8
Vallfröodlingens slutmål är att ge ett bra material i bland annat våra
slåtter- och betesvallar. Här redogör Lars B Nilsson, Svalöf Weibull AB
kort för de olika frögräsens användningsområden och förekomst. Detta
ger oss tillfälle att tänka efter varför vi odlar det frö vi gör i landet.
RödsvingelAv: Lars B Nilsson, Svalöf Weibull AB Att vara fröodlare av våra vall- och grönyteväxter är ofta en tradition som går i arv från generation till generation. Fröodling är inget självändamål utan ett led i kedjan att producera ett bra grovfoder för mjölk- och köttproducenter, samt skapandet av hållbara och vackra rekreations- och sportytor med bra uthållighet. Utan en stark efterfrå-gan från dessa användningsområ-den blir fröodlingen ointressant.
Fröodlingen passar bäst in på kreaturslösa jordbruksenheter med en växtodlingsinriktning på stråsäd, oljeväxter och sockerbe-tor, där ett inslag med vall i växt-följden för det mesta har mycket positiva effekter på produktionen för andra i växtföljden ingående grödor. Dessutom är risken liten att det förekommer frö i marken från just de arter som fröodlas. Detta medför mindre problem för både fröodlare och kontraktsteck-nande företag.
Fortsättningsvis berör jag endast användningen av våra vallfrö.
Timotej
(Phleum pratense) är vår i särklass mest odlade art i Sverige. Den ingår i så gott som varje vallfröblandning som säljs från Skåne i söder till nordligaste Lappland. Timotej är vårt
vinterhärdi-gaste gräs med en väl dokumente-rad kvalitet och smaklighet för våra nötkreatur.
Ängssvingel
(Festuca pratensis) är även den, något i skuggan av timotej, en mycket viktig vinterhärdig och uthållig komponent i nästan alla vallfröblandningar i hela landet. Ängssvingel kom-pletterar timotej väl i frö-blandningarna genom sin något bättre återväxtförmåga och betestålighet, samt att den genom sina ganska breda blad håller stånd mot invadering av ogräs i vallen. Om ängssvingel inte skör-das för sent besitter även den en god kvalitet och smaklighet.
Rödklöver
(Trifolium pratensis) tillhör tillsammans med timotej och ängssvingel våra mest förekommande vallarter. Rödklövern ingår också den som en komponent i våra allra flesta vallfröblandning-ar med ett sortmaterial som är anpassat från södra till norra Sverige. Rödklöver har en förhöj-ande effekt på smakligheten i vall-fodret. En vall med baljväxtinne-håll kräver dessutom lägre kväve-giva vilket bidrar till förbättrad lönsamhet i produktionen. Rödklöver spelar en stor roll för
mjölk- och köttproduktionen i lan-det. Därför är det viktigt att vi i frö-produktionen så långt som möjligt försöker minska avkastningsvaria-tionen mellan odlingslokaler och år. Detta bidrar i högsta grad till ett rätt sortval i respektive vall-fröblandningar i olika delar av lan-det.
Engelskt rajgräs
(Lolium perenne) har i många år använts i områden där klimatet har medgivit det. Med förbättrad vinter-härdighet i form av bättre köldhärdighet och snömögel (fusarium)-resistens hos vårt nya sortmaterial, har användbarheten breddats mar-kant. Helmer, som är en tetraploid (kromosomfördubblad) sort, ingår nu i en hel del blandningar ämna-de för ensilageproduktion i Götaland. Fortlöpande försöker vi hitta de procentandelar av rajgräs i vallfröblandningarna som resulte-rar i önskad artfördelning i skörden.
Rajsvingel
(Italienskt rajgräs x ängs-svingel) och hybridrajgräs (engelskt rajgräs x italienskt rajgräs) är båda nya arter med mycket höga avkast-ningspotentialer. Tyvärr har dessa en något svag uthåll-ighet, vilket gör att vi mycket noga testar fram vilka procentandelar vi
S F 2. M 1997
Foderlosta
odlas i mycket liten omfattning.
Blålusern
(Medicago sativa) odlas även den mycket sparsamt. Både jordar, kli-mat och utfodringsmöjligheter är begränsande. Allt frö produceras i utlandet under soliga varma för-hållanden.
9 Av ovan förda resonemang framgår att tyngdpunkten i grovfoderför-sörjningen till våra nötkreatur hämtas från vallar där timotej, ängs-svingel och rödklöver bildar den huvudsakliga stommen. Just nu finns det dock ett starkt intresse från mjölk- och köttproducenter att öka inslaget av rajgräs och vitklöver i vallfröblandningarna. Främst beror detta på dessa arters energihöjande effekt på grovfodret. ■ Övriga arter som används för
grov-foderproduktion är hundäxing, ita-lienskt rajgräs, foderlosta, wester-woldiskt rajgräs och blålusern.
Hundäxing
(Dactylis glomerata) odlas flitigt på torkkänsliga jordar och i torra områden, mest i renbestånd eller eventuellt i blandning med lusern.
Italienskt och wester-woldiskt rajgräs
(Lolium multiflorum) är som stråsäden, ägnade för pro-duktion under ett år. bör ha i vallfröblandningarna, för
att uppnå bästa möjliga slutresul-tat under vallens liggtid. För närva-rande ingår rajsvingel i två bland-ningar från Svalöf Weibull, samt hybridrajgräs i en. Dessa bland-ningar lämpar sig bäst för ensilage-produktion.
Vitklöver
(Trifolium repens) är en mycket gammal baljväxt som rönte mycket svagt intresse under 1950, -60-och 70-talen, då rationalise-ringsivern att spara pengar genom att torka på slag, kombine-rat med alldeles för höga kvävegi-vor gjorde vitklövern ointressant i blandningarna. Endast i långligg-ande betesvallar kom den till sin rätt. Genom förädling av storbladi-ga, frodistorbladi-ga, mera högväxande sor-ter, exempelvis Sonja, i kombina-tion med en mera balanserad kvä-vegödsling, har vitklövern blivit en intressant komponent även i vallar ämnade för ensilage,
samt i ekologiskt odla-de vallar. På grund av ovannämnda utveck-ling är det mycket angeläget att produce-ra fproduce-ram en kontinuer-ligt stabil frövolym av vitklöverfrö inom lan-det för att inte få för stor ryckighet i vall-fröblandningsutbudet.
Ängsgröe
(Poa pratensis) och rödsvingel (Festuca praten-sis) ingår endast i betesbland-ningar. Här till-drar sig ängs-gröe störst intresse som en bra mattbildare med någorlunda till-fredsställande avkast-ning och kvalitet. Ängsgröe och röd-svingel är våra stora grönytegräs.