underordnad den rådande säkerhetspolitiska policyn. (Golitsyn, 1984:41)
Richard H. Shultz och Roy Godson redogör för hur sovjetiska företrädare använde sig av begreppet aktiva åtgärder (ry. aktivnyye meropriatia, активные
мероприятия) när operationer och åtgärder kring inflytande beskrevs. Aktiva
åtgärder menar Shultz och Godson syftar till att influera utländska företrädare för policyskapande, underminera förtroendet för dess ledare och statsapparat samt avbryta relationer mellan olika nationer och organisationer Shultz & Godson, 1984:2). Vidare redogör Shultz och Godson för hur ryska aktiva åtgärder också omfattar manövrar med militära förband och paramilitära enheter där olika former av vilseledning, hemligt stöd till rebellrörelser eller terroristgrupper kan förekomma. (Shultz & Godson, 1984:17)
Lars Ulfving utvecklar resonemanget kring aktiva åtgärder och kopplar detta till
indirekt eller alternativ krigföring så som i betydelsen att uppnå fördelar
Ulfving har genom sina studier identifierat tre olika varianter av sovjetiska/ryska aktiva åtgärder (Ulfving, 2006:116):
1. Dolda (”svarta”) aktiva åtgärder, där den egentliga avsikten är dold. Begreppet innefattar spridande av falsk propaganda med falsk avsändare eller plantering av falsk information. Inflytelseagenter och förfalskade dokument är annan dold desinformation som enligt Ulfving används. Detta genomförs oftast av små självständigt opererande enheter, s.k. spetsnazförband.
2. Öppna (”vita”) aktiva åtgärder där informationens ursprung tydligt anges. Här menar Ulfving att vi återfinner nyttjandet av diplomatiska kanaler, officiella informationskanaler samt kulturella utbyten.
3. Indifferenta (”grå”) aktiva åtgärder innehåller vad Ulfving erfar inga ansträngningar att dölja informationens ursprung men samtidigt förekommer det inget officiellt deltagande från sovjetiskt/ryskt håll. Denna typ av gråa aktiva åtgärder omfattar internationella frontorganisationer, olika kommunistpartier samt sovjetiska/ryska intresseorganisationer där den oberoende kopplingen till staten kan ifrågasättas.
2.5 Teoretisk sammanfattning
Barton Whaleys teori utgår från tesen att vilseledning uppnås genom att en motståndare missuppfattar vad som egentligen sker. Det är mottagarens perceptionsförmåga som på det psykologiska planet ska få motståndaren att feltolka vad som är på väg att ske eller nu sker. Då det är i betraktarens ögon som den aktuella vilseledningen uppstår har Whaley utvecklat sin teori till att innefatta ett antal tekniker för att skapa en illusion hos motståndaren. Denna illusion menar Whaley skapas genom efterliknelser och fabricering.
Även Robert M. Clark och William L. Mitchells teori utgår från idén att motståndaren ska presenteras en alternativ bild i förhållande till vad som de facto sker. Clark och Mitchell uppnår detta genom att en väldefinierad målgrupp
identifieras och presenteras en falsk eller förnekande bild i förhållande till verkligheten. Därigenom, menar Clark & Mitchell, uppstår ett informationsövertag i förhållande till motståndarens beslutsfattning. Vidare menar Clark och Mitchell att en distraktion med fördel kan användas för att avleda en motståndare från vad som de facto sker på slagfältet.
