Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
51-60 p Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
MÄNS VÅLD MOT
KVINNOR
FÖRKLARINGAR TILL VÅLDETS UPPKOMST
SETT UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR MÄN I
MALMÖ OCH UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR
VÅLDSUTSATTA KVINNOR OCH DERAS BARN
I MALMÖ
ÅSA EDQVIST
STINA EKLUND BERNING
MÄNS VÅLD MOT
KVINNOR
FÖRKLARINGAR TILL VÅLDETS UPPKOMST
SETT UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR MÄN I
MALMÖ OCH UTIFRÅN KRISCENTRUM FÖR
VÅLDSUTSATTA KVINNOR OCH DERAS BARN
I MALMÖ
ÅSA EDQVIST
STINA EKLUND BERNING
Åsa Edqvist & Stina Eklund Berning.Mäns våld mot kvinnor. Förklaringar till våldets uppkomst sett utifrån
Kriscentrum för män i Malmö och utifrån Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö.
Men’s violence towards women. Explanations on the origins of violence seen from the perspective of the Crisis centre for men in Malmö and from the
perspective of the Crisis centre for women subjected to violence including their children in Malmö.
Examensarbete i socialt arbete, 10 poäng.
Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2005.
I denna studie kommer mäns våld mot kvinnor att behandlas. Ämnesvalet grundar sig i att öka kunskapen i ämnet, samt att få en så nyanserad bild som möjligt av det manliga våldet. Med anledning av detta har vi valt att utgå från hur personalen från Kriscentrum för män i Malmö respektive Kriscentrum för våldsutsatta
kvinnor och deras barn i Malmö förklarar våldets uppkomst. Vid sidan om detta kommer även verksamheternas behandlingsarbeten samt deras samarbete att behandlas. Anledningen till att vi valt att utgå från dessa verksamheter är för att de skiljer sig åt då de vänder sig till de våldsutövande männen respektive de våldsutsatta kvinnorna och därmed har de olika utgångspunkter. Det empiriska materialet grundar sig på en kvalitativ studiemetod bestående av två
halvstrukturerade intervjuer med personal från Kriscentrum för män i Malmö och en personal från Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö. Vid sidan om detta består studien även av ett teoretiskt material i form av tidigare forskning och olika perspektiv rörandet ämnet. De perspektiv, som framförallt kommer att lyftas fram är sett utifrån den feministiska våldsforskningen samt utifrån avvikelseperspektivet. Studien visar på att förklaringarna till våldets uppkomst delvis skiljer sig åt mellan de båda verksamheterna, vilket även behandlingarna gör. Slutligen visar studien att det finns möjligheter till ett samarbete mellan verksamheterna, men att de överskuggas av svårigheter.
FÖRORD
De personer som vi vill tacka i vårt förord, är först och främst Owe Sjölander, Anders Sandberg och Agneta Frick. Genom att de ställde upp på att bli
intervjuade fick vi en levande bild av våldet de möter i sin arbetsdag. De gav oss bra insikt i deras verksamheter och svar på det vi kom dit för att söka. Vi kom med en något kritisk inställning till våra första intervjuer, men gick därifrån glatt överraskade.
Utöver detta vill vi även tacka Marie Levander Torstensson, som varit vår handledare under tiden vi arbetat med denna studie. Vi vill även tacka våra familjer som kanske kommit lite åt sidan under hela julen och nyår.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 4
1.1 Syfte och frågeställningar 4
1.2 Avgränsningar 5 1.3 Disposition 5 2. METOD 6 2.1 Kvalitativ metod 6 2.2 Urval 6 2.3 Datainsamling - Tillvägagångssätt 7 2.4 Analys av materialet 9
2.5 Validitet och Reliabilitet 10
2.6 Etiska överväganden 11
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER OCH
TIDIGARE FORSKNING 11
3.1 Avvikelseperspektiv 12
3.2 Feministisk våldsforskning, en könsmaktsförståelse 15 3.3 Jämställdhet, kvinnofrid och politik 17
4 RESULTATREDOVISNING 22
4.1 Varför söker våldsamma män sig till Kriscentrum
för män i Malmö? 22
4.2 Behandlingen på Kriscentrum för män i Malmö 24
4.3 Den individuella behandlingen 25
4.4 Gruppbehandlingen 26
4.5 Svårigheterna i behandlingsarbetet 27 4.6 Kriscentrum för mäns förklaringar till manligt våld 28 4.7 Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn
i Malmö 29
4.8 Behandlingen på Kriscentrum för kvinnor i Malmö 30 4.9 Svårigheterna i behandlingsarbetet 31 4.10 Kriscentrum för kvinnors förklaringar till
manligt våld 32
4.11 Samarbetet mellan Kriscentrum för män och
Kriscentrum för kvinnor i Malmö 33
5 ANALYS 37
5.1 Uppkomsten till våld 37
5.2 Behandlingen på de båda verksamheterna 41
5.3 Samarbetet mellan verksamheterna 44
6 SAMMANFATTANDE SLUTDISKUSSION 45
REFERENSER 48
1. INLEDNING
När vi stod inför vårt ämnesval till denna studie kom vi ganska omgående fram till att vi ville titta närmare på det sociala problem som mäns våld mot kvinnor utgör. Detta sociala problem uppmärksammas ibland och då bland annat av media, men vår uppfattning är att den massmediala bilden av såväl våldsverkaren som våldet är stereotyp då den främst lyfter fram de män som begår de grövsta
våldshandlingarna. I och med detta synliggörs bara en del av problematiken, vilket leder till att man aldrig får en djupare inblick i andra aspekter av våldet eller vad som föranlett det. För att frångå den endimensionella bild, som vi anser att den massmedia bilden förmedlar, ville vi undersöka våldet ur ett annat perspektiv. Med anledning av detta kommer vår studie att utgå ifrån vad de människor som dagligen möter detta sociala problem har att säga om detta ämne. Dessa
människor består av såväl personal från Kriscentrum för män i Malmö som Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö. Genom att få deras syn på detta sociala problem kommer förhoppningsvis bilden av den
våldsutövande mannen och våldet bli mer nyanserad än den enkelspårade bilden som man möts av i massmedia.
Mot bakgrund av att vi valt att belysa det manliga våldet utifrån vad de båda Kriscentra har att säga om detta ämne kommer vår studie att belysa vilka förklaringar de har till det manliga våldets uppkomst och hur deras behandlingsarbeten ser ut för våldsutövaren respektive den våldsutsatta.
Vår utgångspunkt kommer att bestå i en jämförelse av de svar vi fått av de båda kriscentras personal i Malmö. Anledningen till varför vi valt att stanna vid endast dessa kriscentra är inte enbart för att jämföra vilka förklaringar de har till våldets uppkomst eller för att se om deras behandlingar skiljer sig åt utan också för att se ifall det finns ett utarbetat samarbete mellan dessa verksamheter. I anslutning till detta vill vi undersöka vilka svårigheter respektive svårigheter som är förknippat med detta samarbete.
Vårt empiriska material utgörs av såväl två intervjuer med Kriscentrum för män i Malmö som av en intervju med en personal från Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö. I vår studie kommer vårt empiriska material att tolkas med hjälp ett teoretiskt material bestående av tidigare forskning och teorier som berör ämnet. Det teoretiska materialet kommer att visa på att det manliga våldet kan förklaras utifrån olika perspektiv. Dessa perspektiv kommer framförallt att lyftas fram utifrån den feministiska våldsforskningen och utifrån
avvikelseperspektivet. Anledningen till varför vi lyfter fram just dessa perspektiv i denna studie är att de står mot varandra i sina förklaringar till våldets uppkomst. 1.1 Syfte och frågeställning
Vårt syfte med denna studie är att undersöka de båda kriscentras förklaringar till mäns våld mot kvinnor. Vidare kommer vårt syfte att vara att lyfta fram olika förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor, både utifrån respondenternas och utifrån forskningens synvinkel.
Nedan förtydligas syftet med vår studie. Den första frågan är vår huvudfråga och de två andra är våra delfrågor.
Ser man olika på uppkomsten till det manliga våldet, beroende om man arbetar på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor eller om man arbetar på Kriscentrum för män?
Skiljer sig de båda kriscentras behandlingar åt beroende av att den ena vänder sig till brottsoffren och den andra vänder sig till förövarna?
Vad är möjligheterna respektive svårigheterna med ett samarbete mellan Kriscentrum för män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö?
1.2 Avgränsningar
Då mäns våld mot kvinnor är ett sådant stort ämne har vi tvingats göra en del avgränsningar. Den första avgränsningen vi tvingades göra gällde vilken del av landet vi valde att studera. Vårt val stod mellan Malmö och Lund, där valet till slut föll på Malmö. Anledningen till detta var att kommunstyrelsen i Malmö har utarbetat ett handlingsprogram för kommunens invånare där olika verksamheter samarbetar och samverkar för att erbjuda en omfattande hjälp åt såväl brottsoffer som förövare. Då ett sådant handlingsprogram inte utarbetats i Lund tyckte vi att det var mer intressant att koncentrera oss på Malmö. Ytterligare avgränsningar bestod i att titta närmre på vad vi ville fördjupa oss i inom de båda
verksamheterna.
