Påverkansfallet I: utredningsmetodik, tankefel och källkritik i två psykologutlåtanden. Grovt missbruk av psykologi av psykolog.

källkritik i två psykologutlåtanden.

Grovt missbruk av psykologi av psykolog.

Örebro universitet

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete 2009

Sammanfattning. Syftet är att kritiskt-vetenskapligt granska utredningsmetodik, tankefel och källkritik i två psykologutlåtanden rörande två utredningsomhändertagna syskon och beställda av ett utredninghem som anlitas av socialtjänsten. En stor mängd brister i utredningsmetodik, mängder av allvarliga tankefel och bristande källkritisk prövning framkommer. Psykologimissbruket flödar. Fler av socialtjänstens dokument i fallet

granskas i följande rapporter (Påverkansfallet II-IV). De kan läsas fristående från varandra och påvisar mängder av korrupt utredningsaktivitet. Mängderna av metod- och tankefel är mycket omfattande. Innehåll Bakgrund Uppdrag Anmärkningar 1. Uppdragstagarens beroende 2. Bristande osäkerhetsmarkering 3. Syften och frågeställningar

4. Utlåtandenas beroende av socialtjänst och utredningshem 5. Utredarens metoder

6. Symtomutredningar saknas 7. Källredovisning saknas 8. Ändring av uppgifter 9. Ohållbara slutbedömningar

10. Döljande av förhållanden och processer på utredningshemmet Sammanfattande bedömningar

Tankefel Referenser Bakgrund

Följande text från och med rubrik ”Uppdrag” är ett avidentifierat sakkunnigyttrande över utredningsmetodiken i två svenska psykologutlåtanden från Växjö Psykologbyrå i ett större svenskt omhändertagandemål med tre barn som bl.a. figurerat i media och i

Europadomstolen. Psykologutredningarna gäller de två minsta barnen som

tvångsomhändertagits för utredning utan att något sakskäl rörande hemförhållanden anförts kring just dem. Dessförinnan hade det äldsta barnet tvångsomhändertagits på grundval av uppgifter som senare skulle visa sig falska. Målet slutade efter lång tid och flera rundor i

domstolar med att omhändertagandena för alla tre barnen upphävdes och kommunens socialtjänst gav upp sin ohållbara argumentation.

Den psykolog som här granskas har även i flera andra fall jag granskat uppvisat omdömeslösa metoder. Detta är det första yttrande jag skrev i målet. Senare skrevs ytterligare tre yttranden om annat utredningsmaterial i målet. Yttrande

nr II (se Påverkansfallet II…) utgör huvudyttrande och kan vara lämpligast att börja med, även om rapporterna/yttrandena kan läsas fristående.

Familjen är införstådd med nätpublicering. Jag har avidentiferat materialet även om familjen var föga bekymrad i den frågan. Dock har familjen ett starkt och preventivt intresse av att såväl Götene kommun som Ekbackens barnenhet och Växjö Psykologbyrå skall stå till svars för sitt agerande, varför dessas identitet enligt önskan bevarats och fallet har även i en del sammanhang kallats för ”Götene-fallet”. Jag använder mig av den mer innehållsliga termen ”Påverkansfallet”, då jag bedömer ett av de grundläggande misstagen vara att kommunens socialtjänst och de anlitade organisationerna själva skapat fallets påstådda evidens genom destruktiv påverkan av barnen. Ett annat grundläggande misstag från socialtjänstens sida var att fabulerade uppgifter från faderns syster godtogs som

sanningar utan att källkritisk prövning förekom. I senare rapporter påvisas hur fabuleringar, lögner och korrupt aktivitet från socialtjänstens sida alltmer träder i dagen och efterhand blev socialtjänstens och dess medlöpares falsarier och fula tricks tydliggjorda även för berörda domstolar och politiker.

I den här redovisade versionen av det första sakkunnigyttrandet har mindre språkliga justeringar gjorts och ett summerande avsnitt om tankefel har tillagts.

Uppdrag

Johan Karlsson, Götene kommun, gav 2002-07-15 mig i uppdrag att på kritisk-vetenskaplig grund yttra mig över utredningsmetodik och tillförlitlighet i två psykologutlåtanden från Växjö Psykologbyrå avgivna 2002-01-23 och gällande Karlssons barn Nils 10,5 år och Maria 7,5 år vid utlåtandenas tillkomst. Mitt yttrande var avsett för användning i domstol eller i andra sammanhang uppdragsgivaren finner lämpligt.

Jag hade ingen tidigare relation till eller kännedom om i ärendet berörda personer i den aktuella familjen. Mitt yttrande utgör ingen utredning om eller ställningstagande till aktuella sakfrågor rörande misstankar om sexuella övergrepp eller misshandel. Jag har haft tillgång till de två psykologutlåtandena samt även till sammanställningar rörande de båda barnen från VoB Kronoberg - Ekbackens barnenhet 2002-05-23 och två kopior av handskrivna skrivelser från den äldre i tonåren varande systern Karin till länsstyrelsen. Vidare har jag haft tillgång till ett antal utskrivna anteckningar från

föräldrarna rörande innehåll i telefonsamtal med barnen under perioden 2002-04-30 till och med 2002-05-24.

Jag har vidare erhållit en uppgift från Karlsson om att barnen omhändertogs 2001-10-07 och att ingen besöks- eller telefonkontakt skett förrän en serie telefonsamtal inleddes

2002-04-30 (redovisad i Karlssons anteckningar, daterade per samtal), vilket innebär att barnen isolerats från sina föräldrar. Fram till uppdragets datum hade enligt uppgift inga

sammanträffanden ägt rum mellan de två barnen och föräldrarna, dvs. inga besök på cirka 9 månader. Detta är ett utomordentligt hänsynslöst förfarande gentemot barnen i beaktande av att det enligt handlingarna rörde sig om ett utredningsomhändertagande och av andra uppgifter än de i psykologutlåtandena att döma drabbades barnen av både lidande och psykiska skador och ett års saboterad skolgång.

Arbetssätt

Granskningen bygger på genomgång av de båda psykologutlåtandena utifrån kritisk-vetenskapliga överväganden och viss relevant psykologisk forskning rörande bland annat utredande samtal med barn. Jag har i min granskning tagit upp en del viktigare aspekter. Att kommentera alla ohållbara påståenden och metodiska underligheter skulle leda för långt. Den sakkunniges metodik ansluter till en i vårt samhälle vedertagen tradition med

inspektioner, revisioner, examinationer, disputationer m.m., där prövningar av

sakförhållanden, uppgifter och påståenden görs. Resultaten av min granskning redovisas i form av ett antal preciserade anmärkningar, där jag av praktiska skäl behandlar de båda utlåtandena tillsammans då de är likartade i uppläggning och i sina metodiska brister.

Anmärkningar

1. Uppdragstagarens beroende

VoB Kronoberg, Ekbackens Barnenhet, verkar här ha gett ett uppdrag till

en som det verkar privat psykologbyrå. Frågan är vilka ekonomiska beroenden som här föreligger? I vilken utsträckning är psykologbyrån beroende av upprepade uppdrag från just VoB Kronoberg? Om det föreligger ett betydande uppdragsberoende kan detta leda till att den anlitade psykologbyrån blir mer okritisk och benägen att anpassa sig till

uppdragsgivarens föreställningar och förväntningar. 2. Bristande osäkerhetsmarkering

Det anges att en 13-årig syster berättat om "fysisk misshandel och sexuella kränkningar i hemmet". Inget sägs dock om utrednings- och rättsläget kring detta. Finns det

polisutredning, åklagares ställningstagande eller någon dom gentemot den ena eller båda föräldrarna eller handlar det om icke kritiskt prövade uppgifter?

