Bebyggelsehistorisk
tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author
Jan-Erik Augustsson
Title
Medeltida husbyggande i Sverige
Issue
23
Year of Publication
1992
Pages
55–85
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Medeltida
husbyggande i Sverige
avJan-Erik
Augustsson
Hursåg husenutoch hur bodde människor i Sverige under denperiod somvi kallar medeltiden? Så här enkelt kanmanformuleraenfråga medstorbredd,en
frågasomberör flera olikaforskningsdisciplineroch
somhämtarsittsvarfrån flera olikatyperavkällma¬ terial. Avsikten med denna artikel är att utifrån
medeltidsarkeologisk synvinkel försökage enöver¬
siktöverettmångfacetterat forskningsområdesamt
föreslå metoder och källmaterial somkan föra kun¬
skapen inom detta område framåt.
Förstoch främst kan detvaralämpligtattprecisera
begreppen. Vadmenashär med ”Sverige”, ”medel¬
tiden” och ”husbyggande”? För alla dessa tre be¬ grepp går det att finna mycket snäva och exakta
definitioner, men detta kan samtidigt innebära en
olycklig begränsning. Om man vill försöka förstå alla aspekter av husbyggandets utveckling är det kanske bästattha så vidaramar sommöjligt, både i
tid ochrum.
Låtossförstsepä dengeografiskaramen. Detär
knappast meningsfullt att se husbyggandet i det nuvarandeSverigesom enisolerad företeelse. Detta området innefattarju idag flera landskapsomtidiga¬
re hörde till andra länder— Skåne, Blekinge och
Halland hörde till Norge.
Österut
tillhörde Finland det svenskariket och efter denegentliga medeltideningickävenbesittningar inuvarandeBaltikum.Det
ärkanske också såattnärdetgäller just husbyggan¬ det ärriksgränsema ganska irrelevanta förenanalys. Detfinns i stället störreanledningatt tahänsyn tillde
naturgeografiska gränserna för husbyggandet, det
villsägadenhögstvarierande tillgången på lämpliga
byggnadsmaterial såsom lövträd, barrträd och
lätt-brutensten.Motdennabakgrund finns det all anled¬
ning att vidga gränserna för diskussionen till att omfatta materialäven från våra nordiskagrannlän¬
der ochBaltikum,menattfokusera intressetpå det
nuvarandeSverige. Sermanslutligen husbyggandet
ur en vetenskapligt metodisk synvinkel finns det
också skälattbeakta den aktuellaforskningen i hela
Europa.
Begreppet ”medeltiden” kan ocksåges skiftande
innebörd. En traditionell uppfattning är att detta omfattarperioden från kristnandet 1060 och fram till reformationen 1527. Urmedeltidsarkeologisk syn¬ vinkelärdettaintelängre tillräckligt. Det utmärkan¬ de för medeltidsarkeologin är att den utgår från
fysiska, arkeologiska lämningarfrånenperiod då det
också finnsettskriftligtkällmaterial (se Andrénmfl
i META 19881—2).Denmetodiskakombinationen
avting ochtextgeralltså vidarekronologiskaramar sominnebärattämnettarsinstartpunkt redan under nordiskvikingatid. Eramåt i tiden kanämnetsträcka
sig mycket långt—iprincip så långt somdetfinns
behovavettarkeologiskt källmaterialsomkomple¬ ment till de allt fylligare skriftliga källorna. Den
medeltidsarkeologiska grävningsverksamheten har
därför kommit att ägna alltmer uppmärksamhet åt
lämningar från 1500- och 1600-talen, den så kallade ”nyare tidens arkeologi” (Ersgård 1990). När det gäller husbyggande finns det emellertid anledningatt
sätta den främre tidsgränsen för det arkeologiska studiet sålångt fram somtill 1700-talets mitt. Först från 1747 finns det heltäckandeofficiellstatistiksom
ger enöverblicköverhur husen i Sveriges städervar
byggda (Almqvist 1949). När det gäller husen på
landsbygden finns ingen motsvarande statistik,men det bevarade materialetav äldre lantbebyggelse är
till sinhuvudpart knappast äldreän1700-talet
(Erix-on1947 s15). Slutsatsenavdettakällägeblirattdet
arkeologiska husmaterialetbör haenstor kunskaps-potential för tiden fram till 1700-talets mitt.
”husbyg-Fig 1. Närmantalarommedeltida hus är det kanske byggnader
avdet härslagetsomde flesta tänkerpå.Menhur vanligavar
stenhusegentligen? Bilden visar detsåkallade Gamla Apoteket i Visby,från 1300-talet. Efter Svahnström 1976, fig 19.
Fig 2. Dethärärocksåettmedeltida ” hus"—visserligen meden
speciellfunktion,menbyggnadstekniskt kanskeinteså olikt profa¬
nahus. Hedaredskyrka i Västergötland,från1501. Efter Ahréns 1981. sid 308.
gande”? Iförstahandtänkerman nog påhur husen
såguthos bönder och borgare (fig 1),menävenhär
finns det anledning att ge begreppet en mera vid¬ sträckt innebörd. Andraviktiga kategorieravhusär
guds hus, kyrkorna, vilka visserligen harenmycket
speciell funktionsom gör attdefaller lite vid sidan
avandrahus,menbyggnadstekniskt (muming, tim¬
ring etc) kan de baft samband med de profana husen (fig 2). Vi ska inte heller glömma bort herremaimens
hus, alltifrånstoramuradeborgar tillenklareanlägg¬ ningar iträ,därförsvarsaspekten kanskevarmindre uttalad. Bostäder och representativa byggnader på
borgarnakan ha utgjort förebild för andra samhälls¬
klassersbyggande. Man brukarbeskriva adelnsom
ettkulturspridande samhällsskikt (Gorski 1976) och
detliggernäratill handsattnyheter inom byggnads-skicket förmedlatstill böndernaavadeln(fig 3). Det ärockså metodiskt viktigtatt den speciella
”bygg-Fig 3.Ytterligareensortsmedeltida ”hus". Kanskeienstabilare
teknik än vad deflesta haderådmed,menherremannens husantas
ofta havaritförebildförandra samhällsklassers byggande. Glim-mingehus iSkåne, från 1499.Riksantikvarieämbetet.
nadsarkeologi”som utvecklats på kvarståendeme¬ deltidabyggnadsverkverkligen används i kombina¬ tion med detrentarkeologiska husmaterialet. Föratt
slutligen kunna förstå det medeltida husbyggandet
till fullo måstemanocksågåutanförsjälva husens
väggaroch studeraävenbebyggelsestrukturen, alltså
tomtensform ochlägeoch hurtomtenhar dispone¬
rats för olika typer av hus, det vill säga själva
organiserandetavden byggdamiljön.
Som avslutning på denna vidlyftiga definition av ämnet”medeltidahusbyggandei Sverige”, kanman alltså konstateraatthäromnågonsin krävsenuttalad
helhetssynsamtgenerösa gränseri tidochrumföratt vi ska kunnaförståvårtforskningsområde.Innan vi
börjar formulera konkreta frågeställningar och en
forskningsstrategikan det dock varalämpligtatt se hur vårkunskap om medeltidens husbyggandehar vuxit fram ochvarvi ståridag.
