EXAMENSARBETE
Teologiska programmet
Magisteruppsats
Bibelvetenskap: Nya Testamentet
HT 2020
Jag är vägen, sanningen och livet
Pastorala tolkningar av Joh 14:6 i evangelisk-luthersk kontext
Författare: Ossian Lundin
Handledare: Rikard Roitto
Enskilda Högskolan Stockholm
Tack till
Rikard Roitto och kurskamrater
Engelsk titel
I Am the Way and the Truth and the Life: Pastoral Interpretation of John 14:6 in Evangelical-Lutheran Context
Innehållsförteckning
1 Inledning 3
1.1 Syfte och mål 3
1.2 Frågeställning 4
1.3 Material och avgränsning 4
1.4 Uppsatsens disposition 4
1.5 Metod och teori 5
1.6 Tidigare forskning 8
2 Analys 9
2.1 Joh 14:6 i Johannesevangeliets litterära struktur 9
2.2 Historisk-kritisk detaljanalys av Joh 14:6 10
2.3 Symboliken i Joh 14:6 15
2.4 Martin Luthers tolkning av Joh 14:6 17
2.5 Bo Giertz tolkning av Joh 14:6 23
2.6 LarsOlov Erikssons tolkning av Joh 14:6 28
2.7 Robert Kysars tolkning av Joh 14:6 31
2.8 Kajsa Ahlstrands tolkning av Joh 14:6 33
3 Resultat 35 3.1 Sammanfattning 36 3.2 Jämförande diskussion 41 3.3 Slutsatser 42 4 Bibliografi 44 4.1 Bibelutgåvor 44
1 Inledning
Johannesevangeliet är allmänt känt för att innehålla ett starkt symboliskt och metaforiskt språk, oftast av kristologisk art som kan vara polemiskt och men samtidigt meningsbärande för de kristna kyrkornas identitet och existensberättigande. Joh 14:6 är just ett sådant textavsnitt som bär på en stark laddning, som både är en grundsten i många kristna kyrkor och kan uppfattas som en skarp gränsdragning till övriga trosinriktningar. Joh 14:6 är en del av de så kallade sju “jag är”–orden Jesus säger om sig själv, vilka i narrativets kronologiska ordning är: livets bröd (Joh 6:35), världens ljus (Joh 8:12), grinden (Joh 10:9), gode herden (Joh 10:11), uppståndelsen och livet (Joh 11:25), vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) och vinträdet (Joh 15:5). I uppsatsen kommer jag att undersöka hur man kan såväl använda som hantera (Joh 14:6) på pastoralt vis i evangelisk-luthersk kontext. I arbetet har jag även med mig att det symboliska och metaforiska språket som författaren till Johannesevangeliet använder sig av oftast är mångtydigt, där ett ord kan ha olika betydelser på olika nivåer. I uppsatsen kommer huvudfokus vara på att analysera pastorala tolkningar i en
evangelisk-luthersk kontext med särskilt fokus på svenska evangelisk-lutherska tolkningar. Denna analys ligger sedan till grund för en diskussion om möjligheten för en
evangelisk-luthersk kyrka att göra tolkningar som både är konstruktivt uppbyggliga för församlingen men som också kan hantera det potentiellt problematiska i versen.
1.1 Syfte och mål
Målet med arbetet är att kunna besvara frågan hur man kan hantera och förkunna det till synes exklusiva frälsningsanspråken i Joh 14:6, “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig.” i en pastoral evangelisk-luthersk kontext idag. Syftet blir således att analysera hur denna text kan tolkas och användas i ett evangelisk-lutherskt sammanhang idag. Versen ur Johannesevangeliet uttrycker en av den kristna kyrkans kärnpunkter, nämligen det glada budskapet om Jesus och det som han gjort för människan, vilket många människor bygger sina liv på. Därav behöver en kyrklig läsning kunna hantera anspråken i Joh 14:6 som utifrån andra livsåskådningar och religioner kan uppfattas som exkluderande.
1.2 Frågeställning
I denna uppsats kommer jag att söka svara på frågan: Hur kan Joh 14:6 användas i en
pastoral evangelisk-luthersk kontext idag på ett sätt som är konstruktivt för kyrkan men som även tar upp det som kan uppfattas som problematiskt i texten?
1.3 Material och avgränsning
Materialet som behandlas i den inledande analysen är primärt Joh 14:6. Där den litterära kontexten jag avgränsar mig till är Joh 14:1–14. Dock kommer jag även att göra nedslag i de sju “jag är”–orden: livets bröd (Joh 6:35), världens ljus (Joh 8:12), grinden (Joh 10:9), gode herden Joh (10:11), uppståndelsen och livet (Joh 11:25), vägen, sanningen och livet (Joh 14:6), vinträdet (Joh 15:5). Jag kommer även att behandla det avskedstal fokus som präglar andra halvan av evangeliet och som Joh 14:6 är en del av. Urvalet av de pastorala tolkningar, som är uppsatsens huvudsakliga analys, är gjort med tanke på vad som är intressant för en svensk evangelisk-luthersk kontext. Detta för att arbetet ska kunna stå i proportion till uppsatsens omfång. Följaktligen kommer jag inte att undersöka närmare hur detta kan hanteras i till exempel Romersk-katolska kyrkan, de Ortodoxa kyrkorna eller i nyare
karismatiska och pentekostala riktningar. Det urval av pastorala tolkningar jag gjort motiveras i avsnitt 1.5.
1.4 Uppsatsens disposition
I kapitel 1 presenteras uppsatsens inledning, syfte, mål, frågeställning, avgränsning, forskning inom området, materialet för uppsatsen samt vilken teori och metod jag kommer att använda mig av. I kapitel 2 analyserar jag Joh 14:6 med hjälp av etablerade bibelkommentarer för att undersöka texten från historisk-kritiskt samt litterärt håll för att sedan fortsätta analysen med hjälp av pastorala kommentarer som är aktuella för den kontext jag riktar mig till. I kapitel 3 kommer resultatet att presenteras i form av en sammanfattning, jämförande diskussion och slutsatser där jag redovisar det jag kommit fram till och hur det besvarar min frågeställning.
1.5 Metod och teori
I den inledande exegetiska analysen använder jag mig av exegetiska metoder och tar upp de historiska och sociala sammanhangen som dimensioner för att förklara texten, detta med hjälp av etablerade bibelkommentarer. Mitt arbete söker dock primärt att analysera pastorala
tolkningar av Joh 14:6, vilket skiljer sig från enbart en historisk-kritisk metod. Detta genom att en historisk-kritisk metod inte behöver ta hänsyn till att göra texten relevant utan i det primära svara på vad texten betyder i sin historiska kontext (Hayes & Holliday 2007: 53–61). En relevanstolkning försöker på det primära planet att göra texten relevant för den samtid och kontext den är tänkt att användas inom (Hayes & Holliday 2007:191–206). En
historisk-kritisk metod kan å andra sidan vara relevanstolkande, dock är det inte dess primära syfte. Likaledes kan relevanstolkning utgå från en historisk-kritisk analys, fast det inte är dess primära syfte; det primära syftet är istället att göra texten relevant för en viss kontext, vilket till exempel kan vara ett samtida kyrkligt sammanhang.
Ifall man slår upp ordet pastoral i Svenska kyrkans ordbok finner man två utmärkande
förklaringar. Den första förklaringen handlar om herdeskap, att såsom en fåraherde samlar sin fårahjord, ser till att alla är med och att ingen lämnas utanför (Lundborg & Wiking
1997:119). Den andra förklaringen för pastoral handlar om det som rör församlingslivet, det vill säga att fåraherden och fårahjordens förhållande och egenskaper kan appliceras på en församlingskontext. (Lundborg & Wiking 1997:119). Sammanfattningsvis kan det sägas att en pastoral tolkning är en tolkning som är uppbygglig föda för en församling men som samtidigt försöker att inte lämna någon utanför. I mitt arbete kommer pastoral tolkning som är en underkategori av relevanstolkning att vara det som primärt är intressant att analysera i syfte att besvara frågeställningen.
Det pastorala uppdraget i Svenska kyrkan, som är det största evangelisk-lutherska samfundet i Sverige förklaras i Kyrkoordningen för Svenska kyrkan. I Kyrkoordningens andra avdelning kan man i inledningen läsa “Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till
tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift” (KO 2 Kap, Inledningen).
Urvalet av pastorala kommentarer är gjort för att kunna formulera ett bidrag till en
evangelisk-luthersk kontext. Därav kommer Luthers egen kommentar till Johannesevangeliet från år 1538 att användas utifrån Luthers Works: Sermons on the Gospel of St. John Chapters
14–16(Luther 1961:1–100).
Jag kommer även att använda mig av Robert Kysars bok: Preaching John vilken är av stort bidrag till att kunna göra relevanstolkning av Joh 14:6 (Kysar 2002:95). Robert Kysar var inte bara professor emeritus och författare till en mängd olika böcker som varit till bidrag för forskningen inom Johannesevangeliet, utan han var även pastor i den evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika, före detta metodistpastor. Hans bok om att predika Johannesevangeliet är kanske den mest populära och etablerade inom akademin för sitt område.