3. Syften och frågeställningar

En utredning skall styras av syfte/n/ och frågeställning/ar/. Utredningsmetodiken skall konstrueras och anpassas för att besvara dessa.

I detta fall anges dels att utlåtandet avser en "helhetsbedömning" och dels skall ha två mer exakta frågeställningar: "Hur har det påverkat dem?" "Vad behöver dom?"

Det är lätt att konstatera att metoder som kan leda fram till en helhetsbedömning inte används, t ex intervjuar utredaren aldrig föräldrarna och gör inte heller något hembesök hos dessa. Utredaren träffar inte heller aktuella lärare till barnen. Utredningen brister i

systematik och allsidighet utifrån kravet på helhetsbedömning. Utredaren anger inte uttryckligen platsen för utredningsträffarna med barnen, men jag tolkar uttrycket "har

kommit för" som att träffarna skett i psykologbyråns lokaler. Detta innebär att utredaren inte observerat barnen i deras miljö på Ekbackens barnenhet sedan den 9 oktober. Träffarna med barnen börjar i slutet av november och avslutas kring mitten av januari 2002.

(utredning daterad 23 januari). En helhetsbedömning måste rimligen ta in hur barnen har det och reagerar på utredningshemmet, bland annat därför att påstådda fenomen och symtom lätt kan uppkomma genom isolering och genom förhållanden och processer på utredningshemmet. .

Vad gäller den första angivna frågeställningen så framgår inte alls vad ordet "det" syftar på? Det är dock tydligt att något "det" (sexuellt övergrepp, misshandel? annat?)

underförstått förutsätts. Skall utredningen drivas under förutsättning att "det" inträffat även om det inte kan klarläggas att "det" inträffat? Även den sista frågeställningen verkar vara av förutsättande karaktär. Det förutsätts att barnen behöver något. Förutsättande

frågeställningar bör ur utredningsmetodisk synpunkt förkastas och de utgör även ett skäl att källkritiskt avvisa utlåtandena.

Det är av texten i utlåtandena uppenbart att utredaren avviker från de begärda

frågeställningarna och ger sig med icke adekvat metodik, t ex projektiva metoder och ledande frågor och påståenden, in på frågor huruvida fysisk misshandel och sexuella övergrepp har förevarit. Utredning av sådana frågor är en uppgift för polis och åklagare. Den frånvaro av exakt dokumentation och de påverkansmetoder som psykologen använder är ägnade att starkt undergräva en eventuell polisutredning av dessa frågor. Inget nämns om huruvida en sådan gjorts och till vilka resultat den lett. I stället för att söka göra en

acceptabel helhetsbedömning av barnens situation ger sig således utredaren på specifika, icke begärda frågeställningar och söker med osaklig metodik producera allehanda material som skulle kunna tyda på övergrepp.

4. Utlåtandenas beroende av socialtjänst och utredningshem

Utlåtandet är inte oberoende utan starkt beroende av uppgifter från dels de två

handläggande socialsekreterarna och dels tre personal från Ekbackens barnenhet. Det framgår att utredaren fått information från kontaktpersonerna redan den 6 november, dvs. före de första sammanträffandena med barnen, vilka alltså inte mötts förutsättningslöst. Det framgår även att utredaren träffat handläggande socialsekreterare och personal den 3 dec. Det framgår vidare att utredaren tagit del av daganteckningar från Ekbacken den 2 jan och tagit del av socialtjänstens utredningar den 21 jan. Däremot har utredaren inte haft några i texten redovisade träffar med eller tagit in något material från föräldrarna, lärare eller andra som kände barnen väl. Dessa har därmed inte heller givits någon replikmöjlighet på

påståenden från socialsekreterare eller personal på Ekbacken. Det är därmed uppenbart att utredaren förfarit ensidigt och partiskt samt inte sökt pröva och säkerställa uppgifter. Utredaren verkar inte heller ha iakttagit barnen i den aktuella miljön på utredningshemmet utan har gjort sig beroende av otillförlitlig information från utredningshemmet.

Det finns ett allvarligt kontrollproblem i samband med den muntliga överföringen av information från socialtjänst respektive personal på Ekbacken till psykologbyrån. Det går inte att vid granskning fastställa exakt vad som överförts, då det inte verkar finnas

dokumenterat - i vart fall inte i psykologutlåtandena mer än fragmentvis. Här kan sakligt icke hållbar information och attityder utan möjlighet till kontroll/replik från berörda ha

överförts till psykologbyrån. Utredaren kan ha påverkats och något som liknar

vänskapskorruption kan föreligga, speciellt om det förekommer fler uppdrag från VoB Kronoberg och psykologbyrån. Sådant befrämjar inte objektiviteten i utredandet. 5. Utredarens metoder

Som "metoder" nämner utredaren dels ett par begåvningstest, dels ett antal projektiva test och dels "samtal". För inget av testen anges någon s k reliabilitet (stabilitet i mätningen) respektive validitet (samband med det saken gäller), vilket är oeftergivliga krav om testresultat skall tillmätas någon betydelse.

Begåvningstest, rätt administrerade, kan ge en ungefärlig uppfattning om vissa

begåvningsaspekter, medan många andra begåvningsaspekter (t ex omdöme, kreativitet, social och känslomässig begåvning) inte alls mäts av sådana test. Utredaren underlåter att nämna att den pressande nu-situationen för barnen med omhändertagande och vistelse på Ekbacken kan påverka resultaten. Vad gäller de använda projektiva testen saknar dessa vetenskaplig grund. Vad som händer i dessa kan influeras av många saker, t ex av utredarens förväntningar och faktorer strax före på Ekbacken eller i situationen med

utredaren eller av sådant som hänt i media eller mellan barn, t ex lekar med andra barn som fortsätts i testsituationen. Utredaren förtiger felkällorna. Det utgör ett gott exempel att Nils i sandlådan "bygger upp en krigssituation med två fronter och säger att det är USA och Afghanistan", dvs. material Nils uppfattat från media och kanske från samtal om kriget används i sandlådeaktiviteten. Detta torde inte säga mer om Nils än att han uppfattat krigssituationen. Det saknas vetenskaplig grund för att göra tolkningar av det projektiva materialet för barnen i utlåtandena. Typiska uppgifter för sådana test i testkataloger är "No reliability" och "No validity", dvs. otillförlitliga. Det kan nämnas att ledande internationella auktoriteter tar avstånd från användning av projektiva test vid utredning av sexuella

