• No results found

“Å JAG TÄNKTE I MIN VÄRLD,EN KRIMINELL KOMMER ALLTID VARA KRIMINELL”. EN KVALITATIV STUDIE OM ATT LÄMNA KRIMINELLA GÄNG

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "“Å JAG TÄNKTE I MIN VÄRLD,EN KRIMINELL KOMMER ALLTID VARA KRIMINELL”. EN KVALITATIV STUDIE OM ATT LÄMNA KRIMINELLA GÄNG"

Copied!
48
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

 

 

 

“Å JAG TÄNKTE I MIN VÄRLD, 

EN KRIMINELL KOMMER ALLTID 

VARA KRIMINELL” 

EN KVALITATIV STUDIE OM ATT LÄMNA

KRIMINELLA GÄNG

   

ANTONIA EKDAHL

FELICIA JÖNSSON

Examensarbete i Kriminologi Malmö universitet

15 hp Hälsa och samhälle

Kriminologi Kandidatkurs 205 06 Malmö

(2)

“Å JAG TÄNKTE I MIN VÄRLD, 

EN KRIMINELL KOMMER ALLTID 

VARA KRIMINELL” 

EN KVALITATIV STUDIE OM ATT LÄMNA

KRIMINELLA GÄNG

ANTONIA EKDAHL

FELICIA JÖNSSON

Ekdahl, A & Jönsson, F., “Å jag tänkte i min värld, en kriminell kommer alltid vara kriminell”. En kvalitativ studie om att lämna kriminella gäng.

Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. ​Malmö universitet: Fakulteten

för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2018.

Det här är en kvalitativ studie bestående av semistrukturerade intervjuer med personer som lämnat kriminella gäng. Syftet var att undersöka vad det är som gör att individer lämnar kriminella gäng, samt vad som har varit av betydelse för att upprätthålla en icke-kriminell livsstil. Frågeställningar är (1) vad behövdes för att informanten skulle kunna lämna gänglivet samt upprätthålla en icke-kriminell livsstil? (2) Hur kan avhopparverksamheter utvecklas och anpassa sig i relation till individens behov?​ ​Studiens teoretiska grund bygger på Sampson & Laubs

åldersgraderade teori och Glenn D. Walters livsstilsteori. Studiens resultat indikerar på att innan de lämnade det kriminella gänget skedde en vändpunkt i deras liv. Informanterna var i behov av ett mångfacetterat stöd.

Icke-myndighetsdrivna avhopparverksamheter har en större förmåga att vinna förtroende och tillit med mer limiterade resurser än myndighetsdrivna

avhopparverksamheter.

Nyckelord​: Avhoppare, Avhopparverksamhet, Kriminellt gäng, Kriminell livsstil,

Vändpunkter

(3)

“AND I THOUGHT IN MY WORLD, 

A CRIMINAL WILL ALWAYS BE A 

CRIMINAL” 

A QUALITATIVE STUDY ABOUT LEAVING

CRIMINAL GANGS

ANTONIA EKDAHL

FELICIA JÖNSSON

Ekdahl, A & Jönsson, F., “And I thought in my world, a criminal will always be a criminal”. A qualitative study about leaving criminal gangs. ​Degree project in

Criminology 15 högskolepoäng. ​Malmö University: Faculty of Health and

Society, Department of Criminology, 2018.  

This is a qualitative study consisting of semistructured interviews with people  who has left criminal gangs. The purpose was to investigate what is causing  individuals to leave criminal gangs, as well as what has been important for  maintaining a non-criminal lifestyle. The key issues are (1) what was needed for  the informant to leave the gang life and maintain a non-criminal lifestyle? (2)  How can support organisations for former gangmembers develop and adapt in  relation to the individual's needs? The theoretical foundation of the study is based  on Sampson & Laub's age-graded theory and Glenn D. Walters lifestyle theory.  The results of the study indicate that before they left the criminal gang there was a  turning point in their lives. The informants were in need of a multifaceted support.  Non-government-driven support organisations for former gangmembers have a  greater ability to gain trust with more limited resources than government-driven  support organisations for former gangmembers.

Keywords​: Criminal gangs, Criminal lifestyle, Former gangmembers, Support

organisation for former gangmembers, Turning points

(4)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

 

INLEDNING 4 

Syfte och frågeställningar 4 

Förklaring av begrepp 5

BAKGRUND 5

Avhopparverksamheter 6

Kriminalitet som livsstil 9

TIDIGARE FORSKNING 10

TEORETISKT RAMVERK 11

Glenn D. Walters livsstilsteori 12

Sampson & Laubs åldersgraderad teori 12

METOD 13 Urval 14 Insamling av material 15 Validitet 1​6 Reflexivitet 17 Förförståelse 18 Analys av material 1​8 Etik 1​9 RESULTAT 20 Vändpunkten 21

Inställning till myndigheter 21

Förtroende och tillgänglighet 22

Tron på självförverkligande 24

Yttre drivande kraft 25

Socialt sammanhang 25

Risker under processen 26

Behov 26 Önskemål 27 DISKUSSION 28 Resultatdiskussion 28 Metoddiskussion 33 KONKLUSIONER 36 REFERENSER 38 BILAGOR 41   3

(5)

INLEDNING 

 

Media skriver frekvent om uppgörelser i den kriminella miljön och om olika kända kriminella organisationer (Aftonbladet, 2018; Dagens Nyheter, 2018; Svt, 2018; Sydsvenskan, 2018). Gängkriminalitet är ett aktuellt växande problem vilket påverkar Sverige både ekonomiskt och socialt. Störst påverkan har det på den enskilda individen som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med dessa grupperingar, denna påverkan sker likväl för den kriminella som den som blir utsatt för brott. Statens offentliga utredningar (SoU 2010:15) beskriver hur kriminella grupperingar, från löst sammansatta nätverk till tydligt strukturerade organisationer, har blivit ett allt större samhällsproblem. Analyser visar att 85 % av de individer som kriminalvården identifierade som gängmedlemmar 2001 - 2002 återföll i kriminalitet inom två år (a.a.). Följaktligen krävs det en hjälpande hand från samhället till de individer som har en önskan kring att bryta upp från livsstilen (a.a.). Den enskilda gängmedlemmen genererar lidande i hög grad genom att den utgör en fara för sig själv, sin omgivning, sina brottsoffer samt indirekt för nya gängmedlemmar denne potentiellt värvar (Polismyndigheten i Stockholms län, 2013). Det är dock mer komplext än enbart mänskligt lidande, det är även en ekonomisk fråga (a.a.). Ett organiserat kriminellt gäng på 15 personer kommer under en tidsperiod på 15 års kosta samhället 244 miljoner kronor (Lundmark-Nilsson & Nilsson, 2012). En enskild gängkriminell som är aktiv under samma tidsperiod kommer att kosta samhället 23 miljoner kronor (a.a.).

Att upphöra med brottslighet samt att lämna en kriminell gruppering är en invecklad process vilken ofta inrymmer ett antal hinder och utmaningar (Brå, 2016). Utöver de fundamentala svårigheter de som vill lämna en kriminell livsstil kan ha, det vill säga sådana som arbetslöshet, bostadsproblematik, missbruk och psykisk ohälsa tillkommer ytterligare svårigheter till följd av gängtillhörighet (a.a.). Tillhörigheten till gänget är ofta mycket stark och det är inte ovanligt att personer som väljer att lämna kriminella gäng fortsatt lever under hot från det egna gänget eller utifrån (Brå, 2016). Personer som lämnar kriminella gäng kan därmed behöva olika typer av stöd. Samhälleliga insatser för att hjälpa avhoppare kan vara kostsamma men det är att betrakta som en långsiktig investering

(Polismyndigheten i Stockholms Län, 2013). Det finns olika verksamheter som specifikt riktar sig till personer som vill hoppa av kriminella gäng utöver det stöd som erbjuds från de offentliga aktörer som socialtjänsten, kriminalvården och polisen (Brå, 2016:6). Det är viktigt att dessa verksamheter som har till uppgift att stödja personer vilka vill lämna kriminella gäng utvecklas kontinuerligt utifrån deltagarnas behov.

Den här studien ämnar att undersöka vad det är som gör att individer lämnar kriminella gäng, samt vad som har varit av betydelse för att upprätthålla en icke-kriminell livsstil. Informationen kommer sedan att användas för att diskutera hur avhopparprogram kan utvecklas utifrån deltagarnas behov, på grund av den bristfälliga anpassningen mellan avhopparverksamheter och individens behov.

Syfte och frågeställningar

(6)

Den här studien syftar till att undersöka varför och hur tidigare gängmedlemmar har tagit avstånd till sin tidigare livsstil. Vad gjorde att dessa personer tog beslutet att lämna och vad gjorde att de lyckades bibehålla förändringen? Studien ämnar att söka förståelse för vilket behov av stöd som upplevdes av den enskilde individen. Resultatet kommer sedan att jämföras med vad dagens befintliga avhopparprogram erbjuder för insatser. Den här kunskapen kan sedermera nyttjas för att utveckla befintliga avhopparprogram och insatser vilka syftar till att hjälpa personer som vill lämna den gängkriminella livsstilen.