I detta arbete kommer Bo Giertz kommentar till Joh 14:6 även att studeras, vilken är en enkel kommentar som är avsedd för lekmän och heter: Evangelium enligt Johannes: på modern
svenska med korta förklaringar för lekmänsom behandlar Joh 14:6 (Giertz 1979:147). Jag studerar även hans framställning av nådens ordning, eller salighetens väg som den också heter, utifrån hans konfirmandlärobok Grunden: En bok för konfirmander om salighetens
grund, medel och ordning(Giertz 1964:1–94). Salighetens väg eller nådens ordning är relevant då den söker systematisera vägen som en lärjunge får vandra med Kristus, från mörker till ljus, från otro till tro, från död till liv. Nådens ordning är även relevant då den utgör en del av Svenska kyrkans evangelisk-lutherska tro, bekännelse och lära eftersom den läggs fram i 1878 års katekesutveckling som är ett av Svenska kyrkans bejakade dokument (KO 1 Kap § 1). Bo Giertz var präst och biskop i Svenska kyrkan och företrädde en
evangelisk-luthersk hållning med rötter i den västsvenska kyrkofromheten som har influenser från den lutherska ortodoxin och pietismen. Syntesen mellan dessa får tillskrivas
väckelsepredikanten Henric Schartau (1757–1825). Giertz är influerad av detta då han som nyvigd präst lät sig undervisas under en vecka av den schartauanska kyrkoherden Gösta Nelson i Bokenäs, då han upplevt att han saknade kunskaper inom den pastorala själavården
liksom att evangeliet blivit ett salt som förlorat sin sälta. Giertz pastorala tolkning i detta arbete får företräda en traditionell konservativ hållning i den evangelisk-lutherska kontexten under 1900–talets evangeliska lutherdom i Sverige. Giertz kommentarer till Nya testamentet har varit till hjälp för många förkunnare och lekmän som vill ha enkel utläggning av texten ur pastoral vinkel.
Jag använder mig även av LarsOlov Erikssons kommentar till Johannesevangeliet som heter:
För att ni skall tro: Johannesevangelietvilken är en del av serien “Nya testamentets budskap” (NTB) som riktar sig till bibelläsare som vill förstå mer (Tellbe 2007:11). I förordet skrivet av Mikael Tellbe framkommer det att författaren LarsOlov Eriksson är docent i Gamla
testamentets exegetik och präst inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och Svenska kyrkan (Tellbe 2007:13). Kommentaren har såväl reflektioner från nutidsperspektiv som ambition av att vara ekumenisk vilket gynnar detta arbetes bredd (Tellbe 2007:12–13).
Kajsa Ahlstrand kommer även att representeras med sina pastorala tolkningar av Joh 14:6. Ahlstrand är professor i missionsvetenskap, präst i Svenska kyrkan och får företräda en något liberalare röst inom den moderna debatten. I boken Sann mot sig själv – Öppen mot andra:
Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkanfrån 2011 har hon ett viktigt kapitel som berör hur vi kan hantera Joh 14:6 utifrån den exklusivitet som kan uppstå. Hon söker hela tiden att svara på frågan på ett pastoralt vis som ska ge rättvisa mot både texten och andra
trosinriktningar.
Detta arbetes relevanshermeneutiska frågeställning går in i den systematiska teologin, vilket är den kristna kyrkans självprövning av dess lära (Sigurdsson & Svenungsson 2007:14). Utifrån Ola Sigurdsson och Jayne Svenungssons inledningskapitel till boken Systematisk
teologi: en introduktionfrån 2007 besvaras att “den systematiska teologin talar: utifrån skärningspunkten mellan det pågående akademiska sanningssökandet och den konkreta religiösa gemenskapens livsvärld” (Sigurdsson & Svenungsson 2007:15). Den systematiska teologin inom akademin försöker utan att bli konfessionell presentera hypotetiska eller ge möjliga förslag på hur man kan tänka kring Gud och kyrkan (Sigurdsson & Svenungsson 2007:16).
Arbetet aktualiserar frågan om frälsningen då många teologer menar att Joh 14:6 har en sådan anspelning. Detta även i förhållande till andra trosuppfattningar som inte är kristna vilket gör att arbetet även kommer att hantera frågor som den missionsvetenskapliga diciplinen försöker besvara. I analysen av de olika pastorala kommentarerna används därför analysmetoder från missionsvetenskapens som berör den kristna frälsningsfrågan i förhållande till andra
trosinriktningar. I arbetet används Andrew Kirks bok: Vad är mission? från 1999. Kirk är relevant eftersom han använder sig av missionsvetenskapsens vanligaste tre olika
klassificeringar av frälsningsfrågan i en modifierad form. Istället för exklusivism, inklusivism och pluralism använder Kirk partikularism, generalism och universalism som begrepp (Kirk 1999:140). Detta eftersom att de tre föregående begreppen kan ge upphov till en snäv och något nedsättande bild av frälsningsfrågan enligt Kirk (Kirk 1999:140). Partikularismen bär uppfattningen att Guds frälsning endast sker genom tron på Jesus, hans försoningsdöd, som den enda vägen Gud har gett åt mänskligheten (Kirk 1999:140). Generalismen menar även den att frälsningen sker genom Jesus, men att vägen dit kan se olika ut, Jesus är vägen men vägen kan tas i uttryck på annat vis; utifrån detta synsätt är det Guds nåd som verkar genom helig Ande i andra religioner och deras väg sker i tron på Jesus fast i annan gestalt och utan deras vetskap (Kirk 1999:141). Guds frälsningsgåva finns alltså här tillgänglig exempelvis för folk som inte har fått höra om Jesus men utövar en inhemsk folkreligiositet. Universalismen menar att Jesus är en av många grunder och vägar till frälsning, man kan bli salig på sitt sätt (Kirk 1999:142). Skiftet går från en kristuscentrering till en gudscentrering i Universalismen (Kirk 1999:142).
1.6 Tidigare forskning
Forskningen inom Johannesevangeliet är väletablerad och alltför omfattande för att redogöra i en magisteruppsats. En av de böcker jag kommer att använda en del ifrån som arbetar med symboler i Johannesevangeliet samt historisk-kritiskt är Craig R. Koesters bok: Symbolism in
the Fourth Gospel: Meaning, Mystery, Communityfrån 2003. Koesters verk bygger på R. Alan Culpeppers studier av Johannesevangeliet, vilken ligger till grund för Koesters utgångspunkter. Koester gör en kvalitativ och djup genomgång av symbolspråk, metaforer och symbolhandlingar i Johannesevangeliet. Koester behandlar Joh 14:6 på ett relativt neutralt sätt som hjälper till att besvara vad verserna verkligen betyder på ett sätt som gör texten rättvisa, vilket är en god grund för de kommande relevanstolkningarna. Historisk-kritisk
analys är inte huvudärendet i denna uppsats, därför kommer jag att använda några av de väletablerade kommentarerna för evangeliet.
Den mest etablerade forskningen inom området som möter dagens pluralistiska svenska kontext är Kajsa Ahlstrands forskning inom relionsteologin som professor i
missionsvetenskap. Forskningen som kommer fram ur dokumentet Sann mot sig själv–
Öppen mot andra: Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkanberör just Joh 14:6 i
förhållande till andra trosinriktningar. Arbetet togs fram på Svenska kyrkans initiativ då man såg ett behov av att bemöta den växande demografiska utvecklingen av andra religioner, främst Islam.
Inom den relevanshermeneutiska forskningen har Robert Kysar, och inte minst hans bok:
Preaching Johnhaft stort inflytande inom det homiletiska samtalet, där Joh 14:6 behandlats med hänsyn till hur det till synes exklusiva frälsningsanspråket kan möta dagens kontext på ett pastoralt vis. Något arbete som försöker att beskriva och jämföra hur Joh 14:6 har använts utifrån ett bredare spektrum av svenska pastorala kommentarer inom en svensk
evangelisk-luthersk kontext har ännu ej gjorts.
2 Analys
2.1 Joh 14:6 i Johannesevangeliets litterära struktur
Joh 14:6 är en del av den litterära kontext som brukar kallas för avskedstalet, vilket delas in i Joh 13:31–17:26, vissa delar in avskedstalet i Joh 14:1–17:26, men i detta arbete tar jag hänsyn till avskedstalet utifrån den förstnämnda indelningen. Ett avskedstal var en antik genre och vi har avskedstal även i Gamla testamentet, exempelvis är hela 5 Mosebok ett slags avskedstal till sitt folk (Eriksson 2007:256). Den andra viktiga aspekten som Joh 14:6 utgör i den litterära kontexten är att versen är en del av de så kallade sju “jag är”- orden. Detta medför att Joh 14:6 även är del av en numerisk symbolik och tematik i den litterära kontexten.
2.2 Historisk-kritisk detaljanalys av Joh 14:6
1. Μὴ ταρασσέσθω ὑμῶν ἡ καρδία: πιστεύετε εἰς τὸν θεόν, καὶ εἰς ἐμὲ πιστεύετε.