övergrepp (t ex professorerna Lamb och Sternberg vid en workshop på världskongressen i psykologi i Stockholm 2002). Den enda projektiva metod som är någorlunda studerad i sådana sammanhang är användning av anatomiska dockor, vilken inte är vetenskapligt acceptabel som testmetod i vart fall. Att allehanda metoder kan bidra i

behandlingssammanhang betyder inte att de kan användas i utredningssammanhang med de krav på säkerhet som där föreligger. Dessvärre har projektiva metoder ofta en suggererande karaktär och kan suggerera till lek och fantasier utan verklighetsanknytning. De projektiva metoderna är således ohållbara i sammanhang med utredning av fysiska övergrepp. De kontaminerar (smutsar ner/stör) utredningsprocesserna. Naiva utredare börjar lätt att tro att det ett barn visar med projektivt material är sådant som har någon verklighetsanknytning, trots att sådana antaganden inte är berättigade, då projektiva fenomen ofta uppkommer genom suggestioner, fantasier eller genom helt andra händelser och förhållanden än de som utredaren är intresserad av. Det går inte att dra några slutsatser av projektivt material i sig. Utredaren gör inte på något sätt begripligt varför det projektiva testmaterialet skulle vara av intresse i detta slag av utredning. Exempelvis på sid 4 i utlåtandet om Maria så beskrivs hur hon fått göra en projektiv berättelse till en djurbild och tillverkar en historia om en

djurpappa. På sid 6 används en bit av berättelsen om djurpappan i "Sammanfattning och bedömning". Där står följande:

"I den tredje lekobservationen slutar Marias docklek med att pappan hittat blod i toaletten, när barnet bajsat."

"Ungarna var uppe i smyg på natten och djurpappan ser att någon bajsade och det kom blod också."

Bortser vi från det absurda i att sådant här material över huvud taget finns i utlåtandet och att det enligt tillgänglig forskning med stor säkerhet finns återgivningsfel i

samtalsmaterialet (om det inte spelats in), så kan vi konstatera att utredaren här i

slutavsnittet, liksom vad gäller många andra uppgifter, starkt förvränger vad som fanns i grundmaterialet. Djurpappan blir till pappan. Att någon bajsade omvandlas till att barnet bajsat. Att det kom blod omvandlas till att pappan hittat blod i toaletten, vilket är en annan sak, t ex kan blod ha kommit från någon kroppsdel ner på golvet. Det står inte i

grundmaterialet att blodet kom i toaletten. De obegripliga projektiva resonemangen blir inte bättre av att noggrannheten brister.

Det projektiva materialet i utlåtandena har ingen vetenskaplig grund och inget sakligt värde. Att en del psykologer fäster tilltro till sådant här i utredningssammanhang torde vara uttryck för en utbredd antiintellektualism inom psykologkåren som forskare sporadiskt både undersökt och påtalat (t ex Oskamp, Sjöberg). Bevisbördan för värdet av projektivt material åvilar användarna. Att det vid den stora världskongressen i psykologi i Stockholm 2002 såvitt jag kunde konstatera i abstract-katalogen inte bland tusentals anföranden förekom något om projektiv metodik säger mycket om bristen på vetenskaplig acceptans. Det kan för övrigt nämnas att metoden med anatomiska dockor, som är den mest undersökta projektiva metoden, på grund av bristen på vetenskaplig acceptans är förbjuden av vissa domstolar i USA. Det kan påpekas att dockor, dock inte anatomiska, i detta fall har använts. Detta behöver inte vara fel i behandlingssammanhang där förändring eftersträvas och sanningen inte behöver bekymra, men i utredningssammanhang med höga krav på säkerhet är sakläget ett helt annat.

Vad gäller samtal är detta oftast en lämplig metod, som tyvärr ofta hanteras felaktigt och speciellt gentemot barn genom att förutsättande, ordergivande, ledande, upprepade, argumenterande med flera felaktiga frågor används och genom att utredarens

svarsreaktioner avslöjar för barnet vad utredaren vill ha för svar. Dessutom kan det ha förekommit påverkande samtal före och mellan utredarens samtal, något som utredaren måste försöka få klarhet i vid sina egna samtal. En av forskare ofta påtalad och svår felkälla är barns tendens att svara vad de tror att den vuxne vill höra. De många utlåtanden av svenska barnpsykologer som jag under åren tagit del har entydigt pekat på att svenska barnpsykologer inte alls begripit att de själva ställt förutsättande, ledande etc. och därmed felaktiga frågor och att urvalet av frågor varit ensidigt inriktat, dvs. psykologerna saknar i allmänhet kunnande i prövning av alternativa hypoteser. (Därmed vare inte sagt att det inte skulle kunna finnas undantag från detta som inte kommit under min granskning) I Växjö Psykologbyrås utlåtanden finns till exempel referat av underliga suggestiva resonemang. På sid 3 i utlåtandet om Nils finns ett suggestivt resonemang med pojken refererat av

psykologen. Där betonas att "utredningar" är till för "att skydda och hjälpa" barn som utsatts för övergrepp, inte för att klargöra vad som faktiskt hänt. Det verkar enligt referatet vara pojken själv som därefter för in frågan om sanning, inte psykologen.

På sid 4 i utlåtandet om Nils skriver psykologen "Jag frågar honom, om han oroar sig för mamma och pappa och det bekräftar han att han gör." Detta utgör av texten att döma ett referat av en ledande fråga med instämmande svar. I slutbedömningarna på sid 6 förvrängs

referatet av psykologen till följande: "Däremot uttrycker han klart, att han oroar sig och bekymrar sig för föräldrarna..." Det är utredaren själv som i ledande fråga fört in den oron, som pojken påstås ha "uttryckt klart" - den är alltså inte klart uttryckt. Dessutom finns även följande ledande fråga: "Jag frågar honom också, om han oroar sig för Karin och då är han lite tveksam." Det står därefter följande: "Han talar sedan om, att han inte vet riktigt, vad det är som han inte får berätta om för sin mamma och pappa." Det framgår inte alls om psykologen ställt någon/några frågor dessförinnan, hur samtalet kommer in på detta. Är detta någon fråga psykologen fört in i samtalet som pojken har svårt att handskas med? Dessutom är det mycket oklart vad pojkens uttalande syftar på. Syftar det på

föräldrarnas påbud eller på personalens påbud? Är detta en idé som förts in av personalen eller av psykologen, trots att det av texten kan verka som pojken spontant skulle ta upp den. Vi vet inte vad i samtalet som glömts eller redigerats bort. Det vanskliga, för att inte säga utredningsmetodiskt meningslösa, med den här typen av subjektiv och godtycklig

dokumentation, där subjektivt valda fragment återges i psykologens egen omformulering, inses lätt.

I slutbedömningen tar utredaren upp samma tema med bland annat följande anmärkningsvärt stegrade formulering.

"Det är troligt, att han är skrämd eller hotad med följder av något slag, om han berättar något, och att han vet eller har sett mer än han vågar berätta om, men detta är inte något som framkommer vid utredningskontakterna."

Något som är "troligt" är alltså något som inte framkommit? Spekulationer bör kallas för spekulationer och inte för något "troligt". Det förekommer ett flertal andra liknande stegringar på slutet, där saklig grund saknas i det redovisade materialet.