 

● Vad behövdes för att informanten skulle kunna lämna gänglivet samt upprätthålla en icke-kriminell livsstil?

● Hur kan avhopparverksamheter utvecklas och anpassa sig i relation till individens behov?

Förklaring av begrepp

Nedan kommer tre begrepp förklaras, dessa begrepp anses vara relevanta för förståelsen av den här studien.

Avhoppare

Avhoppare i vår studie syftar till personer som valt att lämna kriminella gäng.

Avhopparverksamhet

Avhopparverksamhet avser en verksamhet som har till uppgift att ge stöd till individer som vill lämna ett kriminellt gäng och/eller den kriminella livsstilen.

Kriminellt gäng

Med kriminellt gäng kommer vi att utgå från Brås (2016:6) definition; en stabil gruppering vilken utgörs av individer som på ett organiserat sätt bedriver grövre brottslighet.

Kriminell livsstil

Personer som lever och verkar i kriminogena miljöer, med en självbild där den anser sig stå utanför samhället. Livsstil syftar till att den är självvald, att personen föredragit det livet framför det konventionella. Livsstilen kan även vara inlärd från hemmet. Kriminell livsstil är även något Glenn D. Walters (1990) lyfter i sin teori.

BAKGRUND

I det här avsnittet kommer vi presentera vad det är som gör att man går med i ett gäng för att sedan gå in på avhopparverksamheter. Vi kommer beskriva ingående om tre olika avhopparverksamheter från Malmö, Göteborg och Stockholm som vi sedan kommer diskutera med resultatet från våra intervjuer. Vi har även valt att beskriva Kriminalitet som livsstil då det är ett förändringsprogram som finns hos en av avhopparverksamheterna, även något som vi kommer diskutera i föhållning till resultatet.

(7)

Kriminella gäng kan uttrycka sig i olika grupperingar som exempelvis MC-gäng, fängelsegäng, etniska grupperingar och förorts- och ungdomsgäng (SoU,

2010:15). Förorts- och ungdomsgäng är lite mer löst sammansatta än de andra och befinner sig ofta på offentliga platser utan fördefinierat mål som exempelvis att begå brott tillsammans, brottslighet förkommer även här men på ett mer impulsivt tillvägagångssätt (Andersson & Mattson, 2011). I övriga gängformationer är gruppen mer organiserad och har en tydlig struktur (a.a.). Utanförskapet är den gemensamma nämnaren för kriminella gäng och de destruktiva handlingar som utförs kan vara ostrukturerade (a.a.). I dessa grupper finns det ledarskap, regler och fördefinierade mål kring att begå kriminella handlingar (a.a.). De som inte följer gruppens regelverk bestraffas (a.a.). Lojaliteten till gruppen är central, dock innebär det inte att de familjära banden sinsemellan medlemmarna behöver vara starka (Korsell m fl, 2009). Gruppen kan försvagas vid specifika händelser som till exempel när en ledande medlem frihetsberövas (a.a.).

Det finns ett antal riskfaktorer som gör att en individ ansluter sig till kriminella gäng. Enligt Brå (2016:6) kan riskfaktorerna delas in i fem olika områden; individen själv, familjen, kamrater, skola samt omgivningen. Familjen som riskfaktor tillhör även en av de socioekonomiska faktorerna och risken utgår från familjens brist av kontroll samt dess låga prosocialitet gentemot individen

(Alleyne & Wood, 2014; McDaniel, 2012; Pedersen, 2014). Den andra av de socioekonomiska faktorerna handlar om grannskapet och påverkas av huruvida det finns lokala gäng vilka kan medföra att en ungdom tar efter deras beteende (a.a.). Grannskapet kombinerat med den individuella brottsligheten utgjorde en riskfaktor (a.a.) När kamrater betraktas som en riskfaktor baseras det på vilka kamraterna är samt hur deras attityd gentemot brottslighet och prosocialitet ser ut (Alleyne & Wood, 2014; Melde & Esbensen, 2011; Merrin m fl, 2015).

I Pedersens (2014) studie nämner han att individer väljer att gå med i gäng för att känna tillhörighet samt att det för ungdomar är något som kan uppfattas som kul och spännande. Skolan är en riskfaktor om ungdomarnas engagemang är lågt samt om det finns en negativ attityd och inställning gentemot skolan (Alleyne & Wood, 2014; Melde & Esbensen, 2011; Merrin m fl, 2015). Det finns andra riskfaktorer än de tidigare nämnda vilka är mer individuella som exempelvis kön (Merrin m fl, 2015), etnicitet (Merrin m fl, 2015; Pedersen, 2014) och välmående (McDaniel, 2012; Merrin m fl, 2015). Då riskfaktorerna för att generellt begå kriminella handlingar eller för att en individ ska ansluta sig till ett kriminellt gäng är

likartade sker rekryteringen till kriminella nätverk vanligtvis bland personer som redan tidigare har begått kriminella handlingar (SoU, 2010:15). Gängen bidrar till en stark gruppidentitet och kännetecknas av en social isolering från omvärlden (Korsell m fl, 2009).

Det finns enligt Carlsson & Sarnecki (2016) huvudsakligen två sätt att betrakta avslutandet av en kriminell karriär; som en statisk händelse, eller som en process. Den statiska händelsen är mer kvantitativ och syftar till en frånvaro av kriminella handlingar (a.a.) Även om vissa kriminella plötsligt upphör med brottslighet är avslutandet av en kriminell karriär i de flesta fall en form av process där brottsligheten minskar för att sedan upphöra (a.a.). Om man accepterar den processuella synen på avslut kan vi närma oss det på ett annorlunda sätt (a.a.). Med denna syn tar man hänsyn till de förändringar som uppkommer, detta lämpar sig väl vid kvalitativa studier (a.a.). När vi betraktar avslutandet som en process,

(8)

det handlar inte om när brottsligheten upphörde, det är vidare än det skedet och uppmärksammar även upprätthållandet av den icke-kriminella livsstilen (a.a.).

Avhopparverksamheter

När en individ lämnar den kriminella livsstilen är det att betrakta som en stor vinst för hela samhället både ur ett mänskligt och ett ekonomiskt perspektiv

(Regeringen, 2015). Genom att samhället erbjuder skydd och stöd för de individer som önskar lämna gänglivet underlättar det för uppbrott (a.a.). Under 2015 fick Polismyndigheten två miljoner kronor dedikerat till avhopparverksamheter (a.a.). I budgetpropositionen år 2016 föreslogs en anslagsökning med fem miljoner kronor per år för den här typen av verksamhet, Polismyndigheten ansvarar för

fördelningen av dessa ekonomiska medel (a.a.). Det beslutet gick igenom och Polismyndigheten mottager tillsvidare ett ökat anslag om fem miljoner per år för att ekonomiskt kunna stödja de verksamheter och förvaltningar som syftar till att hjälpa individer lämna kriminella gäng (Polismyndigheten, 2018). Fördelningen av det görs av den Nationella samordningsfunktionen för avhopparverksamhet vid Brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten (a.a.) Under 2018 fördelades tre miljoner kronor till kommunala förvaltningar och två miljoner kronor till

verksamheterna Passus och Exit som är en del av Stiftelsen Fryshuset (a.a.). Det statliga stödet ska användas till utveckling och intensifiering av arbetet med aktuell målgrupp samt ökad samverkan med Polismyndigheten (a.a.).

I Brås (2016:6) rapport vilken skrevs på uppdrag av regeringen, gjordes det en nationell kartläggning av stöd till avhoppare från kriminella grupperingar. I

rapporten framkommer det att om man lyckas hjälpa individer att hoppa av från de kriminella grupperingarna och ändra deras kriminella livsstil kan det ge vinster på både ett samhälleligt plan samt på individnivå (Brå, 2016:6). De flesta av de områden där det förekommer kriminella gäng ligger i Stockholm, Göteborg och Malmö (a.a.). Det är även i dessa städer det finns myndighetsdrivna

avhopparverksamheter (a.a.). Det finns kriminella gäng på 16 andra platser i Sverige, 15 av dessa platser har inte någon myndighetsdriven

avhopparverksamhet i nuläget (a.a.). För att få stöd av en avhopparverksamhet måste avhopparen ofta gå med på olika krav (Brå, 2016:6). Dessa krav kretsar framförallt kring drogfrihet och avhållsamhet från kriminalitet (a.a.). I en av de myndighetsdrivna verksamheterna finns det ett krav på att avhopparen måste ha en konstaterad hotbild för att få tillgång till stödet som tillhandahålls (a.a.). En annan verksamhet har ett krav gällande att det måste göras en polisanmälan om individen är under hot för att denne ska få tillgång till stöd från verksamheten (a.a.).

