Examensarbete i fördjupningsämnet
Barn och ungdom
15 högskolepoäng, grundnivå
Karnevalen: Kung av sand, kung av
ingenting alls
En studie om karnevaliska aspekter i förskolan
The carnival: king of sand, king of nothing at all
A study on the carnivalesque aspects in nurseryNizze Olsson
Sara Eleonora Månsson
Förskolelärarexamen, 210 högskolepoäng Examinator: Johan Ludin
2016-06-01 Handledare: Åse Piltz & Johan Dahlbeck
2
Förord
Vi vill börja med att tacka alla de som gjort detta arbete möjligt. Vi vill tacka Catarina för inspirationen till att studera den karnevaliska leken. Vi vill tacka Åse Piltz och Johan Dahlbeck för deras till synes oändligt tålamod med frågor och handledning. Vi vill tacka de barn och personal som deltagit i studien för deras deltagande. Vi vill tacka Julia Novak för sin kunskap om det svenska språket och den tid hon spenderat att rättat grammatiken i vår uppsats. Vi vill även tacka varandra för ett gott samarbete. Slutligen vill vi även tacka våra familjer för deras oändliga stöd.
När vi för första gången fick höra talas om den karnevaliska leken blev vi nyfikna. Vad exakt är en karnevalisk lek var den första frågan vi ställde. Då vi båda intresseras av leken valde vi att ta det som en utmaning när vi upptäckte att just den karnevaliska leken har flera hål att fylla. Artikeln från Sydsvenskan och förskolans läroplan (lpfö 98 rev 10) var det avgörande för att välja denna inriktning.
I detta arbete har Nizze skrivit tidigare forskning och teoretisk grund själv. Sammanfattningen av Huizinga har Sara skrivit. Resterande text har arbetats fram gemensamt. Nizze har agerat skribent för att underlätta textens flöde.
3
Abstract
Syftet med detta examensarbete är att synliggöra de karnevaliska aspekterna som yttrar sig i barns lekar på förskolan samt den syn som personalen har på dessa aspekter. I dagens förskola upplevs de karnevaliska aspekterna som störande. De kan upplevas som trots mot personalens auktoritet, vilket resulterar i att de leds bort i förmån för andra lekar. Metoden vi har använt oss av är kvalitativ och det empiriska materialet är insamlat via fältobservationer. Vi har även lämnat enkäter till personalen. Enkäternas frågor är alla, utom en, slutna då en fråga är en öppen fråga relaterad till en tidigare fråga. Materialet har analyserats utifrån stödmaterial såsom tidigare forskning. Vi har även använt oss av artiklar relaterade till karnevaliska aspekter och teoretiska begrepp från bland annat lekforskarna Birgitta Knutsdotter Olofsson och Maria Øksnes. Resultatet visade att personalen generellt ser positivt till de, ibland kaotiska, karnevaliska aspekterna. Brist på utrymme och personal gör dock att dessa lekar leds bort i favör för lugnare lekar med tydligare struktur.
Nyckelord: Anda, Bemötande, Dialogs deltagande, Grotesk estetik, Karnevalisk lek, Karnevaliska aspekter, Lek, Makt, Skratt, Skämt, Øksnes
4
Innehåll
Förord ... 2 Abstract ... 3 Innehåll ... 4 Inledning ... 6Øksnes definition av Karnevalisk lek ... 6
Syfte och frågeställning ... 7
Tidigare forskning och teoretisk grund ... 8
Huizingas lekbegrepp ... 8
Bakhtins karneval ... 9
Knutsdotters definitons av lek. ... 10
Øksnes karnevaliska lek ... 11
Andan ... 12
Skrattet ... 12
Den groteska estetiken ... 13
Det dialogiska deltagandet ... 13
Karnevaliska aspekter i leken ... 14
Maktförhållande i barnens lekar ... 16
Diskussion ... 16
Metod ... 18
Metodval ... 18
Kvalitativ metod ... 18
Observationer ... 19
Fältanteckningar och videoobservationer ... 20
Enkäter ... 20
Förskolorna ... 21
5
Etiska överväganden ... 23
Resultat och analys ... 24
Andan ... 24
Skratt och den groteska estetiken ... 25
Maktförhållandet i leken ... 26
Ren karnevalisk lek ... 26
Öppna frågan ... 30
Slutdiskussion och slutsatser ... 32
Resultatdiskussion ... 32 Karnevaliska aspekter ... 32 Bemötande ... 33 Maktförhållandet ... 34 Metoddiskussion ... 34 Framtida forskning ... 37 Referens lista ... 38 BILAGA 1 ... 41
6
Inledning
I en artikel i Sydsvenskan menar journalisten Kerstin Weman Thornell (2015, 23 juni) att i dagens samhälle präglas barns fritid av överbeskydd och ständig planerad aktivitet. Den fria leken lever i en hotad existens och försvinner i takt med att vuxna alltid försöker ha planerade aktiviteter för att se till barnens bästa. Tanken med detta är att leda bort dem från vad de anser vara negativt beteende, såsom att vara stimmig och högljudd. Planerade aktiviteter fungerar även som ett utmärkt sätt att övervaka barnen så att de håller sig säkra och inte kommer till skada. Leken anses ha lite till inget lärovärde och får stiga åt sidan för planerade aktiviteter som anses ha ett högre lärovärde (Thornell 2015, 23 juni).
En aspekt av leken, det vi har valt att titta på i denna studie, är karnevalisk lek. I förskolas läroplan (lpfö 98 rev 10) nämns leken flera gånger, men alltid i samband med lärande. Detta speglar förskolans sätt att se på lek som ett redskap för barns lärande. Leken ska främja det livslånga lärandet hos alla barn (lpfö 98 rev 2010). De karnevaliska aspekterna är typiska för vad människor i förskolans värld kan uppleva som störande eller problematiska. Den karnevaliska leken ses som ett störningsmoment i vardagen och därför väljs den bort i förmån till lekar med tydligare lärovärden. Lärandeprofessorn Lynn E. Cohen (2015) hävdar att forskning på lek ur ett Bakhtinianskt synsätt är ett ämne med relativt lite forskning. Dessutom drog filosofen Mikhail Bakhtins (1968) aldrig paralleller mellan barns lek och karnevalen. Dock gjorde lekprofessorn Maria Øksnes (2011) det i kombination med Johan Huizingas (2008) teori om den lekande människan. Denna studie söker att uppmärksamma nya aspekter av barns lekar. De karnevaliska aspekterna kan vara besvärliga att bemöta eftersom att de upplevs som en utmaning mot personalens auktoritet (Tullgren 2003). Dock är det en missuppfattning av dess intention att testa relationen mellan lärare och elev (Øksnes 2011).
Øksnes definition av Karnevalisk lek
För att kunna presentera denna studie måste vi först definiera vad karnevalisk lek är. Øksnes (2011) är vår primära källa för karnevalisk lek. Hon definierar den karnevaliska leken som en aspekt av vild lek som utmanar den traditionella auktoritära relationen mellan barn och vuxen. Dess primära funktion är att utveckla och testa gränser. Det är en spontan lek som styr sig själv. Försök att styra upp eller leda bort leken tar udden av den. Denna lek är, enligt Øknses
7
(2011), ett självstyre och en gåva barnen ger sig själv. Øknses (2011) karnevaliska leken har fyra aspekter: Andan, skrattet, den groteska estetiken och det dialogiska deltagandet.
Syfte och frågeställning
Ges den karnevaliska leken plats och utrymme i verksamheten på förskolan? Syftet med detta examensarbete är att synliggöra de karnevaliska aspekterna som yttrar sig i barns lekar på förskolan samt den syn som personalen har på dessa aspekter.
För att ge svar på frågan har vi valt att fokusera på tre frågor; 1. Hur syns de olika aspekterna av barns karnevaliska lek?
2. Hur bemöter pedagogerna barnens karnevaliska lek i förskolan?
8
Tidigare forskning och teoretisk grund
I detta kapitel kommer vi att presentera den karnevaliska leken. Här kommer vi att använda oss främst av böckerna Lekens flertydighet av Maria Øksnes (2011) samt Rabelais and his
world av Michael Bahktin (1968). Vi kommer i största utsträckning att använda oss av deras forskning och skrifter om den karnevaliska leken. Då Øksnes (2011) teorier kommer från en kombination av Bahktin (1968) och kulturteoretikern Johan Huizinga (2008), kommer vi även att pressentera Huizingas (2008) teorier kring barns lek och kultur. Vi kommer att presentera Bahktin (1968) och Huizinga (2008) separat för att sedan redogöra för Øksnes (2011) egen teori kring den karnevaliska leken. Vi kommer därefter presentera internationella artiklar med karnevalen som fokus. Vi avslutar detta kapitel med tankar kring Huizinga (2008) respektive Bakhtins (1968) roll i Øksnes (2011) teori. I detta kapitel kommer vi även att presentera lekforskaren Birgitta Knutsdotters Olofssons (1993, 1996, 2003) definition av lek för att ställa det i förhållande till den karnevaliska leken och skilja på vanlig lek och karnevalisk lek.