Nästa avgränsning vi valde att göra var att inte fördjupa oss i hur de båda kriscentra samverkar med utomstående aktörer, såsom polis, socialtjänst, stadsdelar, skolor, sjukvård och andra aktörer. Det enda vi gör i studien är att vi nämner att dessa aktörer finns och att de samverkar sinsemellan. När det kommer till tidigare forskning och teorier kring ämnet mäns våld mot kvinnor har
självklart också åtskilliga avgränsningar gjorts, detta eftersom det finns så mycket material som är intressant rörande detta ämne. Med anledning av detta har det därför varit omöjligt att redovisa för alla de teorier som berör ämnet. Då
forskningen som finns i ämnet är så omfattande valde vi att avgränsa oss genom att bara lyfta fram några centrala perspektiv kring vårt valda ämne. Dessa består av en rad avvikelseperspektiv samt ett kontroll- och maktperspektiv som den feministiska våldsforskningen bygger på.
1.3 Disposition
Vi har inlett vår studie med en kort beskrivning om varför vi valt att titta närmare på mäns våld mot kvinnor. Därefter har vi förklarat uppsatsens syfte och
frågeställningar. Eftersom vi skulle kunna skriva mängder om ämnet har vi varit tvungna att göra en del avgränsningar, vilka vi har beskrivit och även förklarat. I följande kapitel beskrivs vår metod och i den finns en presentation av kvalitativ metod, vårt urval samt hur vi praktiskt gått tillväga när det gäller den empiriska datainsamlingen. I detta kapitel ingår även en beskrivning av studiens validitet och reliabilitet, samt hur vi har analyserat vårt empiriska material. Kapitlet kommer att avslutas med några etiska överväganden. I nästkommande kapitel tar vi upp väsentlig teori kring vårt valda ämne, vilket innebär att vi tittat på olika forskares teorier i ämnet. Kapitlet efter teorin innehåller vårt empiriska
datamaterial i vilket vi börjar med att redovisa Kriscentrum för män i Malmö och dess verksamhet. I anslutning till detta kommer även personalens förklaringar till våldets uppkomst och deras behandlingsarbete att redovisas. Därefter kommer även Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor att redovisas på ett liknande sätt.
Kapitlet avslutas med de båda kriscentras åsikter kring deras samarbete. Efter vår resultatredovisning följer ett kapitel med vår analys i vilken vi sammankopplar empirin med teorin. Avslutningsvis kommer vår studie att utgöras av en sammanfattande diskussion där vi ger utrymme åt våra personliga åsikter och reflektioner i ämnet.
2. METOD
I detta kapitel kommer vi inledningsvis att presentera den vetenskapsteoretiska ansatsen i vår uppsats. Därefter kommer vi att beskriva och motivera
undersökningsprocessens urval och datainsamling, samt vårt val av analysmetod. Efter det följer en metoddiskussion i vilken vi diskuterar kring hur vår metod använts i uppsatsen. Vi diskuterar även kring konfidentialitet och kring vår
undersöknings tillförlitlighet. Utöver detta kommer kapitlet även att utgöras av ett avsnitt om några etiska överväganden som framkommit efter att vi har studerat vetenskapsrådets Forskningsetiska principer, (1990).
2.1 Kvalitativ metod
Författaren Steinar Kvale skriver i boken Den kvalitativa forskningsintervjun, (1997), att forskningsintervjun är ett samtal om den mänskliga livsvärlden. Med anledning av detta valde vi att använda den kvalitativa metoden som
datainsamling. I vår studie kommer den mänskliga livsvärlden framförallt bestå utav de intervjuer vi gjort med våra respondenter som var och en har sin egen personliga uppfattning om ämnet. Vid sidan om denna empiriska kunskap kommer vi även att titta på den teoretiska kunskapen. En annan författare vi valt att titta närmre på när det gäller den kvalitativa metoden är Jan Hartman, (1998), som skrivit Vetenskapligt tänkande. Han beskriver att syftet med kvalitativ metod är att beskriva och tolka de teman som förekommer i de intervjuades livsvärldar, vilket vi ämnar göra.
Det vi ville få fram genom denna studie var hur personalen på Kriscentrum för män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn ser på uppkomsten till våld. Vi ville få en så levande bild som möjligt av förklaringsmodellerna till våldets uppkomst, därför stod det klart för oss att det var en kvalitativ studie vi skulle göra. Det har varit viktigt för oss att framföra respondenternas åsikter och idéer och det kände vi att vi bäst fick utrymme till genom intervjuer och därmed den kvalitativa metoden. En ytterligare faktor som vi ansåg som passande till att välja den kvalitativa metoden är att vi är två kvinnor som växt upp under olika generationer, vilket enligt Kvale, (1997), gör att man minimerar risken att en identifikation med intervjupersonerna uppstår. Detta skulle kunna medföra att man förlorar en del av det kritiska tänkandet under intervjun, så vad vi gjorde var att vara extra uppmärksamma på detta under intervjuerna med
behandlingspersonalen. Enligt Kvale har vi då försäkrat vetenskaplig kvalitet på vår studie.
2.2 Urval
Vår intention var från början att göra en jämförelse mellan de båda kriscentra, men vid genomgång av litteratur framgick det att denna huvudsakligen
koncentrerade sig på ett kvinnligt perspektiv. Med anledning av detta kände vi att det var intressantare att koncentrera oss på det manliga perspektivet i vår studie,
vilket vi sedan baserade våra urvalsprinciper på. Därför har vi gjort en
undersökning av förklaringarna till våldet uppkomst med en större koncentration på Kriscentrum för män än Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor.
En princip vi använt är den subjektiva urvalsprincipen eftersom att vi bestämde oss för att intervjua verksamhetscheferna och behandlingspersonal inom de båda verksamheterna. Dock stannade vi vid att göra endast en intervju med
Kriscentrum för kvinnor medan vi valde att göra två intervjuer med Kriscentrum för män. Detta på grund av två anledningar: För det första finns det mycket mer litteratur och forskning kring misshandlade kvinnor än vad det gör kring
problemet med män som utövar våld. För det andra har vår intention med denna studie varit att lägga tyngdpunkten på män som utövar våld och vilken behandling det finns att få på Kriscentrum för män. Anledningen till att vi stannade vid en intervju med Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor var främst på grund av vi ville lägga tyngdpunkten de våldsutövande männen. Utöver detta var vi även
intresserade av att titta på hur behandlingen ser ut för de våldsutsatta kvinnorna och att jämföra de båda kriscentras behandlingar. Utöver detta ville vi även undersöka om det finns något samarbete mellan de båda verksamheterna.
Denscombe, (2000), skriver att anledningen till att man som forskare använder ett subjektivt urval är på grund av att detta urval anses ge den mest värdefullaste data. Med anledning av att vi ville undersöka de båda kriscentras tankar kring mäns våld mot kvinnor och deras arbetssätt samt samarbete föll vårt val på den subjektiva urvalsprincipen. Anledningen till att vi valde den subjektiva urvalsprincipen är för att vi på detta sätt kommer att få en större inblick i
verksamheternas arbete och inställningar till mäns våld mot kvinnor. Det positiva med vår urvalsprincip är att vi får en djupare förståelse utifrån ett
behandlarperspektiv inför den problematik som mäns våld mot kvinnor utgör. Genom att samtala med personal från de båda verksamheterna är vår urvalsprincip relativt bred och utifrån detta kan vi sedan utforma vår studie med ett relativt brett empiriskt underlag. Den brist vi kan se med vår urvalsprincip är vi inte får någon inblick i andra kriscentra eller i klienternas upplevelser och berättelser, vilket kanske hade gjort vår studie mer mångfasetterad. I och med att vi bara
koncentrerar oss på behandlingspersonalen från dessa två kriscentra missar vi information från andra kriscentra och ur ett klientperspektiv. Det skulle vara intressant att göra en jämförelse mellan svaren från såväl fler professionella som klienter, men med anledning av att vi haft en viss tidspress var vi tvungna att begränsa urvalet.