Man kan dela upp de olika verksamheterna som erbjuder stöd till personer som vill lämna kriminella grupperingar i två grupper, ena gruppen drivs av olika myndigheter (framförallt socialtjänst och polis) resterande är fristående och bedrivs exempelvis genom olika stiftelser (Brå, 2016:6). Gemensamt för

majoriteten av verksamheterna är att dessa inleder processen med en kartläggning av avhopparens behov, erbjuder en kontaktperson för samtalsstöd samt praktiskt stöd och hjälp med sociala nätverk (a.a.). Dock skiljer sig verksamheterna ofta åt vad gäller målgrupp, struktur och arbetssätt (a.a.). Ofta har personal på icke myndighetsdrivna verksamheter egen erfarenhet av liknande upplevelser (a.a.). Vidare har dessa inte samma möjligheter att finansiera insatser genom

socialtjänsten då det oftast inte finns ett formellt samarbete mellan fristående

(9)

avhopparverksamheter och socialtjänst (a.a.). De myndighetsdrivna

avhopparverksamheterna är riktade till de avhoppare som är folkbokförda i den polisregion eller kommun där verksamheten är belägen (Brå 2016:6.). Samtliga myndighetsdrivna verksamheter har möjlighet att erbjuda individerna skydd samt en kontaktperson vilken stöttar individen under processen av avhoppet (a.a.). Vidare har dessa verksamheter även en förmedlande roll där relevanta aktörer som behandlingshem eller Arbetsförmedlingen kan kopplas in efter de behov som kartläggs för avhopparen (a.a.). De avhopparverksamheter som inte är

myndighetsdrivna riktar sig till avhoppare i hela landet, de är alltså inte bundna till kommun eller liknande (a.a.). Dessa erbjuder också kontaktpersoner vilka agerar som spindeln i nätet och stöttar avhopparen (a.a.). Ofta har dessa

verksamheter dessutom en del egna insatser som exempelvis påverkansprogram, arbetsträning och stödboende (a.a.). Även här kan andra aktörer som

Arbetsförmedlingen eller Socialtjänsten kopplas in (a.a.). Icke myndighetsdrivna avhopparverksamheter har ingen möjlighet att erbjuda avhoppare skydd utöver gällande lokala hot (a.a).

Konsultationsteamet i Malmö

I Malmö finns det en myndighetsbedriven verksamhet som kallas för

konsultationsteamet och är en del av Plattform Malmö (Malmö stad, 2018a). Konsultationsteamet är ett samarbete mellan Malmö stad, Kriminalvården, Polismyndigheten, Arbetsförmedlingen m.fl. myndigheter (Malmö Stad, 2018a). Dessa myndigheter samarbetar för att stötta personer som upplever starkt hot och som vill lämna kriminella gäng (Malmö Stad, 2018a). Konsultationsteamet skiljer sig från övriga avhopparverksamheter då det är den enda av verksamheterna som har ett krav på att avhopparen måste ha en konstaterad hotbild för att få tillgång till stöd (Brå, 2016:6). I verksamheten arbetar två socionomer som samordnare för avhopparens insatser, även Polisen och Arbetsförmedlingen har fasta

representanter i verksamheten (a.a.). Stödet som erbjuds från konsultationsteamet är även tillgängligt för icke-kriminella vilka lever under rädsla och hot (Malmö stad, 2018a). I den här studien beskrivs enbart den del av verksamheten som erbjuds de avhoppare som ingått i kriminella grupperingar enligt studiens avgränsningar.

Konsultationsteamet arbetar konsultativt och samordnade mot den

yrkesverksamma som har kontakt med avhopparen (Malmö stad, 2018b). Då ett ärende når teamet hålls ett möte med teamets socialsekreterare och poliser (a.a.). Representanter från berörda myndigheter kallas till en konsultation där man utifrån individens behov av stöd och skydd försöker hitta lösningar (a.a.). Utifrån den här konsultationen görs det en bedömning av hotbild samt motivation (a.a.). Nästa steg är ett samverkansmöte med berörda parter vilka kan vara till hjälp med fortsatt planering (a.a.). Representerade parter vid det mötet kan vara

socialsekreterare, frivårdsinspektör och anhöriga, personen i fråga närvarar vid det mötet (a.a.). Samordnarna i teamet agerar även kontaktpersoner till avhopparna, för kontinuerligt samtalsstöd, praktiskt stöd och hjälp med sociala nätverk (Brå, 2016:6). Stödet ges dock inte genom möten med avhopparna, utan främst via telefon (a.a).

Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet i Göteborg

(10)

I Göteborg drivs avhopparverksamheten av Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet som finns vid stadsledningskontoret i Göteborg Stad (Göteborg stad, 2018b). På deras sida genom Göteborg Stad står det tydligt hur man kan kontakta dem antingen genom telefon eller e-post (Göteborg stad, 2018a). Tillsammans med elva olika statliga myndigheter och organisationer bland annat

Polismyndigheten Region Väst, Skatteverket, Kriminalvården och Kronofogden arbetar de mot gängkriminalitet och organiserad brottslighet (Göteborg stad, 2018b). Tillsammans kan de erbjuda ett samordnat stöd (a.a). De arbetar med stöd för avhoppare från kriminella gäng eller nätverk vilka behöver hjälp med att starta om på nytt, skapa ett nytt liv (Göteborg, 2018a). Den som vill hoppa av kan få hjälp av avdelningen för samhällsskydd och beredskap på stadsledningskontoret. De vänder sig också till personer som i sitt arbete eller på annat sätt har kommit i kontakt med personer inom kriminella nätverk och fått veta att det finns någon där som vill hoppa av (a.a.). De skriver i sin broschyr att de verkar för att “utveckla samverkansformer för att hjälpa och stödja dem som vill lämna gäng och en kriminell karriär” (Göteborg stad, 2018c). Där framgår det att de erbjuder

rådgivning, samverkan och åtgärder vid konkreta fall (a.a.). Vidare står det att de har ett utvecklingsområde med utslussning vilket innefattar; praktikplatser, arbete, boende, fritid och mentor (a.a.)

Passus i Stockholm

Passus i Stockholm är en del av Fryshuset och bedriver sin verksamhet genom dem (Passus, 2018). På förstasidan på deras hemsida möts man av information som tydligt förmedlar att Passus arbetar med avhopp från kriminella gemenskaper. Passus hjälper de individer som önskar lämna kriminella gängmiljöer eller en kriminell livsstil. De hjälper även till med återanpassning i samhället och stödjer anhöriga till unga som är på väg in i kriminalitet (Passus, 2018). Passus håller även i utbildningar, ger handledning samt tillhandahåller kvalificerade

kontaktpersoner (a.a). Arbetsteamet på Passus består av klientcoacher, terapeut, samordnare och verksamhetsledare (a.a). Vidare förmedlar Passus att deras anställda tillsammans har en bred kompetens och en mångårig erfarenhet av att ha arbetat inom området samt att de är licensierade ledare för förändringsprogrammet Kriminalitet som livsstil​(a.a).

På hemsidan finns det en flik vid namn “Stöd för dig”, där finns det information kring vad som händer i första stund när man söker sig till Passus. Individen som önskar lämna ett gäng möter då först en klientcoach och på första mötet vill man få en klarhet i vilken slags situation individen befinner sig i, vilket stöd denne behöver, om det finns hotbild samt vilket socialt nätverk som finns i personens närhet (Passus, 2018). Vidare skriver de att när man tillsammans med sin

klientcoach kommit överens om vilket stöd som kan passa upprättas en personlig utvecklingsplan. Det är utvecklingsplanen som sedan ligger till grund för arbetet och kommer att följas som en röd tråd genom hela processen (a.a.). På slutet av sidan avslutas stycket med att “ingen persons situation är lik den andras och därför är allt stöd vi erbjuder anpassat till just dina behov och önskemål!” (a.a.).

Deras tredje flik heter “Anhörigstöd” och där skriver de om att anhöriga till de som vill hoppa av är en viktig del i arbetet (Passus, 2018). Att anhöriga ofta behöver hjälp med att bearbeta sina upplevelser kring situationen. Passus kan då erbjuda klienten och dess anhöriga att återknyta de kontakter som klienten tidigare valt bort eller straffat sig ut från under sin tid som kriminell. De metoder som

(11)

erbjuds är rådgivning och stödjande samtal där den anhöriga kan få hjälp med konfliktneutralisering och bearbetning (a.a.). Passus har även ett helt avsnitt under anhörigstöd som heter “Korta tips till dig som anhörig” där de redogör konkreta tips gällande relationen mellan anhöriga och den med riskbeteende samt kring hur du som anhörig kan förhålla dig (a.a.).

Kriminalitet som livsstil

Gunnar Bergström har tagit fram förändringsprogrammet Kriminalitet som livsstil (Pedagogkonsult, 2018). Programmet bygger på livsstilsteorin vilken är framtagen av kriminologen Glenn D. Walters (a.a.). Walters teori kommer presenteras mer ingående i nedanstående avsnitt kring teoretiskt ramverk. Bergström (2012) menar att individens tankemönster påverkas av valen denne gör samt de uppgifter

individen möter i livet. Utifrån alla influenser, konflikter och problemlösningar denne stött på bildas tankemodeller och tankemönster (a.a.). Individer utvecklas i olika riktningar baserat på dennes livsvillkor, val och socialt umgänge (a.a.). Den ena riktningen innebär en mognad där individen tar ansvar för sitt eget liv och visar hänsyn till andra människor (a.a.). Den andra riktningen kan innebära att personen redan tidigt har upplevt belöning och bekräftelse kopplat till sitt kriminella beteende eller har ett befintligt starkt band till en kriminell grupp, då kan individen vara lockad till att fortsätta sin kriminella karriär (a.a.). Då börjar långsamt ett tankemönster baserat på irrationella tankar att utvecklas (a.a.). Bergström (2012) menar då att om man som behandlare kan identifiera det tankemönster vilket styr individens världsuppfattning och tolkning av olika situationer har man större möjlighet att förstå individens agerande (Bergström, 2012). Programmet Kriminalitet som livsstil innefattar följande element;

värderingsövningar, väga för- och nackdelar med brott, problemlösning, utmana kriminella tankar, självbild och världsbild (Pedagogkonsult, 2018). Programmets mål är att deltagarna ska få tillgång till de verktyg som är nödvändiga för att individen ska kunna överge den kriminella livsstilen (a.a.). Styrelsen för Kriminalitet som livsstil beslöt år 2013 att dess kriminalitetsprogram inte får bedrivas i samband med substitutionsbehandling (Stiftelsen kriminalitet som livsstil, 2018) Det här baseras på att programmet förutsätter drogfrihet och att underhållsmedicineringen därmed strider mot vissa avsnitt i programmet (a.a.).