Huizingas lekbegrepp
Øksnes har använt sig av bland annat Huizinga för att definiera den karnevaliska leken. Huizinga observerar lek utifrån ett kulturperspektiv men även hur lek sett ut historiskt sett. Enligt Huizinga (2008) är leken något som är äldre än kulturen. Lek som den enskilde människan utför, med Huizingas egna ord: ”Blir blott i ringa mån fruktbar för kulturen” (2008 s. 63). Han syftar på att kulturen finns i den sociala leken. Huizinga skriver om att lek är fritt handlande. En lek som är påtvingad menar Huizinga inte längre är en lek. När en lek får en mening och ett värde i samhället skapas en kultur. Ju mer en lek är ägnad åt att höja livsintensiteten hos den enskilde eller gruppen, desto högre värde får leken som kultur.
”Kultur uppstår i form av lek, att kulturen i sin upprinnelse är lek” (Huizinga 2008 s 62). Detta bör man inte uppfatta som att leken slår om eller omsätter sig i kultur, utan som att kulturen i sina ursprungliga faser har något som liknar leken. Dessa faser framträder i lekens former och stämning. När man har sagt att spelet är vackert, anser Huizinga (2008) att man därmed angivit dess värde för kulturen. På samma sätt kan även fysiska, intellektuella, moraliska eller andliga värden höja leken till kultur.
9
Leken står som motsats till allvaret, såsom det vardagliga jobbet. Skrattet står i viss mån som motsats till allvaret men det är inte direkt knutet till leken. Ett exempel på detta som Huizinga har i sin bok Den lekande människan (homo ludens) (2008 s. 15) är: “Barn, fotbollsspelare och schackspelare leker i djupaste allvar och har ingen lust att skratta.” Det komiska står också i viss mån som motsats till allvaret. Det komiska faller under begreppet icke-allvar och hör på sätt och vis samman med skrattet, för att det lockar fram skrattet. Leken är inte i sig komisk, varken för den som leker eller för åskådaren. När vi finner ett lustspel komiskt beror det inte på den lekfulla handlingen, utan på tankeinnehållet. I leken har vi alltså att göra med en funktion som inte låter sig fullständigt bestämmas av varken människans biologiska eller logiska väg. Leken har vi men den går inte alltid att förklara (Huizinga 2008).
Bakhtins karneval
I sin bok Rabelais and his world(1968) berättar Michael Bakhtin om hur karnevalens ansikte har sett ut genom historien. Han beskriver bland annat hur karnevalen har gått från skrattets och det groteskas festivitet till en tillställning för de rika i en form av maskeradbal. Festiviteten kontrade den synpunkt kyrkan hade om hur allt skulle vara dystert och folket skulle fundera på sina synder. På balerna fanns de rika och adliga. De var uppklädda och maskerade i en form av ironisk ton mot det vanliga folket. Under maskeradens bal fick alla samma status samtidigt som de paradoxalt behöll sin status. Karnevalen i denna bemärkelse hade ett visst socialt spel där de med högre status och större rikedomar blev behandlade som de andra. Han avslutar med att benämna att karnevalen har blivit en egen genre. Det firas runtom i världen i olika former, men dess essens är oförändrad.
Bakhtin (1968) benämner att den viktigaste komponenten i karnevalen är skrattet. Skrattet drog ner det som ansågs vara groteskt eller tabu till en nivå där det förmänskligas och får form. Det groteska fick sitt eget liv och hyllades under karnevalen. Inte ens kyrkan gick säker, exempelvis under festivalen "Feast of Fools" pågick en grotesk degradering av diverse kyrkliga ritualer och symboler. Dessa förmänskligades och blev till ännu ett spektakel i karnevalens anda. Vid tillfällen kunde folket finnas vid altare eller andra heliga symboler och använda dem i sexuella akter. Skrattet fungerade som ett fritt vapen som till och med auktoriteter såg som något nödvändigt, även om det riktades mot dem. Kyrkan såg vikten av att folket hade en tid där de kunde skratta och jobbade hårt med att integrera de karnevaliska
10
händelserna i dess högtider. Nyår är en av de karnevaliska händelser som kyrkan gjorde till en del av dess högtider då lokala präster klädde upp sig och deltog i firandet.
Bakhtin (1968) delar upp karnevalens kultur i tre distinkta delar.
• Det rituella spektaklet
• Komiska verbala sammansättningar • Diverse genres av rått språk
Det rituella spektaklet syftar på de komiska uppvisningarna som utspelades på marknader. Ett exempel på det rituella spektaklet kan skådas i den tecknade filmen Ringaren i Notre Dame (1996), där karnevaldeltagarna har pyntat hela staden och bjuder in alla att vara uppklädda och knasiga. De komiska verbala sammansättningarna syftar till parodier, både verbala och skriftliga. Denna del var poeternas, musikanternas och trubadurernas högtid. Karnevalen censurerade dem inte och de fick fria händer att skriva, säga och sjunga vad de ville. Ett exempel från nutiden kan tas ur Stefan och Kristers Sommarbuskis (2010). Där har de i en scen Krister som spelar en bard som spelar en sång som inkluderar hån mot svenska politiker och sexuella skämt. Detta spelar än en gång in i den groteska andan. Det råa språket syftar på svordomar, löften och skildringar i vardagen. Svordomar är något som vi än idag ser ner på, men i karnevalen så hyllas de. De känsloförstärkande svordomarna blir triviala och får existera i sin egen rätt. Detta då karnevalen ser svordomarna för vad de är: känsloförstärkande ord.
Knutsdotters definitons av lek.
När vi pratar om lek är det viktigt att definiera vad just lek är. Knutsdotter (1993, 1999, 2003) benämner att alla vet vad lek är när de ser det. När de blir ombedda att beskriva det i ord kan de dock få svårt att finna de rätta orden. Knutsdotter har själv inspirerats av kommunikations- och systemteoretikern Gregory Bateson när hon skrivit om sin definition av vad lek är.
Knutsdotter (1993, 1999, 2003) skriver att leken har vissa förutsättningar och vissa formella regler. Först och främst måste deltagarna kunna förhålla sig till verkligheten på lekens plan, alltså förstå att det är på låtsas. Den andra förutsättningen att man kan läsa av från de andra
11
deltagarna och själv förmedla att det man gör är för lekens räkning. Exempel på förmedlanden är: turtagning, anpassning och frihet från prestation då det annars kan bli en tävling och blir då inte längre en lek, i kontrast till Huizingas (2008) definition. Själva leken beskriver Knutsdotter (2003) som paradoxal. Leken representeras av både glädje och djupt allvar. Knutsdotter benämner att det viktigaste för deltagarna i leken är att det är kul. Knutsdotter (2003) menar inte i den benämningen att det ska vara skratt och glädje utan att deltagarna njuter. Leken har då uppfyllt sin roll att berika livet. Deltagarna i leken bör dock vara medvetna om att det som händer inom lekens ramar är separerat från verkligheten. Även om verkligheten kan finnas i leken så är dess närvaro mer som en scen eller rekvisita snarare än ett ankare att förankra sig vid. Leken kan ske med eller utan leksaker. Alla lekar behöver inte rekvisita då de mer mogna barnens fantasi själv kan fylla i där verkligheten inte räcker till. Några exempel på lekar är: rollekar, spellekar och konstruktionslekar. (Knutsdotter 2003)
Lek är ett sätt för barn att utvecklas. Små barn som har svårt att uttrycka sig i ord får en möjlighet att uttrycka sig i rörelse och mimik inom lekens trygga ramar (Knutsdotter 1993,2003). Även äldre barn har chansen att uttrycka svårare känslor eller bearbeta händelser i sina liv, både positiva och negativa. Leken har på så sätt ett brett spektrum av användningsområden för barn. Det är enligt Knutsdotter (1993,1996,2003) ett sätt att förstå, undersöka, förklara och uppleva livets alla aspekter.
Øksnes karnevaliska lek
Aristoteles ansåg att det bara är barn som finner mening i leken. Det tankesättet är i dag förkastat då vi i dagens samhälle lägger en större betoning på lek även i vuxnas vardag. Lek var från början något som bara barnen gjorde. Det har med tiden ändrats så att även vuxna finner en avkoppling i det som kontrast till arbetet.
Øksnes (2007) skriver att den fria leken tyglas och att dagens vuxna ser lite värde i den leken jämfört med den lek som främjar lärandet. Det rena nöjet i leken utmanas av framtiden och ger lärandet prioritet. Till och med den karnevaliska lek som barn upplever i förskolan är påverkad av detta synsätt. Tjo och stim i kontrollerade former får existera i förskolans lärovärld, men det naturliga i en karnevalisk lek är att det är leken själv som styr. Den
12
karnevaliska leken är i sin grund en form av motstånd mot kontroll. Den karnevaliska leken tillåter sig inte att bli kontrollerad utan är själv herre.