2.3 Datainsamlingen – tillvägagångssätt
I författarna Karl-Erik Rosengrens och Peter Arvidsons bok Sociologisk metodik, (2002), beskrivs bl.a. ”undersökningar med speciella syften”. I vår studie
använder vi oss av denna undersökningsform eftersom vårt syfte bland annat är att undersöka hur de båda verksamheternas åsikter om varför män begår våld mot kvinnor ser ut. Inför studien gjorde vi därför en förberedande undersökning i form av en litteraturgenomgång för att bland annat få fram begrepp, hypoteser och frågeställningar som vi sedan bygger vårt arbete på. Syftet med den förberedande undersökning är främst avsedd för att få en bra grund att stå på inför utformningen av vår intervjuguide, vilken vi använt oss utav inför de expertintervjuer, som vi sedan gjort med behandlingspersonal från de båda Kriscentra. Vi ansåg att det var viktigt att vår intervjuguide bestod av frågor som var adekvata för informanten
och för att detta skulle införlivas krävdes en viss förkunskap i det ämne som vår studie bygger på.
Utifrån att vi valt att koncentrera oss på enbart de båda Kriscentra i Malmö har vi, som tidigare nämnts, valt att använda oss av den kvalitativa metoden. Vidare har vi använt oss utav halvstrukturerade intervjuer med behandlingspersonalen från de båda verksamheterna. I den halvstrukturerade intervjun blandar man fasta frågor med bundna svar och öppna frågor. På så sätt finns det öppningar för andra infallsvinklar och frågor som inte hade kommit med annars (Rosengren & Arvidson, 2002).
Med anledning av ovanstående valde vi att använda oss utav den kvalitativa metoden pga. att det föreföll mer intressant att utföra intervjuer med
respondenterna än att skicka ut enkäter. Dessutom anser vi att vi genom vårt val av såväl forskningsmetod som de halvstrukturerade intervjuerna skulle tjäna syftet med vår studie på ett bättre sätt än om vi använt oss utav den kvantitativa metoden då både frågorna och svaren är låsta i denna forskningsmetod.
Mätproceduren blev att jämföra vårt empiriska material, bestående av intervjuerna med behandlingspersonalens berättelser om hur behandlingen ser ut etc. Därefter jämförde vi det empiriska materialet med vad litteraturen och forskningen sade om detta ämne. Om vi skulle valt att jämföra detta med en rad andra kriscentra i landet hade vi förmodligen använt oss utav enkäter och därmed hade vår studie varit en kvantitativ studie, men med anledning av att vi valt att stanna vid att endast undersöka verksamheterna i Malmö och hur deras samarbete ser ut ansåg vi att en kvalitativ studie i form av intervjuer var att föredra.
Intervjuerna gick till på följande sätt. Vi ringde upp verksamhetscheferna på de båda verksamheterna. I telefonsamtalet presenterade vi oss och vår studie samt avtalade en tid för en träff då vi skulle få ett skriftligt samtycke. I samband med att vi fick det skriftliga samtycket fick verksamheterna ett informationsblad i vilken det framgick vilken vår avsikt var med denna studie. Då detta var gjort skickades de underskrivna samtyckena till etiska rådet för godkännande. När vi fått klartecken från etiska rådet att vi kunde påbörja vår studie skickade vi e-mail till Owe Sjölander, som är verksamhetschef på Kriscentrum för män, och bokade tid för en intervju. Därefter gjorde vi detsamma med hans kollega Anders
Sandström och Agneta Frick, som är verksamhetschef på Kriscentrum för
våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö. Samtliga intervjuer utfördes vid tre olika tillfällen och de varade alla i ca två timmar. Intervjuerna utfördes på
respondenternas respektive arbetsplats i ett fikarum/konferensrum där vi satt tillsammans i en avslappnad miljö och samtalade. Utöver detta var dörrarna och därmed kunde intervjuerna utföras ostört. För att få ut så mycket som möjligt av våra intervjuer och för att det skulle kännas relevant för våra respondenter hade vi grundat intervjufrågorna på en problematisering och teoretisering av det ämne som vår studie berör. De tre respondenterna är alla utbildade socionomer och vid sidan om sin teoretiska kunskap så besitter de framförallt en bred empirisk kunskap i det ämne som vår studie bygger. Mot bakgrund av detta kommer det empiriska materialet att utgöra en stor del av vår studie.
Intervjuerna spelade vi in på band, vilka vi sedan tog oss tid att transkribera i lugn och ro. Enligt författarna Svensson och Starrin, (1996), bör man inför intervjuer införskaffa ett teoretiskt material som berör det ämne man tänker skriva om.
Utifrån detta utformade vi, som tidigare nämnts, ett underlag med intervjufrågor som var såväl konkret som relevant. Utöver detta lade vi vår fokusering på tre kategorier av frågor, den första på förklaringar till våldets uppkomst, den andra på behandlingsarbetet och den tredje på svårigheter respektive möjligheter med ett samarbete mellan de båda kriscentra. Vi har även funderat kring vad det kan ha haft för betydelse för respondenterna att vi var två intervjuare. Utifrån vårt perspektiv har vi kommit fram till att det varit positivt för oss eftersom vi genom att vara två intervjuare kunde uppleva och tolka våra respondenter på två olika sätt, vilket gett oss ett bredare underlag. Vidare anser vi att det förmodligen även varit positivt för våra respondenter då detta ledde till att vi kunde ställa fler relevanta följdfrågor än om intervjuerna hade gjorts av en person. Dessutom har ingen av våra respondenter uttryckt att de upplevde det påträngande att vi var två intervjuare, vilket de förmodligen skulle ha gjort då de alla tre har haft möjlighet att berätta hur de velat ha det och fått komma med invändningar.
I vår studie har vi använt utgångspunkterna i grounded theory, eller på svenska, grundad teori. Grundtanken i denna typ av undersökningar är att de beskrivningar, begrepp, modeller eller teorier man kommer fram till ska vara grundade i empiri. Inledningsvis försöker man vara så öppen för intryck som möjligt, och studien läggs upp efterhand. I denna metod vill man försöka undvika att bli styrd av förkunskaper och fördomar genom att göra sig medveten om vilken förförståelse man bär på (Svensson och Starrin, 1996). Även om vi gått igenom litteratur och tidigare forskning i ämnet ”mäns våld mot kvinnor”, har vi ändå försökt undvika att bygga vår studie på förutfattade meningar och på för mycket förkunskaper. Anledningen till detta är att vi inte ville att vår teoretiska kunskap i ämnet skulle påverka vår empiriska undersökning. Detta sätt att arbeta på är också något som man förespråkar i grounded theory där man lägger stor vikt vid att inte styra det teoretiska perspektivvalet på förhand. I grounded theory lägger man betoning på upptäckt och för att kunna upptäcka något kan man inte veta något om det på förhand (Svensson och Starrin, 1996). Trots detta ansåg vi att vi var tvungna att ha en viss förkunskap i ämnet eftersom frågorna vi bygger vår intervju på skall kunna anses vara relevanta för såväl vår studie som informanterna.
2.4 Analys av materialet
Vi har i vår analys följt de sex steg som Kvale, (1997), rekommenderar i en analys av en studie. Detta innebär därmed att vi under våra intervjuer fått de personer vi intervjuat att beskriva sin livsvärld. Vi försökte även få de intervjuade personerna att på egen hand upptäcka nya förhållanden, se nya innebörder i vad de upplever och gör utan inblandning av våra tolkningar. Under intervjuerna försökte vi att koncentrera och tolka meningen i det som intervjupersonerna beskrev samt sända tillbaka meningen till dem i en fortskridande dialog som vi anser har lett till en möjlig tolkning av det intervjupersonerna hade sagt. Vidare har vi tolkat den utskrivna transkriberade intervjun samt har vi strukturerat vårt intervjumaterial. Detta skedde genom att vi har skilt på väsentligt och oväsentligt material i vår studie. Vi har även analyserat intervjumaterialet, för att kunna utveckla innebörder i intervjuerna och för att den intervjuades egna uppfattningar skulle kunna
klarläggas för oss, vilket har bidragit till att vi fått nya perspektiv på fenomenen som uppkom i intervjuerna. Vårt slutresultat har vi avstämt med
intervjupersonerna för att de skulle få möjlighet till att korrigera eventuella missförstånd.
Kvale, (1997), talar om att man kan ta hjälp av den hermeneutiska cirkeln i tolknings- och analysarbetet. Detta innebär att enskilda delar i en text kan tolkas utifrån en uppfattning om texten som helhet där de enskilda delarna tolkas först utifrån en intuitiv uppfattning av helheten. Denna uppfattning gav oss en större kunskap om meningen i delarna och detta förändrade vår kunskap om meningen i helheten, vilket återigen kunde förändra meningen hos de enskilda delarna. Denna växling mellan helhet och delar pågår enligt Kvale tills man har kommit fram till en rimlig, enhetlig mening i helheten och delarna (Kvale, 1997).
Det är viktigt att man skiljer på datainsamlingsmetod och analysmetod. Oftast använder man en kvalitativ analysmetod för att analysera ostrukturerade
datainsamlingar, och en kvantitativ analysmetod för att analysera standardiserade intervjuformulär och frågeformulär. Det är också naturligt att använda en
kvalitativ analysmetod på tämligen strukturerade datamaterial.
