Retroaktiva förlängningar av preskriptionstider : från undantag till huvudregel

35 

Full text

(1)

J U R I D I C U M

Retroaktiva förlängningar av preskriptionstider – från

undantag till huvudregel

Oskar Johansson

VT 2020

JU600G Självständigt juridiskt arbete, 15 högskolepoäng Handledare: Jacob Öberg

(2)

Sammanfattning

Retroaktivitetsförbudet innebär för straffrättens del att straff inte får utdömas för en gärning som inte var kriminaliserad när den begicks samt att påföljden inte får vara strängare än vad som då föreskrevs. Förbudet kommer till uttryck i bl.a. art. 7 EKMR, 2 kap. 10 § RF samt 5 § BrP och är, som en del av legalitetsprincipen, grundläggande i en demokratisk rättsstat. Lagstiftaren har emellertid under de senaste 25 åren givit straffrättslig lagstiftning retroaktiv verkan inte mindre än sju gånger. Detta har skett genom att förlänga eller avskaffa preskript-ionstider för brott begångna innan ändringen trätt i kraft. Att preskriptionsinstitutet inte omfat-tas av ordalydelsen i art. 7 EKMR har tydliggjorts genom domar från Europadomstolen. Men att ge straffrättslig lagstiftning retroaktiv verkan kan anses betänkligt av andra anledningar. Särskilt när huvudregeln i svensk rätt, som framgår av 12 § BrP, stadgar att förändrade pre-skriptionsregler inte ska gälla för brott som begåtts innan de nya reglerna trätt i kraft. Denna princip har efterlevts fram till och med 1995 men har därefter åsidosatts i samtliga lagstiftnings-ärenden som berört frågan. Detta principgenombrott av en sedan länge gällande princip har dessutom skett utan några egentliga överväganden från lagstiftarens sida.

Utredningen i uppsatsen visar att det finns principiella betänkligheter i att systematiskt ge pre-skriptionsbestämmelserna retroaktiv verkan samt att den motivering som lagstiftaren anfört i många avseenden är bristande.

(3)

Innehållsförteckning

Förkortningslista ... 4

1 Inledning ... 5

1.1 Ämnespresentation ... 5

1.2 Syfte och frågeställning ... 6

1.3 Avgränsningar ... 7

1.4 Metod och material ... 7

1.5 Disposition ... 10

2 Åtalspreskription ... 11

2.1 Åtalspreskription i allmänhet ... 11

2.2 Åtalspreskriptionens motiv – en historisk bakgrund ... 11

2.3 Processuella konsekvenser ... 13

2.4 Åtalspreskriptionens förutsättningar ... 14

3 Retroaktiva förlängningar av preskriptionstider ... 17

3.1 Retroaktivitetsförbudet i allmänhet ... 17

3.2 EKMR och EU-rättens syn på retroaktiva preskriptionsändringar ... 18

3.3 Den svenska utgångspunkten i 12 § BrP ... 21

3.4 Tidigare lagändringar som givits retroaktiv effekt ... 22

3.5 Särskilt om avskaffad preskriptionstid för allvarliga brott mot barn ... 25

3.5.1 Avskaffad preskriptionstid för vissa allvarliga brott mot barn ... 25

3.5.2 Retroaktivitetsöverväganden inför SFS 2020:173 ... 26

4 Avslutande diskussion ... 28

(4)

Förkortningslista

BrB Brottsbalk (1962:700)

BrP Lag (1964:163) om införande av brottsbalken

Ds Departementsserien

EKMR Europeiska konventionen den 4 november 1960 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

EU Europeiska unionen

EU-domstolen Europeiska unionens domstol

Europadomstolen Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna FEUF Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

HD Högsta domstolen

JO Justitieombudsmannen

NJA Nytt Juridiskt Arkiv avdelning I

Prop. Proposition

RF Regeringsformen (1974:152)

Romstadgan Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Rättighetsstadgan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

SOU Statens offentliga utredningar

(5)

1 Inledning

1.1 Ämnespresentation

Denna uppsats handlar om konflikten mellan en ändring av de svenska preskriptionsreglerna och principen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Preskriptionsinstitutet har rötter i den germanska rätten men syftet med dess existens har dock skiftat med tiden. Ursprungligen fyllde åtalspreskriptionen syftet att blodshämnden skulle utvinnas i snar förbindelse till brottet som berättigade densamma. Det var således tal om en privat angelägenhet och ett föreläggande för målsäganden att väcka talan inom rimlig tid snarare än en tidsbegränsning av gärningsmannens ansvar.1 I nutid är det istället en offentlig angelägenhet som motiveras av rättspolitiska,

huma-nitära och praktiska skäl.2

Argument som tidigare har anförts till förmån för preskriptionsinstitutet, till exempel utred-ningssvårigheter och avsaknaden av en allmänpreventiv verkan tycks dock under 2000-talet ha fått stå tillbaka för andra intressen, såsom brottsoffrets möjlighet till upprättelse och samhällets intresse att lagföra fler allvarliga brott. Dessutom har möjligheten att på ett rättssäkert sätt lag-föra någon lång tid efter det begångna brottet ökat genom tekniska framsteg. Detta har lett till ett uppluckrande av preskriptionsreglerna i 35 kap. brottsbalken (1962:700) (BrB).3

Retroaktivitetsförbudet som följer av 2 kap. 10 § regeringsformen (1974:152) (RF) samt art. 7 i Europeiska konventionen den 4 november 1960 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) omfattar nämligen inte enligt ordalydelsen preskriptions-institutet.4 Trots det har det, som en straffrättslig grundprincip, följt av 12 § lagen (1964:163)

om införande av brottsbalken (BrP) att preskriptionsregler inte ska ges retroaktiv effekt. Denna huvudregel har emellertid givits flera undantag. Ett åskådliggörande exempel är mordet på Olof Palme som 2011 skulle preskriberats. Den lagstiftning som trädde i kraft 1 januari 2010 möj-liggjorde dock att förundersökningen kunde bedrivas vidare då uppsåtligt dödande undantogs preskription med retroaktiv verkan.5 Avskaffade preskriptionstider för uppsåtligt dödande utgör

en del i den trend där lagstiftaren de senaste 25 åren givit straffrättslig lagstining retroaktiv verkan.6 Då undantagen från huvudregeln i vissa fall kan utgöra ett avsteg från en central

rätts-statlig princip har lagstiftaren stadgat att en sådan avvikelse ska ske med återhållsamhet och

1 Strömberg, Tore, Åtalspreskription, 1 u., P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1956 [cit. Strömberg], s.

4.

2 Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 5 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2017 [cit.

Jareborg & Zila], s. 19–20.

3 Prop. 2019/20:69 Barnpornografibrottet och preskription av brott mot barn [cit. prop. 2019/20:69], s. 33–35. 4 Coëme and Others v. Belgium, no. 32492/96 and 4 others, ECHR 2000-VII [cit. Coëme and Others v. Belgium],

p. 149.

5 Prop. 2009/10:50 Avskaffande av preskription för vissa allvarliga brott [cit. prop. 2009/10:50], s. 4.

6 Prop. 1994/95:2 Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp, m.m. [cit. prop. 1994/95:2];

prop. 2004/05:45 En ny sexualbrottslagstiftning [cit. prop. 2004/05:45]; prop. 2009/10:50; prop. 2009/10:70

(6)

med goda skäl.7 Detta ligger även i linje med Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas

(Europadomstolens) praxis.8 Det finns dock kritik mot att avskaffa preskriptionstider för redan

begångna brott och betänkligheter av principiell natur i att förfara på det ifrågavarande sättet.9

Frågan om ändrade preskriptionstider strider mot retroaktivitetsförbudet har inte varit föremål för särskilt omfattande diskussion i doktrinen. Trots att den svenska huvudregeln om att pre-skription inte ska ges retroaktiv verkan har lagstiftaren i flera fall utelämnat en motivering i förarbetena.10 Den litteratur som behandlar preskription är ofta deskriptiv och saknar analyser

i förhållande till retroaktivitet. Frågan har dock berörts i två artiklar som publicerades i anslut-ning till Sveriges ratificering av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstad-gan).11 Dessa ger god vägledning i hur gällande rätt ser ut. Dessutom har frågan behandlats

ingående av Europadomstolen och Europeiska unionens domstol (EU-domstolen), dock inte i relation till svensk rätt och inte de frågor som denna uppsats ämnar utreda.12 Det är således

något oklart i vilken utsträckning en förlängning av preskriptionstiden på det sätt som redogjorts för här är förenlig med den svenska principen om retroaktiv strafflagstiftning.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen är att undersöka och fastställa om en ändrad åtalspreskription, i bemär-kelsen förlängd eller avskaffad, strider mot det i straffrätten gällande retroaktivitetsförbudet. För att uppnå syftet ska följande frågor besvaras:

• Vad är gällande rätt beträffande åtalspreskription?