Den karnevaliska leken är en kombination av karneval och lek. Detta begrepp kommer från Maria Øksnes i hennes bok Lekens flertydlighet (2011). Øksnes (2011) definierar den karnevaliska leken som en lek där världen vänds upp och ner. Detta händer i samförstånd att det inte är för att skada utan att utveckla och testa gränser. Det är ingen lek som planeras, den måste uppstå spontant. Tillåtandet av denna lek från personalen är oväsentlig då denna lek många gånger utmanar den auktoritära relationen mellan barn och vuxen. Där finns givetvis andra lekar, såsom familjelekar, som kan utmana relationen mellan barn och vuxen. Familjelekar kan utmana relationen mellan barn och vuxen på så sätt att barnen intar en vuxenroll i leken samt att vuxna kan inta en barnroll. Detta gör dock inte leken till en karnevalisk lek, för att det ska vara en karnevalisklek så måste Øksnes (2011) fyra olika aspekter av den karnevaliska leken finnas med. Dessa är: andan, skrattet, den groteska estetiken och det dialogiska deltagandet.
Andan
Andan i den karnevaliska leken är det som styr i de karnevaliska lekarna, skriver Øksnes (2011). Barnen ombeds inte av leken att bestämma i vilken riktning leken ska tas utan barnen blir styrda av leken. Den går inte att bestämma över utan förblir herre. Andan i den karnevaliska leken drar paralleller med att barnen söker efter att utmana samhällets strukturer. Detta genom att se annorlunda ut eller bryta mot det vanliga lekförloppet där alla inte behöver vara eniga, utan kan till och med uppmuntras av leken att vara oeniga. Karnevalen är en fest. Denna fest styr själv och tolererar ingen utmaning. Den ser inte upp till någonting utan ses upp till då den blir en gåva som barnen ger sig själva då den låter barnen leka i frihet från social etikett.
Skrattet
Karnevalen, som nämnts tidigare, är knuten till samhället här och nu. Att utmana kyrkans relation i gud/människa i dagens samhälle blir relativt fruktlöst då Sverige har en hög andel ateister. Istället utmanar den, i detta fall, relationen lärare/elev. Øksnes (2011) berättar att traditionellt sett har läraren en viss makt där denne skall förmedla kunskap till barnen. Barnen
13
får då en illusion av att läraren vet allt. Den karnevaliska leken sätter denna kunskap på prov. Barnen kan utmana läraren genom att luras och sitta med kunskap som läraren inte har. Detta kan vara allt från att gömma något bakom ryggen när läraren letar efter det till att låtsas slåss för att se om läraren tror det är på allvar. Den karnevaliska leken blir på så sätt en form av vad Øksnes (2011) kallar tyst motstånd, där de sociala relationerna utmanas och ger upphov till alternativ till den traditionella lärare/elev relationen. Skrattet berättar för deltagarna, precis som ovan, att det är en medförstådd utmaning som inte söker att skada, utan att riva ner för att sedan bygga upp nya relationer.
Den groteska estetiken
Den groteska estetiken är relaterad till den mänskliga kroppen och dess funktioner. Bakhtins (1968) analys av karnevalen hade det groteska som bas; en opassande fis eller rap, fula grimaser samt toaletthumor. Alla dessa är knutna till skrattet. Inte för att nervärdera det individuella utan för att ställa det på piedestal och visa att rädslan för det groteska går att övervinna genom munterhet och skratt. Karnevalen stannar inte heller vid det materiella. Den hyllar även det som anses vara svårt eller många har delade åsikter om, såsom det vulgära och i synnerhet döden. Øksnes (2011) berättar hur svordomar används med iver och skrattas åt. Barnen idag kan använda svordomar mot sina lärare och andra vuxna för att testa gränser men de använder även dem friskt i vad som kan definieras som rätt sammanhang. Här kan man även höra vuxna som skrattar åt något som de generellt kan se ner på; barn som svär. Den klassiska bilden av liemannen, ett skelett i en svart rock bärande på en lie, kommer från ett sätt att förmänskliga och materialisera en fruktan för döden. På så sätt har döden fått ett ansikte och i karnevalens groteska estetik har rädslan för döden, det okändaste av okända, fått en form som går att förstå.
Det dialogiska deltagandet
Det dialogiska deltagandet refererar till den dialog som förs mellan barnen och de vuxna. Øksnes (2011) berättade att när en vuxen försöker styra barns aktiviteter så förvandlar de dessa aktiviteter till arbete, även om de vuxna försöker styra upp dessa aktiviteter i en lekfull och rolig form. Detta är en misskommunikation mellan de vuxna och barnen. Barnens lek blir till en vuxen aktivitet i deras ögon medan de vuxna tänker att de ska förstärka leken. Barnens lek är nästan en helig rättighet för dem (Øksnes 2011) och att en utomstående kommer in och
14
försöker styra upp förvandlar den till något annat. Deltagarna i dialogen måste vara här och nu i den karnevaliska leken. Att försöka annat kan förstöra den.
Karnevaliska aspekter i leken
Leken ur ett Bakhtinianskt synsätt är centrerat kring Bakhtins analyser av Rabelais observationer om den medeltida karnevalen. Øksnes (2011) i utsträckning har delat upp de delar av karnevalen som Bakhtin skrivit om i fyra delar, Andan, skrattet, den groteska estetiken och det dialogiska deltagandet. Vi har redovisat Øksnes teorier i ett tidigare kapitel, men dessa fyra delar är viktiga att känna till när det kommer till forskning kring den karnevaliska leken.
De utöver Øksnes (2011) som har tittat på karneval i barnens lekar har valt att studera den ur en eller två av de aspekterna som Øksnes (2011) delar upp karnevalen i. Elizabeth J White (2013) har valt att titta på skrattets och andans delar av den karnevaliska leken. Hon tittade på vikten av att både bekämpa men samtidigt tillåta sig själv som vuxen att bli skämtad om. White (2013) beskriver ur ett karnevaliskt synsätt hur barn i yngre åldrar använder humor som ett sätt att skapa relationer och gemenskap sinsemellan - men även med vuxna. Här kan den vuxne vara den som blir skämtad om, men den vuxne får även en viktig roll. Dennes roll blir att både bekämpa skämten på ett sätt som inte förstör dem utan berikar dem och att samtidigt tillåta barnen att upptäcka sig själva i skrattet. Skrattet fungerar även som ett sätt för barnen att etablera en form av frihet där de är fria att skämta och vara glada. White berättar även hur yngre barn kan ha svårt att förstå eller konstruera ett skämt. Detta ger än en gång den vuxne en viktig roll som förklarare. Den vuxne får då vara den som förstår när barnet försöker vara roligt snarare än otrevligt. Detta blir ännu viktigare då den vuxne också måste lära ut skillnaden mellan mobbing och skämtsamhet - för det är bara roligt tills någon blir ledsen.
En annan forskare som tittat på en aspekt av den karnevaliska leken är John McKenzie (2005) som har studerat barns litteratur och sånger. Specifikt den litteratur och de sånger som kan anses vara av lite, till inget, intellektuellt värde fastän att barn gillar den. De kallas för nonsens och är vad som klassas som toaletthumor. I den barnbok som McKenzie (2005) presenterar, Why do dogs sniff bottoms? (2006), finns det flera exempel där hundar gör sådant som vi vuxna kan uppleva som störigt eller jobbigt. Som att sniffa folk i skrevet - detta
15
upplever vi vuxna som något sexuellt och gör oss obekväma i andras sällskap. Barnen märker av vår obekvämhet och anser det vara roligt. Ibland så roligt att de skrattar tills de får ont i magen. Detta går tillbaka till Bakhtins groteska del av karnevalen, men även skrattet. Boken öppnar upp för karnevalen för en tid, men så fort boken avslutas och stängs så avstannar karnevalen och ordningen återställs. Boken skapar en form av paradox där oordning får regera en stund, men detta under en form av styre från ordningen. Karnevalen, och i utsträckning skrattet, får finnas så länge som den vuxne auktoriteten, som representant för ordningen, tillåter det. Karnevalen kommer inte för att boken handlar om toaletthumor. Den framkommer av att boken tar upp teman vi vuxna anser vara äckliga eller barnsliga och ger det en form som anses vara vuxet - en bok. Det finns flera böcker som handlar om toaletthumor, men för att kunna klassa sig som en bok med karnevalisk anda så måste den innehålla en form av parodi på det som anses vara normalt. Att hundar sniffar på varandra är inget som anses vara onormalt. I jämförelse så när en hund börjar sniffa på människor så reagerar vi med obehag för det är inte normalt för människor (McKenzie 2005).
