Malmö högskola
Lärarutbildningen
Skolutveckling och ledarskap
Examensarbete
10 poäng
Samverkan – för barnens bästa
Collaboration – for the best of the children
Eva Nilsson
Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning 60p Handledare: Ingrid Sandén Vårterminen 2007 Examinator: Elsa Foisack
Malmö högskola Lärarutbildningen
Skolutveckling och ledarskap
Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning Vårterminen 2007
Nilsson, Eva. (2007). Samverkan – för barnens bästa. (Collaboration – for the best of the children). Skolutveckling och ledarskap, Specialpedagogisk påbyggnadsutbildningen, Lärarutbildningen, Malmö högskola.
Syftet med studien är att undersöka och beskriva vilka uppfattningar förskolepedagoger och specialpedagoger har beträffande samverkansgruppens betydelse för arbetet i förskolan och för det vidare samarbetet med andra berörda verksamheter i arbetet kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa, samt hur de i detta sammanhang ser på användandet av den specialpedagogiska kompetensen.
Arbetet ger en översikt av historik och tidigare forskning om barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Vidare följer en beskrivning av psykisk ohälsa och dess konsekvenser för barnen, förskolans roll och samverkans betydelse sett ur ett specialpedagogiskt perspektiv. För att se barnet i dess totala sammanhang, helhetsperspektivet, har jag i min studie valt att utgå från Bronfenbrenners systemteori och Antonovskys KASAM – teori.
Metoden för min kvalitativa undersökning har varit semistrukturerade intervjuer. Intervjusvaren har jag tolkat genom meningskategorisering.
Resultatet visar att förskolepedagoger och specialpedagoger anser att samverkan har stor betydelse för det fortsatta arbetet när det gäller barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Dessutom visar resultatet att förskolepedagogerna har ett uttalat behov av den specialpedagogiska kompetensen i form av mer stöd och handledning.
Nyckelord: ”de osynliga barnen”, konsultation, psykisk ohälsa, samverkan, specialpedagogens kompetens, systemteori
Eva Nilsson Handledare: Ingrid Sandén Frejagatan 15 Examinator: Elsa Foisack
FÖRORD
Jag vill tacka alla förskolepedagoger och specialpedagoger som medverkat i intervjuerna och delat med sig av sin tid och med stort engagemang bjudit på sina erfarenheter, tankar och funderingar, utan er hjälp hade mitt arbete varit omöjligt att genomföra.
Jag vill också tacka min handledare Ingrid Sandén som med uppmuntran, lugn och tydlig handledning, stöttat mig under arbetes gång.
Tackar även alla andra, min familj, vänner och kollegor som på olika sätt gett mig uppmuntran och stöd under arbetets gång.
INNEHÅLL
1
INLEDNING
9
1.1 Bakgrund 10
2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
13
2.1 Syfte 13 2.2 Frågeställningar 13
3 LITTERATURGENOMGÅNG 15
. 3.1 Styrdokument 15 3.1.1 FN:s Barnkonvention 15 3.1.2 Läroplan för förskolan Lpfö 98 15 3.1.3 Skollagen 16 3.2 Historik 17 3.3 Tidigare forskning 18 3.4 Psykisk ohälsa 19 3.5 Riskfaktorer – Skyddsfaktorer 24 3.6 Samverkan 25 3.7 Förskolans roll 26
4 TEORI 29
4.1 Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori 29
4.2 KASAM – Känslan av sammanhang 30
5 METOD
33
5.1 Allmänt om metod 33 5.2 Metodval 34 5.3 Pilotstudie 34 5.4 Undersökningsgrupp/Urval 35 5.5 Genomförande 35 5.6 Databearbetning 36
5.8 Etik 37
6 RESULTAT 39
6.1 Kännetecken på psykisk ohälsa hos föräldern 39
6.2 Kännetecken hos barnet 40
6.3 Samverkansgruppens betydelse 41
6.4 Specialpedagogisk kompetens
43
7 ANALYS 47
7.1 Kännetecken på psykisk ohälsa hos föräldern 47
7.2 Kännetecken hos barnet
47
7.3 Samverkansgruppens betydelse 48
7.4 Specialpedagogisk kompetens
49
8 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION 51
8.1 Sammanfattning 51 8.2 Diskussion 52
9 FORTSATT FORSKNING 55
REFERENSER 57
BILAGOR 59
1 INLEDNING
Det finns många barn som växer upp i en svår uppväxtmiljö. Idag finns det flera olika studier som visar att psykisk ohälsa hos föräldern kan medföra en risk för barnets fortsatta utveckling, genom att barnet inte får den omsorg och kontakt som behövs. Tidigare har dessa barn trots en svår uppväxtmiljö och en sårbarhet varit relativt osynliga i samhället, dock har uppmärksamheten för dessa barn ökat (Killèn, 2000).
De senaste åren har det utvecklats många projekt och utvecklingsarbeten som arbetar med barnen och deras föräldrar. På många håll har kommunerna utarbetat olika former av insatser för att på bästa sätt ge barn och föräldrar det stöd som de behöver. Skerfving (2005) menar att det är viktigt för barnens utveckling att de blir sedda och att deras olika behov av stöd och skydd uppmärksammas av de verksamheter som möter barnen och deras föräldrar. Att förskola, skola och skolomsorg har den kunskap som behövs för att upptäcka, stödja barn som far illa eller riskerar att fara illa är av största vikt för barn som lever i utsatta situationer. ”Barnen behöver en barndom utan alltför stora påfrestningar för att få möjlighet att växa upp till välfungerande vuxna. De behöver bli synligjorda och stöttade. Barn som blir sedda och bekräftade blir mindre sårbara barn (Skerfving, 2005, s.112)”.
I slutbetänkandet av barnpsykiatrikommittén (SOU 1998:31) riktas uppmärksamheten på några särskilt sårbara grupper, bland annat barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Där uppmärksammas behovet av att tidigt identifiera barnen och i samarbete mellan myndigheter se till att barnen får stöd och hjälp. När det gäller barn till föräldrar med psykisk ohälsa är det viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla dessa barn far illa eller riskerar att far illa. Det finns en förhöjd risk – men den stora majoriteten klarar sig dock ganska bra. Det är det enskilda barnets behov som är avgörande och inte att barnet tillhör en viss riskgrupp. Det som är viktigt är att de verksamheter som möter barn till föräldrar med psykisk ohälsa har kompetensen att tidigt upptäcka om det finns behov av stödjande insatser.
Det sociala nätverket kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa kan spela en central roll för barnets uppväxt. För de familjer där det saknas nätverk eller har ett socialt belastat nätverk kan förskolan ha en avgörande roll för barnets utveckling. Killén (2000) menar att de barn som bäst överlever bristande omsorg är de barn som har en anknytning till någon vuxen person utanför familjen. Det är här som förskolepedagornas kompetens blir av största vikt,
förmåga att se barnet som det är, att använda sin empatiska förmåga, engagera sig på ett positivt känslomässigt sätt i barnet och att ha realistiska förväntningar på barnet. Det är av stor betydelse att det finns en medvetenhet hos pedagogerna att kunna avgöra när barn behöver annat professionellt stöd än vad den egna verksamheten kan ge.
1.1 Bakgrund
Förskolan är en viktig del av barnets uppväxt, att tillgodose barnets behov samt vara en del i det professionella nätverket kring barn som har föräldrar med psykisk ohälsa. Förskolan idag har stora barngrupper med många barn som behöver mycket stöd och det finns risk för att barnens specifika svårigheter inte uppmärksammas.
Den erfarenhet jag har från mitt arbete inom förskolan är att det fortfarande idag är ett känsligt ämne med psykisk ohälsa och att det kan uppstå situationer som kan vara svåra att hantera. Att göra en anmälan till socialtjänsten, när man misstänker att barn far illa är en av dessa svåra situationer. Att pedagogerna i förskolan många gånger har behov av ett ”bollplank” utanför den egna professionen, för att ha möjlighet att diskutera, få råd och stöd.
I den kommun där jag genomfört min undersökning finns det efter ett längre samverkansprojekt, numera en permanent verksamhet i samverkan mellan kommun och sjukvård. Verksamheten riktar sig till familjer med små barn, med förhoppning om att hjälp och stöd i ett tidigt skede förhindrar att problemen växer sig alltför stora. Samverkansgruppen för små barn till föräldrar med psykisk ohälsa, består av personal från psykiatrin, mödra- och barnhälsovården, socialtjänsten och förskolan. En grundidé är att personal inom de medverkande verksamheterna skall ha en gemensam ”kunskapsplattform” för att öka sin uppmärksamhet kring barnen och deras föräldrar, att se behovet av att planera gemensamt och samordna sina insatser. Både riktade utbildningsinsatser till de olika verksamheterna och gemensamma storföreläsningar förekommer.