I detta fall klargör inte utredaren alls sina samtalsstrategier och frågetekniker. Utredaren verkar inte ha sökt ta reda på vilken påverkan från socialsekreterare och personal vid Ekbacken som barnen varit utsatta för. Det är en viktig omständighet att metodiken inte är redovisad. Dialogutskrifter har inte visats upp. Vi vet därmed inte vilka påståenden och frågor som ställts och vilka svar som givits. Påverkan, varseblivningsfel, missuppfattningar, minnesfel, skrivfel och förvrängda referat och även hörsägen kan härja fritt i det här slaget av material och gör det. Befintlig forskning, bland annat av mig, visar att stora bortfall, minnesfel och falska tillägg ständigt uppkommer vid samtalsåtergivning på grund av mänskliga kapacitetsbegränsningar. Sådana fel uppkommer även när personer ombeds anteckna samtidigt som de lyssnar på samtal. Det samtalsmaterial som redovisas från personal och utredare saknar tillförlitlighet. Det är även t ex obestyrkt av de påstådda uppgiftslämnarna (barnen) och det saknas att berörda föräldrar givits möjlighet till replik. Utredningsmetodiken är inte sakligt godtagbar och ensidigt inriktad på att fabricera evidens gentemot föräldrarna.

6. Symtomutredningar saknas

Symtomutredningar saknas i psykologutlåtandena. Det nämns påstådda symtom, men de utreds inte alls med avseende på vid vilken tidpunkt och i vilken situation de först konstaterats, hur de utvecklats, vilka faktorer som verkar påverka symtomet, hur vanligt symtomet kan bedömas vara i aktuell ålders- och könsgrupp etc. En del av symtomen är

vanligt förekommande lekbeteenden. Exempelvis nämns i utlåtandet om Nils symtomet "sexualiserade lekar tillsammans med ett annat yngre syskonpar på barnenheten". Men det ges inget svar på de mest elementära frågor kring detta: När började detta? Exakt vad är det frågan om? Vid vilka situationer/tillfällen har detta konstaterats? Vem har startat lekarna? Vad har det andra syskonparet varit med om tidigare? Hur vanliga är sådana här

lekbeteenden? Det förekommer, som även forskning påvisat, åtskilliga sexualiserade lekar bland barn med dockor eller mer direkt - exempelvis är s.k. doktorslek inte ovanlig bland daghemsbarn. Utredarens teknik att föra fram antydningar om symtom utan att genomföra symtomutredningar är mycket osaklig. Som lätt inses kan sexualiserade lekar ha initierats eller lärts ut av andra barn på utredningshemmet än de här aktuella. Denna faktor måste kontrolleras av utredaren. Föreligger ett symtom på ett utredningshem ligger det närmast tillhands att först leta efter grunder i miljö, förhållanden och händelser på

utredningshemmet och först därefter söka sig längre bort.

Andra symtom som antyds hos pojken utan att någon symtomutredning görs är följande i "Sammanfattning och bedömning" på sid. 6 nämnda symtom. De kallas av utredaren för "De tecken på att Nils mår dåligt psykiskt av vad han varit med om är bl. a...."

- "koncentrationssvårigheter" - "han inte minns mycket"

- "försöker undvika att tänka på det som är tråkigt" - "försöker vara skötsam i skolan"

- "och ha kul med kompisar"

- "orkar inte tänka på det som är svårt" - "att han kan vara ledsen"

- "bli väldigt arg inom sig" - "samt ibland har svårt att sova" - "inte visa andra att han är ledsen"

- "försöker att klara sig själv genom att vara duktig"

- "mycket inställd på att lyda och vara tillags mot manlig kontaktperson"

Det föreligger här ett flertal tankefel i utredarens resonemang. Utredaren förutsätter utan vidare osakligt att Nils "varit med om" något, vilket han inte behöver ha varit utöver vad som är ordinärt för barn. Den anförda teckenlistan anges utgöra tecken på att Nils mår psykiskt dåligt. För teckenlistan saknas helt redovisade symtomutredningar, dvs. inget anges rörande när, var, hur etc. symtomen uppkommit och på vad sätt de mer precist yttrar sig. Inte heller klargörs varför de aktuella symtomen skulle vara kopplade till just att "må dåligt". Detta gör att symtomen knappast kan ingå i några tankeled med anspråk på

saklighet. Exempelvis skulle omhändertagandet i sig, isoleringen från föräldrarna i sig eller situationen på utredningshemmet kunna förklara betydligt värre symtom än dessa. Även psykologens press kan ge upphov till symtom. De nämnda vaga symtomen kan uppkomma på annat sätt än genom att Nils varit med om något. Det kan för övrigt röra sig om

normalvariationer och höga basfrekvenser (vanlighet) bland barn. Hur många barn försöker till exempel vara skötsamma i skolan eller hur många har kul med kompisar? Det sist nämnda symtomet med den manliga kontaktpersonen är för övrigt en relation, där den manlige kontaktpersonens uppträdande inverkar - är det t.ex. auktoritärt gentemot Nils?

Vad gäller utlåtandet om Maria förekommer motsvarande avsaknad av symtomutredningar, vilket framgår av texten. Exempelvis nämns "babyspråk och beter sig som liten" utan att någon symtomutredning företes. Beteendet kan t ex vara en reaktion på omhändertagandet och föräldradeprivationen, en reaktion på den kommunala socialtjänstens psykiska

misshandel av barnen med isolering från föräldrar, andra anhöriga och kamrater. 7. Källredovisning saknas

Såväl generaliseringar som enskilda uppgifter måste kunna hänföras till redovisade beskrivningar av konkreta situationer i tid och rum och med namngivna källor/iakttagare. Det finns i utredarens utlåtanden många uppgifter som saknar källredovisning (namn, tidpunkt/tidsperiod, plats, situation/sammanhang). Ett exempel utgör vad Maria skulle ha gjort och sagt (sid. 1 utlåtande om Maria) vid omhändertagandet, en uppgift som för övrigt kan ha tillkommit genom perceptuell distorsion (snedvriden varseblivning, ofta utifrån förhandsuppfattning etc.) vid ett snabbt förlopp. Ett annat exempel är uppgiften om att Maria vid ett tillfälle var utan byxor på Nils rum. Här finns plats, men saknas namn på iakttagare och saknas tidpunkt (datum, klockslag) samt sammanhang i övrigt, t ex om det varit i samband med påklädning, klädombyte eller vid läggdags. Det är inte sakligt godtagbart att dekontextualisera uppgifter (skala bort sammanhanget). Ett annat exempel utgör generaliseringen "Hon läser ej bra". Vad menas mer exakt ? (det är vanligt att ligga under genomsnittet, frågan är hur långt under) Vem står för detta? Jämfört med vem/vilka? Hur har detta konstaterats? När konstaterades detta och hur länge har fenomenet funnits? Har symtomutredning gjorts? Försämring kan ha skett under tiden på utredningshemmet på grund av de påfrestningar det kan ha inneburit. Vad säger flickan själv om saken?

Icke källredovisade uppgifter skall förkastas.

8. Ändring av uppgifter

Nils ändrar enligt utredaren i stort inte sina uppgifter om hemförhållandena under samtalsserien med utredaren, men det gör Maria från och med det fjärde samtalet.

