• No results found

Vad vet vi om de insatser socialtjänsten gör i hedersrelaterade konflikter inom familjen?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Vad vet vi om de insatser socialtjänsten gör i hedersrelaterade konflikter inom familjen?"

Copied!
298
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

FOU R APPORT 20 1 4:1 ENRIQUE PÉREZ MALMÖ HÖGSK OL A MALMÖ HÖGSKOLA

ENRIQUE PÉREZ

VAD VET VI OM DE INSATSER

SOCIALTJÄNSTEN GÖR

I HEDERSRELATERADE

KONFLIKTER INOM FAMILJEN?

isbn 978-91-7104-615-4 (tryck) isbn 978-91-7104-616-1 (pdf) issn 1650-2337 V AD VET VI OM DE INS A T SER SOCIAL TJÄNS TEN GÖR I HEDERSREL A TER ADE K ONFLIK TER IN OM FAMILJEN

(2)
(3)

V A D V E T V I O M D E I N S T A S E R S O C I A L T J Ä N S T E N G Ö R I H E D E R S R E L A T E R A D E K O N F L I K T E R I N O M F A M I L J E N ?

(4)

FoU Rapport 2014:1

© Enrique Pérez 2014 Omslagsbild: Giovanna Otero ISBN 978-91-7104-615-4 (tryck) ISBN 978-91-7104-616-1 (pdf) ISSN 1650-2337

(5)

Malmö högskola, 2014

Hälsa och samhälle

ENRIQUE PÉREZ

VAD VET VI OM DE INSATSER

SOCIALTJÄNSTEN GÖR

I HEDERSRELATERADE

KONFLIKTER INOM

FAMILJEN?

(6)

Publikationen finns även elektroniskt, se www.mah.se/muep

(7)

INNEHÅLL

INLEDNING ... 10

Bokens disposition ... 13

KAPITEL 1. TIDIGARE FORSKNING ... 16

1.1 Vad gör socialtjänsten?... 16

1.2 Institutionell diskriminering ... 24

1.3 Hedersrelaterat våld och förtryck och benämnandets problematik ... 28

KAPITEL 2. DET EMPIRISKA MATERIALET I UNDERSÖKNINGEN ... 34

2.1 Inledning ... 34

2.2 Material ... 35

2.3 Urvalsproblematik ... 38

KAPITEL 3. ETT MER ÖVERGRIPANDE PERSPEKTIV: EN SAKKUNNIG TALAR ... 40

3.1 Att särskilja hedersvåld och förtryck ... 40

3.2 En återkommande ambivalens ... 42

3.3 Finns det något som kan definieras som typiska fall? ... 47

3.4 Vilka är de kvinnor som behöver hjälp? ... 50

3.5 Det hotfulla och kontrollerande bostadsområdet ... 52

(8)