• Vad är retroaktivitetsförbudet och vilken ställning har det i svensk straffrätt?

• Hur motiverar lagstiftaren ett eventuellt avsteg från retroaktivitetsförbudet när det gäller förlängda tider för åtalspreskription?

• Är den potentiella motiveringen tillräckligt välgrundad för att åsidosätta den rättssäker-hetsgaranti som retroaktivitetsförbudet innebär?

• Vilka kriterier bör uppställas för att ge åtalspreskription retroaktiv verkan?

2012/13:111]; prop. 2012/13:194 Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp [cit. prop. 2012/13:194]; prop. 2019/20:69.

7 Prop. 2019/10:50, s. 31.

8 Previti v. Italy (dec.), no. 1845/08, ECHR, 2013, p. 80–85.

9 Se prop. 2019/20:69, s. 36 där bland annat Stockholms universitet, Justitiekanslern, Umeå tingsrätt och

Hovrätten för Västra Sverige avstyrker förslaget samt s. 95–96 för Lagrådets yttrande. Se även Abrahamsson, Olle, Förlängning av preskriptionstider – fakta och åsikter med utgångspunkt från en debatt om

nazistförbrytarnas ansvarighet, SvJT 2005 s. 1025–1038 [cit. Abrahamsson, Förlängning av preskriptionstider]. 10 Se bl.a. prop. 1994/95:2 och prop. 2004/05:45.

11 Perklev, Anders, Några frågor om retroaktivitet inom straffrätten, SvJT 2005 s. 1039–1051 [cit. Perklev,

Några frågor om retroaktivitet inom straffrätten]; Abrahamsson, Förlängning av preskriptionstider.

12 Se t.ex. Coëme and Others v. Belgium; Previti v. Italy (dec.), no. 1845/08, ECHR, 2013; G.I.E.M. S.R.L. and Others v. Italy (merits) [GC], no. 1828/06 and 2 others, 28 June 2018; Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C-105/14, ECLI:EU:C:2015:555.

(7)

1.3 Avgränsningar

Uppsatsen avgränsas till att behandla frågor om åtalspreskription, vilket innebär att frågor som relateras till påföljdspreskription eller preskription inom specialstraffrätten faller utanför fram-ställningen.13 En avgränsning görs även inom det offentligrättsliga området där preskription

gällande skatterelaterade frågor lämnas därhän.

Prop. 2019/20:69 Barnpornografibrottet och preskription av brott mot barn (prop. 2019/20:69), som används som exempel för lagstiftarens motivering, berör även frågor som inte är hänförliga till åtalspreskription. Dessa frågor kommer inte behandlas särskilt ingående. Inte heller åtals-preskription i förhållande till andra brott i BrB eller i särskild straffrättslig lagstiftning kommer att behandlas, med undantag för de brott där preskriptionstiden förlängts eller avskaffats där de tas upp i jämförande syfte.14

Retroaktivitetsförbudet inryms vanligtvis under den bredare och mer extensiva legalitetsprinci-pen. Legalitetsprincipens beståndsdelar är från varandra fristående men samverkar i spörsmål gällande rättssäkerhet.15 I denna framställning kommer dock principens resterande delar endast

att beröras kortfattat då dessa inte är nödvändiga för att besvara uppsatsens frågeställning.

1.4 Metod och material

Framställningens uppgift är att åskådliggöra gällande rätt, vilket kommer att göras med hjälp av den rättsdogmatiska metoden. Metoden innefattar i huvudsak en beskrivning av gällande rätt genom att analysera de allmänt vedertagna rättskällorna samt tolka, fastställa och systematisera

lex lata.16

Frågeställningen inbegriper emellertid frågor som måste besvaras med en kritisk analys samt en argumentation de lege ferenda. Gränsen för hur långtgående sådana analyser eller argumen-tationer kan vara i en rättsdogmatisk framställning är inte helt klart. Problemen som kan uppstå är att de kan innehålla värderingar som inte kan utläsas ur det vedertagna rättskällorna samt vara färgade av uppsatsförfattarens betraktelsesätt.17 Skepsis till att inrymma dessa under den

rättsdogmatiska metoden har framförts av Sandgren som anser att metoden ska vara icke-ana-lytisk och att en kritisk analys eller en de lege ferenda-argumentation medför en överträdelse

13 Åtalspreskription regleras i 35 kap. 1–6 §§ BrB och påföljdspreskription i 35 kap. 7–11 §§ BrB.

14 För andra frågor i prop. 2019/20:69 hänvisas till s. 10–21 i samma prop. Frågor rörande andra brott behandlas

i Strömberg, s. 128–189 och för vidare läsning gällande påföljdspreskription hänvisas till Bäcklund, Agneta, Johansson, Stefan, Trost, Hedvig, Träskman, Per Ole, Wennberg, Suzanne & Wersäll, Fredrik, Brottsbalken

m.m. (2019-07-01, JUNO) [cit. Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m.], kommentarerna till 35 kap. 7–11 §§ BrB. 15 Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 u., Iustus Förlag AB, Uppsala,

2013 [cit. Asp m.fl.], s. 45–47.

16 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 4 u.,

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018 [cit. Sandgren], s. 48.

(8)

av rättsdogmatismens ramar. Istället menar han att metoden då är rättsanalytisk eller rättspoli-tisk.18

Den rättsdogmatiska framställningen i denna uppsats vilar emellertid på det synsätt som föret-räds av bl.a. Peczenik och Kleineman som menar, att en framställning inte kan vara rent objektiv utan är en blandning mellan ett deskriptivt och normativt förhållningssätt och att en sådan blandning medför att framställningen får en större relevans i den rättsliga debatten.19 För att

läsaren ska kunna särskilja uppsatsförfattarens egna reflektioner har den kritiska och de lege

ferenda-argumentationen i stor utsträckning begränsats till avsnitt fyra.

Ett kritiskt perspektiv kommer således att anläggas på frågan huruvida lagstiftarens motivering till att ge åtalspreskription retroaktiv verkan är övertygande medan en de lege

ferenda-argu-mentation anläggs på frågan om vilka kriterier som bör uppställas för att kunna ge

åtalspre-skription retroaktiv verkan.

Ett metodologiskt problem som uppstår vid en kritisk analys av gällande rätt är att det inte finns någon objektiv måttstock för vad som utgör en tillräcklig motivering från lagstiftaren eller när ett åsidosättande av retroaktivitetsförbudet kan göras. Det som främst kommer att läggas vikt vid är lagändringarnas överensstämmande med EKMR, lagstiftarens ursprungliga intentioner, begriplighet, balans mellan intressen och koherens.20

Då huvudsyftet med framställningen är att beskriva och fastställa gällande rätt kommer det centrala materialet vara de vedertagna juridiska källorna: lagstiftning, prejudikat, förarbeten samt doktrin. Huruvida dessa är att betrakta som rättskällor kan avgöras genom Harts

erkän-ningsregel där, för svensk rätts vidkommande, sådana källor som traditionellt används av

ju-ristkollektivet är att betrakta som rättskällor.21 De fyra nämnda källorna har auktoritet i den

juridiska verksamheten men tillmäts inbördes olika auktoritet, med andra ord ett varierande rättskällevärde. Störst rättskällevärde tillmäts lagstiftning, i synnerhet grundlag och europarätt-slig lagstiftning.22 I denna framställning kommer EKMR spela en väsentlig roll då art. 7 EKMR

återspeglar legalitetsprincipen som i sin tur ger uttryck för retroaktivitetsförbudet.23

18 Sandgren, s. 44–48.

19 Peczenik, Aleksander, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 249–272, på s. 250; Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, 2 u., Studentlitteratur AB,

Lund, 2018, s. 21–46, på s. 35–36. Se också Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1–10.

20 Hjertstedt, Mattias, Beskrivningar av rättsdogmatisk metod: om innehållet i metodavsnitt vid användning av ett rättsdogmatiskt tillvägagångssätt, Ruth Mannelqvist, Staffan Ingmanson & Carin Ulander-Wänman (red.),

Festskrift till Örjan Edström, Juridiska institutionen, Umeå universitet, Umeå, 2019, s. 165–173, på s. 170–171.

21 För vidare läsning om erkänningsregeln hänvisas till Dahlman, Christian, Begreppet rättskälla, Dahlman,

Christian & Wahlberg, Lena (red.), Juridiska grundbegrepp: en vänbok till David Reidhav, Studentlitteratur AB, Lund, 2019, s. 55–74 [cit. Dahlman], på s. 61–75.