Samverkansgruppen har utarbetat team i de olika områdena i kommunen, teamen består av representanter från samtliga verksamheter, där alla bidrar med sin specifika kompetens från sin verksamhet. Samarbetet innebär bland annat att personal som möter familjer med små barn, där föräldern har psykiska problem har möjlighet att rådgöra med teamet utan att röja familjens identitet. Personalen kan vid behov ringa och beställa tid för att rådgöra med det tvärfackliga teamet som träffas en gång i månaden.
Det som jag i min studie vill undersöka är hur samverkan mellan förskolan och andra verksamheter kan förbättra barnens situation och på vilket sätt samverkansgruppen för små barn till föräldrar med psykisk ohälsa hjälper förskolepedagogerna att få den kunskap som behövs för att upptäcka, stödja och hjälpa barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Att undersöka vilken roll och funktion specialpedagogen med sin breda kompetens kan ha i detta sammanhang är något som jag också vill studera närmare.
2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
I mitt arbete vill jag studera närmare på vilket sätt förskolepedagoger och specialpedagoger använder sig av samverkansgruppen för små barn till föräldrar med psykisk ohälsa och på vilket sätt förskoleverksamheten i detta sammanhang använder den specialpedagogiska kompetensen i arbetet kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa.
2.1 Syfte
Syftet med studien är att undersöka och beskriva vilka uppfattningar förskolepedagoger och specialpedagoger har beträffande samverkansgruppens betydelse för arbetet i förskolan och för det vidare samarbetet med andra berörda verksamheter i arbetet kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa samt hur de i detta sammanhang ser på användandet av den specialpedagogiska kompetensen.
2.2 Frågeställningar
• Hur såg svårigheterna ut kring de barn som samverkansgruppen kontaktades för?
• På vilket sätt fick förskolepedagogerna och specialpedagogerna stöd och hjälp av samverkansgruppen?
• Hur kan specialpedagogens kompetens användas i arbetet kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa?
3 LITTERATURGENOMGÅNG
3.1 Styrdokument
Jag har valt att beskriva vissa delar från några styrdokument som har betydelse för arbetet kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa.
3.1.1 FN: s Barnkonvention
FN: s konvention om barns rättigheter, eller barnkonventionen som den oftast kallas, antogs av FN:s generalförsamling 1998. I Sverige är det myndigheten barnombudsmannens huvuduppgift att företräda barns och ungas rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Myndigheten menar att barnperspektivet måste stärkas och betonar också vikten av tidiga insatser för barn som far illa. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare.
• Alla barn har samma rättigheter och lika värde (artikel 2).
• Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet (artikel 3) • Varje barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs (artikel 3).
• Barnet har rätt att skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling (artikel 19).
• Upprättande av skyddsåtgärder som syftar till att ge barnet och dem som tar hand om barnet nödvändigt stöd (artikel 19).
3.1.2 Läroplan för förskolan Lpfö 98
Värdegrunden beskrivs tydligt i läroplanen för förskolan och uttrycker det etiska förhållningssätt som skall prägla verksamheten. Omsorg om och hänsyn till andra människor, solidaritet med svaga och utsatta, jämställdhet mellan könen, öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt, alla människors lika värden, är exempel på värden som förskolan skall hålla levande i arbetet med barnen.
Förskolans uppdrag
Förskolan skall lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten skall vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. Förskolan skall erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet. I samarbete med hemmen skall barnens utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar främjas.
Förskolan skall vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar.
Den pedagogiska verksamheten skall anpassa till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra skall få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar. Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrarnas förtroende är viktigt, så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd för barn med svårigheter. Alla barn skall få erfara den tillfredsställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång i gruppen.
Förskolan skall ta hänsyn till att barn lever i olika livsmiljöer och att barn med de egna erfarenheterna som grund försöker förstå och skapa sammanhang och mening. De vuxna skall ge barnet stöd i att utveckla tillit och självförtroende (Lpfö 98, s.8-9).
3.1.3 Skollagen
Kapitel 1, § 2a
Förskoleverksamheten, skolan och skolbarnomsorgen skall på socialnämndens initiativ i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I fråga om utlämnandet av uppgifter gäller de begränsningar som följer 2 a kap. 18 § och 9 kap. 16a § denna lag och av sekretesslagen (1998: 100).
Kapitel 2, § 9
Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola eller fritidshem, om inte barnets behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt.
Kommunen skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver plats enligt första stycket. Kommunen skall verka för att barnet utnyttjar den anvisade platsen och informera föräldrarna om verksamheten och syftet med denna (Lärarens handbok, 2004).
3.2 Historik
Barn till föräldrar med allvarliga och långvariga psykiska problem har tills för bara några år sedan varit en grupp som det sällan talades om. Så lite märktes de, att när deras levnadsvillkor började uppmärksammas kallas denna grupp för, de osynliga barnen. Barn till föräldrar med allvarliga och långvariga psykiska problem har under de senaste åren ägnas allt mer uppmärksamhet, bland professionella inom vuxen- och barnpsykiatrin, socialtjänst och förskola/skola, men också hos allmänhet och i massmedia. Det kan vara svårt att avgöra vad som påverkat att dessa osynliga barn nu har blivit allt mer synliga, men man kan fundera över möjliga förklaringar. Skerfving (2005) relaterar till bland andra Andersson (1998) och Ericsson (2002) där forskarna talar om att ett paradigmskifte i synen på barn och ungdomar har skett i hela västvärlden.
”Barn har alltmer kommit att betraktas som egna individer, med egna tankar, känslor, rättigheter. Barn räknas med på ett helt annat sätt än tidigare ”(Skerfving, 2005. s.17).
Andra förändringar har kanske också bidragit till att barn till föräldrar med psykisk ohälsa har börjat märkas mer att de sjuka har blivit alltmer synliga. Avvecklingen av de stora mentalsjukhusen, den psykiatriska öppenvårdens utbyggnad samt medicinering, samtal, terapier och psykosociala stödinsatser, allt detta har bidragit till en större normalisering av patienternas levnadsförhållanden. Detta innebär också att barn som tidigare skulle ha skiljts från sin psykiskt sjuka förälder tidigt i livet, istället kan fortsätta att leva tillsammans med föräldern. Socialtjänstens synsätt och arbetssätt har också förändrats under de senaste decennierna. Det finns en större ambition nu än tidigare att hålla samman familjen och på olika sätt stödja barn och föräldrar i hemmet. Problem i samband med separation mellan barn och föräldrar har uppmärksammats alltmer och man arbetar mycket med att främja kontakten med ursprungsfamiljen för att barn inte skall förlora kontakten med sin familj efter omhändertagande och placering (a.a).
Skerfving (2005) menar att dessa förändringar är positiva, men samtidigt bidrar de också till att barn mer än tidigare på olika sätt bli berörda och ibland också indragna i föräldrarnas svårigheter. Detta påverkar naturligtvis alla de verksamheter som möter barn och föräldrar. Idag arbetar många kommuner med kartläggningar inom vuxenpsykiatrin och olika samverkansprojekt för att på detta sätt se till att barn till föräldrar med psykisk ohälsa får den hjälp och stöd som de kan behöva.
3.3 Tidigare forskning
Forskningen om barn till föräldrar med psykisk ohälsa kan beskrivas som den till stor del omfattar tre områden. Ett område omfattar studier om psykisk ohälsa i samband med barnafödandet, postpartum – efter förlossningen. Denna forskning är inriktad på det tidiga samspelet mellan mor och barn och vilka konsekvenser detta kan medföra i barnets beteende och utveckling. Dessa studier har psykologisk inriktning men även en del sociala faktorer. Ett andra område kan beskrivas som ”högriskstudier”. Barn till föräldrar med allvarlig psykisk ohälsa kan vara särskilt sårbara för att utveckla psykiska störningar, dels utifrån ärftlighetsfaktorer, dels utifrån tidiga varningstecken. Det tredje området behandlar risk och skyddsfaktorer. Syftet med studierna är att identifiera riskfaktorer, men också att undersöka vad det är som gör att barn i utsatta livssituationer klarar sig trots allt. Ett nyckelbegrepp är resilience – motståndskraft mot psykosociala påfrestningar (Skerfving, 2005).