White och McKenzie har tittat tillsammans på tre delar av den karnevaliska leken som Øksnes (2011) presenterat. Just det dialogiska deltagandet kan vara lite svårare att observera eftersom att barns lekar sällan är en aktivitet med en röd tråd. Ofta börjar leken med en tanke och senare avslutas den med en annan. Den kan börja som en familjelek och sluta som en djurlek där barnen rollspelar som hundar. L.E. Cohens i sin artikel Play through a Bakhtian lens
(2015) beskriver att dialog är centralt i Bakhtins teorier kring dialogism. Tre viktiga koncept
kring dialogismen är: öppenhet (egen översättning), vardagligt kontra poesi och slutligen dialog. Öppenhet är som vi skrivit ovan. Det syftar på hur världen är stökig men öppen, och barnens lekar är precis så. De är stökiga och vid tillfällen svåra att följa. I detta så blir leken en öppen upplevelse där barnen får tillfälle att testa på, leva och utforska den världen de lever i. Vardagligt kontra poesi syftar till att det inte är de stora ögonblicken i livet som är de viktigaste, utan de små och vardagliga. Det syftar till att de små, till synes oviktiga händelserna som barnen upplever varje dag ändå skapar intryck på dem. Dessa små händelser ger sig uttryck i barnens lekar och förstås och återspelas. Dialogen är ett verktyg för att utveckla en känsla för ”jag” genom våra erfarenheter i världen och genom att utveckla ett medvetande. Dialogen låter barnen utveckla sin självkänsla genom dialog med andra barn. Det sätter dess egna uppfattningar på prov när de kommer i kontakt med barn som har helt andra upplevelser. Cohen (2015) skriver även om hur dialogen och språket är bärande av
16
kultur. Barn blir bärare av en kultur genom det språk de talar. Barn som talar fler språk än ett blir bärare av två eller fler kulturer. Detta då interaktion i leken ger barnet en djupare förståelse. Inte bara i sin egen dialog och hur den talar, men hur olika barn med olika språk lägger olika vikt på olika ord i olika sammanhang. Leken ger dem utlopp för att testa och uppleva hur andra barn reagerar på ord som barnet själv kan anse vara triviala.
Maktförhållande i barnens lekar
Universitetslektorn Charlotte Tullgrens avhandling Den välreglerade friheten (2003) är en Foucaults-inspirerad studie om makt. Foucaults maktstudier frågade hur makten kommer till och Tullgrens avhandling (2003) frågade i utveckling av detta hur den används. Avhandlingen (2003) frågade hur makten används och vem som utövar den. Hennes forskning tittar på förskolebarnens, som kan upplevas som obehagliga, lekar. Lekar där barnen leker vad man kan klassificera som de onda. De leker tjuvar, pyromaner eller drakar. Tullgrens avhandling (2003) påvisar att personalen i förskolan gärna leder barnen ifrån dessa lekar och på ett subtilt sätt ersätter dem med de lekar som främjar samspel. Lekar såsom familjelekar eller laga mat-lekar. Personalen utövar makten och gör detta skiftet med blicken på framtiden. De barnen som försöker stå emot och bevara den leken upplevs som störande och kan bli ombedda att lämna leken. Makten utövas inte i illvilja, utan för att den vuxne har goda avsikter. Dock uppstår det en viss efterdyning där motståndarna till skiftet blir de störande (Tullgren 2003).
Diskussion
Øksnes (2011) koppling mellan Huizingas (2008) teorier kring lek som ett kulturfenomen och hennes egna kring den karnevaliska leken är inte lika tydliga som kopplingen mellan Bakhtins (1968) observationer kring den medeltida karnevalen. Något intressant är att Bakhtin aldrig drog några paralleller mellan karnevalen och barns lek. Han benämner (1968) leken som en del av karnevalen, men barn nämns sällan som mer än bakgrundskaraktärer i karnevalen. Sett ur Huizingas perspektiv så blir länkarna tydligare. Karnevalen i sig själv är en festivitet riktad till en äldre publik. Genom att se det som en lekkultur, genom Huizingas (2008) teorier, får dock karnevalen ett djupare värde för barnen och tar den från en festivitet till en kultur i barnens vardag. Här har Øksnes (2011) dragit länken mellan karnevalen och leken och gjort den till en karnevalisk lek.
17
Den forskning vi har valt att presentera i denna del har valts inte bara för att den har tittat på leken, men även på hur de har sett på maktförhållandet i leken. Tullgrens (2003) avhandling hjälper att se hur makten används med goda avsikter, men samtidigt begränsas barnens fria lekar genom att ta bort de lekar som anses vara störande för personalen.
När det kommer till forskning kring Bakhtins analyser av Rabelais noveller kring karnevalen så är forskningen relativt sällsynt. Bakhtin själv drog aldrig några paralleller mellan karnevalen och barns lek. I hans texter finns dock flera aspekter som återfinns i barns lek. Både Thornell (2015, 23 juni) och L.E. Cohen (2015) skrev att den fria leken är hotad av överskydd och ständig planerad aktiviteti dagens samhälle. Cohen (2015) skrev dock att detta gör att Bakhtins analyser aldrig har varit mer relevanta.
18
Metod
I detta kapitel kommer vi att redogöra för hur och var vi har samlat in materialet som utgör grunden för vår analys. Vi kommer att börja med att redogöra för vilka metoder vi har använt samt hur vi konkret har använt dem. Därefter kommer vi att presentera de förskolor vi har besökt. Vi kommer ge en kort bakgrundsbeskrivning, samt beskriva hur förskolorna ser ut. I genomförande kommer vi presentera mängden material, hur vi gjorde för att samla in detta material och våra upplevelser kring detta. Avslutningsvis kommer vi med en kritisk reflektion kring etiska överväganden.
Metodval
Kvalitativ metod
Alvehus (2013) beskriver den kvalitativa metoden som en metod intresserad av statistikens meningar, innebörder och samband. Kvalitativa metoder har ett lägre fokus på kvantitet. Kvantitet finns i kvalitativa metoder men har då en hjälpande roll i att se hur vanligt ett fenomen är för att man senare ska kunna analysera det. Frekvensen av fenomenet behöver dock inte vara det som är det intressanta. Intresset kan ligga i vad som gör att fenomenet uppstår så ofta.
Det viktigaste begreppet för en kvalitativ metod är dock tolkning. Varje person som läser en text tolkar materialet som texten presenterar olika. Den kvalitativa metoden reflekterar författarens tolkning, ambitioner och intressen (Alvehus 2013).
Den metod vi har använt oss av är observationer, insamlade med hjälp av fältanteckningar. Alvehus (2013) beskriver observationens ambition som en ansats att studera naturligt förekommande fenomen. Detta speglade vår egen ambition i fältet. Vi ville studera hur den karnevaliska leken syns, bemöts och hur maktförhållandet såg ut mellan personal och barn. Våra observationer blev på så sätt av en etnografisk natur. Alvehus (2013) beskriver etnografi som ett sätt att närma sig sociala grupper och kulturer för att skapa en förståelse av deras
19
världsbild och sätt att leva sitt liv. I vårt fall var etnografin ett sätt att närma oss och förstå barnens karnevaliska lek i förskolan. Vi har även valt att lämna ut enkäter till berörda förskolor. Materialet är insamlat från två Reggio Emilia-inspirerade förskolor från samma stad. Totalt har vi: en enkät riktad till personalen med 6 frågor varav 26st personer svarade och fältanteckningarna motsvarande ungefär 10 timmars observationer.
Observationer
Ambitionen med att använda observation som ett verktyg för att samla in empirisk material är att kunna studera vad Alvehus (2013) kallar “naturligt förekommande” situationer. En öppen eller dold observation skiljer sig i huruvida observatören gör sig känd eller inte. Vi valde att göra en dold observation för att minimera påverkan av det empiriska materialet. En öppen observation gör deltagarna medvetna om att de blir observerade och ger en möjlighet att antingen dra sig ur eller acceptera att den observeras (Alvehus 2013).
För att göra en observation måste observatören göra flera val. Ett av valen är att se på alla de observationer som observatören har insamlat och därefter bedöma materialet efter situation och sammanhang (Alvehus 2013). Under våra observationer har vi uteslutande valt att fokusera på situationer som uppstått spontant då ämnet vi har valt att studera är av en spontan karaktär (Øksnes 2011). Sammanhanget av observationerna blir då av vad Alvehus (2013) kallar “en informell karaktär”.
Två observationstekniker som Alvehus (2013) benämner är skuggning och experiment. Skillnaden mellan dessa är att experiment uförs under mer kontrollerande former än skuggning. Under kategorin “experiment” sätter observatören upp ett scenario för att observera hur deltagarna reagerar och interagerar - både mellan deltagarna och situationen. Under “skuggning” - den metoden som vi har valt - följer observatören deltagarna runt och observerar händelserna som sker. Skuggning resulterar dock i andra problem, då deltagaren kan förgå att involvera sig i situationer som observatören vill observera (Alvehus 2013). Våra observationer är sammanställda via fältanteckningar och enkäter för att vidare analyseras.