KAPITEL 4. PÅ TAL OM HEDERSRELATERAT VÅLD

OCH FÖRTRYCK ... 60

4.1 Hedersrelaterat våld i våra huvud ... 61

4.2 Vad är hedersrelaterat våld? ... 66

4.3 I vilken utsträckning har du i ditt arbete kommit i kontakt med hedersrelaterat våld? ... 74

4.4 Sammanfattning ... 78

4.5 Två extrema fall av HRV ... 82

4.5.1 Tre olika dilemman ... 82

4.5.2 Det svåraste fallet ... 88

4.5.3 Sammanfattning ... 93

KAPITEL 5. VAD ÄR SPECIELLT MED ATT UTREDA HRV? ... 95

5.1 Varifrån kommer upplysningar om eventuella konflikter och vad blir de första stegen? ... 95

5.2 Hur är det att arbeta med dessa ärenden? ... 100

5.3 Vad är skillnaden mellan ett ärende om heder och andra? ... 111

5.4 Något mer än bara heder? ... 121

5.5 Kunskapsfrågan och frågan om metoder ... 127

KAPITEL 6. INSATSERNA: GÖRA FÖR MYCKET ELLER GÖRA FÖR LITE ... 139

6.1 En grundläggande osäkerhet ... 140

6.2 Arbeta med familjerna ... 148

6.3 Fungerar insatserna? Vad ger de för resultat? ... 157

6.4 Behövs andra (förebyggande) insatser? ... 161

6.5 Sammanfattning ... 169

KAPITEL 7. KLIENTERNA ... 171

7.1 Synen på klienterna ... 171

7.2 Synen på de unga kvinnorna: vilka är de som söker hjälp? ... 177

7.3 Konsekvenser av omhändertagande av minderåriga barn ... 186

7.4 Ett exempel till på synen på en kvinna som behöver hjälp ... 189

(9)

KAPITEL 8. BAKSIDAN FÖR SOCIALSEKRETERARNA

I ARBETET MED HRV ... 195

8.1 Frustrationer ... 195

8.2 Brister... 201

8.3 Samverkan ... 205

KAPITEL 9. VAD HÄNDER SEDAN? TVÅ UTREDARE PÅ ETT SKYDDAT BOENDE TALAR ... 209

9.1 Inledning ... 209

9.2 Proceduren ... 210

9.3 Hur går ärendet vidare? ... 215

KAPITEL 10. ANALYSDELEN ... 222

10.1 Om talet om hedersrelaterat våld ... 222

10.2 Det systemiska angreppssättet och andra angreppssätt eller metoder ... 231

10.3 Frågan om kunskap ... 240

10.4 Våld, förtryck eller kontroll? ... 242

10.5 Relationer mellan socialtjänsten och klienterna ... 247

10. 6 Socialtjänsten i relation till barnet (individen) och föräldrarna (kollektivet) ... 254

KAPITEL 11. SAMMANFATTNING OCH SLUTDISKUSSION ... 261

11.1 Tillbaka till den ursprungliga frågan: vad gör egentligen socialtjänsten?... 261

11.2 Strukturella och/eller kulturella faktorer? ... 272

11.3 Ett nytt perspektiv på socialt arbete i mångkulturella miljöer ... 281

(10)
(11)

Why is the collective life of society so relevant for social work practice? The answer to this lies in what distinguishes social work from other human services profession. It is not its tech-nical methods, or this theoretical insights or exclusive knowledge that defines social work as an activity. Rather, it is its focus on individuals’ relationship with others, their ties and interdependencies, and the social nature of human beings (and hence of human flourishing). Social work addresses the collec-tive life of society, because it practices in ways that recognize the inescapably social element in both the welfare and the prob-lems of the people who need its services. /…/ But social work gives priority to the bonds and conflicts between people, and to how moral ties and dilemmas, and the co-operative and competitive aspects of groups and communities, both constrain and enable individuals.

(Jordan Bill, 2003:5, Social Work, Mobility and Membership. Social Work & Society, Volume 1, Issue 1)

Varför är det kollektiva samhällslivet så relevant för det sociala arbetets praktik? Svaret på detta ligger i vad som skiljer socialt arbete från andra människobehandlande organisationers. Vad som är utmärkande för socialt arbete som verksamhet, är inte dess specifika arbetsmetoder, de teoretiska insikterna, eller den unika kunskapen. Det utmärkande är istället dess fokus på in-dividers relationer till andra och deras band och ömsesidiga be-roenden, samt det sociala i människans natur (och därmed i människans livskraft). Socialt arbete inriktar sig på samhällets kollektiva liv, då dess metoder framhäver det oundvikligen so-ciala i både välbefinnandet och problemen hos de människor som behöver dess tjänster. /…/ [Det] fokuserar på band och konflikter mellan människor, samt på hur moraliska förpliktel-ser och dilemman, och grupper och gemenskapers tendenförpliktel-ser till samarbete och konkurrens, innebär både begränsningar och möjligheter för individen (översättning Emily Wigelius i Meeu-wisse och Swärd, 2009:76)

(12)

INLEDNING

Syftet med den här studien är att sätta fokus på vilket sätt social-tjänsten arbetar med hedersrelaterade frågor, och att på ett kvalita-tivt sätt studera hur socialsekreterarna resonerar kring problemati-ken – vad det är för typ av argumentation som förs när ärendet klassificeras som heder och skickas vidare till en utredning, vad är det som utreds, och hur argumenteras det när utredningen handlar om barn som tillhör invandrarfamiljer? Det finns många uppfatt-ningar om vad och hur socialtjänsten gör i mötet med sina klienter. När det gäller frågan om hedersrelaterade konflikter finns det ock-så olika uppfattningar.