22 Dahlman, s. 68–71.

23 Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Straffansvar, 7 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2005

(9)

EKMR har i Sverige efterlevts sedan 1950 genom att domstolarna tolkat svensk lagstiftning fördragskonformt. År 1994 inkorporerades EKMR och har sedan dess varit tillämplig såsom svensk lag. Vid en eventuell normkonflikt skulle rättstillämparen tolka den nationella lagregeln så att den motsvarar konventionens krav i den utsträckning det är möjligt. Detta innebar att en fördragskonform tolkning bibehölls.24 Det framgår idag av RF att lag inte får tolkas i strid med

EKMR.25

EKMR:s ställning innebär i sin tur att svenska förarbeten tillmäts mindre betydelse i händelse av en normkonflikt. Endast när förarbetena ligger i linje med vad konventionen tillåter kan de ges betydelse. Dessutom påverkas förarbetenas ursprungliga betydelse av den i straffrätten starka legalitetsprincipen som innebär att straff inte ska ådömas utan direkt stöd i skriven lag.26

Legalitetsprincipens genomslag på straffrättens område är betydande och har inneburit att Högsta domstolen (HD) helt åsidosatt uttalanden i förarbeten trots att dessa varit klara och pre-cisa då de inte stämt med lagregelns ordalydelse.27

Även Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) har relevans för framställningen då Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan) har motsva-rande regler om legalitet och retroaktivitet.28 Av rättighetsstadgan följer att den ska ges samma

innebörd och räckvidd som EKMR men att rättighetsstadgan kan tillförsäkra ett ytterligare skydd.29 EU-domstolens tolkning av retroaktivitetsförbudet kommer således, likt

Europadom-stolens, att ges utrymme i framställningen.

Trots att förarbetena till strafflagstiftningen saknar tyngd i och med legalitetsprincipens starka ställning på området och europarättens inflytande har de i denna framställning en viss betydelse som tolkningskälla av lagtexten.30 Detta beror på att preskriptionsfrågan har karaktären av en

processrättslig bestämmelse i bemärkelsen att den uppställer villkor för en prövning av målet snarare än att stipulera när en gärning ska anses straffbar och vilket straff som ska följa.31

Dess-utom ligger det i framställningens syfte att ge en sammanfattning om hur lagstiftaren motiverat gällande rätt vilket medför att förarbetena är en viktig rättskälla för arbetet.

Det finns väldigt lite praxis från HD på området och den aktuella frågeställningen har inte be-handlats explicit. Europadomstolen har emellertid prövat frågan i förhållande till EKMR. Detta medför att dess domar har ett högt rättskällevärde och är ett förtydligande av gällande rätt som kommer åskådliggöras noggrant i framställningen.32 Även rättighetsstadgan ställer upp ett

24 Prop. 1993/94:117 Inkorporering av Europakonventionen och andra fri och rättighetsfrågor, s. 37. 25 2 kap. 19 § RF.

26 Asp m.fl., s. 45. 27 NJA 2016 s. 3.

28 Artikel 49 rättighetsstadgan.

29 Artikel 52.3 och 53 rättighetsstadgan. 30 Leijonhufvud & Wennberg, s. 24.

31 Coëme and Others v. Belgium, p. 149–151. Se vidare under avsnitt 4.1.

32 Cameron, Iain, An introduction to the European Convention on Human Rights, 8 u., Iustus Förlag AB,

(10)

skydd för mänskliga rättigheter som i mångt och mycket överensstämmer med EKMR. Rättig-hetsstadgan och EKMR prövas således av domstolen beträffande frågor som rör EU-lagstiftning. Detta innebär att dess tolkning också är relevant för framställningen.33

Avslutningsvis ska nämnas något om doktrinens rättskällevärde på det straffrättsliga området. Som ovan nämnt innebär legalitetsprincipen begränsningar för vad som kan tillmätas rättskäl-levärde. Den juridiska doktrinen har störst betydelse vid begreppsutveckling och innebär en systematisk bearbetning av gällande rätt. Doktrinen är, på straffrättens område, ingen fristående rättskälla utan tjänar snarare som en brygga mellan lagstiftning och rättstillämpning.34 I denna

framställning kommer doktrinen användas framför allt i de mer deskriptiva delarna för att på ett mer fördjupat och utförligt sätt kunna redogöra för gällande rätt.

1.5 Disposition

För att läsaren på ett strukturerat och överskådligt sätt ska kunna följa åtalspreskriptionens ut-veckling kommer i avsnitt två först redogöras för preskriptionens allmänna karaktär för att se-dan sätta institutet i en historisk kontext där ändamålet med preskriptionen kommer att redogö-ras för. Därefter kommer preskriptionens processuella konsekvenser belysas i syfte att för läsa-ren redogöra hur preskription kommer till uttryck i den juridiska verksamheten samt vad det innebär i det praktiska rättslivet. Därefter kommer preskriptionsbestämmelserna i 35 kap. BrB att redogöras i en ordning som medför en övergripande förståelse för kapitlets systematik och innebörd. Även vissa semantiska uttryck kommer att klargöras.

I avsnitt tre kommer framställningens två huvuddelar, åtalspreskriptionen och retroaktivitets-förbudet, ställas mot varandra. Först kommer retroaktivitetsförbudets allmänna innebörd och betydelse i svensk rätt att redogöras för. Därefter presenteras europarättens synsätt på retroak-tivitet då den är avgörande för de svenska preskriptionsreglerna. Med hänsyn därtill kommer de särskilda svenska bestämmelser som reglerar retroaktiva preskriptionsbestämmelser att re-dogöras för. För att få en bättre kontextuell förståelse för de svenska bestämmelserna kommer tidigare ändringar på området att belysas. I synnerhet kommer lagändringen som trädde i kraft den 1 maj 2020 gällande avskaffade preskriptionstider för vissa allvarliga brott mot barn pre-senteras för att på så sätt exemplifiera hur lagstiftaren har valt att motivera en retroaktiv till-lämpning.

Under avsnitt fyra kommer uppsatsförfattaren väga samman den information som genererats i framställningen och det kommer föras en kritisk diskussion till de genomförda ändringarna och hur dessa har motiverats för att sammanfattningsvis besvara frågeställningen.

33 Cameron, Iain, An introduction to the European Convention on Human Rights, 8 u., Iustus Förlag AB,

Uppsala, 2018, s. 185.

(11)

2 Åtalspreskription

2.1 Åtalspreskription i allmänhet

De svenska straffrättsliga preskriptionsreglerna återfinns i 35 kap. BrB, Om bortfallande av

påföljd. Bestämmelserna är tillämpliga både för brottsbalksbrott och inom specialstraffrätten.

Särskilda preskriptionsregler återfinns emellertid också i specialstraffrättslig lagstiftning och ges då företräde framför reglerna i 35 kap. BrB på grund av principen om lex specialis.35

Preskription innebär att möjligheten att använda sig av vissa rättsregler begränsas i tiden. Pre-skription förekommer också på det civilrättsliga området där det reglerar förhållandet mellan två, i huvudsak, jämställda parter som sliter en ekonomisk tvist. Den straffrättsliga preskript-ionen är dock väsensskild från den civilrättsliga. I straffrätten är parterna sällan jämställda och preskriptionens verkan syftar inte till att reglera ett ekonomiskt mellanhavande mellan en-skilda.36 Istället har preskriptionsinstitutet karaktären av en rättssäkerhetsgaranti för den

en-skilde gentemot det statliga straffmonopolet.37

Vad de olika preskriptionsbestämmelserna ändå har gemensamt är att de ger uttryck för att tiden, såsom rättsfaktum, reducerar betydelsen av att en gärning ska beivras eller en rättslig relation reds ut. Motiveringen till varför tiden tillmäts denna verkan består i huvudsak av prak-tiska, rättspolitiska och humanitära skäl.38 Framställningen tar endast sikte på den straffrättsliga

preskriptionen men likheterna mellan de olika rättsområdena är viktiga att förstå då de åter-speglar själva kärnan i preskriptionsinstitutet.