Känn ingen oro i era hjärtan. Tro på Gud, och tro på mig.
Den svenska kursiverade texten under den grekiska grundtexten består av min egen
översättning av grundtexten. Jesus övertygar här sina lärjungar att tro på honom, i takt med att hans tid börjar närma sig, det vill säga döden på korset, och vill på så vis lugna dem så att hans död inte kommer som en chock för dem (Haenchen 1984:124). Versen hänger samman med avslutet i kapitel 13 då Jesus gett Petrus en föraning om det som ska ske, i varje fall att Jesus ska gå bort dit Petrus inte längre kan följa med honom (Joh 13:36b) (Beasley-Murray 1999:248–249). Verbet som jag översatt till “känn … oro” (tarassein) är samma verb som används för att beskriva Jesu känslor i samband med Lazaros död, men där översätts verbet vanligen med “upprörd” istället (Brown 1970:622). Vi kan konstatera att lärjungarna
potentiellt i narrativet skulle kunna känna sig både oroade och upprörda i sina hjärtan när de får reda på att Jesus, deras mästare, ska lämna dem. Verbet bär på en tvetydighet som är bra att ha med i åtanke. Brown lyfter fram att verbets tvetydighet kan ha att göra med att mötet med döden är förknippat med både oro (för människor som lärjungarna) och upprördhet (för Jesus) då döden tillhör Satans rike, vilket var en vanligt förekommande uppfattning bland judar under första århundradet (Brown 1970:624).
2. ἐν τῇ οἰκίᾳ τοῦ πατρός μου μοναὶ πολλαί εἰσιν: εἰ δὲ μή, εἶπον ἂν ὑμῖν ὅτι πορεύομαι ἑτοιμάσαι τόπον ὑμῖν;
I min Faders hus finns många boningar. Annars skulle jag inte säga: Jag går dit och förbereder plats för er.
Jesus syftar här på att lärjungarna en dag ska få komma hem till Gud. Det att Jesus nu ska förbereda plats där menar Haenchen ej ska tolkas bokstavligt, utan syftar på att Jesus ger en ledtråd till att han är nyckeln till att göra platsen till himmelriket möjlig genom döden på korset (Haenchen 1984:124). Versen har alltså en eskatologisk dimension (Beasley-Murray 1999:249). Det grekiska ordet monai kan översättas med antingen “rum” eller “hem” (Haenchen 1984:124). Det svenska ordet “boning” gör god rättvisa för ordets betydelse och
innebörd, då en boning anspelar på både ett tryggt hem och ett rum där man får plats, ett rum man kan räkna med.
3. καὶ ἐὰν πορευθῶ καὶ ἑτοιμάσω τόπον ὑμῖν, πάλιν ἔρχομαι καὶ παραλήμψομαι ὑμᾶς πρὸς ἐμαυτόν, ἵνα ὅπου εἰμὶ ἐγὼ καὶ ὑμεῖς ἦτε.
Och om jag nu går dit och bereder er rum ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni ska vara där jag är.
Versen är inte helt enkel att översätta ifall man vill få den att gå ihop korrekt med dess tempus och modus i förhållande till kai ean. Det vore frestande att översätta detta med “och när jag gått dit och berett er plats” eller dylikt men det poängterar Beasley-Murray att man inte bör göra, eftersom att det inte är så den grammatiska konstruktionen fungerar (Beasley-Murray 1999:249). Vidare följer versen samma eskatologiska mönster som den föregående versen gör (Brown 1970:265).
4. καὶ ὅπου [ἐγὼ] ὑπάγω οἴδατε τὴν ὁδόν.
Och vägen dit jag går, den känner ni till.
Versen anspelar enligt Beasley-Murray på vers 2 som ger läsaren en ledtråd till vart Jesus är på väg någonstans (Beasley-Murray 1999:252).
5. Λέγει αὐτῷ Θωμᾶς, Κύριε, οὐκ οἴδαμεν ποῦ ὑπάγεις: πῶς δυνάμεθα τὴν ὁδὸν εἰδέναι;
Tomas sade: Herre, vi vet inte vart du går, hur kan vi då ha vetskap om vägen?
Här möter vi en ganska vanligt förekommande stilfigur som kännetecknar
Johannesevangeliet, nämligen den att en person, i detta fall Tomas, framställs som ovetande och har svårt att förstå vad Jesus menar (Beasley-Murray 1999: 252). Tomas vill verkligen veta var Faderns hus finns någonstans liksom hur man kommer dit (Beasley-Murray
1999:252). Lärjungarnas tendens att ha svårt att förstå vad Jesus säger bådar gott för att Jesus ska kunna förklara vad han menar på ett djupare plan (Beasley-Murray 1999:252).
6. λέγει αὐτῷ [ὁ] Ἰησοῦς, Ἐγώ εἰμι ἡ ὁδὸς καὶ ἡ ἀλήθεια καὶ ἡ ζωή: οὐδεὶς ἔρχεται πρὸς τὸν πατέρα εἰ μὴ δι' ἐμοῦ.
Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Beasley-Murray menar att versen sammanfattar den johanneiska frälsningshistoriska doktrinen i kombination med (Joh 3:16) “så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv”
(Beasley-Murray 1999:252). Vidare menar Beasley-Murray att de två senare termerna, det vill säga sanningen och livet, förklarar varför Jesus är vägen (Beasley-Murray 1999:252). Således är Jesus vägen eftersom han är sanningen, då han har kommit för att uppenbara Gud då han är gudom inkarnerad i människa (Joh 1:14) och livet eftersom han bär livet från Gud då Gud är i honom (Beasley-Murray 1999:252). Jesus kommer med det gudomliga livet både för skapelsen och för den nya skapelsen (Beasley-Murray 1999:252; Brown 1970:628).
Brown lyfter även upp att ordvalet är något som var väletablerat inom judendomen;
exempelvis var “sanningens väg” det samma som livets väg i överensstämmelse med lagen (Brown 1970:628). Andra exempel är olika psaltarpsalmer som kan innehålla parallellismer med “vägen” och “sanningen” där läsaren törstar efter att få veta och lära sig Guds “väg” och “sanning” (Brown 1970:628). Brown menar vidare att dessa”jag är”–ord är den johanneiska Jesus motsvarighet till orden från synoptikernas Jesus om “Guds rike/ himmelriket är som” (Brown 1970:629). Vägen, sanningen och livet är även något som är besläktat med visdom och Guds visdom i synnerhet (Brown 1970:630). Detta gör att orden även hör samman med
Logosi Joh 1 som har laddning av att innefatta visdom, bland annat.
Brown lyfter vidare upp en logisk systematisk sammanställning av de tre orden och hur de hänger ihop. Han menar att Jesus är “vägen” i den bemärkelse att han möjliggör för
människan att känna till sina mål och att han på så vis även är vägen (Brown 1970:630). Detta i bemärkelsen att han är livet då människan nu fått veta vad hennes mål med livet är (Brown 1970:630). Kopplingar till det att Jesus är livet finns i Joh 10:10b: “Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd”, Joh 5:26: ”ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv”, Joh 10:28: “Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand” och Joh 11:25–26: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Brown 1970:630–631). När Jesus säger, “Jag är livets bröd” (Joh 6:35, 48)
syftar detta enligt Beasley-Murray på att Jesus inkarnerades och dog för att människan ska kunna ha evigt liv (Beasley-Murray 1999:91–93). Det jordiska brödet mättar bara tillfälligt för den jordiska tidsaxeln medans Jesus i symbol av bröd även mättar för den eviga tidsaxeln (Beasley-Murray 1999:92–94). Bland judar i den historiska samtiden användes bröd ibland som symbol för lagen (Beasley-Murray 1999:92).
Den andra halvan av versen som lyder “ingen kommer till Fadern utom genom mig” förstärker i narrativet verkligen det att Jesus är den han tidigare sagt att han är och att lärjungarna kan känna trygghet i det (Beasley-Murray 1999:252). Urban C. von Wahlde tar upp det att den polemiska biten som går att identifiera i versen är ett uttryck för den
johanneiska rörelsens historiska och sociala situation (von Wahlde 2010:51–53, 425). Den skarpa gränsdragningen och det “vi och de”– perspektiv som kan uppstå är ett resultat av att den johanneiska rörelsen var tvungen att vara skarp mot andra rörelser under andra hälften av första århundradet och den har fått erfara uteslutning från synagogan (von Wahlde
2010:51–53, 425). Härtill det att flera medlemmar av den johanneiska rörelsen har fått sätta livet till på grund av sin tro på Jesus som Kristus/Messias och på så vis uttrycker sig
polemiskt mot judarna (von Wahlde 2010:51–53, 425).
7. εἰ ἐγνώκατέ με, καὶ τὸν πατέρα μου γνώσεσθε: καὶ ἀπ' ἄρτι γινώσκετε αὐτὸν καὶ ἑωράκατε αὐτόν.