Från forskning av Ceci, Bruck och andra är idag genom många experiment väl känt att en del barn under loppet av några få samtal kan utveckla även detaljrika falska berättelser. Förutsättande och ledande frågor samt förväntningar från undersökaren verkar underlätta detta. Det är även så att stora grupper av professionella psykologer, psykiatrer etc. som Ceci visat videoupptagningar av de falska berättelserna för i stor utsträckning bedömer dem som sanna. Att barns berättelser kan stegras under loppet av både samma och flera förhör är väl känt från studier av polisförhör. Jag har i ett avsevärt antal förhör kunnat se hur

dramatiska förändringar av innehållet kan ske när förhörsledaren en längre stund utövat press och sedan plötsligt ökar pressen. Det förekommer vändpunkter, där barnet ger upp och instämmer i nästan allt eller allt. Vi vet idag att många (inte alla) både vuxna och barn kan suggereras att lämna närmast absurda uppgifter. På 1600-talet hade vi i Sverige de många vittnesmålen från vuxna och barn i häxprocesserna (se t ex Ankarloos avhandling), bland annat barnens uppgifter om Blåkullaresor. I USA har det på senare år blivit ett mode att med hjälp av hypnoterapeuter ta fram minnen av s.k. abduktioner (bortförande

genomfört av utomjordingar) och många miljoner amerikaner tror på sådana fenomen idag enligt tillgänglig forskning. Dessa minnen innefattar även en del minnen av sexuella

övergrepp som utomjordingarna begått i samband med sina undersökningar av just amerikaner. Falska minnen hos barn och vuxna rörande sexuella övergrepp är idag ett vetenskapligt konstaterat och studerat fenomen och det har förekommit epidemiska utbrott av anklagelser utomlands, t ex Bjugn-katastrofen i Norge, där även länsmannen kom att anklagas för övergrepp. Mängder av påhittade uppgifter suggererades fram. Eftersom en del uppgifter inte stämmer med faktiska fysiska förhållanden har kunnat konstateras att de är felaktiga. Ett genomgående drag är att det är de vuxnas påverkan som är problemet, inte att barn själva skulle hitta på uppgifter. Även forskning rörande falska bekännelser

(Gudjonsson m fl) har visat att vuxna kan inte bara avge falska bekännelser vid press utan även i vissa fall tro på det de sagt. Att vara ung anses utgöra en sårbarhetsfaktor för falska bekännelser. Även här är problemet ofta andras påverkan.

I detta fall rör det sig om en 7,5-årig flicka som brutalt isolerats från sina föräldrar sedan den 7 okt, dvs. vid samtalet den 8 jan har isoleringen pågått i tre månader. Personalen har av materialet att döma utövat press. Enligt anteckningarna från telefonsamtalen mellan fadern och barnen i en senare tidsfas har personalen utövat press på barnen att säga att de blivit slagna. Det kan röra sig om en hjärntvättsliknande situation för barnen. Det finns inget sakligt värde i att ta fram uppgifter om övergrepp med sådan metodik, då framkomna uppgifter kan starkt misstänkas vara en effekt av själva metodiken.

Vid den fjärde observationen av utredaren den 8 jan så beskriver utredaren själv sin felaktiga, påverkande utredningsmetodik. Följande beskrivning ges:

"Jag berättar för henne att jag träffat hennes socialsekreterare och kontaktpersoner och fått veta vad Maria berättat för dem, att jag också fått veta att systern Karin i telefon talat om för Nils och Maria, att hon berättat om hur det varit hemma och att hon inte skall bo hemma mer. Maria får veta att jag känner till att också hon själv, sedan vi träffades sist, har berättat att pappa och mamma slagit barnen, något som hon inte berättade för mig tidigare."

Utredarens uppgift bör här rimligen vara att ta reda på sanningen, inte att sätta stark press på en flicka att lämna just sådana uppgifter som personal hävdar att hon lämnat. Det kan till exempel vara så att personal pressat henne att lämna uppgifter, att personal missuppfattat eller att personal förvrängt vad som sagts inför psykologen. Det är för övrigt inte preciserat av utredaren vad för slags uppgifter som personalen skall ha lämnat. Det visar sig inte sällan att barn som pressas lämnar olika uppgifter i olika situationer och här saknas den mest elementära kontroll över detta. Det utredaren här skriver visar hur utredarens egen utredning blir beroende av och påverkad av, för att inte säga kontrollerad av personalen. Den förutsättande och ledande bekräftelseteknik som utredaren här använder är naturligtvis förkastlig vad gäller att nå sanningen, men kan vara effektiv för att utöva påverkan. En saklig utredare skulle här närmare ha förhört sig om vad som utspelat sig mellan flickan och personalen på behandlingshemmet, om arten och omfattningen av påverkan, om hur uppgifterna tillkommit och då genom samtal med såväl personal som flickan. Ingetdera göras i denna utredning.

Efter den inledande pressen som återges ovan börjar Maria, om man skall tro psykologens otillförlitliga anteckningar (det är en övertygad person som lyssnar och skriver, märk väl),

att uttala ett antal generaliseringar om vad som skall ha hänt. Psykologens egna frågor, påståenden och svar finns inte återgivna mer än att det på ett ställe står att "Jag ber henne berätta för mig också". (detta är förutsättande av att det finns något att berätta) Det betyder att den övertygade psykologen kan ha på ett omfattande sätt ha påverkat tillkomsten av uttalandena utan att det framgår av texten.

Om personalen påverkat till en inlärning eller en falsk bekännelse så är det alltså den eller något i samma riktning som psykologen nu får höra. Det är som nämnts oklart om

psykologen ställt frågor och givit ledtrådar och vilka i så fall, dvs. graden av

samkonstruktion mellan psykologen och flickan är oklar i dessa uppgifter. Graden av samkonstruktion mellan flickan och personalen är ännu oklarare. Uppgifterna kan ha tränats in, t ex genom personalens sociala förstärkning av successiva approximationer (närmanden) till de uppgifter personalen vill höra.

De påstådda uppgifterna innehåller ett stort antal vaga generaliseringar och uttryck som är vanliga vid starka misstankar om fabulerade uppgifter (starka totaliserande uttalanden som "alla", "överallt", "jättemycket" etc.). Sådana uppgifter kan till exempel dyka upp mot slutet av ett eller flera pressande förhör. Alla tre barnen samt mamma skall ha blivit slagna. Även mamma skall ha slagit Maria. Till exempel:

- "Pappa slog i alla rummen"

- "Han, pappa, brukar slå mig med handen och mamma med toffeln, nästan överallt" - "slådde Karin jättemycket"

- "Han slår oss bara, ofta."

Dessa uppgifter bör förkastas ur källkritisk synpunkt bland annat för att det inte är känt vilken påverkan socialsekreterare och/eller personalen utövat. Psykologen verkar inte alls ha frågat om påverkan från personalen. Att uppgifter uppkommer efter förutsättande teknik och press från psykologen utgör ett ytterligare skäl till förkastande. Att psykologen själv framstår som övertygad om att övergrepp ägt rum utgör enbart det skäl till förkastande (partiskhet och misstanke om förväntanseffekt). Även uppgifternas generaliserande

karaktär och de totaliserande uttrycken utgör skäl tills stark skepsis. Att psykologens frågor och påståenden inte redovisats och att dokumentationen inte är säkerställd genom enbart antecknande utgör ett ytterligare skäl till källkritiskt avvisande av uppgifterna. Ett annat problem är att med den massiva misshandel som de påstådda uttalandena indikerar så borde inte barnen vilja återvända hem. Ytterligare en vägande källkritisk invändning är att det helt saknas noteringar om fysiska skador (gjorde ont, blåmärken etc) och det finns inget kring faderns känslotillstånd (t ex att han varit arg saknas), dvs. det saknas i Marias uppgifter sådant som borde funnits med om det påstådda slaget av händelser faktiskt inträffat. Endast ett påstått citat av ett uttalande som mamma påstås ha uttalat finns med. Det anges inte att vare sig pappan eller Maria själv eller de båda andra syskonen skall ha sagt något. Det inger skepsis att pappan inte skulle ha sagt eller skrikit något i samband med

misshandelstillfällena. Det inger även skepsis att psykologen inte verkar ha observerat och noterat något om känslomässiga reaktioner hos flickan just när hon uttalar de rätt

omfattande uppgifterna om fysisk misshandel.