20
Fältanteckningar och videoobservationer
Fältanteckningar blev vår primära källa av etnografiskt material. Fältanteckningar insamlas genom att man observerar en vad Alvehus (2013) kallar en naturligt förekommande situation, och sedan skriver ner den. Detta genom antingen ett första eller tredje persons perspektiv. De måste dock skrivas på ett så ärligt sätt som möjligt, då det ska vara en återberättelse av vad som observerats. Fältanteckningar är dock bara så bra som minnet tillåter och detaljer kan försvinna. Det är därför det är viktigt att observationerna skrivs ner så snart som möjligt - för att få ner ett material som är så nära händelsen som möjligt.
Videofilmning hade vi tänkt använda oss av men det blev inte lätt. När vi ville filma lekarna så ville inte barnen bli filmade. Vi tyckte, som Carin Roos (2014) skrev, att det var viktigt att respektera barnens vilja att inte bli filmade. Vi ville använda videoobservationer då vi hade inspirerats av Tullgren (2003). Tullgren skrev om hur hon hade använt videoobservationer som sin primära källa av etnografiska material i sin avhandling (2003). Hon hade upplevt ett skifte i fokus och hade då blivit tvungen att omvärdera sitt tidigare insamlade material. Videoobservationer är ett material man kan se om 1000 gånger och se något nytt varje gång beroende på vilket fokus som läggs.
Enkäter
Vi använde enkäter för att få en chans att komma närmare personalens åsikter och upplevelser kring barns karnevaliska lekar. Utformningen av vår enkät inspirerades av Maria Hjalmarsson (2014). Hon tar upp vikten av att bland annat följden av frågor och hur de formuleras. Hjalmarsson (2014) tar även upp sådant som kan vara av till synes obetydlig natur, men som kan vara av vikt för att få en helhet i svaren. Vi har även fått hjälp av Ann Krestin Larsen (2010) med vad som är viktigt att tänka på när man utformar en enkät. Vi valde exempelvis att utforma enkäten med slutna frågor. Fördelen är att det är lätt att jämföra alla svaren när det finns fasta alternativ att ringa in. Det kan även underlätta att förstå frågan om det finns olika färdiga svar att ringa in och inte behöva formulera sina egna svar. Larsen (2010) påpekar även vikten av att enkäten inte är för lång, då risken är högre att deltagarna inte tar sig tid att svara. Vår enkät består av tre frågor och vi har valt att använda oss av ett så enkelt språk som möjligt för att undanröja missförstånd med svåra ord (Larsen 2010). Nackdelar med att ha slutna
21
frågor kan vara att det blir svårt att upptäcka missförstånd i frågorna. Det finns även en risk att deltagarna inte finner ett lämpligt svar.
Vi använde även enkäter då de är anonyma. Det är lättare att svara ärligt på frågor när man är anonym och inte behöver stå för sina åsikter. Ett problem med enkäter kan vara att de som svarar på frågorna vill svara ”rätt”. Svararen kan tänka att enkätförfattaren vill ha ett specifikt svar och sträva efter att svara så. Som karaktären Gilbert säger i Oscar Wildes The Artist as
Critic: ”Människan är sällan sig själv när han talar i egen person. Ge honom en mask, så
kommer denna att tala sanning.” (Egen översättning Wilde, 1891/1969: s.389)I samma anda sökte vi att ge besvararna av enkäten en mask för att ge oss så ärliga åsikter som möjligt. Det var även ett material som vi kunde använda oss av för att jämföra och se på vilka ordval svarsgivarna har använt. Det gav oss också möjlighet att skapa en viss statistik, samt se relationer mellan hur de som förhåller sig till den karnevaliska leken positivt respektive negativt.
Statistiken vi gjorde över enkäterna är baserade på hur många som svarade att de var positiva respektive negativa till barns karnevaliska lek och vilka vuxna som blev inbjudna eller inte inbjudna till de vilda lekarna. Vi tittade på om det fanns ett samband mellan de som såg positivt på leken och att bli inbjuden respektive de som såg negativt på leken och att inte bli inbjuden i de karnevaliska lekarna. Vi ställde de positiva mot de negativa och sen fanns kategorin som var både positiv och negativ.
I utformningen av enkäterna valde vi att beskriva den karnevaliska leken som en vild lek då vi upplevde att personalen på förskolorna inte var bekanta med begreppet karnevalisk lek. Frågorna är ur en vild leks perspektiv, men vi har varit öppna med att det är karnevalisk lek aspekter vi letade efter. En kopia av enkäten finns som bilaga.
Förskolorna
Förskola 1 har funnits i över 50 år medan förskola 2 är relativt nyöppnad. Under våra besök begränsade vi oss till en avdelning per förskola.
22
Förskola 1 har sex avdelningar med cirka 20 barn/avdelning. Avdelningen vi besökte kallar vi för Kejsarpingvinen. Barnen på denna avdelning var mellan 2-5 år. Barnen vi observerade höll sig inomhus i tre rum; ett stort öppet allrum, ett kök/målarrum och ett byggrum. Dessa rum hade relativt stora ytor med gott om material för barn i alla åldrar. Förskola 2 har 8 avdelningar med cirka 20 barn/avdelning. Avdelningen vi besökte kallar vi för Solen. Barnen på denna avdelning var mellan 3-5 år. Barnen vi observerade höll sig i två rum och en korridor. De två rummen var ett stort allrum och ett mindre mysrum. Avdelningen hade även två rum till som bestod av ett samlingsrum och ett byggrum. I byggrummet kunde avdelningen som låg vägg i vägg bygga med barnen från avdelningen Solen. Avdelningen hade även stora öppna ytor och gott om material för barn i alla åldrar. Totalt observerades 15 st barn och 3 vuxna.
Genomförande
Vi var ute på vardera förskola två gånger. Första gången var vi ute mellan lunch och mellanmål. Andra gången var vi ute mellan frukost och lunch. Detta för att se hur lekar och barngruppskonstellationer förändrades. Vi lånade pappersblock för att föra anteckningar och därefter frågade vi personalen om kameror som vi kunde låna för att insamla videoobservationer. Detta för att försäkra alla involverade om att allt material vi samlade in stannade på förskolan tills dess att personalen, och vi, hade tittat igenom det. Detta för att se till att materialet bara innehöll observationer från de barn som hade tillåtelse att observeras.
Därefter gick vi in och lät oss dras med i barnens lekar samtidigt som vi förde anteckningar. Barnen visade ett stort intresse för oss och bjöd in oss i deras lekar. Detta var, som tur var, just de lekar vi hade kommit för att observera.
Enkäterna delade vi ut till alla arbetslagen på båda förskolorna, varpå de fick en vecka på sig att besvara dem. I vissa fall fick vi komma tillbaka för att hämta fler besvarade enkäter, på grund av den mänskliga faktorn. Enkäterna var centrerade kring personalens relation till barnens vilda lek. Detta var ett aktivt val då orden ”vilda lekar” är lättare att relatera till och fundera kring än det teoretiska begreppet karnevalisk lek. Efter insamlingen av enkäterna blandade vi alla för att sedan jämföra och leta efter mönster i svaren. Vi lämnade ut enkäterna till all personal på de två förskolor vi var på, och totalt fick vi 26 enkäter tillbaka.
23
Etiska överväganden
Vetenskapsrådet (2002) har fyra huvudkrav som måste följas när det gäller observationer av bland annat barn. Det fyra huvudkraven är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. När det gäller informationskravet skickade vi först ut en intresseförfrågan där studiens syfte och upplägg fanns bifogat. När vi fått klartecken från förskolorna och personalen gick vi ut till vårdnadshavarna och frågade om barnen fick lov att delta i studien. Både barnen och deras vårdnadshavare fick information och lov att avbryta sin medverkan när de ville, utan att bli ifrågasatta. Sedan kom vi överens om tider för att träffas och göra våra observationer, samt lämna ut våra enkäter till personalen på alla avdelningarna. Vi pratade med personalen på avdelningarna om vårt syfte, förklarade att det var frivilligt att delta och om våra förhoppningar om vad studien skulle föra med sig.
Något av det viktigaste i att genomföra en etnografisk studie är att de vårdnadshavare vars barn observeras ger sitt medgivande för deltagande. Får man inte tillstånd kan man inte samla in material där de barnen befinner sig. Etiskt sett får vi inte ens göra anonyma fältanteckningar. Utöver det måste vi ha barnens tillåtelse att observera dem. Trots att de inte är myndiga måste man respektera deras åsikter. I en viss utsträckning frågade vi barnen om vi fick filma dem. När vi frågat dem var vi noga med att respektera deras vilja eller ovilja att bli filmade. Vi har inte informerat de barn, vars lek vi har observerat, i samma utsträckning som vårdnadshavare och personal men vi har berättat när de frågat.