TIDIGARE FORSKNING  

 

I detta avsnitt kommer vi presentera tidigare forskning vilken anses relevant för  studiens ämne. Forskningen fokuserar framförallt på vändpunkter och de faktorer  som bidrar till en fortsatt avhållsamhet från den kriminella livsstilen. 

 

Ett tydligt mönster i den tidigare forskningen är att individer uppgett att de valt att  lämna gänget och den kriminella livsstilen till följd av påtryckande eller dragande  faktorer. De påtryckande faktorerna bidrog till att individerna ville ta avstånd till  den tidigare livsstilen. Dessa kunde ta sig i uttryck genom utbrändhet och en  känsla av att få nog (Berger m.fl., 2016; Pyrooz & Decker, 2011b), en önskan att  vilja undvika våld, problem och diskriminering (Bubolz, 2014; Pyrooz & Decker,  2011b), rädsla för fara, en närståendes bortgång (Bolden, 2013), bristande lojalitet  och en besvikelse gentemot gänget (Berger m.fl. 2016, Bubolz, 2014) samt en 

(12)

avsaknad av socialt stöd (Bubolz, 2014). De dragande faktorerna syftar till de  faktorer som grundar sig i att det finns något annat som är viktigt för individen,  detta kan vara något befintligt i individens liv, något som uppkommer längs med  vägen eller att det finns en önskan om att kunna uppnå något. Dragande faktorer  tar sig i uttryck genom ansvar och arbete (Pyrooz & Decker, 2011b), spiritualitet  (Bubolz, 2014), föräldraskap och familj (Bubolz, 2014; Pyrooz & Decker, 2011b)  och en längtan efter ett bättre liv (Bolden, 2013) . 

 

I Boldens (2013) studie framkom även mognad som en faktor till förändring av  livsstil. Detta överensstämmer med​ Pyrooz och Deckers (2011a) fynd, där ett avståndstagande från gänglivet är en naturlig upphörande process. Den naturliga processen kommer medföra att nästan varenda ungdom som går med i ett gäng även kommer att lämna gänget (a.a.). Det stöds av det mest replikerade fyndet inom kriminologin nämligen relationen mellan ålder och brottslighet (a.a.). Carlsson (2012) utförde en kvalitativ studie i Sverige där han undersökte förändringsprocesser och vändpunkter. Han menar att processer av

inom-individuella förändringar i avslutandet av en kriminell karriär kan vara mycket komplexa och ofta innefatta flertalet kontextspecifika processer (a.a.). Studien visar hur livsprocesser och vändpunkter ofta är beroende av varandra (a.a.). Vändpunkter är att betrakta som delar av processer och inte som konstanta framsteg mot att upphöra med kriminalitet (a.a). Vändpunkter och processer bör studeras med ett större djup eftersom att det är här nyckeln till individens framtida icke-kriminella livsstil ligger (a.a).

Carlsson (2012) menar att vändpunkter som koncept är ett användbart verktyg för att förstå de avgörande delarna av processen och dess sammanhang. Vidare menar han att det är sällsynt att förändringsprocesser i brottslighet enbart är beroende av den enskilda individen (a.a.). De framträder snarare i ett samspel mellan individen och samhället (a.a). Bolden (2013) menar att det är tydligt att

utvecklingsprocessen sker över tid och vanligen är ett resultat av ett flertal olika faktorer. Därav behöver samhälle, rättssystem och skolor främja dessa naturliga upphörande processer när de uppenbarar sig (a.a.). Hur samhället kan agera undersöktes av Sharkey m.fl. (2015), de utförde intervjuer med villkorligt dömda på en lågsäkerhets institution i Kalifornien. Alla intervjupersoner var

gängmedlemmar eller hade annan anknytning till kriminella gäng (a.a.).

Intervjuerna syftade till att få in rekommendationer kring hur man kan få fler att lämna gänglivet (a.a.). Det framkom en stark önskan kring stöd,

behandlingsgrupper, mentorskap och liknande insatser (a.a.).

Bolden (2013) utförde kvalitativa djupintervjuer med personer som lämnat gäng samt fortfarande aktiva gängmedlemmar i Texas och Florida. Denna studie ämnade att undersöka varför individer valde att lämna gänget samt hur de kunde upprätthålla den icke-kriminella livsstilen (a.a.).Det framkom att beslutet att lämna gänget ofta var en kombination av flertalet olika faktorer som av både påtryckande och dragande karaktär (a.a.). Studien visade att alternativa stödsystem samt en geografisk separation ofta var elementära faktorer för att individen skulle klara av att göra förändringen (a.a.). När det inte gavs möjlighet till en förflyttning eller tillgång till stöd i förändringen resulterade det i ett ambivalent beteende där individerna pendlade mellan gänglivet och det konventionella livet (a.a.). Vidare betonar Bolden (2013) att behovet av den

(13)

geografiska separationen inte tycks vara grundad i fara eller rädsla utan snarare kan vara nödvändig för att undvika att individen faller tillbaka i sin gamla livsstil. Bubolz (2014) menar att anledningarna till varför personer väljer att lämna

kriminella gäng inte är studerat i samma utsträckning som varför personer väljer att gå med i gäng. Därmed gjorde han en studie där han genom ett flertal

djupintervjuer undersökte vad det fanns för motiv till att individerna valde att lämna (a.a). I den här studien framkom det att individernas skäl att lämna gänglivet var varierande, en kombination av påtryckande och dragande faktorer (a.a.).I Bergers m.fl. (2016) studie var de dragande faktorerna de främsta skälen till varför individerna valde att lämna gänglivet. Intervjupersoner beskrev situationer där de blivit frihetsberövade eller fysiskt skadade där de inte hade upplevt att övriga gängmedlemmar visade någon form av omtanke (a.a.). Det framkom att individerna upplevt att övriga gängmedlemmar svikit dem genom att vittna mot dem eller överge dem i situationer där deltagarna blivit utsatta för fysisk skada (a.a.). Det här är motstridigt med Pyrooz & Deckers (2011b) fynd vilket tyder på att banden till övriga medlemmar fortsätter vara starka även efter att individen lämnat gänget. Deras resultat indikerar på att en avidentifiering som gängmedlem inte nödvändigtvis innebär dissociering till gänget (a.a.).

Vidare ville Bubolz (2014) även ta reda på vad det innebär att vara en “före detta gängkriminell” samt de kvarvarande effekterna av den tidigare identiteten. Det framkom även att det fanns en tvetydighet i hur man valde att definiera före detta gängkriminella (a.a). Det första perspektivet hävdar att individer kan upprätthålla gängmedlemskap och gängidentitet men då måste avstå från brottslighet eller negativa beteenden i samband med gänglivet (a.a.). Det andra perspektivet hävdar att det inte är tillräckligt att bara avstå från destruktivt beteende (a.a.). Det anses då att det krävs beteendemässiga och kognitiva förändringar på identitets- och identifieringsnivå innan individer blir avhoppare (a.a.). Slutligen visade resultaten att de återstående effekterna av den tidigare identiteten i tiden efter avhopp är uppenbart associerade med gänglivet, dessa tar sig i uttryck i gängbeteende, gängrelaterad syn på världen och livet samt oupplöst trauma (a.a.).

I den tidigare forskningen framgår det att skälen till varför individer väljer att lämna kriminella gäng är väldigt spridda. Dock tycks utbrändhet, familj och ansvar vara de mest framstående faktorerna vilka bidrar till en förändrad livsstil. Andra faktorer som uppmärksammades var en upplevelse av att ha blivit sviken av andra gängmedlemmar, blivit utsatt för hot och våld samt spiritualitet. Dessa faktorer har att göra med sociala sammanhang, vare sig det handlar om att individen funnit ett nytt sammanhang eller om denne känner sig exkluderad från sitt tidigare sammanhang d.v.s. det kriminella gänget. Utifrån tidigare forskning framkommer det att avhopp ofta sker i samband med någon form av vändpunkt samt att det krävs stöd för att bibehålla förändringen. Det framgick tydligt i Sharkey m.fl.s (2015) studie att det fanns en önskan kring stöd,

behandlingsgrupper, mentorskap och liknande insatser. Många av dessa insatser bidrar till att skapa ett socialt sammanhang där individen kan få stöd.