2.2 Åtalspreskriptionens motiv – en historisk bakgrund

Motiven för den straffrättsliga preskriptionen har växlat med tiden. I den tidiga germanska rät-ten motiverades preskriptionen av de svårigheter som uppstod med att föra fram trovärdig be-visning när lång tid hade passerat efter brottet. De uppenbart praktiska motiven till preskript-ionsinstitutet kan illustreras av den bestämmelse som i vissa av de svenska landskapslagarna under 1200- och 1300-talen stadgade att en gärningsperson svarade för en sårskada ”till dess såret är helt eller hud växt över”.39 Den praktiska vinning som preskriptionstiderna medförde

gjorde att reglerna kom att förbli snarlika fram till och med införandet av 1734 års missgär-ningsbalk. Den svenska straffrätten hade vid denna tid gått från att vara en privat angelägenhet till att handhavas av staten som dessutom hade tagit över straffverkställigheten. Preskriptions-tiderna ansågs härvid vara ett hinder för de brottsbeivrande myndigheterna och avskaffades

35 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 35 kap. BrB under rubriken Introduktion. Se t.ex. 14–14c

§§ skattebrottslagen (1971:69), 9 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

36 Strömberg, s. 3.

37 Dahlström, Mats, Strand, Anette & Westerlund, Gösta, Brott & påföljder, 6 u., Bruuns Juridik AB, Stockholm,

2017 [cit. Dahlström m.fl.], s. 574.

38 Se nedan i avsnitt 2.2 för en mer utförlig redogörelse. 39 Strömberg, s. 5.

(12)

helt.40 På kontinenten skedde under samma period olika förändringar som motiverades av de då

rådande straffrättsideologierna. I Tyskland sågs en tillbakagång till följd av att de absoluta straffrättsteorierna fick en större utbredning. Dessa innebar i huvudsak att straffet som sådant var ett måste för att uppnå rättvisa och med ett sådant sätt att resonera ansågs preskription vara främmande. I Frankrike fanns dock ett stort stöd för preskriptionsinstitutet och efter den franska revolutionen i slutet på 1700-talet omfattades de flesta brotten av någon form av preskription.41

Den franska välviljan till preskription spred sig vidare till stora delar av Europa. År 1779 inför-des i Sverige en generell preskriptionsregel om två år för brott som tillämpainför-des om tidsutdräk-ten grundades på ”bristande bevis”. Vissa svåra brott, såsom mord, rån, stöld och försmädelse mot Gud undantogs emellertid preskription vilket får anses ge uttryck för att brottets svårhet tillmättes betydelse. Även införandet av dessa regler motiverades av uppenbart praktiska skäl då preskription förutsatte bristande bevis.42 De svenska preskriptionsreglerna utvidgades

vä-sentligt vid införandet av 1864 års strafflag och reglerna kom då att omfatta fler brott och pre-skriptionstidens längd sattes i tydlig relation till brottets svårhet, antingen två eller fem år. Denna ändring var starkt influerad av förändringar som skett på kontinenten och motiven skif-tade från att har varit starkt präglat av praktiska skäl till att istället relateras till det ändamål som straffet tjänade till, nämligen att avhålla gärningspersonen från vidare brottslighet. Om gär-ningspersonen inte lagförts inom viss tid efter brottet talade det för att denne förbättrat sig och straffet var därför inte längre behövligt ur ett individualpreventivt perspektiv.43

Preskriptionsinstitutet utvidgades successivt i Sverige genom att 1890 omfatta ytterligare brott och 1926 genomfördes en reform som innebar att samtliga brott preskriberades och preskript-ionstiden varierade mellan två och tjugofem år beroende på brottets svårhet. Dessa regler mot-svarar i stor utsträckning de regler som gäller även idag.44

De förändringar av preskriptionsreglerna som följde av 1926 års lagändring motiverades av att tiden såsom rättsfaktum medförde att de allmänpreventiva verkningarna som straffet hade av-tog om lång tid passerade mellan brott och lagföring. Dock anfördes att straffbehovet inte för-svagades lika snabbt för allvarligare brott som för lindriga brott vilket medförde att preskript-ionstiderna sattes i bestämd proportion till brottets svårhet.45 De praktiska skäl som tidigare

varit avgörande för preskription ansågs subsidiära och tillmättes mycket liten betydelse. 1925 års sakkunnige anförde dock att även fast de allmänpreventiva åsikterna var avgörande för pre-skriptionsreglernas utformning så tillmättes även vissa individualpreventiva åsikter betydelse.46

40 Strömberg, s. 6 och 9. 41 Strömberg, s. 7–9 och 17–18. 42 Strömberg, s. 9–11.

43 Strömberg, s. 11 och 19–21. 44 Strömberg, s. 12.

45 SOU 1925:28 Betänkande och förslag rörande ändring i strafflagens bestämmelser om preskription av straff,

s. 37–38; Strömberg, s. 23–24.

46 SOU 1925:28 Betänkande och förslag rörande ändring i strafflagens bestämmelser om preskription av straff,

(13)

Detta kom särskilt till uttryck i 5 kap. 18 § strafflagen där preskriptionstiden förlängdes vid upprepad brottslighet.

Utöver de allmänpreventiva skäl som givits i betänkandet menar Tore Strömberg i sin avhand-ling från 1956 att det fanns ytterligare skäl till införandet av preskriptionstiden som lagstiftaren troligtvis övervägt men inte fört fram i lagstiftningsarbetet, nämligen praktiska och humanitära. De praktiska skälen innebar främst att myndigheterna, när ett brott preskriberas, inte längre behövde lägga resurser på utredning. De humanitära skälen hänförde sig till att den motsättning, mellan gärningsperson och samhälle, som uppstått p.g.a. att det överhängande straffhotet mins-kade när straffhotet väl upphörde.47 Det finns inget uttryckligt stöd för Strömbergs påstående i

1926 års lagförarbeten men det tycks ändå anses vara en etablerad åsikt då det nämns som skäl för preskriptionsinstitutet i många av de senare lagförarbeten som gjorts på området.48

2.3 Processuella konsekvenser

Den straffrättsliga preskriptionen brukar traditionellt delas upp i åtalspreskription och påföljds-preskription.49 Termen åtalspreskription är dock något missvisande då bestämmelsen inte ger

något uttryckligt förbud mot att väcka åtal. Istället föreskrivs i 35 kap. 1 § BrB att någon påföljd inte får dömas ut om den misstänkte inte häktats eller fått del av åtal inom viss tid från brottet. Regeln är konstruerad på detta vis för att det ibland först under domstolsförhandlingarna kan klarläggas om en gärning är preskriberad eller ej.50 Bestämmelsen är utformad som en

anvis-ning till domstolen att inte fälla till ansvar vid en preskriberad gäranvis-ning. Det följer av den på straffrättens område härskande officialprincipen att domstolen självständigt ska beakta omstän-digheter som är till den tilltalades fördel och bör därför pröva preskriptionsfrågan så tidigt som möjligt under rättegången.51

Domstolen befattar sig med åtalet först vid stämningsansökans ingivande och bör redan i detta läge beakta den i gärningsbeskrivningen angivna tiden.52 Är det uppenbart för domstolen att

preskription inträtt bör det kommuniceras och normalt resultera i att domstolen ogillar åtalet. Preskriptionsinstitutet utgör således inget rättegångshinder utan domstolen prövar frågan i sak.53

Är det däremot inte uppenbart att en gärning är preskriberad ska domstolen sörja för att målet utreds i den utsträckning som krävs. Detta skulle i vissa fall kunna innebära att den materiella prövningen begränsas till frågor beträffande huruvida preskription inträtt eller ej. I andra fall,

47 Strömberg, s. 25.

48 Se bl.a. prop. 1994/95:2, s. 21–22; SOU 2001:14, s. 355; Ds 2007:1 Preskription vid allvarliga brott [cit. Ds

2007:1], s. 37–39.

49 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 35 kap. 1 § BrB. Se även alternativa benämningar i

Dahlström m.fl., s. 574.

50 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 35 kap. 1 § BrB. 51 Strömberg, s. 64–65 och 72–73.

52 45 kap. 1 § RB och 45 kap. 4 § tredje punkten RB.

(14)

exempelvis om åklagaren har åtalat för en icke preskriberad misshandel men domstolen finner att gärningen istället ska betraktas som vållande till kroppsskada, vilket genererar en kortare preskriptionstid, kan det innebära en omfattande prövning av målet i stort.54

Finner domstolen efter förhandling att en gärning är preskriberad bör domslutet skrivas med den något mildare formuleringen att talan lämnas utan bifall snarare än att talan ogillas för att domstolen inte ska misstas för att uttrycka sig i skuldfrågan.55 Det finns emellertid situationer

där det finns anledning att pröva om den misstänkte har utfört gärningen trots att den är pre-skriberad. En sådan situation skulle kunna inträffa när målsägande begär skadestånd. Skade-stånd eller särskild rättsverkan av brott är nämligen inte att betrakta som påföljder i svensk straffrätt och det förhållande att preskription har inträtt medför inte att gärningen inte är att betrakta som ett brott.56 Mål innehållande något av de två nämnda är dock de enda situationerna

då domstolen är tvingad till att ta ställning för ett preskriberat brott. Den misstänkte kan därför inte med framgång begära att domstolen meddelar en friande dom på grund av preskription.57

2.4 Åtalspreskriptionens förutsättningar

35 kap. 1 § första stycket BrB stipulerar den tid som måste förlöpa från gärningen för att den ska preskriberas:

”Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom 1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år, 3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år, 4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år, 5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.”