En grundläggande definition av hedersrelaterat våld och förtryck som många rapporter och handböcker – och även Länsstyrelsen – använder sig av, är FN:s definition av hedersvåld. Den betonar att våldet och förtrycket uppmuntras och stöds av ett kollektiv som ett led i ett strukturellt och institutionaliserat förtryck mot kvinnors sexualitet (Gill, Begikhani & Hague, 2012. Johnsson–Latham, 2005). Definitionen kan förstås i ett socialt sammanhang där det råder åtskilda könsroller, och där våld och förtryck mot kvinnor är kollektivt och institutionellt sanktionerat. Frågan jag ställer mig är hur socialsekreterarna förhåller sig till definitionen i en svensk kon-text. Andra frågor är: vad gör socialtjänsten i sådana fall som be-tecknas som hedersrelaterade? På vilket sätt särskiljer socialtjäns-ten frågan om hedersrelaterat våld? Och använder sig socialsekre-terarna som utreder frågan i så fall av speciella metoder?

(13)

I frågan om vilka insatser som är relevanta inom socialt arbete, finns det olika angreppssätt som har att göra med ett helhetsper-spektiv eller en specialisering i sociala frågor, eller med det indivi-duella och det kollektiva. Hur det individualistiska perspektiv som präglar socialt arbete i Sverige förhåller sig till kollektiva lösningar, och hur denna syn påverkar insatserna som görs, är också delar i min studie. Mer specifikt: hur detta påverkar insatserna i hedersre-laterade frågor är ett intressant samband att studera.

Ett helhetsperspektiv på sociala problem är betydelsefullt, menar många forskare (Lundström & Sunesson, 2000, 2006.). Det hand-lar om att utgå från principen om ett samspel mellan olika typer av bakgrundsvariabler och sociala problem, samt att förstå individen i ett samspel med sin omgivning (Börjesson, Börjesson & Svedberg, 2006).

Betydelsen av socialtjänstlagen, som trädde i kraft 1982, var bland annat att den betonade helhetssynen: ”Individen skulle ses som en hel människa och inte snävt identifieras med sitt problem eller sym-tom – intentionen var att man skulle förstå individen i sitt sociala sammanhang” (Börjesson; Börjesson; Svedberg; 2006: 374). Det finns två olika delar i socialtjänstlagen som är relevanta att reflek-tera över i det här sammanhanget; den ena har att göra med en in-dividualistisk uppfattning om sociala problem, och den andra med relationen mellan individ och socialt sammanhang.

Socialt arbete i Sverige präglas av en uppfattning där individen står i centrum, som det står i socialtjänstlagen. Men en stor del av det sociala arbetet i Sverige är inriktat på familjefrågor. Här finns po-tentiella konflikter mellan olika perspektiv, i synnerhet när det gäller frågor om barn: ”Barnens inställning ska klarläggas så långt det är möjligt. Den som utreder ett ärende eller som ska fatta ett beslut som rör ett barn ska ta hänsyn till barnets vilja med beak-tande av dess ålder och mognad” (3 kap. 5 § andra stycket. I Fahl-berg; 1984, 2006:25). Barnens bästa är inte lätt att utreda, framför allt inte när barnet själv drabbas av konflikter i familjen. Men det

(14)

är absolut nödvändigt att göra en bra utredning innan socialtjäns-ten bestämmer sig för att göra en insats.