För att samla och sprida kunskap om vilka problem som finns och vilka metoder som används i arbetet med psykiskt sjuka föräldrar och deras barn, genomfördes en jämförande studie i elva europeiska länder och en stat i Australien. Skerfving (2005) redogör för forskningsprojektet, Icarus Project som pågick under två års tid. Ett av deltagarländerna var Sverige, och Icarusprojektet var här en del av Barnprojektet. Undersökningen genomfördes genom fallbeskrivningar och deltagarna var från vuxenpsykiatrin, socialtjänsten och i vissa fall även barnpsykiatrin. De frågor som ställdes gällde behovet av inläggning, möjligheten till och användningen av tvångsinsatser, både i förhållande till föräldern och till barnen, samverkan mellan vårdgivarna, tillgång till stödresurser för familjen och barnen samt förhållningssätt och arbetsmetoder inom de olika verksamheterna. Forskarlaget kunde identifiera vissa faktorer som förutsättningar för ett bra arbete med familjen:
• God kommunikation – med familjen – mellan verksamheterna – inom kommunen • Professionell tid
• Ett nätverk av professionella verksamheter • Delad kunskap och förståelse
• Riktade insatser
I socialstyrelsens projekt om psykisk sjuka föräldrar och deras barn har syftet varit att öka kunskapen om psykiska sjukdomars inverkan på föräldrars omsorgsförmåga och dess
konsekvenser för barnen. Ett annat syfte har varit att bidra till metodutveckling inom socialtjänst och vuxenpsykiatrin för att ge ett bättre stöd till barn med psykiskt sjuka föräldrar. I Socialstyrelsens rapport Barn till psykiskt sjuka föräldrar ingår resultaten av de studier om sambandet mellan psykisk sjukdom och bristande omsorgsförmåga hos föräldrarna och dess konsekvenser för de minderåriga barnen som inte uppmärksammas av myndigheter och inte får det stöd som de behöver. Vidare visar det ett behov av samverkan mellan verksamheterna, samt att utgå från ett barnperspektiv. Att det finns ett väl fungerande nätverk är en stor tillgång för barnet när föräldern brister i sin omsorgsförmåga. Barnet behöver stöd av sociala nätverk och professionella hjälpare för att motverka dålig självkänsla, oro, isolering och ett alltför stort ansvarstagande. Rekommendationer är att socialtjänsten följer upp sina insatser och resultat samt ger återkoppling till såväl sjukvård som förskola/skola vid en anmälan (SOU 1999:11).
3.4 Psykisk ohälsa
Psykisk ohälsa är ett folkhälsoproblem i våra dagar. Särskilt påtagligt är att depressionerna ökar, inte bara här utan över hela världen. Dimensionen psykisk ohälsa omfattar en rad symtom som gör sig gällande med olika styrka vid olika tidpunkter. Den form av psykisk ohälsa som vi oftast möter vid bristande omsorg gäller föräldrar som kan karakteriseras som depressiva. Det är dels föräldrar där det tycks råda ett samband mellan deras tillstånd och den aktuella sociala situation de befinner sig, dels föräldrar som under många år haft livserfarenheter som understryker deras känsla av misslyckande och som försvagar deras självaktning (Killen, 2000).
Föräldrar till barn i förskoleåldern behöver ha stor förmåga till omsorg, tillsyn och känslomässig närhet. Små barn behöver mat och sömn på regelbundna tider, passande kläder och leksaker, skydd mot faror, kärlek och omtanke. Om föräldern på grund av sin sjukdom inte klarar av att organisera dygnet, att få vardagens rutiner att fungera kan tillvaron bli kaotisk för barnet (Skerfving, 2005).
Små barn som just utvecklar en egen personlighet och vilja kan vara prövande även för en välfungerande förälder. En förälder som har svårigheter med affektkontroll kan ha svårt att hantera ett litet barns känsloutbrott och testande av gränser. En alltför förbjudande, bestraffande, inkonsekvent eller orkeslös förälder, en förälder som brister i sin förmåga att
förhandla och sätta rimliga gränser eller som har en förvriden, orealistisk bild av barnet, kan vålla barnet stora problem (a.a).
Förskolebarn, liksom i viss mån även äldre barn är beroende av sina föräldrar för att förstå och tolka världen omkring sig och se sin egen roll och betydelse i olika sammanhang. Om föräldern har svårigheter med sin verklighetsuppfattning, inte orkar med sitt barn eller har nära till affektutbrott och anklagelser, kan föräldern göra barnet osäkert och förvirrat. Vanföreställningar och aggressionsutbrott kan skrämma barnet. Barnet kan också få alltför stor makt över föräldern, och ta över kontrollen i familjen (Skerfving, 2005).
Det är uppenbart att alla de tillstånd som beskrivs som psykisk ohälsa innebär svårigheter och påfrestningar av olika slag för barn vars föräldrar lider av den här sortens problem. Det är samtidigt viktigt att veta att samma diagnos kan yttra sig på olika sätt hos olika individer och variera i intensitet och varaktighet. Samma diagnos kan se mycket olika ut över tid. En förälder med en manodepressiv störning kan efter medicinering fungera väl i sitt dagliga liv. En annan kan ha svårt att klara familj och arbete. Detsamma gäller depressioner och i viss mån schizofreni. Hur förälderns psykiska problem påverkar föräldraskapet beror både på hur det visar sig och på barnets ålder och utveckling och de krav som ställs på föräldern för att barnets behov ska uppfyllas i olika åldrar. Dessutom är det naturligtvis viktigt hur situationen omkring barn och föräldrar ser ut. (a.a.).
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (2002) beskriver i en rapport psykisk ohälsa som ett stort folkhälsoproblem. Idag lider alltfler människor av psykiska besvär som ängslan, oro och ångest eller utvecklar depressioner. Rapporten vill ge en översiktlig bild av den kunskap som finns inom forskningen idag om psykisk ohälsa, vad det gäller att förstå, förebygga och åtgärda.
Det finns olika sätt att definiera psykisk ohälsa. Det vanligaste diagnosinstrumentet inom psykiatri och forskning är det amerikanska DSM-IV, där olika symtom beskrivs och definieras enligt en detaljerad diagnosmanual. (Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, 2002). För att få förståelse och för att upptäcka signaler på psykisk ohälsa, följer nedan i bearbetad form en beskrivning av de vanligaste diagnoserna (a.a) samt konsekvenserna för barnet (Skerfving, 2005).
Depression
Depression beskrivs som nedstämdhet, sänkt grundstämning. Ibland avses även psykiska störningar som domineras av sänkt grundstämning.
Depression kan uppvisa alla grader från lätt och snabbt övergående dysterhet till djup och ihållande tungsinne. Vid djup depression sjunker självförtroendet till känslor av otillräcklighet och ovärdighet.
Egentlig depression (en svårare form av depression)
En egentlig depression har den som är nedstämd och känner brist på intresse och glädje. Dessutom skall fyra av följande symtom stämma: gått mycket upp eller ner i vikt, sover för mycket eller för lite, känner sig kroppsligt hämmad eller uppskruvad, känner sig trött och utan energi, känner sig värdelös, har skuldkänslor, har svårt att tänka och koncentrera sig eller tänker mycket på döden.
Hur påverkar detta barnet ?
Allt detta inverkar naturligtvis på vardagslivets aktiviteter och kontakten med omgivningen. Vanliga sysslor, som att stiga upp, laga frukost, se till att barn kommer till förskola/skola, städa och tvätta kan kännas övermäktigt. För ett barn som är beroende av förälderns stöd och omvårdnad innebär depressionen en stor påfrestning. Förutom de praktiska svårigheter i vardagslivet som förälderns tillstånd ofta för med sig, kan depressionen också påverka barnets egen glädje. Förälderns tankar på och tal om döden kan också göra ett barn mycket orolig att föräldern skall ta sitt liv (Skerfving, 2005).
Bipolär sjukdom (förr kallad manodepressiv sjukdom)
Den som haft minst en depressiv och en manisk eller hypomanisk period lider av bipolär sjukdom. Mani innebär att man haft en mycket förhöjd sinnestämning, känt sig mycket irriterad eller uppträtt vidlyftigt. Hypomani innebär samma symtom, men ingen nedsatt funktionsförmåga.