Forskningshistorik
Medeltidsarkeologinärsomsjälvständig
forsknings-disciplin en ungföreteelse (Cinthio 1988), och det
mestaavvårkunskapommedeltidens husbyggande harbyggtsuppochsystematiserats inom andra
forsk-ningsdiscipliner. Redan på 1920-talet fick vi de
första samlade översikterna som försökte belysa
äldretiders byggande och dessursprungunderme¬ deltidochforntid.Främststårkanske GerdaBoethius studie av den nordiska timmerbyggnadskonsten
(Boethius 1927)sompresenterade de bevarade knut¬
timrade husenpå landsbygden ientypologisk studie
medennärmastevolutionistiskgrundsyn. Perspekti¬
vetsträckersig tillbakatill förhistorisk tid,ävenom tonviktenliggerpå senmedeltid ochsenare.Ettannat
exempel av samma slag ärCarl Werners studie av
typerochperioderinom den svenska
korsvirkesarki-tekturen, främst städernas hus (Werner 1924), som tarsinstartpunkt irenässansen.Ett ytterligareexem¬
pel är Sune Ambrosianis försök att typologisera
hustyperna i Skandinavien (Ambrosiani 1930). Re¬
dantidigare hade Sigurd Erixonpresenterat ettför¬
slag till typologiseringav de svenska gårdstyperna
(Erixon 1919), en typologisering som i stort sett fortfarande är i bruk. De nu nämnda författarna
utgick istort settfrån de stående, äldre byggnadsverk
som fanns till hands och behandlade dessa utifrån
konstvetenskaplig och etnologisk utgångspunkt. Möjligheterna tillexaktdateringvarofta små. Något
rentarkeologiskt material av medeltida hus fanns i stort settännuinteatttillgå, ävenomnågraenstaka
grävningsmaterial med huslämningar blivit före¬ dömligt publicerade(setexThordeman
1920,Forsan-der 1928).
Denverkligakunskapsexplosionenägderum un¬ der 1940- och 1950-talen. Detta vardestorasynteser¬
nas tid. Arkitekturhistorikem Erik Lundbergs två-bandsverk om byggnadskonsten i Sverige under
medeltid och renässansärännuidag oöverträffat i sitt
slag (Lundberg 1940 och 1948).Verket hadeettbrett
perspektiv och det metodiska synsättet var uttalat
diffussionistiskt.Ävenomdetsyftade tillenhelhets¬
analysavbyggnadskonsteni vårt land, behandlades
här främstkyrkorna. Utvecklingenavherremannens bostad hade redovisats redan tidigare (Lundberg
1935). Med verket Svensk Bostad fick också den
profana bostadsarkitekturen sinbehandling,från älds¬
utgick i sina arbeten i huvudsak från stående medel¬
tidabyggnadsverk somkyrkor, borgar och murade
profanhus, men han drog också in det etnologiska
husmaterialet och det ännu så länge mycket ringa
arkeologiska husmaterialet i sin diskussion. Olika byggnadstyper och konstruktiva lösningar härleddes
i tid och rum på ett för en nutida forskare ofta
halsbrytandesätt. Samtidigt hade Lundbergen ena¬ stående överblicköverbyggnadskulturen i hela Eu¬ ropa, vilket naturligtvis frestade till att sede stora
perspektiven. Lite merajordnäravaretnologen Si¬ gurd Erixonsstoraverkomden svenska byggnads¬
kulturen från äldsta tider fram till 1800-talets slut
(Erixon 1947). Verketvarresultatetavettmångårigt
inventeringsarbete i svenska bygder plus arkivstu¬
dier ochinnehöll framför alltallmogens byggnads¬ kultur.Husmaterialetpresenterades typologisktfrån
äldsta, primitiva former till mera utvecklade och
komplicerade. Denterminologi somanvändes kom
attbli normbildande—vitalar änidagom
gavelför-stuhus, högloftsstugor, parstugor,
framkammarstu-goretc. Verket byggde alltså istort settpå stående,
äldrebebyggelse på landsbygden,menienavslutan¬ deöversikt över den historiskautvecklingen berör¬ des även städernasochherremännenshus, dockutan
atttillföranågotarkeologiskt materialutöverruiner
av borgaroch gotländska stenhus. Några årsenare
utkom ett temanummer om byggnadskultur i det
stora samlingsverket Nordisk Kultur (Erixon red
1953). Här belystes i separata artiklar de svenska
böndernas byggnadskultur under medeltiden (Erix¬
on 1953) och de svenska städernas byggnadskultur
(Söderberg 1953). Underlaget varfortfarande i hu¬
vudsak den kvarstående äldre trähusbebyggelsen, oftaaveftermedeltida ursprung,i vilketmanmenade
sig se kvarlevande elementav medeltidens husfor¬
mer och bebyggelsestruktur. Endast artikeln om
byggnadsskicket på Gotland undermedeltiden bygg¬
de ihögre gradpåbevarandemedeltida huslämning¬
ar,liksom dentoguppsamspelet mellan stad och land
(Svahnström 1953). Delaravdetetnologiska husma¬
terialet redovisades översiktligt också i kartform i Atlasöversvenskfolkkultur1(Erixon red 1957). Till destora översikterna kanslutligen också föras Kul¬ turhistoriskt lexikonför nordisk medeltidsombörja¬ deutges 1956men avslutades först 1978.
Även
härbygger de flesta sakordsartiklama om hus i stor
utsträckningpåovanrefererade forskning, slutsatser
ureftermedeltida materialsamturskriftligt källma¬
terial, medan detarkeologiska materialet spelar en förhållandevis liten roll.Slutligen bör i denna kate¬
gori av verk ocksånämnas etnologen Ilmar Talves undersökning av bastu- och torkhus i Nordeuropa
(Talve 1960).
Ungefärsamtidigt med de storaöversikterna bör¬ jade vi också få meraregionala studierav det me¬ deltidahusbyggandet. Ettexempel från Gotland har nämntsredanovan, menförhållandet mellan trähus
och stenhuspåönomkring 1600 harocksåbelystsav John Granlund(Granlund 1966).Ettannatkan häm¬
tasfrånSkåne, där konsthistorikern Nils-Gösta Sand¬
bladutgaveninträngande studieavstadsplanekonst ochstadsarkitektur intill 1658(Sandblad 1949).Även härbygger dock framställningen i hög grad på studier
av stående byggnader av sten och korsvirke samt
arkivstudier. Något senare utspann sig också en smärre etnologisk debatt om den skånska gårdens ursprungoch utveckling, dock heltutifrån efterme¬
deltida material (Eskeröd 1957, Jesperson 1957, Erixon 1958). Slutligen kan nämnas Albert Sand-klefsnoggrannastudieavden äldre folkliga bebyg¬
gelsen i Halland (Sandklef 1953). Denna börjar
visserligen först i 1700-talsmaterialetmenvisar på
hustyper och byggnadstekniker av medeltida ur¬ sprung.
Efter dennaproduktiva periodförefaller det som
omintresset för medeltidenshusbyggandeavtarbland
etnologer, konsthistoriker och arkitekturhistoriker.