Men ibland kan man se kvantifieringar av material som samlats in med en
ostrukturerad metod. Även om man har använt en sådan insamlingsmetod, är det i dessa fall inte brukligt att kalla sitt arbete för en kvalitativ studie (Kvale, 1997). Eftersom vi i vår studie har utgått ifrån en kvalitativ analys har vi valt att göra en kategorisering där vi har analyserat skillnader, likheter, oklarheter, motsägelser och andra mönster i vårt material. Därefter har vi gjort en tolkning av vårt material med hjälp av de teorier, samt av den litteratur, vi har valt att använda i vår studie.
2.5 Validitet och reliabilitet
För att uppnå en god validitet i vår studie har vi sett hur väl det teoretiska och litterära materialet överensstämmer med empirin. Därmed jämför vi de svar vi får av våra informanter med vad forskningen säger angående mäns våld mot kvinnor och uppkomsten av den. Vidare anser vi att studien har en relativt hög validitet med tanke på att det empiriska materialet utgörs av många citat. Efter att ha utfört våra intervjuer med respondenterna från både Kriscentrum för män och från Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn fick vi bland annat fram ett resultat som visar på de båda verksamheterna har samma definition på begreppet våld. Vidare överensstämmer det empiriska materialet i stora drag med det teoretiska materialet, vilket ytterligare torde öka validiteten i denna studie. Med anledning av detta anser vi att validiteten i vår studie håller en hög trovärdighet. I
Sociologisk metodik, (2002), beskriver man bland annat att validitet uppnås
genom att man under hela forskningsprocessen arbetar professionellt utifrån en viss hållning och vissa arbetssätt. Arbetssättet vi kommer att använda är; ständig kontroll, ifrågasättande och teoretisering av den kunskap som framkommer genom vår studie.
Då det gäller reliabiliteten har vi formulerat frågor av samma karaktär till de båda verksamheterna och dessa frågor återfinns som en bilaga till vår studie (se bilaga 1 och 2). Reliabiliteten vilar även på vårt syfte samt på de teoretiska
förklaringarna vi använt oss utav i vår studie. Detta blir tillsammans med den noggranna redogörelse för vår metod, där det klart och tydligt framgår hur vi genomfört vår studie, något som ytterligare talar för en ökad reliabilitet.
Sammantaget utgör detta, enligt Per-Gunnar Svensson och Bengt Starrin, (1996), grunden för att en annan forskare skall kunna komma fram till ett liknande resultat som vi gjort om man utgår från hur vi genomfört vår studie. Om man utgår ifrån detta förfarande så blir mätinstrumentet detsamma som vid vår studie och därmed
skulle resultatet förmodligen bli oförändrat. Visserligen skulle resultaten kunna se annorlunda ut ifall informanterna inte är desamma eller om yttre aspekter
påverkar informantens humör som i sin tur påverkar svaren på intervjufrågorna (Svensson och Starrin, 1996).
Avseende representativiteten har vi gjort en analytisk generalisering, där vi försökt att generalisera problemets karaktär (Rosengren och Arvidson, 2002). Detta eftersom vår avsikt inte är att uppnå ett resultat som representerar en hel population. Istället har vår strävan varit att lyfta fram hur Kriscentrum för män respektive Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö ser på våldets uppkomst, hur deras behandlingar ser ut samt vilka möjligheter och svårigheter som är förenade med ett samarbete mellan dessa verksamheter. Med anledning av att vi endast koncentrerat vår studie till Malmö är den inte
representativ för alla kriscentra i Sverige. 2.6 Etiska överväganden
Vi har baserat vår studie på några etiska överväganden som bygger på att vi, vid sidan om litteraturen, enbart har gjort intervjuer med personal från såväl
Kriscentrum för män som Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö. Utöver detta har vi varit noga med att införliva informanternas önskan om anonymitet, vilket ingen av dem önskade. Med anledning av att en studie kan sätta igång processer i informanterna har vi valt att bara koncentrera studien till
intervjuer med professionella. Författaren Göran Wallén skriver i boken
Vetenskapsteori och forskningsmetodik, (1996), att undersökningen/intervjun kan
bli på bekostnad av klienternas integritet, vilket skulle kunna leda till skadliga följder för dem. Med anledning av detta och då klientintervjuer ur ett etiskt perspektiv kan vara svåra att genomföra valde vi därför att endast intervjua professionella.
I Martyn Denscombes bok Forskningshandboken, (2000), framgår det hur viktigt det är ur ett forskningsetiskt perspektiv att få respondentens medgivande och samtycke till att delta i en intervju. Med anledning av detta och som tidigare nämnts valde vi därför att delge verksamhetscheferna på de båda Kriscentra, först och främst per telefon och sedan skriftligen, om vårt intresse av att skiva vår C-uppsats i ämnet: ”Mäns våld mot kvinnor.” På detta sätt tydliggjorde vi för verksamhetscheferna att vår studie skulle bygga på att göra cirka en till två intervjuer på varje ställe med dem och deras personal. Vid sidan av detta använde vi oss utav bandinspelningar, vilket vi först fick respondenternas medgivande till innan vi påbörjade intervjuerna.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER OCH
TIDIGARE FORSKNING
I detta kapitel kommer våldets uppkomst främst att förklaras utifrån
avvikelseperspektiv och den feministiska våldsforskningen. Anledningen till varför vi valt att lyfta fram dessa teoretiska utgångspunkter är för att de står i motsats till varandra genom sina förklaringsmodeller till våldets uppkomst. Vidare har vi valt att lyfta fram dessa perspektiv eftersom att avvikelseperspektivet varit det mest förekommande i tidigare forskningssammanhang rörande mäns våld mot kvinnor medan den feministiska våldsforskningen fått en allt större
genomslagskraft under de senaste decennierna. Vid sidan om dessa perspektiv och teoretiska utgångspunkter kommer även mäns våld mot kvinnor att belysas ur ett jämställdhetsperspektiv med betoning på kvinnofrid och politik. Detta görs med anledning av att de båda Kriscentra ingår i det handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor som Malmö stad antog 1999.
I avsnittet om avvikelseperspektiv kommer vi bland annat att lyfta fram
vanmaktsperspektivet, konfliktperspektivet, det sociala arvet, kulturperspektivet, allt och intet- perspektivet. Därefter kommer vi i nästkommande avsnitt att belysa makt- och kontrollperspektivet, det strukturella perspektivet och det
individualpsykologiska perspektivet, som betonas i den feministiska
våldsforskningen. Mot bakgrund av det teoretiska material som framkommer i detta kapitel kommer vi i vår analys att sammankoppla detta med vårt empiriska material.
3.1 Avvikelseperspektiv
I den svenska statsvetaren Maria Wendt Höjers avhandling, Rädslans politik, (2002), framgår det att alkoholen var den mest förekommande orsaksförklaringen till mäns våld mot kvinnor från 1930-talet och fram till 1960-talet. Vid sidan om alkoholen angavs även psykisk sjukdom som en förklaring till våldet. Dessa förklaringar lyftes endast fram för att förklara ett grovt och upprepat våld eftersom att en lindrig form av mannens våld mot sin äkta hälft ansågs vara ett naturligt inslag i den heterosexuella parrelationen. Från 1970-talet och framåt har man i en allt större utsträckning kommit att kombinera alkoholen med förklaringar av en psykologiserande karaktär. De psykologiserande förklaringarna har exempelvis bestått i att betrakta våldet som ett uttryck för en maktlöshet hos mannen och att han ses som ett offer för olika sociala händelser såsom en svår uppväxt, utslagning eller att han för tillfället har en svår livssituation. Orsakerna till våldet söks inom de privata relationerna, som isoleras från samhället i övrigt. I en relation som präglas utav våld utgör såväl kvinnan som mannen en psykologisk avvikelse där terapi och stöd anses ha bäst effekt för att motverka våldet (Wendt Höjer, 2002). I betänkandet Slag i luften, (2004), lyfter man bland andra fram den svenska etnologen Inger Lövkrona som skrivit boken Den våldsamme mannen, (2001), i vilken hon hävdar att man under en längre tid har baserat sin förståelse kring mäns våld utifrån ett biologistiskt perspektiv inom såväl den svenska som
internationella forskningen. Förklaringarna till våldet har varit sociobiologiska, såsom att exempelvis utvecklingen i fortplantningssyfte lett till att män är mer aggressiva än kvinnor. Vid sidan om de sociobiologiska förklaringarna har man också framhållit medicinska förklaringar som en orsak till varför män tillgriper våld, genom att en högre testosteronhalt anses öka risken för att mannen skall vara mer benägen att ta till våld. I anslutning till detta menar Lövkrona att psykologin kan hamna nära det biologistiska tänkandet då man anser att orsaken till våldet beror på mäns medfödda aggressivitet, vilken utlöses av yttre påverkan. Utöver detta kan våldsamma män även anses vara sjuka eller ha en psykisk störning och deras beteende betraktas som en reaktion på såväl inre som yttre faktorer (SOU 2004:121).