Psykologen antyder i sin utlåtandetext inte den minsta skepsis inför uppgifterna och talar bland annat om "svåra förhållanden" och hänvisar följande tillfälle den 15 jan till de "svåra saker" som flickan skall ha berättat förra gången, dvs. ledande bekräftelseteknik. Sakerna

behöver inte nödvändigtvis vara svårare än att flickan tvingats att hitta på dem för att göra de vuxna nöjda.

Den 15 jan påstås Maria ha sagt att hon inte får tala om "hemligheterna". En källkritisk fråga är om utredande vuxna introducerat begreppet hemligheter i

sammanhanget eller om Maria gjort det. Psykologen verkar inte alls ha efterforskat saken hos personal respektive flickan. Har socialsekreterare, personal på Ekbacken och/eller psykologen själv använt begreppet "hemlighet" i samtalen med flickan? Det är inget ovanligt att utredare själva först för in detta begrepp inför barn.

Det är av texten uppenbart att psykologutredaren inte tar något källkritiskt ansvar utan ägnar sig åt att förmedla uppgifter som om de vore giltiga. Att barn är påverkbara av vuxna verkar ligga utanför utredarens tankesfär.

De uppgifter som Karin här redovisar bör utifrån förhandenvarande omständigheter i första hand bedömas som artefakter, dvs. felaktiga uttalanden skapade genom felaktig

utredningsmetodik. Att de måste bedömas som otillförlitliga är givet utifrån de påvisade källkritiska omständigheterna. Psykologen har inte genomfört något som helst

utredningsarbete för att eliminera alternativa tolkningar och verkar utgå från att det bara skulle finnas en tolkning, dvs. att uppgifterna är sanna.

9. Ohållbara slutbedömningar

De påståenden som framförs i de avslutande bedömningsavsnitten i utlåtandena bygger som påvisats på icke säkerställda och ensidiga informationer samt på vetenskapligt ohållbara metoder och skall på den grunden källkritiskt avvisas. Det finns även påståenden där det är svårt att förstå var den sakliga grunden skulle finnas, dvs. med fabulerande karaktär. I utlåtande om Nils har jag redan pekat på det anmärkningsvärda resonemanget om "Det är troligt...." (punkt 5 ovan) och på de anmärkningsvärda symtom-resonemangen (punkt 6 ovan). Det hävdas även att

"Nils är belagd med tystnadskrav från föräldrarna och släpper ej den inställningen under hela utredningstiden."

Utredaren har inte redovisat några klara belägg för ”tystnadskrav” om något utredningen avser. Dessutom har föräldrarna inte fått yttra sig i frågan. En grund till att Nils inte berättar om något övergrepp kan vara att inget sådant inträffat. Det går inte att med anspråk på saklighet förutsätta att övergrepp inträffat och sedan anse att tystnadskrav föreligger när Nils inget berättar.

Ur utredningsmetodisk synpunkt kan inte den äldre systern Karins uppgifter användas som någon sanning och utgångspunkt. Vad dessa betyder är en öppen fråga, t ex kan det vara frågan om konfliktargumentation, påverkan från andra vuxna etc. utan saklig grund. Även beträffande Maria görs i slutavsnittet uttalande om tystnadskrav.

"Maria har i början av utredningen varit belagd med tystnadskrav från föräldrarna som hon emellertid släppt beträffande förekomst av fysisk misshandel."

Detta uttalande är inte sakligt grundat, då det framgår att Maria utsatts för en övertygad utredares förväntningar, suggestioner och press. Som framgått kan Marias uttalanden om fysisk misshandel ges en annan tolkning, nämligen att hon utsatts för isolering från föräldrarna och påverkan av socialsekreterare, av personal på Ekbacken och av psykologen.

Liksom för Nils kan tystnadskravet här vara ett begrepp som personal och psykolog konstruerat och söker pressa på verkligheten.

Utredaren uttalar att Nils bör vara omhändertagen enligt LVU utan att själv ha utrett frågan genom att bland annat ha samtalat med föräldrar och referenter. Utredaren hänvisar till socialtjänstens utredning och gör sig till ett osjälvständigt språkrör för socialtjänsten, dvs. det tillför inget i sak att utredaren med hänvisning till socialtjänsten upprepar

socialtjänstens bedömning. Det är svårt att förstå att en leg. psykolog kan låna sig till sådana bedömningar, vilka är sakligt och etiskt förkastliga. En nära tillhands liggande misstanke är att detta på grundval av det egna materialet icke berättigade uttalande låg i beställningen. Utredaren verkar säga vad socialtjänsten vill höra. Uttalandena pekar på utredarens osjälvständighet i förhållande till socialtjänsten.

Även för Maria uttalar utredaren på liknande sätt, utan erforderlig saklig grund, att hon bör vara omhändertagen enligt LVU.

Utredaren för även ett förutsättande resonemang om att det är "en komplikation att Maria och Nils har olika inställning betr. föräldrarna och hemförhållandena, då Nils fortfarande är mycket solidarisk med sina föräldrar och kan utöva press på Maria att hon inte får berätta."

Det finns en annan möjlig komplikation som inte utredaren verkar vilja överväga, nämligen att det inte finns något att berätta och att det som sagts kan vara ett resultat av långvarig isolering och påverkan av barnen, där det yngre barnet farit mer illa av påverkan. 10. Döljande av förhållanden och processer på utredningshemmet

Det framgår klart att det i hela utlåtandet och även i slutavsnittet om Nils saknas referat av uttalanden denne (utom en enda mening på sid. 4) skulle ha gjort om förhållandena på utredningshemmet. Även om Nils osannolikt inte skulle ha gjort sådana spontana uttalanden (detta kan möjligen kontrolleras med Nils själv) bör det ingå i en

helhetsbedömning att ta fram sådan information från barnet. Det är uppenbart att utredaren undanhåller förhållanden hos uppdragsgivaren och därmed kan misstänkas gå

uppdragsgivarens ärenden väl följsamt och ignorera sin anmälningsskyldighet och rimligt etiskt förhållningssätt för leg. psykologer. I en senare tidsfas (maj 2002) talar Nils i telefonsamtalen om bland annat sina rymningsförsök hem, socialtjänstens ovilja att se till att hans glasögon lagas, fortkörning med Ekbackens bilar, att dom lär Maria att säga att föräldrarna slagit henne, att han och Maria blivit slagna av personal, att han inte får prata om vad han vill i telefon med föräldrarna för då avbryts samtalet av personalen, skäll om dom pratar modersmål osv. Inget av Nils upprepade kritik mot utredningshemmet finns i psykologens utlåtande.