Detta kan delvis bero på att man i stället riktar intresset mot industrisamhället och dess fenomen,
menmöjligen har detockså funnitsenkänslaavatt
de nämnda disciplinernas källmaterial i fråga om äldre tiders byggande i någon mån varit uttömt. Dessutom kan intresseförskjutningen också förkla¬
ras av en generationsväxling. Några exempel på
fortsatt etnologisk husforskning bör dock nämnas, främst försöken att findatera och typologisera de knuttimrade husen(Homman1964, Amstberg1976). Hit hör ocksåundersökningarnaavdeskånskapräst¬
gårdarna ochböndernas bostäder, som sträcker sig
tillbaka till 1700-talets början (Minnhagen 1973, Arvastson 1977). En länge förbisedd aspekt på det medeltida husetär människorna bakom arbetet och
själva byggnadsprocessen,någotsomundersöktsav konsthistorikern JanSvanberg ochhistorikern Göran Dahlbäck (Svanberg 1987, Dahlbäck 1985). Det finns också ettförnyat arkitekturhistoriskt intresse
pro-fanhus somträkyrkor (Sjömar & Weme 1987, Sjö-mar 1988).Slutligen bör härnämnasJan Granbergs
studie av gården i den förindustriella staden, en
studie som visserligen tar sin början i 1828 års
brandförsäkringshandlingarmensommetodiskt har
mycketattgedenarkeologiska husforskningen (Gran¬
berg1984). Attmanävenbland etnologerbörja finna
den äldreforskningens slutsatserenaning tveksam¬
ma,visas bästavNordiska Museetsnystartade forsk¬
ningsprojektom”Regionalabyggnadstraditioner— enkunskapsöversikt”, därmangörenförnyad gransk¬
ningavdetståendeagrarabyggnadsbeståndet.Detta
projekt har sin bakgrund i deomfattande byggnads-inventeringar somskett i Sverige under de senaste decennierna,ettmaterialsomännuinteblivit syste¬
matiskt bearbetat även om ett första försök gjorts med StenRentzhogsomprojektledare (Lindström &
Rentzhog 1987). En metodisk landvinning av stor
betydelse undersenareårärutvecklandetav dendro-kronologin, detvillsägaårsringsdatering på bevarat
trävirke(Bartolin 1987). Medhjälpavsystematiska
dendroproverpåäldreknuttimrade profanhus i Da¬
larna,Jämtland och Härjedalen har detvisat sig att
oväntatmångahuskunnat dateras till medeltiden, det äldsta så tidigt som 1280-talet (Raihle 1982 och
1990, Landström & Bartholin 1987). Detta öppnar
nya och spännande perspektiv på det kvarstående
äldrebyggnadsbeståndet.
När detgäller kunskapenomvåra medeltida kyr¬ kor kanmaninteförbigå detstorainventeringsverket
Sveriges Kyrkor, som ännu ärlångt ifrån avslutat.
Frånattursprungligen ha varitenrenodladkonsthis¬
toriskinventering har verket påsenareårutvecklats medgedignamurverksundersökningar kombinerade medarkeologiska iakttagelser i golvlagren. Möjlig¬ heten att undersöka förhållandet mellan medeltida
träkyrkoroch profana trähus har underlättatsgenom den nu nästan fullständiga redovisningen Svenska
Träkyrkor 1—2 (Ullén1983, Lagerlöf 1985). Härtill
kommerocksådenyöppnade möjligheternaattåstad¬
komma exaktadateringar medhjälpav
dendrokrono-logiska undersökningarpå bevarade trädetaljer, främst
takstolar (Dendrokronologi och medeltida kyrkor
1988).Möjligen kan denyametodiska landvinning¬
arna när det gäller murverksundersökningar och
mumingsteknik (Sundnér 1986) så småningomock¬
så bidra tillenökadkunskapommuradeprofanhus. Avsikten med ovanstående korta översikt ärattvisa
attkunskapsuppbyggnaden kring medeltida husbyg¬
gande till stor del har skett utan något nämnvärt
arkeologiskt material, åtminstone så långt framsom till 1960-talet. Detta harnaturligtvissin grund i att detarkeologiskahusmaterialet långt fram i tidenvar
mycket ringa tillomfångetsamtbristfälligt publice¬
ratoch bearbetat. Inågon mån kan detockså bero på
attde fåsomtrotsalltgrävdeutprofana huslämningar från medeltid ochsenareperiodervarämnesmässigt
vilsna och saknadeenmetodik föratthanteramate¬
rialet. Först i och med1960-talets omfattandeexplo¬
atering i stadskärnorna började det arkeologiska
materialetattöka. Dettavarocksåenstarktbidragan¬
deorsak tillattämnetmedeltidsarkeologi vid denna tid konstituerades som självständig
universitetsdis-ciplin (Cinthio 1988). Denverkligt massiva tillväx¬
tenavutgrävningarmedmedeltida huslämningar har
dock skettförstunder 1970-talet ochframåt.Många
gånger har dessa redovisats i kortare artiklar tillsam¬
mans med andra grävningsresultat—en lista över sådana artiklar kan göras ganska lång — och det
totala källmaterialetavutgrävda medeltida husläm¬
ningaräridag mycketstort,omänmerpartenavdet
är opublicerat och finns tillgängligt bara i olika
arkeologiska arkiv. Mot denna bakgrundärdet dock
påfallande hur lite det arkeologiska husmaterialet
har bearbetats och utnyttjats för systematisk forsk¬
ning kring olika hustypers och byggnadsteknikers
ursprungocb utbredning. Man kan på goda grunder
påståattdetta varitettförsummat forskningsområde
i Sverige under de senaste decennierna. Varnande rösterför dennautveckling har dock inte helt saknats
(Näsman 1984,Augustsson 1990).
Irättvisansnamnbör här dock nämnas de få försök till översikter ochbearbetningavmedeltida arkeolo¬
giskt husmaterialsomtrotsallt finns från desenaste decennierna. Enansatsvardetfemte
Visby-sympo-siet 1974sombehandlade hus ochgårdar i
Östersjö¬
området och i Norden före 1500(Häuser und Höfe
1976). Av svenskabidrag kan härnämnasartiklarom
Gotland, Helgö, Lödöse och Eketorp (Svahnström
1976, Holmqvist 1976, Ekre 1976, Borg 1976b).
Dessavar dockbegränsade geografiskt, och några
verkliga översikter fanns inte.Avstorbetydelsevar ocksåbidragenomde danska städernas husomkring 1500(Engqvist 1976)samtdetmetodiskt intressanta
bidragetomsociala aspekter på husmaterialet
(Gor-ski 1976). Av de olikabyggnadsteknikernaharsär¬ skilt fynd av knuttimrade hus blivit föremål för
Teckonförklaring A4B Anläggningsnummer Trävirke <3* Träplintar, stolpar Ris ■ ■aa Flätverk O Tråtunna ^ Stenläggning Tegel
Fig4—5.Såhärserdetarkeologiskahusmaterialet vanligen ut—träsyllar ochstenläggningar—och såhär kanbebyggelsenrekonstrueras efterbearbetningavdetarkeologiskamaterialet. Från utgrävningen i kvarteret Kransen iUppsala.Bilderna visar byggeisenpå1400-talet. Efter Ehn & Gustafsson 1984, fig30aoch 31a.
sammanställning (Rosander 1986).
Arkitekturhisto-rikem GunnarHenriksson har utrett skiftesverkets
historia, och bygger därvid delvis på arkeologiskt
material (Henriksson 1989). En lovande ansats är Carolina Anderssons seminarieuppsats om husens konstruktion och funktion i Skandinavien 800—
1200, både i stad och på landsbygd (C Andersson
1986). Ett liknande verkärenseminarieuppsatsom medeltida hus ochgårdarutmed norrlandskusten,en
regionsomistortförsummatsav
medeltidsarkeolo-gin (Hedvall & Norell 1988).Ienkortareforsknings¬
översikt harocksåpekatspåden begränsadeforsk¬
ningenomlandsbygdenshus,somkommit i skymun¬
dan av det starka intresset för stadsproblematiken
(Augustsson 1990). Frands Herschend har undersökt
hur de förhistoriskalånghusenmed inre takbärande
stolprader utvecklatstill husmedtakbärande väggar
under perioden 500—1100 (Herschend 1989). Av
mera regionalt begränsade studier kan nämnas Ri¬
kardHolmbergsuppsatsomköpmanshus i skånska städer samtkortare ansatseri verketom
Öresunds-kustens medeltid (Holmberg 1969 och 1977). Till dennakategori hör ocksåDan Carlssonsuppsatsom
gotländska husformer frånyngrejärnålder till tidig
medeltid(Carlsson 1981). Avspeciella byggnadsty¬ per somkort behandlats kan nämnas tomtningama
utmedkusterna(Varenius 1978),lerbottnama iSyd¬
sveriges kustorter(Stenholm1981,Ersgård1988 s41
ff) samt det så kallade sydgötiska huset eller
hög-loftsstugan i Götalands lövskogsområden (Augusts¬
son1986). Sistmeninte minst bör blanddeverkliga
översikterna över arkeologiskt husmaterialnämnas Hermann Hinz’storaverkombebyggelsenpå lands¬
(Hinz 1989). Bortsettfrån attstädernashus där inte
alls beaktas så imponerar verket genom sin breda ansats,isynnerhetgenomattdet har tillkommit från tysk horisont. Vid en närmare granskning visar det
sig dockattförfattaren istort settbaratarupptidigare
publicerat husmaterial varför den stora massan av
arkeologiskthusmaterial förbliroutnyttjat. Eftersom
materialetsomligger till grundför bokenlångt ifrån
är representativt kanman alltså ifrågasättaresulta¬ ten.