Detta är även något som sociologen Thomas Johansson nämner i
Nätverksfamiljen, (2003). Här lyfter han bland annat fram det terapeutiska
perspektivet. Enligt detta perspektiv anser man inte att mäns våld mot kvinnor grundar sig på att samhället färgas av strukturella skillnader i fråga om över- och
underordning mellan könen, utan man hävdar istället att det beror på psykologiska processer som bottnar i både sociala och psykiatriska problem. På grund av detta försöker man hitta förklaringar till varför våld uppstått genom att titta på hur förövarens uppväxt sett ut och om det har funnits faktorer i den som frammanat ett förövarbeteende i vuxen ålder. Vid sidan om att man tittar på de bakomliggande faktorerna till ett förövarbeteende tittar man även på om det finns några
psykologiska faktorer som påverkar kvinnorna att stanna kvar i förhållanden där de blir misshandlade På detta sätt får man en kunskap som man sedan kan använda i behandlingen av såväl kvinnan som mannen (Johansson, 2003). Den norska sociologen Marianne Brantsæter, som skrivit boken Mötet med män
dömda för sexuella övergrepp mot barn, (2001), framhåller att den internationella
forskningen kring mäns våld i allmänhet har haft en tradition att koncentrera sig på att söka efter omständigheter som styr eller påverkar mannen att tillgå ett våldsamt beteende, vilket i synnerhet har visat sig i den medicinska, psykiatriska samt psykologiska forskningen. Vidare anser Brantsæter att forskningen riktar störst uppmärksamhet mot de män som man per definition anser vara mest avvikande i sina personlighetsdrag, sin sexualitet och återfallsfrekvens. I
anslutning till detta lyfter Brantsæter fram en underliggande tes i denna forskning: Då både övergreppen och våldet utgör en avvikelse, måste förövaren ha problem som skall identifieras i syfte att hjälpa honom. Därigenom behandlas
våldsutövande män som individer med avvikande personlighetsdrag och deras våldshandlingar anses vara impulsbetingade, vilka deras personlighet gett upphov till (Brantsæter, 2001).
I betänkandet Slag i luften, (2004), kan man även få en inblick i sociologen Nea Mellbergs genomgång av den forskning, offentligt tryck och facklitteratur, vilken berört mäns våld mot kvinnor och barn från 1970-talet och framåt. Mellberg, som skrivit boken Mäns våld mot kvinnor, (2004), ett samband mellan avvikelser och våld då hon i sin genomgång kunnat urskilja ett antal perspektiv där våldet kopplas till avvikelser hos såväl förövare som offer. Mellberg hävdar att dessa avvikelseperspektiv varit ledande och att de alltjämt präglar en stor del av dagens publikationer. Ett av dessa perspektiv kallas för vanmaktsperspektivet, vilket innebär att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för en frustration och vanmakt hos mannen. Vanmaktsperspektivet förekommer i en psykoanalytisk variant i vilken våld betraktas som ett uttryck för fruktan, sexuell ångest, fientlighet och hat mot kvinnan. Orsaken till våldet härbärgeras emellertid i samhällets kontext av fientlighet och våld mellan könen. Ur en sociologisk variant av
vanmaktsperspektivet blir våldsmannen därför ett offer för manssamhällets förtryck. Vid sidan om vanmaktsperspektivet lyfter Mellberg även fram
konfliktperspektivet och i detta perspektiv anses våldet vara en konflikt mellan två jämställda parter, frikopplat från ett könskulturellt sammanhang samt en
könsmaktsordning. Med anledning av detta kläs våldshandlingarna i könsneutrala termer och kan bland annat uppfattas som en förlängning av ett gräl (SOU
2004:121). Av jämställdhetsrapporten SOU 2005:66 framgår det att mannen tenderar att försvinna som våldsaktör och ansvarig för våldet både då det gäller vanmaktsperspektivet och konfliktperspektivet.
Nea Mellberg framhåller även det sociala arvet som ytterligare ett perspektiv. I detta finner man en förklaring till våldet utifrån att det antas vara konstitutionellt betingat. I detta sammanhang anser man att en pojke blir misshandlare i vuxen ålder om han sett pappan misshandla mamman, och en flicka som upplevt
detsamma söker sig som vuxen till relationer där hon blir utsatt för våld. Inom detta perspektiv framställs även det konkreta våldet i vissa familjer som en tvångsmässig återupprepning och vid sidan om våldet präglas dessa familjer ofta även av andra sociala problem. Enligt Mellberg har det under de senaste åren riktats allt mer fokus på kulturperspektivet. I detta perspektiv lokaliseras våldet till familjer som per definition anses vara särskilt patriarkala, dvs. ojämställda och därigenom osvenska. I denna kontext förstås därför våld utövat av en invandrare som kulturellt betingat, vilket det inte gör om det utövats av en svensk. Detta perspektiv kombineras ofta med andra perspektiv såsom könsmaktsperspektivet, vilket gör att könsmakten blir en allmän förklaring till mannens våld mot kvinnan och det patriarkala mönstret utgör ytterligare en aspekt. Häri består avvikelsen i det faktum att man tillhör en kultur som står i kontrast till den svenska kulturen. Vid sidan om de tidigare nämnda perspektiven anser Nea Mellberg att allt och intet-perspektivet har fått en allt större spridning och framträdande roll i strävan efter att förstå varför våld uppstår. En förståelse av våld mot kvinnor kan enligt detta perspektiv främst uppnås om man kombinerar flera olika
förklaringsmodeller med varandra. Med anledning av detta kan mäns sociala och historiska överordning kombineras med ett individuellt perspektiv där orsaken till våldet står att finna i biologiska eller psykologiska faktorer (SOU 2004:121). Genom Nea Mellbergs framställning av avvikelseperspektiv kan man återigen anknyta till Thomas Johanssons beskrivning av det terapeutiska perspektivet, i vilket han refererar till Barbro Lennéer- Axelson, (1989), som har delat in män som brukar våld mot kvinnor i fyra kategorier. Första kategorin består av män som har psykosociala problem och en aggressivitet som beror på en stark känsla av utanförskap och underlägsenhet. I den andra kategorin inkluderas män som kommer från en annan kultur, vilket gör att de har svårare att acceptera om kvinnan skulle sträva efter jämställdhet. Den tredje kategorin inbegrips av män från alla socialgrupper, med ett välordnat liv och en god ekonomi men med en inställning av att de är överlägsna kvinnan. I den fjärde kategorin ingår också män från alla socialgrupper. Dessa män är extremt svartsjuka och reagerar med våld om kvinnan vill separera. Mot bakgrund av Lennér-Axelsons, (1989),
kategorisering hävdar Johansson, (2003), att hon inte bara förklarar våldet med hjälp av psykologiska faktorer utan också med hjälp av strukturella faktorer i form av makt och hegemonisk maskulinitet (Johansson, 2003).
I sin bok När det overkliga blir verkligt, (2002), framhåller Nea Mellberg att våld betraktas utifrån avvikelseperspektiven som ett marginellt problem där såväl offer som förövare anses vara särskilt avvikande personer. Detta tar även Marianne Brantsæter, (2001), fasta på då hon hävdar att både media och forskningen målar upp en bild av förövaren som ingen känner igen sig i. Brantsæter menar att de våldsamma män som är mest avvikande genom att vara svårt psykiskt sjuka, tyngst kriminellt belastade, samt de som har det tyngsta missbruket eller män från synnerligen patriarkala kulturer, är de män som får den största uppmärksamheten. Brantsæter anser att avvikelseperspektiven förenas av en grundtanke som består utav att man skiljer mellan Vi och Dem. Det vill säga Vi som inte utsätter andra eller varit utsatta för våld, samt Dem som utsätter andra eller varit utsatta för våld. Utöver detta hävdar Brantsæter att det som ytterligare förenar
avvikelseperspektiven är det faktum att man inte ställer djuplodande frågor beträffande mönstret av att förövarna nästan alltid är män. Inte heller ställer man några ingående frågor om hur våldet kan sammankopplas till de föreställningar
som präglar vår kultur beträffande maskulinitet och förhållandet mellan makt och genus (Brantsæter, 2001).