Vetenskapsrådet (2002) benämner även vikten av att vara öppen och tydlig med att informera deltagarna samt vårdnadshavarna om vad, vem och hur studien genomförs och behandlas. Vi har varit mycket noga med att det inte ska gå att härleda varken förskolorna, personalen eller barnen i hela texten. Det ska vara en tydlig och rak kommunikation och det har vi varit noga med. Vårt insamlade material kommer bara att få finnas med i forskning som följer vetenskapsrådets etiska princip som gäller nyttjandekraven.
24
Resultat och analys
I denna del kommer vi att börja med att beskriva några exempel där vi har observerat karnevaliska lekar samt händelser där delar av den karnevaliska leken gör sig bemärkta. Dessa situationer är hämtade direkt från vår dokumentation och de kommer att skrivas i kursiv stil för att enkelt separera vad som observerats med analysen av det. Vi har endast gett titlar till fråga ett och två då observationer kring fråga tre kommer löpande i texterna. Detta då vi kommer att analysera aspekterna i varje exempel vi kommer att presentera. Vi kommer att avsluta denna del med en fördjupad analytisk diskussion där vi redogör för våra observationer och insamlade enkäter i relation till våra frågeställningar. När vi analyserar våra enkäter kommer vi redovisa statistik för hur många som svarade vad på frågorna för att vara så tydliga som möjligt.
Andan
En vuxen står och samtalar med en annan vuxen. Två barn fnissar och smyger upp bakom den vuxne. De tar pennan den vuxne har som sitter fast i en anteckningsbok som denne har i bakfickan och släpper den igen så den faller längre ner i fickan. Barnen skrattar högre och den vuxne vänder sig om.
- Vi tog din penna! Säger barnen.
- Va? Svarar den vuxne och känner sig efter pennan.
Barnen fortsätter skratta och springer iväg.
Den vuxne känner längre ner i fickan och hittar sin penna, och återgår till samtalet.
Barnen gömmer pennan i den vuxnes ficka och säger sedan att de har tagit den. I en form av kiv så testar barnen den vuxnes kunskaper (Øksnes 2011). De säger de har tagit pennan och bjuder in den vuxne till att leta efter den. Den vuxne ger till slut upp och frågar barnen om pennan, varpå de informerar den vuxne att denne hade pennan hela tiden. På så vis hade barnen visat både för sig själv och den vuxne att den vuxne inte vet allt och barnen kan sitta med mer kunskap (Øksnes 2011). Här hade barnen en chans att bli prisade för sin lurighet.
25
Detta samtidigt som de i karnevalens skratt hade en chans att visa på sin egen kunskapsbas och förstärka sina tankar om att de också kan sitta med kunskap (Øksnes 2011). Dock fann den vuxne att pennan faktiskt var kvar i hens ficka och detta blev aldrig fallet. Hade den vuxne varit beredd på detta kunde denne ha ställt upp i barnens lek och förlorat med vilje för barnens skull. White (2013) benämner vikten av den vuxnes villighet att vara med på skämtet. Att låta sig själv bli den utsatte, på ett positivt sätt, kan hjälpa barnen att utveckla sin skämtsamhet. Att skämta är ett sätt att bygga upp relationer. Skämtet i den karnevaliska leken testar relationer och bygger upp dem på ett sätt där den traditionella lärar/elev-relationen kan byggas upp på ett lättsamt sätt (Øksnes 2011, White 2013). Skämtet i den karnevaliska leken ger makten till alla deltagarna. Skämtet pågår bara precis lika länge som skämtaren och den som blir skämtad om är med på skämtet. Skulle skämtaren uppleva att den som skämtas om inte förstår eller uppfattar skämtet kan denne ge upp och låta skämtet rinna ut i sanden. I kontrast om den som blir skämtad om upplever att skämtet går överstyr kan detta upplevas eller förvandlas till en form av personangrepp. Resultatet blir då att skämtet förvandlas till allvar (White 2013).
Skratt och den groteska estetiken
En vuxen kommer in på avdelningen. Ett barn kommer fram med ett stetoskop och "lyssnar" på den vuxnes mage"
• Hör du nått? säger den vuxne
Barnet svarar inte men ler glatt.
Den vuxne ursäktar sig och går längre in på avdelningen för att tala med en annan vuxen. Barnet följer efter och efter att den vuxne har stannat så lyssnar barnet på magen igen. Efter att barnet har blivit ignorerat ett tag så tar barnet och flyttar ner stetoskopet till den vuxnes skrev. Barnet tittar den vuxne i ansiktet och ler bredare samt småfnissar. Detta pågår tills den vuxne ber barnet sluta.
Här ser vi ett klassiskt exempel på vad Øksnes (2011) och McKenzie (2005) beskriver som en grotesk del av den karnevaliska leken. Barnet börjar oskyldigt, men eftersom denne inte var klar med sin lek när den vuxne ursäktar sig följer hen efter den vuxna och sätter denne i en
26
obekväm situation. Barnet lyssnar på den vuxnes kön framför andra vuxna och gör hen obekväm och detta blir då en grotesk del av den karnevaliska leken (Bachtin 1968, Øksnes 2011). Detta verkade vara vad barnet hade planerat då hen reagerar på den vuxnes obekvämhet med att börja skratta - och skrattet är den karnevaliska lekens anda. Øksnes (2011) beskriver att det inte är handlingen i sig som är målet, utan den vuxnes reaktion. Att se den vuxne bli obekväm ger barnet en viss form av insikt i vad McKenzie (2005) kallar för osynliga tabun. Skrevet är ett privat område och denna norm verkar barnet fullt medveten om, då denne fick just den reaktionen hen ville ha. Barnet använder skrattet på ett sätt som Øksnes (2011) har skrivit. Skrattet drar ner det groteska och obekväma till lekens nivå samt berättar för den vuxne att det bara var en lek.
Maktförhållandet i leken
Avdelningen har samling, två barn ligger ner på mage och en tredje står på deras ryggar.
De blir ombedda att sitta ner i ringen av en vuxen med ett barn i knäet. De ignorerar hen och fortsätter. Efter en stund byter två av barnen plats så att en av de som låg ner nu sitter upp och den som stod nu ligger ner. Barnet som sitter upp börjar trumma på de som nu ligger ner. Den vuxne struntar i att de tramsar och försöker istället få med dem i samlingen genom att ställa dem frågor.
I denna situation så hamnar den karnevaliska leken i möte med planerade aktiviteter. Øksnes (2011) benämner att då den karnevaliska leken inte kan finnas under styre så finns där inte plats för de båda. I denna situation begränsas den vuxnes rörelseförmåga och de tre som leker får en viss frihet. De kan lätt läsa av när den vuxne får nog. Detta genom att flytta på barnet i dess knä. Andan här är tydlig. Barnen utmanar det förhållande som finns mellan barnen och den vuxne (Øksnes 2011). Genom att ignorera den vuxnes tillsägning och fortsätta med leken blir leken en form av trots. Barnens lek överskrider den auktoritet den vuxne har genom att ignorera den vuxne, alltså existerar leken i den karnevaliska andan (Øksnes 2011). Här har barnen observerat den vuxnes ovilja att resa sig upp och separera dem. På så vis kan de fortsätta med leken och dessutom ta den vidare. De gick från en tyst ”stå-på-varandra-lek” till en ”trumma-på-varandra” lek. Makten finns dock fortfarande kvar hos den vuxne. När den vuxne flyttar på barnet i sitt knä och separerar barnen från varandra så tar leken slut (Tullgren 2003).
27
Ren karnevalisk lek
Nova blir inpackad i en massa filtar för att [hen] är sjuk och doktorn (ett barn) har bestämt att Nova måste ligga kvar i sängen. När det blir doktorlek så kommer två-tre barn in i leken. Ett tag senare plockas alla filtarna av Nova och [hen] tvättas för [hen] är "smuts". Sedan blir Nova förvisad till papperskorgen. Där får Nova sitta med någon filt och barnet från början kommer och lägger olika föremål på [hen]. Andra barn och personal undrar vad Nova gör och [hen] svarar:
-Jag sitter i en papperskorg och att det är bara huvudet som sticker upp.
Den här leken är intressant. Den visar på karnevaliska skratt genom att den vuxne i leken får en beroenderoll som patient för att sedan bli bortkastad (Øksnes 2011). Øksnes (2011) groteska estetik gör sig även känd genom att reducera den vuxne till sopor där hen blir förvisad till soptunnan. Det dialogiska deltagandet fanns även då dialogen mellan den vuxne och barnet fanns där och då. Slutligen gör andan sig känd genom att den vuxne låter sig ta en nedvärderande roll (Øksnes 2011, White 2013). Dock är detta inte en sann karnevalisk lek. Denna lek har en definierad ledare, som vi skrivit ovan; ”doktorn (ett barn) har bestämt.” Øksnes (2011) karnevaliska anda har ingen individ som ledare utan den styrs av sig själv genom ett form av kollektivt styre. Den karnevaliska leken tål inte att där finns en definitiv ledare. Leken har dock dolda ledare. Den vuxne har makten att stänga ner leken när hen tycker att leken går emot hens vilja (Tullgren 2003). Dock har barnen samma makt, vill barnen inte leka med den vuxne längre så finns där ingen lek. Alltså leker båda leken på samma villkor (Tullgren 2003).