Frånenskildastäder finns ocksånågraexempelpå
merasystematisk bearbetning av arkeologiskt hus¬
material. Korta översikter finns från Lödöse
1986),
(EkreUppsala(Gustafsson 1986, Ehn & Gustafsson
1984; jfr fig4—5, Syse 1986), Sigtuna (Tesch red
1990), Malmö (S Johansson 1987, Romberg 1982,
Rosbom 1987, Mandahl 1986) samtLund (Andrén 1987,Nilsson 1986, Roslund1986).Det ärtydligtatt
några fåstäder med omfattande
grävningsverksam-het här äröverrepresenterade ochattmaninte utifrån dettamaterialkan dragenerella slutsatser. Det finns ocksåen obalans i detstadsarkeologiskamaterialet genom att man vid utgrävningarna som regel har
koncentreratsig på lämningar frånden äldre medel¬
tiden, varför huslämningar frän senmedeltid och
nyaretidärrelativt fåochstyvmoderligtbehandlade.
Ett undantag utgör dock materialet från Halmstad
(Augustsson 1992)samtdet helt eftermedeltidama¬
terialet från 1600-talets Göteborg (Jeffery 1986,
Kihlberg 1986).FrånGöteborgsregionen finnsockså
det enda exemplet på en arkeologisk studie av en
lantgård under perioden 1600—1800 (Sandberg
1987).
Detstoraintresset förexperimentell arkeologi har lett till en mångfald försök att rekonstmera, eller
återuppbyggahusi full skala, förattden vägenprova olika konstruktivalösningar och funktioner. Dess¬ värreharmanhittills nästan undantagslöst valt för¬ historiska hus, fram till och med vikingatiden, för
återuppbyggnad (T Johansson 1988). I skrivande
stundpågårdock rekonstruktionavradhusbebyggel¬
seni skiftesverkfrån dettidigmedeltidaEketorpIII
på
Öland
(Henriksson 1989). Anläggningen i Hög ivästraSkåneinnehåller ocksålånghusoch grophus
som hämtatsina förebilder från 1000-talets Skåne (Ödman 1988).
Som sammanfattningav de senaste decenniernas
arkeologiska forskning kringmedeltidahusbyggan¬
de iSverigekanmanalltså sägaattden i huvudsak
bygger på fyndmaterial från städerna, framför allt
från den äldre medeltiden samt attendastnågra få
orter och regioner har tagits upp till behandling. Detta äranmärkningsvärt eftersom lämningaravhus hör till de allravanligaste fynden vid
medeltidsarke-ologiska utgrävningar. Det rör sig om ett mycket
varierat material med allt ifrån enstakastolphål eller
syllstenar till välbevarade gårdskomplex med flera
olika byggnader som går att funktionsbestämma. Materialet växer snabbt och är idag av betydande
omfattning. Det är därför angeläget att starta en
systematiskbearbetningavdettastoraochnyakäll¬ material. För att åstadkomma detta behöver vi en
metodikföratthanteramaterialetsamtklart formu¬ lerade frågeställningar som är relaterade dels till
forskningen inom andradiscipliner, dels till nyare
arkeologisk husforskning i övrigaNorden och Euro¬
pa.
Frågeställningar
Låtossdåsevilkafrågeställningarsomärväsentliga
attfå besvaradenärdetgäller medeltida husbyggan¬ de i Sverige. Dessa kan i grova drag struktureras under huvudordenTeknik, Form, Funktion,Bebyg¬
gelsestruktur ochFörändringsprocesser.Denna struk¬ turering av frågeställningarna innebär samtidigt en successiv stegring av svårighetsgraden i analysen, från enkla iakttagelseroch konkreta frågor till allt¬
merasammansattaoch abstrakta fenomen.
Teknik
Utvecklingenavolikabyggnadsteknikersamtderas
möjligheterochbegränsningarärgivetvisavgrund¬
läggande betydelse för husbyggandet. De olika byggnadsteknikernaäri sinturhelt beroendeavden
varierandetillgångenpå lämpligtbyggnadsmaterial
(fig 6). Större delen av Sverige, utom Skåne och
Halland, hade naturligtillgångpå barrträd som gav
långa och raka timmerstockar, vilka användes till
knuttimrade byggnader. Av lövträden användes främst ekens virke för husbyggande. Eken har sin
naturliganordgränsstraxnorr omVänern och Mäla¬
ren, och den gav kortare men bredare virke som
användes till skiftesverk. 1Skånemärktemanredan
under 1200-taletav entilltagande bristpå
byggnads-virke, vilketpåskyndadeutvecklandetavden
virkes-snålakorsvirkestekniken(Nilsson 1986,s52).
Fig6.Virkestillgången haroftaststyrtvaletavbyggnadsteknik.
Kartanvisarskogsregionerna iSkandinavien.1 —barrskog,2—
blandadbarrskogoch lövskog; 3—mellaneuropeiskbokskog och
ekskog: 4—västeuropeisk lövskog. EfterHinz1989,s243.
kalksten ochsandsten,materialsom varlättaattbryta
ochfinhugga. Dettahadebetydelse främstför
kyrko-byggandet, men har på Gotland även präglat den
profana arkitekturen. Det är dock inte säkert att
byggnadsmaterialet alltid undermedeltiden hämtats
från de närmasteomgivningarna.Enviktig fråga är i vad mån man transporterat timmer, eller för den
skull även färdigbyggda hus,från virkesrika skogs¬ områden tilltätortermedvirkesbrist. Det finnsexem¬
pelfrån Norgepåattmanfärdigtillverkat helaknut¬ timrade hus iinre,skogrikadelaravlandet,varefter
demonteratsnedochflottatspå älvar ochfjordarut
till destoraochfolkrika kuststäderna därefterfrågan
fanns. När det gällt ovanlig eller lättarbetad bygg-nadssten för främst kyrkorna är det uppenbart att
långväga transporter skett, både till lands och till
sjöss. Således finns detanledning attvidare utreda
råvarutillgångkontra transportmöjligheter.
Rentallmäntvarmedeltidenenperiod dåmånga
olikabyggnadsteknikerförekom. Endelvartydliga
innovationer,medan andratogsurbruk underperio¬ den.Ettgrundläggandeforskningsbehov ärattklara
utde olikabyggnadsteknikernas ursprungsamthur de varierar kronologiskt, geografiskt och funktio¬ nellt.