Preskriptionstidens längd är alltså som huvudregel betingad av gärningens maximala straff vil-ket vittnar om att det finns en inbyggd proportionalitet i bestämmelsen.58 För de brott som är

gradindelade, exempelvis stöld av normalgraden och ringa stöld, räknas maxstraffet för var och en av dem.59

Tiden för preskription börjar löpa från och med den dag då brottet begås, med vilket menas då brottet fullbordats.60 Vid försöksbrott börjar tiden löpa när gärningen nått ett straffbart försök.

Det finns emellertid undantag där preskriptionstiden börjar räknas vid ett senare tillfälle. Ett

54 Strömberg, s. 75–77.Utredningen kan bedrivas i större omfattning om det erfordras på grund av en utredning

om ett annat brott, se JO 1966 s. 56–57.

55 NJA 1966 s. 118; Strömberg, s. 40–41.

56 Strömberg, s. 77–78; Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 35 kap. 1 § BrB.

57 Rätten till friande dom följer av 20 kap. 9 § RB i fall där åtalet läggs ner på grund av att det saknas tillräckliga

skäl för fällande dom. I NJA 2012 s. 164 fann HD att detta inte kunde tillämpas analogt när åtalet lades ned på grund av preskription. Se vidare Strömberg, s. 72.

58 Strömberg, s. 92. Se dock t.ex. 26 kap. 3 § och 29 kap. 7 § BrB som medför att både max- och minimistraff

kan komma att ändras.

59 Dahlström m.fl., s. 575. Detta gäller även fast brottet inte har upptagits i en egen bestämmelse eller stycke eller

har en egen brottsbeteckning viket framgår av NJA 1969 s. 272 och NJA 1999 s. 380.

(15)

sådant exempel är perdurerande brott där tiden börjar löpa först när det brottsliga tillståndet upphör.61 Ett annat exempel som är centralt i denna framställning är att preskriptionstiden för

vissa allvarliga brott mot barn, i synnerhet sådana som kränker målsägandes sexuella integritet, börjar löpa först när målsägande fyller eller skulle ha fyllt 18 år.62

Vissa allvarliga brott är helt undantagna preskriptionsreglerna. Mord, dråp och terroristbrott som begås genom mord eller dråp samt folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsför-brytelse preskriberas, sedan 1 januari 2010, inte alls.63 Sedan den 1 maj 2020 är även våldtäkt

som inte är mindre grov och grov våldtäkt mot någon som inte fyllt 18 år samt brott mot 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor som inte är mindre grovt undan-tagna preskriptionsreglerna.64 Undantagen härvid gäller emellertid inte sådana brott som är

be-gångna av någon som inte fyllt 21 år då den särbehandling som görs av unga lagöverträdare i övriga straffrättsliga hänseenden också gör sig gällande för preskription.65

Av 35 kap. 1 § BrB framgår också att preskriptionen gäller under förutsättning att den miss-tänkte inte häktats eller erhållit del av åtal för visst brott.66 Om en sådan åtgärd, ett s.k.

pre-skriptionsavbrott, har vidtagits leder det till att preskriptionstiden temporärt avbryts tills det att

saken slutligen avgjorts av domstol eller, för de fall som inte leder till domstol, att häktningen hävs. För att preskriptionen fortfarande ska uppfylla sitt ändamål i dessa fall finns en s.k.

abso-lut preskriptionstid som utgör en bortre gräns för den tid som får passera mellan det att en

gärning begås och att en påföljd ådöms. Det spelar således ingen roll om ett preskriptionsavbrott har skett. Precis som för åtalspreskriptionen är den absoluta preskriptionstiden betingad av brot-tets svårhet och varierar därför mellan fem och trettio år.67

Beträffande preskriptionsavbrott är regleringen identisk med vad som gällde innan BrB trädde i kraft. Strafflagsberedningen förespråkade dock en ändring som innebar att preskriptionsav-brott skulle kunna åstadkommas i ett tidigare skede. Idén, som ursprungligen anfördes av

Pro-61 Berggren m.fl., Brottsbalken, kommentaren till 35 kap. 4 §. För brott som visserligen inte är perdurerande men

ändå har karaktären av ett vidmakthållande av ett särskilt tillstånd, exempelvis vapenbrott i form av innehav, finns särskilda regler. Se vidare NJA 1981 s. 380 och NJA 2013 s. 467.

62 35 kap. 4 § andra stycket BrB. Andra exempel är vid s.k. idealkonkurrens dvs. när en gärning innefattar flera

brott. Härvid ska den preskriptionstid som föreskrivs för det svåraste brottet gälla för hela händelseförloppet, se vidare Berggren m.fl., Brottsbalken, kommentaren till 35 kap. 1 § och Jareborg & Zila, s. 20, not 8 där kritik riktas mot att tillmäta skillnad mellan idealkonkurrens och realkonkurrens i preskriptionshänseende.

63 35 kap. 2 § BrB.

64 Se lagen (2020:173) om ändring i brottsbalken. 65 Prop. 2009/10:50, s. 21.

66 Med erhållit del av åtal åsyftas delgivning som regleras i delgivningslagen (2010:1932) och med brott avses

den gärning som åklagaren anger i gärningsbeskrivningen. Observera undantagsregel i 35 kap. 3 § BrB som stadgar att en preskriptionsavbrytande åtgärd är utan verkan om omständigheterna som nämns i bestämmelsen är uppfyllda. Se vidare Berggren m.fl., Brottsbalken, kommentaren till 35 kap. 1 §.

(16)

cesslagberedningen, innebar att ett avbrott skulle inträffa när den misstänkte under förunder-sökningen underrättats om den mot hen riktade misstanken.68 Skälen för den föreslagna

änd-ringen var att det fick anses stötande om en misstänkt kunde undgå lagföring genom att hålla sig undan. Departementschefen och flera remissinstanser instämde i bedömningen men ansåg emellertid att det skulle innebära en betydande förlängning av preskriptionstiderna. Därutöver skulle vissa gränsdragningssvårigheter uppstå, vilket medförde att förändringen inte antogs.69

Strafflagsberedningens förslag och i synnerhet användandet av begreppet stötande talar i viss mån för att beredningen ansåg att preskriptionsinstitutet skulle kunna komma i vägen för all-mänhetens och brottsoffrets vedergällningskrav. Att betrakta preskriptionsinstitutets verkningar som stötande är någonting som har återkommit i senare lagförarbeten och motiverat väsentliga förlängningar av preskriptionstiden för vissa allvarliga brott.70

68 SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, s. 469.

69 Prop. 1962:10 Med förslag till brottsbalk, del C, s. 29; Berggren m.fl., Brottsbalken, kommentaren till 35 kap.

1 §.

(17)

3 Retroaktiva förlängningar av preskriptionstider

3.1 Retroaktivitetsförbudet i allmänhet

Som framgått av inledningen till denna framställning är legalitetsprincipen central på straffrät-tens område och kan sammanfattas som att straff inte bör ådömas utan direkt stöd i lag.71 Den

ger följaktligen uttryck för en grundläggande rättsstatlig princip om att medborgare ska kunna förutse om deras handlingar eller underlåtenheter kan resultera i ett ingripande från staten. Prin-cipen härstammar från upplysningstiden och har haft betydande inflytande över rättsutveckl-ingen i Sverige i modern tid.72

Principen sägs innehålla fyra krav på den straffrättsliga lagstiftningen: föreskriftskravet, ana-logiförbudet, obestämdhetsförbudet och retroaktivitetsförbudet. Dessa har inbördes en nära an-knytning och resulterar i en förutsägbar rättstillämpning.73 Retroaktivitetsförbudet i RF är inte

allmängiltigt utan tar endast sikte på straffrättslig, och i viss mån skatterättslig, lagstiftning.74 I

Sverige finns inget generellt förbud mot retroaktiv lagstiftning. En sådan lagstiftning utreddes dock av Fri- och rättighetsutredningen vid RF:s tillkomst 1976. Utredningen fann emellertid att ett sådant förbud skulle kräva många undantag som var mycket svåra att precisera. Utredningen betonade dock vikten av att lagstiftaren i sin verksamhet uppmärksammar och noggrant prövar frågor som berör retroaktivitet.75 Att godtyckligt införa retroaktiv lagstiftning skulle medföra

betänkligheter ur ett rättssäkerhetsperspektiv och bör därför undvikas.76

Det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet innebär att straff inte får utdömas för en gärning som inte var kriminaliserad när den begicks eller att påföljden inte får vara strängare än vad som då föreskrevs.77 Regeln, som riktar sig mot domstolar och lagstiftaren, reglerar uttryckligen ett

förbud mot att brottspåföljd och annan rättsverkan av brott ges tillbakaverkande kraft. Av för-arbetena framgår emellertid att dessa ska kunna tillämpas analogt på straffrättsliga administra-tiva påföljder som är uppenbart repressiva och har en straffliknande karaktär. Med sådana avses exempelvis skattetillägg och förseningsavgift m.m.78

Redan innan bestämmelsen i RF infördes fanns ett generellt förbud mot retroaktiv strafflagstift-ning i 5 § BrP. Denna bestämmelse är i sin tur en spegling av den principiella ståndpunkt som

71 Asp m.fl., s. 45. 72 Asp m.fl., s. 46.

73 Warnling-Nerep, Wiweka, Betydelsen av konstitutionell rätt: Retroaktiv lagstiftning, kommunalt självstyre och europarättens inverkan, Marcusson, Lena (red.), Festskrift till Fredrik Sterzel, Iustus Förlag AB, Uppsala, 1999,

s. 379–414 [cit. Warnling-Nerep], på s. 391.