Om ni har lärt känna mig, ska ni också lära känna min Fader. Och från denna stund känner ni honom och har sett honom.
Versen anspelar på den föregående versen om vem Jesus är, vilket lärjungarna nu fått reda på, en djupare kristologisk poäng utvecklas utifrån detta i versen. (Brown 1970:631).
8. λέγει αὐτῷ Φίλιππος, Κύριε, δεῖξον ἡμῖν τὸν πατέρα, καὶ ἀρκεῖ ἡμῖν.
Filippos sade till honom: Herre, visa oss Fadern, och det är nog för oss.
Filippus får här lite av rollen som Tomas i vers 5; båda är ovetande, dock är denna vers ett exempel på det klassiska fallet av de “johanneiska missförstånden” då Tomas i vers 5 inte missförstår utan snarare är ovetande medan fallet med Filippus här är ett missförstånd (Beasley-Murray 1999:253).
9. λέγει αὐτῷ ὁ Ἰησοῦς, Τοσούτῳ χρόνῳ μεθ' ὑμῶν εἰμι καὶ οὐκ ἔγνωκάς με, Φίλιππε; ὁ ἑωρακὼς ἐμὲ ἑώρακεν τὸν πατέρα: πῶς σὺ λέγεις, Δεῖξον ἡμῖν τὸν πατέρα;
Jesus sade då till honom: så lång tid har jag varit med er, och ändå känner du mig inte Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du så säga: Visa oss Fadern?
Jesus upprepar här den kristologiska poängen som togs upp i vers 7, att Jesus är Gud inkarnerad i mänsklig gestalt (Brown 1970:632).
10. οὐ πιστεύεις ὅτι ἐγὼ ἐν τῷ πατρὶ καὶ ὁ πατὴρ ἐν ἐμοί ἐστιν; τὰ ῥήματα ἃ ἐγὼ λέγω ὑμῖν ἀπ' ἐμαυτοῦ οὐ λαλῶ: ὁ δὲ πατὴρ ἐν ἐμοὶ μένων ποιεῖ τὰ ἔργα αὐτοῦ.
Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern är i mig? Orden jag säger till er, säger jag inte av mig själv utan Fadern är i mig och utför sina gärningar.
Den kristologiska argumentationen fortsätter. Haenchen menar att denna kristologi är en utveckling av den johanneiska rörelsen efter en ny förståelse och helhetsbild av Jesus i kombination med gränsdragningar i identitetsskapandet under andra halvan av första århundradet (Haenchen 1984:125).
11. πιστεύετέ μοι ὅτι ἐγὼ ἐν τῷ πατρὶ καὶ ὁ πατὴρ ἐν ἐμοί: εἰ δὲ μή, διὰ τὰ ἔργα αὐτὰ πιστεύετε.
Tro mig att jag är i Fadern och Fadern är i mig. Men om inte, tro då för gärningarnas skull.
Den sista meningen i versen anspelar på alla de tecken som Jesus gjort i Johannesevangeliets narrativ och som många av lärjungarna fått vara med och se, vilket Jesus här menar att de kan förtrösta på ifall de inte förstår kristologin som Jesus säger (Beasley-Murray 1999:254).
12. ἀμὴν ἀμὴν λέγω ὑμῖν, ὁ πιστεύων εἰς ἐμὲ τὰ ἔργα ἃ ἐγὼ ποιῶ κἀκεῖνος ποιήσει, καὶ μείζονα τούτων ποιήσει, ὅτι ἐγὼ πρὸς τὸν πατέρα πορεύομαι:
Sannerligen, sannerligen jag säger till er, den som är troende på mig, de gärningar jag gör, också han kommer att göra dem, även större än dessa, eftersom jag går till Fadern.
Versen syftar delvis på det som kommer i vers 13–14, det att när lärjungarna tror på Jesus kan de be om hjälp när han lämnar dem, och de stora gärningarna lärjungarna kommer att göra är i missionen (Beasley-Murray 1999:244–255). Det kan även syftas på Anden som kommer som Hjälparen och kan förse dem med olika gåvor som kan ta sig uttryck i gärningar (Heanchen 1984:126).
13. καὶ ὅ τι ἂν αἰτήσητε ἐν τῷ ὀνόματί μου τοῦτο ποιήσω, ἵνα δοξασθῇ ὁ πατὴρ ἐν τῷ υἱῷ:
Och vad ni än ber om i mitt namn, det ska jag göra för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen.
14. ἐάν τι αἰτήσητέ με ἐν τῷ ὀνόματί μου ἐγὼ ποιήσω.
Om vad ni ber om i mitt namn, det ska jag göra.
Lärjungarna lugnas här med vetskapen om att Jesus kommer att skydda dem när de ber om hjälp och på så vis inte behöver vara rädda. Han ger dem också redskap för att klara av missionen (Haenchen 1984:126).
2.3 Symboliken i Joh 14:6
Koester menar att “vägen” i Joh 14:6 syftar på både det att vägen är här och, vilket nämnts i verserna innan, det att Jesus också ska gå vägen. (Koester 2003:294). Vidare finns det två aspekter av den väg Jesus ska gå, vilket enligt Koester är destinationen och resan dit (Koester 2003:294). Destinationen har Jesus redan talat om; han ska tillbaka till honom som har sänt honom, alltså till Gud (Joh 5:23–24; Joh 6:38–39), vilket läsaren har i bakhuvudet när han eller hon läser om vägen Jesus ska gå i kapitel 14 (Koester 2003:294). Som vi har sett nämns även målet i Joh 14:2–4, det vill säga Faderns hus där det finns många rum, vilket är en bild av Guds rike eller himmelriket (Koester 2003:294). Vägen för Jesus för att nå destinationen är helt enkelt korsets väg, vilket kommer fram i passionsnarrativet (Koester 2003:295). Tomas förstod ej detta förrän efter det att det hade ägt rum och den uppståndne Jesus visar sig med sina spikhål i händerna (Joh 20:27–29; Koester 2003:296). Jesus som vägen kan alltså bara förstås i ljuset av vad det som skett på korset innebär. Koester menar att om man säger att Jesus är vägen är det detsamma som att säga att Jesus är den “korsfäste och uppståndne” (Koester 2003:296). Detta liknar Koester med uttalandet från Jesus i templet när Jesus säger att han ska bygga upp det på tre dagar, vilket också bara kan förstås genom passionsnarrativet
(Koester 2003:296). Koester menar även att vägen blir lättare att förstå för lärjungarna med hjälp av den Heliga Anden och hänvisar till Joh 14:26 när Hjälparen ska hjälpa till att lära ut det som Jesus har sagt och gjort för dem (Koester 2003:296).
Koester tar upp att ordet “väg” användes flitigt under denna era som metafor för “livets väg” eller “en livsväg” vilket också hängde ihop med “den sanna vägen” eller “sanningens väg” (Koester 2003:296). I Joh 1:23b får vi reda på att Johannes döparen ska göra vägen rak för Jesus och i Joh 1:29 berättar Johannes vad Jesu verk består i: “Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Koester 2003:296). Johannes döparen gör alltså vägen rak för Jesus genom att vittna om vem Jesus är och vad han ska göra för något, vilket syftar på passionsnarrativet (Koester 2003:296). Koester drar även en gammaltestamentlig parallell till “Jag är”–orden och syftar på 2 Mos 3:14 där Gud säger att han är den han är, ordagrant i singularis “Jag är den jag är” (Koester 2003:296).
Enligt Koester blir frågan också “för vem är Jesus vägen?” vilket är synonymt med frågan “för vem dog Jesus på korset?” vars svar är “för alla i hela världen”, vilket Johannes döparen talade om i (Joh 1:29; Koester 2003:297). Att Jesus är vägen är ett uttryck för Guds oändliga kärlek: korsets väg är kärlekens väg när Jesus tar på sig världens synd (Koester 2003:298). Sanningen har kopplingar till prologens vers 1:14 att Jesus var fylld av nåd och sanning (Koester 2003:298). Denna sanning är enligt Koester den sanning som talar om Gud och hans plan, vilket Jesus gjorde under sin jordiska verksamhet men också att Jesus gick korsets väg för att människan ska kunna återuppta relationen med Gud och på så vis ta del av sanningen (Koester 2003:298). Så är det också med livet; det sanna livet är enligt Koester möjligt genom att Jesus gått korsets väg så att människan kan ha ett liv i relation med Gud som är sanningen (Koester 2003:298). Det att Johannesevangeliet kallar Jesus för vägen är alltså enligt Koester en följd av det att Jesus går korsets väg och på så vis uppenbarar Guds kärlek för människan (Koester 2003:298).