Knuttimringentycks havaritennyheti
Skandina-Vienomkring år1000 ochmanmenarattdenhade sitt ursprung i Ryssland och Baltikum, där den redan
tidigarevarallmän.Exakt näroch på vilkavägarsom
tekniken nått Skaniavien är inte utrett, men den
förekomfulltutvecklad iTrondheim, Oslo och även
Sigtuna vid dennatid—i denorska städernavarden
till och med helt dominerande. Hauglid menar att
denna tekniska nyhet har direkt samband med
kungamaktensgrundandeavdeäldsta städernasom maktcentra och forum för nya impulser (Hauglid
1980). Vi kandockinte heltuteslutaattknuttimring¬
en vid den härtiden också fanns på landsbygden,
varförfrågan börståöppen.Det ärinte barateknikens äldsta fas som är oklar utan även dess fortsatta
spridning, tex när under medeltiden den nått sin maximala utbredning i Sydsverige samt om den spridits likartat i städeroch pålandsbygd.
De bådaresvirkesteknikernapalissadverk ochstav¬
verk förknipas i Sverige med träkyrkobyggandet, och palissadtekniken med sinajordgrävda väggar
tycks,åtminstone i Lund, hakommiturbrukredanpå 1000-talet (Nilsson 1986). Stavbyggandet, där de vertikala väggplankoma vilar på en träsyll ovan
mark,representeradeen merautvecklad ochhållbar tekniksomidenorskaträkyrkornavarvanligin på
1300-talet(Christie 1982) ochi Västergötlandföre¬ kommit så sent som 1501, då Hedareds stavkyrka
började uppföras(Lagerlöf 1985s 107). Detnorska
materialet visartydligtattstavteknikenävenanvänts förprofana byggnader, åtminstonein på 1300-talet
(Reimers 1976s95 ff) och möjligheten attsåskett
även iSverige har intetillräckligt beaktats. Hurochpåvilkavägarskiftesverkstekniken, med
liggandeplankorinfällda ivertikala stolpar, harnått landet är inteutrett.Tekniken harvarit fulltutveck¬
lad på kontinenten och i England under 600/800-talet (Hinz 1989s 173,Chapellot & Fossier1985 s
300), och iSverigeförekommerden i Lund,Lödöse,
Sigtuna ochpå Gotlandunder 1000-talet och något
senareävenpå
Öland
(Eketorp,seHenriksson1989). Ser man till det eftermedeltida materialet så ärskiftesverketspritt i hela det syd-och mellansvenska
lövskogsområdet (Erixon 1957), men hur tekniken spritts och utvecklats under tiden 1000—1750ärinte
klart. Ett visst stöd kanman sannolikt få i de goda danska översikterna(Clemmensen 1937,Mikkelsen
1987).
Korsvirkestekniken, där ett ramverk av trä fylls
med lerkliningeller tegel, har utvecklats i områden med brist på byggnadstimmer. Teknikens äldsta historiai landet äroklar,menden hartroligenettnära
samband med det lerklinadeflätverket,somhar en
lång förhistorisktradition. I Lundbörjade korsvirket
bli allmänt under1200-talet, somettresultatavden
tilltagande virkesbristen (Nilsson 1986 s 52). Det
finns emellertid klara arkeologiska belägg pä fullt utvecklat korsvirke på träsyll i Lubeck redan vid 1100-talets slut (Erdmann 1985, Gläser 1985), och
fråganärominte tekniken i huvudsak utvecklats just
istadsmiljöundermedeltiden,medanspridningen på
landsbygden är ett senare fenomen. I sen tid har
korsvirkestekniken i huvudsak varit begränsad till Skåneoch södraHalland, ochenväsentligfrågaatt
utreda är om den under medeltiden förekommit
längre norrut i landet, just i stadsmiljö. Ett isolerat
men pregnantexempel på atttekniken förekommit
längre norrut kan anföras från Stockholm, som år
1582hade hela 83korsvirkeshus,utöver429 stenhus
och 81 trähus(Bengtsson 1981 s 193).
Flätverkstekniken har klara förhistoriska anor i landet och användes iLund, Skara,Sigtuna med flera
orterredanpå 1000-talet,ävenistörre,representati¬
valånghus (Nilsson 1976s41 ff). Det förefallersom omtekniken under medeltidens loppträngdesutav demerabeständiga träbyggnaderna, vilket antydsav
detnyamaterialet från Sigtuna(Pettersson B 1990),
men åtminstone i Sydsverige fanns flätverket kvar
undersenmedeltiden, både istadsmiljöochpålands¬
bygden, även om tekniken tycks ha förbehållits enklare ekonomibyggnader och uthus.
Murning mednaturstennådde landetunder
1000-taletochtegelmurning vidslutetav 1100-talet. Båda teknikerna har istort settvaritförbehållna
kyrkobyg-gandetoch borgbyggandet. Det har tidigare hävdats
att cisterciensema skulle spelat en väsentlig roll i
spridandet av stenhuggningsteknik och murning i Sverige,mendetta harpåsenaretid starkt ifrågasatts
(Götlind 1988 s 105 ff). En väsentlig fråga är hur
vanligtdetegentligen varitmed murade hus i städer¬
naföre 1500.Mycket tyder påattmurade hus istörre
antalvarett sentfenomen i de flestastäderochattde medeltidastäderna, medundantagavStockholmoch
Visby, heltdomineratsaVträhusbebyggelse(Andrén
1987). Vår kunskap om det murade huset och den
teknik som ligger bakom det får annars sägas vara
god (Andersson & Hildebrand 1988).
Tillfrågan om väggarnaskonstruktion hör också
utvecklingenavsyllen.Under medeltiden skedde det
en generell utveckling frånjordgrävdaväggstolpar
tillattväggenvilar påenträsyllovanmark. Det finns
exempel på träsyllsombärenflätverksvägg i Sigtuna från 1000-talet (Erixon 1947 s724). Samtidigt har
väggar med jordgrävda stolpar levt kvar länge, i
Halmstad åtminstone till 1400-talets början (Au-gustsson 1992). På den danska landsbygden har
jordgrävda väggstolpar ocksåfunnits undersenme¬
deltiden, samtidigt somväggarpå syll förekommit parallellt (Liebgott 1989 s 29 D- Utvecklingen har
alltså intevarit entydig.
Detsom ovansagtsgällerväggarnaskonstruktion, men en annanväsentlig byggnadsteknisk frågaärhur man löstden takbärandefunktionen. Under nästan helaforntiden, fram tillvikingatidensslut, harman iSkandinavienbyggt hus med två inrestolpradersom burit upptaket och avdelat interiören itreskepp. En vanlig uppfattningärattden takbärandefunktionen
flyttats till väggarna i samband med införandet av
knuttimring omkring år 1000. Detta är dock inte giltigt förSydskandinaviendär andrabyggnadstek¬
nikervarförhärskande, ochatt processenvaritmera
komplicerad visasavutvecklingen på Gotland(Carls¬
son 1981). Att man inte heller helt övergett inre
takbärande stolpar i en eller två rader omkring år
1000, visasavsenmedeltidafyndfråndanska lands¬
bygden (Grpngaard-Jeppesen 1982,Liebgott1989s 29ff).Ävenfrån 1300-talets Halmstad finnsexempel
på hus med två inre stolprader (Lindahl 1978,
Au-gustsson 1992). Skiftesverkshus med mittsuloreller
mittstolpar har också funnits kvar i flera svenska
reliktområdenlångtfram i modem tid (Erixon 1947
s97ff).Ävenomutvecklingen alltså i huvudsakhar
gått i rikning mot takbärande väggkonstruktioner
under medeltidenslopp så börmandock undersöka
förloppetmeraidetaljochvaraobservantpå
kvarle-vande äldre konstruktionssätt.
Form
Fig 7. En vanlig hustyp isödra Skandinavien
vid medeltidensbörjan. Grophus från
900-talets ArhusiDanmark.EfterRandsborg1980, fig25.
långhus, enkelstugor, parstugor etc. Att använda
begreppet”typ”omdessa äregentligen intekorrekt,
eftersomenväsentlig frågaärjust i hur hög graddet
medeltidabyyggnadsskicket hade utvecklattraditio¬
ner som stelnat i standardiseradehustyper.