En av de mest kraftfulla och kravfulla åtgärder socialtjänsten kan vidta handlar om omhändertagande av barn som far illa inom fa-miljen. Processen inleds med en anmälan som oftast görs av en myndighet: skolan, polisen eller sjukvården i de flesta fall. Inför en anmälan måste socialtjänsten besluta om huruvida det ska inledas en utredning eller inte. Därför görs det först en förhandsbedöm-ning i ett barnavårdsärende. I akuta fall, och när det är bevisat att barn far illa, kan socialtjänsten omhänderta ett barn först och se-dan underrätta föräldrarna.

I ett utredningsarbete, och i mötet mellan en socialsekreterare och en grupp klienter, kan det ganska snart uppenbara sig en konflikt mellan ett individuellt och ett kollektivt perspektiv på familjelivet: ”Den typiskt västerländska betoningen på förändring och på indi-viden och hennes ansvar som avspeglas i den globala standarden för socialt arbete kan krocka med andra kulturers värdering av stabilitet och av familjen/kollektivet och dess ansvar” (Blom, Mo-rén & Nygren, 2006:22).

Det är inom den här triaden – individen, familjen (kollektivet), och socialtjänsten – som diskussionen om vad det mångkulturella per-spektivet i socialt arbete handlar om uppenbarar sig mest. Men min uppfattning är att det över huvud taget råder oklarhet kring hur den kulturella skillnaden kan uppfattas och bedömas i frågor som har med föräldrarnas ansvar att göra (Baianstovu, 2012; Wik-ström, 2012).

Det som är problematiskt är att forskningen och praktikernas arbe-te oftast, och på ett oreflekarbe-terat sätt, utgår från att alla människor eller grupper av människor i samhället har samma uppfattning om det ”goda livet”1

eller om det som är bra för människor i deras

1

För teologen Ann Heberlein (2011) präglas ett gott liv av permanenta förtroendefulla relationer människor emellan, en känsla av mening med livet, en tillfredställande tillvaro, och att själv

(15)

bestäm-egna liv. Vad är det som är villkorat när det inte är uppenbara lag-brott? Och vem bestämmer det? Hur gör olika socialsekreterare för att kunna bestämma det? Här uppenbarar sig en black box av oli-ka ställningstaganden som olioli-ka yrkesoli-kategorier i människobe-handlande organisationer har (Gegner, 2009).

I socialt arbete finns det en grundläggande idé om att mötet, rela-tionen mellan socialsekreteraren och klienten är centralt för att kunna lösa olika typer av konflikter(Billquist, 1999).De presumti-va insatserna ska (i bästa fall) åstadkommas med klientens medgi-vande. Socialsekreteraren måste i så fall överväga på vilket sätt den kulturella tillhörigheten kan tas hänsyn till när det gäller det kon-kreta sociala arbetet(Skytte, 2007; Skytte & Montesino, 2006). Men för att socialarbetaren ska kunna förstå sig på klienten är det också fundamentalt, enligt Jordan (2003) som jag citerade inled-ningsvis, att förstå sig på de sociala relationer som människor är inblandade i och utgå ifrån dem i det institutionella arbetet.

Bokens disposition

I kapitel ett redogörs för tidigare forskning för att fortsätta sedan i kapitel två med presentation av det empiriska materialet. Jag delar upp intervjumaterialet med socialsekreterarna under olika rubriker med syfte att täcka hela det spektrum av frågor som är väsentlig för min diskussion om vad socialtjänsten gör i hedersrelaterade frågor. Jag börjar först, i kapitel tre, med det stora perspektivet och analyserar separat en intervju jag gjorde med en erfaren socionom som har arbetat länge inom socialtjänsten med frågor som har med våld mot kvinnor att göra. Hon har specialiserat sig på frågan om hedersrelaterat våld (för att underlätta läsningen av texten kommer jag förkorta begreppet till HRV), är en expert på temat och leder arbetet på sin förvaltning. Jag kallar henne i intervjumaterialet för den sakkunnige.