Meningen med denna breda översikt kring sovjetisk/rysk vilseledning har varit att klarlägga den teoretiska aspekten avseende vilseledning och överraskning utifrån sovjetisk/rysk krigföring och nyttjandet av maktmedel. Det är problematiskt att finna en teori som gör anspråk på att vara det militärteoretiska ramverk utifrån hur sovjetiska/ryska maktmedel sedan disponeras i intention att uppnå överraskning. Därav förekommer det delar ur olika sovjetiska/ryska militärteoretiska verk i detta teoriavsnitt. Det gemensamma för dessa olika verk är den ständigt återkommande fokuseringen på vilseledning samt förekomsten av begreppen maskirova och aktiva åtgärder. Det syns tydligt vid studier av sovjetisk/rysk krigsföring att vilseledning är att ses som en central företeelse inom den ryska krigskonsten. Även om begreppet aktiva åtgärder introducerades i Sovjetunionen under 1950-talet och inte används frekvent bland dagens ryska företrädare ger det en bra bild av vad som åsyftas. Dess tydliga teoretisk koppling, hur krig blir en förlängning av politiken med alla tillgängliga maktmedel, gör att fenomenet aktiva åtgärder väl speglar dagens ryska agerande. Utifrån detta resonemang används såväl begreppet maskirovka som aktiva
åtgärder som begrepp i studien.
3. Metod
3.1 Metodologiska utgångspunkter
Denna studie utgår från en deduktiv teoriprövande metod varvid teorier avseende vilseledning studerats och bedömts i förhållande till kvalitativ data (Esiasson, 2012:87-110). Det empiriska materialet kring annekteringen av Krim 2014 riskerar att innehålla data med en stor variation, från politiska beslut till enskilda förbands taktiska agerande. Ett så spretigt empiriskt material riskerar att bli
utmanande i förhållande till kvantifiering och framtagning av data-set. Därmed förordas istället en fallstudie som metod för studien (Johannessen et al., 2013:56). För att kunna undersöka det ryska agerandet i samband med annekteringen av Krim 2014 utifrån teorier kring vilseledning har en
teoriprövande studie förordats framför en teorikonsumerande studie (Esiasson,
2012:40-41). En teoriprövande studie rekommenderas då studien utgår från tidigare etablerade teorier, i detta fall kring vilseledning, samt då teorin står i centrum (Esiasson, 2012:89).
Det finns dock ingen tydlig skiljelinje mellan teorikonsumerande eller teoriprövande fallstudier. De båda utgår från tidigare teorier varvid den teoriprövande fallstudien prövar ett antal hypoteser framtagna ur teorierna. Denna studie operationaliseras genom att det ryska agerandet på Krim 2014 studeras utifrån vilseledningsteorier. Härvid stärks eller försvagas teorierna kring vilseledning beroende på studiens resultat, därav får studien anses metodologiskt utgå från en teoriprövande metod. (Esiasson, 2012:40-41; David & Sutton, 2016:30-31)
Dr Robert Yin benämner i sin bok Case Study Research en deskriptiv fallstudie som en fallstudie strävandes efter att finna betydelsefulla händelser som klargörande till vad som de facto inträffade och hur detta inträffade (Yin, 2018:8). Arend Lijphart menar att en fallstudie lämpar sig väl då studien syftar till att bekräfta eller falsifiera teorier (Lijphart, 2018:691). Karl Popper understryker samtidigt att det aldrig med orubblig garanti går att bestyrka en teori till fullo, detta oansett hur många fall den aktuella teorin prövas gentemot (David & Sutton, 2019:84). Yin låter förstå att då en studie har för avsikt att pröva en teori är en enkel fallstudie, (eng. single-case study) fördelaktig som metod. Yin menar att en enkel fallstudie med ett kritiskt förhållningssätt (eng.
critical case) skapar möjlighet att avgöra huruvida påstående är korrekta eller
inte. Yin betonar vidare hur den enkla fallstudien som metod kan bidra med såväl kunskap som teoribildning genom att teorier bekräftas, utmanas eller utvecklas. (Yin, 2018:49) Även Alexander L. George och Andrew Bennet anser
att fallstudier lämpar sig väl när ambitionen är att finna ytterligare beståndsdelar eller ny påstående kring en företeelse (George & Bennet, 2005:20-22). Utifrån studiens syfte och tidigare förda metodologiska resonemang förordas därför en teoriprövande enkel fallstudie som metod.