Koester menar även att det finns dubbla meningar i “jag är”–orden, där första halvan av meningen säger något om Jesus, en kristologisk poäng, medan andra halvan säger något om efterföljaren, en lärjungaskaplig poäng (Koester 2003:13). Exempelvis kan vi ställa upp:
“Jag är”–ord Kristologisk poäng Lärjungaskaplig poäng
Joh 6:35 “Jag är livets bröd” “Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”
Joh 8:12 “Jag är världens ljus” “Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”
Joh 10:9 “Jag är grinden” “Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete” Joh 11:25-26 “Jag är uppståndelsen och
livet”
“Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” Joh 14:6 “Jag är vägen, sanningen
och livet”
“Ingen kommer till Fadern utom genom mig”
Joh 15:5 “Jag är vinstocken” “Ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra”
Utifrån tabellen ovan ser vi att Joh 14:6b är en uppmaning från Jesus till sina lärjungar i den litterära kontexten då detta är en återkommande tematik i “jag är”– orden. Det vill säga, “ingen kommer till Fadern utom genom mig” fungerar i första hand som en uppmaning att hålla sig till Jesus, utifrån den litterära kontexten.
2.4 Martin Luthers tolkning av Joh 14:6
I detta avsnitt presenteras den första pastorala kommentaren som ska analyseras, Martin Luthers egna kommentar till Joh 14:6. Avskedspredikan i Johannesevangeliet där Joh 14:6 är en del av, var för Luther den absolut bästa predikan av Jesus under hans jordiska undervisning (Luther 1961:7). Vad gäller Joh 14:6 knyter Luther an till Joh 14:4 och menar att lärjungarna
vet vägen eftersom Jesus är vägen och att lärjungarna känner Jesus, därför känner de vägen (Luther 1961:32). Detta eftersom de har lärt känna Jesus som Herren och Frälsaren då dessa varit hans lärjungar och även fått vittna om de gärningar som han har utfört och det budskap han förkunnat (Luther 1961:32).
Vidare menar Luther att versen klargör att all undervisning och tro måste centreras till Kristus som är vägen, sanningen och livet, liksom att all annan källa till kunskap och visdom måste förkastas (Luther 1961:32). Detta eftersom Guds visdom och kunskap står över all annan visdom och kunskap och Jesus inkarnerades för att uppenbara denna visdom och kunskap för mänskligheten (Luther 1961:32). Luther tar i anslutning till detta upp att det finns två olika sätt att se på Kristus som båda har avgörande betydelse för versens innebörd. Det ena sättet är att se Jesus på ett fysiskt vis med sina ögon, utan Helig Ande (Luther 1961:33). Luther tar som exempel att detta synsätt på Jesus i Johannesevangeliet var väl representerat hos många som mötte honom men inte trodde på honom, exempelvis några från det judiska folket (Luther 1961:33). Det är en typ av seende som inte ser det som är det övernaturliga eller tar hänsyn till vem Jesus egentligen var (Luther 1961:33).
Den andra typen av seende som Luther tar upp är det seende där Helig Ande är inblandad, detta kan enligt Luther bara ske hos människor som har rätt tro på Kristus i sina hjärtan (Luther 1961:33). Det är genom detta synsätt som man verkligen kan se Jesus som vägen, sanningen och livet enligt Luther (Luther 1961:33). Vi kan inte med vårt eget förnuft och våra fysiska ögon se Jesus som vägen, sanningen och livet utan det kan vi bara göra med hjälp av Helig Ande (Luther 1961:33).
Luther talar vidare om hur kristna kan känna igen varandra, och då menar han att det inte går att se om någon har sann tro på Kristus i sitt hjärta eller på hur personen lever till sitt yttre (Luther 1961:34). Enligt Luther kan kristna bara känna igen varandra utifrån dopet, i detta dop får människan barnaskap av nåd med Gud, del av den himmelska arvslotten och ägande av evigt liv redan på jorden (Luther 1961:34). För Luther hänger dopet primärt på det objektiva faktumet vad Kristus har gjort på korset och inte på det subjektiva faktumet vad personen tror på (Luther 1961:34). Luther är dock noga med att poängtera att dopet är ett nådesförbund och att det är viktigt att personen lever i sitt dop genom den Heliga Andes skola
för att helgas bort från den gamla syndfulla egoistiska människan (Luther 1961:34, 45). Men till det yttre kan människor inte se huruvida någon lever i sitt dop på rätt sätt och har sann tro på Jesus i sina hjärtan (Luther 1961:34). Det helgande verk som Anden utför resulterar i att människan kan se vem Jesus är och framför allt vad han har gjort; det stora försoningsverket på korset (Luther 1961:34). För Luther dog Jesus på korset som det enda rena och oskyldiga lammet, han tog det straff som människan egentligen förtjänat på grund av det inneboende syndafördärvet, så att det kunde ske rättfärdig tillfyllestgörelse, ställföreträdande försoning, återlösning (Luther 1961:34). Detta var en nödvändighet då Gud i sitt väsen är helig, rättfärdig, kärlek, oföränderlig och oförenlig med det onda (Luther 1961:33–35). Det är då människan slutar att kalla honom för Josefs och Marias son från Nasaret, såsom exempelvis vissa av hans motståndare gjorde, utan istället kallar honom för den ende Herren och
Frälsaren, som står över allt, den döde och uppståndne Kristus (Luther 1961:34). Det är också då som människan kan helgas genom att dagligen ta på sig sitt kors och dö bort från synden liksom ikläda sig den rättfärdighet som Kristus vunnit på korset (Luther 1961:34). Även i kraft av den kärlek Jesus har visat på korset, kommer människan att kunna svara med genkärlek till både Gud och sin nästa och på så vis leva ett helgat liv i Ande och sanning (Luther 1961:34).
För Luther blir vägen den väg Jesus ska gå via korset också den väg de kristna också ska gå dagligen genom helgelsen som sker genom att leva i sitt dop (Luther 1961:34). Tomas och lärjungarna, som först inte förstår vad Jesus talar om när han säger att han både ska gå vägen och är vägen, och dessutom att lärjungarna känner till vägen, såg inte enligt Luther helheten av det som skulle komma att ske på korset för deras skull (Luther 1961:35). När Jesus talar om vägen blir det för lärjungarna en uppmaning till att följa Jesus, då han har nått
slutdestinationen som är hos Fadern i himmelen, liksom att han har gjort det möjligt genom att ta på sig sitt kors och sona synden och segra över döden (Luther 1961:34–35). Det enda lärjungarna behöver göra nu är att tro på Jesus som sin Frälsare för att vinna evigt liv, vilket de gör genom att känna till vem han är och vad hans återlösningsverk består av (Luther 1961:35). Enligt Luther får lärjungarna genom frälsningen inte bara del av evigt liv istället för evig död, utan också befrielse från syndens övermakt (Luther 1961:25). De får även befrielse från den andliga döden som gör det omöjligt för människan att ha relation och liv med Gud, då den som lever i den andliga döden har ett förstockat och förmörkat hjärta som hindrar
honom eller henne till ett liv med Gud och den eviga saligheten (Luther 1961:35). Vidare räknar Luther upp det att frälsningen även befriar från sorg och olycka i det tillkommande riket, där Kristus ska regera (Luther 1961:35).
Luther tar även upp vikten av att det står att Jesus är vägen, i polemik mot den gärningslära som var en del av hans samtida kontext (Luther 1961:35). Detta eftersom Luther menar att gärningsläran säger att individen är vägen istället för att Jesus är vägen, då “vägen” i gärningsläran hänger på individens gärningar (Luther 1961:35–36). Luther menar att
gärningslärans anhängare försöker bygga en bro eller en stege till himlen, där gärningarna är vägen som byggt bron (Luther 1961:36). Luther menar att den typen av stege i själva verket är byggt av ett spindelnät; ju högre upp man klättrar desto mer intrasslad blir man för att sedan bli helt inbunden och falla rakt ned i helvetets avgrund (Luther 1961:36). Luther klargör att det finns många vägar som leder till den eviga förtappelsen men bara en väg som leder till den eviga saligheten och den vägen är Jesus, vilket han grundar på sista delen av (Joh 14:6) (Luther 1961:36). För Luther är den breda vägen som leder till fördärvet ett faktum, det är den väg som är blind för Jesus och sätter det inre egot före Gud och ens nästa (Luther 1961:36).
Luther menar att det inte bara är syndafördärvet som sätter käppar i hjulet för människor att komma till Gud, utan också en världens furste/härskare, som står i motsats till Gud och gör allt för att föra människor närmare sin mörka sida (Luther 1961:36). Detta eftersom denna mörkrets furste i sitt väsen är ond och vill hämnas på Gud då han en gång avföll i upproret mot Gud som den ängel han en gång var (Luther 1961:34). Luther tar upp det att denna världens furste har ett rike som är av denna världen och att detta väsen opererar med hjälp av onda andar. Exempelvis tar han upp lögnens ande, som gör allt för att förleda de kristna bort från Jesus, som den sanna vägen till villfarelsens väg och mörkrets stigar (Luther 1961:36). Detta kan ske exempelvis i tankarna, att onda andemakter skymmer Jesus som den sanna vägen, livets väg, inte minst i den stund när det är som mest nödvändigt innan döden knackar på (Luther 1961:36). Luther menar att dessa orena andemakter får människan att söka andra vägar, där människans ego och lust tillfredsställs istället för att Gud och medmänniskan äras (Luther 1961:37).