Dessutom skall minst tre av följande kriterier stämma: ökad självkänsla eller storhetsidéer, mindre sömnbehov, extra pratsam, tankeflykt, lätt distraherad, ökad aktivitet eller överdriver engagemang.
Hur påverkar detta barnet?
För ett barn som är tillsammans med den som blir manisk kan förälderns förändring vara obegriplig och upplevas mycket skrämmande. Vardagslivet förändras och blir oförutsägbart, föräldern förmår inte se och stödja barnet. Barn kan också oroa sig för förälderns handlingar och dess konsekvenser (a.a).
Ångestsyndrom
Här finns en rad undergrupper, bland andra: Panikångest
En snabb insättande attack med intensiv rädsla eller obehagskänsla och dessutom kroppsliga symtom som till exempel kvävningskänsla, svettning, frossa eller hjärtklappning.
Agorafobi
Stark rädsla för att få en panikattack till exempel bland andra människor i en kö eller på bussen, vilket gör att man undviker sådana situationer.
Specifik fobi
Rädsla för något specifikt som till exempel höjder, spindlar, blod, sprutor, att flyga. Social fobi
Rädsla att vara bland andra människor, göra bort sig eller bli förnedrad. Tvångssyndrom
Att tvångsmässigt tänka på eller upprepa vissa handlingar som att tvätta sig överdrivet, ordna saker i en viss ordning eller rabbla vissa ord.
Posttraumatisk stressyndrom (PTSD)
Att varit med om en traumatisk händelse som inneburit ett allvarligt hot mot eget liv och att händelsen återupprepas i mardrömmar, påträngande minnesbilder och tankar.
Hur påverkar detta barnet?
För ett barn är situationen vid en ångestattack nästan omöjlig att tolka och barnet dras lätt med av förälderns panik eller dödsångest. Även överdriven oro kan vara mycket svår att förstå och hantera för ett barn. Det kan också medföra begränsningar i vardagslivet (Skerfving, 2005).
Psykos
Psykos är ett samlingsnamn för sådana psykiska störningar där uppfattningar och värderingar av verkligheten är förändrade. Som psykotiskt symtom räknas förvirring, hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar. Den som är sjuk blandar samman fantasi och
verklighet – kan hallucinera, höra röster, uppleva sig vara förföljd, avlyssnad, utsatt för strålning eller styrd utifrån – och saknar sjukdomsinsikt.
Schizofreni
Schizofreni påverkar personligheten och möjligheten att fungera i det dagliga livet. Desorienterat tal, uppluckrade associationer, ett utarmat tankeliv och viljelöshet är vanliga tecken. Den sjuke försummar ofta sin personliga hygien. Långvariga ofta bisarra vanföreställningar kan resultera i ett avvikande, ibland aggressivt beteende. Den som lider av schizofren psykos kan vara inåtvänd och svår att få kontakt med.
Hur påverkar detta barnet?
Det är en chockartad och mycket skrämmande upplevelse att vara med om att någon får en psykos, alldeles särskilt skrämmande och obegripligt är det för ett barn som är oerfaret och utlämnat på ett helt annat sätt än en vuxen. Barnet kan också dras in i förälderns föreställningsvärld (a.a).
Personlighetsstörningar
Personlighetsstörningar hör egentligen inte till det som brukar kallas psykisk sjukdom, men är ofta minst lika handikappande. Personlighetsstörda har svårt att reglera sina impulser, kan ha nära till aggressionsutbrott och vara oförutsägbara. De har ofta svårt att fungera i sociala sammanhang. Missbruk i kombination med personlighetsstörning är inte ovanligt.
Borderline (eng. gränslinje, gränsfall)
Inom psykiatrin används benämningen på en störning av personligheten. Den innebär en rad symtom, som främst kännetecknas av kraftig instabilitet i beteende, känslor, identitet och relationer. Ångest, skräck, katastrofkänslor och känsla av övergivenhet är vanliga symtom. Personer med borderlinestörning har en tendens att dela in omvärlden i vänner och fiender, goda och onda.
Hur påverkar detta barnet?
För ett barn som är tillsammans med en förälder som har personlighetsstörning kan tillvaron bli helt oförutsägbar. Föräldern kan få aggressionsutbrott till synes utan anledning och utsätta barnet för anklagelser och hot som kan påverka barnets självbild negativt. Förälderns svårighet att fungera socialt kan för barnet innebära ständiga förluster av betydelsefulla
3.5 Riskfaktorer – Skyddsfaktorer
I rapporten av barnpsykiatrikommittén (SOU 1998: 31) framhålls vikten av att insatser för att förebygga barn och ungdomars psykiska ohälsa prioriteras och att insatta åtgärder sker ur ett helhetsperspektiv. Kommittén riktar också uppmärksamheten mot särskilt sårbara grupper och betonar vikten av samarbete och samverkan mellan verksamheterna för att se till att barnen får stöd och hjälp.
Det visar sig också att det är flerasammanhang som påverkar barnets livssituation. Hur bra ett barn klarar sig, med en eller båda föräldrar med psykisk ohälsa, beror på ett antal riskfaktorer och skyddsfaktorer.
I dokumentationen från 3:e nationella konferensen Att synliggöra de osynliga barnen med fokus på barn till föräldrar med psykisk ohälsa beskrivs risk och skyddsfaktorer som följande: Riskfaktorer
• Barnet – låg ålder, dålig fysisk hälsa, kön, beteende, psykiska problem, kamratrelationer. • Föräldrar – psykisk sjukdom, missbruk, kriminalitet, arbetslöshet, ensamföräldraskap. • Familjen – konflikter/våld, separationer, övergrepp, aggressivitet/negativa förväntningar
på barnet
• Omgivningen – bristfälligt/problembelastat nätverk, social isolering, bristande stöd från samhället, fattigdom.
Skyddsfaktorer
• Barnet – personlighet och beteende – lagom aktiv, utåtriktad, god självkänsla, begåvning. • Familjen – god föräldra-barnrelation, frisk andraförälder, syskon, delade värderingar,
positiva förebilder.
• Omgivningen – förskola/skola positiva arenor som kan bidra till en god självbild, stöd från vuxna utanför familjen.(a.a.)
3.6 Samverkan
Att definiera begreppet samverkan är inte lätt, det beskrivs oftast med en positiv klang, men är samtidigt mångtydigt och dåligt definierat i allmänhet. Samverkan beskrivs som att handla eller fungera gemensamt för ett visst syfte: till det bästa.
Synonymer till samverkan är medarbetarskap, gemensamt uppträdande, samspel, samklang, harmoni, vilka är begrepp som alla har en positiv grundton.
Lundgren och Persson (2003) menar att samverkan generellt strävar efter att finna helhetslösningar och ett förståelseperspektiv samt kan beskrivas ”som en interaktionsprocess som bryggan mellan mål och metod” (s. 30).
I rapporten Barn och unga i riskzonen (2003) beskrivs samverkan som ett långt gånget samarbete som kan sägas karakteriseras av:
• gemensamma mål och syften • urskiljbara kompetensgränser
• ambition att tona ned professionshierarkier • gemensam syn på klientens behov
Med utgångspunkt i ovanstående punkter kan man se en gemensam strävan i att finna helhetslösningar. Ur ett forskningsperspektiv blir det då nödvändigt att inte enbart studera miljöer där samverkan som fenomen fungerat väl. Snarare har utgångspunkten varit att studera väl fungerande miljöer för att söka faktorer – där samverkan kan vara en sådan faktor, som bidragit till framgång (Lundgren & Persson, 2003).
Just samverkan är ett viktigt tema i detta sammanhang – barn till föräldrar med psykisk ohälsa, eftersom de problem som kan uppstå i samband med föräldraskap och barn inte sällan berör både vuxenpsykiatri, socialtjänst, förskola eller skola och i vissa fall även barn- och ungdomspsykiatri samt mödra- och barnhälsovård. Att samarbeta mellan yrkesgrupper och verksamheter genom samverkan är en viktig aspekt för att bättre kunna möta barnens behov och på bästa sätt kunna ge barnen de stöd de behöver.
Skerfving (2005) betonar att samverkan mellan alla berörda verksamheter är en grundförutsättning för ”god praktik” när det gäller arbete med familjer där en förälder är psykisk sjuk och underlättas av kännedom om varandras verksamheter och tid för gemensamma möten och diskussioner. Samverkansgrupper med representanter från olika verksamheter, som träffas regelbundet kan diskutera problem och utarbeta rutiner. Att verksamheterna som träffar barn och föräldrar har möjlighet till konsultation är en del som kan vara till hjälp inför stora avgörande. Det är viktigt att samverkan är förankrad på chefsnivå och är en del av en gemensam policy.