(14)

TEORETISKT RAMVERK 

 

I den här studien kommer vi att utgå ifrån Glenn D. Walters livsstilsteori samt Sampson & Laubs dynamiska teori om åldersgraderad informell social kontroll. Walters teori är relevant för studiens syfte då den förklarar livsstilskriminalitet. Utifrån att man får en större förståelse för individen kan man finna nya sätt att bemöta problematiken. Teorin ger oss ett bra utgångsläge vad gäller att identifiera det stöd avhoppare är i behov av. Gunnar Bergströms program Kriminalitet som livsstil som tidigare har redogjorts för har sin utgångspunkt i Walters teori. Valet av Sampson & Laubs teori är att den grundar sig i livsförloppet. Teorin menar att finns faktorer och händelser som individen stöter på under sitt liv som kan medföra förändringar, trajectory, och potentiella vändpunkter, turning points.

Glenn D. Walters livsstilsteori

Glenn D. Walters teori är en beskrivning av livets villkor med utgångspunkt hos den relativt problemfria, “normala” individen vilken anpassar sig till omgivningen när den förändras (Walters, 2011). Livsstilsteorin menar att kriminellt beteende följer ett generellt kriminellt livsmönster (a.a.). Genom att förstå det kriminella livsstilsmönstret kan man på ett bättre sätt tillgodose dess behov av stöd. Walters (1990) beskriver i sin teori att det finns fyra grunddrag för en kriminell livsstil. Det första grunddraget är ansvarslöshet som handlar om en livsstil där ansvar för de egna handlingarna saknas (a.a.). Det andra grunddraget är njutningslystnad vilken ofta tar kontroll över den kriminellas liv (a.a.). Vilket syftar till att du agerar för att uppnå tillfredsställelse. Det tredje grunddraget är kränkande hållning gentemot andra människor (Walters, 1990). Vilket syftar till att där finns en form av nonchalans i förhållande till andras gränser, det är då vanligt att det

förekommer kränkningar (a.a.). Det är något som kan ske både medvetet och omedvetet (a.a.). Det fjärde och sista grunddraget är upprepade brott mot lagar, normer och moral (a.a.). Det innebär att individen har en svårighet att underordna sig system med regler och lagar (a.a.).

Walters (1990) menar även att den kriminella livsstilen inte enbart påverkas av de fyra grunddragen. Det också är en inre process som innefattar tankemönster, rutiner och personlighetsdrag (a.a.). Teorin utgår från tre nyckelkoncept; villkor, val och tankemönster (Walters, 2011). En kriminell livsstil är ett resultat av de val som individen gjort vilket även är påverkat av miljöförhållanden (a.a.).

Tankemönster syftar till de kognitiva stilar individer utvecklar som en konsekvens av dess biologiska och miljömässiga förhållanden samt det mönster av val

individen har gjort i relation till dessa (a.a.). Vidare beskrivs en livsstil som ett mönster av olika beteenden vilka individen har “fastnat” i och upprepar även i lägen där det inte är korrekt agerande (a.a.). Livsstilsteorin syftar till att

brottslighet är en konsekvens av de förhållande en individ exponeras för, valen individen gör i sitt liv samt det tankemönster individen åberopar som stöd för ett utvecklande av ett kriminellt mönster (Walters, 1990).

En kriminell livsstil kan formellt eller strukturellt definieras som en interaktiv stil vilken kännetecknas av oansvarighet, självförtroende och social regelbrytning (Walters, 1990). Livsstilen innebär att individen i många fall måste hitta en snabb lösning till existentiell rädsla och problemen i vardagen (Walters, 2000). För att fånga essensen av livsstils processen måste vi se förbi struktur och funktion för att

(15)

fastställa ett kriminellt mönster (a.a.). Livsstilen når så småningom en punkt där den inte längre fungerar, det beskrivs som en “förtvivlan” (Walters, 2011). En person med en önskan om att lämna sin kriminella livsstil kommer inte kunna göra det enbart genom att göra en hastig förändring av sitt beteende. Det här är inte möjligt, man måste även ta hänsyn till både inre faktorer och de fyra

grunddragen (Walters, 1990). Arbetet och processen med att bryta den kriminella livsstilen måste även riktas mot själva tankemönstret (a.a.). Vilket görs genom att inrikta sig mot självbilden, ens värderingar och liknande element (a.a.).

Sampson & Laubs åldersgraderade teori

Sampson & Laub gjorde en uppföljningsstudie på Glueck & Gluecks studie “Unraveling juvenile delinquency”, den här kom att kallas Shared beginnings, divergent lives, delinquent boys to age 70 (Laub & Sampson, 2003). I den här studien användes det nytillkommet material berörande brottsregister och

dödsregister, det utfördes även nya intervjuer med 52 av informanterna (i Glueck & Gluecks ursprungliga studie var det 1000 deltagare) (a.a.). I den nya studien framkom det att faktorer som kan leda till att personer väljer att sluta med kriminalitet kan vara äktenskap, arbete, skolresultat och stabila livsvillkor (Laub & Sampson, 2003). Avslutandet beskrivs genom olika mekanismer där processen ser olika ut (a.a.) Den såkallade “knifing-off” effekten är den mest dramatiska och innebär att det finns ett före och ett efter, en händelse eller handling leder till ett plötsligt men varaktigt avslut (a.a.). Det upprätthålls sedan genom kontroll, stöd, struktur och rutiner samt en ny identitet (a.a.). Om individen istället bibehåller en kriminell livsstil sker det eftersom ett misslyckande uppstod i att skapa sociala band gällande informell social kontroll eller kumulativa nackdelar som händelser som utspelat sig tidigt i individens liv (exempelvis att bli arresterad, stämplad osv.). Dessa faktorer begränsar framtida möjligheter och skapande av sociala band (a.a.).

Personer med perpetuell brottslighet kännetecknas av avsaknad av stabila

levnadsvillkor, stabila relationer, arbete och misslyckande i skolan eller militären samt att man inte lyckats bryta sig loss från den kriminogena miljön och livsstilen (a.a.). Det är även vanligt att individen har varit frihetsberövad under längre perioder (a.a.). Sampson & Laub menar alltså att variation i brottslighet kan förklaras genom de olika typer av band individen har till samhället, svaga band leder till en högre sannolikhet till brottslighet (a.a.). Vidare menar de att vändpunkter är dynamiska, oberoende av ålder, personlighet, benägenhet och bakgrund är förändring mer trolig bland de individer som gifte sig, fick en stabil anställning eller anslöt sig till militären (a.a.). Den fria viljan betonas också, individer väljer att avsluta som en respons på en vändpunkt (a.a.). Det kan då handla om ett nytt sätt att betrakta sig själv, exempelvis som försörjare för sin familj eller en god anställd (a.a.). Att bibehålla en kriminell livsstil grundar sig också i ett aktivt val, det kan då grunda sig i att man finner livsstilen spännande, uppskattar de materiella belöningarna eller att man inte känner sig tillfreds med att bli exkluderad från samhällets ”elitgrupper” och tenderar att betrakta samhället som orättvist och korrupt (a.a.).

(16)

METOD  

Metoden för vår studie har en kvalitativ ansats, då vårt syfte och frågeställning är att få en bild av varför den enskilde individen valt att lämna ett kriminellt gäng och vad denne hade för behov i processen. En kvalitativ metod betonar ett induktivt synsätt och är som lämpligast när man önskar få större djup och ökad förståelse än att generalisera till en större population (Malterud, 2014). Vilket vårt syfte är, ett mer fokus på individen och dennes upplevelse av sin situation och dennes behov. Vidare bibehålls det ett fenomenografiskt förhållningssätt. Fenomenografi innebär att intresset inte är riktat gentemot huruvida individens uppfattningar är sanna eller inte (Uljens, 1989). Intresset är istället begränsat till hur personer uppfattar något (a.a.). Genom att vi är närvarande och riktad mot den andre under intervjun blir informanten lättare att förstå samt att samtalet kommer enbart att handla om hen. Inom fenomenografin utgår man från att det existerar en verklighet utanför människan men man menar att verklighetens mening eller betydelse konstitueras genom hur människan i sig uppfattar den (a.a.). Objektets mening är alltså inte givet på förhand utan dess mening konstitueras genom människans tolkning (a.a.). Det gör även att vi som forskare under intervjuerna ska åsidosätta vår egna förförståelse då vi enbart ska vara riktade mot den andre och dennes upplevelser. Vilket är vår strävan att enbart uppmärksamma den enskilde individens behov kring att lämna ett kriminellt gäng. Genom att mötas personligt vid intervjuerna bildar man en närhet till sina informanter som sedan skapar möjlighet att kunna få en inblick i informanternas värld ur deras egna perspektiv. Vilket vi ville uppnå vid våra intervjuer för att få ut så mycket som möjligt. Det ger en ökad förståelse samt ett större djup, vilket Bryman (2018) förklarar med att en kvalitativ ansats kan bidra till att forskaren får en ökad förståelse av den sociala verkligheten på grund av hur informanterna i en viss miljö tolkar den här verklighet. Målet är att utforska meningsinnehållet i sociala och kulturella fenomen så som det upplevs av de involverade själva i deras naturliga sammanhang.