En vuxen kommer in genom dörren. Då kommer ett barn fram och låtsas att det sticker den vuxne med tunna kappla-stavar. Barnet hämtar sina kompisar och säger:
• Det är [hen]! Det är [hen] som är den onde!
Varpå tre barn kommer med kappla-stavar och plastpistoler. Efter att ha "dödat" den vuxne en stund så säger barnen:
28
Den vuxne ursäktar sig och följer inte med i leken.
En stund senare går en annan vuxen in i ett lite mörklagt rum med samma barngrupp. Hen blir genast skjuten och frågar:
• Jaha, vad gör jag nu?
Alla svarar att hen ska ligga ner på golvet och vara död. Den vuxne lägger sig ner. Barnen i leken är olika karaktärer och djur. En tiger ryter på den vuxne, de kallar hen för zombie. I leken blir den vuxne uppäten. Ett barn säger:
• Du har inget kött kvar!
• Vad har jag då då, vad finns kvar? • Benen, skelettet.
Barnen låtsas att de häller en massa mjölk och andra saker över hen. Sedan lägger de en filt över den vuxne. Den vuxne lämnar leken när en flicka kommer och vill att hen ska följa med.
Detta är en typisk lek som Tullgrens (2003) observerat att personal gärna leder bort och in på andra spår. På denna förskola fick den dock finnas. I denna händelse går barnen också ett steg in i den groteska estetiken (Øksnes 2011). I det tidigare exemplet var fokuset på människans skrev och obekvämhet. I detta exempel så leker barnen att de är djur och människor som inte bara dödar den vuxne i leken, men även äter denne. Den vuxne har mot slutet gått från en person, till en död person, till en zombie, till en måltid och till att avslutningsvis bli övertäckt. Den röda tråden i den karnevaliska leken gör sig känd genom dess komplexitet att följa (Cohen 2015). Den röda tråden är ofta svår att följa i barns lekar (Knutsdotter 1996). Den karnevaliska lekens röda tråd är dock, enligt Cohen (2015) speciellt svår att följa då den agerar i en egen logik utanför den vanliga lekens logik. Barnen har utmanat den vuxne i leken, inte i den mån att utmana hens auktoritet utan att se vad den vuxne går med på i leken. I det karnevaliska skrattets anda har den vuxne blivit dekonstruerad och fått en ny mening i den karnevaliska leken (Øksnes 2011). Den vuxne har blivit till en potentiell kamrat att leka med, istället för någon som kommer in och styr upp.
29
I det första exemplet bjuds den vuxne in till leken men avböjer. I andra exemplet blir den vuxne till en huvudperson i barnens lek. Øksnes (2007) benämner hur vuxna kan avvisa vissa lekar som barnen har då de ser lite värde i dem. Barns glädjelek får en lägre prioritet då man som utomstående utifrån en kort observation antar sig se var leken är på väg. Den andre vuxne, i kontrast, sätter sig in i leken och får en annan upplevelse. Den vuxne dras ner till lekens nivå och blir just det - en deltagare (Knutsdotter 1993). Den vuxne låter sig inte bli en kontrollerande kraft i leken heller utan följer barnens initiativ och låter leken ta över. Detta gör att den karnevaliska lekens anda blir orörd. Det är leken som styr och ingen annan (Øksnes 2011). Den vuxne blir även indragen i den dialog som förs och berikar den. Den vuxne sökte mening i händelserna i den mån att förstå. De svar som hen fick godtog hen. Den vuxne försökte störa så lite som möjligt i lekens flöde. Hade den vuxne försökt att styra upp leken hade den blivit till en aktivitet och fått ramar. Øksnes (2011) benämner att det är en fin linje mellan att styra leken och att styras av leken. Den vuxne höll dialogen till leken där och då. Detta tillät leken att vara fri och inte bunden till att den måste ha en tydlig mening för framtiden. All lek måste inte vara med blick på framtiden. Ibland kan det bara vara det - en lek för nuet. (Tullgren 2008, Knutsdotter 1993, 1996, 2003)
Detta är en ren karnevalisk lek. Alla Øksnes (2011) aspekter av den karnevaliska leken är närvarande i sina rena former. Detta var det enda exemplet vi observerade av en riktig karnevalisk lek. De föregående exemplen hade ett eller flera aspekter, men för att få en riktigt karnevalisk lek måste alla aspekter vara närvarande.
Enkäterna
Utifrån de enkäter vi har lämnat ut till förskolorna fann vi 26 besvarare. Vi har sammanställt att alla som svarat har upplevt att dessa lekar vanligen är högljudda och av dem upplevde majoriteten även att det är mycket spring. Dock såg vi att hälften av de som svarat är positiva till den karnevaliska leken. Utöver det så såg vi att det endast var de som såg positivt på den karnevaliska leken som blev inbjudna att delta i dem. De som såg den negativt blev aldrig inbjudna och av de som var neutrala var det bara en som blev inbjuden. Av detta kan vi sammanställa att för att bli inbjuden till att delta i en av barnens karnevaliska lekar som vuxen kan denne inte se negativ på den karnevaliska leken. Øksnes (2011) benämner hur leken styr sig själv, så utöver att inte vara negativ så måste man låta sig följas med. Som vuxen får man
30
acceptera att det inte är jag som styr lekens gång för här tar leken över och bestämmer vart den är på väg. Försök att styra den karnevaliska leken förvandlar den till en aktivitet och förstör den (Øksnes 2011).
Öppna frågan
I vår öppna fråga (1c) har vi avläst att det finns en enorm bredd av motivationer och åsikter kring de karnevaliska aspekterna. Mer än hälften ställde sig positivt till de karnevaliska lekarna och en var ambivalent. Mindre än hälften ansåg dock att de lekarna med karnevaliska aspekter kunde inkräkta på andra barns lekutrymme. Fåtalet enkäter benämner oro för de yngre barnens säkerhet. Lösningarna som deltagarna föreslog var att dessa lekar passade bättre utomhus eller i den mån att de yngre befann sig på en annan plats. Enligt Förskolans läroplan (98, rev10) ska personalen se till att alla barn har en trygg och utvecklande förskolemiljö. Den karnevaliska leken krockar med miljön och de yngre barnens säkerhet. De sätter barnens säkerhet framför lekens integritet (Tullgren 2003). Den karnevaliska leken söker dock inte att skada, den söker endast att testa gränser och relationer vilket tyder på en misskommunikation mellan personalen och leken (Øksnes 2011). Den karnevaliska leken behöver dock inte ha ett högre värde än andra lekar, för den är trots allt just det, en lek (Knutsdotter 1993, 1996, 2003, Øksnes 2011).
I tre av enkäterna ansågs de vilda lekarna ha ett visst lärovärde. Just lek av slagsmålsnatur ansågs vara något som de svarande oroade sig för. Enkätbesvararna skriver att ett slag kan bli hårdare än barnet tänkt sig eller träffa någon som inte skulle träffas. Øksnes (2011) skriver dock att i det karnevaliska skrattet är meningen med låtsasslagsmål att den skall bli stoppad, detta för att testa den vuxnes kunskap. Barnen sitter då inne med kunskapen om att det bara är på lek och den vuxne förstår inte detta (Øksnes 2011). På så vis finns där ett visst värde i den karnevaliska leken av att den stoppas, här får den karnevaliska leken utlopp för dess funktion, i att testa precis var den vuxnes gränser går (Øksnes 2011).
Den groteska estetiken är till för att skapa reaktioner, genom att utmana bekvämlighetszonen. I våra 26 enkäter kunde vi avläsa att opassande beteende såsom opassande språk och i utsträckning opassande handlingar observerades bara av fem svarande. Av de fem stycken
31
som observerade det såg fyra stycken det som något negativt. Det var även en som såg det både positivt och negativt. Dock observerades handlingar såsom slagsmål aningen oftare än opassande språk/handlingar. Här fann vi sex enkäter, varav majoriteten såg det negativt. Dock fann vi att en vuxen såg positivt på slagsmål. Slagsmål i sig är inte alltid en aggressiv handling. Inom lekens ramar kan slagsmålen vara positiva. Barnens lek har koder som säger att jag slår dig inte för att skada dig, utan för att vi leker att jag ska skada dig (Knutsdotter 1993, 1996, 2003, Øksnes 2011). Utomstående kan ha svårt att urskilja dessa koder då deltagarnas koder kan vara svåra att tolka för den som inte är med i leken (McKenzie 2005, Øksnes 2011). Genom tålamod kan den vuxne observera leken och få insikt i dess intention (Øksnes 2011). Det karnevaliska slagsmålet är dock ett utmärkt sätt att få en missuppfattning av intention då de vuxnas relation till slagsmål generellt sett är negativ (Tullgren 2003, Øksnes 2011). Slagsmålet blir då ett utmärkt sätt att få en insikt i personalens gränser då det stoppas så fort det blir observerat (Øksnes 2011).