3.7 Förskolans roll
Förskolan och alla andra som arbetar med barn och ungdomar har en skyldighet att samverka i frågor kring barn som far illa eller riskerar att fara illa. För förskolans och skolans del lyftes det in i skollagen först den 1 juli 2003. Samtidigt har socialtjänsten fått ett särskilt ansvar för att samverkan kommer till stånd. Förskolan har en oerhört viktig roll, menar Skerfving (2005) inte bara som de som upptäcker att barn far illa, utan att förskolan också kan ha en betydelsefull roll i att erbjuda föräldern stöd och information om verksamheter och kommunala resurser dit föräldern kan vända sig för att få hjälp. Kommunen har ansvar för att genom utbildning öka kunskaperna hos förskolepedagogerna. En annan viktig insats är att barngrupperna inte är större än att förskolepedagogerna hinner se och ge varje barn det stöd och den uppmuntran som de behöver.
Förskolan kan ha en oerhört viktig roll, förutom som samverkanspartner i nätverket kring barnet. Kanske är förskolan den enda plats som barnet vistas i förutom i hemmet. Att som förskolepedagog kunna bemöta och förstå familjens svårigheter, samt kunna förhålla sig till barn och förälder på ett sådant sätt att det skapar goda relationer och utifrån det ett öppet förhållningssätt kan ha stor betydelse för ett barns fortsatta utveckling. Förskolan skall vara ett stöd och skydd för barnet, på förskolan skall barnet få det som kan vara svårt att få hemma, barnets behov av omvårdnad, regelbundna måltider, struktur åt dagen, få känna samhörighet och glädje med andra barn och vuxna. Pedagogernas kunskap, medvetenhet och förhållningssätt i mötet med barnet, att bli sedd och få bekräftelse kan ha avgörande betydelse för barnets fortsatta utveckling. En bra förskolemiljö kan hjälpa barnen i deras utveckling och det är oerhört betydelsefullt att barnens perspektiv lyfts fram tidigt i livet (Hagström, B. 2007).
Hur kan förskolan ge stöd åt barnet? Att i förskolan få knyta an till en annan vuxen, en pedagog på ett annat sätt än den mellan barn och föräldrar, berikar barnets utveckling. Till föräldern som är och skall vara den primära anknytningspersonen finns det ofta starka känslomässiga band, banden till pedagogen kan också vara personlig, men består av andra delar som självkänsla, kompetens och gruppsamvaro. Förskolan skall erbjuda stöd avpassat efter barnets behov och utvecklingsnivå. Särskilt för de barn som lever i en svår situation är det viktigt att vidga barnets nätverk, att få lära känna fler vuxna som förebilder att identifiera sig med (Öhman, 1997).
Lek är barnets eget kulturella uttryckssätt och barnets eget sätt att lära. Att genom leken få möjlighet att bearbeta sina upplevelser är av stor betydelse för de barn som lever i svår situation. I leken får barnet möjlighet att förstå och utveckla sin kunskap om sin egen inre värld och den yttre gemensamma världen. Det är viktigt menar Öhman (1997) att förskolan är den plats där barnet kan få leka och utvecklas och på så sätt hämta kraft att ta itu med sina svårigheter. Leken i förskolan kan läka, reparera och förebygga psykisk ohälsa.
De barn som inte kan leka behöver stöd att utveckla den förmågan, risken finns att avsaknaden av goda lekerfarenheter, att lyckas, kan förvärra barnets svårigheter. Att få med barnet i leken menar Folkman och Svedin (2003) betyder att den vuxne måste gå in i ett nära och aktivt samspel och låta sig bli upptäckt som en viktig person, som ett tydligt du för barnet. Att se på leken ur ett salutogent synsätt handlar om att uppmärksamma gynnsamma krafter, ”det som gör människor friska – i varje fall friskare – i motsats till det som leder till ohälsa” (s.107). Att inte förskolepedagogerna fångas av svårigheter utan söker efter det som kan stärka, att låta möjligheten få mer utrymme än svårigheter och hinder. Att de vuxna genom att understödja och utveckla barnets lek gör tillvaron i förskolan mer begriplig, hanterbar och framför allt levande och meningsfull.
Förskolans läroplan säger att verksamheten skall ta tillgodose varje barns behov. Detta gör att alla som arbetar i förskolan måste ta hänsyn till det unika hos varje barn. Allt samspel bygger på ömsesidighet, både barn och vuxna behöver bli bekräftade. Att få känna sig omtyckt och accepterad är en förutsättning för att självkänslan ska kunna utvecklas. I detta sammanhang är det viktigt att förskolepedagogerna inte underskattar sin betydelse för barnet (Folkman, 1998).
Vägledande samspel, ICDP, International Child Development Programmes, har som mål att stimulera och utveckla ett positivt samspel mellan barn och vuxna, barn sinsemellan och mellan vuxna. Det är ett hälsofrämjande samspelsprogram som grundar sig på vad som gynnar barns växande och lärande. ICDP kan sammanfattas som ett relations – och resursorienterat förhållningssätt. Det innebär att barnet precis som den vuxna är helt beroende av sin omgivning för att de egna resurserna ska komma fram och användas (Hundeide, 2002).
Målsättningen med ICDP:
• Främja ett positivt, följsamt samspel mellan omsorgsgivare och barn • Den vuxne har en vägledande och pedagogisk roll
Att förskolepedagogerna visar positivt intresse och engagemang i barnet är en förutsättning för att barnet skall utveckla en stark självkänsla och tro på sig själv. Detta är grunden för barnets utveckling både känslomässigt och kognitivt. Genom våra attityder och vårt beteende blir vi, antingen vi vill det eller inte, modeller för barnet. Programmet är uppbyggt på olika tema som grundar sig på forskningen, bland annat Daniel Sterns teori om barns självutveckling, om samspelets möjligheter och den känslomässiga kommunikationens betydelse för barns utveckling. I förskolan kan förskolepedagogerna genom positivt samspel bidra till en god uppväxt för barnet (Hundeide, 2002).
4 TEORI
I mitt val av teorier har jag utgått från Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori som inriktar sig på att barnet (individen) skall uppfattas utifrån dess totala ekologiska sammanhang samt Antonovskys KASAM –teori som utgångspunkt för arbetet kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa.
4.1 Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori
Systemteorin är en tvärvetenskaplig teori som täcker ett stort område. Jag har valt att fokusera på Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori. Bronfenbrenners teori inriktar sig på att barnet (individen) skall uppfattas utifrån dess totala ekologiska sammanhang, där inte bara familjen utan också de andra systemen i samhället har både direkt och indirekt betydelse för barnets utveckling. Att förstå ett barns utveckling måste ses i det sammanhang som barnet befinner sig i – socialt, ekonomiskt och kulturellt. Den utvecklingsekologiska teorin beskriver samspelet mellan barnet och de olika miljöer, det samhälle och den tid det befinner sig i. Imsen (2000) beskriver Bronfenbrenners utvecklingsmodell som delas upp i dessa fyra system på olika nivåer, som han kallar mikro-, meso-, exo- och makrosystem.
Mikrosystemet är den närmiljö som omger barnet – föräldrar, syskon och det ömsesidiga samspelet mellan familjemedlemmarna. Andra viktiga mikromiljöer som kan nämnas är förskola/skola – där nya kamrat- och vuxenkonstellationer blir aktuella.
Mesosystemet omfattar relationer mellan flera mikrosystem, till exempel relationen mellan familjen och förskolan.
Exosystemet gäller situationer där barnet sällan eller aldrig befinner sig men som ändå indirekt kan påverka barnet. Som exempel kan nämnas föräldrars arbetsplats, hälso- och sjukvårdens, vuxenpsykiatrins och socialtjänstens organisationer.
Makrosystemet handlar om de generella dragen i det samhälle som barnet lever i t.ex. det sociala, ekonomiska , kulturella och politiska system. Makrosystemet utrycks som lagar och regler, men existerar också som ideologi, vanor, normer och värderingar och ett allmänt vedertaget mönster i samhället.
Bronfenbrenner argumenterar för att vi i högre grad än hittills måste studera miljöaspekter i utvecklingsproblematiken om vi skall kunna förstå barns utveckling. Vi måste studera barn i de naturliga sammanhang de hör hemma i.
Eftersom barn står i ett intimt samverkande förhållande med sin omgivning får vi inte studera det i situationer, lösryckta från sitt sammanhang.