Den här studien har utförs med en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer. Enligt Kvale (1997) syftar den kvalitativa forskningsintervjun till att förstå livsvärlden ur den intervjuades eget perspektiv. Det överensstämmer med studiens syfte, då den ämnar att undersöka individernas upplevelser och behov. Förtjänster med en kvaltitativ metod är att forskaren får möjlighet att uppnå en fördjupad förståelse av fenomenet eller situationen samt att individen man intervjuar förmedlar ett särskilt djup och en detaljförståelse (Malterud, 2014). Begränsningar med metoden är att det finns risker med att få alltför överflödig information från informanterna som sedan kan vara svår att bearbeta (Kvale, 1997). Samt att närheten som skapas till informanterna vid mötet kan bidra till en minskad objektivitet och därmed bidra till en sänkt förmåga av analytiskt

tänkande (Malterud, 2014). För att samla in material valde vi att använda oss av semistrukturerade intervjuer med våra informanter. Genom semistrukturerade intervjuer är intervjuprocessen flexibel (Bryman, 2018) då det finns utrymme för informanten att tolka de öppna frågorna på sitt sätt och svara med det hen

upplever vara viktigt.

Urval

(17)

Valet av informanter är avgränsat till individer med kriminellt förflutet. Individen ska ha ingått eller haft en koppling till ett kriminellt gäng som gör att det uppstår svårigheter med att lämna gänget. Avhopparen ska ha gjort ett aktivt val att lämna och ska ha varit motiverad till att lämna gänget. Samtliga intervjuer i studien är gjorda på män då vi inte lyckats få kontakt med någon kvinnlig avhoppare. Hur lång tid det har förflutit sedan individen lämnade gänget anses inte relevant och det utgör inte om denne är fullständig avhoppare eller inte. Gemensamt krav för alla informanter var att de skulle vara över 18 år när de lämnade gänget och folkbokförda i Sverige. . Informanterna behövde inte ha tagit hjälp av en avhopparverksamhet för att vara aktuella för studien. Vi exkluderade individer som fortfarande var aktiva i sin kriminalitet. Personer som deltog i studien behövde vara öppna för att besvara frågor kring sin process att lämna men också tankar och känslor kring lämnandet och tiden framöver. Informationen om det här framgick redan när vi kom i kontakt med informanterna samt genom

informationsbladet. Information om de olika avhopparverksamheterna samlas enbart in via deras hemsidor eller andra relevanta källor på internet och

redogjordes för i bakgrunden. Att intervjuer inte gjordes med dessa var på grund av den begränsade tidsramen. Det ansågs mer relevant att under datainsamlingen fokusera på intervjuer med de personer som valt att hoppa av kriminella gäng. Därav är den enda datainsamling som bedrivits i den här studien de intervjuer som utförts med avhopparna.

Vi har kommit i kontakt med en person i vår närhet som stämmer in på våra kriterier för urval och avgränsningar. Denne person tog sedan kontakt med personer i sin omgivning vilka passade in i våra kriterier. När hen informerat andra om vår studie och de var intresserade fick vi deras kontaktuppgifter så att vi sedan kunde kontakta dem på egen hand. Den här typen av urval brukar benämnas som ett riktat snöbollsurval eller ett kedjeurval, det är en metod där en eller flera personer i urvalet rekommenderar nya lämpliga personer att delta i studien (Bryman, 2018). På så sätt sker det en snöbollseffekt där det hela tiden kan rekryteras nya personer till studien fram tills dess att forskaren anser att urvalet är tillräckligt stort (a.a.). Det är till stor fördel att använda den här metoden då det går snabbt att rekrytera nya personer till studien (a.a.). Det är en form av bekvämlighetsurval vilket även innefattar viss problematik (a.a.). Något som begränsade oss var att vi inte hade kontrollen över vem som kontaktades, hur många utan allt var upp till vår kontakt. Vi kunde inte göra något förens individen ville delta i vår studie och vi fick kontaktuppgiftern. Sannolikheten för att urvalet på ett korrekt sätt ska kunna representera hela den studerade populationen är inte så hög (a.a.). Det är genom att vår kontakt har valt att informera bara vissa i hens närmiljö om vår studie. Det är sådan problematik som benämns som extern validitet när man pratar om hur resultatet kan generaliseras, det är dock inte lika framträdande i kvalitativa studier som i kvantitativa (a.a.). Den största fördelen med att använda sig av snöbollsurval, när studien är av känslig sort, är att det blir lättare att få nya informanter till att delta i studien då de blivit rekommenderade av en bekant. Man skulle kunna säga att det skapas ett förtroende redan innan mötet och intervjun.

Insamling av material

Den empiriska datan samlades in genom tre semistrukturerade intervjuer med tre personer där båda författarna var närvarande. Genom att vi båda var närvarande kunde en hålla i intervjun och den andra vara med observerande samt föra

(18)

anteckningar vid behov. Den som observerade kunde även uppmärksamma andra följdfrågor än den som höll i intervjun och var fokuserad på det runt omkring. Det hade varit önskvärt med fler informanter men då målgruppen är svår att nå var detta inte möjligt inom den aktuella tidsramen. Syftet och frågeställningarna är fokuserade på den enskilda informantens upplevelse och vad de anser har varit betydelsefullt och avgörande i deras process och beslut att lämna gänget och den kriminella livsstilen. Semistrukturerade intervjuer består av ett antal frågor som ofta tenderar att vara något mer öppna än i strukturerade intervjuer, frågorna kan även variera i följd och det finns även möjlighet att ställa uppföljningsfrågor (Bryman, 2018). Ett sådant upplägg är förmånligt för att ge respondenterna

utrymme att redogöra för sina egna upplevelser (a.a.). Då vi på förhand inte kunde veta vad som skulle uppkomma längs med intervjuerna var möjligheten till att ställa ytterligare frågor vid intressanta teman av största vikt. Ett antal teman lyftes fram som utgångspunkt, varje tema hade tillhörande öppna frågor. En

intervjuguide (bilaga 2) användes under intervjutillfällena, intervjuguiden

användes som en grund. Vilket innebär att frågorna som var utskrivna var inte så som vi ställde dem, det var mer som ett stöd för oss. Det fanns även möjlighet att ställa ytterligare frågor för att knyta an till den information som gavs av

informanten. Frågorna hade ingen specifik ordning de skulle ställas i, de baserades istället på vad som föll sig naturligt i samtalet med informanten. Innehållet i frågorna var fokuserat på informanternas erfarenheter av att hoppa av ett kriminellt gäng, deras önskemål och behov. Inget fokus kom att läggas på deras tidigare kriminella livsstil, utan intresset var riktat mot förändringen och

upprätthållandet av den icke-kriminella livsstilen.

Vid intervjuerna intog vi ett empatiskt förhållningssätt, vi var riktade mot informanten vilket bidrog till närvaro i samtalet. Under intervjuerna har vi förhållit oss till ett fenomenologiskt tolkningsperspektiv. Genom att använda sig av ett utifrån perspektiv för att studera den sociala kontexten kan forskning leda fram till förvånande resultat (Bryman, 2018). För att uppnå det fenomenologiska förhållningssättet fick vi sätta våra förutfattade meningar, förväntningar och eventuella teorier inom parentes för att skapa förutsättningar där vi kunde förstå den andre. ”In a way, the approach is far from being new to them, because if you never had a primary focus on the other, understanding anyone in the lifeworld would be impossible.” (Englander & Folkesson, 2014, sid 309). Det

fenomenologiska förhållningssättet uppnås alltså när vi är närvarande till den andra personens upplevelse så som personen i fråga själv upplever den, vi

parantessätter oss själva och riktar det primära fokuset mot den andres upplevelse. För att vara närvarande har man sitt fokus på den andras narrativa själv och parentessätter sig själv (Zahavi, 2015). Med fenomenologisk metod intar man den naturliga inställningen för att kunna avtäcka det minimala självet (a.a.). Det handlar om att vara riktad mot den andre, att fokusera på vad det är den andre säger och uttrycker. För att vi som forskade skulle ha det förhållningsättet var vi riktad mot informanten i intervjun. Det var även på grund av det som vi valde att en av oss skulle hålla i intervjun för att behålla fokuset på vad den andre säger och uttrycker. Den andre av oss, som inte höll i intervjun, observerade och kunde i slutet av intervjun lyfta det som glömts då vi inte är erfarna forskare. Genom att vara två under intervjutillfällena gjorde att vi kunde fånga in mer av vad

informanten sade.