Under större delen av forntiden har man byggt
långhus där många funktioner som bostad, fähus,
förråd etc rymts under samma tak. Man har länge ansett att dessa mångfunktionella långhus ganska
plötsligt skulle ha avlöstsavsmå enrumshus meden funktion ivarje hus. Dettaskulle ha skettomkringår 1000ochhaft sambandmed införandetav
knuttim-ringstekniken i Mellan- och Nordskandinavien, en tekniksomintelämpadesig för hopkopplingavflera
rum/hus i rad(Hauglid 1980). Nu visar detarkeolo¬
giska materialetallttydligareattlånghus medflera
rumochfunktioner levdekvarlängreänmantrott.I
Danmark finns flera exempel från den medeltida
landsbygdensomtyderpåenkontinuitet mellandet
förhistoriskalånghusetoch våregentids korsvirkes¬
länga (Liebgott 1989 s 29 ff, Grpngaard-Jeppsen
1982).Äveni södra Norgefannslånghuset kvarpå
landsbygden under medeltiden (Myhre 1982). Det
har ocksåövertygande visats att knuttimringstekni-ken ingalundautesluter byggande av långhus med
flera rum och funktioner under samma tak (Berg 1982). Det finns alltså all anledning att pröva det
mellansvenska husmaterialetförbehållslöst. Utvecklandet avsmåenrumshus,enkelstugor, för
bara en funktion är intenågon exklusiv medeltida företeelse. Destoradanskabyundersökningamasom i tex Vorbasse på Jylland, har visat att det redan
under vikingatiden fanns små enrumshus parallellt med långhusen (Hvass 1979). Sammaförhållande har konstateratsi 1000-talets Lund (Nilsson 1976).
En alldeles speciell form av enrumshus är de så kalladegrophusen,somärkända iSydskandinavien frånäldrejämålder och fram till cirkaår1100(fig7). De är runda eller kvadratiska anläggningar som
Fig8.Envanlig hustyp i södraSkandi¬
navienvid medeltidens slut.En
korsvir-kesgärd itvå våningarfrån 1500-talets Köge,Danmark. Efter Engqvist 1976, fig 8.
deras tak har troligen vilat direkt på marken utan
egentliga väggar. På senvikingatida handelsplatser
som tex Löddeköping i Skåne förekom de i stort
antal och det harföreslagits att de tillvissdel haft samband med detstoraslaviskainflytandeti framför allt östra Danmark(Ohlsson 1982,Mandal 1986,jfr
Chapellot & Fossier 1985 sillff). Olika varianterav enrumshus förefaller annars havarit den allmänna
hustypen i de flesta medeltida städer, antingenen¬
samliggande eller hopbyggda med andra hus till
merakomplicerade anläggningar (Ehn & Gustafsson
1984,Augustsson 1992).Möjligenhar deefterhand
kombinerats medenförstuga. I vadmånenrumshus
verkligen varit förhärskande på den mellan- och
nordsvenska landsbygden återstår att klarlägga— materialet från PollistaochLingnåre ivästrarespek¬ tive norra Uppland tycks i alla fall tyda på detta
(Svensson 1987,Broberg 1990s61 ff).
Egentliga tvårumshus är kända från den danska landsbygden,texi Hejninge därenlängafrån
1300-talet innehöllenstörrestugaochenmindrekammare, ochsammatypärkänd också från Borup (Steensberg
1983 och1986,Liebgott 1989s29f).Hustypen tycks även ha varit vanlig i Skåne. Bengt Thordemans
tolkningavAlsnö husplanformärettexempelpåatt dennahustyp även funnits i centrala Svealand och representerats i borgarkitekturen under 1200-talet
(Thordeman 1920 s 151). Det är dock möjligt att
utvecklingenavtvårumshuset gåtten annanvägpå
den svenska landsbygden. Här har undernyaretid den så kalladeparstuganvarit allmän,enhustypsom beståravtvå likastorabostadsrum medenförstuga
emellan. Den är välbelagd under 1700-talet och det harföreslagitsattden skulle ha introducerats under renässansen, och spridits till bredare samhällslager
från adelns murade hus (Erixon 1947 s 297 f). Att
parstuganunderrenässansenvarit högsta mode även
i borgerlig stadsmiljö i Danmark är helt klart (S Johansson 1987). Det återstår dockattundersökaom
genomslag iSverigeäni Danmarksamtomden ändå
inte funnits iSverige förerenässansen.
Ombostadshus medegentlig trerumsplan överhu¬
vudtaget funnits under medeltiden är ännu oklart.
Bevarade svenska allmogebyggnader medtrerums¬
plan kansomregelinte föraslängretillbakaän
1600-talet (Sjömar 1988 s39).
Manbör ha klart försigattdet medeltida husma¬ terialetlångt ifrån alltid kan inpassas iettantal klara
typer.Tvärtom finns det många exempel på atypiska
hus, som ger intryek av att vara improvisationer, experiment eller baraettresultatavbyggarens bris¬
tande erfarenhet (Romberg 1982,
Öhnegård
1985). Sådana hus förefaller ha varit vanligast i städerna, oeh det ärrimligtatttänkasig attjust städerna med sinheterogenabefolkningsstruktur och brist på bygg¬ nadsmaterial har varit miljöer med mera varierathusbyggandeänlandsbygden,somhaftmerastabila
ochtraditionellahustyper. DenT-formade gården i
Pebringe på Själland är ett annat exempel på en
atypisk formsomväckt mycken undran (Steensberg
1987).
Ensärskildfrågaärivadmån murade hus ocksånär det gäller planformrepresenterade egna typer. Att
uppföraett murathus krävdespecialiserade hantver¬
kare ochmankan tänka sigattdessaockså byggde hus med andraplanformerändenvanligaträhusbe¬
byggelsen. A andra sidan kan det tänkas att starka
traditioner med avseende på planlösning har varit
normgivande oberoende av byggnadstekniken och
attalltså trähus och stenhus iprincip har haftsamma
planform. Att nyheter i byggandet ofta introducerats
genom adelns murade hus ärenvanlig förklarings¬
modell,mensamtidigt kanman seattmånga murade
stadshus egentligen har sammaenkla tvårumsplan
som trähusen (Lundberg 1940 s 613 ff). Det nya
arkeologiska husmaterialet kan här med framgång
jämföras med detmeravälkända stenhusmaterialet.
En väsentlig punkt ärom man kan belägga två¬
våningshus i det arkeologiskamaterialet.I städerna
måste den begränsade tillgången påtomtmark förr eller senarehadrivit framettbyggande på höjden.
Fråganär närdetta skedde. Envanliguppfattningär
attrenässansens stadsbildpräglades avtvåvånings¬
hus, åtminstone utmed gatorna(Sandblad 1949s265
ff;jfr fig 8).Detfinns dock belägg för tvåvåningshus
iträredan från 1300-talets Oslo(Fett 1986s 120 f),
ochmankaninte uteslutaattdetvaritvanligareänvi
idagtror.Härfinns emellertidettarkeologiskttolk¬
ningsproblem—hur igenkännesettflervåningshus om man bara hittar grunden? En möjlighet är att studera grundmurars och syllstensraders dimensio¬
ner.Dessa borderimligenhakraftigaredimensioner omdeavsåg attbära tyngden avflera våningar. En annanmöjlighetärattleta efter stolphåleller
stolp-stöd utanförsjälva huslivet, vilka skulle kunnatyda
påenyttre svalgångmedfritrappa frånvilken man nåddeovanvåningensrum(Sandblad &Tuulse 1947). Inretrapportill ovanvåningen tycks inte ha förekom¬ mit i träarkitekturen och kanske inteheller istenhus. Varför och när loftbodar i tvävåningar utvecklats på
landsbygden (Erixon 1947 s 230 ff och 610 ff)
återstår att utreda— motivet kan där knappast ha
varit bristpå tomtmark.