Ett barn hör aldrig bara till en miljö. Det hör till många olika miljöer samtidigt – hemmet och familjen, förskolan/skolan och kamraterna där, kamrater i hemmiljön, grannar, föräldrars vänner osv. Vidare hör barnet till en stadsdel, ett bostadsområde eller en trakt som i sin tur är delar av större helheter. Barnet pendlar mellan olika miljöer och i detta sammanhang hävdar Bronfenbrenner, att det är viktigt att inte bara studera barnet i förhållande till de olika miljöerna, utan också att studera miljöerna i förhållande till varandra. Den ena ingår i den andra, och de påverkar och påverkas av varandra (Imsen, 2000).
En riskfaktor, som att en förälder har allvarliga psykiska problem, innebär ingen förhöjd risk så länge det finns andra kompenserade faktorer. Det är närvaron av skyddande faktorer som avgör hur barnets liv ter sig och kommer att te sig i framtiden (Skerfving 2005).
När det gäller stöd till barn och föräldrar behövs egentligen insatser på alla de olika nivåerna i Bronfenbrenners ekologiska system.
• På personnivå – insatser till barnen av olika slag • På micronivå – insatser till föräldrar och familjen
• På mesonivå – insatser som underlättar kommunikation och samarbete
• På exonivå – personalutbildningar, förändrade metoder och rutiner, samverkan • På macronivå – en förändrad syn på psykisk sjukdom och psykiskt sjuka (a.a).
4.2 KASAM – Känsla av sammanhang
Det var Professor Aaron Antonovsky som myntade begreppet salutogenes. Begreppet salutogenes kommer från latinets salus, som betyder ursprung eller uppkomst. Det salutogena perspektivet innebär att man lägger tonvikten på hälsobringande faktorer.
Konkret betyder det att fokusera på varför människor håller sig friska, ibland trots stora påfrestningar, istället för att inrikta sig på varför människor blir sjuka. Antonovsky utgick från att tillvaron är full av påfrestningar och svårigheter, vilka individen måste lära sig att hantera (Antonovsky, 1991).
Denna förmåga brukar benämnas copingförmåga efter det engelska ordet coping (hantera). Copingförmågan är beroende av om individen förmår skapa och se sammanhang i sin tillvaro. Antonovsky ansåg att en hög känsla av sammanhang (KASAM) var en viktig friskfaktor. En person med en stark känsla av sammanhang skapar sig en bild av världen som är begriplig hanterbar och meningsfull. Att begripa vad som pågår i livsmiljön och uppleva att kraven som ställs motsvaras av de egna inre resurserna.
Av de tre begreppen menade Antonovsky meningsfullhet är det mest centrala eftersom det är motivationsskapande. Därefter följer begripligheten, detta eftersom en situations hanterbarhet beror på förståelsen av densamma (Antonovsky,1991).
Antonovsky drog slutsatsen att känsla av sammanhang utvecklas och etableras tidigt i livet. Antonovskys KASAM- teori är en bra utgångspunkt för utformningen av stöd till barnen. Det gäller att bidra till begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och en känsla av sammanhang, att stärka barnets förmåga att bemästra svårigheter. De barn som får hjälp att förstå vad som händer med föräldern och med barnet självt, som får lära sig strategier att handskas med situationen utan att överväldigas, och som får stödpersoner både inom och utom den egna familjen, får en bättre barndom och är bättre rustade att klara en uppväxt med en förälder med psykisk ohälsa utan att skadas känslomässigt och utvecklingsmässigt (Skerfving, 2005).
5 METOD
5.1 Allmänt om metod
Syftet med arbetet måste vara det som avgör vilken slags metod jag använder mig av, menar Trost (2001). Kvantitativa studier är användbara när frågeställningen gäller hur ofta, hur många eller hur vanligt något är. Något förenklat menar Trost (2001) skulle man kunna säga att om man använder siffror rör det sig om kvantitet. Enkäter och frågeformulär är vanliga i kvantitativa studier. Den kvantitativa metoden används för att samla in en stor mängd fakta och analysera dem i syfte att förklara och kunna dra slutsatser (Stukát, 2005).
Är jag däremot intresserad av att försöka förstå människor eller att hitta ett mönster så skall jag välja att göra en kvalitativ studie. Den kvalitativa forskningsintervjun menar Kvale (1997) är en metod att få reda på människors uppfattningar. Den kvalitativa intervjun beskriver Kvale (1997) som ett samtal med ett syfte och ett begränsat antal respondenter, där man kan få en djupare förståelse och insikt i människors erfarenheter. Att jag dessutom i en kvalitativ intervju har möjlighet att ställa följdfrågor som kan synliggöra bakomliggande faktorer, gör att jag i min studie kan få en helhetsbild av den totala situationen, vilket ökar min förståelse.
Fallstudien beskriver Merriam (1994) som en metod att använda inom pedagogik som rör praktiska problem utifrån ett helhetsperspektiv. Att ”välja fallstudiemetoden för att skaffa djupgående insikter om en viss situation och hur de inblandade personerna tolkar denna” (s.9). Både intervjuer och observationer är användbara metoder i fallstudier. I fallstudier kommer en del och ibland all information från intervjuer, här kan man också använda gruppintervjuer för att få fram informationen. Merriam (1994) menar också att man intervjuar människor för att få reda på saker som vi inte kan iaktta direkt. Vi kan inte observera handlingar som utförts för länge sedan och inte heller känslor, tankar och avsikter.
5.2 Metodval
I min studie har jag valt att göra en kvalitativ undersökning, eftersom den ger en djupare insikt i vad respondenterna har för syn på och tankar kring hur den specialpedagogiska kompetensen kan användas i relation till studiens syfte. Jag har valt att göra en halvstrukturerad eller semistrukturerad intervju, för jag anser att det är den bäst lämpade metoden för undersökningen. Genom att utifrån ett antal huvudfrågor som ställs likadant till
alla, följa upp svaren på ett mer individualiserat sätt kan jag som intervjuare formulera följdfrågorna på det sätt som är lättast att förstå för den intervjuade.
Att använda denna metodik i mina intervjuer ger mig större möjligheter att komma längre och nå djupare eftersom jag intervjuar olika yrkesgrupper, genom att det blir olika följdfrågor ges det möjlighet till mer utvecklande och fördjupande svar. Stukát (2005) menar att ”metoden är anpassningsbar och följsam” (s. 39). I den kvalitativa forskningsintervjun byggs kunskap upp, det rör sig om ett samspel, om ett utbyte av synpunkter mellan personer som samtalar om ett ämne av gemensamt intresse menar Kvale (1997). Genom detta val hoppas jag få svar på mina frågeställningar och att respondenternas synpunkter skall ge mig den informationen som jag behöver. Det är viktigt att samspelet mellan intervjuare och respondent fungerar bra och förhållningssätt och förmåga att fråga anser Merriam (1994) är faktorer som krävs för att forskaren skall få den information som han eller hon vill ha.
5.3 Pilotstudie
I den tidigare kursen Vetenskapsteori och metod använde jag intervjuuppgiften som pilotstudie, ”där intervjupersonen är en nyckelperson i ämnet samverkan och kan hjälpa mig med vidare kontakter som jag kommer att behöva i min studie”(Merriam, 1994). Dessutom var det ett tillfälle för mig att öva intervjuteknik. Pilotstudien gav mig både information och kunskap om vilket sätt ”tänket” kring samverkan uppmärksammar de små barnen till föräldrar med psykisk ohälsa. Genom pilotstudien fick jag förkunskapen om samverkansgruppens mål, vilket har haft stor betydelse för mig i mitt val av intervjufrågor och även som ett stöd för mig i urvalet av undersökningsgrupp, där intervjupersonen varit min kontaktperson.
5.4 Undersökningsgrupp
Jag genomför min undersökning i en större kommun. För att få kontakt med respondenterna har jag tagit hjälp av utvecklingsledaren för den samverkansgrupp där respondenterna har varit på konsultation. Att använda mig av bekvämlighetsurval ansåg jag lämpligt i min undersökning eftersom det skulle hjälpa mig att få variation på respondenterna. Denna variant av urval beskriver Trost (2001) innebär att man gör som Kajsa Warg menade att man skulle göra i kokkonsten, ”man tager vad man taga kan” (s.30). Trost menar:
Många gånger hör man hänvisningen till Kajsa Warg med innebörden att skafferiet är magert och att man därför tar det som finns. Så menade hon inte. Hon menade enligt min
mening inte att man tar vad man har utan man tar vad man kan ta eller rimligen bör ta. Med det menade hon att man tar det man anser vara lämpligt (s.30).