(19)

I kvalitativ forskning är forskaren det viktigaste ledet i datainsamlingen, snarare än frågeformuläret (Ryen, 2011). Det viktiga är att få kunskap om relevanta händelser och handlingar från informantens sida (a.a.). Vår datainsamling var de semistrukturerade intervjuerna med ett fenomenologiskt förhållningssätt för att få ta del av våra informanters upplevelser och livsberättelser. I den kvalitativa intervjun sker ett möte med den enskilda informanten, inte en jämförelse mellan denne och någon annan (a.a.). Vilket är viktigt i vår studie då vårt syfte är individen behov och ingen annans är betydelsefull där och då. Intervjun är att betrakta som ett samtal, därmed påverkas interaktionen av fler förhållanden än enbart intervjuguiden (Ryen, 2011). Kommunikation är mer än ett utbyte av ord och det irrelevanta kan bli relevant (a.a.). Utöver verbal kommunikation kan sådant som gester, kroppshållning och blickar vara av intresse (a.a). Därför valde vi att ha en som observerade för att vara med uppmärksam på det. Det visade sig dock att vi inte var i behov av gester utan den som observerade fokuserade mest på följdfrågor som inte tagits upp och små anteckningar. Under intervjun kan kommunikationen komma att bli påverkad av strukturen i intervjun

(instrumenteffekten), andra parters egenskaper (intervjuareffekten) och

interaktionsprocessen (kontexteffekten) (a.a.). Men det var något vi förhöll oss till genom den fenomenologiska förhållningssättet. Eftersom att målet med intervjun är att förstå är det viktigt att bygga upp ett nära förhållande till informanten (a.a.). Det handlar i sin tur om att forskaren ska försöka förstå informanten utifrån dennes perspektiv, informanten ska inte föras in i den akademiska världen då forskarens perspektiv inte är det väsentliga (a.a.). Det gör att tillit är ett av de mest centrala begreppen i den här typen av studier, genom en närhet till informanten byggs tillit upp och först då kan man få tillgång till informantens uppfattning (a.a.).

Intervjuerna skedde på plats hemma hos informanterna, då vi hade som fokus att det skulle ske på en plats som först och främst är bekväm för informanten. Bryman (2018) förklarar att miljön bör vara avslappnad för informanterna, det bidrar till att de känner sig trygga och bekväma därmed kan intervjun kan ske på ett så naturligt sätt som möjligt. Även Kvale (1997) betonar vikten av en bekväm och tillgänglig intervjumiljö (a.a.). Därför var inte café eller offentliga platser något aktuellt, dessutom hade det minskat säkerheten för informanten och därmed inte känts etiskt korrekt. Informanterna blev vid intervjutillfället kort informerade om syftet med studien och dess tillvägagångssätt. Informanterna bör få en

bakgrund till intervjuns förekomst både före och efter intervjun (Kvale, 1997). Det benämns som orientering och man går här igenom intervjuns syfte, användning av diktafon samt ger informanten möjlighet att ställa frågor innan intervjun påbörjas (a.a.). Orienteringen bidrar till ytterligare trygghet hos informanterna. Intervjuerna varade mellan 30 till 60 minuter och spelades in med hjälp av diktafoner.

Diktafonen kan komma att ha en viss påverkan på informanterna då det kan bidra till nervositet men andra kan vara helt opåverkade av ljudupptagningen (Kvale, 1997). En fördel med att spela in är att den som håller i intervjun kan vara mer uppmärksam på vad som sägs och inte behöva bli distraherad för att föra anteckningar under tiden (Bryman, 2018). Vi valde även diktafon ur etisk

synpunkt då den inte kan vara uppkopplad till internet samt inte behöver kopplas till en dator. Materialet transkriberades sedan av oss enskilt och kontrollerades i efterhand av den andre.

(20)

Validitet

Malterud (2014) skriver att validitet mäts på annorlunda sätt i kvalitativ forskning på grund av att man inte kan mäta trovärdigheten med siffror som man gör under kvantitativ forskning.​ Det finns två typer av validitet; intern validitet och extern  validitet (a.a).​ I​ntern validitet innebär att tillvägagångssättet man utgått från ger en  tillräckligt täckande bild av det fenomen man ämnade att studera (a.a.). Vi stärker  vår interna validitet genom att analysen utfördes systematiskt och metodisk. Även  genom att vi varit två forskare vid samtliga moment. Vid transkribering valde vi  även att båda transkribera samma material och enskilt se över teman och diskutera  med varandra. ​Det är viktigt att redogöra hur systematisk forskaren varit under studiens gång (a.a.). När det är tydligt hur studien har gått till ökar validiteten (Watt Boolsen, 2007). ​Extern validitet handlar om studiens överförbarhet 

(Malterud, 2014). Vår studie kan gå att överföra vidare till avhopparverksamheter  så att de utvecklas och anpassas utefter individens behov. ​Validitet handlar något förenklat om generaliserbarhet, det är en fråga kring om resultatet går att

generalisera till​ andra omständigheter eller inte (a.a.). Vid upprepning av studien  ska liknande resultat uppkomma (a.a.). Baserat på vilken metod som används kan  möjligheten till studiens överförbarhet d.v.s. möjlighet att ​upprepas med liknande resultat öka eller minska, en snäv kontext kan försvåra det (a.a.). Vi har en

begränsad studie då vi undersöker individens behov. Den externa validiteten kan ökas genom att studera ett representativt urval, det fungerar dock sällan i

kvalitativa studier (a.a.). För att vår kvalitativa studie ska nå en hög nivå av validitet är det av största vikt att diskutera eventuella problem med vår valda metod. Det är även viktigt att en medvetenhet kring vår egen förförståelse finns med.

I vissa fall har det inom kvalitativ forskning förekommit att studiens resultat har redovisats för informanterna för att ge dessa möjlighet att ta ställning till om forskarnas konklusioner är sanna (Watt Boolsen, 2007). Det här är dock inte lämpligt då informanterna erhåller ett annat perspektiv på det ​studerade ämnet,  undersökningen ska förhålla sig till ett visst teoriområde och informanterna ska  inte förhålla sig till forskningen på ett akademiskt vis (a.a.). Därav är det av stor  vikt att lita på sin egen expertkunskap (a.a.). I den här studien är vi fullt medvetna  om att informanterna är experterna och besitter mest kunskap kring sin egen  upplevelse. Det finns dock kopplingar till teorier och tidigare forskning i den här  studien vilket går utanför informanternas egna upplevelser. ​Informanternas redogörelser är deras sanning och är att betrakta som sådan. Med utgångspunkt i det strävar vi efter att etablera ny kunskap kring möjligheter att bemöta avhoppare på bästa sätt.

Förförståelse

Forskaren ska under en kvalitativ studie förhålla sig så neutralt som möjligt, det finns dock ingen helt neutral forskare (Malterud, 2014). Forskarens utgångspunkt, ämnesrikting och erfarenhet kan avgöra vilken frågeställning som används, det kan även komma att påverka val av metod, urval, valet av problemområde att studera, ur vilka perspektiv det ska ske och hur allt modifieras (a.a.). Den

förförståelse vi som forskare tar med i forskningsprocessen har delvis sin grund i den frekventa mediarapporteringen om gängkriminalitet. Vi är även bosatta i Malmö vilket är en av städerna det rapporterats mest kring. Det medför att vi har en större närhet till fenomenet vi ämnar att studera. En annan väsentlig del av vår

(21)

förförståelse ligger i vår tidigare akademiska bakgrund. Vi har båda sedan tidigare en examen i Psykiatrisk omvårdnad, där individen och dennes behov är i fokus. Genom att vi studerar kriminologi har vi ytterligare en form av förförståelse vilken hör ihop med de olika kriminologiska teorierna. Utifrån dessa element av förförståelse har vi format våra egna personliga åsikter kring ämnet. Forskarens förförståelse har alltså en påverkan på samtliga faser under forskningsprocessen. Inför intervjuerna förväntade vi oss att det kunde vara svårt för informanterna att öppna upp då det kan förekomma känslig information.​ Med anledning av det  diskuterade vi på vilka sätt vi skulle förhålla oss till informanterna för att  underlätta i mötet. Det var då vi bestämde oss för att inta ett fenomenologiskt  förhållningsätt då det lämpar sig utmärkt till vårt syfte. Det här tydliggör vår  grundkunskap och är det som kommer och bör utmanas i den kommande  processen. ​Förförståelsen gör att forskaren kan bli påverkad i valet kring vilka problem som ämnas att studera (Malterud, 2014). Det kan även vara så att forskarens förförståelse avgör hur man beter sig under intervjun, det kan i sin tur påverka det svar som ges från informanten (a.a.). Det är således viktigt att vara medveten om och samtidigt aktivt förhålla sig till sin egna förståelse (a.a.). Vid formulering av intervjuguide tillhörande den här studien var det av stor vikt att låta ämnen och frågor vara så öppna som möjligt. Genom att behålla en öppenhet minskar risken för att våra personliga åsikter och förväntningar skulle komma att färga svaren som informanterna förmedla. Det förhållningssättet har bibehållits även under analysen, under dekontextuliseringen var det av största vikt att inte utesluta relevanta delar av transkriberingen för att dessa inte överensstämde med våra egna föreställningar. 

 

Vår förförståelse är ständigt i rörelse då vi möter ny information hela tiden. Kvale (1997) skriver om hermeneutisk spiral eller cirkel för att karakterisera tolkning av mening. Cirkeln eller spiralen beskrivs som ett växelspel vilket Kvale (1997) förklarar som “Den närmare bestämningen av de enskilda delarnas mening kan så småningom förändra den ursprungligen föregripna meningen hos helheten, som åter igen kan komma att förändra meningen hos de enskilda delarna och så vidare” (sid. 50). Det är att vår tolkning är ständigt i en cirkulär rörelse mellan vår

förförståelse och att vi möter nya erfarenheter och idéer. När vi möter våra informanter i intervjuerna och övrigt material så leder till ny förståelse hos oss vilket gör att det sedan blir förförståelse i nästa tolkning. Enligt Thurén (2007) växlar den mellan förförståelse och erfarenhet och/eller mellan teori och praktik och/eller mellan del och helhet. Genom större erfarenheter av ämnet som studeras ges en djupare förståelse och på så sätt uppfattar forskaren finare nyanser av det som undersöks och studeras.