Ensärpräglad byggnadstypärden såkallade
käl-larstugan,sombestodav endelvisnedgrävd,murad
bottenvåning, vilken barenovanvåningavträ(Erix¬
on1947s216ff).Dennabyggnadstyp tycks ha varit
vanlig i centrala Mellansverige och idetarkeologis¬
ka materialet utmärker sig framför alltJönköping medmänga spåravkällarstugor (Areslätt 1984s88
ff). Det finns dock exempel på källarstugor även
utanför detta område, tex på Bornholm (Vensild
1987s39f).Troligen har denna hustyp varit betydligt
mera spridd än vad som framgår av publicerade
exempel.
Enannansärpräglad byggnadstypärdetsåkallade
sydgötiska huset eller högloftsstugan (Erixon1947s
230, Augustsson 1986). Denna bestod av en
knut-timrad stuga med en härd och med en loftbod i skiftesverk vid varderagaveln. Byggnadstypen har varitvanlig pålandsbygden i Sydsveriges lövskogs¬ område under nyare tid och har kunnat beläggas i
Halmstad åtminstone på 1400-talet. Just kombina¬ tionen av byggnadsdelar i olika tekniker tycks ha
varit utmärkande för det medeltida husbyggandets
experimentlusta.
Avslutningsvis kanmankonstateraattdetur me¬ todisksynvinkel finnsstoramöjligheterattutveckla
tolkningenavde arkeologiska huslämningama, inte
bara när detgäller formenutan också bostadsytan,
texpå detsättsom manarbetat med materialet från
Oslo(Fett1989).Härharmansammanställtrummets
längd, bredd, ytstorlek och planform ochpå såsätt
kunnat identifieratydliga tendenser till ”standard¬ storlekar” pähusen.
Funktion
Trotsatthusrester ärvanliga fynd vidarkeologiska
undersökningar, ser manförvånansvärtfå exempel
på tolkning av byggnadernas funktion. Här finns
utrymme för en betydande metodutveckling. Med
hjälpav funktionsbetingade detaljer i byggnaderna
samtmedledningavde artefaktersompåträffas kan
mandockkommalångt ifunktionstolkningen, vilket detfinnsgoda exempelpå från Uppsala ochTrond¬ heim(Ehn &Gustafsson 1984,Christophersen 1990). Helt kort kan härnämnas enrad kriterier för olika funktioner.
Detvanligasteärattförekomstenav eneldstadses
somindikationpåettbostadsrum. Visserligen kanen
eldstad ocksåtydapå olika tekniska aktivitetersom hantverk mm, men ofta är eldstaden då av mera
speciell form. Inordiskt klimat kanman nogförutsät¬
ta attdetrumsomfungeradesombostadvintertid bör
ha varit försett medeldstad föruppvärmning. Däre¬
motärdet svårareattbeläggaarkeologiskt huruvida
mansommartidutnyttjatäveneldstadslösarum som
bostad, något som är väl känt genom etnologisk
forskning. Golvet i bostadsrummettycks under den
äldre medeltiden ofta havarit ett enkeltjord- eller
lergolv,menutvecklingen har gåttmotenkomfort¬ höjning i form avbrädgolvi bostaden. Detär dock
oklart närbrädgolv blir vanliga.
Ofta harfunktionensombostad kombinerats med
funktionensomkök,somi densydgötiska ryggåsstu¬
gan (Augustsson 1986), men särskilda kokhus är
också kända ochdessakanutmärkasav merautveck¬ lade eldstäder ochenbakugn. Detvarinte ovanligtatt
golven lades med kullersten i sådana här mera ekonomibetonade utrymmen. Ett exempel på hur
mansystematisktutnyttjat de påträffade eldstäderna
förtolkningavstadsgårdensfunktioner finns imate¬ rialet från Oslo (Sprheim 1989s 136 ff).
Ettstall eWsrfähus igenkännesgenombås för de större djuren. Här bör också finnas en kätte för
smådjur. Vidare kanman väntasig att ett stallinte
hade brädgolv utan helst ett kullerstensgolv som bättre stod emot djurens klövar och orenhet. Den
endametodiskagenomgångenavfähus frånenstad
föreligger hittills från Uppsala, och härfinnsexem¬
pel på att stallen också kunde ha jordgolv i själva
båsen ochträgolvpå andraytor(Syse 1986).
En lada bör egentligen inte utmärka sig alls ur
arkeologisk synvinkel. När höet är borta synsjust
inget mer än ett tomt rum. Det borde dock vara
möjligtattbestämmafunktionengenomatt studera
de makrofossilsomhamnarpä golvet.
Överhuvudta¬
getanvändsnaturvetenskapliga analysmetodersomfosfatanalys, pollenanalys och makrofossilanalys
alltför sällanvid tolkandetavbyggnadersfunktioner.
Logen,där tröskningen sker, bör utmärkasigge¬
nom etthårtgolv,oftaav stampad lera eller längre fram av bräder. Oftast har funktionen som loge
kombinerats med ladan underettochsammatak, där manalltså videnutgrävning just inte hittar något alls meräntvå olikagolvbeläggningar.
Rumdärmanbedrivit hantverkavnågot slag, alltså
verkstäder, börgåattidentifieragenomstudiumav de artefaktersomhittas vidutgrävningen. Koncen¬
trationeravrestprodukteroch hantverksspill indike-rar ofta något slags hantverk. Denna metod har
använts med framgång vid studiet av hom- och benhantverket i Lund(Christophersen 1980s70ff). Förattartefaktema ska kunna användastillensådan
analys medenstörredetaljeringsgrad krävs dockatt
derasfyndläge ienbyggnadspecificeras litemerän vadsomvanligen sker vidutgrävningar, där fyndstäl¬
let som regel endast anges per kvadratmeter. Få
spridningsanalyseravdetta slag hargjorts i Sverige. Det bästaexemplet kommer från kvarteret Kransen och 1400-taletsUppsala, där enbyggnad med stor frekvensavhusgeråd tolkatssomettvärdshus (Ehn
&Gustafsson 1984s41;sefig9).Villmanhittaett
exempel från landsbygdenkanmannämnabehand¬ lingenavfynden från fogdeborgen Borganäsi Dalar¬
na(Mogren & Svensson 1988 s 141 ff),menvi har
ocksåettgottföredöme i bearbetningenavmaterialet
från den franska1300-talsbyn Dracy(Pipoimier 1975).
Det ska slutligen inte döljas att byggnader med vissafunktionertrotsallt kommeratterbjuda arkeo¬
logen betydande tolkningssvårigheter. Ett sådant
exempelärettmagasinförhandelsvaror ellermatva¬
ror.Ommmmettömtspä sittinnehåll eller städats, så finns ofta ingen ledtråd för arkeologen. Möjligen skulle dock de naturvetenskapliga analysmetoder
som ovannämntskunnahjälpaossvidare.