74 2 kap. 10 § RF.

75 SOU 1975:75 Medborgerliga fri- och rättigheter, s. 157–159.

76 Eka, Anders, Hirschfeldt, Johan, Jermsten, Henrik & Svahn Starrsjö, Kristina, Regeringsformen: med kommentarer, Karnov Group Sweden AB, Stockholm, 2012 [cit. Eka m.fl.], s. 96. Se även NJA 1999 s. 102 där

HD uttalar att ”retroaktiva inslag bör undvikas vid tillämpning av strafflag”.

77 Eka m.fl., s. 97.

(18)

fanns införd i 5 kap. i promulgationslagen till 1864 års strafflag.79 I båda bestämmelserna

stad-gades att om en ny lag medför att en gärning inte längre är brottslig ska denna tillämpas till förmån för den misstänkte.80

3.2 EKMR och EU-rättens syn på retroaktiva preskriptionsändringar

Sedan EKMR införlivades i svensk rätt 1994 har dess innebörd haft stor påverkan på den svenska rättstillämpningen vilket innebär att det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet i RF inte har en självständig betydelse.81 Vid en eventuell normkonflikt ska svensk lag tolkas konformt

med EKMR. Europadomstolens praxis, som preciserar och utvecklar konventionen, har därför stor inverkan på den svenska rätten.82 Det nu aktuella förbudet mot retroaktivitet kommer till

uttryck i art. 7.1 EKMR83:

”Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den be-gicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.” [Kursivering tillagd.]

Vad som framgår av första meningen är att en gärning, för att omfattas av bestämmelsen, ska utgöra ett brott. Europadomstolen har vid avgörandet huruvida någonting definieras som ett brott stipulerat tre kriterier som tjänar som vägledning: hur det klassificeras i nationell rätt, graden av den påföljd som den enskilde riskerar att ställas inför och själva överträdelsens na-tur.84

Då preskriptionsinstitutet inte uttryckligen omfattas av RF är det av intresse för framställningen att granska om det istället omfattas av EKMR då dess ordalydelse är annan och dess innebörd är avhängig Europadomstolens praxis. Båda definitionerna av begreppen brott och straff är europarättsligt autonoma. Europadomstolen har i fallet Coëme m.fl. mot Belgien tagit ställning till huruvida preskriptionsbestämmelser kan inrymmas i begreppet straff och fann svaret ne-kande. De klagande hade gjort sig skyldiga till bl.a. ekonomisk brottslighet som enligt belgisk rätt vid tiden för gärningen skulle preskriberas efter tre år. Innan tre år hade passerat utsträcktes preskriptionstiden till fem år och först fyra år efter gärningen åtalades de klagande som då gjorde gällande att detta tillvägagångsätt stred mot art. 7.1 andra meningen EKMR.85

Argumen-ten som anfördes var att den period, under vilket de klagande hade ett överhängande straffhot var lika mycket del av begreppet straff som den åtgärd som enligt lagens ordalydelse utgjorde straff. Därtill anfördes att art. 7 EKMR ger uttryck för principen om förutsägbarhet och att

79 Berggren m.fl., Brottsbalken, kommentaren till 5 § BrP; prop. 1964:10 Med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m. [cit. prop. 1964:10], s. 107–108.

80 Leijonhufvud & Wennberg, s. 24. 81 Eka m.fl., s. 96.

82 Perklev, Anders, Rätt i tiden, SvJT 100 år s. 210–220, på s. 215.

83 För liknande stadganden se: art. 49 rättighetsstadgan, art. 11.2 FN:s allmänna förklaring från år 1948 om de

mänskliga rättigheterna och art. 15 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

84 Engel and Others v. the Netherlands, 8 June 1976, Series A no. 22, p. 82. 85 Coëme and Others v. Belgium, p. 28 och 57.

(19)

förutsägbarheten inte endast omfattar brottets beteckning och straffet i sig utan också förutsäg-barheten till huruvida åtal kan väckas eller ej.86

Den belgiska staten anförde å sin sida att den tolkning som klagande gjorde gällande var för extensiv och medförde ett avsteg från bestämmelsens ordalydelse, att preskriptionstiden inte rörde själva brottet utan endast möjligheten att väcka åtal, samt att en sådan tolkning som kla-gande gjort gällande skulle innebära stora effektivitetsförluster.87

För att avgöra huruvida en åtgärd som följer av ett ådömt brott är att betrakta som ett straff stadgade domstolen att bedömningen har sin utgångspunkt i konventionens ordalydelse.88

Andra relevanta kriterier är hur den straffliknande åtgärden är beskaffad, hur den klassificeras i nationell rätt, dess tillkomst, hur åtgärden verkställs samt dess svårighetsgrad.89

Domstolens slutsats var att klagande hade dömts för en brottslig gärning och att de förlängda preskriptionstiderna i och för sig innebar en ogynnsam effekt för dem. Preskriptionsreglerna var emellertid av processuell karaktär och ordalydelsen i art. 7.1 andra meningen EKMR kunde inte tolkas på det sätt att de innefattade regler av processuell karaktär. Förlängda preskriptions-tider omfattas således inte av begreppet straff under de i målet givna förutsättningarna.90

Europadomstolen gör följaktligen skillnad på regler av processuell och materiell karaktär, vilket i praktiken medför att processuella regler inte omfattas av skyddet i art. 7 EKMR. Istället har Europadomstolen i Scoppola mot Italien givit uttryck för att den s.k. tempus regit

actum-prin-cipen, som innebär att den lag som gäller vid tidpunkten för ärendets behandling, gäller för

processuella lagar.91 Detta är emellertid inte undantagslöst utan förutsätter att de processuella

lagarna inte ger utrymme för godtycklighet vid tillämpningen eller kan användas på ett sådant sätt att de de facto får en inverkan på straffet i skärpande riktning.92

Även fast preskriptionsinstitutet definition som processuell inte är definitiv utan kan innebära andra bedömningar i andra fall är min uppfattning att domstolen slagit fast att den av klagande anförda åsikten att det överhängande straffhotet som preskriptionen innebär, inte godtas. Det är följaktligen ingen överträdelse mot retroaktivitetsförbudet att inom straffrätten införa proces-suella lagar som har tillbakaverkande kraft så länge de inte får svåra följder för den enskilde som inte kan förutses vid tiden för gärningen.93

86 Coëme and Others v. Belgium, p. 142–143. 87 Coëme and Others v. Belgium, p. 144. 88 Coëme and Others v. Belgium, p. 145–148.

89 G.I.E.M. S.R.L. and Others v. Italy (merits) [GC], no. 1828/06 and 2 others, 28 June 2018, p. 211.

90 Coëme and Others v. Belgium, p. 149–151. Frågan huruvida en retroaktiv förlängning av preskriptionstider för

brott som redan är preskriberade prövades inte explicit av domstolen men det gavs i p. 149 indikationer på att ett sådant förfarandesätt inte skulle anses godtagbart.

91 Scoppola v. Italien (No. 2), no. 10249/03, ECHR, 2009, p. 110.

92 Council of Europe/European Court of Human Rights (utg.), Guide on Article 7 of the Convention – No punishment without law (version 2020-04-30), www.echr.coe.int/Documents/Guide_Art_7_ENG.pdf (hämtad

2020-05-10 kl. 11.00), s. 10.