3.2 Feministisk våldsforskning, en könsmaktsförståelse
Alltsedan slutet av 1970-talet har avvikelsetänkandet avseende mäns våld mot kvinnor utmanats av kvinnopolitiska strömningar och under de senaste 25 åren även av den feministiska våldsforskningen. Utmaningen har bestått i att man haft en feministisk utgångspunkt i formulerandet av nya frågor kring hur man skall tolka och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Dessa frågor har snarare ifrågasatt än bekräftat den vedertagna vardagsförståelsen av våldet. I detta sammanhang har kvinnojourrörelserna utgjort en viktig politisk aktör och i Sverige invigdes den första kvinnojouren 1978 för att några år senare följas av en riksorganisation; ROKS. Denna organisation är uttalat feministisk och man framhåller bland annat att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, incest, sexuella övergrepp samt pornografi har sin grund i det kvinnoförtryck som råder i samhället, vilka är förtryck som har det gemensamt att de har sitt avstamp i samma kvinnohat. ROKS arbetar med utgångspunkt i såväl en praktisk som en teoretisk kunskap rörande mäns våld mot kvinnor för att verka mot en manlig överordning och dominans på alla nivåer i samhället. En annan utgångspunkt är de erfarenheter av våld som kvinnor har (SOU 2004:121).
Den feministiska forskningens framväxt på 1960- och 1970-talet bottnade i en kritik mot invanda könsfördomar samt mot den etablerade vetenskapens osynliggörande av kvinnors erfarenheter och erfarenhetsområden.
Utgångspunkten i den feministiska våldforskningen och den övriga feministiska forskningen var därmed att ta fasta på kvinnans erfarenheter av våldet. Senare har det varit mycket omdebatterat huruvida kvinnors erfarenheter av våld skall ligga till grund för forskning eller inte. I detta sammanhang har man ställt frågor om kvinnors erfarenheter av våld kan utgöras av några gemensamma nämnare, vilka kan lyftas fram med hjälp av metoder som är anpassade efter dessa, samt om kvinnor som är underordnade skall utgöra en privilegierad position i bildandet av kunskap. Trots att dessa frågeställningar är omdiskuterade idag är tolkningen av kvinnors erfarenheter kring våld ändå en central utgångspunkt inom feministisk våldsforskning (SOU 2004:121).
Nea Mellberg, (2004), anser att den feministiska forskningen, som hon gett benämningen makt- och kontrollperspektivet, utgör ett undantag av
våldsforskningen på 1980-talet genom att denna forskningsinriktning är den enda som verkligen bryter mot avvikelseförklaringarna (SOU 2004:121). Mellberg hävdar även att detta är det enda perspektiv som både bryter med avvikelse, förståelser och möjliggör ett synliggörande av att ansvaret för våldet ligger hos förövaren (SOU 2005:66). I norden fick den feministiska forskningen först fäste i Norge 1985 genom igångsättningen av forskningsprogrammet
Kvinnemisshandling och därefter gick även Sverige mot denna inriktning, inom
framförallt de samhällsvetenskapliga ämnena (SOU 2004:121). Vid sidan om detta har den feministiska våldsforskningen främst utvecklats av sociologen och professorn Eva Lundgren, (2004), och våldforskningen har, som tidigare nämnts, framhållits som en viktig utgångspunkt för kvinnojourernas arbete. Det ska dock betonas att det vid sidan av denna inriktning även finns andra inriktningar inom den feministiska våldsforskningen som utgår från ett könsmaktsperspektiv. Istället för isärhållande och avvikelse betonas ett sammanhållet perspektiv på mäns våld mot kvinnor med utgångspunkt i vad som ses som det normala, nämligen
maktobalansen mellan könen. Det hävdas att våldet ses i sitt samhälleliga och kulturella sammanhang, som karaktäriseras av en ojämlik maktrelation mellan könen. Nea Mellbergs, (2004), och Eva Lundgrens, (2004), forskning, liksom kvinnojourernas erfarenhet, tyder på att män som utövar våld mot kvinnor i en nära relation använder sig av olika former av våld, såväl fysiskt och psykiskt som sexuellt. Mäns våld mot kvinnor som är mödrar tycks också vara sammanvävt med våldet männen riktar mot barnen. Mannen kan kontrollera och hota kvinnan via barnen, något som kan fortgå även efter en separation (SOU 2005:66, s 404). I motsats till tidigare forskning lyfter den feministiska våldsforskningen fram frågor som betonar sambandet mellan mäns våld mot kvinnor både ur ett
individuellt perspektiv rörande det manliga könet och hur våldet används i syfte att upprätthålla kontroll och makt över kvinnan, samt ur ett mer övergripande strukturellt sammanhang där våldet utövas. Den förståelse utav våldet som bland annat kvinnojourerna baserar den praktiska verksamheten på och som i stora drag ligger till underlag för kvinnofridsreformen, har förkovrats inom den feministiska våldsforskningen (SOU 2004:121).
Det bör påpekas att det individinriktade perspektivet utsatts för stark kritik av feministiska våldsforskare i och med att det ofta anses bortse från kön som grund för en samhällelig maktordning. En av alla de feministiska våldsforskare som är starkt kritiska till individinriktade förklaringsmodeller är Margareta Hydén, (1995). Hon beskriver i boken Kvinnomisshandel inom äktenskapet, feministiska förklaringsmodeller av våld som en protest just mot individinriktningen och urskiljer två dominerande inriktningar inom diskussionen om våld mot kvinnor, inriktningar som härstammar ur helt olika sammanhang: Den ena har sitt ursprung ur det individualpsykologiska perspektiv på människor och mänskliga problem som har djupa rötter i vår kultur. Det andra härstammar från den moderna
kvinnorörelsen och dess feministiska perspektiv. Det feministiska perspektivet har vuxit fram i protest mot det individualpsykologiska sättet att formulera vad
kvinnomisshandel är och hur problemen bör lösas (Hydén, 1995, s 25). Även Thomas Johansson, (2003), beskriver det strukturella perspektivet som enligt honom kan var ett sätt att nå en ökad förståelse inför mäns våld mot kvinnor. Det strukturella perspektivet lyfter fram och belyser ett konsekvent könsförtryck där individuella handlingar har sitt ursprung i ett större sammanhang där över- och underordning råder, vilket yttrar sig i att män i allmänhet har en mer dominerande position än kvinnor. Vidare grundar sig detta perspektiv på att mäns enskilda och slumpmässiga våldsyttringar gentemot kvinnor är en del av att ett mer omfattande könsförtryck. Denna utgångspunkt vilar på en feministisk samhällsanalys samt på relationen mellan de båda könen. Sammantaget betyder detta att det patriarkala samhället alltjämt råder och att maktrelationerna mellan män och kvinnor är relativt bestämda. Med bakgrund av detta kan vissa män vara av den åsikten att de på grund av sitt kön är predestinerade att såväl dominera som definiera kvinnor (Johansson, 2003).
Genom den feministiska våldsforskningen sätts det konkreta våldet in i ett såväl socialt som kulturellt sammanhang och utifrån en könsmaktsförståelse tolkas det sedan i ljuset av mäns överordning och hur genus konstrueras i samhället. Utifrån en sådan förståelse kan våldet både tolkas som ett resultat av och som en
reproduktion av de ojämlika maktrelationer samhället präglas av. Medan man i avvikelseperspektiven exempelvis söker orsaken till varför vissa män utövar våld
och andra inte är man utifrån en könsmaktsförståelse mer inriktad på att ta reda på våldets avsikter och av att exempelvis se sambandet mellan olika former av våldsutövningar och andra könsrelaterade kränkningar som är accepterade i samhället (SOU 2004:121). Detta är även något som Johansson, (2003), lyfter fram i sin beskrivning av det strukturella perspektivet då han hävdar att man i enlighet med detta perspektiv kan se mäns våld mot kvinnor som ett kontinuum där våldet inte kan rangordnas utan att alla former av våld, oavsett svårighetsgrad eller om våldet är av en fysisk eller psykisk karaktär, skall betraktas som
allvarliga. Vidare kan man genom ett kontinuum se ett samband mellan olika former av våld som är riktat mot kvinnor samt lyfta fram de mekanismer som föds ur en patriarkal samhällsstruktur där det råder ett könsförtryck. Vid sidan om kontinuum kan våldet också utgöras av en normaliseringsprocess, vilken främjar ett strukturellt könsförtryck genom att såväl individualisera som osynliggöra förtrycket. På så vis kan exempelvis män som utövar våld mot sin partner ha ett tolkningsföreträde, vilket innebär att det är han som definierar vad som skall klassas som våld. Mannens tolkningsföreträde förekommer inte bara inom familjen utan även i det offentliga rummet (Johansson, 2003).