Luther tar upp att vägen inte bör ses som en väg man går med sina fötter utan istället som en väg man går med hjärtats tro på Jesus som Herren och Frälsaren (Luther 1961:37), i kontrast till gärningslärans väg som inte förutsätter tro på Jesus utan som i praktiken kan vandras av vem som helst (Luther 1961:38). Det innebär alltså att även onda människor skulle kunna bygga en bro till himmelen utan inre förvandling (Luther 1961:38). Vidare menar Luther att Jesus är vägen också eftersom han är den ende som vet vägen och hänvisar till Joh 3:13 “ingen har stigit upp till himmelen utom han som stigit ner från himmelen” (Luther 1961:39). Alltså kan människan bara förtrösta på den ende som vet vägen, stigit ned från himmelen och varit i himmelen, honom såsom den enda vägen och inte på sig själva som vägen (Luther 1961:39) Jesu primära syfte med att stiga ned från himmelen var enligt Luther det att tala om denna väg i form av undervisning och göra denna väg möjlig i form av försoningsverket (Luther 1961:39). Det är enligt Luther bara den ende som själv har erfarit detta,
Människosonen, som kan leda oss till himmelen; det går inte att ledas dit av sina egna gärningar och erfarenheter (Luther 1961:40).
Vidare blir det för Luther så, att tron föder goda gärningar därför att den lärjunge som sett det Jesus har gjort med dennes synder och vet att denne är ett Guds barn får en genkärlek som tar sig i uttryck i gärningar (Luther 1961:40). I och med det att det finns så många olika vägar som vill korsa den enda och sanna vägen, blir det en enorm botkamp under detta liv, enligt Luther. Dock hänger inte inträdet i himmelen på hur helgad människan är utan på huruvida man förtröstar på Jesus eller inte (Luther 1961:42). Att gå vägen blir att växa i tro på Frälsaren som den enda vägen och känna frälsningsvisshet i sitt hjärta om det eviga livet, vilket ger frid i hjärtat (Luther 1961:42–43).
Luther tar även upp att lärjungar som har Jesus som vägen, sanningen och livet kan vandra i vetskap om sitt mål, slutdestinationen, en trygghet i vad som kommer att ske efter den kroppsliga döden på jorden. (Luther 1961:44–45). Detta medan människor som inte vandrar på denna väg utan på andra vägar inte kan ha sådan visshet och trygghet; dessa kan spekulera men har ingen sanning att bygga sina spekulationer på, vilket leder till ovisshet enligt Luther (Luther 1961:45). Detta betyder för Luther att en kristen har allt som behövs; har han Kristus som vägen, sanningen och livet har han allt och är fri att följa Jesus såsom lärjunge vilket resulterar i att tjäna både Gud och sin nästa i kärlek (Luther 1961:45).
Luther liknar denna väg vid den väg som öppnar sig för Israels folk i Exodus, där ingen utväg fanns från döden vid ankomsten till Röda havet, men Gud gav sedan Mose kraft att dela havet på mitten så att en utväg skapades (Luther 1961:46). Med Jesus blir det en väg från andlig och evig död till andligt liv för att sedan nå slutdestinationen som är evigt liv (Luther
1961:48). Vägen har en början, en mitt och ett slut och det är Jesus som är både början, mitten och slutet (Luther 1961:48). Luther menar att det är svårt att hitta denna väg och svårare att stanna kvar på den till slutet, dock poängterar han att Hjälparen, den Heliga Anden har avgörande roll som medvandrare i detta, vilket Jesus tar upp längre fram i avskedstalet (Luther 1961:48–49).
Vägens resa är av ganska dualistisk art för Luther, då vandringen går från mörker till ljus, från död till liv, från denna världens härskares övermakt till Guds fadersfamn och nådesrike för att sedan nå det eviga salighetsriket (Luther 1961:48). Vägen, sanningen och livet är alltså synonyma med varandra för Luther då denna väg är sanningens väg, den enda sanna vägen (Luther 1961:45). Vandringen på denna väg är ett liv som är skilt från den andliga och eviga döden, samt innefattar hela det kroppsliga livet; vägen innebär ett nytt och förvandlat liv (Luther 1961:45). Lagen är fortfarande giltig för Luther, men det är inte genom den man blir rättfärdig utan genom den människan upptäcker sitt syndafördärv och behovet av Kristus som sin Frälsare. Lagen kan sedan följas så långt det är möjligt genom den genkärlek som uppstår i människan (Luther 1961:50).
Luther fokuserar mycket på att kritisera gärningsläran eftersom den var utbredd i hans historiska kontext i den Romersk-katolska kyrkan (Luther 1961:47). Det är viktigt att komma ihåg att för Luther är Joh 14:6 en central del i avskedstalet, som i högsta grad ska fungera lugnande och förse lärjungarna, både i och utanför narrativet, med trygghet om att den
Treenige guden är trofast och beskyddande (Luther 1961:7). Jesus kan inte visa mer kärlek än att ge sitt liv i lösen för alla lärjungar så att de alla ska kunna återförenas i det eviga livet (Luther 1961:7). Luther visar på en konfessionell läsning av Joh 14:6 där hela kanon tas med som tolkningsnyckel istället för enbart Johannesevangeliet, exempelvis syns detta i
Luthers framläggning av Guds frälsningsanspråk ligger på den partikulära nivån utifrån Andrew Kirks missionsvetenskapliga kategorisering av Guds frälsningsgåva i förhållande till andra trosinriktningar. Det vill säga att Kristus är den ende vägen och vägen vandras av en lärjunge i tron på Kristus och det han gjort på korset, återlösningsverket eller satisfikationen. En stark betoning på att Jesus går kärlekens väg och att lärjungaskapet ytterst handlar om att svara på denna genkärlek tillbaka till Gud och sin nästa. Luthers kommentar är skriven år 1538, åtta år efter att den ursprungliga Augsburgska bekännelsen lagts fram som var det mest omfattande polemiska dokumentet, tillsammans med dess apologi, mot den
Romersk-katolska kyrkan. När Luther skrev kommentaren till Johannesevangeliet åtta år senare var det en tid då den evangeliska identiteten på riktigt började formas. Syftet med att Luther skrev kommentaren till Johannesevangeliet torde även vara detsamma som syftet med katekeserna och översättningen av Skriften, att fler skulle kunna förstå evangeliet och ta emot frälsningen, för att sedan leva med Ordet i helgande syfte. Luthers kommentar är alltså både av polemisk karaktär mot sin historiska kontext men också av uppbygglig karaktär så att människor ska kunna förstå evangeliets kärna.
2.5 Bo Giertz tolkning av Joh 14:6
Giertz beskriver Tomas, den lärjunge som gett upphov till det svar Jesus presenterar i Joh 14:6 som en enkel och redbar själ med undantaget att han har lite svårt att förstå vart Jesus ska gå (Giertz 1979:147). För Giertz är Jesus själv vägen, den enda vägen, den väg Jesus själv gick, korsets väg och menar vidare att det är kärnan i kristen tro (Giertz 1979:147). Giertz menar att evangeliet inte bara är ett budskap om att Gud älskar människan eller att det finns förlåtelse; utan själva evangeliet är att Jesus har gjort det möjligt för människan att komma hem till Gud (Giertz 1979:147). Denna väg hem är helt och hållet bunden till Jesus på ett oupplösligt vis (Giertz 1979:147). Delaktigheten i denna frälsning, räddning, består i att tro på Jesus, komma till honom, följa honom och tillhöra honom (Giertz 1979:147). Följandet består i att vandra med och efter Jesus, då han är med oss, inte att följa något karta som Jesus har lämnat efter sig (Giertz 1979:147). Det är det enda sättet att nå målet, att vandra med och efter Jesus, på egen hand hittar människan inte till målet (Giertz 1979:147). Vidare blir vägen enligt Giertz synonymt med sanningen och livet (Giertz 1979:147). Giertz förklarar
sanningen på så vis att det är sanningen om Gud själv, hans frälsningsplan för människan, om synden och det yttersta målen med allt (Giertz 1979:147). Det är denna sanning som har
uppenbarats för människan genom Jesus Kristus, en sanning som människan inte på egen hand kan tänka sig fram till eller utforska (Giertz 1979:147) Människan kan bara få del av denna sanning när de kommer till Jesus, den finns bara i hans egna ord vilken ingen annan auktoritet kan ställas upp mot, därav är han också livet enligt Giertz (Giertz 1979:147). Detta liv är det ursprungliga livet som Gud gav människan innan synden kom emellan. Ett liv som är skilt från döden, ett liv som är i gemenskap med Gud, ett liv i kärlek som finns hos Jesus (Giertz 1979:147).