Sammanfattningsvis går det alltså att utveckla
funktionsanalysenpå olikasätt.Delsgenomattmer konsekvent studerafunktionsbetingade
byggnadsde-taljer. Delsgenomattvid utgrävningengöraexaktare angivelserav varartefaktema hittas ochattanvända
f » -12 } ? islagg keramik dr^ckesglas fönsterglas kn IV sIida läderskor benflojt benkam br^ne fl inta träskål
Fig9.Ettexempelpä hur artefakternassam¬
mansättning ien utgrävning kan användas för tolkningavhusens funktion—idet här
falletettvärdshus från 1400-taletikvarteret
KranseniUppsala. Efter Ehn & Gustafsson 1984Jig 33.
genom atti högre grad användanaturvetenskapliga analysmetoderavjordlager i olikarum—lokalerför
djurhållning och matlagning bör hahögre fosfatvär¬
den än andra. Ettföredömligt exempel på en
funk-tionstolkning, där naturvetenskapliga analyer har
integrerats med konstruktionsstudier,ärarbetetom demångfunktionellalånghusen i Gene,
Ångerman¬
land, från tiden 0—600 efter Kristus (Ramqvist
1983).
Somovanantytts äreldstadensutseende och pla¬
ceringenviktig komponentför förståelseavhusens funktion. Eldstaden kan hahaft flera funktioner—
föruppvärmning, matlagning, brödbak,somljuskäl¬ la ochsomcentrumför hantverksaktiviteter. Fleraav
dem kannaturligtivs kombineras. Det äruppenbart
att eldstadenjust under medeltiden genomgår en
komplicerad utveckling. Redan under vikingatid
kompletterades denöppnahärdenmitt irummetmed
skrökugnar, där härden täcksav ensfärisklerkappa
utanskorsten,vilket bevarar värmen underlång tid.
Dennatyp troshakommit från slaviskt område och ärkänd både iSydskandinavien och Norge (Liebgott 1989s37f. Roslund 1986,Berg 1989s161). Under tidig medeltid finns exempel från Norge påattden öppna härden placerats irummets höm, med resta
stenhällar som skyddadetimmerväggen mot elden
(Fett 1986s 115ff,
Åre
ogrpykovn 1976, Sprheim1989). I Lund hademan, åtminstone fram till om¬
kring 1200, både en öppen härd och en rökugn i
samma hus — ibland har båda placerats mitt på golvet och ibland har rökugnen byggts i hörnet
(Roslund 1986). På den danskalandsbygden tycks
manunder medeltiden ha fortsatt med båderökugnar ochöppnahärdar. Muradespisar intillväggentycks i Danmarkdykauppunderrenässansen, och först i
herreman-nensmuradehus, somredan under medeltiden haft
dennalösning.Istadsarkitekturen dyker också kakel¬ ugnen uppvid denna tid. Rökugnenhar dock funnits
kvar länge på landsbygden, och i sydöstra Skåne beskrevsdenavLinné år1749(Mårtensson1963s43
f).Dettyckssom om särskild rökgång, skorsten, på
många håll inte förekommit förrän vid mitten av 1700-talet. Många frågor kring eldstadens utveck¬
ling återstår dockattlösa,texnärden
sydskandina-viskalängans komplex med kupolkök, bakugnoch
biläggarugn skapades (Mårtensson1963),närmurad bakugn och hömställd eldstadintegreratsochblivit
vanlig i Mellan-ochNordsverige,ochsist den ganska
outforskadefråganomhur eldstäder för olika former
avhantverk och industri hargestaltat sig.
Enannanviktig funktionellaspeltärhurmanlöst
vattenförsörjningen, som snabbt blev ett problem i
framförallt städerna med sina växandebefolknings¬ tal. Brunnarärettvanligt fynd vid stadsgrävningar
och de kanvarakonstrueradepå många olika sätt,
knuttimring, skiftesverk, flätverk, urholkade träd¬
stammar,trätunnorställdaovanpåvarannoch den i
senaretid vanliga stenskodda brunnen. Från 1500-talet och framåtser manocksåexempelpåvattenled¬
ningaravträoch centrala timrade cisterner i städerna
(Lindh 1976,Anglert 1982). Detfinnsdock få under¬
sökningarav hurbrunnarna förhöll sig tillhus och
tomter, alltså hurvanligt det varmedegenbrunn i stadsgården,vardenna harvarit placerad ochnären
organiserad eller kommunalvattenförsörjningbörja¬
de komma. 11400-talets Halmstad finns klara tecken
påattvarje gårdhadeen egenbrunn, belägen ganska
långtin på gården (Augustsson 1992).
En fråga av stor betydelse för folkhälsan och
boendemiljönärhurmanlöstehygieniskabehov och
avfallsproblem. Muradepriveter ihuslivetärkända
huvudsakligen från och med renässansens murade stadshus, som troligen påverkats av borgarkitektu¬
ren.Hurmandessförinnan lösteproblem med latrin och hushållsavfall är ej klart. Att gräva ner detta
någonstanspåtomtenmåste snabbt ha drabbat den
egnafärskvattenbrunnen med ohälsasomföljd. Det
ärhelt klartattövergivna brunnar sekundärt har fyllts
med hushållsavfall (Anglert 1982), och möjligen skulleett nogrannare studium avkulturlagrens till¬
komstsättavslöjavar manhaftsoptippar. Sannolikt kan även naturvetenskapliga analysmetoder ge re¬ sultat. Engenerelliakttagelseärdockatt kulturlager-tillväxteni våra städer har varitmycketkraftig fram
till1300-talet,varefter den markant minskade föratt nästanheltupphöra under 1500-talet. Detta har tol¬ katssomettresultatavblandaimatökadrenhållning ochhygieniskmedvetenhet (Andrén 1986s263 ff). Allrasist bördetpåpekashurviktigt detärattvi också gör studier av bebyggelsenssocialafunktio¬
ner,det vill sägahurmånga människorsombott ien
gård eller etthus samt vemi hushållet som använt
respektivehus. DettaäreniSverige heltoutvecklad aspekt när det gäller det arkeologiska materialet.
Mankan dockgöra beräkningarav familjestruktur och antal personerietthushåll, vilket i sinturkan
sättas i relation till byggnadernas möjligheter som bostadför olikagenerationer i etthushåll. Ett ”nor-malhushåll” i Hallandpå 1200-taletantassåledes ha bestått av sex personer ur tre generationer (Redin
1986s60).På motsvarandesättbörmankunna göra
teoretiska beräkningar av hushållets sammansätt¬
ning påenadelsgård,enprästgårdetc.Mankanutgå
frånattalla dessa personer urolika sociala skikt inte
haft sammaboendestandard, och husbeståndet i en
anläggningbör kunnaprövasmotden sociala struk¬
turen.Ett fintexempel på dettaäranalysen av den lilla träborgen Hedegård från 1300-talets Jylland
(Gorski 1976s30ff). Gorski pekarocksåpå detstora antalethantverkargesälleroch andra bostadslösaar¬ betaresom i städerna måste finnaen bostadhos de relativtfåfastighetsägarna och alltså harbott inack¬ orderade medmatoch husrum. I Polenär,menarhan,
just 1300-talet denperiod då husbeståndetverkligen
differentieradesmedmångahus/rum för skildagrup¬ per (Gorski 1976 s 33 ff). En liknande studie har
Valonengjortavlevernet i de medeltida allmogehu¬
sen i Finland, där hushållets sammansättning har
relaterats till byggnadsbeståndet och rumsdisposi-tionenpåettsällsynt levandesätt(Valonen 1983).Ett
exempel på hur norskt stadsmaterial tolkats på detta demografiskasätt finns atthämta i materialet från
Oslo(Schia 1987 s222 ff).
Ett materialsomsjälvfallet också böranvändas vid
tolkningen är de skriftligakällornas beskedom de
skilda husens funktioner ibondgårdar, prästgårdar, städerm m(Erixon1947s736 ff,Steensberg 1974s
83f,Myrdal1985 s44f,Sjömar 1988s31,Augusts¬
son1990s53f). En nackdel med dessa källorärdock
attvi därsomregel baramöterhusen hos
medeltids-samhällets meravälsitueradegrupper. Menhur har
alla fattiga, sjuka och gamla bott? Det är blott