Jag har intervjuat pedagoger som varit i kontakt med samverkansgruppen, det var flera pedagoger från varje arbetslag som deltog i mötet med samverkansgruppen. Vid de fyra intervjutillfällena med förskolepedagoger är det vid två av mina intervjuer endast en respondent närvarande. Vid de övriga två intervjuerna deltar hela arbetslaget, det ena består av två respondenter, det andra av tre respondenter. Svaren i mitt resultat är en sammanfattning av arbetslagets åsikter. Arbetslagen består av både förskollärare och barnskötare, jag benämner alla som förskolepedagoger. Jag har också intervjuat två specialpedagoger som varit på möte med samverkansgruppen. Alla respondenterna är från olika delområde som representerar olika sociala och ekonomiska strukturer, det är en variation av väletablerade medelklassområden, områden med en blandad befolkning och segregerade område där arbetslöshet och utanförskap präglar området.
5.5 Genomförande
Jag har tagit min första kontakt med intervjupersonerna genom telefonsamtal. Jag har presenterat mig och studiens syfte, samt informerat om att jag fått uppgifterna om deras namn genom utvecklingsledaren för samverkansgruppen. Respondenterna har varit mycket positiva och alla har ställt upp på intervjun. Stukát (2005) menar att ”plats för intervjun bör den intervjuade få välja” (s.40). Jag har frågat var de önskar genomföra intervjun och vilken tid som passar bäst. Alla har valt att bli intervjuade på sin arbetsplats och bestämt dag och tid för intervjun. Jag har också frågat om det finns utrymme för oss att sitta ostört och det har funnits på alla ställen. På detta sätt har det också varit enklare att få tid till intervjuerna och intervjupersonerna har troligtvis upplevt det bekvämare (tryggare) att bli intervjuade på ”hemmaplan”. Jag har berättat att jag gärna vill spela in intervjun och förklarat varför. Att använda inspelade intervjuer ökar reliabiliteten eftersom ingen information faller bort (Kvale, 1997). Efter samtalet och godkännandet från intervjupersonerna har jag mejlat missivbrev med en skriftlig presentation av mig och studiens syfte. Här har jag också beskrivit att intervjuerna behandlas konfidentiellt och att jag under studiens gång kommer att förvara bandet säkert. Efter utskrift och avslutat arbete kommer all information att raderas.
Intervjufrågorna är naturligtvis också med i brevet så att intervjupersonerna har tid att studera frågorna och på så sätt kunna förbereda sig inför intervjun. Jag erbjuder också de intervjuade
5.6 Databearbetning
Jag har börjat med att lyssna på intervjuerna flera gånger och därefter har jag skrivit ut intervjuerna, med utgångspunkt från intervjufrågorna. Vidare har jag markerat de svar som jag sökt i mina frågeställningar och utifrån dessa omformulera svaren i form av meningskoncentrering (Kvale, 1997). Enligt Kvale (1997) innebär meningskoncentrering att
de meningar som intervjupersonerna uttryckt formuleras mer koncist. ”Långa uttalande pressas samman i kortare uttalande, i vilka den väsentliga innebörden av det som har sagts
omformuleras i några få ord” (s.174).
5.7 Validitet och reliabilitet
Reliabilitet innebär hur undersökningen utförs och hur noggrann man är vid bearbetningen av materialet. Här är det viktigt att öka intervjuresultatens reliabilitet eller tillförlitlighet, vilket kan vara svårt i kvalitativa intervjuer (Kvale, 1997). Det som jag tänker kan öka reliabiliteten är tydliga intervjufrågor och att jag som intervjuare är lyhörd och uppmärksammar tonfall och kroppsspråk. Att använda inspelade intervjuer ökar också reliabiliteten eftersom ingen information faller bort. Jag har skrivit ner en kort resumé efter varje intervjutillfälle, med mina reflektioner och intryck som jag fått under intervjutillfället. Idealiskt sätt ger ordagrann utskrift av en inspelad intervju den bästa grunden för en analys (Merriam, 1994), men att skriva ut inspelade intervjuer ordagrant menar både Kvale (1997) och Stukát (2005) är mycket tidskrävande.
Validiteten är svårfångad och mångtydig men ändå grundläggande för undersökningens värde (Stukát, 2005). I detta syfte är det viktigt att granska intervjufrågorna i relation till syftet, Stukát anser att det är viktigt att ständigt fråga sig, ”undersöker jag det som jag verkligen vill undersöka?”(s. 128). Validiteten vilar till stora delar på forskarens ärlighet, noggrannhet och hantverksskicklighet. Att handledare och övriga i gruppen fick granska intervjuguiden är en del av att öka validiteten. Min egen förförståelse av ämnet och min egen bakgrund inom förskolan kan innebära att jag tolkar svaren och ger andra följdfrågor än någon som är mindre insatt inom området skulle göra. Respondenternas eget intresse av att förmedla och berätta om sina erfarenheter och åsikter under intervjuerna anser jag också öka reliabiliteten. Att genomföra en kvalitativ undersökning kräver stor lyhördhetför undersökningens syfte.
5.8 Etik
Jag har i min studie följt de forskningsetiska principerna genom att jag informerat intervjupersonerna om studiens syfte samt naturligtvis fått deras samtycke för att genomföra intervjuerna (Alver & Öyen, 1998). Intervjuerna skall behandlas konfidentiellt och de inspelade intervjuerna har jag under studiens gång förvarat säkert och efter utskrift och avslutat arbete skall banden raderas. Jag har erbjudet de intervjuade att läsa igenom intervjuerna efter utskrift, för att få de granskade och godkända för användande i min studie (Kvale, 1997). I resultat har jag inte nämnt diagnoser i de fallen där det finns. Dessutom har jag valt att ta bort en del information om barn och föräldrars privata nätverk. Jag har också valt att inte skriva om det är pojke eller flicka, utan benämner alla som barnet.
Undersökningen kan vara etisk känslig om konfidentialitetskravet inte kan hållas och jag anser att denna aspekt går att lösa på detta sätt. ”De flesta undersökningar brukar ha någon etisk fråga att brottas med” (Stukát, 2005. s. 130).
6 RESULTAT
Jag har valt att sammanfatta intervjusvaren genom kategorisering. Kategorierna har jag sammanställt utifrån studiens syfte och frågeställningar. Sammanfattningen har jag delat i två delar, en del med förskolepedagogernas svar och en med specialpedagogernas svar. Jag anser att resultatet blir tydligare eftersom det är olika yrkeskategorier och deras uppdrag i verksamheterna ser olika ut. Det blir också lättare att se skillnader och/eller likheter.
6.1 Kännetecken på psykisk ohälsa hos föräldern.
Förskolepedagogernas svar
Alla intervjupersonerna beskriver hur de uppmärksammat att föräldern (i samtliga fallbeskrivningar är det mamman) inte mår bra. Respondenterna säger att de sett att mamman har psykiska problem, flera av pedagogerna har reagerat på mammans beteende mot sitt barn. Någon uttrycker att det är tydliga relationsproblem. Pedagogerna uppger också att de uppfattat mamman som väldigt trött och att hon vid något tillfälle varit ledsen. En av pedagogerna uppger att det är en mamma som är väldigt aggressiv, hon anklagar personalen för olika saker och uttrycker stort missnöje mot förskolan.
Vi såg att mamman inte mådde bra, hon verkade inte bry sig om barnet, vi trodde att hon missbrukade (ped.1).
Vi var oroliga för mamman, hur hon orkade med barnen hemma, hon var så väldigt trött och kraftlös (ped.2).
Det var en förälder, en mamma, som var väldigt aggressiv och anklagade oss för olika saker (ped.3).
Vi märkte att det var relationsproblem, vi reagerade på mammans bemötande, hon frågade barnet en massa frågor och ibland verkade hon avskärmad (ped.4).
Pedagogerna ger också exempel på hur det praktiska kring barnet och förskolan inte fungerar så bra. Föräldrarna har svårt att komma i tid med barnen, speciellt på morgonen, dessutom händer det ibland att barnet inte lämnas alls. De säger också att föräldrarna inte kommer till samtal eller andra möten.
Mamman var så trött, hon orkade inte komma på samtal och möten (ped.2).
Det händer ofta att barnet lämnas ”för sent” och ibland kommer de inte alls (ped. 4).