Sedan kommer intervjumaterial med socialsekreterarna som

ma vem man är och vad man vill med sitt liv. Det tre första kriterier motsvarar den klassiska grekis-ka filosofin, medan den senare motsvarar det moderna samhällets krav.

(16)

tar med frågan. Det är inte alla intervjuade socialsekreterare som gör utredningsarbete, utan det finns också de som arbetar i mot-tagningsgruppen som initierar hela proceduren med en anmälan, vilket jag förklarar i texten.

Någonting annat som är viktigt att påpeka, är att jag har definierat frågan jag undersöker som HRV, men i intervjumaterialet talas inte bara och inte främst om våldet utan om flera olika företeelser som kan ha med heder att göra eller inte. I flera fall talas om förtryck och kontroll. Det talas också om uppfostran, och här kommer (oli-ka) värderingar in om hur man som förälder ska uppfostra sina barn. Ibland skriver jag i stället hedersproblematiken, både för att lyfta fram andra relaterade aspekter och för att framställa vilka problem socialsekreterarna har när de ska utreda sådana fall. Pro-blematiken finns i samhället, drabbar vissa grupper men också de som arbetar med frågan.

Eftersom materialet är så omfattande har jag också valt att illustre-ra vissa av kapitlen med en redogörelse för en speciell situation. I kapitel IV På tal om HRV, till exempel, avslutar jag hela kapitlet med ett avsnitt jag kallar för Två extrema fall, eftersom de utmär-ker sig och på ett bra sätt exemplifierar hela problematiken med de som drabbas och hur det utreds. I det avsnittet presenterar jag in-tervjumaterialet och gör en analys direkt efteråt för att underlätta förståelsen av materialet och mina ståndpunkter. Presentationen av materialet kan jag kalla för en mosaik-framställning eftersom bil-den börjar klarna efterhand bland allt det material jag har haft till förfogande.

Därefter, i kapitel fem, tränger jag mig in i vad det är som uppfat-tas som speciellt med fall som definieras som HRV. I kapitel sex redovisar jag vilka insatser som görs och de dilemman socialsekre-terarna står inför – att antingen göra för mycket eller för lite. Jag tar också upp frågor som har med förebyggande arbete och brister att göra. I kapitel sju tar jag upp vad det är för bild socialsekrete-rarna får av klienterna, både av dem som söker hjälp och av för-äldrarna till minderåriga som söker sig till socialtjänsten. I kapitel

(17)

8 tar jag upp olika typer av frustrationer och brister i arbetet med HRV. I kapitel nio tar jag upp frågor som har att göra med utred-ningsarbete som två utredare gör på ett skyddat boende. I det här kapitlet analyserar jag också materialet för sig. Jag går sedan i ka-pitel tio vidare till en analys av intervjumaterialet, för att slutligen föra en sammanfattande diskussion i kapitel elva.

Det här forskningsprojektet finansierades av Brottsoffermyndighe-ten, vilket jag är tacksamt för. Sedan vill jag tacka Mikael Lorent-zen fil.licenciat och doktorand i socialt arbete som generöst delade sitt material med mig. Jag vill också tacka alla mina intervjuperso-ner för att de var villiga att delta i undersökningen och var geintervjuperso-nerö- generö-sa med sin tid. Jag är också tackgenerö-samt mot Carlo Pinetti och Caroli-na Mellgren för det granskningsarbetet av texten som de gjorde på fakulteten Hälsa och samhällets vägnar.

(18)

KAPITEL 1 TIDIGARE FORSKNING

I den här kapitlen tas upp tidigare forskning utifrån tre olika te-man. Först tar jag upp frågan om vad socialtjänsten gör och ut-vecklar en kritik mot en dualistisk syn om socialtjänstens arbete. Sedan tar jag upp frågan om institutionell diskriminering och till sist debatten om benämnandets problematik.