(20)

Om en lag definieras som processrättslig i nationell lagstiftning innebär det inte per se att den också är processrättslig i europarättslig mening. Europadomstolen beaktar som redan nämnts flera andra kriterier vid klassificeringen.94 Mot denna bakgrund fann Europadomstolen i målet

Scoppola mot Italien att en lagregel som klassificerades som processuell i den nationella

lag-stiftningen till trots var att betrakta som materiell då den påverkade straffets stränghet.95

Även EU-domstolens tolkning av retroaktivitetsförbudet påverkar den svenska rätten.96

Fram-ställningen tar inte sikte på implementering av EU-rätt vilket är ett av kraven för rättighetsstad-gan tillämplighet men EU-domstolens resonemang ger dock viss ledning i varför retroaktiva preskriptionstider kan vara problematisk i allmänhet.97 I Taricco I98 var ändrade

preskriptions-tider i förhållande till retroaktivitetsförbudet föremål för EU-domstolens prövning.

De tilltalade hade gjort sig skyldiga till olika brott mot den italienska mervärdesskattelagstift-ningen. En omfattande och omdebatterad lagändring hade skett på området 2005 som innebar att den absoluta preskriptionstiden förkortades avsevärt för flera brott.99 För de tilltalade

med-förde detta att de brott som var begångna skulle preskriberas innan en slutgiltig dom hunnit meddelas. Frågan som uppstod var huruvida korta preskriptionstider överensstämde med den EU-rättsliga skyldigheten att enligt art. 325 (1) och (2) fördraget om Europeiska unionens funkt-ionssätt (FEUF) vidta effektiva och avskräckande åtgärder för att förhindra att brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen begås.100

EU-domstolen fann att de förkortade preskriptionstiderna medförde att straffhotet inte var så avskräckande och effektivt som art. 325 (1) FEUF fordrade då de aktuella brotten vanligtvis medförde långa utredning- och handläggningstider och därför ofta resulterade i preskription. Tillämpningen av de nationella preskriptionsbestämmelserna skulle enligt EU-domstolen med-föra att de effektiva och avskräckande effekterna neutraliseras.101 Om en sådan tillämpning av

preskriptionsreglerna skulle medföra att ett stort antal fall inte beivras skulle det strida mot art. 325 (1) FEUF.102

EU-domstolens avgörande resulterade i en livlig debatt i Italien där majoriteten av forskarna ansåg att ett åsidosättande av preskriptionsreglerna, som domen förespråkade, stred mot det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet som uppställdes i den italienska konstitutionen.103

Dis-kussionen resulterade i att den italienska konstitutionsdomstolen begärde ett förhandsavgörande

94 G.I.E.M. S.R.L. and Others v. Italy (merits) [GC], no. 1828/06 and 2 others, 28 June 2018, p. 211. 95 Scoppola v. Italien (No. 2), no. 10249/03, ECHR, 2009, p. 110–113.

96 Perklev, Anders, Rätt i tiden, SvJT 100 år s. 210–220, på s. 215. 97 Art. 51 rättighetsstadgan.

98 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C-105/14, ECLI:EU:C:2015:555.

99 Manacorda, Stefano, The Taricco saga: A risk or an opportunity for European Criminal Law?, New Journal of

European Criminal Law, Vol. 9(1), mars 2018, “https://doi.org/10.1177/2032284418760927”, s. 7–8.

100 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C-105/14, ECLI:EU:C:2015:555, p. 27. 101 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C-105/14, ECLI:EU:C:2015:555, p. 46. 102 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C-105/14, ECLI:EU:C:2015:555, p. 58.

103 Manacorda, Stefano, The Taricco saga: A risk or an opportunity for European Criminal Law?, New Journal

(21)

från EU-domstolen i frågan huruvida nationella grundlagsbefästa principer kunde åsidosättas till förmån för EU-rätten. I domen som följde, den s.k. Taricco II-domen104, gjorde

EU-domstolen en delvis annan bedömning än i Taricco I. Utgångspunkten var fortfarande att straff-lagstiftning bör åsidosättas om den inte är tillräckligt effektiv och avskräckande för att avhålla medborgarna att begå brott mot EU:s intressen. En sådan nationell regel som bör åsidosättas är exempelvis den som medför en kortare preskriptionstid för brott som är riktade mot EU:s in-tressen än vad den gör mot nationella inin-tressen. Emellertid kan inte ett sådant åsidosättande av nationell straffrättslig lag innebära att obestämdhetsförbudet, retroaktivitetsförbudet eller någon annan grundläggande rättighet i rättighetsstadgan överträds.105

EU-domstolens avgörande innebär att en nationell domstol kan under vissa förutsättningar åsi-dosätta nationella preskriptionsregler om den begränsar EU-rättsliga intressen. Detta medför att nationella straffrättsliga principer som länge har varit härskande i den nationella rätten kan få ge vika trots att de är väletablerade och innebär en lättnad för den enskilde. Rättighetsstadgan och legalitetsprincipen i stadgan sätter dock ett tak för vad som kan åsidosättas. Taricco

II-domen ger således uttryck för att nationella domstolar behöver engagera sig i en väldigt

sofisti-kerad analys av huruvida åsidosättande av nationella preskriptionsregler till förmån för EU-rättsliga intressen är förenlig med grundläggande rättigheter inom EU-rätten.106

3.3 Den svenska huvudregeln i 12 § BrP

Den svenska huvudregeln beträffande retroaktiva preskriptionstider skiljer sig från den i EKMR. I 12 § BrP föreskrivs:

”För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då brottet begicks.”

Bestämmelsen syftar till att reglera brott som har begåtts innan BrB trädde i kraft med innebör-den att ändringar som medförde förlängda preskriptionstider inte hade någon verkan på redan begångna brott. Bestämmelsen anses dock, genom formuleringen lag som gällde, vara analogt tillämplig på senare ändringar samt inom specialstraffrätten.107

Införandet av 12 § BrP utgjorde en väsentlig skillnad från vad som gällde tidigare. Huvudregeln hade dessförinnan varit att ändrade preskriptionstider tillämpades på brott som redan var be-gångna.108 Motiveringen till detta paradigmskifte är att Strafflagskommissionen ansåg att det

inte skulle vara tillfredställande att ge preskriptionstider retroaktiv verkan. De överväganden

104 Dom av den 5 december 2017 [GC], M.A.S., M.B., C-42/17, ECLI:EU:C:2017:936.

105 Dom av den 5 december 2017 [GC], M.A.S., M.B., C-42/17, ECLI:EU:C:2017:936, p. 46–47 och 59–62. 106 Dom av den 5 december 2017 [GC], M.A.S., M.B., C-42/17, ECLI:EU:C:2017:936, p. 47 och 62. 107 Prop. 1964:10, s. 99; NJA 1967 s. 245; Abrahamsson, Förlängning av preskriptionstider, s. 1032. 108 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 12 § BrP.

(22)

som gjordes gällande för retroaktivitetsförbudet i 5 § BrP gällde också för 12 § BrP.109

Upp-fattningen var att ett sådant undantag skulle strida mot en grundläggande straffrättslig

prin-cip.110 Bestämmelsen i BrP stipulerar dock endast en huvudregel och det finns inget som hindrar

att lagstiftaren frångår huvudregeln genom lag. Med andra ord, om en ändring inte följs av en särskild övergångsbestämmelse gäller huvudregeln. Den första förlängningen av preskriptions-tiderna som gjordes efter BrB:s ikraftträdande gjordes 1982 och innebar att preskriptionstiden började löpa senare för bokföringsbrott. Inga särskilda övergångsbestämmelser infördes, vilket innebar att 12 § BrP gällde och ändringen tillämpades då bara på brott begångna efter ikraftträ-dandet.111

3.4 Tidigare lagändringar som givits retroaktiv effekt

Det var först 1995 som huvudregeln åsidosattes för första gången. I 35 kap. 4 § BrB infördes en bestämmelse som innebar att preskriptionstiden vid vissa allvarliga brott mot barn skulle börja löpa först när målsägande fyllde eller skulle ha fyllt 15 år.112 Anmärkningsvärt är att

frå-gan om retroaktivitet eller huvudregeln i 12 § BrP inte kommenterades över huvud taget, varken i propositionen eller av Lagrådet.113 Det som anges i propositionen är att det i en särskild

över-gångsbestämmelse bör tas upp att preskriptionsbestämmelserna endast ska gälla sådana brott som inte ännu preskriberats.114 Denna formulering talar i riktningen för att lagstiftaren förbisett

huvudregeln i 12 § BrB då den föreslagna övergångsbestämmelsen tycks bygga på antagandet att de nya reglerna skulle kunna omfatta brott som redan blivit preskriberade.115

År 2005 genomfördes nästa ändring av preskriptionstiderna på straffrättens område. Ändringen innebar att preskriptionstiden istället skulle räknas från det att målsägande fyllde eller skulle ha fyllt 18 år samt att fler allvarliga brott omfattades av de förlängda preskriptionstiderna. Änd-ringen grundade sig på samma överväganden, nämligen ett förstärkt brottsofferperspektiv och syftade till att stärka skyddet för den sexuella integriteten. Någon motivering till att ge bestäm-melserna tillbakaverkande kraft gjordes inte och kommenterades inte av Lagrådet.116 Anders

Perklev anförde i SvJT att även fast det inte framgår uttryckligen i propositionen så borde de skäl som motiverade ändringen i stort också varit det som motiverade att ge bestämmelserna tillbakaverkande kraft.117 Ett sådant antagande synes ha skäl för sig då följande ändringar av

preskriptionstider motiverades på detta sätt.118

109 Prop. 1964:10, s. 118–119. 110 Prop. 1964:10, s. 104.

111 Prop. 1981/82:85 Om ändring i brottsbalken m.m. (bokföringsbrott), s. 32–33; Perklev, Några frågor om

retroaktivitet inom straffrätten, s. 1045.