För att förstå Giertz tankar mer ingående kring denna väg med Jesus han talar om, har jag valt att använda mig av hans pastorala bok Grunden, som är en lärobok för konfirmander (Giertz 1964:5). I boken finns ett fokus på denna väg, den väg som kallas för Salighetens väg, där salighetens grund är Jesus allena och salighetens ordning som också kallas för Nådens
ordningär Andens verk i människan, denna ordning kallas även Salighetens väg (Giertz 1964:129). Processen som sker när en människa kommer till tro försöker nådens ordning förklara, vägen från mörker till ljus, från otro till tro där Jesus är vägen (Giertz 1964:83). Denna nådens ordning var väl utbredd i västsverige i den evangelisk-lutherska kontexten under mitten av 1800– talet till mitten av 1900– talet och ledde många människor till tro. Det unika med nådens ordning är att den söker förklara själens olika tillstånd i vandringen med Jesus, alltså Andens helgande verk i människan.
Giertz systematiserar nådeverkningarna i nådens ordning med följande: kallelsen,
upplysningen, pånyttfödelsen, helgelsen och härliggörelsen(Giertz 1964:85). Nådens ordning kallas för salighetens väg därför att det är den väg som leder till den eviga saligheten, det är dock viktigt att komma ihåg att denna ordning inte alltid behöver ske i just den ordning som redovisas här (Giertz 1964:92). Nådeverkningarna är den Heliga Andens verk i människan för att bryta ner de salighetshinder som syndafördärvet åsamkat i en människas hjärta (Giertz 1064:85). Salighetshindrena är: 1) människans ointresse för Guds ord och bönen, 2) kärleken till synden, 3) egenrättfärdighet och otro (Giertz 1964:85). Giertz poängterar även det viktiga att det inte är läsningen av Guds ord som är salighetsgrunden till rättfärdighet, utan det är endast Jesus, men Ordet och bönen är ett medel till den saliggörande tron som rättfärdiggör (Giertz 1964:85).
Den första nådeverkningen Anden utför är kallelsen, detta sker oftast när en människa hör Ordet predikas eller genom undervisning (Giertz 1964:86). Detta steg, innebär att människan känner sig kallad, vilket Giertz förklarar med att Gud söker människan tillbaka till sig. Giertz menar att det är viktigt att människan svarar ja till Andens kallelse då ingen vet när Anden har kallat en människa för sista gången (Giertz 1964:87). Det är detta som Giertz menar kan resultera i synden mot den Heliga Anden, eller hädelsen mot den Heliga Anden som nämns exempelvis i (Luk 12:10). Det är när människan säger nej till att påbörja vandringen med Kristus, vilket i sin tur resulterar i att människan inte har del av förlåtelsen i Kristus, vilket gör synden mot Anden till den enda oförlåtliga synden (Giertz 1964:87). Giertz fortsätter att förklara att vissa människor som vandrat på salighetens väg inte har känt av kallelsen, det kan ha att göra med att de är uppväxta i ett kristet hem där “brukandet av Guds ord och bönen i frälsningsavsikt” varit förekommande (Giertz 1964:86). Kallelsen leder en människa till ett intresse för Guds Ord och bönen, vilket betyder att det första salighetshindret upplöses (Giertz 1964:86). I detta steg leder Anden enligt Giertz en människa till omvändelse, som också kallas bättring och den rätta omvändelsen består i att människan ångrar synden och tror på Frälsaren (Giertz 1964:87). Detta verk kan ske genom andens nådeverkningar som kallas för upplysningen genom lagen och upplysningen genom evangelium (Giertz 1964:87). Genom den förstnämnda nådeverkningen Anden utför märker människan i mötet med Guds ord sina synder och sitt syndafördärv, därför att hon inte älskar Gud och sin nästa som sig själv (Giertz 1964:87). Giertz delar upp synden i verksynd, vilken är den som vi gör medvetet och tar som exempel lögner, sedan talar han om den omedvetna synden som kan vara andligt högmod, avund och begär (Giertz 1964:86). Detta gör han för att visa på att ingen är syndfri utan alla är syndare fast de själva kanske inte vet om det (Giertz 1964:86). I detta skede med
upplysningen genom lagengår människan från att ha varit en säker syndare till att vara en uppväckt syndare (Giertz 1964:87). Det är här som människan vill bli fri från synden och ta sin tillflykt därifrån, det andra salighetshindret börjar upplösas här som var kärleken till synden (Giertz 1964:89). Den följande nådeverkningen i salighetens väg som är upplysningen
genom evangeliumsker genom att människan lär känna Jesus så som sin Frälsare (Giertz 1964:89). Det är här hon förstår att Jesus har återlöst hennes synder, dött i hennes ställe för att få sina synder förlåtna när hon tror på honom (Giertz 1964:89).
Giertz menar vidare att en uppväckt syndare oftast ändå inte kan förtrösta på den oförtjänta nåden, utan istället börjar tvivla på den (Giertz 1964:91). Detta har att göra med det sista salighetshindret som är otron, den som gör att människan inte kan tro på nåden och sedan
egenrättfärdigheten, den som gör att människan inte vill tro på den förens hon har bättrat sig själv (Giertz 1964:91). När människan tvivlar på Guds nåd och vill bättra sig på egen hand brukar det uttrycka sig i att människan vill förtjäna den på egen hand, exempelvis med goda gärningar eller många böner (Giertz 1964:91). Det är då Anden leder in människan i ett nytt steg på salighetens väg med Kristus som kallas för andens fattigdom och kommer från (Matt 5:3), vilken gör att människan misströstar på sig själv och blir tvungen att sätta allt sitt hopp till Kristus (Giertz 1964:91). Det sista salighetshindret som var otron och egenrättfärdigheten i människans hjärta undanröjs genom andens fattigdom (Giertz 1964:91). För Giertz uppstår den sanna tron på Kristus genom andens fattigdom, den tron som i sin tur leder till
rättfärdiggörelsen(Giertz 1961:91). Rättfärdiggörelsen består i att Gud tillräknar den uppväckta syndaren Kristi rättfärdighet, den som vunnits på korset, alltså en imputativ rättfärdiggörelse (Giertz 1964:91).
Det efterföljande steget som Giertz kallar pånyttfödelsen består i att Anden tar sin boning i människans hjärta och på så vis får ny kraft att göra Guds vilja som också kan kallas för
andens frukter, en genkärlek till Gud och sin nästa (Giertz 1964:91). Giertz menar att en människa vid pånyttfödelsen får tillbaka det liv som hon en gång fick vid sitt dop, oavsett om det var ett barndop eller vuxendop, i vissa traditioner kallas pånyttfödelsen för andedopet (Giertz 1964:91). När en människa är rättfärdiggjord och pånyttfödd kallas hon för en omvänd syndare eller benådad syndare (Giertz 1964:93). Både uppväckta syndare och omvända syndare är för Giertz Jesu lärjungar då han definierar en Jesu lärjunge med; att det är den som “brukar Guds ord och och bönen för att komma till tron eller bli bevarad i tron” (Giertz 1964:93). Dock är även den levande tron som andens frukter föder, det vill säga genkärleken till Gud och sin nästa ett lärjungaskap såklart, alltså att inte bara sitta hemma på sin kammare (Giertz 1964:93).
Vidare i salighetens väg, eller nådens ordning följer helgelsen, som handlar om att Anden hjälper människan att behållas i tron (Giertz 1964:93). Giertz talar här om en daglig
omvändelse, att Anden dagligen visar människan dess fel och leder människan till Frälsaren, där hon kan be om förlåtelsen och förenas med honom som lemmar (Giertz 1964:93). I
helgelsenvisar det sig att en syndare har liv i Kristus när hon inte vill vara utan sin Frälsare; vilket kan tas i uttryck genom läsning av Guds ord, bön, vaksamhet, strid mot synden och mottagande av nattvarden (Giertz 1964:93).
Det sista steget på salighetens väg såsom Giertz framställt den kallas härliggörelsen, och handlar om livet efter den kroppsliga döden (Giertz 1964:95). Giertz menar här att de
kristustrognas själar vilar i trygghet hos Gud i väntan på uppståndelsens dag, där dessa får en försmak på den himmelska saligheten, eller eviga saligheten som är målet i salighetens väg,
nådens ordning(Giertz 1964:95). Vid uppståndelsens dag ska de kristustrogna få en ny kropp som är lik den uppståndne Frälsaren, en så kallad härlighetskropp som är fri från det
inneboende syndafördärvet med alla dess salighetshinder (Giertz 1964:95). När de döda har uppstått skapar Gud enligt Giertz nya himlar och en ny jord, det jordiska nådesriket kyrkan har levt i blir ett himmelskt härlighetsrike, det eviga livet är att få vara med Gud, tjäna och lovprisa honom i evighet (Giertz 1964:95). Giertz avslutar med att förklara att den yttersta dagen är den stora glädjedagen för alla kristna och att den jordiska tiden endast är en kort men viktig beredelsetid (Giertz 1964:94–95).
För Giertz anspelar vägen även mycket på (Joh 11:25) där Jesus säger “Jag är uppståndelsen och livet” (Giertz 1964:65). Jesus uppståndelse betyder primärt att det är slut på dödens välde och makt över människorna men också att Gud börjat skapa en ny skapelse (Giertz 1964:65). Istället för den gamla skapelsen som var fördärvad på grund av synden finns nu en pånyttfödd och förvandlad värld, Guds rike, vilket redan här och nu på sina ställen tagit form där kyrkan verkar (Giertz 1964:65).