Specialpedagogernas svar
Specialpedagogen uppgav att förskolepedagogerna kontaktade henne för att de var oroliga för barnet och de uppfattade föräldrarna som omogna och osäkra i sin föräldraroll, speciellt mamman som hade svårt vid separationen.
Personalen kontaktade mig för de behövde någon att ”bolla med” (spec.ped. 1).
Specialpedagogen beskrev hur förskolepedagogerna behövde stöd i att hantera svåra situationer. Det var en mamma som var mycket krävande, tog mycket tid från personalen och visade stort missnöje. Personalen kände obehag och hade svårt att avsluta samtal.
Det hände att det satt femton barn i samlingsrummet och väntade, medan pedagogen var upptagen med mamman i hallen (spec.ped 2).
Många gånger handlar det om att förskolepedagogerna känner oro och frustration, de tänker mycket på hur barnen har det hemma. Förskolepedagogerna vill barns och föräldrars väl, de frågar sig ofta ”gör jag rätt eller gör jag fel” i mötet med föräldern.
6.2 Kännetecken hos barnet
Förskolepedagogernas svar
Två av pedagogerna säger att barnen inte har några problem och att barnen fungerar bra på förskolan. Barnen har inga svårigheter i barngruppen och är sociala och utåtriktade, de har också bra kontakt med de vuxna i förskolan.
Barnet hade inga problem, men vi såg att mamman hade psykiska problem (ped. 1).
En av förskolepedagogerna beskriver hur barnet ofta drar sig undan, slutar att leka och går iväg. Det händer att barnet går och vilar. Barnet vill ofta sitta i knäet och vara nära en vuxen.
När mamman kommer, rusar barnet iväg för att klä på sig. Vi tror att barnet är orolig för att mamman skall bråka (ped. 3).
Pedagogerna säger att de hört i barnets lek som exempelvis – ”jag öppnar alltid dörren om det kommer någon för då sover min mamma, visst kan man ha det stökigt, visst kan man”?
När mamman kom så blev barnet som förbytt, slogs och grät (ped. 4).
Specialpedagogerna svarar
I detta fall säger specialpedagogen att förskolepedagogerna var oroliga för barnets språkutveckling och för relationen mellan barn och förälder.
Barnet hade svårt att släppa sin mamma och svårigheter att uttrycka sig verbalt (spec.ped 1).
Specialpedagogerna säger också att det kan vara många orsaker som avgör när förskolepedagogerna kontaktar dem. De beskriver exempel som att barnet inte klarar när det blir ”för bra” utan att visa negativt beteende som att förstöra, slåss och bråka. Det är också barn som har svårigheter att visa känslor, är tysta och inåtvända, som inte själv söker kontakt. Ibland är det barn som har ett avvikande beteende och förskolepedagogerna har svårt att förstå barnet som kan vara väldigt ojämn i sitt humör och känslor.
Varje gång leken fungerade riktigt bra började barnet att kasta saker, det blev som en explosion (spec.ped 2).
6.2 Samverkansgruppens betydelse
Förskolepedagogerna svarar
Gemensamt för alla pedagogerna är att de beskriver att de fått mycket hjälp i form av råd och stöd i sina funderingar kring barn och föräldrar. Samverkansgruppen kontaktades oftast för att pedagogerna kände en osäkerhet, hur de skulle förhålla sig. Flera svarar att de känt stark oro för barn och förälder, att detta väckt många funderingar. Pedagogerna beskriver hur de på olika sätt fått ny kunskap, att de fick förklarat sjukdomsbilden och hur de kan bemöta föräldern. Pedagogerna säger också att de förstår mycket mer om förälderns sjukdom och beteende samt hur det kan påverka barnet. De flesta av respondenterna säger att de efter mötet med samverkansgruppen har ändrat något i sitt förhållningssätt och bemötande. Pedagogerna säger att de fått en annan insikt och förståelse för problematiken, när det gäller psykisk ohälsa. Flera av respondenterna säger också att de fokuserade mer på barnen.
Vi förstår nu att det inte handlar om att inte bry sig, utan att det är sjukdomen som gör att hon inte orkar (ped. 1).
Barnen är ofta pigga och glada, så att de kunde känna oro för sin mamma och vara rädda, det hade vi inte tänkt på tidigare. Det fick oss att tänka till och fokusera på hur barnen mår (ped.2).
När vi var där första gången lyssnade alla på oss och de flesta kom med något råd, som till exempel hur vi skall bemöta mamman, det var bra, fast det är inte lätt (ped.3).
Vi berättade om situationen och vi tyckte det var jättebra för alla representanter i samverkansgruppen berättade för oss om sina verksamheter. Vi diskuterade också rutinerna kring en anmälan (ped.4).
Vidare beskriver pedagogerna att de fick stöd i att våga ta det ”svåra samtalet” samt tips och råd om olika stödinsatser som kan erbjudas föräldern. Att få ett namn och ansikte på någon från socialtjänsten underlättar kontakten, säger de flesta av pedagogerna. Två av respondenterna säger att de efter en anmälan inte fått veta något om hur utredningen går och vad som sedan händer. Rutinerna kring en anmälan är ett ämne som alla tagit upp. Alla respondenter beskriver något som de förändrat i sitt förhållningssätt eller att de fattat beslut om att göra en anmälan, efter mötet med samverkansgruppen.
Vi har slutat att ”tjata”, det verkar som både barnet och mamman är gladare (ped.1).
Genom att vi gjorde en anmälan fick familjen hjälp, någon annan lämnar och hämtar barnen på förskolan (ped.2).
Vi hade samtal med psykologen, hela arbetslaget och enskilt. Vi har ändrat rutinen, så ingen stänger förskolan ensam, vi kände väldigt obehag då, nu fungerar det mycket bättre med kontakten med mamman (ped.3).
Vi bokade tid hos socialtjänsten, vi har bra kontakt med mamman och vi gick med henne till mötet, anmälan gjordes tillsammans, efter detta fick barnet bistånd till en heltids förskoleplats och mamman fick hjälp hemma (ped.4).
Specialpedagogerna svarar
Det vanligaste är att det är specialpedagogen som kontaktar samverkansgruppen, därefter beslutar de tillsammans med förskolepedagogerna om de skall gå tillsammans eller inte. Det händer också att specialpedagogen och biträdande rektor går tillsammans. De flesta gånger
handlar det om att diskutera vilka strategier som skall användas för att hantera situationen, men också att få råd och stöd, oftast blir det en bekräftelse på hur vi tänker, säger specialpedagogerna.
Vi använder samverkansgruppen som ”bollplank” för tankar och strategier kring ärendet (spec.ped.1).
När det gäller en anmälan, skyndas ofta processen på efter mötet med samverkansgruppen (spec.ped.2).
Sammansättningen av de olika yrkesgrupperna och bredden av kompetenser är det som specialpedagogerna anser är vinsten. Att alla som är med i samverkansgruppen har en erfarenhet både praktiskt och teoretiskt utifrån sin kompetens ger helhetsperspektivet.
6.4 Specialpedagogisk kompetens
Förskolepedagogernas svar
Tre av fyra respondenter anser att det hade varit bra om förskolan kunde använda en specialpedagog i arbetet kring barn till föräldrar med psykisk ohälsa. En av pedagogerna svarar att de regelbundet använder specialpedagogen när det gäller svårigheter med barnen, att personalen får råd och stöd och att hon arbetar direkt med barnen, men detta är inte i samband med psykisk ohälsa hos föräldern. Två av respondenterna har inte tillgång till en specialpedagog, men önskemål finns om att specialpedagogen skulle vara tillgänglig för personalen, kunna ge tips, råd och handledning om olika arbetssätt när det gäller barnen, en kompetens till att ”bolla med”, vara med på förskolan och göra observationer, helst arbeta ”nära” så specialpedagogen också får möjlighet att lära känna barn och föräldrar. Att kunna använda specialpedagogens kompetens i samarbetet med föräldrarna anses också som viktigt.
Jag tror att specialpedagogen skulle kunna vara med vid föräldrasamtal, kunna vara ett stöd för föräldern (ped. 1).
Jag vet inte riktigt, hur vi skulle använda henne inom detta med föräldrar med psykisk ohälsa (ped.2).
Det hade varit bra om specialpedagogen kunde vara på förskolan och observera hur barnet mår och fungerar. Hon kunde också haft mer kontakt med mamman och tagit lite av våra ”vuxenbitar” (ped. 3).