112 Prop. 1994/95:2, s. 21.

113 Prop. 1994/95:2, s. 31 och 44–46; Abrahamsson, Förlängning av preskriptionstider, s. 1033. 114 Prop. 1994/95:2, s. 31.

115 Perklev, Några frågor om retroaktivitet inom straffrätten, s. 1045–1046. 116 Prop. 2004/05:45, s. 120–124.

117 Perklev, Några frågor om retroaktivitet inom straffrätten, s. 1046; prop. 2004/05:45, s. 131. 118 Se bl.a. prop. 2009/10:50, s. 31; prop. 2012/13:111, s. 109.

(23)

År 2002 ratificerade Sverige Romstadgan som i art. 29 stadgar att brott som omfattas av Inter-nationella brottmålsdomstolens jurisdiktion inte preskriberas.119 Stadgan uppställer inget krav

på att anslutande stater ska undanta sådana brott från preskription i dess nationella lagstiftning men ratificeringen innebar att Sverige för första gången, sedan 1926, accepterat att vissa brott inte ska preskriberas. För att tillförsäkra att de svåra brott som omfattas av domstolens juris-diktion också skulle kunna prövas i svensk domstol ansåg den särskilda utredningen att det i vissa fall var nödvändigt att, med retroaktiv verkan, undanta dessa brott från reglerna om pre-skription.120 Den särskilda utredningen tog fram betänkandet Internationella brott och svensk

jurisdiktion (SOU 2002:98) som blev liggandes i några år men utgjorde grunden till 2010 års

lagändring som retroaktivt avskaffade preskriptionstiderna för mord, dråp, terroristbrott genom mord eller dråp, folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse.121

Vid 2010 års lagändring anfördes, utöver anslutningen till Romstadgan, att samhällets syn på brottslighet hade skiftat och att den föreslagna lagändring, som senare antogs, om att skärpa livstidsstraffet för mord återspeglade detta. Regeringen anförde också att praktiska skäl, såsom bättre utredningstekniska möjligheter, gjorde det enklare och mer rättssäkert att utreda äldre brott. Dessa ställningstaganden gjorde sammantaget att skälen för avskaffande av preskription för allvarliga brott vägde tyngre än de rättssäkerhet och humanitära skäl som talade för ett bi-behållande av preskriptionen.122 Då endast vissa brott med livstids fängelse i straffskalan

un-dantogs preskription innebar ändringen att lagstiftaren till viss del åsidosatte tanken om att skriptionstidens längd är betingad av gärningens maximala straff. Ett uppluckrande av pre-skriptionssystemets ursprungliga enhetliga tillämpningssätt har därefter skett och kritiserats av flera remissinstanser.123

De retroaktivitetsöverväganden som gjordes inför 2010 års lagändring i Preskription vid

all-varliga brott (Ds 2007:1) var avsevärt mer genomarbetade än tidigare lagstiftningsärenden.

Ut-redningen belyste 12 § BrP och anförde att det fanns starka skäl att bibehålla huvudregeln om att ändrade preskriptionstider inte skulle ges retroaktiv verkan då retroaktiv strafflagstiftning i möjligaste mån skulle undvikas. Det borde, enligt utredningen, krävas goda skäl att frångå hu-vudregeln och en intresseavvägning måste göras i varje enskilt fall.124 Beträffande de

avskaf-fade preskriptionsreglerna fann utredningen att det inte fanns några stora praktiska nyttigheter att vinna på att ge bestämmelserna retroaktiv verkan. Det fanns för folkrättsbrott och brott mot mänskligheten inget behov alls medan det för uppsåtligt dödande skulle kunna utgöra några få

fall. Dessa få fall ansågs inte tillräckliga för att överväga de principiella betänkligheterna som

retroaktiviteten medför.125

119 Prop. 2000/01:122 Sveriges tillträde till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. 120 SOU 2002:98, s. 351.

121 Prop. 2009/10:50, s. 7; lag (2010:60) om ändring i brottsbalken. 122 Prop. 2009/10:50, s. 14 och 18–19.

123 Se bl.a. Stockholms tingsrätt, Lunds tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige i prop. 2009/10:50, på s. 16;

Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern och Umeå tingsrätt i prop. 2019/20:69, på s. 36.

124 Ds 2007:1, s. 201–202; prop. 2009/10:50, s. 30–31. 125 Ds 2007:1, s. 202–204.

(24)

Regeringen instämde i bedömningen att huvudregeln i 12 § BrP bör bibehållas och att det kräv-des goda skäl för att frångå den. Regeringen ansåg dock att de avskaffade preskriptionsreglerna skulle ges tillbakaverkande kraft då brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion annars skulle preskriberas tidigare i svensk rätt än i Romstadgan, samt att de skäl som motiverade avskaffade preskriptionstider också motiverade att ge reglerna tillbakaver-kande kraft.126 Det huvudsakliga motivet byggde således på att tillmötesgå ett internationellt

åtagande.

Ytterligare tre förändringar som innebar förlängd preskriptionstid för vissa allvarliga brott mot barn genomfördes 2010 och 2013. Barnpornografibrott av normalgraden, grovt barnpornogra-fibrott, användande av barn för sexuell posering, köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande mot barn räknas från det att barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år.127 Anledning till

2013 års ändringar var huvudsakligen att Sverige skulle efterleva de åtaganden som följde av Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp samt EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi.128 Samtliga förlängningar av preskriptionstiderna gavs retroaktiv

ver-kan.129

Vad som följer av det föregående är att de förändringar som gjordes mellan 2010 och 2013 föranleddes av internationella åtaganden. Införandet av Romstadgan innebar ett trendbrott där lagstiftaren för första gången sedan 1926 undantog brott från preskription. Förändringen gavs retroaktiv verkan vilket utreddes noggrant och motiverades särskilt av det intresse som fanns av att kunna lagföra personer i Sverige och inte behöva överlämna ärenden till Internationella brottmålsdomstolen. I de förändringar som därefter följde motiverades preskriptionsinstitutets retroaktiva verkan med att det inte fanns skäl att avvika från bedömningen i tidigare lagstift-ningsärendet.130 Anmärkningsvärt är dock att motiven till 2010 års lagförarbeten, till vilket

se-nare ändringar slutligen hänvisar, var att uppfylla sina ovan nämnda åtaganden gentemot Romstadgan, ett motiv som inte gjorde sig gällande i de följande förändringarna.

Lagrådet var i prop. 2009/10:50 och prop. 2009/10:70 skeptisk mot att ge preskriptionsbestäm-melserna retroaktiv verkan:

”Lagrådet konstaterar att den nu föreslagna övergångsbestämmelsen och tidigare införda bestäm-melser med motsvarande innehåll innebär att det görs tämligen långtgående avsteg från

huvudre-geln, vilket naturligtvis är en diskutabel utveckling. […] De i remissen anförda skälen för den

före-slagna övergångsbestämmelsen är av sådan natur att Lagrådet anser sig kunna acceptera dem, trots de betänkligheter av principiell art som förslaget ger upphov till.”131 [Kursivering tillagd]

126 Prop. 2009/10:50, s. 31.

127 Prop. 2009/10:70, s. 1; prop. 2012/13:111, s. 1; prop. 2012/13:194, s. 1. 128 Prop. 2012/13:111, s. 107; prop. 2012/13:194, s. 41–42.

129 Prop. 2009/10:70, s. 39–40; prop. 2012/13:111, s. 108–109; prop. 2012/13:194, s. 42–43. 130 Prop. 2009/10:70, s. 39–40; prop. 2012/13:111, s. 108–109; prop. 2012/13:194, s. 42–43. 131 Prop. 2009/10:50, s. 57 som prop. 2009/10:70 års lagrådsremiss hänvisar till.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :