rapporter
om
utbildning
MALMÖ HÖGSKOLA Lärarutbildningen Regionalt utvecklingscentrum
Rapporter om utbildning 4/99
ISSN 1101-7643
ISRN LHM-UTV-R99/4SE
4/99
Samverkan i Centrum
Thomas Edvardson-Juhlin
Ann Gref
Boel Gyllander
Ingela Zimmer
Lena Aulin-Gråhamn
Samverkan i Centrum
Thomas Edvardson-Juhlin
Ann Gref
Boel Gyllander
Ingela Zimmer
Lena Aulin-Gråhamn
Tryck: Lärarutbildningens reprocentral och Team Offset & Media
Malmö högskola
Lärarutbildningen
Regionalt utvecklingscentrum
205 06 Malmö Högskola
Rapporter om utbildning 4/99
ISSN 1101-764
Innehåll
Förord
4
Samverkan inom område Johannes
5
De medverkande
5
Ingela Zimmer, Arbetsdagbok
8
Boel Gyllander, En fritidspedagogs tankar kring samverkan 17
Ann Gref, Samverkan förskola, skola och fritidshem
18
Thomas Edvardson-Juhlin, Behövs kulturpedagogerna
i skolorna ?
21
Thomas Edvardson-Juhlin, Samtal mellan pedagogerna 24
Lena Aulin-Gråhamn, Efterord
35
Bilder från verksamheten
38
Rapporter om utbildning utgivna 1999
43
Förord
Den här rapporten handlar om samverkan mellan Björnbärets
för-skola på Triangeln och Magistratför-skolans klass 1-2 D. Båda tillhör
stadsdelsförvaltningen centrum i Malmö. I samband med min
utbild-ning ”Kulturarbete i förskola och skola” och mitt arbete på Björnbäret
togs frågan upp med områdeschef Ulla Britt Gullberg i stadsdel
Cen-trum, och lärarutbildare Lena Aulin-Gråhamn på lärarutbildningen, att
jag skulle dokumentera och sammanställa en rapport om
samverkans-projektet. Rapporten beskriver samverkan utifrån de olika inblandades
perspektiv från förskola, fritidshem, skola och utifrån mitt perspektiv
som kulturarbetare. Elever och pedagoger från Björnbäret och
Magistrat-skolan berättar här vad som varit bra, och mindre bra, under
hösttermi-nen 1998 och vårtermihösttermi-nen -99. Här finns en arbetsdagbok, andra texter,
intervjuer med barn, referat av samtal mellan pedagoger, foton och några
teckningar.
Efter att ha sammanställt denna rapport slog det mig att allt tycks
ha varit så bra. Jag kunde inte hitta en enda punkt där man varit oense
eller haft olika uppfattningar. Var det så enkelt? Eller ville man i en slags
efterkonstruktion måla upp en samverkan utan problem? Denna fråga
tog jag upp flera gånger med de inblandade och som svar fick jag att de
verkligen haft tur med varandra. Min personliga uppfattning är att de
inblandade har haft samma grundsyn när det gällt att arbeta med eleverna
i samverkan.
Kanske kan rapporten tjäna som en uppmuntran för de
samverkans-grupper som av olika anledningar inte ”hittat spåret”. Här finns något
att vara nyfiken på, ta till sig och göra något eget av.
Malmö Maj 1999
Samverkan inom område Johannes
I augusti 1998 började personalen på förskolorna och skolorna i
stadsdelsförvaltningen Centrum, område Johannes, i Malmö för första
gången med samverkan förskola-skola, i samband med inskolningen av
6 åringar på Johannes och Magistratskolorna.
Två gemensamma planeringsdagar genomfördes i maj månad 1998.
Då träffades lärare och fritidspedagoger för första gången. En
förskole-klass på Lekattens förskola med 18 elever samverkade med
Johannes-skolan och en förskoleklass på Pilgårdens förskola med 20 elever,
sam-verkade med Magistratskolans etta. I förskoleklassen på Triangelns
för-skola med 17 elever inskrivna, samverkade 5 elever med Magistratför-skolans
1-2:a och resterande 12 elever samverkade med Johannesskolan.
Fördel-ningen gjordes utifrån var eleverna var skrivna och hade sin bostad.
Mot slutet av vårterminen -99, utbredde sig ett missmod hos
pedago-gerna i samverkansgruppen. Det var efter att de fått besked om att
tea-met skulle upplösas. Samtliga skulle inför skolstarten hösten -99, hamna
i helt nya konstellationer. Något som de involverade pedagogerna inte
hade kunnat påverka. Samarbetet måste alltså finna nya former i
fram-tiden.
De medverkande
Thomas Edvardson-Juhlin
I september 1998 började jag en kurs för kulturpedagoger på
lärarut-bildningen i Malmö. Jag har tidigare arbetat 19 år som föreståndare på
Sjömansgården i Karlshamn, som tillsammans med sjömansgårdarna i
Malmö och Helsingborg tillhörde Lunds stift. Jag har också arbetat som
journalist och är medlem i Sveriges författarförbund, då jag har skrivit
ett antal böcker. Det är mot bakgrund av dessa speciella omständigheter
som jag gavs möjligheter att söka mig till kursen för kulturpedagoger på
lärarutbildningen i Malmö. När sedan praktikplatserna skulle fördelas,
blev jag tilldelad Björnbärets förskola vid Triangeln. Jag fick här
förs-kollärarna Ingela Zimmer och Vanja Dahlander som handledare.
Ann Gref
Jag började på Malmö lärarhögskola 1988, med 10 års yrkes- och
livserfarenhet, både utanför och innanför skolans område, i bagaget.
1992 tog jag grundskollärarexamen. Då hade jag fått uppleva år av
utvecklande och självförverkligande studier. Det som jag tror gav mig
den största behållningen under studieåren var just det egna skrivandet –
skriftliga redovisningar och olika rapporter. För min del grundlade det
en insikt om att det i de flesta sammanhang är viktigt att sätta ord på
vad som verkligen händer och egentligen sker. Dokumentationen startar
ofta verklig reflektion. Därför kom möjligheten att tillsammans med
Thomas, Boel och Ingela få dokumentera vår samverkan som ett
spän-nande och inspirerande tillfälle.
Jag har också hela tiden upplevt detta projekt som mycket givande.
Att få bearbeta, inte bara mina egna tankar utan även kollegors
funde-ringar och reflektioner i så väl skrift som tal har givit samverkan
ytterli-gare en dimension. Samverkan gav oss dokumentation.
Dokumentatio-nen gav oss nya reflektioner.
Boel Gyllander
Jag, Boel, är utbildad direktris i botten och har under ca 12 år
arbetat med textil och sömnad. Utbildningen till fritidspedagog
avslu-tade jag vid årsskiftet –91/92. De första fyra åren bestod jobben av olika
vikariat, vilket gjort att jag varit på en del olika arbetsplatser (dock
inom centrala Malmö). Det var lärorikt på många sätt.
I arbetet som fritidspedagog har jag haft stor nytta av mina tidigare
erfarenheter i yrkeslivet. I framtiden hoppas jag komma in på
utbild-ningen för specialpedagogik.
Ingela Zimmer
Efter ett antal år som barnskötare samt pedagogikstudier på
uni-versitetet tog jag min förskollärarexamen i december –89. Jag har
arbe-tat på Triangelns förskola med6-årsgrupp sedan januari – 92. Under
åren som har gått har jag samarbetat med både Monbijouskolan och
Johannesskolan samt nu det sista året med Magistratskolan. Förskolan
ligger mitt emellan dessa skolor.
Jag har suttit i samverkansgrupper, arbetat temainriktat, icke
tema-inriktat, Bifrost inspirerat och så vidare. Jag är nog en ganska flexibel
person och har anpassat mig lätt i min roll som förskollärare på skolan
och känt att jag har en viktig roll i barngrupperna där. Det har varit fina
år med hårt arbete men också mycket goda tankar om barnen och deras
utveckling och behov. I augusti –98 fick jag en tjänst i en av de då
nystar-tade förskoleklasserna på Triangelns förskola Björnbäret. Då
påbörja-des mitt samarbete med Magistratskolans klass 1-2d och Ann och Boel.
Lena Aulin-Gråhamn
Jag var från början slöjdlärare i grundskolan. Sedan hamnade jag
som slöjdlärare på förskollärarutbildningen och nu arbetar jag med
utvecklings- informations- och kulturfrågor på lärarutbildningen. Jag
satt under 1996-97 som ledamot i den statliga utredningen
Skol-kommittén, vars slutbetänkande hette Skolfrågor - om skola i en ny tid.
Då, inspirerad också av kulturarbetare jag mött i skolans värld, kom jag
på att vi borde utbilda kulturarbetare på lärarutbildningen.
Förskollä-rare, fritidspedagoger, lärare och kulturarbetare av alla möjliga slag borde
arbeta tillsammans så att barnen fick vara med om olika sorters
läro-processer och de vuxna också kunde se sin verksamhet med nya ögon.
Thomas Edvardson-Juhlin var en av de kulturarbetare som gick
utbild-ningen, vars första år var ett samarbete mellan lärarutbildningen SDF
Centrum, område Johannes och AF Kultur. Genom Thomas fick jag
kon-takt med Ingela, Ann och Boel.
Teamet från vänster: klasslärare Ann Gref, fritidspedagog Boel Gyllander, kulturpedagog Thomas Edvardson-Juhlin och förskollärare Ingela Zimmer.
Ingela Zimmer
Arbetsdagbok
10 september 1998
Jag har idag träffat klassföreståndare Ann Gref och fritidspedagog Boel Gyllander och planerat för första gången. Det känns mycket bra. Vi kör igång så nätt. Skall beställa sagoboken ”Den blå oxen” med lärarhandledning från Eke-lunds förlag. Vi skall jobba efter den då höstens tema blir sagor.
14 september
Idag träffades Ann, Boel och jag tillsammans med alla barnen i Kungsgatans lekplats. Vi gjorde en lek ”Titt i busken”. Barnen var lite spända inför att träffas men det gick jättebra. Jag tror att det är bra med lite mjukstart.
30 september
Jag gick till Rönnenskolan idag och vi kom 10.00 och var med på rasten. Uppe i salen samlades alla barnen i mysrummet och Boel läste sagan ”Den glada grisen”. Efter fick alla barnen var sin händelsebok. Även förskolebarnen. Bar-nen gjorde en egen saga som inte blev helt klar. Vi fortsatte på Björnbäret. Vi blev bjudna på mat. Mina 5 barn var lite spända och det är nog inte så konstigt. Vi blev väl mottagna.
7 oktober
Ann och Boel + en blivande kulturpedagog kom till Björnbäret och vi arbe-tade vidare med våra händelseböcker. Skolbarnen som kom hit ville så gärna leka så vi tog mycket tid till det. Vi fick fina bokstavsbilder till våra barn på Rönnbäret, som de nu har mycket glädje av. Nu kan de se på dessa när de vill skriva. Annars är det Ok om de hellre vill rita.
14 oktober
Idag har jag + Selma, Nathalie och Henry varit på Rönnenskolan. Vi fick för första gången åka med skolbussen. Barnen tyckte att det var mycket spännande. Vi började med att läsa sagan ”Fingrarna” i ”Den blå oxen” sedan gjorde bar-nen egna fingerdockor som kunde föreställa vad som helst. Vi åt afrikansk fisk-gryta och banan. Det var afrikansk temavecka i skolan. Jag tror att mina barn börjar vänja sig vid den nya miljön för de blir väl omhändertagna.
21 oktober
Ann, Boel och klassen har varit här på Björnbäret. Vi hade fruktstund och fri lek en stund. Klockan 10.00 gick vi till rörelserummet och tittade på ”Herr Bom
och Sillen” som är en fin musiksaga som musikhögskolans elever har gjort. Alla barnen uppskattade den mycket och det blev en glad överraskning. Vi har även nu bestämt 2 planeringstider och en pysselkväll som skall hållas på Björnbäret.
4 november
Jag och 4 barn var på Rönnenskolan. Vi åkte skolbuss dit. Vi läste en saga och förklarade en hel del och barnen gjorde en händelsebok om ett eget djur och pratade om vad en fabel var för ett djur. Några skriver några ritar. Vi åt fisk och potatis och tog en skön promenad tillbaka till Björnbäret.
11 november
Skolan var här och vi såg en film om igelkottar som Ann hade med sig. Efteråt fick barnen rita och måla eller tillverka ekorrar. De fick fritt fantisera ihop vad de tyckte var finast. Skolbarnen vill gärna ha tid att leka när de är här hos oss på Björnbäret. Deras lekbehov syns tydligt och vi tycker det är viktigt att de också får leka.
12 november
Ann, Boel och jag planerade på eftermiddagen. Vi började planera inför de sagor som barnen skall göra själva. Vi hade en trevlig stund tillsammans. Det är kul att sitta ner och prata och lära känna varandra. Barnen delades in i tre grup-per.
18 november
Förskoleklassen åkte med skolbussen till Rönnenskolan. Där delades bar-nen in i tre grupper med en vuxen i varje grupp. Utifrån storbildsböcker om djur (olika sorter) byggde barnen upp en ringsaga. Barnen satt i en ring på golvet och valde gemensamt ett djur som de ville skriva en saga om. I min grupp stannade man för ett djur som heter Pungekorren. Ett barn började berätta och sen fyllde nästa barn i så att sagan fick en början och ett slut. En av de vuxna var sekrete-rare och skrev ner sagan och till slut blev det en lång saga. Boel utgick från en bok om djungeldjur. Ann från Antarktis och de djur som finns där och jag utgick från vattendjur. Vi avslutade dagen med att äta tillsammans och sen traskade vi tillbaka till förskolan.
20 november
Ann, Boel och jag planerar på Triangeln. Vi gick igenom sagorna och hur det hade utvecklats och hur grupperna fungerade m m. Vi pratade också på vilket sätt grupperna skulle illustrera och visa sagan och vi valde skuggteater, TV-vis-ning, med låda och papper samt pinndockor av papp.
25 november
allt annat som hör till de olika spelen. Barnen jobbade flitigt och de barn som varit lite negativa till sagan, började nu tycka att detta skulle bli kul att få visa upp. De kom själva med mycket förslag och vi vuxna försökte tillgodose barnen så gott vi kunde.
2 december
Klassen kom till Björnbäret på Triangeln. Vi fortsätter att jobba och skapa figurer och finslipar sagan. Vi börjar även fundera på scenen och hur de skall se ut. Vi åt tillsammans på Björnbäret, då kunde vi jobba längre och barnen be-hövde inte stressa.
4 december
Planering på Rönnen. Vi kollar pyssel inför vår planerade pysselkväll samt summerar arbetet för höstterminen. Vi blickar framåt och vad vi vill med den. Kan vi utöka samverkan med en dag till i veckan ?
7 december
Alla skolbarn och förskolebarn kommer till Björnbäret för en gemensam pysselkväll. Ingela och en förälder fixar fika och Ann och Boel gör några pyssel-stationer, där man kan gå med sitt barn och pyssla. Lyckad kväll trots rykten om indragningarna inom Johannes rektorsområde.
9 december
Vi spelar upp våra teatersagor för våra kamrater från Johannesskolan samt deras lärare och Ulla Britt vår områdeschef. Barnen delades i grupper och alla fick se samtliga sagopjäser.
Vi avslutade terminen med en julfika under bordet för barnen. När de var klara gick de ut och lekte och vi vuxna kunde ta en fika och en pratstund.
22 januari 1999
I dag har jag träffat Ann Gref och Boel Gyllander för första gången efter jul. Det var roligt att träffas och uppleva att vi fortfarande är entusiastiska inför samverkanprojektet. Det berikar mitt jobb och mig själv så mycket att få arbeta med dem. De har en annan bakgrund än jag och annan utbildning, men jag känner starkt att det finns en ömsesidig respekt och intresse för varandra och vad vi har gjort. Ann och Boel har blivit mina arbetskamrater och vi känner gemensamt att barnen står i centrum.
Idag har vi bestämt vårens tema ” Jag och min kropp”. Vi valde temat krop-pen för 6-,7-, och 8-åringar har mycket funderingar runt sin kropp och hur de ser ut. Vidare arbetar vi i ett socialt tungt belastat område och det har hänt att något barn genom åren varit utsatt för övergrepp men vi ser det ändå som vik-tigt att barnen blir uppmärksamma på hur kroppen fungerar samt att man själv bestämmer över den och ingen får göra en illa. Vi skall även prata om klockan
tillsammans med ettorna. Vidare har vi rytmiksalen till vårt förfogande och kan ha mycket rytmik, drama och teaterlekar. Samverkan utökas nu med en dag till i veckan. Vi skall nu träffas tisdagar och onsdagar. Vi ansåg att samarbetet hade utvecklats och vi kände varandra och barnen bättre. Vidare flyttades skolan närmare oss (från Rönnens tillfälliga lokaler) efter den omfattande renoveringen av Magistratskolan. Skall man vidare ha ett gemensamt tema så bör man träffas oftare än en gång i veckan.
En gemensam utflykt till skridskobanan är inplanerad. En skolkonsert skall vi också gå på tillsammans med Magistratsbarnen.
26 januari
Vi gick för första gången till en nyrenoverad Magistratskola. Skolan har bli-vit väldigt fin efter renoveringen. Förra veckan fick barnen på Björnbäret brev från sina skolkompisar och vi fick tillfälle att tacka barnen på Magistratskolan för de trevliga och roliga breven. Nu håller vi på att skriva eller rita svar, lite beroende på hur barnen själva vill göra. Våra sagor som vi gjorde innan jul har inte alla barnen sett, så vi började med att en grupp fick visa upp sin saga. Sedan lekte tre stycken dramalekar: Pomperipossa, där barnen leker att de är ute i skogen och går med en käpp i handen, då plötsligt Pomperipossa ropar ”för-stenade” och alla barnen förvandlas till stenar. Leken går ut på att avslöja vem som är Pomperipossa. En annan lek som Ann hade förberett, där man fick gå till olika stationer och på så sätt visa vad man tyckte om för mat, jobb, djur och yrke Och så vidare.
Sedan hade vi en gemensam fruktstund och gick sedan ut i parken på rasten. Här pratade jag med Ann om förslaget från Thomas (kulturpedagogen) att vi gemensamt skulle kunna sätta samman en gemensam dagbok om vår samver-kan. Tanken är då att vi skulle samla in barnens material och skriva ner tankar och reflektionen om samverkanprojektet. Vi skall också fotografera. Ann tyckte det var jättekul att få göra det. Jag känner att det skulle vara jättekul och har pratat med våran områdeschef Ulla Britt Gullberg och det är okej.
När ledningsgruppen under våren 98 började planera för förskoleklasser i stadsdelsförvaltningen centrum var ambitionen att de skulle ligga på Magistrat-skolan och JohannesMagistrat-skolan, men man upptäckte ganska snart att det inte fanns någon plats för denna skolform där. Dessutom skulle man provborra för city-tunneln i närheten och man bedömde inte den miljön som så lämplig för 6 åringar. Det är ganska stora skolor. Då var Björnbärets lokaler bättre lämpade. Vad hade hänt om vi låg på skolan ? I detta skede då vi har arbetat fram en fungerande samverkan och då menar jag samverkan, inte enbart att gå till skolan och klas-sen skulle det nog vara en fördel att finnas på skolan, men att vi har funnits på olika ställen har nog ibland varit en fördel. Gamla invanda mönster har brutits då man har gått in i en annan verksamhet än den man är van vid. Skolklassen 1-2 an har verkligen uppskattat att få komma till förskolans lokaler. Förskolans lokaler andas lek och här har barnen känt sig fria. Samverkan hänger inte bara på i vilka lokaler man befinner sig i utan i första hand ett synsätt på barnen och varandra.
27 januari
I dag kom Boel till Björnbäret med ettorna i klassen. Vi skulle prata om klockan. Boel hade gjort jättefina klockböcker även till förskolebarnen, små jättesöta böcker. Vi åt en frukt först och presenterade sedan vad vi skulle göra. Barnen satte sig i köket och fick klippa ut små klockor där de sedan skrev i de olika siffrorna. När de vaknar, när skolan börjar, när de äter och får gå hem. Barnen arbetade bra och var intresserade och höll på i tre kvart. De fick sedan gå ut på rast. Under tiden pratade Boel och jag och Thomas om rapporten vi skall dokumentera tillsammans. Dokumentationen skall handla om vårt samar-bete. Det skall bli jättespännande att få sammanställa våra synpunkter för att sedan kunna blicka tillbaka på hur samverkan utvecklades. Det känns extra viktigt och som något riktigt.
2 februari
I dag var jag och Thomas och våra fem barn på Magistratskolan. Vår grupp visade vår saga om pungekorren. Det gick bra. Det är alltid lyckat med teater och spel då barnen själva får agera och delta och leva ut med sina roller.
De andra barnen fick skriva ner sina tankar om samverkan vilket som varit roligast och tråkigast och så vidare. Vi avslutade med en fruktstund, därefter lek i rytmikrummet och rast i Magistratparken. Det kändes lite rörigt idag. Doku-mentationen vi skall göra på samverkanprojektet snurrar nog i huvudet på oss alla och jag tror att vi behöver smälta det lite, börja samla material, kopiera, fotografera och så vidare. Tankar om hur vi skall klara detta kommer över mig och jag ställer nog höga krav på mig själv hur vi skall klara detta.
9 februari
I dag var jag på isstadion tillsammans med mina barn och klassen + Marlies klass. Alla barnen hade lyckats låna skridskor så alla kunde åka. Barnen var jätteduktiga.
10 februari
Vi startade vårt arbete för denna termin med ”människokroppen”. Magistrat-barnen kom idagtill oss på Björnbäret Vi delade in barnen i tre grupper. Varje grupp fick sedan teckna varsin stor kropp på ett vitt papper, som de sedan skall få jobba med och se hur de hela funkar. Ulla Britt Gullberg kom och Ann och jag fick en stund med henne att prata om lite förutsättningar, hur fortsättningen är tänkt. Vi pratade också med Ulla Britt om hur vi kan få hållbara arbetslag som känns rätt för alla parter, både barn och vuxna. Vi arbetade hos oss på Triangeln och det fungerade mycket bra med lokalerna.
17 februari
I dag var jag och mina fem barn i Magistratskolan. Vi hade full aktivitet. Först arbetade vi med våra klockböcker och fortsatte att skriva och klistra in
olika klockslag. Vi har även gjort lite större klockor av wellpapp som vi jobbar med. Sedan var det fruktstund. På rasten klarade barnen att gå ut i Magistrat-parken själva med varsin kompis som hjälp. Jag fick lite kaffe och en pratstund i lärarrummet. Jag kände mig mycket välkommen” Här är Ingela som jag har så roligt med på tisdagar och onsdagarna” sa Ann till sina kolleger. Det värmer att höra sånt.
Efter rasten övade Anns grupp på sin skuggspelsteater: eskimåfällan och jag läste en saga om ett marsvin för klassen. Sedan fick vi se skuggsagan och den var jättefin. Sedan hade vi en liten dramalek och sist massage. En jätterolig förmid-dag. Förskolemetodiken behövs i skolan ”barnen behöver få vara sex år ibland, för att orka vara åtta”. Jag fick låna en intressant pärm om arbetet med barnen av Ann.
2 mars
Nu träffas vi igen efter februarilovet. Hela klassen från Magistratskolan var här hos oss på Björnbäret. Vi började med en avslappningsstund. Först tog vi fram madrasser som vi la på golvet och tände våra ljuslyktor. Sedan satte jag på vårt nya band som handlar om fantasimoln, delfiner vid en sandstrand. Det märktes att barnen verkligen slappnade av och det märks tydligt att de behöver en stunds avkoppling från allt stim och stoj, innan de skall börja arbeta med något som kräver lite koncentration.
Ann berättade för barnen om blodet inne i kroppen, när det är blått och när det är rött. När det kommer från hjärtat och när det är på väg till hjärtat. Barnen gick sen till sina grupper och med hjälp av röda och blåa garnnystan klippte de av långa längder som de sedan klistrade in på sina respektive upptecknade krop-par. När de hade jobbat en stund och blev färdiga gick vissa barn ut och spelade fotboll medan andra stannade inne och lekte med lego, kaplastavar eller i dock-rummet. Det blev en stund då vi vuxna fick möjligheter att prata lite innan det var dags för Magistratbarnen att gå tillbaka till skolan. Lekstunden efter arbetet är mycket viktig för barnen. Då slappnar barnen av och är sig själva och behö-ver inte känna att de har några krav på sig.
3 mars
I dag blev vi medbjudna av Magistratskolan att få komma med på en skol-konsert på skol-konserthuset. Barnen tyckte det var jättekul och att få följa med de stora barnen ut på stan. Vi träffade Magistratklassen vid entréhallen och gick gemensamt in i den stora konserthallen som var fylld av skolbarn från hela Malmö. Barnen från Björnbäret lyssnade och följde med musiken. Tack vare att samverkan fungerar så bra så har förskolans barn kommit in i den stora grup-pen på ett fint sätt som gör att allt fungerar för dem tillsammans med de äldre barnen. I dag har jag satt upp gruppernas ”människokroppar” på väggen + en skylt som visar vårt tema. Det blev bra. Nästa gång vi träffas, på tisdag skall vi planera resten av vårt arbete med människokroppen.
9 mars
Ann, Boel, jag och Thomas har planerat idag. Vi pratade mycket om vilka vinster det var för barnen med det arbetssätt som vi har och kom fram till att temainriktade arbetssätt där barnen själva är aktiva ger bästa utdelning då det gäller inlärning hos barnen. De deltar på ett helt annat sätt i undervisningen, än om de bara skulle sitta och lyssna av en lektion i samma ämne. Lekbehovet hos skolbarnen är väldigt tydligt och något som måste tas på allvar. Det är därför som också som Ann och Boel tycker det är viktigt att komma till förskolan för här är lekmiljön mer naturlig.
Vi bestämde att vi fortsätter med avslappningsbandet en stund varje gång och jobbar sedan konkret med vårt tema, människokroppen.
10 mars
I dag kom Magistratskolan till oss och vi började med en fruktstund. På golvet hade jag lagt ut madrasserna och förberett för avslappningsbandet. Ty-värr fick en pojke astmaanfall när han hade ätit päron och fick åka till sjukhu-set. Efter avslappningen testade vi pulsen på alla barn. De fick känna på halsen eller på handen. Vi ställde fram en bänk som barnen fick hoppa upp och ner på för att sedan ta pulsen. Först gick pulsen snabbare för att sedan lugna ner sig. Vi såg i en faktabok som Ann hade med sig, hur hjärtat såg ut. Vi gjorde hjärtan av en blå och en röd ballong. En blå kammar och en röd kammare som vi fyllde med mjöl, så de fick rätt konsistens. Sedan ville barnen leka då ett gäng gick ut på gården och några av flickorna byggde med lego. Efter en kort pratstund åter-vände Magistratklassen till sin skola.
16 mars
Jag har varit på biblioteket och lånat böcker om människokroppen. Där hittade jag ett videoband ur serien Kroppen ”Varför måste vi andas?”. Det hand-lade om varför vi andas. Thomas och jag hade en förhandstitt på det och tyckte att det passade vårt tema. Jag ringde Boel och vi bestämde att vi skulle titta på det tillsammans med barnen. När Magistratklassen kom hade vi ingen avslapp-ning, utan såg på videofilmen istället. När filmen var färdigvisad och vi hade pratat om det en stund så visade jag vårt nyinköpta stetoskop som man verkli-gen kunde höra hur hjärtat slog. Vi hade också måttband och mätte hur mycket bröstkorgen ökade i omfattning när man andades in. Våra tillklippta lungor av svamp, skulle vi i dag ha satt på våra tecknade människokroppar. Men det var inte torra så vi fick vänta med det. Ann bjöd alla barnen på saft och bullar.
23 mars
Thomas lärare Lena Aulin-Gråhamn från Lärarutbildningen besökte oss i dag. Det är roligt att hon är så intresserad av vad vi håller på med. Det händer verkligen nya saker hela tiden som gör att allting känns så spännande. Det är en leklust som blandas med en exprimentlust att hela tiden vilja gå vidare.
För övrigt började vi dagen med avslappning. Sedan hade vi en hel del att göra med att klippa till lungorna av de infärgade svamparna samt skära till
stru-parna av plaströr. Det gav anledning till många frågor och diskussioner, då många någon gång satt någonting i halsen.
24 mars
I dag gick Björnbäret till Magistratskolan. Dagen skulle handla om tarma-rna. Barnen hade gissat hur långa tarmarna är om man sträcker ut dem. Vi lärde oss att fingervirka och barnen tyckte det var jättekul. Det skall bli tarmar till våra människokroppar som vi arbetar med. Sedan fick barnen rast, då de större tog hand om de mindre från Björnbäret.
7 april
I dag åkte 2:orna Ann och jag + förskolebarnen till Almviksgården djur-fritidsgård. Vädret var tyvärr inte så bra. Vi började med att göra en ulltavla. Vi kardade och gjorde fina motiv. Alla hjälptes åt. Efter denna arbetsstund så var vi hungriga och sugna på att äta av våran matsäck. Därefter gick vi ut till djuren. Barnen blev indelade 3 och 3 och fick släppa ut djuren i hagen och gjorde rent hos dem. Barnen var mycket intresserade av djuren och jobbade på duktigt. Någon var mycket intresserad och mockade till en häst och trivdes med det. Ett annat barn har en häst hemma och var mycket duktig. Hon har ibland lite svårt att koncentrera sig på sin uppgift. Det kan bli lite tjatigt ibland. Bussresan hem gick bra.
13 april
När vi kom till skolan så var Anns lärarkandidater igång med att arbeta med olika djur. Mina barn flöt in i grupperna och hjälpte barnen med de olika djuren som de hade valt att forska på. Efter rasten i Magistratsparken fortsatte vi att fingersticka på våra tarmar. De skall bli 8 ½ m långa. Barnen var mycket duktiga på att fingersticka.
21 april
Vi gick till skolan och fortsatte att fingersticka våra tarmar till människokroppen. Alla tycks gilla att hålla på med att fingersticka. Vi har helt klart valt ett bra tema då vi valde människokroppen, för det har varit många olika arbetsmoment och olika material som vi har fått arbeta med. Garnnystan, svamp, plaströr och ballonger och mycket annat.
27 april
I dag gjorde vi alla färdigt våra tarmar och alla grupperna gjorde 8 och en halv meter tarm som klistrades upp på våra kroppar som sitter på väggen. Vi lade tarmarna i magen så som de ligger på riktigt. Vidare pratade vi om mjälten och blindtarmen och varför vi skall vara rädd om magen och inte sparka någon. Barnen förstår att kroppen är ömtålig och att man inte får slå eller sparka på någon.
28 april
I dag gick vi till Magistratskolan. Två lärarkandidater hade hand om under-visningen. Barnen hade varit i Skånes djurpark och vi var med och gjorde älgar med hjälp av fotavtryck och handavtryck. Efter detta så pratade vi om smak. Barnen fick smaka på salt, surt, sött, beskt och fick lära sig vad de olika smaklöka-rna sitter. De gjorde en tunga och satte ut de olika smaklökasmaklöka-rna och skrev. Vi bestämde att vi skulle klistra upp tungorna på våra kroppar när vi träffas på Björnbäret då de sitter på väggen på Björnbäret.
4 maj
Planering med Ann, Boel, Thomas och mig på Magistratskolan. Vi gick ige-nom de gånger som vi har kvar och hur vi skall avsluta vårt tema. Sinnena är inte riktigt klara. Vi skall vidare följa med på en stadspromenad. Vi skall jobba med våra sinnen och våra aktiviteter runt detta. Vi varvar med lekar och pyssel. Ann har en otrolig förmåga att levandegöra ämnet: sinnena. Hon får verkligen barnen att lyssna och leva sig med i lektionerna. Och Boel är duktig på att fånga barnens nyfikenhet med sina underfundiga knep.
5 maj
I dag hade barnen med sig en sak till Björnbäret, då vi skall arbeta med ämnet ”en fröjd för ögat”. Det var små saker som de tyckte var vackra. Vi hade gjort i ordning en låda med tyll och levande ljus och så fick varje barn berätta om sin sak och placera ut den i tyllådan. Många hade blänkande stenar och lyckostenar som de hittat lite här och var. En pojke hade en jättefin bowling-kägla som han hade fått en gång när han spelade bowling. Barnen lyssnade mycket intressant på varandras berättelser. Det blev verkligen en fröjd för ögat. Boel gjorde två lekar med barnen. En var att gömma en tändsticka på sin kom-pis och se om han hittade den. En annan var att ändra något på kläderna och se om kompisen upptäckte vad det var som man ändrat. Sedan började vi lite med örat och gjorde en lek som gick ut på att inte se men lyssna på rösten, vem det var som pratade. Barnen fick till slut en lekstund, innan det var dags att avsluta.
11 maj
I dag var skolbarnen här på Björnbäret och vi samlades och gick igenom alla sinnena och gjorde en känslolek. Vi klippte tungor av disktrasor som vi klistrade upp på våra kroppar. Skolbarnen fick möjligheter att snickra och en del barn från 1-2 an fick lära sig att göra sälgpipor av Thomas. En liten sorgsenhet exis-terar hela tiden hos mig. Jag ser hur barnen har mått detta året och hur mina barn har utvecklats med de äldre kamraterna. Just ”lusten att lära” är så viktig och den har funnits hela tiden. Jag blir ledsen när jag tänker på att detta inte kan fortsätta.
Då vi nu avslutar läsåret med att göra färdigt det som vi har påbörjat står vi inför sommaren. Vi skall göra en del utfärder tillsammans och ses vid stads-vandringen i Malmö parker. Vi skall åka på en utfärd till Ann i Genarp så vi verkligen får möjligheter att säga adjö och lycka till varandra.
Boel Gyllander
En fritidspedagogs tankar kring samverkan
Den här tiden hösten 1998 och vårterminen 1999, som vi har samverkat
Magistratskolan-Björnbärets förskola, tycker jag har varit både rolig
och spännande. Har man någon gång gjort en aktivitet med en
barn-grupp och det har varit lyckosamt, är det inte givet att samma
aktivite-ter lyckas i en annan barngrupp. Att möta en grupp 6-åringar känns
både välkänt (då jag för några år sedan arbetade en del i förskolan) och
lite nytt för mig. De intryck jag fått av hur barnen haft det tillsammans
är mycket positivt. Jag har sett flera exempel där skolbarnen helt
natur-ligt tagit hand om förskoleklass-barnen ute på rasten eller ordnat
sitt-plats i klassrummet tex. Förskolebarnen har i sin tur varit tillräckligt
trygga för att våga ta emot detta och verkligen blandat sig med
skolbar-nen, som både är lite äldre och fler till antalet.
Det har varit ett ömsesidigt givande och tagande mellan dem. När
vi sedan kommit till förskolan har det blivit ombytta roller.
Förskole-barnen har varit på ”hemmaplan” och varit lika generösa tillbaka.
Skolarbetet har ”vävts ihop” med leken och fantasin. Jag tror det
gör det lättare för alla att hitta en plats i gruppen då.. Vi har läst olika
sagor (lyssna, uppmärksamma och förstå). Barnen har skrivit och ritat
egna händelseböcker (fantasi och skrivträning efter egen förmåga) och
vi har tex gjort fingerdockor (finmotorisk träning, fantasi och lek).
Kombinationen av ”växandet”, att få hjälpa de som är yngre, och
känslan av att ”blicka tillbaka” och få lov att vara 6-åring fast man är 8
år är nog inte helt fel. Utvecklingsmässigt går de flesta människor inte
bara rakt upp för livstrappan och lämnar allt från gårdagen därhän. Vi
behöver nog alla ta några steg tillbaka ibland eller bara stanna upp. Och
på vägen finns det så mycket roligt som vi förhoppningsvis bär med oss
livet ut. Därför tror jag att den åldersblandade samvaron tillför så mycket.
Samarbetet mellan oss vuxna har också varit väldigt givande. Det
har hela tiden funnits en ömsesidig förståelse och gehör för varandras
idéer. Det känns helt enkelt som att vi alla tre har tagit precis lika stor
plats i vårt samarbete. Jag har under mina år i yrket som fritidspedagog
samverkat med flera olika människor. Det har varit både nyttigt och
lärorikt för mig, men det finns fallgropar. Ibland kommer man vidare,
ibland inte. Det skapar heller ingen kontinuitet att byta
samverkan-partners varje år (eller termin). Det tar tid att ”lära sig” varandra och
man talar inte alltid samma språk.
Nu har jag samverkat med Ann sedan 2½ år tillbaka, vilket jag
trivs alldeles utmärkt med. För även om det går att samarbeta med
an-dra, är det inte självklart att det dessutom är trivsamt och skoj. När så
Ingela kom med in i bilden har allt bara ”flutit på”. Det har varit lätt att
kommunicera. Vi har haft mycket skratt. Vi har alla tre en positiv
in-ställning till samarbetet och kanske därför känns det enkelt och
natur-ligt.
Ann Gref
Samverkan förskola, skola och fritidshem
Utgångspunkten för samverkan är Lpo 94, läroplan för det
obligato-riska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. Den får man
för-utsätta är noga läst av samtliga inblandade i en samverkan. Ändå
fung-erar samverkan på flera hundra olika sätt inom vårt land, utifrån lika
många och olika ekonomiska, geografiska och sociala möjligheter. Var
startar man då? Kanske genom att ställa sig frågan; varför?
·
Vad är meningen med en samverkan mellan fritidshem, skola och
förskola?
·
Vad har skola, förskola och fritidshem att vinna på en samverkan
sig emellan?
·
Vad ger det samhället åter?
Frågorna kan bli många men ganska snart borde svaret vara givet;
barnet! Det enskilda barnet och dess framtid, precis som det
grupp-beroende barnet och allas vår framtid. Nedan kommer jag att ge min
syn på varför och hur en samverkan kan ske. Den största grunden till de
synpunkterna har lagts under det gångna verksamhetsåret då jag
sam-verkat med Boel Gyllander, fritidspedagog på Magistratsskolan samt
Ingela Zimmer, förskollärare på Triangelns förskola, Björnbäret. Det
första samarbetet mellan skola, förskola och fritidshem för min del, som
är värt namnet samverkan
Ingen är fullkomlig, som människa, vare sig i kvalité eller
kvanti-tet. Barnet behöver ej heller fullkomliga förebilder, men många olika
förebilder med varierande kvalitéer och personligheter.
Tänk dig ett barn som förutom två föräldrar har fler vuxna och
professionella förebilder att tillgå. I det här fallet tänker vi oss en
för-skollärare, en fritidspedagog samt en grundför-skollärare, eftersom vi här
diskuterar samverkan fritidshem, skola och förskola. Tanken ger oss tre
vuxna medmänniskor med pedagogisk utbildning, stort intresse för barn
och ungdomar och olika sorts specialutbildning samt specialkunskap.
Tre olika individer med tre olika sätt att möta och beskåda barnet på.
Tre olika ambitionsmål, tre olika tjänstemannauppdrag, tre olika
per-sonligheter, tre olika drivkrafter med tre olika bakgrunder som var och
en ger det bästa och mesta av vad man tror att just barnet behöver.
Det ger då en samverkan som utgår från en cirkulär, platt
organisa-tion där tre olika verksamheter hela tiden har kontaktyta med varandra.
Den tänkta formen på en samverkansorganisation bör inte vara en triangel, inte heller bör den vara linjär, med förskola längst åt vänster (som steg ett) och
med skola (graderad utbildning) åt höger, som mål.
En samverkan måste bygga på en gemensam syn på barnet och dess
många och olika behov. Det pratas ofta om multi-intelligensteorin, som
menar att intelligens egentligen är förmågan att lösa problem (t ex
ling-vistisk, kinestetisk, musikalisk, logisk, spatial, social och personlig
för-måga). För att ständigt kunna utveckla alla dessa förmågor hos ett barn
räcker inte skolans möjligheter och traditioner särskilt långt. Barnet
be-höver hela tiden ha möjlighet till- och stöd i utveckling och inlärning där
nuet är lika viktigt som framtiden. För det är här, i denna stund, som
möjligheten ges till nästa. En god samverkan för oss en bit på vägen.
En grundförutsättning för en god samverkan är säkerligen en stor
säkerhet i den egna yrkesrollen. ”Jag är här för att jag är grundskollärare
och både jag och barnen får i denna samverkan tillgång och möjligheter
till nya erfarenheter.” Genom att förstå och respektera mina
(samverk-ans-) kollegors kunnande och genom att vi möts som jämbördiga parter
har jag ytterst visat mina elever stor respekt. Stor respekt för att var och
en av dem har skilda behov, vid olika tillfällen och tidpunkter i livet.
Behov som vi som pedagoger aldrig ensamma kan uppfylla, vare sig som
enskilda tjänstemän eller som tillhörande en viss yrkeskategori.
förskola
skola
Ett steg i rätt riktning för en helhetssyn på barnet borde vara
tillsät-tandet av barn- och ungdoms chefer i vår stadsdel. Det borde ge en
ga-ranti för att man inte låter prestige, hierarki, konservativa värderingar
eller helt enkelt okunskap drabba samverkansformer som just har hela
barnet som mål. Och absolut inte tillåta ett uppgivet konstaterande ”Vi
samverkar, för så står det att vi ska göra”
Året som gått
För min högst personliga del har samverkan under det gångna
verk-samhetsåret betytt oerhört mycket. En stark feed-back på mitt
yrkes-utövande, ett stort stöd av två professionella och trygga
samverkanskollegor (både vad avser barngruppen och mig som person),
inspiration till nya arbetssätt samt reflektioner över dessa, mod att våga
göra det jag innerst inne tror på samt mod att låta saker ske som jag
själv och ensam aldrig hade orkat med. Samverkan har, för min del,
inneburit en klar kvalitetshöjning av undervisning och verksamhet
un-der arbetetsdagen.
För barngruppens del är jag övertygad om att året betytt
omväx-ling, möjlighet till olika roller och arbetsmetoder, mer av kreativt
ar-bete, mer av filosofiska tankar och utlägg, mer av utvecklande lek, stor
beredskap för ”rörelse” både geografiskt (”- Nu går vi till förskolan.”)
och i förväntningar på kommande arbetsstunder (”- Nu får alla lägga
sig ner på golvet för vi ska ha avslappning.”).
Under terminerna har det då och då förekommit funderingar från
föräldrar, särskilt till skolbarnen, om samverkan ”verkligen gagnar just
deras barn”. Dessa tankar har med all säkerhet nått respektive barn.
Ändå reagerar barnen övervägande positivt på både innehåll och
organi-sation i vår samverkan. Förutom att de förmodligen upplevt året som
innehållsrikt kan man också tänka att vår självklara inställning till
sam-verkan har ”färgat av sig”. Här är det svårt att avgöra vad som har varit
”höna respektive ägg”.
Vi har flera gånger diskuterat hur samverkan skulle ha påverkats
om vi legat under samma tak. Ibland har det varit en önskan och vi har
trott att praktiska problem skulle ha eliminerats om närheten hade varit
given. Samtidigt visar ju ofta forskning och kartläggning av samverkan
att så fort förskolan hamnar i skolan så sker en ensidig anpassning, helt
på förskolans bekostnad. Förskolans traditioner och kunnande är en
viktig bit av det som skolan behöver kompletteras med. Det ska man
tillvarata, inte organisera bort. Dessutom ser ofta förskolans lokaler helt
annorlunda ut, vilket jag ser som en stor tillgång. Utrymmena är
anpas-sade till både fler och olika behov samt rörelsemönster. Dessutom tror
inte jag att förändringar i arbets- och förhållningssätt kan skapas genom
enbart praktiska förändringar i organisationen. Under det gångna året
har barngruppen ofta uppskattat att just få byta skolans lokaler och
omgivningar mot förskolans.
Fritidshemmen ligger oftare i direkt anslutning till skolans lokaler,
inte sällan delar man t o m lokaler. Här hos oss har vi lärt oss mycket av
detta, och jag tror att båda verksamheterna och barnet har vunnit på
det. Fritidshemmets verksamhet är yngre än förskolans och inte på samma
vis belagd med kunskapsförväntningar, därför tror jag att de står friare
och inte påverkas lika lätt av skolans synsätt.
Thomas Edvardson-Juhlin
Behövs kulturpedagogerna i skolorna ?
När jag kom till Björnbäret höll förskoleklassen på med temat ur
berät-telsen: Måsen Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach. Temaarbetet
ville ta tag i tendenser som skulle kunna leda till mobbning och var
relaterat till Bifrostpedagogiken. Förskoleklassen var ute i parkerna och
studerade fiskmåsarna, såg videofilmen och läste högt ur boken. De gjorde
också fiskmåsar i papp som hängdes upp i taket som mobiler.
Jag fick i huvudsak arbeta med 6 års eleverna i slöjdrummet. Vi
tillverkade fantasidjur i trä. Det gick till på så sätt att jag spände och
tejpade ett vitt papper på bordsskivan på vilket eleverna sedan fick teckna
upp sina djur. Dessa teckningar överförde jag sedan till ett trästycke som
jag sågade ut i bandsågen. Därefter arbetade eleverna med att fila och
slipa till de runda formerna. Tanken bakom detta var att vi skulle komma
bort från de så förhärskande skärbrädorna, då eleverna blivit tilldelade
avsågade brädor med ett borrat hål i, att stå och slipa på. Jag lät 5-6
åringarna arbeta i trä efter sin egen förmåga och fantasi. Eleverna fick
själva hitta fram till sina egna former som tilltalade dem. Därefter la vi
fantasidjuren på ett nytt upptejpat papper på bordet och ritade av
kon-turerna. Nu för att eleverna skulle ges möjligheter att testa och prova
hur och vilken färg, färger de ville måla sina respektive djur i. Fantasin
flödade och det blev fiskar, fåglar och katter i alla dess upptänkliga
kulörer. När jag sedan kom att arbeta med 5 års grupperna valde jag ett
mjukare material, då vi tillverkade fåglar, båtar och gubbar i bark. Vi
gjorde också sälgpipor att blåsa i.
Det ålåg också mig att senare ta hand om elevernas sommarskola.
Jag fick i uppdrag av mina handledare att planera och genomföra ett
”projekt” för eleverna på Triangeln. Tillsammans med mina handledare
började vi ”spåna” om olika idéer tills vi till slut fastnade för att arbetet
skulle utföras i trä. Eleverna skulle ges möjligheter att mäta, räkna, såga
och spika i varierande träbitar. Samtidigt som idéen skulle ha en
kultu-rell förankring och höra hemma någonstans i vår tillvaro. Vi behövde,
så att säga någon koppling att associera till. Till slut valde vi att bygga
ett ”Mininimis” samtidigt som eleverna tidigt fick vara med på
plane-ringsstadiet och rita upp olika förslag till konstverket. Därefter började
ett omfattande arbete med att samla in drivved längs stränderna kring
Malmö. Många utfärder gick åt att samla virke och transportera det till
Triangeln i city.
Reflektioner angående min egen roll i skolan
När man arbetar med teman i ett klassrum anser jag att en
kultur-pedagog är oumbärlig. En första klass på 18-20 elever och en
förskole-klass på 10 elever utgör en stor grupp elever som hela tiden måste
stimu-leras. I ett temaarbete är det än mer och ytterst angeläget att
pedago-gerna är vakna och lyhörda och följer eleverna, för att kunna stödja
dem. Pedagogerna skall ligga ett steg före, för att inte stå främmande
inför överraskningar som kan sätta käppar i hjulet för elevernas
fort-satta arbete i gruppen. Skall eleverna arbeta med teman och utveckla sin
kreativitet och självständighet, då blir svaret på frågan om
kultur-pedagogerna behövs i skolan ett otvetydigt ja.
I ett temaarbete blir elevernas krav inte bara djupare och bredare i
sakfrågorna. Utan även vida större, i ett självständigt arbete som kräver
stor uppmärksamhet under processens gång. Eleverna pockar hela tiden
på uppmärksamhet med ständigt nya frågor kring ämnet de håller på att
arbeta med. Samtidigt som eleverna hela tiden utvecklar sig själva och
gruppen i sitt eget arbete. Skulle eleverna förlora pedagogernas
upp-märksamhet är risken stor att de tappar fart och börjar intressera sig för
andra närliggande sidospår eller rent av låter tankarna vandra iväg till
helt andra ämnen. Pedagogernas intresse för elevernas arbete är ytterst
viktigt under hela ”resans gång”. Förutsättningen för att eleverna skall
lyckas med sitt självständiga arbete är att de får svar på sina många
frågor och uppmuntras att gå vidare och fördjupa sig i sitt självständiga
sökande.
När klassen har valt och bestämt ett tema att arbeta med, utformar
lärare, förskollärare och fritidspedagogen strukturen för teoriutbildningen
och lägger upp ramarna för undervisningen, plockar fram litteraturlista
och andra hjälpmedel som de har till hands. Kulturpedagogen går ut i
samhället och kontaktar olika branscher och organisationer relaterade
till ämnesvalet. Bygger upp ett kontaktnät som ”ringar på vattnet” så
att skolklassen kommer ut i samhället och får ta del av livet utanför
skolan. Eleverna skall göra studiebesök och eventuellt arbeta fristående,
självständigt eller i mindre grupper, utanför skolan för att konfronteras
med folk utanför skolvärlden.
Kulturpedagogen skall plocka fram ritningar och förslag till olika
konstruktioner, som eleverna kan arbeta och experimentera med. Ta fram
material och ämnen som behövs inom temat. Kulturpedagogen skall vara
påläst och väl bevandrad inom ämnet, för att entusiasmera lärarna och
eleverna i klassrummet.
Kulturpedagogen måste beredas möjligheter att ligga ett steg före,
så att han inte står handfallen inför ett ämne som klassen skall sätta
igång att arbeta med. Under ”resans gång” växer kravet på
kultur-pedagogen att han hela tiden skall komma med nya och intressanta
in-fallsvinklar och utflykter inom ämnet. Studiebesök skall planeras och
bokas in. Material skall plockas fram och testas. Konstruktioner skall
monteras och provköras etc. Därför är det ytterst angeläget att lärare,
förskollärare och fritidspedagoger håller kulturpedagogen informerad
vad som är på gång i klassen, så att denne får tid att sätta sig in i ämnet.
Bäst är naturligtvis att kulturpedagogen är med i klassen från första
stund och är med när klassen beslutar vilket tema man skall arbeta med.
Självklart kan kulturpedagogen ta egna initiativ och föreslå olika idéer
och teman för klassen. En framsynt kulturpedagog bör ha tillgång till en
databas med ämnen för olika temaarbeten. Klassen skall kunna fråga
kulturpedagogen till råds och få hjälp.
När kulturpedagogen väl befinner sig i klassrummet bidrar han/
hon med sina kunskaper och hjälper till att experimentera och ge barnen
lustfyllda upplevelser och AHA-upplevelser. Med hjälp av fantasi ska
den teoretiska utbildningen lyfta: Man ska få eleverna ut på okända
stigar, segla ut på okända vatten och att bestiga berg. Med andra ord få
eleverna att ta egna initiativ, arbeta självständigt och bli nöjda med sina
prestationer.
Skall då kulturpedagogen kunna allt ?- Nej, det kan man inte
be-gära. Men han skall vara flexibel nog att kunna ställa om sig och snabbt
läsa in sig på ett ämne. Ha tid på sig att besöka de institutioner och
fackmän som till sin profession arbetar med det specifika ämne, som
eleverna håller på att fördjupa sig i, de yrkeskategorier skoleleverna
se-dan kommer att besöka.
Kulturpedagogen måste vara vaken för att det finns elever som är
väl så bevandrade i ett speciellt ämne. Här kan elever med
specialintres-sen stimuleras att ge sina kamrater stöd, utveckla egna frågeställningar
och laborationer för att på så sätt dela med sig av sina kunskaper.
Kulturpedagogen är en brobyggare. En hantverkare och något utav
en tusenkonstnär, som skall kunna en hel del om lite av varje.
Ett temaexempel
För min egen del arbetar jag gärna med vår egen historia, kust och
hav och då med naturmaterial. Jag har en stor förkärlek för våra gamla
fiske-bondetraditioner med dess urgamla hantverk och dessa
männis-kors sätt att närma sig naturen. Jag tycker om att använda mig av gamla
beprövade kunskaper gärna hämtade ur Bondepraktikans idéer och råd.
Jag tycker också det skulle vara spännande att som tema arbeta med
Harry Martinsons kosmiska och visionära diktcykel Aniara, med
Karl-Birger Blomdahls operamusik till ovannämnda versepos och Sven Erixsons
scenografiska och litografiska bilder till Aniara, för att nu ta några
ex-empel. Ett upplägg skulle kunna te sig följande. Vem är Harry
Martin-son. Vad ville han säga med Aniara och vad säger Aniara oss idag? Vem
är Karl-Birger Blomdahl och hur upplever vi hans musik? Vem är Sven
Erixson och hur ser vi på hans bilder ? Hur upplever vi Aniara och hur
kan vi utifrån vårt eget perspektiv gestalta, tolka och förmedla de tanka
och idéer för varandra och vår omgivning ? Har vi några egna speciella
upplevelser från media som kan relateras till Aniara och finns det något
i vår omgivning eller närmiljö som kan knytas till Aniara? Kan vi själva
göra en egen pjäs på Aniara eller skriva uppsatser, rita bilder och klippa,
klistra på temat Aniara? Ett eventuellt resultat i klassen kan bli att en
grupp på 4-5 elever gör en egen dagbok med tankar kring temat Aniara.
En annan grupp arbetar med Karl-Birger Blomdahls liv och musik. Och
en grupp arbetar med Sven Erixsons måleri och bilder från scenografin
av Aniara. En annan grupp bygger ett bildmontage och en grupp bygger
mobiler ur Aniara. Slutligen finns det kanske en grupp som vill göra en
egen rolltolkning av Aniara. Slutligen smälter grupperna samman till en
stor enhet, där temat på Aniara blir en stor perfomance med teater,
mu-sik, bilder och skulpturer m m.
Thomas Edvardson-Juhlin
Samtal mellan pedagogerna
Tisdag den 20 april samlades på Magistratskolan klasslärare Ann Gref,
förskollärare Ingela Zimmer, fritidspedagog Boel Gyllander samt
bli-vande kulturpedagog Thomas Edvardson-Juhlin. De träffades för att
samtala om sina yrkesroller och berätta vad de tycker de är bra på och
hur de ser på varandras kvalifikationer. Den första frågan som de
närva-rande fick svara på var: Vad tycker du själv du är bra på inom
samver-kan?
Ann: Alla vuxna är på sätt och vis lärare, när de har hand om barn. Sedan är det viktigt att veta vilken verksamhet, vilket forum, man går in i. Att inte sätta sig över eleverna. När det gäller samver-kan, så tycker jag det är kul och att lusten finns. Då är det roligt att jobba när man ser att eleverna trivs.
Ingela: Jag är den jag är i min yrkesroll och det känns tryggt att veta var man står. Att man vet vad man kan och på sådant som man är mer eller mindre osäker på. Jag agerar utifrån de pedagogiska erfarenheter som jag har utbildat mig till. Jag känner att jag är flexibel och kan kompromissa. Hitta lösningar och ha en stor förståelse under pressade situationer. Finns det en glöd i samver-kan så är mycket vunnit.
Boel: Det beror på vilken arbetsuppgift man står inför. På fritidsav-delningen, intill klassrummet är det annorlunda än i skolsalen. Jag känner att jag måste vara flexibel i samverkan och att kunna hoppa in där man ser att man behövs. Vi skall kunna samverka med alla för att komma tillrätta i vår yrkesroll. Ibland känns det som om vi fritidspedagoger liksom har halkat in i skolvärlden. Vi finns här i skolan och känner att vi fyller en stor uppgift, men vi är inga lärare. Men skolan är barnen och barnen behöver oss alla.
Thomas: Jag vet att jag har god materialkännedom om trä, plast, metall etc. Jag tror också att jag är bra på att omsätta idéer från teori till praktik i olika teman. Att läsa in mig på ett ämne för att sedan praktisera det i ett pedagogiskt sammanhang.
Andra frågan som ställdes var: Vad tycker ni att de andra är bra på?
Ann: Ingela har det långa perspektivet. Hon ser vad som kommer att hända framöver. Det tycker jag känns bra då jag är mitt uppe i den pågående uppgiften som vi då har för handen. Jag tycker också Ingela är en duktig problemlösare. När det gäller Boel har hon förmågan att se andra sidor hos eleverna, som jag då inte ser. Hon ser eleverna ur ett speciellt perspektiv och kan backa upp dem på ett tidigt stadium. Jag känner på mig att Thomas har tillfört samverkan en del nya erfarenheter, både som kultur-pedagog och för den han är, med sina speciella erfarenheter. Det
Ingela: Jag tycker Ann har ett otroligt bra handlag med eleverna och en utstrålning som gör att hon inte behöver höja rösten. Det är lätt att samarbeta med Ann och hon har lätt för att ta nya idéer. När vi har tänt på en idé och bestämt oss så är det en fröjd att jobba med Ann. Boel är lätt att prata med. En jättetrevlig tjej som är lugn och metodisk. Boel är en människa med livserfarenheter och man känner att hon har stabilitet i det hon gör. Thomas är intresserad och fungerar bra i teamet. Jag tycker han känner sig säker och smälter väl in i gruppen och fungerar bra som temautvecklare i samverkan.
Boel: Jag tycker Ann är en otroligt generös person. Varm och öppen mot alla. Hon har tålamod och har lärt mig mycket. Ja rent av varit ett stöd för mig. Ingela kan hantera kaos och är lugn och stabil. Jag tycker hon är en positiv varm människa som det är lätt att prata med. När det gäller Thomas tycker jag att ju fler kunskaper vi för in i skolan ju bättre blir det. Jag tycker det har varit en tillgång att ha Thomas med i gruppen.
Thomas: När det gäller Ann så tycker jag att hon har lätt för att fånga elevernas intresse och nyfikenhet och att få dem att lyssna. Och jag tycker Boel har ett naturligt handlag med eleverna i de skapande grupperna då vi höll på med teaterpjäserna och människokroppen. När det gäller Ingela tycker jag hon har en förmåga att entusiasmera eleverna att få dem engagerade. Samtidigt som hon är lyhörd och tar sig tid att lyssna på folk. Boel: När det gäller gruppen som helhet tycker jag att det finns en
likartad inställning till samverkan.
Ann: Vi har alla en hel del erfarenheter med oss i bagaget som vi har användning för. Jag tror att vi som personer reflekterar över oss själva. Vilka vi är och vad vi vill med vårt arbete.
Ingela: Jag tror att vi alla har förmågan att vi kan vända negativt till positivt. Att vi inte låter oss stoppas med mindre, än då vi prövat på alla lösningar. Vi ger inte upp i första taget.
Boel: Jag kan jobba med vem som helst, men i det här fallet med samverkan tycker jag att vi har haft tur. Vi har alltid lyckats med konststycket att kunna gå vidare, då vi har stått inför olika problem.
Thomas: Jag tycker jag har fått lära mig mycket av er alla. Både när vi gjorde teaterpjäserna och spelade upp pjäserna men också temat på människokroppen. Dels hur grupperna fungerade men också
hur eleverna fått närma sig olika problemlösningar. Det tycker jag har varit värdefullt.
Ingela: Inom teamet finns det alltid någon som är bra på sin bit. Vi arbetar tillsammans med folk som besitter olika kunskaper och det är viktigt. Det är något som vi alla respekterar och som vi upplever som en tillgång. Jag tror att vi här har en stor förståelse för varandras arbeten
Ann: Nu har vi bara tre ben. Vi måste ha ett pärlband mellan de olika benen. Skolan behöver mer av historia och traditioner från samhället. Så fort man kommer in i skolans värld sugs man upp av det stelbenta systemet. Skolan måste bli ett allaktivitetshus, där eleverna får uppbackning från olika håll. Detta klarar inte de tre benen av själva. Kulturpedagogen kan vara en supporter som skulle kunna cirkulera, vara fria utan organisatoriska petitesser. I skolan skall finnas verkstäder och fria arbetsformer. Här är kulturpedagogen en viktig kugge för oss alla som verkar inom skolans ramar.
Ingela: Ett mer temainriktat arbetssätt med olika funktioner. Här skulle man sedan kunna planera och utvärdera i en levande skapande värld av matte, engelska, teknik och historia etc. Sedan vill jag se kulturpedagogerna involverade i detta med sina specifika kunskaper om teknik och kännedom om olika ämnesområden. Boel: Andra yrkeskategorier måste få komma in i skolvärlden. I dag är
samhället så komplicerat och omfattande att det måste till många människor med olika kunskaper. Jag tycker det är viktigt med kulturpedagogerna, då de behövs med sina speciella kunskaper i skolan.