3.2 Empiri
Studien utgår från dokument där empiri utgörs av officiella handlingar, erfarenhetsrapporter, vetenskapliga artiklar samt litteratur. David & Sutton benämner detta för sekundär dataanalys (David & Sutton 2019:29). Sammantaget har det för uppsatsen nyttjats en mängd olika dokument som empiriskt underlag vid studien av annekteringen av Krim. Dessa dokument härstammar från såväl officiella organisationer så som tankesmedjor, forskningscentra och universitet som erfarenhetssammanställningar och litterära verk. Bland dessa organisationer återfinns Nato, RAND Corporation, Carnegi Endowment of international peace, Eurasia Daily, Maidan of Foreign Affairs, The Finnish Institute of International Affairs och Centre for East European and International Studies. Bland författarna återfinner vi Margarita Jaitner, Andrew Wilson, Sir Lawrence Freedman, Gwendolyn Sasse, Marvin Kalb och Mark Galeotti.
Empiriska avgränsningar har gjorts för att studien ska kunna vara tillgänglig för
alla som vill studera ryskt agerande utifrån vilseledning, annekteringen av Krim 2014 samt strategisk överraskning. Därmed har alla former av hemlig empiri avgränsats bort. Hemlig empiri avser i denna studie militär förbandsrapportering, underrättelserapportering samt militära lägesbilder. Övervägande har gjorts kring ambassadrapportering, som till sin natur är klassificerad som ej sekretess. Dock, då den rapportering som hade kunnat göras tillgänglig också innehåller kommentarer och slutsatser kring olika händelser föreligger en risk för att även ambassadrapportering till del får anses som hemlig empiri. Därav har även ambassadrapportering avgränsats bort vid denna studie.
Språkkunskaper avseende ryska respektive ukrainska är begränsade. För att
möjliggöra en djupare analys av det empiriska materialet nyttjas endast empiri på svenska eller engelska. Eventuell empiri på originalspråk har därför avgränsats bort från denna studie.
En källkritisk granskning har gjorts utgåendes från att undersökningen av det
ryska agerandet hämtar sin empiri genom dokument. Studien saknar primärkällor (Esaiasson, 2015:283). Dessa skulle kunna utgöras av vittnesskildringar dokumenterade i dagböcker eller memoarer. Det kan ses som en brist i studiens empiri. För att en sekundärkälla ska anses relevant bör dess
äkthet bedömas. En äkthetsbedömning utgår bl.a. från analyser av innehåll och
ursprung (Esaiasson, 2015:282-283). Det källmaterial som används i denna studie härstammar uteslutande från vad får anses som väletablerade organisationer, forskare och skribenter inom forskningsområdena säkerhetspolitik, internationella relationer, historia och krigsvetenskap. Flertalet har publicerat ytterligare studier avseende olika konflikter och konflikttyper. Källorna får därmed anses relevanta och tillförlitliga (Booth et al., 2016:76-80) i förhållande till dess möjligheter att besvara uppsatsens forskningsfrågor med största möjliga precision.
Källmaterial med kopplingar till ukrainsk statsförvaltning, dess politiska eller militära ledning har undvikits. Detta för att undvika kopplingar till specifika händelser där källmaterialet riskerat att innehålla tillrättalagda bilder av vissa ageranden. Därmed har oberoendeaspekten tillvaratagits vid val av empiri (Esaiasson 2015:283).
Samtidighet, i den bemärkelse att ju längre tid som förflutit från en händelse
desto fler avvikelser från vad som de facto hände riskerar att förekomma, har också en påverkan på källvärderingen (Esaiasson 2015:284). Den ryska annekteringen av Krim 2014 är, vid uppsatsens skrivande våren 2020, inte allt för långt avlägsen i tid. Samtidigt har viss tid förflutit mellan de aktuella händelserna till dess att analyserna och studierna publicerats. Det gör
sammantaget att samstämmighet finns hos källmaterialet samtidigt som betraktelser, observationer o.d. tillåtits analyseras från olika vinklar.
Flertalet av källorna har någon form av koppling till den anglosaxiska forskningsvärlden, antingen genom organisationens eller författarens hemvist. Såväl Charles K. Bartles, Roger N. McDermott som Andrew Wilson har alla varit knutna till amerikanska lärosäten. Det kan ge en bild av tendens hos källmaterialet. För att försöka hejda detta har källmaterial hämtats från flera håll. Bland dessa finns källmaterial från såväl tyska som baltiska forskare, däribland Bettina Renz, Nottingham University. Vidare nyttjar studien ryska samtida källor utifrån skildringar kring den ryska presidenten, Vladimir Putin. Genom att låta flera källor bekräfta ett skeende motverkas en tendensiös framställning i empirin (Esaiasson 2015:288).
Då begränsade språkkunskaper i ryska föreligger har studien tvingats utgå från ryskt källmaterial översatt till engelska eller svenska. Huvuddelen av det översatta ryska källmaterialet har dock framkommit efter dialog med framträdande rysslandsforskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Genom detta har bristande översättningar och anglosaxisk och/eller annan tendensiös inverkan försökt undvikits. Därmed får de begränsade språkkunskaperna i ryska anses som omhändertagna.
Sammantaget beskriver det empiriska materialet Rysslands annektering av Krim 2014 på ett tämligen samstämmigt sätt. Det kan antas att författarna förhållit sig på ett liknande sätt till de primärkällor de nyttjat sig av. Då det är beskrivelser av händelser, skeenden och beslut som utgör denna studies källmaterial talar detta för det valda källmaterialets relevans. Sammanfattningsvis pekar den källkritiska analysen på att det utvalda källmaterialet tål en källkritisk granskning och får ses som ett representativt urval av den empiri som finns tillgänglig avseende den ryska annekteringen av Krim 2014. Därmed antas källmaterialets urval inte ha någon inverkan på studiens resultat.
3.3 Studiens kvalitetskriterier
Kravet på en studies kvalité kan ses som grundläggande när det gäller forskning. Utan en accepterad kvalitetsnivå riskerar forskningens resultat att ses som ovälkommet och oanvändbart. Oaktat detta finns få tydliga kriterier kring vad som anses vara bra forskning. Dock återkommer diskussioner kring studiers kvalitet ofta till begreppen validitet och realitet.
Det föreligger ofta en risk att källmaterial tolkas på olika sätt när det nyttjas i en studie. Författaren till studien har en viss förförståelse avseende rysk militär krigföring genom tidigare studier av rysk militär krigföring samt studier avseende vilseledning. Därmed föreligger en möjlighet att eventuella tolkningar riskerar påverka studiens resultat.
George & Bennet anser att fallstudier allmänt anses hålla en hög grad av validitet (George & Bennett, 2005:19). Studier av rysk krigföring utifrån kombinationen av hårda och mjuka maktmedel innehåller en mängd faktorer. I just det aktuella fallet, Rysslands annektering av Krim 2014, identifierar vi bl.a. kleptokrati i förhållande till demokrati och militär stormakt i förhållande till militär småstat. Alla dessa faktorer riskerar sammantaget att påverka graden av validitet i studien. För att skapa en studie med hög grad av validitet har denna studie förespråkat ett begränsat tolkningsutrymme utifrån de faktorer som avses studeras. Härvid avser studien studera det ryska agerandet i samband med annekteringen av Krim endast utifrån teorier kring vilseledning.
Yin betonar att möjligheten att helt replikera en fallstudie sällan infinner sig (Yin, 2018:46). För att i möjligaste mån möjliggöra en replikering av studien och en så hög nivå av reliabilitet som möjligt har transparens avseende studiens tillvägagångsätt eftersträvats. Studien genomförs genom att ett antal olika teorier avseende vilseledning operationaliseras och omsätts i ett analysverktyg. Verktygets utformning finns tillgängligt i studien och kan därmed nyttjas av andra. Ett analysverktyg kan ses som ett protokoll, där data dokumenteras efterhand som det identifieras utifrån det valda källmaterialet. Yin benämner