Det saknas även i utlåtandet om Maria från henne uttalanden som Maria själv skulle ha gjort till psykologen om förhållandena på utredningshemmet. Det bör även kontrolleras med Maria om hon gjort sådana uttalanden till psykologen i syfte att klarlägga i vad mån psykologen underlåtit att anmäla missförhållanden hos uppdragsgivaren. Även frånsett detta hör det till en helhetsbedömning enligt uppdraget att klargöra förhållanden på utredningshemmet, till exempel låter sig inte symtomutredningar (som psykologen

underlåtit att göra) göras utan att föra in förhållanden och processer på utredningshemmet, då symtom kan uppkomma genom situationen där.

Sammanfattande bedömningar

De båda psykologutlåtanden från Växjö psykologbyrå som jag här granskat är inte sakligt godtagbara och på vissa punkter närmast att betrakta som intellektuellt svårt förvirrade och nonsensartade med irrelevant metodik och irrelevant material samt förvrängningar.

Osakligheten och den bristande etiken i att inte låta föräldrarna komma till tals och inte låta barnen komma till tals om förhållanden och processer på utredningshemmet bör skarpt fördömas.

Mer specifikt kan följande konstateras:

- Det föreligger frågetecken kring Växjö Psykologbyrås ekonomiska beroende av uppdragsgivaren, vilket kan tänkas påverka utlåtandens innehåll.

Får psykologbyrån upprepat uppdrag av uppdragsgivaren?

- Ingen osäkerhet har uttalats kring tonåringen Karins påstådda uppgifter (efter ett gräl med mamman) som verkar få utgöra utgångspunkt utan att de underkastas källkritisk

granskning. Är dessa tokiga blir annat tok enligt den gängse tokerikedjelagen (det ena tokeriet leder till det andra).

- Helhetsbedömningen som begärs i uppdraget utförs inte och förutsättande frågeställningar är inte sakligt godtagbara, vilket en saklig uppdragstagare bör påtala. Utredaren ägnar sig åt att söka utreda förekomst av fysisk misshandel och sexuella övergrepp, vilket inte anges i uppdragets frågeställningar.

- Utredaren har försatt sig i ett starkt informationsberoende av socialtjänsten och

utredningshemmets personal. Denna information verkar hanteras okritiskt, utan källkritiskt ansvarstagande. Föräldrarna däremot har inte fått tillföra utredningen någon information alls. Muntlig information som inte kan kontrolleras har givits.

- De projektiva metoder som utredaren använt sig av saknar vetenskaplig grund och leder till nonsensinformation. Samhällets resurser bör inte förslösas på sådant här påstått utredningsarbete. Även samtalsmetod verkar ha använts på ett ensidigt, partiskt sätt och med förutsättande och ledande moment och utan inriktning på kritisk prövning och prövning av alternativa hypoteser. Enbart det faktum att utredaren i detta fall uppvisar en övertygelse inför barnen räcker för att förkasta materialet i dess helhet. Enligt

internationella utredningsforskare utgör detta ett hot mot en utrednings giltighet som bör föranleda förkastande (jfr även den omfattande forskningen om förväntanseffekter). - Symtomutredningar saknas genomgående i båda utlåtandena. Symtom för vilka utredning saknas bör inte anföras i något resonemang med anspråk på saklighet. Det bör vara klarlagt vad symtomet handlar om, tidsperiod, situationer, inverkande faktorer etc. En utredare som inte ens förmår genomföra de mest elementära symtomutredningar bör inte tas på allvar. - Källredovisningar saknas för ett antal uppgifter. Med källredovisning avses uppgifter om namn på iakttagare, tidpunkt/tidsperiod, plats och situation/sammanhang kring uppgiften.

Icke källredovisade uppgifter skall förkastas, då källan inte kan kontrolleras eller uppgiftens innebörd, relevans etc. blir oklar.

- Maria har drastiskt ändrat uppgifter vid den fjärde psykologträffen.

Det föreligger ett antal källkritiskt relevanta faktorer kring detta som föranleder förkastande av utredningsmetodiken kring Maria. Marias påstådda uppgifter bör som påvisats

källkritiskt förkastas utifrån förekomst av omdömeslös utredningsmetodik, påverkansfaktorer och uppgifternas karaktär.

- De bedömningar som framförs i utlåtandenas avslutande avsnitt är inte hållbara på grund av att till grund för dessa ligger icke säkerställda uppgifter och ur kritisk-vetenskaplig synvinkel osaklig metodik. Exempel på förvrängningar och ohållbara resonemang har givits.

- I de båda utlåtandena undanhålls helt barnens egna uppfattningar om förhållanden och processer på utredningshemmet, dvs. hos uppdragsgivaren.

Detta kan även innebära att psykologbyrån underlåtit att påtala och anmäla att barnen farit illa på utredningshemmet. Antecknade uppgifter från fadern efter telefonsamtal med barnen pekar på förekomst av psykisk och fysisk misshandel på utredningshemmet, något som måste närmare utredas.

- Att barnen under lång tid hindrats ha kontakt med sina föräldrar innebär av materialet att döma att psykisk barnmisshandel inträffat (uppehåll för telefonsamtal 7 mån, för

sammanträffande mer än 9 mån). Barnens rätt att tala med och träffa sina föräldrar har kränkts. Även avbrytande av telefonsamtal, när barnen börjar berätta om missförhållanden på utredningshemmet innebär grov kränkning. Socialtjänsten synes vara huvudansvarig, men det bör anses vara en legitimerad psykologs skyldighet att påtala att barnen måste få tala med och träffa sina föräldrar. Något sådant uttalande saknas i utlåtandena. Det kan misstänkas att en baktanke med att isolera barnen från föräldrarna (vilket måste ha skett fullt medvetet) kan ha varit att söka få dem att uttala uppgifter om sina föräldrar i enlighet med socialtjänstens föreställningar. Sådan utredningsmetodik framstår som sjuklig och skadlig. Uppgifter som skapas under sådana betingelser med isolering och påverkan saknar sakligt värde. Påverkas barn till att formulera falska uppgifter, så innebär det psykiska skador. Det finns möjlighet till övervakat umgänge med full yttrandefrihet för barnen, om så skulle anses behövligt. Det bör med skärpa framhållas att den grundlagsskyddade yttrandefriheten gäller även barnen.

Personal i det allmännas tjänst har inte rätt att påverka dessa till någon tystnad om missförhållanden.

Växjö Psykologbyrås utlåtanden bedöms på anförda grunder ligga utanför saklighetens och etikens domäner och bör förkastas i sin helhet.

(Följande avsnitt är idag historia:

Växjö Psykologbyrås kontakter med barnen bör omedelbart upphöra, om den ännu skulle pågå. Barnen löper risk att påverkas och skadas av sådan kontakt och sådana skador kan redan föreligga. Flickan Marias illa dokumenterade uppgifter om fysisk misshandel till psykologen kan innebära att hon påverkats att producera falska uppgifter om sina föräldrar, en mycket allvarlig sak. En utredning om uppkomna skador bör göras rörande barnens vistelsetid på utredningshemmet och rörande psykologens påverkan. Metoderna på utredningshemmet bör granskas. Regelbundet umgänge med föräldrarna bör omedelbart införas för barnens skull. )

Inom offentlig förvaltning måste en utredare enligt svensk grundlag "iaktta saklighet och opartiskhet" (Regeringsformen 1 kap, 9§). När offentliga organisationer anlitar privata utredare bör avtalas om att detta krav skall gälla och även kontrolleras att utredaren besitter erforderlig kompetens. I detta fall har inte kravet på saklighet och opartiskhet iakttagits. Tankefel (tillägg 2009-07-20)

Ett avsevärt antal tankefel (se Edvardsson, 2003, 2009a; Pohl, 2004; Reisberg, 2007) framgår av psykologutredningarnas text. Bakom utredningsmetodiska fel ligger ofta tankefel. Tankefelslistor finns i ett flertal fallanalyser av Edvardsson (2009b – se referenslistan för adress till webbplats).