Av de femton som svarat på den öppna frågan 1c fann vi att en tredjedel såg negativt till frekvensen av vilda lekar. Majoriteten av kommentarerna benämner brist på personal eller olika nivåer av tolerans till den. Detta påverkar möjligheten för denna form av lek i form av att den väljs bort i förmån till lugnare lekar (Tullgren 2003). Den karnevaliska lekens största motståndare är, enligt enkäterna, brist på personal och utrymme. Mer resurser skulle ge personalen fler möjligheter för de karnevaliska aspekterna att synas i verksamheten. Dock finns det en risk att även om det funnits mer personal och utrymme så hade denna lek stoppats på grund av att den kan upplevas som trots (Tullgren 2003). Det är inte alla i personalen som har samma tålamod eller erfarenheter av trots, och då den karnevaliska leken vid tillfällen uppfattas som trots mot personalen auktoritet så kan det bli ett mål för personalen att jobba mot (Tullgren 2003, Øksnes 2011).
32
Slutdiskussion och slutsatser
I detta kapitel kommer vi att redovisa vad vi har kommit fram till i detta arbete. Vi kommer att börja med att föra en diskussion om våra resultat och sedan hur användningen av vår metod har påverkat våra observationer.
Resultatdiskussion
Karnevaliska aspekter
Den karnevaliska leken, av vad vi observerat, är en relativt sällsynt lek. Dess aspekter syns och märks av men en ren karnevalisk lek är en sällsynthet. För att bli en helt karnevalisk lek måste alla aspekter finnas med. Andan, skrattet, det groteska och det dialogiska deltagandet är alla lika viktiga för dess existens. Enkätbesvararna observerade även karnevaliska aspekterna, men ingen av dem observerade alla aspekter av den karnevaliska leken. Den karnevaliska leken sätter inga krav på deltagarna och de tillåts slappna av i en lek där de dagliga kraven och normerna inte tillåts att finnas (Knutsdotter 2003). Vi anser dock att det finns hopp för den leken då vi märker att delar av den karnevaliska leken är vanligt förekommande i andra lekar.
Den groteska estetiken är den lättaste aspekten att observera då den gör sig känd genom dess brutala ärlighet. Den groteska estetiken skäms inte för sin existens. Den groteska estetiken skapar istället känslor av obekvämhet hos dem som inte deltar (Øksnes 2011). Den karnevaliska andan i kombination med det karnevaliska skrattet är det näst lättaste att observera, då andan kan mistas för trots. Andan kan lätt förväxlas med att utmana den vuxnes auktoritet istället för relationen mellan lärare och elev. Det karnevaliska skrattet blir därför en viktig komponent. Skrattet berättar att det är en lek. Skulle den vuxne skulle ta illa åt sig är det upp till den vuxne att hjälpa barnet att se var gränsen går mellan lek och icke lek (Øksnes 2011 McKenzie 2005). Slutligen är det dialogiska deltagandet det svåraste att observera. För att en utomstående ska kunna sätta sig in i en karnevalisk dialog kan det krävas att denne försöker strukturera upp det för att bilda en uppfattning om vilken dialog som förs. I detta måste den utomstående vara ytterst försiktig då försök att strukturera upp karnevalen kan förvandla den till arbete (Øksnes 2011). Det dialogiska deltagandet kan på så sätt kräva att
33
innan en utomstående vuxen går in i den får den vuxne lära sig flödet i den vanligen ologiska dialogen (L.E. Cohen 2015, Øksnes 2011). I våra exempel där det dialogiska deltagandet märks är den vuxne en tyst deltagare tidigt i lekarna. Den vuxnes tystnad och frågor kring vad hen ska göra i leken gör att dialogen påverkas minimalt, vilket även gör att den vuxne får god tid att sätta sig in i dialogens flöde (L.E. Cohen 2015, Øksnes 2011).
Bemötande
Enligt vår studie ser personalen i förskolans värld generellt positivt på barns karnevaliska lekar. Dock har personalen en tendens att styra bort det kaotiska som en karnevalisk lek kan föra med sig, i mån av plats, personal och hur barngruppen ser ut. Lekar med karnevaliska aspekter styrs bort i favör för lugnare aktiviteter (Tullgren 2003). Lugnare aktiviteter och lekar, som exempelvis rollekar och bygglekar, är lättare att förstå och se dess röda tråd. I och med detta går leken att styra på ett tydligare sätt än den karnevaliska leken (Tullgren 2003, Øksnes 2011). I enkäterna avläste vi att kunskap om den karnevaliska leken hade varit en förmån för både personalen och leken. Personalen hade lite kunskap kring den karnevaliska leken och den sattes därför i en försvagad position då den missuppfattas som något annat (McKenzie 2005, Øksnes 2011).
Den karnevaliska lekens röda tråd är karaktäristiskt oerhört svår att följa. Den kan skapa en viss frustration hos en utomstående observatör (McKenzie 2005). Enligt vår uppfattning måste man ibland som vuxen ta ett steg bakåt och ha ett öppet sinne för att se vad barnen gör och låta barnen vara barn. Den karnevaliska leken söker inte att skada. Den söker endast att underhålla och testa förhållanden mellan barn och vuxna (Øksnes 2011). Lärdomarna i en sådan lek kan vara många av dess slag, men alla av stort värde. Detta då de, på ett lekfullt sätt, hjälper barnen att förstå sin egen kunskap. De hjälper barnens självförtroende, sin relation till diverse personer i olika maktpositioner och tillåter dem att bara finnas ett tag. Leken sätter inga krav på dem. Leken låter dem till och med att vara deltagare i leken utan att det finns en självklar ledare. Leken tar med barnen på ett äventyr där destinationen inte är uppenbar och vägen kan skifta riktning utan förvarning. Att som vuxen ibland släppa på tyglarna och låta barnen skrapa knäet ger dem erfarenheter som de inte kan få på annat sätt (Knutsdotter 1993, 1996, 2003, Øksnes 2011).
34
Maktförhållandet
Hur personalen bemöter barnens karnevaliska lekar påverkar huruvida de bjuds in att delta i de lekarna. Analysen av enkäterna visade på att bara de som förhöll sig positivt till dessa lekar blev inbjuda att delta. Den kaotiska aspekten av den karnevaliska leken är svårare för en utomstående att förstå. Genom att bli inbjuden ges den vuxne förtroende av barnen att den vuxne kan förstå lekförloppet. Skulle den vuxne inte bli inbjuden kan denna forcera sig in i leken eller stoppa den för att ersätta leken med en lek eller aktivitet som personalen kan kontrollera eller upplevs som mindre störande (Tullgren 2003). I den karnevaliska leken sitter den vuxne med en oproportionerlig del av makten. Har barnen en karnevalisk lek utan den vuxne kan den vuxne fortfarande avsluta leken. Dock delar de makten i fall de båda är med i leken. Barnet har då lika mycket makt att avsluta leken som den vuxne (Tullgren 2003, Knutsdotter 1993, 1996, 2003, Øksnes 2011). Skulle den vuxne försöka hålla kvar barnet i leken blir leken en aktivitet, vilket resulterar i att den karnevaliska leken fortfarande är slut (Øksnes 2011).
De karnevaliska aspekterna är en utmärkt grund för barn att testa var gränser går - att välja bort dem är att göra barnen en otjänst. I förskolan behöver man se de karnevaliska aspekterna för att kunna ta tillvara mer på barnens olika intresse som finns för stunden. Det kan i sin tur leda till ett nytt lärande eller en vidareutveckling av en befintlig erfarenhet hos barnet. De karnevaliska aspekterna ger de vuxna många tillfällen att se barnens intressen som de sedan kan använda sig av i den pedagogiska verksamheten. Den har även ett lärovärde som kan väljas bort i mån av tålamod och utrymme (Tullgren 2003). Detta återfinner i enkäterna, där besvararna själv motiverar sin vilja att se de karnevaliska aspekterna, men i en omgivning där den inte inkräktar på andra barns lekar och kroppsliga integritet.
Metoddiskussion
Under planeringsstadiet av denna studie hade vi planerat att använda oss av intervjuer. Intervjuer ville vi ha för att komma närmare och förstå observationerna bättre, med både barnen och de vuxna. Denna idé övergav vi tidigt då vi insåg att det hade blivit för omfattande. Vi upplevde att skapa intervjufrågor, hitta kandidater och genomföra intervjuerna hade blivit omständligt och i mån av tid blev denna idé tyvärr övergiven. Att hålla intervjuer med barn är en utmaning i sig. Att få de svar vi behöver i en intervju är ett arbete i ordval och