Giertz visar på en klassisk evangelisk-luthersk läsning med pietistiska drag i hur vandringen för en lärjunge med Kristus kan se ut. För Giertz är Guds frälsningsgåva partikulär utifrån Kirks missionsvetenskapliga kategorisering av frälsningsfrågan. Det vill säga att Jesus är den enda vägen och grunden för frälsningen. Giertz framställer en detaljrik och systematiserad bild av hur det kan se ut för en lärjunge i vandringen med Jesus, detta på ett sådant sätt att det finns en logik som kan vara till hjälp vid en kyrklig läsning, vid själavård eller förkunnelse i ett evangelisk-lutherskt sammanhang. Detta inte minst utifrån församlingens grundläggande uppdrag som är att föra människor till tro på Jesus liksom att bevara dessa i tron, alltså
helgelsens aspekt. Giertz skriver i en tid då han inte behöver ta hänsyn till andra
trosinriktningar då Sverige vid denna tid fortfarande var relativt homogent på det religiösa planet. Det kan påverka Giertz slutsatser i frälsningsfrågan.
2.6 LarsOlov Erikssons tolkning av Joh 14:6
Eriksson ger en bra utläggning över den litterära kontext som Joh 14:6 är en del av och tar upp att avskedstal som genre i den judiska kontexten var väl utbredd (Eriksson 2007:256). Han menar vidare att evangelisten som regel har två nivåer i sitt evangelium, den ena nivån är på ett historiskt plan som skildrar tiden och situationen då Jesus verkade (Eriksson 2007:257). Den andra nivån handlar om att rikta sig till sina kristna syskon i sin egna situation och
tidsepok (Eriksson 2007:257). De två nivåerna kommer enligt Eriksson fram extra tydligt i avskedstalet då Jesu lärjungar både i narrativet och utanför, ska leva i deras väntan på Kristi återkomst (Eriksson 2007:257). Talet är alltså av undervisande karaktär för lärjungar både i narrativet och utanför narrativet i hur de ska bevaras och fördjupas i tron (Eriksson
2007:257). Talet är enligt Eriksson i hög grad av tröstande karaktär och till för att stärka tron när Jesus gått iväg (Eriksson 2007:257).
Tematiken som präglar avskedstalets första hälft, vilken Eriksson delat in i (Joh 13:31– 14:31), vill han sammanfatta med tre ord, vilka är: älska, frid och Hjälparen (Eriksson
2007:262). Det första ordet som är älska ligger förknippat med det nya budet Jesus ger i slutet av kapitel 13 som är att älska varandra, liksom i 14:6 då Jesus är vägen som han själv går, korsets väg, att utge sig själv för sina lärjungar (Eriksson 2007:262). Lärjungar över alla tider kan bara ta denna kärlek Jesus visar som ett föredöme och ge vidare av den till sin nästa. Eriksson går så långt i sitt pastorala uttalande att till och med säga att en kristen i ödmjukhet till och med ska kunna vara beredd att offra sitt liv för sin nästa (Eriksson 2007:262). Vidare förklarar Eriksson det andra ordet, frid, med att det är en gåva för att råda bot på oron (Eriksson 2007:262). Detta är en gåva för alla lärjungar i alla tider och Eriksson menar att friden i första hand är att Jesus är närvarande i människors liv trots det att han befinner sig på Faderns högra sida (Eriksson 2007:262). Det sista ordet som Eriksson tar upp som han tycker
präglar första halvan av avskedstalet är: Hjälparen (2007:262). Denna sanningens Ande är till för att lärjungar i alla tider ska kunna lära sig Jesu ord och bud såsom en hjälpare (Eriksson 2007:263). Eriksson menar att ett uttryck för kärleken till Jesus är att hålla det som Jesus har lärt, detta hjälper också Hjälparen till med (Eriksson 2007:263). Joh 14:6 fungerar som en kärna för hela avskedstalets första hälft och Eriksson menar att Jesus kan göra ett sådant anspråk just eftersom han är den han är (Eriksson 2007:263).
Eriksson tar upp att Joh 14:6 är en vers som har upprört många i dagens nutida kontext, när Jesus på ett kompromisslöst vis deklarerar att han är den enda vägen till Gud (Eriksson 2007:263). Många kan tycka att uttalandet från Jesus känns odemokratiskt och radikalt, man kan fråga sig om inte var och en blir salig på sitt sätt (Eriksson 2007:263). Eriksson förklarar att det finns många som har försökt omtolka, kontextualisera samt även säga att Jesus här fel här (Eriksson 2007:263). I förhållande till kyrkans historia tar Eriksson upp att människor som hävdat något annat inte har setts som renläriga, och menar att det är ett faktum att det fortfarande är så om vi ska tala klarspråk (Eriksson 2007:263). Om kyrkan skulle säga emot eller bortförklara Jesus på den punkten menar Eriksson att kyrkan helt förlorar sitt
existensberättigande, kärnan i kristen tro handlar just om att bekänna Jesus som exklusiv frälsare (Eriksson 2007:263).
Eriksson tar upp några viktiga pastorala punkter som visar på och ger förståelse för Joh 14:6, där den första punkten handlar om att ta avsked, vilket han liknar vid att överlämna ett testamente vid livets slut (Eriksson 2007:263). Han tar upp två pastorala övningar till detta, den ena är att skriva sitt egna andliga testamente, det kan vara att skriva några visdomsord man vill lämna efter sig till sina efterkommande eller något annat (Eriksson 2007:264). Den andra övningen handlar om att skriva sin dödsruna, där man skriver ned några ord som gör att en annan person kan känna igen den som det handlar om (Eriksson 2007:264). Övningen ger en god prövning i ärlighet, man får inte skriva så som man vill att det ska vara utan man ska skriva hur det faktiskt är (Eriksson 2007:264). Den andra pastorala punkten i anslutning till versen handlar om den ömsesidiga kärleken (Eriksson 2007:264). Jesus själv visar kärleken ytterst sett när han ger sitt liv för lärjungarna, men han visar också på den ömsesidiga och ödmjuka kärleken i avsnittet precis innan när han tvättar lärjungarnas fötter (Eriksson 2007:264). Jesus uppmanar sina lärjungar till att ge vidare av denna kärlek till sina
medmänniskor, han själv har visat oss hur man gör på ett föredömligt sätt (Eriksson
2007:264). Den tredje punkten handlar om tron och oron, Jesus har själv sagt att vi lärjungar inte ska behöva oroa oss utan istället tro (Eriksson 2007:265). Det är för många både kristna och icke kristna svårt att inte oroa sig, både för morgondagen, familjen och vännerna men Jesus har gett löftet om att han är vägen, sanningen och livet, att han är med, och när en människa förstår det då har hon allt hon behöver (Eriksson 2007:265). Det samma är botemedlet för den fjärde punkten Eriksson räknar upp som är modlösheten, många
människor känner sig modlösa och vill ge upp men då vill Jesus säga genom Helig Ande eller sina lärjungar: ge inte upp, du är älskad och jag är med dig! (Eriksson 2007:265). Femte punkten handlar om att älska Jesus. Eriksson tar upp att om man älskar Jesus, så vill man också hålla hans bud. Ytterst sett är det just att älska Jesus, kärleken till sin nästa kommer som en automatisk följd (Eriksson 2007:265). Den sista punkten berör tron som en identitet, och handlar om att inte ha sin identitet byggd på vad andra säger om en utan istället ha sin identitet i Jesus då den förstnämnda identiteten är sårbar (Eriksson 2007:266). Jesu lärjungar är vad de är just därför att de tror och följer honom, de har fått sanningens Ande som byggt sitt tempel i deras hjärtan (Eriksson 2007:265).
Avslutningsvis ska det nämnas att första halvan av Joh 14:6 kan enligt Eriksson översättas med “Jag är den sanna livsvägen”, översättningen har samma betydelse som att rada upp de tre substantiven efter varandra, men versen kan bli något mer förtydligad när man tar upp denna alternativa översättning enligt Eriksson (Eriksson 2007:259). Detta eftersom att ovana läsare kan uppfatta “vägen” såsom en fysisk väg istället för en “livsväg”. Eriksson tar upp att sanningen och livet har direkt koppling till prologen, den förstnämnda till (Joh 1:17) där det framkommer att sanningen har kommit genom Jesus och den sistnämnda till (Joh 1:4) att Ordet, underförstått Jesus, som kommit in i världen är liv, ett liv som är människornas ljus (Eriksson 2007:259).
Erikssons pastorala kommentar till Joh 14:6 är såsom de två föregående av partikulär art utifrån Kirks missionsvetenskapliga kategorisering av frälsningsfrågan i förhållande till andra trosinriktningar. Versen är för Eriksson inte bara en uppmaning till lärjungarna i narrativet, utan också en tidlös uppmaning till människor idag att inte känna oro och istället finna tröst i Jesu betryggande ord. Eriksson ger en särskild god aspekt av att en lärjunge har identitet i