I enlighet med en könsmaktsförståelse separerar man inte relationer där män utövar våld från relationer där män inte utövar våld. Vidare placeras varken våldsutövande män eller våldsutsatta kvinnor in i en kategori som särskiljer dem från andra. På så sätt blir mäns våld mot kvinnor något som på olika sätt finns i allas liv och något som alla tvingas ta ansvar för Vidare riktar man fokus mot att alla män har ett gemensamt ansvar i att ifrågasätta de kulturella föreställningar som finns gällande mäns rätt att utöva makt och kontrollera kvinnor, samt att det vilar ett gemensamt ansvar hos bägge könen i att utmana de fastställda normer för hur de respektive könen är och skall vara. Med bakgrund av detta utmanar en könsmaktsförståelse avvikelseperspektiven genom att våldet förläggs till det vardagliga skapandet av kön (SOU 2004:121). I anslutning till detta kan man åter igen knyta an till Johanssons, (2003), beskrivning av det strukturella perspektivet, som inte framhåller att en förklaring till mäns våld mot kvinnor enbart framkallas av att de företrädesvis lider av en extrem emotionell störning. Förklaringar till våldet står snarare att finna i vidmakthållandet av det patriarkala samhällets höga toleransnivå inför våldet där våld mot kvinnor normaliserats (Johansson, 2003). 3.3 Jämställdhet, kvinnofrid och politik
Av den jämställdhetspolitiska utredningen, SOU 2005:66, framgår det att regeringen ser det utbredda våldet mot kvinnor som en av de allvarligaste bristerna när det gäller jämställdhet. Samt att våld mot kvinnor är ett uttryck för en obalans i maktförhållandet mellan könen. Sedan början av 1990-talet har frågan om mäns våld mot kvinnor blivit allt mer uppmärksammad vilket till stor del beror på FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor som antogs 1993. Sedan dess har det i Sverige vuxit fram en stark opinion mot just mäns våld mot kvinnor och frågan har fått stor medial uppmärksamhet och en allt mer framträdande plats i såväl regeringens politik som regeringens målsättningar för att uppnå jämställdhet.
Enligt SOU rapporten 2005:66 finns det ett omfattande mörkertal när det handlar om mäns våld mot kvinnor och särskilt det våld som sker i nära relationer. Enligt brottsförebyggande rådet, BRÅ, innebär detta att våld mot kvinnor underskattas i kriminalstatistiken. BRÅ menar även att om man jämför med andra våldsbrott finns det flera särskiljande drag i mäns våld mot kvinnor i nära relationer som
försvårar för offret att erkänna våldet, anmäla förövaren, delta i utredningen efter anmälan samt söka hjälp. Utifrån feministisk våldsforskning och kvinnojourernas erfarenhet visar SOU rapporten att mäns våld mot kvinnor i nära relationer ofta är en process av upprepade och allt allvarligare våld av flera olika typer, såsom nedsättande omdömen, hot, kontrollerande beteenden, misshandel och våldtäkt. Brottets upprepade karaktär framgår också av att en fjärdedel av de kvinnor som enligt anmälningar utsätts för misshandel eller hot av bekant återkommer med upprepade anmälningar inom ett år. Det framgår i rapporten att ungefär hälften av kvinnorna som gjort anmälningarna hade utsatts för våld vid mer än ett tillfälle. Detta innebär att offret har skäl att vara rädd för ytterligare våld efter anmälan, möjligen också till följd av anmälan. Offret kan också omdefiniera och
neutralisera det våld hon utsätts för (SOU 2005:66). Enligt sociologen Eva Lundgrens, (2004), kvalitativa forskning, bl.a. om normaliseringsprocessen, och utifrån kvinnojourernas erfarenhet innebär den långvariga nedbrytande process som karaktäriserar mäns våld mot kvinnor i nära relationer att offret tar över förövarens verklighetsuppfattning, att våldet är legitimt. Kvinnans livsutrymme krymper och hennes beroende av mannen ökar (Lundgren, 2004).
Undersökningen och enkätstudien Slagen dam, (2001), är den första större nationella omfångsundersökning som genomförts i Sverige med syfte att studera omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Det är just mäns våld mot kvinnor som tas upp i Slagen Dam, all annan typ av våld ingår inte i undersökningen, t.ex. mäns våld mot män eller kvinnors våld mot kvinnor. Författarna till
undersökningen är forskarna Eva Lundgren, Gun Heimer och Anne-Marie Kalliokoski liksom doktoranden Jenny Westerstrand. Deras våldsdefinition utgår från handlingar som är kriminaliserade, men i vissa fall kan de olika frågorna gälla händelser som inte nödvändigtvis är kriminaliserade, t.ex. en knuff. När de talar om våld menas fysiskt och sexuellt våld liksom hot, och när de talar om fysiskt våld menas allt ifrån att bli knuffad eller att få något kastat mot sig som kan skada till att bli knivskuren eller skjuten. Enligt undersökningen Slagen Dam har relationen till gärningsmannen stor betydelse för hur kvinnan tolkar det våld hon utsätts för (Lundgren, m.fl., 2001).
I jämställdhetsrapporten, (2005:66), kan man läsa om att det har gjorts flera försök att beräkna vad mäns våld kostar samhället i olika länder. Hittills har, enligt rapportens efterforskningar, en studie gjorts i Sverige, men eftersom den gjorts nyligen innehåller SOU rapporten ingen redogörelse för den studien. Det är naturligtvis svårt att uppskatta de totala kostnaderna och alla empiriska försök är troligen grova underskattningar eftersom de immateriella och mer långsiktiga effekterna är särskilt svåra att beräkna kvantitativt. Det rapporteras dock att de tänkta kostnaderna både kan vara direkta och indirekta där de direkta kostnaderna utgörs av värdet av alla insatser för att förebygga våld, behandla offer och att åtala och straffa förövare. Här ingår bl.a. kriminalvårdens, kvinnojourernas, hälso- och sjukvårdens liksom socialtjänstens verksamhet. De indirekta kostnaderna kan vara lägre produktivitet och förlorad arbetsinkomst, men också immateriella kostnader i form av ökad ohälsa som inte medför hälso- och sjukvård, t.ex. rädsla och oro, missbruk, depression, självmord. Av detta framgår det även långsiktiga effekter, nämligen att barn som blir utsatta för och bevittnar våld inom familjen oftare än andra barn avbryter sin skolgång, får missbruksproblem och själva utövar eller drabbas av våld i nära relationer som vuxna. Till de långsiktiga effekterna av mäns våld hör också minskade investeringar och sämre ekonomisk tillväxt (SOU 2005:66).
Kvinnofridsreformen, som kom till stånd genom propositionen Kvinnofrid år 1998, är ett omfattande batteri av åtgärder för att bekämpa olika former av mäns våld mot kvinnor. Åtgärderna formulerades från tre centrala utgångspunkter: ändringar i lagstiftning, förebyggande åtgärder och bättre bemötande av utsatta kvinnor. Regeringens arbete med mäns våld mot kvinnor efter
Kvinnofridsreformen har varit mer inriktat på lagändringar och rättsväsende än sociala frågor. Den repressiva inriktningen har varit framträdande i regeringens arbete på senare år, möjligen kan man tala om en juridifiering av frågan
(Brottsoffermyndigheten, 2000).
Betänkandet Slag i luften, (SOU 2004:121), från utredningen om
kvinnofridsuppdragen, ger en övergripande bild av en rad brister i berörda myndigheters arbete med mäns våld mot kvinnor. Enligt betänkandet är det flera myndigheter som inte har genomfört sina uppdrag enligt
Kvinnofridspropositionen, inte avsatt tillräckligt med resurser för frågan och allt för ofta bedrivit arbetet i form av tillfälliga projekt. Det framhålls dessutom i betänkandet att myndigheterna många gånger brister i kunskaper och förståelse av frågan. Det sägs att inte heller genomförandet av kvinnofridsuppdragen har lett till några genomgripande förändringar, vare sig i myndigheternas organisation eller konkreta verksamhet. Resultaten har istället visat att inte en enda myndighet på central nivå har tagit fram handlingsplaner för hur arbetet med mäns våld mot kvinnor ska bedrivas (SOU 2004:121).
Enligt jämställdhetsrapporten 2005:66 har det brottsförebyggande arbetet, generellt sett, en undanskymd plats i myndigheternas verksamhet och uppdraget om fortbildning sägs inte ha utförts på ett tillfredsställande sätt. Utredningen drar slutsatsen att myndigheternas arbete med mäns våld mot kvinnor är ett
lågprioriterat och förminskat samhällsproblem, liksom att arbetet brister i kontinuitet, institutionalisering och politisering. Vidare i jämställdhetsrapporten kan man läsa om socialstyrelsens kartläggning av socialtjänsten och det uppvisar brister i samarbetet med polisen. Polisen lämnar inte information till socialtjänsten om vilka brottsoffer som behöver hjälp och stöd och de brister även i sin
skyldighet att ge information till brottsoffer om att dessa kan få hjälp av socialtjänsten. Detta är ett problem som har påtalats flera gånger tidigare.