 

Analys av material

Den analysmetod som har använts för att undersöka datamaterialet är systematisk textkondensering. Den systematiska textkondenseringen består av fyra steg, det första är att skapa ett helhetsintryck, sedan att identifiera meningsbärande enheter, det tredje steget handlar om att kondensera materialet och slutligen ska materialet sammanfattas (Malterud, 2014). Det här har kombinerats med bearbetning med hjälp av narrativ analys. Svar som framkommer vid kvalitativa intervjuer kan betraktas som berättelser (Bryman, 2018). Narrativ analys är alltså inte enbart applicerbart på livsspannet utan täcker även in redogörelser för händelser och kopplingar mellan dessa (Bryman, 2018).

(22)

Helhetsintryck

Första steget är att bli bekant med och lär känna sitt insamlade material (Malterud 2012).Vi började med att vi enskilt satt med materialet vilket vi även hade gjort när vi transkriberade. Därmed var vi redan bekanta med vårt insamlade material. Under det här steget är det viktigt att forskaren lägger sin förförståelse samt teori åt sidan och kan vara öppen (a.a.). Det är acceptabelt att anteckna under tiden men man bör undvika att systematisera (a.a.). Efter att forskaren har läst så

sammanfattas huvudsakliga teman, upp till tio stycken, där varje tema

representerar en sida eller aspekt av det insamlade materialet (a.a.). Vi diskuterade gemensamt när vi ansåg att vi fann teman. I början hade vi många teman för att det var ett helhetsintryck. Men slutligen efter bearbetning landade det på tio teman. Vi tyckte att något tema förekom i mindre utsträckning men fortfarande ansågs vara viktigt utifrån studiens syfte, därmed behöll vi dem som huvudsakliga teman. Våra teman liknar de teman vi hade till vår intervjuguide, men vi har förhållit oss till vår förförståelse och låtit materialet styra.

Meningsbärande enheter

Det andra steget är att man gör en systematisk genomgång av materialet rad för rad (Malterud 2012). Det gjorde vi genom att vi enskilt sitta och markera med färger de meningar vi ansåg tillhöra ett visst tema. Vi valde att markera i färger för att enkelt kunna överskåda materialet. Vi tog en intervju i taget för att hålla oss fokuserade till en sak. Forskaren urskiljer det som är relevant och det som är irrelevant, vilka delar som är av vikt för syftet och frågeställningen (a.a.). Under det här steget har man teman från föregående fas i åtanke (a.a.). När forskaren markerar de meningsbärande enheterna börjar systematiseringen, även kallat kodning (a.a.). Kodning innebär systematisk dekontextualisering vilket gör det möjligt för forskaren att lyfta ut delar av materialet och titta närmre på det tillsammans med andra element av materialet som säger något om samma sak (a.a.). En meningsbärande enhet kan ha mer än en kod, men bör inte ha allt för många (a.a.). När vi gått igenom alla intervjuer och markerat gjorde vi det om från början då vi var ytterligare bekanta med materialet och för att verkligen

säkerställa att vi fått med de meningsbärande enheterna. Vi valde också att från början enskilt koda för att sen andra gången gå genom det gemensamt vilket ökar den interna validiteten.

Kondensering

Under tredje steget fokuserar forskaren på det material som har meningsbärande enheter (Malterud, 2012). Om det är ett specifikt tema som innehåller ett rikt material kan man behöva skapa undergrupper (a.a.). En av våra teman visade sig innehålla mycket material, så vi skapade en undergrupp till det ämnet. Forskaren kondenserar och förtätar innehållet i varje tema, det blir en abstraherad

beskrivning och ett beskrivande citat (a.a.). I det här steget gick vi igenom varje tema och försökte hitta beskrivande citat. Det var svårt då vi fann många citat men där var vi tvungna att se bortom vår förförståelse och verkligen bara ta de citat som var beskrivande för temat. Man försöker lyfta upp vad är det de

meningsbärande enheterna uttrycker, man söker förståelse för resultatet (a.a.). I det här steget söker vi förståelse till vårt material. Det är även viktigt att ta i beaktning hur vår förståelse förhåller sig till vår förförståelse. Då förförståelsen kan både vara positiv och/eller negativ. Här spelar den hermeneutiska cirkel inte då våra tolkningar och förförståelse leder till ny förståelse och så vidare. Vår

(23)

förförståelse ge oss finare nyanser av det vi undersöker men samtidigt kan det skapa problem i vårt resonemang.

Sammanfatta materialet

I det sista stegen ska materialet med de meningsbärande enheterna sammanfattas så att det överensstämmer med hur informanterna uttryckte sig (Malterud, 2012). Det benämns även som rekontextualisering (a.a.). Forskaren testar så att de beskrivningar man fått fram passar in i originaltexten det vill säga den

ursprungliga transkriberingen (a.a.)​. Det är även i det här steget som vi ser över  om materialet vi tagit fram svarar mot våra frågor och vårt syfte.  

 

Etik

Innan studien genomfördes gjordes en ansökan till etikrådet på fakulteten för hälsa och samhälle Malmö Universitet. Det gjordes eftersom intervjudeltagarnas

upplevelser kan innefatta etiskt känsligt innehåll. Studien godkändes då etikrådet ansåg att den uppfyller de forskningsetiska kraven (se bilaga 1). Vetenskapsrådet (2018) nämner fyra viktiga forskningsetiska krav; informationskravet,

samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Informationskravet

Informationskravet innebär att forskaren har en skyldighet att informera sina informanter om syftet med studien (Vetenskapsrådet, 2018). Det gjordes genom att dela ut ett informationsbrev (se bilaga 3), vilket även täcker in samtliga forskningsetiska krav. Informationen framfördes även muntligen vid

intervjutillfället med förtydligande om studiens syfte. Informanterna fick behålla informationsbrevet för att ha möjlighet att läsa igenom det flera gånger samt om denne skulle behöva komma i kontakt med författarna i efterhand.

Samtyckeskravet

Samtyckeskravet innebär att informanterna måste ge sitt samtycke för att deltaga i studien samt att de har rätt till att avbryta sin medverkan när som helst

(Vetenskapsrådet, 2018). När informanten läst genom informationsbrevet och ville delta fick denne skriva under samtyckesbladet innan intervjun började, det samlades sedan in av författarna.

Konfidentialitetskravet

Konfidentialitetskravet innebär att det insamlade materialet inte ska vara

tillgängligt för obehöriga (Vetenskapsrådet, 2018). Av den här anledningen är det av största vikt att bevara deltagarnas konfidentialitet, det görs b.l.a. genom

avidentifiering i materialet. Samtliga intervjuer spelades in på en diktafon. Då diktafonen enbart används vid inspelning av intervjuer samt transkribering bidrar den även till en ökad trygghet hos deltagarna​ ​(Bryman, 2018). En diktafon används inte i vardagen på samma sätt som en mobiltelefon därmed minskar risken för att materialet ska utsättas för etiskt osäkra omständigheter (a.a.). Vidare bidrar den här hanteringen av datamaterialet till ett starkare informationsskydd och ökad konfidentialitet (a.a.).

Nyttjandekravet

Nyttjandekravet innebär att materialet används på ett korrekt sätt och enbart i det syfte det är ämnat att användas (Vetenskapsrådet, 2018). Den insamlade datan och

References

Related documents

Vändpunkten för Jansson (ibid.) när det gäller att lämna Mc- gänget var då han var på en kyrkogård med en annan Bandidosmedlem och besökte gravar som Mc-kriget lämnat efter

Den specifika händelsen kan upplevas som en turning point eller vara en ögonöppnare som får individen att se sambandet mellan alla negativiteter och den kriminella livsstilen, men

Teorier om sociala konstruktioner (uttryckta genom diskurser) och diskursanalys syftar inte till att ge objektiva förklaringar till fenomen såsom gängkriminalitet, utan vill

Vidare redogör tidigare forskning att tillgängligheten till stöd från avhopparverksamheter varierar runt om i landet, där Göteborg stad, Malmö stad,

Det stöd som de före detta kriminella får genom myndigheter så som frivården och hjälporganisationer så som KRIS och Unga KRIS innebär riktiglinjer för hur de före

När det kommer till de olika gestaltningarna ser vi, i diagram 2, att det var kvällstidningarna, Aftonbladet och Expressen, som använde sig mest av skandalgestaltning i sina

De hänvisar till betänkandet Upphovsrätt och datorteknik (SOU 1985:51 s 64), där upphovsrättsutredningen menade att det andliga innehållet i ett litterärt verk inte är dess

Vi använder detta teoretiska ramverk för att beskriva problemet före detta kriminella har med att accepteras för vilka de är utan att behöva dölja det stigma som