Inte bara en flodvåg...

Lärarutbildningen

Examensarbete

Inte bara en flodvåg…

En studie om krishantering på skolor efter tsunamin.

Not just a tsunami…

A study about handling crises at schools after the tsunami.

Sofie Dahlberg

Linda Rudolfsson

Lärarexamen 140 poäng

Barndoms- och ungdomsvetenskap Handledare: Ann-Sofi Råstam

Abstract

Arbetsart: C-uppsats i Barndoms- och ungdomsvetenskap. Sidantal: 40

Titel: Inte bara en flodvåg…

Författare: Sofie Dahlberg & Linda Rudolfsson Handledare: Ann- Sofie Råstam

Datum: 2005-12-30

Bakgrund: Vi valde ämnesområdet för att vi anser att kunskap om krishantering i skolan och barns sorgreaktioner saknas i vår utbildning. Är det tabu att prata om kriser, sorg och död i skolan?

Syfte: Vårt syfte är att undersöka hur lärare i skolan bör agera vid naturkatastrofer, som t. ex. vid tsunamin i Indiska Oceanen som inträffade i december 2004. Syftet är även att belysa barns (6-12 år) reaktioner vid en kris.

Problemprecisering: Hur bör lärare i skolan agera vid en naturkatastrof t. ex. tsunamin?

Metod: Vi har valt att använda oss av kvalitativa intervjuer på två skolor i två olika kommuner som drabbades på olika sätt av flodvågskatastrofen (tsunami).

Resultat: Det framkom under vår undersökning att ju närmre krisen en person befinner sig desto mer tar man den till sig. Detta gällde även för personalen i skolan, som visade sig vara bättre förberedda om det fanns elever som kunde ha varit utsatta.

Innehållsförteckning

1. INTRODUKTION ... 7

2. KUNSKAPSBAKGRUND... 8

2.1.TEORIER MED ANKNYTNING TILL KRISHANTERING... 8

2.2 KRISHANTERING I SKOLAN ... 9

2.3FÖRBEREDELSER INFÖR EN KATASTROF... 9

2.3.1 Handlingsplan ... 10

2.4LÄRARENS ROLL VID EN NATURKATASTROF... 11

2.5 RITUALER I SKOLAN ... 12

2.6MINNESSTUND... 12

2.7PRYDNING AV SKOLBÄNK... 13

2.7.1 Ritualernas betydelse för skolbarn... 13

2.8TEORIER MED ANKNYTNING TILL BARNS SORGREAKTIONER... 14

2.8.1 Krisens olika faser kopplade till naturkatastrofer... 16

2.9BARNS SORGREAKTIONER... 16 2.9.1 Direkta reaktioner... 17 2.9.2 Efterreaktioner ... 17 2.10FLODVÅGSKATASTROF... 19 2.11 CENTRALA BEGREPP ... 20 3. SYFTE... 21 3.1PROBLEMPRECISERING... 21 4. METODBESKRIVNING ... 22 4.1METODVAL... 22 4.2URVAL... 22 4.3GENOMFÖRANDE... 23 4.4ANALYSBESKRIVNING... 24 4.5FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN... 24 5. RESULTAT ... 26 5.1KRISHANTERING PÅ SKOLORNA... 26 5.1.1 Handlingsplan ... 26

5.1.2 Förberedelser inför skolstarten... 27

5.1.3 POSOM ... 29

5.1.4 Fortsatt arbete med naturkatastrofen... 29

5.1.5 Ritualer... 30

5.1.6 Församlingens betydelse ... 30

5.2BARNS SORGREAKTIONER VID EN NATURKATASTROF... 31

5.3LÄRARENS ROLL... 32

5.4SLUTSATSER... 32

6. DISKUSSION ... 34

6.1KRITISK GRANSKNING AV VÅRT GENOMFÖRANDE, METOD OCH DATA... 36

REFERENSLISTA ... 37

BILAGA 1... 39

1. Introduktion

Inte bara en flodvåg… kommer att handla om krishantering i skolan. Hur bör lärare i skolan agera när det uppstår en naturkatastrof som t.ex. flodvågskatastrofen (tsunamin) i Indiska Oceanen, 2004? Vad bör lärare göra i en sådan situation om någon av eleverna har varit vid Indiska Oceanen och upplevt flodvågen? Det kan vara elever som har förlorat någon anhörig eller elever som har berörts av katastrofen via medier. Upprättade skolorna en krisplan efter flodvågskatastrofen eller fanns det redan en som var tillgänglig på skolorna?

Anledningen till att vi vill undersöka detta beror på att vi vill veta hur vi själv bör agera i vår kommande yrkesroll om det skulle uppstå en liknande situation. Detta föll i vårt intresse eftersom vi har funderat mycket på hur vi ska göra i en sådan situation. När vi har gått vår utbildning på lärarhögskolan har vi inte fått någon direkt kunskap, det är antagligen ett sådant ämne som inte anses vara viktigt att ta upp. Vi anser däremot att det är viktigt och vill vara beredda på att möta barns reaktioner i framtiden när vi arbetar som lärare. Döden och olika olyckor är kanske tabu på något sätt och inte något som det gärna pratas om. Är det så att alla tänker det händer säkert inte mig? Om det är så, känns det skrämmande att inte

lärarutbildningen utbildar sina studenter inom detta med tanke på att det kan vara aktuellt i dagsläget. Vår natur har sagt ifrån flera gånger under vår livstid och kan göra det igen.

Att mista sin förälder när man är barn, kan liknas vid att befinna sig halvvägs upp på en klättring mot toppen av Mount Everest. Så försvinner plötsligt den erfarne färdledaren, den person man är totalt beroende av för att överleva sin vandring och nå toppen. I det läget grips man oundvikligen av en ohygglig skräck och känsla av övergivenhet (Polfeldt, 2005, s. 30)

Varje år drabbas skolor av någon kris eller katastrof som berör några eller flera elever på skolan. Under ett läsår kan skolan drabbas av något olycksfall, personal eller elevers bortgång men även andra stora händelser som påverkar skolan menar Dyregrov (1994). Enligt

Skolverket (2000) är det rektorn i skolan som har det yttersta ansvaret om/när det händer en katastrof. Det är även viktigt att alla lärare är insatta i hur de ska gå tillväga.

Vi vill undersöka hur lärare i skolan bör agera vid en naturkatastrof, t. ex. tsunamin i Indiska Oceanen som inträffade i december 2004. Syftet är även att belysa barns (6-12 år) reaktioner vid en kris.

2. Kunskapsbakgrund

Kunskapsbakgrunden är uppdelad i olika underrubriker för att läsaren lättare ska få en överblick och ett sammanhang i litteratur som finns inom området. Det som vi har tagit upp i kunskapsbakgrunden anser vi som relevant till vår undersökning. Resultatet och litteraturen kommer att ställas mot varandra i kommande diskussion.

2.1. Teorier med anknytning till krishantering

Erik H. Erikson (1971) har gjort en modell för stresshantering som kan användas i samband med social krishantering. Han har byggt upp modellen efter sociala, emotionella och

åldersmässiga faktorer som han anser påverkar människan vid olika kriser.

Modellen är uppbyggd i fyra delar som följer:

1. Att möta krisen

När det uppstår en kris ska den tas tag i direkt. Om inte det görs kan krisen bli alldeles för djup och i värsta fall går det inte att lösa.

2. Olika kriser är för människan ett sätt att växa

Kriser är utvecklande för människan. En människa går igenom många olika kriser i sitt liv som ofta är utvecklande om de hanteras på bästa sätt. Det är naturligt med livskriser.

3. Att tro på de människor man kommer i kontakt med vid en kris

En människa som är inne i en kris kan ha svårt för att lita på sina medmänniskor. De kan också vara misstänksamma mot sina arbetskamrater och tappa sin tillit till dem.

4. Effekten av en kris

Människan kan ändra sin personlighet när de har varit med om en kris. De reagerar annorlunda och känner att de inte är lika mycket värda som innan krisen. De tappar sina vanliga arbetsrutiner och känner att de inte är lika produktiva som de har varit tidigare.

Olika kriser berör personer på olika sätt. Erikson (1971) menar att det är ofta den sociala situationen som människan ändrar när de har varit med om en kris. De går igenom olika krisstadier och kan ändra sin identitet efter en sådan händelse. Kriser behöver inte nödvändigtvis vara negativa.

2.2 Krishantering i skolan

Enligt Skolverket (2000) drabbas varje år nästan alla Sveriges skolor av någon händelse som drabbar några eller alla elever på skolan. Det är viktigt att inte blunda för detta och våga inse att en kris även kan uppstå på den egna skolan. Svåra händelser berör nästan alla barn och kan i vissa fall försvåras barnets skolarbete. Skolan måste ge stöd till den eller de barn som

behöver det och lärare bör veta hur de ska hantera situationen.

Efter brandkatastrofen i Göteborg, 1998, kom Skolverket ut med en rapport om hur skolan hade hanterat katastrofen. Rapporten visade att skolan hade en stor roll i barns sorgarbete, eftersom den skapade trygghet och kontinuitet i vardagen (Skolverket, 2000).

2.3 Förberedelser inför en katastrof

När en katastrof händer, som berör många människor, är det av stor vikt att en handlingsplan finns på skolan och är väl genomarbetad och väl förankrad hos all personal på skolan.

Utbildning i krishantering och barns sorgreaktioner bör ske regelbundet under läsåret. Det är rektorn som har det yttersta ansvaret vid en kris, men hon/han kan också delegera uppgifter till skolans krisgrupp och övrig personal på skolan (Skolverket, 2000). Om inte skolan har en krisgrupp bör det upprättas en sådan när en katastrof händer. Denna krisgrupp kan bestå av lärare, skolkurator och rektor (Dyregrov, 1993). Deras främsta uppgift är att få överblick om vad som hänt, vem som är drabbad och på vilket sätt detta har hänt. Därefter beslutar

krisgruppen om vad som ska göras och vilka resurser som behövs sättas in. Förutom att upprätta en krisgrupp bör skolan etablera kontakter med psykologer, präst och andra yrkesverksamma människor som kan vara ett stöd för elever och personal vid en katastrof (Dyregrov, 1993).

2.3.1 Handlingsplan

Handlingsplaner bör upprättas för tänkbara händelser som kan påverka skolans personal och elever till exempel handlingsplaner för om en elev eller personal dör eller blir svårt skadad, någon elevs förälder eller syskon dör och vid större olyckor eller katastrofer (Skolverket, 2000). Vilka åtgärder som behövs sättas in beror på den enskilda händelsen och hur många som har blivit drabbade. Handlingsplanen bör innehålla både akuta och långsiktiga åtgärder vid en katastrof. Det är viktigt att följa upp stödet till de elever och personal som är i behov av stöd genom fortsatt rådgivning under en tid efter katastrofen. Eleverna bör också inom de närmaste dagarna efter katastrofen förberedas inför deltagande i olika ritualer. De kan också delta i olika aktiviteter t.ex. skriva brev eller rita teckningar som kan stimulera deras känslor och tankar angående händelsen. De vardagliga rutinerna bör återupptas för att ge trygghet och struktur efter en katastrof (Dyregrov, 1993).

Ansvarsfördelningen vid en katastrof bör vara tydligt formulerad i handlingsplanen till exempel ska det framgå vem som ansvarar för att ett ”krisrådgivningscentrum” upprättas på skolan, vem som tar hand om telefonerna, vem som sköter kommunikationen med media eller håller i presskonferenser samt vem/vilka som stöttar elever och personal. Handlingsplanerna bör även vara kortfattade, lättöverskådliga och innehålla viktiga telefonnummer och litteratur kring barns sorgreaktioner (Skolverket, 2000). Information om var personalen på skolan kan finna olika material som kan vara bra att använda vid en krissituation bör finnas med i handlingsplanen till exempel var skrivet material om barns sorgreaktioner finns, men även någon form av ”krislåda” som kan innehålla duk, ljusstake, ljus, tändstickor, dikter och cd-skiva med lugn musik (Dyregrov, 1993). Förslag på en handlingsplan vid flodvågskatastrofen som Rädda Barnen gav ut vid vårterminens start för att möta drabbad personal, elever och dess familjer finns i bilaga 1.

Handlingsplaner finns inte på alla skolor idag och detta kan enligt Dyregrov (1993) bero på vuxnas rädsla av att prata om katastrofer i skolan i tron om att göra det värre för eleverna. Det kan även bero på att läraren tidigare har upplevt traumatiska händelser som gör att de inte vill diskutera detta med sina elever.

2.4 Lärarens roll vid en naturkatastrof

Läraren har en stor roll när barn sörjer. De ger förtroende och trygghet för barnen. Oftast känner de barnen väl och kan ge stöd efter barnens personlighet och behov. Läraren har därför ett bra utgångsläge att hjälpa barn vid sorg men läraren ska inte vara rädd för att få stöd av specialister vid behov (Ekvik, 1993). Vid flodvågskatastrofen fick lärarna hantera katastrofen beroende på barnens ålder och erfarenheter. Det viktigaste var att, som lärare, ge sig tid till att lyssna på barnen och låta dem prata och reflektera över det som hade hänt (RB, 2004).

Lärarna bör vid en katastrof samtala med sina elever om det som hänt. Då är det viktigt att vara öppen, lugn, ärlig, visa respekt för barnen och deras frågor (Dyregrov, 1993). Kan läraren inte svara på barnens frågor är det okej att svara att de inte vet. Läraren bör ge barnen fakta och inte gissa eller ställa motfrågor (RB, 2004). Omskrivningar för döden som t.ex. sömn och resa bör undvikas. Det är viktigt att ge varje barn den tid som den behöver för att bearbeta händelsen. Fraser som ”tiden läker alla sår”, ”jag förstår hur du känner det”, ”det kunde ha varit värre” och ”du ska vara glad att du lever” bör undvikas. Lärarna ska inte lova eleverna mer än vad de kan hålla i en krissituation och skydda sina elever från journalister som kan uppfattas stressande av eleverna. Läraren bör visa sina känslor inför det inträffade, eftersom då kan även barnen våga visa sina känslor. Det är av stor vikt att återgå till de vardagliga rutinerna så tidigt som möjligt efter händelsen för att hjälpa barnen att få struktur på sin tillvaro (Dyregrov, 1993).

Efter flodvågskatastrofen var det viktigt att förklara för barnen orsakerna till katastrofen och att denna typ av händelse är ovanlig och inte hotade Sveriges kuster. Genom att tala om katastrofen kunde läraren hindra att barnen missuppfattade, fantiserade och var rädda för katastrofen. Läraren kunde också mitt i all förödelse berätta om det positiva i katastrofen det vill säga hjälporganisationers och räddningstjänstens arbete, som sattes in från hela världen i katastrofområdet. ”Barn påverkas naturligtvis av att andra barn har drabbats”(Dyregrov & Raundalen, 2005, s. 2) och lärarens uppgift blev att informera barnen om hur återbyggnaden av hem och skolor i de drabbade områdena skulle gå till. Om barnen ville hjälpa till t.ex. genom att sänka pengar till hjälporganisationer skulle detta uppmuntras eftersom detta kunde öka deras förmåga till empati för andra människor (Dyregrov & Raundalen, 2005).

Vid en krissituation bör läraren i sin undervisning ge plats åt barnens tankar och känslor för det som hänt. Detta kan ske genom olika uttrycksformer beroende på elevernas ålder som t.ex. teckning, målning, rollspel, lek eller att låta barnen sätta upp bilder och föremål som påminner om den bortgångna. Om barnen är skrivkunniga kan de skriva uppsatser, dagböcker, dikter eller göra ett minnesalbum om den döde. Även lekar och samtal om katastrofen bör tillåtas eftersom detta är ett sätt för barn att bearbeta händelsen på (Dyregrov, 1993).

Förutom att vara ett stöd för barnen måste lärarna vid en katastrof vara väl förbereda att möta barnens föräldrar. Föräldrarna bör få information om vad som har hänt, barns sorgreaktioner och hur de kan hjälpa sina barn (Dyregrov, 1993).

Lärarna måste också i sin tur få stöd i en krissituation av ledningsgruppen för att bearbeta sina tankar, intryck av händelsen och känslor (Dyregrov, 1993).

2.5 Ritualer i skolan

Ritualer används sedan tidernas begynnelse och är ett sätt att markera ett avslut. I alla kulturer, samhällen och religioner används ritualer. De uttrycker känslor och tankar hos dem som sörjer. En ritual är en symbolisk handling som genomförs i grupp för att markera att en människa är död. Ritualerna tillfredställer sociala och emotionella behov som uppkommer när någon sörjer (Dyregrov, 1994).

Ritualer t.ex. visning av den döde och begravning används idag för att markera att en människa är död. De hjälper till att känna gemenskap vid sorg och bearbeta sin egen sorg. Oftast sker ritualerna inom familjen men i en del fall används ritualer även i skolan t.ex. minnesstund och prydning av skolbänken (Dyregrov, 1994).

2.6 Minnesstund

Precis efter ett dödsfall bör skolan organisera en minnesstund för den döde. Vid

minnesstunden samlas alla elever och personal på skolan. Även föräldrar och syskon kan bli inbjudna att delta i ceremonin. Eleverna på skolan kan pryda lokalen eller platsen för

rektor, präst, klassföreståndare eller elev. Även musik och sång som tillägnas den döde bör vara en del av ceremonin (Dyregrov, 1994).

Flaggstången på skolan flaggas på halv stång för att markera att skolan är drabbad av sorg (Dyregrov, 1994).

2.7 Prydning av skolbänk

Om någon elev dör på skolan kan deras skolbänk i klassrummet fungera som en minnesplats för den döde. Klasskamraterna kan pryda bänken med duk, ljus, foto på den döde och

teckningar eller skrifter till den döde. Bänken kan markeras fram till begravning och sedan endast vid födelsedag, årsdag eller alla helgons dag. Denna markering kan ha stor betydelse för alla barn men framför allt pojkar som har svårt för att klä sina känslor i ord (Dyregrov, 1994).

2.7.1 Ritualernas betydelse för skolbarn

Det är viktigt att barnen inte hålls utanför sorgen utan får delta i sorgen på sitt sätt t.ex. genom att vara med att bestämma hur ritualer ska gå till. Barns deltagande i ritualerna ger de

förståelse inför döden och de kan bearbeta sin sorg. Ritualerna har flera psykologiska aspekter för barnet och medverkar till att:

Reducera overklighetskänslor och förhindra fantasier innebär att barnen inser att den döde är

borta för alltid. Skolbarn uppfattar oftast döden som overkligt och tror att det bara är en dröm. Det kan vara bra om dessa barn får möta döden och göra egna erfarenheter t.ex. genom

visning för att se att den döde inte förvandlats och inte är kapabel till att göra något. Detta kan även vara bra för att förhindra fantasier (Dyregrov, 1994).

Hjälpa barnet att tankemässigt ”få grepp” om dödsfallet kan göras genom att barnen får delta

i ritualerna. Ritualerna bekräftar att den döde inte kommer tillbaka. Barnen kan också få utlopp för sina känslor och därmed bearbeta sin sorg (Dyregrov, 1994)

Stimulera barnet till att ge känslomässigt uttryck åt förlusten detta kan barnen göra t.ex.

Ge barnet möjlighet att ta ett konkret avsked av den döde och ge barn och vuxna en gemensam upplevelse som kan ligga till grund för senare samtal kan göras genom att

gemensamt delta på en ritual som markerar att ett slut. Detta kan göra att barnen lättare kan hantera sina känslor av dödsfallet och ligga till grund för senare samtal (Dyregrov, 1994).

2.8 Teorier med anknytning till barns sorgreaktioner

Cullberg (2003) har en teori om de olika faserna som en människa i allmänhet går igenom vid en kris som de har drabbats av. Oftast går även barn igenom dessa olika krisfaser. Det är svårt att dra någon linje mellan de olika faserna och ibland kan de befinna sig i två faser samtidigt. Som lärare och vuxen är det viktigt att förstå dessa faser för att möta barnen rätt (Svensson, 2002). Cullberg delar upp faserna följande:

1. Chockfasen

Detta är den första fasen som en människa kan hamna i när de är med om en kris. Chockfasen kan vara allt ifrån en kort stund till några dygn. Det är då människan inte tar in det som har hänt, de låtsas som att det inte har hänt något för att de inte kan bearbeta det. På ytan kan de verka helt lugna men inuti dem har allt vänts upp och ner och skapat en sorts kaos inom dem. Ofta kommer de inte ihåg vad som sagts eller gjorts när de är i denna fas. Vissa kan göra avvikande saker som att riva i sönder sina kläder, skrika eller upprepa sig när de pratar (Cullberg, 2003). Barn förstår inte vad som har hänt i denna fas. Somliga kan bli förvirrade, förtvivlade och reagera hysteriskt med skrik och gråt. Andra kan få mer kroppsliga symtom som darrningar, illamående, yrsel, häftig andning och hjärtklappning (Svensson, 2002).

När vuxna möter ett barn som befinner sig i chock är viktigt att få barnet att känna sig tryggt. Barnen kan må extra bra av att bli bemötta som något yngre än vad de är. Det är viktigt att ge barn korrekt information som är anpassat till deras ålder (Svensson, 2002).

2. Reaktionsfasen

Chock och reaktionsfasen går in i varandra och blir en s.k. kris, denna får endast vara fyra till sex veckor lång för att kallas akut kris. När de har kommit till reaktionsfasen börjar de få upp ögonen och förstå vad som har hänt, det som de tidigare har flytt från. Det är nu de börjar ställa sig frågan varför? Varför händer detta mig? Den sörjande försöker hålla kvar den döde vid liv genom att fantisera och prata mycket om den. Här kan den sörjande börja tro att de har

tappat förståndet. Att fantisera är något som den sörjande ofta gör omedvetet för på ett sätt bearbeta det som har inträffat (Cullberg, 2003). Hos barn kan symtom som ångest,

sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, rädsla, mardrömmar m.m. kan visa sig. De försöker att inte tänka på det som hänt. Ibland kan de bara komma ihåg det mest skrämmande och dyka upp i barnens medvetande (Svensson, 2002).

Det är viktigt att informera barn om att det är vanligt att få återkommande bilder över något skrämmande de tagit del av. Vuxna kan hjälpa barn att bearbeta sin rädsla genom att prata om rädslorna och ge en känsla av trygghet (Svensson, 2002).

3. Bearbetningsfasen

När den sörjande har kommit till bearbetningsfasen har de lämnat den akuta krisen. Denna kan människan befinna sig i ett halvt år till ett år efter den akuta krisen. Här börjar den sörjande se en framtid igen och börjar ta tag i sig själv. De kan fortsätta med uppdrag och aktiviteter som de höll på med innan de hamnade i den akuta krisen. De kan ha ändrat sin sociala sida men kan åta sig nya erfarenheter igen. Med den distans de har fått till det som skett kan de mer acceptera vad som har hänt (Cullberg, 2003). Bearbetningsfasen innebär att barnen tillkänna ger sina känslor kring den traumatiska händelsen. Händelsen och känslorna vänds och vrids tills den är förståelig för individen. Nu kan barnet se framåt. Rädslan för händelsen byts mot ilska. Leken är ett sätt för barnen att bearbeta händelsen, här kan barnen skratta åt det farliga. Som vuxen är det bra att ha förståelse för leken och kan även gå in och samtala med barnen i deras lek. Det är viktigt att fortsätta prata om händelsen med barnen (Svensson, 2002).

4. Nyorienteringsfasen

Denna fas tar aldrig slut. Den sörjande får ett s.k. ärr som alltid kommer att finnas i

människans liv. De lever vidare med en erfarenhet i bagaget som ibland är både bra och dålig att ha med sig. Människan har fått tillbaka sin livsglädje. Ibland blir de bli påminda av det som har hänt och får sitt ärr upprivet. Det som de har varit med om är inget som ska glömmas bort helt och hållet utan det kommer alltid att finnas där på ett eller annat sätt under deras fortsatta liv (Cullberg, 2003). Barnen kan nu återgå till det ”normala” men känner fortfarande sorg eller ilska över upplevelsen. Nu behöver de inte lika mycket tid till att prata om

I vårt arbete utgår vi från Cullbergs faser i relation till barn, vi nämner även Eriksons teori då vi tar upp vikten av att en kris bearbetas och att en kris kan vara ett sätt att växa.

2.8.1 Krisens olika faser kopplade till naturkatastrofer

Flodvågskatastrofen den 26 december 2004 drabbade människor världen över. De som blev direkt berörda av katastrofen och var i området blev chockade. När andra blev medvetna och förstod vad som hade hänt blev katastrofen ett trauma för människor utanför området. Det kunde vara människor som hade nära och kära i det drabbade området men även de som berörts via medier. Många drabbades av sorg. Fortfarande finns spår av flodvågskatastrofen i den svenska vardagen. De som blev direkt och indirekt drabbade av katastrofen lever vidare med sina upplevelser men i de flesta fall ser de livet med andra ögon än de som inte blev drabbade av katastrofen (NE, 2005).

2.9 Barns sorgreaktioner

En person kan känna en fysisk smärta när någon närstående dör, sorgen känns som att en bit av det egna livet har blivit avskuret. Människor reagerar olika på en förlust. Det spelar stor roll beroende hur nära personen har stått den sörjande (Cullberg, 2003). Vanliga reaktioner av barn när de sörjer är: ångest, starka minnen, sömnrubbningar, ledsenhet, längtan och saknad, vrede och beteende som kräver uppmärksamhet, skuld självförebråelser och skam,

skolsvårigheter och kroppsliga smärtor (Dyregrov, 1990).

Barn reagerar olika när de genomgår en traumatisk upplevelse. En del barn reagerar direkt och för andra barn tar reaktionen längre tid. Barn kan bland annat reagera med: Förnekelse, vilket innebär att barnen förnekar det som har hänt. De skjuter ifrån sig tanken att någon i deras närhet har dött. Barn återgår snabbt till lek vid ett dödsbesked och detta är deras sätt att bearbeta händelsen. Panik är något som barnen drabbas av då de tänker på hur det ska gå för dem själva. Barn kan också känna vrede över det som hänt. Vreden vänds oftast utåt mot omgivningen t.ex. kan den riktas mot läkaren som har tagit deras mamma ifrån dem eller mot Gud som låter de lida. Vreden beror på att de känner sig hjälplösa och har förlorat sin

självkontroll, vilket kan ge uttryck i ilska genom att barnen är besvärliga i skolan eller hemma. Andra sorgreaktioner kan vara skuld, regression, kroppsliga reaktioner, otrygghet, fixering vid den bortgångne, hyperaktivitet, tillbakadragenhet, idealisering och undertryckta känslor (Huntley, 1996).

2.9.1 Direkta reaktioner

Barn reagerar på många olika sätt när de får ett dödsbesked, precis som att vuxna reagerar på sina olika sätt (Dyregrov, 1990). De vanligaste reaktionerna är:

• Chock och tvivel, äldre barn kan reagera på detta sätt det är en sorts skyddsmekanism för barnen som gör det lättare att ta till sig hädelsen i små steg. Ofta kan barnen förneka vad som har hänt för att de inte ska känna någon smärta.

• Fruktan och protest, det är mest tonåringar som kan reagera med protest som kan visa sig genom att de kastar porslin eller dylikt omkring sig.

• Apati och förlamande tillstånd, är också mest vanligt hos tonåringar. Det är svårt att få någon kontakt med dem när de endast sitter och stirrar rakt fram utan att röra en min.

• De fortsätter det de håller på med, barnet tar inte till sig vad som har hänt. De fortsätter att rita eller vad de höll på med när de fick beskedet. (Dyregrov, 1993).

2.9.2 Efterreaktioner

Barnen kan reagera efter en tid då något har hänt. De kan då inte skjuta ifrån sig händelsen längre och börjar komma till insikt med vad som har hänt. Vanligaste reaktionerna enligt Dyregrov (1993) är:

Ångest och sårbarhet är en vanlig reaktion som barn kan få, de känner ingen trygghet och är

rädda att något annat ska hända de andra som finns i deras närhet eller dem själva. Barn som har varit med om en händelse som t. ex. flodvågskatastrofen i Indiska oceanen kan utveckla en rädsla som gör att varje gång de ser vågor i havet eller vatten överhuvudtaget inte vågar bada i havet eller i badkaret. De kan också vara väldigt lättskrämda när de hamnar i en situation som är liknande men ofarlig kan de känna sig hotade.

Levande minnesbilder är något som barnen är väldigt mottagliga för. De har svårt för att

glömma något hemskt som de har upplevt. Det är bilder som kommer tillbaka med jämna mellanrum. Barn som såg vågen komma kan se den i sitt inre som en repeterande videofilm.

Sömnstörningar kan uppkomma när barnet sover. De kan återuppleva flodvågen när de sover

så att de drömmer mardrömmar om det som de har upplevt.

Sorg och saknad kan utspela sig på olika sätt. Vissa barn gråter ofta andra mer sällan. Barnet

kan isolera sig och dra sig undan och sluta sig i stället för att prata med de vuxna. Barns sorg utspelar sig olikt än vuxnas och kan därför uppfattas som att de inte bryr sig, fast att de kan vara väldigt ledsna och endast visa det periodvis eftersom deras sorgperiod är kortare än en vuxens. Om ett barn ser ett annat barn som har roligt med sin pappa kan de bli ledsna för att de aldrig kan uppleva det med sin pappa som är död. Barnet kan också upplevas som sökande efter den döde. Barn kan bli skrämda om de t. ex. får se sin avlidna pappa på video, då kan de ha svårt för att förstå vad som är verkligt och overkligt och tro att pappan lever igen.

Irritabilitet och vrede är vanligt bland barn som har mist någon nära anhörig eller varit med

om en händelse som flodvågskatastrofen. Det finns många olika sorters vrede som barnet kan känna beroende på vad de har varit med om. Vrede mot Gud är vanligt bland barn.

Skuldkänslor, självförebråelser och skam kan barn känna efter att ha varit med om

flodvågskatastrofen och överlevt. De kan tro att de är orsaken till att det inträffade och känna sig lättade över att de fortfarande lever. Barnet kan känna en skuld för något de inte har gjort eller sagt till personen som har avlidit.

Problem i skolan är ofta att eleven har koncentrationssvårigheter för att de inte kan tänka på

annat än det som har inträffat. De kan känna att det inte finns någon meningsfullhet i att sitta och räkna i matteboken när de saknar någon nära anhörig. Läraren kan märka att eleven sitter och dagdrömmer mer än vanligt. Det kan ta lång tid innan eleven kan prestera som vanligt igen i skolan. Vissa elever dyker inte ens upp i klassrummet på ett tag.

Kroppsliga symptom är huvudvärk, magbesvär eller muskelsmärtor som barnet kan få när de

mist en nära anhörig. Det är viktigt att den vuxne inte pratar för mycket om symptomen för då är det lätt att de blir överdrivna omedvetet av barnet.

Problem i relation till kamraten är förekommande bland barn. Vänskapen kan hotas för att

den som har upplevt en svår händelse inte tycker att vännen förstår vad den personen har varit med om. Det kan bli en sämre relation om vännen inte vet hur den ska uppföra sig mot sin

kamrat. Barnet som har varit med om händelsen kan då dra sig tillbaka i stället (Dyregrov, 1993).

2.10 Flodvågskatastrof

En flodvåg, en tsunami, kan ha orsakats av en jordbävning på havets botten eller ett vulkanutbrott. På djupt vatten kan flodvågen passera förbi obemärkt. När flodvågen når kusten bromsar vågen och tornar upp sig. Våghöjden stiger och sköljer in över land. Detta kan leda till översvämning och stor förödelse längs kusterna. Hur hårt en kust drabbas av

flodvågen är svårt att se i förhand (NE, 2005).

Historien om tsunami sträcker sig tillbaka till 500 - talet, då de inträffade i Burma och Thailand. Därefter har flera tsunamis uppmärksammats bland annat 1883. Då dog 36 000 människor i en tsunami som uppkom på grund av ett vulkanutbrott på en ö mittemellan Sumatra och Java. Den senaste tsunamin, som inträffade den 26 december 2004, orsakades av en jordbävning och som dödade fler än 220 000 människor, mestadels barn (NE, april, 2005). Värst drabbades Indonesien, Thailand, Sri Lanka och Indien. Den nådde även Afrikas östkust. Tsunamin drabbade även många svenskar, 523 personer har identifierats som avlidna och 20 personer räknas fortfarande som saknade (NE, april, 2005).

Flodvågskatastrofen år 2004 skildrades mer närgående än andra katastrofer för att den berörde många människor i populära semesterorter i Thailand, Sri lanka och Maldiverna. Med hjälp av turisternas videokameror kunde katastrofen skildras här och nu. Eftersom katastrofen var oväntad köpte medierna privata inspelningar av dem som lyckats fånga de värsta bilderna. Många barn i Sverige satt framför TV:n eftersom de hade jullov och kunde därför se flodvågens förödelse (Raundalen & Dyregrov, 2005).

När barnen kom tillbaka till skolan efter jullovet stod många bänkar tomma på en del skolor i Sverige. Några barn och någon personal på skolan var avlidna eller fortfarande saknade. En del barn saknade anhöriga och andra barn hade själva upplevt och överlevt katastrofen (Raundalen & Dyregrov, 2005).

2.11 Centrala begrepp

Naturkatastrof: en oväntad händelse som orsakats av naturens krafter som blir förödande för människan till exempel orkaner, jordbävningar och översvämningar (NE, 2005).

Tsunami: en flodvåg som orsakats av en jordbävning på havets botten. En våglängd kan vara

över 100 km (NE, 2005).

Kris: Nationalencyklopedin (2005) tar bland annat upp begreppet psykologisk kris vilket innebär att en individ inte har tillräckliga erfarenheter för att hon eller han ska klara av en händelse utan ett psykiskt lidande. Den beskriver också den traumatiska krisen vilket

människan vanligast går igenom vid en katastrof. Denna innebär att individens tillfredställelse med livet hotas av att en oförutsägbar smärtsam händelse inträffar.

3. Syfte

Vårt syfte är att undersöka hur lärare i skolan bör agera vid en naturkatastrof, t. ex. tsunamin i Indiska Oceanen som inträffade i december 2004. Syftet är även att belysa barns (6-12 år) reaktioner vid en kris.

3.1 Problemprecisering

Vår problemformulering: Hur bör lärare i skolan agera vid en naturkatastrof?

Utifrån vårt syfte har vi formulerat följande frågeställningar:

1. Finns det krisplaner som tar upp naturkatastrofer och hur ser dessa ut i sådana fall? 2. Vilket stöd kan skolan få vid en naturkatastrof?

4. Metodbeskrivning

Vi kommer i det här avsnittet beskriva vårt val av metod. Därefter beskriver vi vårt urval, genomförande och våra analystankar.

4.1 Metodval

I arbetet om hantering av naturkatastrofer valdes att använda en kvalitativ metod det vill säga att gå på djupet inom ett ämnesområde och få förståelse för detta genom intervjuer. En

kvantitativ metod t. ex. en enkätundersökning uteslöts p. g. a. risk för bortfall. Genom att göra intervjuer skapar man sig en mer direkt bild och bättre förståelse av ämnet, än att skicka ut flera enkäter till individer som aldrig kan träffas ansikte mot ansikte. Undersökarna får endast den formella kontakten genom enkätundersökningar. Kvalitativa studier användes för att få fram ett avgränsat och specifikt resultat (Repstad, 1999).

Syftet med kvalitativa intervjun är att få reda på så mycket som möjligt om i vårt fall krishantering på skolorna av dem vi intervjuar. Då måste frågorna vara så flexibla att intervjupersonen kan säga allt de vet om krishanteringen som en lärare bör använda sig av i skolan (Johansson & Svedner, 2001). Våra frågor berörde krisplaner, krisledningsgrupp, förberedelser inför vårterminen 2005, barns reaktioner vid en naturkatastrof och lärarens roll vid en naturkatastrof.

Enligt Johansson & Svedner (2001) är det för oss som går på lärarutbildningen viktigast att vi känner till kvalitativ intervju. De anser att detta är den bästa metoden att använda för att få fram den information som man vanligtvis söker vid ett examensarbete i lärarutbildningen. Intervjun ger oftast bra kunskap som blivande lärare kan använda sig av inom sitt kommande yrke.

4.2 Urval

Urvalsgruppen bestod av sju personer från en större och en mindre kommun. De hade befattningen lärare, skolsköterska och präst.

Skolan i den större kommunen består av 175 elever i förskoleklass upp till årskurs fem. Denna skola var direkt drabbad av tsunamin eftersom en elev och dess föräldrar hade avlidit i

flodvågskatastrofen. Denna stadsdel blev hårt drabbad eftersom invånarantalet är lågt, då fyra barn och fem vuxna dog. Vi intervjuade en lärare som var 59 år och en skolsköterska som var i 60 års ålder. Eftersom skolan är rätt liten var skolsköterskan endast på skolan två gånger i veckan. I denna kommun intervjuades en kvinnlig präst som var i 55-års ålder och hade varit verksam 23 år i yrket.

På skolan i den mindre kommunen går ca 700 elever i förskoleklass upp till årskurs nio. Skolan drabbades inte direkt av flodvågskatastrofen, men det fanns elever som hade förlorat släktingar. En kvinnlig lärare som var i 55 års ålder intervjuades. Läraren hade arbetet länge i yrket, men endast varit verksam på denna skola i några år. Vi intervjuade även två

skolsköterskor i 30 till 40 års åldern. En manlig präst/diakon som är i medelåldern, hade varit verksam 26 år i yrket var verksam i kommunen och posumgruppen blev också intervjuad.

Vi valde att intervjua vuxna för att skaffa oss en överblick om krishantering av dem som är insatta i ämnesområdet. Präst och skolsköterskan valdes för att vi ville veta vilken roll de hade när en naturkatastrof inträffade samt deras syn på hur lärarna skulle agera. Vi intervjuade endast vuxna på grund av att det kan vara svårt för barn att prata om ett sådant ämne, som är känsligt för dem, med människor som de inte känner. Vuxna kan ha lättare för att komma ihåg händelseförlopp och kan därför ge en djupare beskrivning. Personerna som valdes var vi inte förankrade till tidigare för att få en så objektiv undersökning som var möjligt.

4.3 Genomförande

Urvalspersonerna kontaktades via telefon och intervjuerna genomfördes en kort tid därefter. Platsen för intervjuerna bestämdes av urvalspersonerna därmed var de i en miljö där de kände sig trygga. De flesta samtalen var enskilda förutom vid ett tillfälle då det var två

sjuksköterskor från samma skola som deltog samtidigt. Detta var vår första intervju och vi upptäckte senare fördelen med att endast intervjua en person åt gången. Frågorna som ställdes var öppna och breda för att få ett bra material till analysen. Vid samtalen användes diktafon med undantag för ett samtal då intervjun bestämdes med kort varsel. Vid den intervjun ställde en frågorna och den andra skrev ner svaren på papper. Diktafon användes för att inte missa

någon viktigt information och för att lättare kunna observera personens kroppsspråk och miner när frågorna ställs. Det kan vara till stor hjälp när materialet ska analyseras (Johansson & Svedner, 2001).

Intervjuerna skedde på respektive skola och församlingshem där personerna kände sig

bekväma. Ljudupptagningarna bearbetades direkt efter varje genomförd intervju. Sedan lades informationen i olika högar efter lämpliga teman. Dessa blev grunden till i olika temakuvert. Utifrån kuverten analyserades materialet.

4.4 Analysbeskrivning

Analysen blir bättre enligt Repstad (1999) vid en kvalitativ undersökning därför att det är lättare att komma under huden på sina aktörer. Vi har valt en kvalitativ metod för att få en helhetsbild och förstå de lokala skeendena i detta fall hanteringen av situationen i skolorna när en naturkatastrof uppstått samt hur barn reagerar när de sörjer.

Utifrån temakuverten kommer en bearbetning av materialet ske under lång tid, vilket Repstad (1999) lägger stor vikt vid. Resultaten kommer att jämföras med avseende på att tolka likheter och skillnader i svaren från personerna från de båda kommunerna. Trondman (2005) menar att det kan vara bra att kunna jämföra material från två olika områden, vilket kan leda till en bättre analys. Problemet med intervjuerna kan vara att undersökningen bygger på en händelse som nästan inträffade för ett år sedan. Folk glömmer ibland känslor och tankar som de hade när händelsen inträffade (Repstad, 1999).

4. 5 Forskningsetiska överväganden

I undersökningen informerades uppgiftslämnaren noga om deras anonymitet och deras roll i undersökningen. De informerades också om syftet av undersökningen och vår tystnadsplikt. Vid nästan varje intervju användes diktafon efter medgivande av uppgiftslämnaren. På banden uppges inte några namn och de förvaras säkert. Frågor som kunde vara känsliga ställdes en bit in i intervjun för att få deras förtroende och få så utförliga svar som möjligt (Repstad, 1999). Uppgiftslämnarna kommer att få möjlighet att ta del av resultatet av undersökningen då de ska få vårt examensarbete via mail efter godkännande.

När litteraturen bearbetades försökte vi vara så källkritiska som var möjligt och använde oss av aktuell litteratur (Ejvegård, 2002).

Vi har valt att skriva det här arbetet i ett par därför att vi ser många positiva aspekter som t. ex. det blir givande diskussioner samt att vi kompletterar varandra med olika erfarenheter. Litteraturen till vårt bakgrundsmaterial delades upp lika för genomgång av denna. Sedan bearbetades denna gemensamt och utmynnade i detta arbete.

5. Resultat

Flodvågskatastrofen drabbade Sverige hårt och berörde skolorna. I vårt undersökningsområde omkom fem barn och fyra vuxna respektive fyra barn och fem vuxna. På ena skolan (skola A) som vi besökte saknades en elev och dess föräldrar inför vårterminens start 2005. På den större skolan (skola B) saknades inga elever men vissa elever saknade nära släktingar. De intervjuade här relaterade dels till flodvågskatastrofen men även till ett barns plötsliga dödsfall som inträffade efter flodvågskatastrofen. Eleven som dog gick i en annan skola i kommunen men dess kamrater som var förankrade till denna skola blev berörda av händelsen. Den senare skolan relaterade mer till denna händelse eftersom den kom närmre elever och personal.

5.1 Krishantering på skolorna

Skolorna gick tillväga på olika sätt beroende på hur hårt drabbade de hade blivit av flodvågskatastrofen.

5.1.1 Handlingsplan

Båda skolorna hade en handlingsplan att följa efter flodvågskatastrofen hade inträffat.

Handlingsplanen för skola A tar bl. a. upp vem som ska göra vad när något sådant har inträffat t. ex. kontakt med massmedia, personal, psykolog och skolpastor. Den tar även upp hur de på skolan ska gå tillväga vid en kris och var krislåda finns som innehåller dikter, litteraturtips samt ljus, duk och fotoram. Det nämns också att de ska dokumentera sina arbetsinsatser. Handlingsplanen på skola B var äldre och inte lika uppdaterad och förankrad hos personalen som den tidigare den saknade aktuella telefonnummer och vem som hade ansvar för vad. Det nämns i den att krisgruppen ska kontaktas av rektorn men det finns inte någon utsedd

krisgrupp på den skolan. Skolsköterskorna som vi intervjuade hänvisade till en annan skolas handlingsplan vid naturkatastrofer men denna hade ännu inte tagits i bruk. De ansåg att det var för många lärare (ca. 100) på skolan för att bilda en krisgrupp.

På skola A är det rektorn och skolledningen som har ansvaret för krishanteringen på skolan som i sin tur delegerar ut uppgifter till krisgruppen, den består av: en lärare, en fritidspedagog, en förskollärare, psykolog och skolsköterska.

En skolsköterska på skolan sa:

Det är jätteviktigt med delegering av uppgifter därför att om alla gör lite av varje det de först tänker på blir det kaos. Jag aktar mig för att de lägger över allt på mig som är skolsköterska utan vi ska vara ett team som arbetar tillsammans.

För ca åtta år sedan när gruppen skapades var det ett förtroende uppdrag att få sitta med i krisgruppen. Personal på skolan fick utse vem de kunde tänka sig sitta med i den här gruppen. ”Det kändes som ett hedersuppdrag så det var svårt att tacka nej” sa en lärare. Vidare

berättade hon att ”gruppen träffas några gånger om året men så fort det blir död eller sorg på skolan träffas vi tätt”.

5.1.2 Förberedelser inför skolstarten

På skolan A undersökte rektorn och biträdande rektor tillsammans med kommunens posomgrupp (se förklaring nedan) vilka familjer som befann sig utomlands.

På skola B träffades rektorerna, sjuksköterskor och kurator för att besluta hur de skulle bemöta barnen den första dagen efter jullovet. En del lärare träffades i respektive arbetslag eftersom de är över 100 anställda lärare ansåg de att det var bättre. Skolpsykologen skickade via mail ut Atle Dyregrovs beredskapsplan för skolan som lärarna kunde ta hjälp av. Lärarna fick också välja att se en film som heter; Barns sorg är randig. En lärare på skolan berättade:

Tanken var att vi skulle visa denna för eleverna men lärarlaget var kritiska till denna så vi valde att inte visa den för våra elever berättade läraren på skolan.

Det bekräftades att på skola A saknades en elev och dess familj, varav mamman arbetade på en förskola och pappan var aktiv i skolrådet. Därmed var personerna kända av de flesta som var förankrade till skolan. Krisgruppen kallades in efter några dagar och rektorn hade möte med krisgruppen. På mötet tog de upp vem som saknades i hela rektorsområdet, att de kunde få stöd från kyrkan, personalen kunde kontakta skolledningen, vem som skulle ha kontakt med media. Det bestämdes att det skulle vara en presskonferens och att inga fotografer fick vara på skolan. Rektorn delegerade ut uppgifter till respektive krisgruppsmedlem.

En lärare på skolan sa:

Jag fick i uppgift att ringa till mina kolleger och berätta att vi saknade en elev på skolan. Jag berättade också att vi skulle få utbildning dagen innan skolan skulle börja som handlade om hur de skulle bemöta barnen vid terminens start. Det tog en hel dag att ringa.

Det skickades hem brev till alla som gick på skolan och informerade om hur skolan skulle arbeta med naturkatastrofen. Där stod också att det fanns ett stödcentrum i kommunen dit alla kunde vända sig.

Utbildning

Utbildningen bestod av ett seminarium barn, död och sorg. Föreläsningen hölls av en begravningsentreprenör som bl. a. tog upp att det som vuxen är viktigt att stå för trygghet genom vardagliga rutiner och stabilitet för eleverna när de har upplevt en naturkatastrof. Det var också viktigt i det läget att berätta för eleverna att en elev var saknad och att man ännu inte visste om eleven levde eller var död. Inte från eleven är bekräftad död kan lärarna i samråd med familjen arrangera en minnesstund för den döde. Föreläsaren tog även upp att lärarna skulle vara vaksamma under första skoldagen för de elever som blivit berörda via medier av naturkatastrofen. De skulle framhålla att det var en ytterst ovanlig händelse och endast ge fakta hur en flodvåg uppkommer efter det skulle de sedan gå in på elevernas personliga tankar och upplevelser. I den klass som var berörd fick de även ta upp att en elev saknades. Första skoldagen behöver inte endast ägnas åt naturkatastrofen utan barn behöver också lek och skratt för att bearbeta sina tankar och känslor. Det förelästes också om hur läraren bör bemöta barn i sorg och kris:

• Ge full uppmärksamhet

• Lyssna, avbryt inte, men var aktiv • Håll ögonkontakt

• Acceptera reaktioner • Dölj inte egna reaktioner

• Visa engagemang via kroppsspråk • Var ärlig och rak

• Ge trygghet

• Låt barnet känna kontroll • Undvik fraser

• Håll vad du lovar • Ge barnen tid

Barns sorgreaktioner togs också upp på seminariumet samt att lärarna borde vara

uppmärksamma på att barn reagerar olika vid en naturkatastrof. Det är även viktigt att känna till att barn kan vara oförberedda på sina reaktioner.

Lärarna uppskattade denna föreläsning eftersom de fick bra råd för att möta eleverna på bästa sätt. ”Alla visste att vi saknade barn här, alla måste vara insatta. Så det blev en oerhörd kraft och effektivitet i den utbildningen som vi fick,” sa en lärare.

5.1.3 POSOM

POSOM (psykisk socialt omhändertagande vid kriser) kan skolan vända sig till då deras egna resurser inte räcker till. Dessa går in vid normalreaktioner. Gruppen tar hand om drabbade vid kriser inom kommunal förvaltning t.ex. skolan. Inom POSOM gruppen finns en stab som består av sex personer, två från barn och ungdomsnämnden (BUN), psykologer och två från kyrkan, räddningstjänsten eller jurister. Vid en kris kontaktas staben som beslutar om åtgärder, stödpersoner (alla skolsköterskor, psykologer och sköterskor) sätts in och vid extra krishantering går krisgruppen in. POSOM grupper ska finnas i alla kommuner.

5.1.4 Fortsatt arbete med naturkatastrofen

Eftersom flodvågskatastrofen hände på jullovet hade den saknade elevens klasskamrater och dess föräldrar träffats, pratat samt stöttat varandra och hoppet levde fortfarande vidare för att hitta eleven och dess föräldrar vid liv.

”När eleverna kom till skolan fanns vi (krisgruppen) i lärarrummet för de elever och föräldrar som behövde prata där de kunde fika och tända ett ljus för de saknade ” sa skolsköterskan på skolan.. Även präst och psykolog fanns på skolan framförallt för att prata i den klass där eleven saknades. Psykologen och prästen fanns också tillgängliga för alla på skolan. ”Jag åt tillsammans med eleverna men var noga med att inte sätta igång samtal som jag inte kunde slutföra” sa prästen som var kopplad till skolan. Fritidspedagoger sattes in i klasserna hela den första dagen för att finnas till om någon behövde prata av sig eller var ledsen. De var också där för att vara ett fungerande stöd för läraren. Den berörda klassen fick stöd hela terminen

eftersom det tog tid innan eleven kom hem till Sverige och var bekräftad död medan

föräldrarna till eleven hade kommit tillbaka några veckor efter det inträffade. När kamraterna började förstå att deras klasskamrat inte skulle komma tillbaka levande hade de stöd av psykolog och begravningsentreprenör. En lärare sa:

Även om klasskamraterna fortfarande hoppades att eleven satt på en liten ö och åt kokosnötter och höll sig vid liv. Det var lättare för klasskamraterna när eleven hade blivit bekräftad död, de hade levt i ovisshet i nästan en hel termin de tyckte också det var bra att deras kamrat fick vara tillsammans med sina föräldrar igen.

På skolan B hade de öppet hus i skolans bibliotek första dagen när eleverna kom tillbaka efter jullovet. Där fanns skolsköterskorna och kuratorn på plats om eleverna ville prata. De kunde även komma till skolsköterskornas rum om de ville. Det var endast enstaka elever som besökte dem och ofta handlade det om att eleverna hade dödsångest och var rädda att det skulle hända dem. Det var inte många elever som besökte biblioteket, det trodde

sjuksköterskan kunde bero på att det gått en tid sedan flodvågskatastrofen och att de hade pratat av sig med sina föräldrar. Varje lärare tog upp flodvågskatastrofen på sitt sätt beroende på åldern på barnen. En lärare i årskurs sex valde att ge eleverna kunskap om hur en flodvåg uppkommer. I klassrummet tändes ljus för de omkomna och saknade i flodvågskatastrofen.

5.1.5 Ritualer

På skolan A där en pojke dog i flodvågskatastrofen stod bänken kvar i klassrummet och blev smyckad ända tills det blev bekräftat att eleven avlidit. Då fick klasskamraterna bära ut bänken från klassrummet vilket var ett sorts avslut för dem. De fick även deltaga på elevens begravning. På skolavslutningen la de blommor på elevens grav.

5.1.6 Församlingens betydelse

Elever och personal som fortfarande kunde vara i behov av stöd kunde krisledningsgruppen hänvisa till respektive församling. I en av kommunerna bedrivs fortfarande två

självhjälpsgrupper en för dem som var nere i Thailand och förlorat anhöriga och en annan för mor- och farföräldrar, barn och barnbarn. Kyrkan erbjuder ständigt leva vidaregrupper då någon har mist någon nära. På årsdagen då flodvågen inträffade kommer kyrkorna i dessa kommuner att öppnas upp för alla. Detta gjordes också den dagen det inträffade den 26 december 2004.

5.2 Barns sorgreaktioner vid en naturkatastrof

Alla barn kan reagera olika och alla barn reagerar på något sätt. Oftast reagerar barn inte hemma utan i skolan, då är det bra att det finns någon som är tillgänglig för dem att prata med. Barns fantasier är oftast värre än verkligheten. De kan fortfarande i dag tänka på det som hände för ca ett år sedan. En sjuksköterska son hade sagt till sin mamma ”kan vågorna bli så stora så att det kan svämma över vårt hus?” En lärare sa:

Eleverna var lugnare än vad vi hade förväntat sig när alla åter samlades efter jullovet. Kanske berodde detta på att eleverna hade hunnit bearbeta mycket hemma genom engagerade föräldrar och släktingar som varit ett stöd för dem.

Alla elever på skola A reagerade eftersom de visste vem den avlidna var. Det som var jobbigt för eleverna var för de som hade varit dumma mot eleven som dött. Alla sådana minnen kom fram när de kände oro och sorg för vad de hade gjort, de kände ånger. Det hjälpte när de hade fått prata om det. Klasskamraterna ville under tiden innan de visste om deras kamrat hade dött att det skulle skrivas upp vad de hade haft i läxa i fall att eleven skulle komma tillbaka. De mådde dåligt och var mycket ledsna över det som hänt, en del grät mycket och andra mindre. Några pratade dagligen om kamraten och andra aldrig om den avlidna. En präst menade:

Barn har en annan typ av krisschema i sin livsprogrammering, de kurrar ihop sig, lyssnar på musik och har oftast gott om vänner som vill hjälpa. Programmeringen gör att barn ibland hanterar sorger lite mer

okomplicerat och rakare än vuxna. Barn har en särlingens förmåga att hantera detta. Barn som får rätt terapi hanterar sig ganska bra. Sorgen lever sitt eget liv inom oss om vi inte tar itu med den. Tar vi itu med den är min uppfattning att det blir ett allmänt bättre förlopp.

”Alla typer av kriser färgar en resten av livet, även barn kommer att komma ihåg att en kamrat dog, begravning, tankar och sorg.” sa en lärare. Om ett barn får möjlighet att bearbeta sin kris så kan de gå vidare. De hade inte så nära samhörighet det hade varit en annan sak om det hade varit ett syskon.

5.3 Lärarens roll

När en naturkatastrof har inträffat är det viktigt att läraren pratar med anhöriga om hur de vill att skolan ska agera. ”Läraren behöver vid en kris släppa allt annat och gå ifrån läroplanerna” sa en präst. En annan präst menade att det är viktigt att läraren tar detta på allvar det kan de vinna på i längden. Prästen menade också att läraren ska våga ta in hjälp utifrån och inte behöva stå ensam. Läraren bör vara en trygg vuxen som eleverna kan lita på. De måste ha mycket tid för samtal och konstiga frågor. Eleverna måste känna att läraren tar dem på alvar och att de känner att de delar deras sorg. Eleven kan under lektionen tas åt sidan ”jag ser att du inte är glad idag är det något du vill berätta?” menar en sjuksköterska. Läraren får aldrig någonsin ta över utan lyssna på eleven utan att ta över. ”Det är bra om läraren inte är rädd för att prata om döden och vågar nämna sorgen och kan känna av klimatet i klassrummet” sa en lärare. Lärarens tidigare erfarenheter kan ha stor betydelse. Det är viktigt vad de använder för vokabulär vid dödsfall. En lärare sa:

Ord som dog dör bör användas i stället för han gick bort eller somna in för att då ser barn andra saker framför sig som t. ex. var gick dem? Mormor sover tänk om hon dör.

Läraren bör vara ärlig och tydlig och svara att de inte vet om dem inte har fått någon information. Det är också bra om de försöker behålla ett lugn och vara lyhörda för de små vinkar barn kan ge när de befinner sig i kris. ”Eleverna känner stor tillit till lärarna och vänder sig i första hand till dem när det är något” sa en skolsköterska.. Skolsköterskan menade att de säkert har tillit till henne men att hon inte ingår i deras vardagliga liv. Lärarna ska finnas för eleverna och lyssna och inte tro att de kan trösta. ”Håll ut, håll om, häll i och håll tyst” är en gyllene regel när någon sörjer” sa en av prästerna. Vidare sa prästen:

Hellre alltid som lärare att göra något än att inte göra någonting alls till och med göra något fel är bättre i ett sammanhang än att inte göra något alls. Det är viktigt att göra det som är väl genomtänkt från början i en kris för att möta eleverna på bästa sätt.

5.4 Slutsatser

Genom våra intervjuer har vi kommit fram till följande slutsatser. Lärarna bör agera på följande sätt när en naturkatastrof har inträffat:

• Stå för trygghet genom vardagliga rutiner och stabilitet. • Ge full uppmärksamhet för eleverna och lyssna på dem.

• Låta eleverna uttrycka sina känslor i lek, skapande och andra uttrycksformer. • Acceptera elevernas reaktioner och inte dölja sina egna reaktioner.

• Undvika fraser och hålla vad de lovar, samt hålla sig till fakta. • Ge eleven tid.

• Ta stöd utifrån genom t. ex. präst och psykolog.

• Hänvisa eleverna vidare vid behov av fortsatt stöd t. ex. kurator, psykolog och skolsköterska.

• Kontakta anhöriga om hur det inträffade ska tas upp i skolan. • Släppa allt och gå ifrån läroplanen.

Det finns inga krisplaner på skolorna som vi undersökte som specifikt tar upp

naturkatastrofer. Men krisplanerna innehöll hur personalen ska agera vid större olyckor och dödsfall som påverkar eleverna.

Vid en naturkatastrof kan skolan ta stöd av skolpräst och kommunens Posumgrupp utöver skolans egen personal som t. ex. skolsköterska, skolpsykolog och kurator.

Elever reagerar olika men alla elever reagerar på något sätt när en naturkatastrof inträffar. Eftersom det hade gått en tid när de kom till skolan var de lugnare än vad lärarna hade förväntat efter flodvågskatastrofen. En del pratade mycket och en del andra pratade inte om det som hänt men fick möjlighet att uttrycka sina tankar och känslor. Elevernas reaktioner beror även på vad de har för sorts relation till det som inträffat.

6. Diskussion

Människor kommer antagligen att utsättas för någon sorts naturkatastrof under sin livstid. Särskilt känsligt är det om barn drabbas av en sådan. Därför är det viktigt att vi som går lärarutbildningen nu får kunskap om hur vi ska möta de elever som kan bli berörda av en naturkatastrof. Vårt samhälle har utvecklats mycket på senare tid genom att vi har fått mer kunskap och medvetenhet om hur människan fungerar. Varför har inte den nya

lärarutbildningen utvecklats med samhället? Med tanke på samhällets utveckling varför är det då fortfarande tabu att prata om sorg och död? Vi tror att det, precis som Dyregrov (1994) menar, kan vara vuxnas rädsla för att göra det värre för eleverna att ta upp ämnet. Eller också är det lärarnas dåliga erfarenheter som gör att ämnet inte blir en del av undervisningen? Den mediala tekniken har också förändrats på senare år och gör att många naturkatastrofer skildras mer närgående i TV-rummet. Förr tog det längre tid för nyheter att nå barnen, men i dag har de med sig händelsen direkt efter att den inträffat. Detta påverkar elevernas reaktioner, vilka lärarna måste bemöta i klassrummet.

Varför är en del skolor inte förberedda på att möta elevernas reaktioner vid en naturkatastrof? Kan det bero på att de inte tror eller vill att det ska hända någon i deras klass och skola? Eller kan det bero på att de själva har varit med om någon traumatisk händelse? Många vuxna förstår inte att sorg för dem inte är det samma som för barn. Barn har svårt för att förstå vad som är verkligt och inte är verkligt. Det är viktigt att känna till barns sorgreaktioner för att vara ett bra stöd vid deras sorg.

Varför är inte handlingsplanerna väl genomarbetade och förankrade hos personalen på en del skolor? Vi tycker att det är skrämmande att inte handlingsplaner prioriteras och uppdateras årligen. Som vi tidigare nämnt har rektorn det yttersta ansvaret för att en krisplan upprättas vid en katastrof. Hon/han bör tillsätta en krisgrupp som kan vara till hjälp när det behövs. Skola B menade att det var för många anställda på skolan för att ha en krisgrupp. Vi anser att en så stor skola är i större behov av att ha en krisgrupp som organiserar arbetet då en händelse som påverkar skolan har hänt. Det är viktigt för att de ska undvika kaos när en naturkatastrof uppstår. Varför ska en skola behöva drabbas av en naturkatastrof innan det upprättas en handlingsplan? Borde inte handlingsplanen vara så pass självklar att den alltid finns på

hur en handlingsplan på skolorna kunde se ut vid flodvågskatastrofen. Vi tyckte att det var bra att denna kom ut i samband med flodvågskatastrofen. På så sätt kunde skolorna få en konkret mall på hur de skulle gå tillväga. Denna tog en av våra undersöknings-skolor hjälp av. Det finns mycket litteratur om hur en handlingsplan kan se som skolorna kan ta hjälp av när de upprättar en sådan.

Förberedelser inför skolstarten vårterminen 2005 var olika beroende på hur hårt drabbade skolorna var. Den ena skolan anser vi vara väl förberedd med tanke på att de saknade en elev. Den utbildning som personalen fick tror vi var givande. Precis som Erikson (1971) menar tog de tag i krisen direkt och hade därför organiserat första skoldagen på ett bra tillfredställande sätt. Den andra skolans personal valde att inte samlas och prata om hur de skulle bemöta eleverna. Detta kan bero på att de är en stor personalstyrka och att de inte var lika berörda av händelsen.

Vår undersökning styrker Eriksons (1971) teori om att en kris stärker och utvecklar

människan både positivt och negativt. Personligheten kan ändras och det är något som våra undersöknings- personer pratade om när vi intervjuade dem. Detta anser vi är viktig kunskap för oss att ha med sig i läraryrket. Även Cullbergs (2003) krisfaser tycker vi är betydelsefulla att känna till för att ta emot en elev på bästa sätt.

Vi anser att lärarna har ett stort ansvar när en naturkatastrof inträffar. Dels måste de möta elevernas reaktioner på bästa sätt, men även möta deras föräldrar på ett bra sätt. Lärarna måste tänka på att behålla ett lugn och tänka på hur han eller hon uttrycker sig vid mötet med

eleverna i klassrummet. Vi håller med Dyregrov (1994) och våra urvalspersoner om att det är viktigt att undvika ord som omskriver ordet död t. ex gå bort, sömn eller resa, därför att eleverna kan bli förvirrade och inte förstå vad läraren menar. Som blivande lärare tycker vi att det är viktigt att ta stöd utifrån om det behövs. Läraren kan också behöva uttrycka sina känslor och tankar. Detta är något som vi tror sällan utnyttjas. Vår undersökning styrker inte detta påstående men lärarna antydde att det i vissa fall kan behövas. I Rädda Barnens material om flodvågskatastrofen nämns att läraren kan uppmuntra eleverna till att skänka pengar till hjälporganisationer detta tas antagligen upp för att de är en hjälporganisation. Föräldrarna får ta ställning till om de vill skänka pengar, anser vi. Lärarna bör se till att eleverna får ett avslut vi tror att de endast då kan gå vidare på bästa sätt.

6.1 Kritisk granskning av vårt genomförande, metod och data

Genomförandet av arbetet har gått bra. Vårt val av metod ansåg vi var rätt för vårt ämnesval. Antalet intervjuer var tillräckligt för att få fakta till vårt resultat. Som vi tidigare nämnt tyckte vi att det var bra att vara två när vi gjorde intervjuerna, eftersom båda kunde vara aktiva samtidigt och vara ett stöd för varandra. Användning av diktafon har varit positivt därför att vi kunde observera hur urvalspersonerna ställde sig till frågorna. Då kunde vi se om personen kände obehag och anpassa våra frågor efter det.

Temakuverten var användbara vid vårt resultat. På ett enkelt sätt kunde vi strukturera vårt resultat utifrån teman. Vi fick tillräcklig empiri för att kunna sammanställa ett bra resultat. Det framkom under vår undersökning att ju närmre krisen en person är desto mer tar man till sig. Våra frågeställningar besvarades men det hade också varit intressant att undersöka krishantering ur ett genusperspektiv samt även undersöka en lägre åldersgrupp, eftersom vi båda har behörighet mot förskola och grundskolans tidigare år. Tankar som kom upp under tiden vi arbetade med vår undersökning är varför vi inte fått någon undervisning om

krishantering i vår utbildning och varför det är ett sådant tabu att prata om sorg och död i klassrummet.

Referenslista

Cullberg, Johan (2003). Kris och utveckling. Stockholm: Natur & Kultur

Dyregrov, Atle (1994). Att ta avsked. Stockholm: Rädda Barnen

Dyregrov, Atle (1990). Barn i sorg. Lund: Studentlitteratur

Dyregrov, Atle (1993). Beredskapsplan för skolan. Stockholm: Rädda Barnen

Ejvegård, Rolf (2002) Vetenskaplig metod. Studentlitteratur

Ekvik, Steinar (1991) Skolan och elever i sorg. Oslo: Gylendal Norsk Förlag A/S

Eriksson, Erik. H (1971) Identity: Youth and crisis. London: Faber & Faber

Gustafsson, H, Lars & Nylander, Eric (2005) Skolan efter katastrofen. Tillgänglig 2005-11-02,

http://www.rb.se/NR/rdonlyres/CD107D40-912-4E85-80F41/0/skolanefterkatastrofenAsien.pdf

Johansson, Bo & Svedner, Per Olov (2001) Examensarbetet i lärarutbildningen.Uppsala: X-O Graf Tryckeri AB

Nationalencyklopedin (2005). Naturkatastrofer, kris och tsunami. Tillgänglig 2005-11-02, http://www.ne.se.support.mah.se/jsp/notice_board.jsp?i_type=1

Nationalencyklopedin (2005). Chocken, krisen och traumat. Tillgänglig 2005-11-02, http://www.ne.se.support.mah.se/jsp/search/show_section.jsp?i_art_id=RP9501&i_w...

Nilzon, R, Kjell (2004). Krishantering. Falköping: Bokförlaget Kommunlitteratur

Polfeldt, Lotta & Petri Gornitzka, Charlotte (2005-11-25) ”Hur länge sörjer barn egentligen?”. Aftonbladet

Raundalen, Magne & Dyregrov, Atle (2005). Hur berättar vi för barnen om flodvågen? Tillgänglig 2005-11-02, http://www.rb.se/NR/rdonlyres/04IBD842-BB5F-4FE6-8A88-58E6F8BA3B72/0/hurberättarviförbarnenomflodvågskatastrofen.pdf

Repstad, Pål (1999) Närhet och distans. Lund: Studentlitteratur

Rädda Barnen (2004) Barn och Katastrofer –Om hur vuxna kan hantera barns reaktioner och

frågor. Tillgänglig 2005-11-02,

http://www.rb.se/NR/rdonlyres/603307776-6F9C-4769-8622-37EE5A2DB/0/BarnochkatastroferAsiendec2004.pdf

Skolverket (2000). Bredd på det ofattbara. Stockholm: Liber

Svensson, Börje (2002) 11 september om barn och katastrofen i Tv-rutan.Rädda Barnen: Stockholm

Bilaga 1

Skolan efter katastrofen

Den fruktansvärda katastrofen i Asien har drabbat många familjer. Den har inträffat mitt under jullovet. När vårterminen börjar kommer flera barn att saknas i våra skolor. Och många fler har mist eller saknar anhöriga. Barn som överlevt kommer till skolan med svåra

upplevelser som kommer att påverka dem under lång tid framåt.

Skolan måste nu förbereda sig på att ta emot alla dessa barn och deras familjer på ett så empatiskt och professionellt sätt som möjligt. Förberedelserna varierar beroende på hur hårt drabbade den egna kommunen är. Den här checklistan ska ses som en hjälp för dem som planerar inför skolstarten:

1. Sammankalla skolans krisgrupp! Om en sådan inte finns – upprätta en ! I gruppen är skolledaren och elevhälsoteamet självskrivna, men fler lärare bör också ingå liksom den präst eller de andra religiösa ledare skolan brukar samarbeta med.

2. Ta kontakt och samarbeta med kommunens POSUM-grupp! I varje kommun finns en sådan grupp, som redan nu är i fullt arbete med den övergripande planeringen. (POSUM = Psykiskt och Socialt Omhändertagande.) Det är viktigt att skolans insatser samordnas med det övriga som görs inom kommunen.

3. Kolla upp vilka familjer som är drabbade! Varje lärare ska inför skolstarten veta vad som väntar henne eller honom i klassrummet. Kommunens

POSUM – grupp har tillgång till listor från reseföretagen på saknade

resenärer. Men de listorna kan vara ofullständiga och felaktiga. Ett sätt att få riktigare bild är att engagera skolans klassföräldrar. Be dem starta en

telefonkedja i varje klass och sedan rapportera tillbaka! Det är också ett sätt att visa föräldrarna att skolan gör vad den kan för att vara väl förberedd.

4. Om någon eller några elever eller deras familjer är drabbade – ta kontakt med de aktuella familjerna eller deras anhöriga före skolstarten! Gör gärna

ett hembesök. Följ sedan, i samråd med familjerna, riktlinjerna i skolans krisplan för liknande händelser.

5. Samla alla berörda lärare inför skolstarten och gå tillsammans igenom med dem hur den första skoldagen ska se ut! Åtminstone den första

lektionstimmen bör ägnas helt åt katastrofen och dess följder. Fråga eleverna

om de känner någon som drabbats av katastrofen och fråga i så fall om de vill berätta – många bär på berättelser som det kan vara skönt att dela med sig av. Andra vill berätta om hur de har påverkats av Tv – bilder de sett. Ge gärna eleverna möjlighet att formulera sig i text, bild och musik.

6. Många av elevernas frågor kommer att handla om jordbävningar och tsunamis – se till att alla lärare är tillräckligt uppdaterade för att svara på

frågor av det slaget. En av skolans viktigaste uppgifter är att ge

sakinformation som hjälper eleverna att bättre förstå vad som har hänt.

7. Om en eller flera av skolans elever eller familjer direkt drabbas av katastrofen överväg att ha en gemensam minnesstund för hela skolan!

Förlägg den gärna till sen eftermiddagstid eller kvällstid någon av de första skoldagarna och bjud in både elever, föräldrar och all personal.

8. När vi på skolan gjort vad vi har kunnat för att möta de omedelbara

omsorgsbehoven hos dem som drabbats direkt av katastrofen är det dags att rikta elevernas uppmärksamhet mot de enorma insatserna som nu kommer att krävas för att hjälpa de drabbade länderna, inte minst Indonesien. Att

initierat följa det med långsiktiga katastrofbiståndet och återuppbyggnaden bör vara ett viktigt tema hela våren. Att gå från sorg och kaos till handling

är det bästa sättet att få hoppet och tilliten tillbaka. Skolan kan här samarbeta med de lokala avdelningarna av olika biståndsorganisationer.

Lars H Gustafsson, skolläkare i Rosengård och i Kävlinge Eric Nylander, rektor i Örnsköldsvik