Socialstyrelsen konstaterar också att det finns brister i allmänhetens kunskaper om att socialtjänsten har en skyldighet att bistå med råd och stöd till kvinnor som utsatts för våld. Det har även visat att allmänhetens rädsla för socialtjänstens repressiva verksamhet lett till att man inte vänder sig dit. Detta har bekräftats av de båda riksorganisationerna för kvinnojourerna, ROKS och SKR, som i sin tur anser att socialtjänsten inte utgör någon trygg samtalspartner för den
misshandlade kvinnan. ROKS och SKR påstår att socialtjänsten inte har tillräcklig kunskap om mäns våld mot kvinnor, samtidigt som de har det uttalade uppdraget att ta hänsyn till barnens rätt till båda föräldrarna vid en konflikt. I denna kritik nämns även socialtjänstens skyldighet att ingripa om barn far illa eller riskerar att göra det, vilket i de allra flesta fall innebär råd och stöd, men som i förlängningen kan innebära ett omhändertagande om situationen förvärras eller inte förbättras. Tidigare refererade studier om våldsutsatta kvinnors upplevelse av olika
hjälpinstanser pekar på ett ytterligare skäl till att de inte vänder sig till
socialtjänsten, nämligen att kvinnorna varit missnöjda med socialtjänsten (SOU 2005:66).
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har granskat polisens handläggning av ärenden som rör mäns våld mot kvinnor vid en polismyndighet. Nästan hälften av ärendena visade sig ha lagts ner. Bristerna som identifierades som anledning till nerläggandet var bland annat summariska och knapphändiga förhör, ingen
dokumentation om eventuella skador, långa perioder innan målsäganden kallades till förhör. Den inspektionsgrupp som gjorde denna undersökning i
jämställdhetsrapporten, (2005:66), menade att detta skulle kunna förbättras genom snabba förstahandsåtgärder för att säkra bevis och att åklagare kommer in som förundersökningsledare i ett tidigt skede. Ungefär hälften av landets
polismyndigheter har inrättat så kallade familjevåldsenheter vars ansvar är att bl.a. utreda våld mot kvinnor. Detta har i sin tur inneburit att polisen blivit bättre på att hantera just dessa brott. Polisenheterna har inriktat sig på utbildning av personal och även på fördjupad samverkan med åklagare och andra myndigheter. I detta fall har det visat sig att utbildning och handledning har lett till att handläggningen av ärenden om mäns våld mot kvinnor har förbättrats (SOU 2005:66).
När det talas om att det finns olika sätt att förstå mäns våld mot kvinnor brukar det vanligen innebära att fenomenet hanteras på olika sätt, inom såväl politiken som olika samhällsinstanser. I princip kan olika sätt att förstå våldet leda fram till olika typer av samhälleliga insatser för att stoppa det, liksom olika sätt att ge skydd och stöd till offren och olika sätt att bemöta och behandla förövare. Men det är också möjligt att olika förståelser leder fram till samma insatser. Den kunskap som finns idag är dock knappast någon enhetlig kunskapsmassa som utan problem låter sig omsättas i praktisk handling, till exempel i hur offer och förövare bör bemötas. Det svenska kunskapsläget när det gäller mäns våld mot kvinnor är
motsägelsefullt och även präglat av motstridigheter. Det är med andra ord en kamp om tolkningsföreträdet. Något som också framträder i debatten är ett perspektiv som pekar på mäns våld mot kvinnor som ett uttryck för
kvinnoförtryck, men vanligtvis tolkas detta våld mer i termer av klasskonflikt än könskonflikt. Mäns våld mot kvinnor ses som ett uttryck för sociala och
ekonomiska orättvisor mellan könen där dåliga arbetsvillkor antas skapa ojämlikhet mellan könen och då även våld (SOU 2005:66).
Kvinnovåldskommissionens bedömning att en grundförutsättning för uppkomsten av mäns våld mot kvinnor är den samhälleliga könsmaktsstrukturen, men att orsakerna till våldet knappast kan beskrivas endimensionellt, är viktigt att påpeka. Sambanden mellan olika faktorer som möjliggör eller utlöser våld samt mäns våld mot kvinnor är i stället på många sätt svårfångat och komplicerat. Enligt
rapporten, (2005:66), måste förklaringar sökas på individualpsykologiska liksom socialpsykologiska och strukturella nivåer, men man måste även se våldet ur ett könsmaktsperspektiv. Utredningen om kvinnofridsuppdragen anser att en brist på en följdriktig könsmaktsförståelse kommer att innebära svårigheter med att formulera konkreta åtgärder. Precis som att en könsmaktsförståelse ofta fungerar som en förklaring på strukturell nivå som försvinner på individnivå, bl.a. i det konkreta mötet med våldet. Teorin att en annan analys än en följdriktig
könsmaktsförståelse skulle leda till svårigheter att formulera konkreta åtgärder stöds dock inte av utredningen (SOU 2005:66).
I jämställdhetsrapporten, (2005:66), kan man läsa om kvinnofridspropositionens många konkreta åtgärder men Maria Wendt Höjers avhandling, (2002), tyder på det motsatta. Att öppet erkänna att arbetet med mäns våld mot kvinnor är en komplex fråga där det finns brist på systematisk kunskap är viktigt. Likaså är det
viktigt att inte att slå fast en enda förståelse eller perspektiv som den enda förklaringen till mäns våld mot kvinnor som utesluter alla andra förklaringar. Relationer mellan människor är komplexa och mångfacetterade fenomen som sällan uppstår ”rent” eller kan förklaras enbart utifrån ett perspektiv. Alla kvinnor lever inte under samma villkor och en ensidig betoning på ojämlikheten mellan könen döljer andra former av förtryck. Många fenomen i samhället som drabbar kvinnor kan inte enbart förklaras som ett uttryck för könsmakt utan att man även måste fråga sig hur kön samvarierar med andra maktordningar baserade på t.ex. klass, sexualitet, nationalitet och etnicitet (Wendt Höjer, 2002).
Trots att 1990-talets Kvinnofridsproposition ledde till en mängd åtgärder för att minska våldet och förbättra bemötandet av utsatta kvinnor, så menar Wendt Höjer, (2002), att Kvinnofridutredningens problemformulering, som utgår från kön och makt, inte slår igenom i åtgärderna och särskilt inte i lagstiftningen där den könsneutrala individen fortfarande är norm. Ett exempel på detta är
Kvinnofridutredningens förslag om en särskild bestämmelse om kvinnofridsbrott. Den är en del i utredningens övergripande ambition att synliggöra kön genom att skriva in kvinnor och män i lagen. Förslaget utgår från den feministiska
våldsforskningens rön om utsatta kvinnors upplevelser, särskilt sociologen Eva Lundgrens, (2004), teori om våldets normaliseringsprocess. Våldsprocessen vid misshandel av kvinnor skiljer sig enligt denna forskning från andra våldsbrott genom att den är en långvarig nedbrytande process som innebär att offrets verklighet blir helt präglad av våld och hot. I denna process ingår många beteenden som inte är straffbara men som i sitt sammanhang blir mycket kränkande, som diffusa hot, kontrollerande beteenden och psykisk terror (Lundgren, 2004).
Den stora enkätstudien Slagen dam, (2001), avvisar myten att våld mot kvinnor enbart utövas av män i socialt lägre skikt, av män som är alkoholiserade eller arbetslösa, eller av utrikes födda män. Men utifrån undersökningens redovisning av olika problem hos utsatta kvinnor och våldsutövande män går det inte riktigt att utläsa om det finns någon överrepresentation av olika sociala problem i dessa grupper. Bland annat redovisas inte uppgifterna om sociala problem bland utsatta kvinnor och deras förövare i relation till hur vanligt förekommande de är i
befolkningen som helhet. Man redovisar inte heller uppgifterna om sociala
problem genomgående hos dem som utsatts under det senaste året, utan främst hos dem som utsatts någon gång efter sin 15-årsdag. Jämställdhetsrapporten 2005:66 anser att detta ger ett mycket trubbigt mått som inte förmår fånga eventuella samband mellan våldsutsatthet och sociala problem.
Vidare anser jämställdhetspolitiska utredningen att det könsrelaterade våldet är ett alltför vagt begrepp eftersom i stort sett alla typer av våld i samhället kan ses som könsrelaterade. Utredningen anser att mäns våldsutövande kan ses som ett sätt att konstruera maskulinitet och den vanligaste typen av våld är det som män riktar mot andra män. Det är inte Jämställdhetspolitikens uppgift att verka för att alla typer av våld minskar. Under senare år har diskussionen om våld i nära relationer kommit att handla även om kvinnors våld mot män och våld i samkönade
relationer. Det har hävdats att offren för dessa typer av våld har osynliggjorts i större utsträckning och att bemötandet av dem är sämre än för kvinnor som blivit offer för våld i heterosexuella relationer. Det finns ingen publicerad forskning om kvinnors våld mot män och våld i samkönade relationer i Sverige. Internationella