Tredje frågan som ställdes var: Hur vill du att samverkan skall
utvecklas?
Ingela: I första hand hade jag önskat att jag fick fortsätta samverkan med Ann och Boel på Magistratskolan. Samverkan utvecklas inte över en natt och det innebär inte att man är fysiskt närvarande under ett antal dagar i veckan. Samverkan för mig är samarbete i tankar och pedagogiska idéer och metoder, där de vuxna förstår varandra och står för sin yrkesroll. Detta tar tid att utveckla. Det tar minst ett läsår och när nästa läsår kommer så är man mer rustad att utveckla samverkan ytterligare. Som det är nu så byter man arbetslag efter ett år och får börja om på nytt med nya lärare och ny skola. Detta hämmar utvecklingen och är inte ett
steg i rätt riktning. Jag hade önskat att man från ledningen hade förstått detta och att det inte alltid skall vara pengarna som styr antal barn och hur de skall fördelas och var och med vem de skall samverka. Jag hade önskat att vi fick den tiden på oss att verkligen utveckla en bra samverkan där alla barn trivs och vi vuxna verkligen kan ta tillvara på det bästa hos oss i våra yrkesroller.
Ann: Självklart är att jag skulle vilja fortsätta på den stig som redan trampats. Ett roligt och spännande år har givit en mycket god grund till nytt innehåll, ännu bättre former och varianter av samverkan. Jag irriteras av tanken att inte kunna fortsätta samverka med både Ingela och Boel. Vår psykologiska process har kommit igång och är på god väg att verkligen börja verka och ge utslag. Därför är det lätt att tappa i både fart och entusi-asm när vi åter, och på olika håll, skall ställa oss i ruta ett! Den kontinuitet som skapats i vårt samverkanslag borde ha fått fortsätta. Det är inte så att man kan byta ut medlemmarna och samtidigt förvänta sig en självklar fortsättning på ett redan gjort arbete. Önskar man en djupare utveckling måste det reserveras en längre tid för att kunna nå verkliga resultat. Som tjänstemän känner vi oss ofta förbigångna när det just gäller tid och framtid. Helt klart är också att jag i skrivande stund känner mig frustre-rad över vårt samverkanslags nuvarande situation utan någon fortsättning eller framtid, när vi alla vet att vi kommit långt i en viktig process.
För att återgå till frågan om hur jag vill att samverkan skall utvecklas så är inte svaret givet. Mina enskilda önskemål är ju egentligen ganska ointressanta och skulle jag ändå formulera och spalta upp dem så handlar det ju då inte om samverkan. Samver-kan betyder, för min del, först och främst samarbete! Denna process bygger ju på de relationer som finns inom laget. Med mig, Boel och Ingela har det då inneburit vissa möjligheter medan det inom nästa års samverkanslag nu ser ut att innebära helt andra. Vårt samarbete har utgått från våra gemensamma intressen, vilka i sin tur har givit arbetsformer och metoder som vi alla tre har funnit intressanta. Ett mycket viktigt bränsle! Ändå får den erfarenheten inte låsa mig i förhoppningar och förvänt-ningar inför kommande samverkansformer. Då skulle jag ju troligen skapa en sämre start för oss alla i laget och vare sig säkra kvalitet eller effektivitet under det kommande samverkan-såret. Oftast är det ju det bättre att försöka tända ett ljus än att förbanna mörkret.
förskola, skola och fritidshem. Därför önskar jag att samhällets attityd förändras och får upp ögonen för att barnomsorgen faktiskt är lika viktig som skolan. Skolan har en lång tradition bakåt, vilket inte skolbarnomsorgen har. Ett barns sociala förmåga är av betydande vikt i de allra flesta sammanhang och där har vi fritidspedagoger ofta ett tungt arbete. Dels beroende på att barngrupperna är stora, dels att skolans lokaler inte erbjuder de små skrymslena som många söker o s v. Det är inte sällan vi stöter på hinder som inte skulle behöva finnas. Min uppfattning om att Ann, Ingela och jag har tagit lika stor plats i vårt gemensamma arbete, har jag funderat över och undrat om det verkligen är viktigt. Jag tror det är viktigt för mig som fritidspedagog. Och jag ser fram emot den dagen när vi är jämställda även ur samhällets synvinkel. Då kanske jag kan bli mer generös.
Thomas: För mig personligen kan jag tänka mig att lärare och elever diskuterar olika teman som klassen vill arbeta med. Då man beslutat sig för exempel ”Vår stad” kommer jag som kultur-pedagog in och bidrar med mina kunskaper och berättar om vad det finns för material att arbeta med. Hur man initialt skall komma igång och utveckla idén med gamla fotografier, besök på museer och kommunala institutioner. PRO-föreningar, där de äldre berättar om gångna tider. Stadsvandringar med besök på gamla och nya gårdar. Stadens parker och kyrkogårdar. Belysa lokala hantverk och industrier. Handel och sjöfart med hamn-verksamhet. Skalenliga modellbyggen, att bygga t ex en skåne-gård eller vindmölla. Att arbeta med gipsavgjutningar. Studera lokal litteratur och måleri. Gamla tidningar. Ordna med maske-rad eller teater med tidstypiska kläder. Att eleverna får göra sina egna historieböcker med att rita, klistra bilder och skriva om sin egna liv i staden. Och hur kommer ”Vår stad” att se ut om 50 år? Jag vill kunna förvandla en idé till en visuell upplevelse. Fånga elevernas intresse så att de känner sig delaktiga i sin egen vardag.
Gemensamma aktiviteter
På höstterminen 1998 började eleverna från Björnbäret och
Magistratskolan 1-2 D att arbeta med en saga ur boken ”Den blå oxen”,
som innehåller svenska folksagor. Här fick eleverna tillverka små
finger-dockor som de satte upp på sin hand och som de sedan kunde spela med.
Vid jultid följde en pysselkväll med elevernas föräldrar på Björnbäret,
där eleverna tillsammans med sina föräldrar fick pyssla och tillverka
olika små saker.
På höstterminen skrev eleverna och tillverkade olika teaterpjäser,
som de sedan skulle framföra och visa för varandra. Eleverna delades
upp i 3 grupper med 8 elever i varje grupp. Pjäserna skrevs ner utifrån
olika bilder som eleverna fick fantisera till. Varje elev fick säga en eller
ett par meningar i taget, som sedan någon pedagog skrev ner, tills det
slutligen blev en liten pjäs på omkring 10-15 minuter.
De pjäser som eleverna satte ihop var ”Eskimåfällan” som blev ett
skuggspel, då man tillverkade och skar ut siluetter i papp till pjäsfigurerna
som sedan hölls upp framför en projektor, där sedan skuggorna
fram-trädde på projektduken. En annan pjäs var ”Djurens fest” som
teckna-des upp på ett långt vitt papper, som sedan rullateckna-des ihop. Pappersrullen
med pjäsen drogs sedan genom en låda, där man skurit ut botten, så att
det verkade som en TV-apparat. Pjäsen ”Den lilla pungekorren” där de
tecknade figurerna var uppsatta på pinnar, som sedan hölls upp under
spelets gång, spelades i en dekorerad pappkartong som också liknade en
TV-apparat. Under december spelades pjäserna upp för eleverna på
Johannesskolan.
Sedan följde ”saft och bullar under bordet”, som innebar att eleverna
samlades till en samvaro under borden på Björnbäret. Efter nyår 1999
fick eleverna arbeta med klockan. Dels i en liten egen bok som hette Min
dag där eleverna fick rita in klockslaget då de steg upp, gick till skolan
eller åt lunch. Eleverna fick också göra en större klocka med vridbara
visare, som de kunde ställa in olika tider på. Samtidigt började eleverna
arbeta på temat med :människokroppen. Tanken med detta var att
eleverna skulle få lära sig mer om sina kroppar. De fick tillverka hjärtan,
lungor, luftrör, tarmar och blodomlopp som de sedan klistrade upp på
en, på vitt papper uppritad människofigur.
När eleverna på Björnbärets förskola och klass 1-2 D Magistratskolan
tillfrågades om de olika arbetsuppgifterna svarade de följande:
Jaqueline: Jag tyckte det var kul att göra fingerdockor till sagoboken. Jag tyckte det också var kul med pysselkvällen när vi fick hålla på och pyssla. Sedan var det spännande när vi fick fika under borden. Det var både spännande och annorlunda. Att få göra teatern ”Eskimåfällan” var spännande och att få spela svan. Jag var nöjd med historien, men tyckte att den kunde sluta annor-lunda. Att eskimån skulle vara snällare. Jag vet inte om jag skulle orka att vara med och göra en teater till.
När vi fick jobba med klockan tyckte jag det var lite svårt, men spännande. Det var jätteroligt att få jobba med