- allsidighetsfel, dvs. psykologens smala metodik innebär att en begärd helhetsbedömning kring barnen inte görs.

- alternativa hypoteser ignoreras – det kan bara vara så att barnen far illa i hemmet, inte så att de har det bra

- barnens egna uppfattningar undanhålls (artikel 12-fel, FN:s barnkonvention) - bedömningsfel på så sätt att bedömningar hävdas på klart otillräcklig saklig

grund, t.ex. att barnen bör omhändertas, och på så sätt att icke rimligt säkerställda uppgifter används som underlag för bedömning och att psykologen bortser från felkällor i underlaget. - bristande källkritik från psykologens sida gentemot uppgifter från annat håll

- bristande osäkerhetsmarkering – uppgifter som är osäkra skall osäkerhetsmarkeras och inte språkligt hanteras i kategoriska formuleringar som om de vore säkerställda - cirkulär logik är uppenbar. Psykologen utgår utan belägg från att barnen far illa i hemmet och ställer t.ex. frågor och tolkar utifrån den förutsättningen och tycker sig (felaktigt) kunna nå slutsatsen att barnen far illa i hemmet (behöver omhändertas).

- dekontextualiserade uppgifter (uppgifter utan sammanhang kring själva uppgiften) anförs - doktrinen om nollpåverkan på så sätt att psykologen inte inser att hennes egen och annan personals och omhändertagandets påverkan skapar beteendefenomen och uttalanden från barnen

- ensidigt bekräftelsesökande från psykologens sida till förmån för egen övertygelse eller beställarens uppfattning

- evidensfabrikation, dvs. psykologen konstruerar själv uppgifter och för in dem i utredningen. Exempelvis kan användas irrelevanta, triviala, förvrängda, påhittade etc. uppgifter.

- fabuleringar förekommer på så sätt att psykologen påstår saker utan att ha någon saklig grund

- falsifieringsfel på så sätt att psykologen inte alls strävar efter att falsifiera sin favorithypotes (det går inte att bekräfta en hypotes enbart genom stödevidens, se Popper, 1959).

- felkällor ignoreras eller inses inte av okunnighet, t.ex. att barnen befinner sig under stress och pressas av bl.a. outbildad personal att uttala sig på vissa sätt

- frågeställningsfel på så sätt att det finns förutsättande frågeställningar och på så sätt att det sker en avvikelse från begärda frågeställningar. En utredning skall styras av explicita (tydligt uttalade) frågeställningar. Alternativet är ett godtyckligt, okritiskt klippkollage av uppgifter.

- imperfecta enumeratio (ofullständig uppräkning) – psykologen räknar enbart med

tolkningen att uppgifter skulle vara sanna, inte med andra möjligheter såsom att psykologen m.fl. bidragit till att påverka barnen till uttalanden

- icke adekvat metodik eller nonsensmetodik används med hjälp av projektiva test och pseudopsykologiska resonemang. Vi ser här ett stycke zombiepsykologi där psykologen springer till testskåpet i stället för att noga pröva och eventuellt komplettera

frågeställningarna och fundera ut hur dessa bäst besvaras.

- icke rimligt säkerställda uppgifter används av psykologen – det framgår inte på vad sätt noteringar om vad barnen påstås ha sagt skulle ha rimligt säkerställts och det framgår inte att föräldrar, lärare eller andra som väl känner till barnen skulle ha fått replikmöjlighet på sådant som påstås eller på hela utredningstexten.

- källkritisk prövning sker ej av uppgifter – de vidareförs okritiskt - källredovisning saknas för en del uppgifter

- ledande bekräftelseteknik används på så sätt att psykologen påminner barnet om vad det tidigare skall ha sagt, vilket innebär att psykologen påverkar och stabiliserar uppgifter - noggrannhetsfel, dvs. t.ex. att tillvägagångssätt och uppgifter inte noteras noggrant och att olika versioner (referat) av samma uppgifter figurerar

- ovetenskaplighet på så sätt att testförfaranden, t.ex. s.k. projektiva test, utan vetenskaplig grund används

- relevansfel, dvs. icke relevant material, t.ex. projektivt material, tas med i utredningen och samtidigt som annat relevant material, t.ex. kring föräldrarnas och andra närståendes uppfattningar, hemmiljön och skolmiljön saknas.

- resursundvikande, dvs. resursinventeringar/resursanalyser saknas för både barnen och familjen och är givetvis nödvändiga vid en ”helhetsbedömning”.

- skevt urval av uppgifter tillämpas medvetet på så sätt att föräldrar och närstående samt hemmiljön inte blir representerade i uppgiftsunderlaget. Därmed kan den

pseudopsykologiska texten stå oemotsagd.

- spekulationsfel, dvs. spekulationer framförs som om de vore något sannolikt (”troligt”) En spekulation kallas lämpligen för just ”en spekulation”.

- syftestankefel, dvs. en utrednings syfte är här att klargöra vad som hänt eller sker i familjen, inte att som psykologen menar ”skydda och hjälpa”. Det senare kan bara bli aktuellt om utredningen påvisar behov av det. I detta fall framkom inga sådana behov. - symtomprat-fel, dvs. det anförs symtom utan att någon symtomutredning presteras - teckentolkningsfel, dvs. att en uppsättning tecken som kan uppkomma på flera sätt (multipla orsaker möjliga) skulle uppkomma just genom den tolkning som psykologen och psykologens uppdragsgivare favoriserar

- undanhållandefel, dvs. undanhållande av relevanta uppgifter, t.ex. hur barnen upplevde situationen på utredningshemmet, barnens resurser, felkällor m.m.

- öppen redovisning av strategier och tekniker i de utredande samtalen saknas och saknas även öppen redovisning av principer för urval (inval respektive bortval) av uppgifter till utredningen

- övertalningsfel, dvs. utlåtandet läggs upp inte som en utredning utan som en övertalningstext till förmån för den yttersta beställarens/socialtjänstens tes om fadern som ett monster (en tes okritiskt anammad från faderns syster).

Referenser

Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer och felkällor. 2:a rev. uppl. Stockholm: Liber. (omtryckt 2008 och 2009). Lärobok.

Edvardsson, B. (2009a). Tankefel inom vardag, yrkesliv och politik. Örebro universitet, Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete. Utbildningsskrift. (fulltext DiVA) Edvardsson, B. (2009b). Se fallstudier fulltext från socialtjänst och rättsväsen

på DiVA (Digitalt Vetenskapligt Arkiv). Sök på http://diva-portal.org/smash/search.jsf Pohl, R. (2004). Cognitive illusions: A handbook on fallacies and

biases in thinking, judgement and memory. New York: Psychology Press.

Popper, K.R. (1959). The logic of scientific discovery. London: Hutchinson.

Reisberg, D. (2007). Cognition. Exploring the science of the mind. Third media edition. London: Norton.