1.1 Vad gör socialtjänsten?

Astrid Schlytters i Rätten att själv få välja (2004) har ett klart per-spektiv när det gäller att belysa frågan om hedersrelaterat våld ut-ifrån flickans/kvinnans liv och perspektiv i det svenska samhället och inte utifrån familjens perspektiv. Ett viktigt antagande i boken är att samhället har misslyckats med att skydda flickorna som drabbats av hedersrelaterat våld och förtryck

Boken går i stora drag igenom ämnen som det mångkulturella samhället, rättssystemet, medborgarskapsfrågan, ett mänskligt liv, arrangerade äktenskap, hedersfrågan, och rätten för individen att själv få välja. I boken framställs en olöslig konflikt mellan dotter och familj, eller mellan individ och kollektiv, och mellan en in-vandrarfamilj och det svenska samhället. Det är en dualistisk syn i framställningen av problematiken, och enligt min uppfattning be-gränsar det vår förståelse av vad hedersproblematiken handlar om. Författaren går också igenom socialtjänstens agerande, och utifrån tre fall som hon har studerat närmare utvecklar hon en kritik mot

(19)

att socialtjänsten arbetar för att hålla ihop familjen och inte skyd-dar tjejen som drabbas av våld. Schlytter kallar detta för familism, ett begrepp hon har hämtat från Yvonne Sjöbloms avhandling På väg ut. När ungdomar rymmer eller kastas ut hemifrån – ur social-tjänstens perspektiv, 2002.

Schlytters slutsats är att ”genomgången ovan av socialnämndernas och handläggarnas agerande visar att de inte förmår att tillvarata flickornas intressen i dessa ärenden” (2004: 95). Vad som överras-kade mig var att Schlytter var så pass bestämd både i frågan om teoribildning och i sin kritik mot socialtjänsten, med så lite materi-al som grund. Hon intervjuade inte socimateri-alsekreterarna om hur de resonerar eller gör utredningsarbete. Jag tyckte att hennes kritik mot socialtjänsten var ensidig och orättvis. Det var en långt driven slutsats som Schlytter hade i sin bok, och som jag tog med i min ansökan till Brottsoffermyndigheten om vad vi (egentligen) vet om de insatser socialtjänsten gör i hedersrelaterade konflikter. Schlyt-ter har varit tongivande när det gäller att framställa konflikten mellan barn och föräldrar inom invandrarfamiljer som en ensidig förklaringsmodell när det gäller hedersfrågan. I den konflikten tar hon ställning utifrån ett individperspektiv, därav namnet på hennes bok.

Schlytter och Linell har också skrivit en forskningsrapport, Heders-relaterade traditioner i en svensk kontext – en studie av omhänder-tagna flickor (FoU Nordväst, 2008). Studien har två syften:

Det främsta syftet är att skilja ut och beskriva situationen för de flickor som utsätts för hedersrelaterat förtryck och våld i en po-pulation som omfattar samtliga flickor som var aktuella för ett omhändertagande med stöd av 2 & LVU. Studiens andra syfte är att belysa socialtjänstens förhållningssätt så som det kommer till uttryck genom socialtjänstens utredningar i de domar som rör de flickor som utsätts för hederrelaterat förtryck och våld (2008:11).

(20)

Materialet i ”undersökningen omfattar samtliga flickor i åldrarna från och med 13 år och upp till 18 år som är aktuella för ett om-händertagande gällande 1, 2 & & och 1, 2, 3 & & LVU vid Läns-rätten i Stockholm och Göteborg under 2006” (ibid:31). De har studerat 57 ärenden av vilka de kategoriserar 18 som hedersrelate-rade utifrån fyra olika kriterier på en lista med sex.2 Kriterierna är: Har flickan begränsningar i skolan? Har flickan begränsningar på sin fritid? Har flickan begränsningar i hemmet? Har flickan utsatts för hot om bestraffningar för att hon ska följa förväntningar och begränsningar? Har flickan utsatts för bestraffningar för att hon har överträtt förväntningar och regler? Föreligger information om arrangerade äktenskap/ tvångsäktenskap, rekonstruktion av mö-domshinna, könsstympning, föräldrars inställning till pojkvän? De har läst utredningar och domar. Det är en studie som grundar sig på skriftligt material:

Längden på socialtjänstens utredningar varierar. Den kortaste är fyra sidor lång, den längsta 25 sidor. Utredningarna följer inte en gemensam mall på samma sätt som domarna gör. […] en viktig begränsning, precis som domarna, [är att de] enbart går in på sådana aspekter som socialtjänstens handläggare anser vara relevanta för att ansöka om LVU-vård. Dessutom kan handläggaren ha följt en särskild utredningsmetodik, vilket ris-kerar att begränsa utredningens perspektiv (ibid:33).

Av de 18 ärendena saknar socialtjänsten tidigare kännedom i tio fall; i åtta fall sker ett omedelbart omhändertagande: ”De flesta anmälningarna görs av skolan” (ibid:67). Dessutom präglas svå-righeterna av att informationen ”inte bekräftas av föräldrarna”,– att de inte ”velat komma på möten”, att det var ”svårt att få tala

2

Det är viktigt att ha siffrorna i minnet: det är 18 fall som de har definierat som hedersrelaterat våld (Socialtjänsten karakteriserade bara tre fall som hedersrelaterat våld) utifrån materialet från Länsrät-ten i Stockholm och Göteborg under 2006. De här siffrorna sprider lite ljus över vilken omfattning problematiken har. I en annan artikel skriver Schlytter att ”Aktstudien omfattar samtliga omhänder-taganden (av ungdomar mellan 13 och 18 år gamla) i Stockholms stad under 2006. Detta var totalt 28 ungdomar, varav 17 var flickor och 11 var pojkar. Stockholms stad bestod av 14 stadsdelar, vil-ket betyder att varje stadsdel hade relativt få ärenden. (2012:118). Jag vet inte om Schlytter syftar på samma studie, men siffrorna från den första studien och artikeln stämmer inte överens med varandra när det gäller Stockholm.

(21)

med olika familjemedlemmar var för sig” eller få andra i familjen att delta i utredningen (ibid:67). En annan problematik är att i bör-jan talar alla 18 om misshandel och våld, men 12 av flickorna tar helt eller delvis tillbaka uppgifterna (ibid:68). I sådana situationer agerar socialtjänsten på olika sätt: i ett fall menar socialnämnden att uppgifterna är trovärdiga och att ansökan om vård ska fortgå, trots att flickan själv inte vill. I ett annat ärende blir utgången oklar, även om flickan vill tillbaka till sin familj. ”Fem av flickorna flyttar under LVU-processen tillbaka till familjen” (ibid:69). ”I tre av 18 ärenden har socialtjänsten i sin analys och bedömning kopp-lat det våld, den kontroll, begränsningar och hot som flickan ut-satts för till begreppen ’heder’ respektive ’ utsatta flickor i patriar-kala familjer’” (ibid:73). I sju andra ärenden framkommer att det är andra aktörer än socialtjänsten som förklarar eller bedömer vål-det som hedersrelaterat […] förening, skolan, polis eller BPU (ibid:74). Något annat problematiskt är att det finns en diskrepans mellan vad socialnämnden ansöker om och rättens utgång: ”Polis-anmälan görs i nio av de arton fallen. Av de nio polisanmälningar-na läggs förundersökningen ner i alla fall utom ett, där åtal väcks”

(ibid: 71).

Vad drar Schlytter och Linell för slutsats i sin studie om hedersrela-terat våld?

Sammantaget har socialtjänstens otillräckliga metoder och in-strument för att beskriva och förstå om flickan befinner sig i ett hedersrelaterat sammanhang eller inte. Detta är inte bara en följd av svagheter i lagstiftningen, utan även av svagheter i det sociala arbetets gängse synsätt och metoder. Inomprofessionella normer och metoder behöver bli kritiskt granskade. Bland an-nat är det nödvändigt att synliggöra den försförståelse gängse metoder bygger på (ibid:96).

Deras förslag är att använda sig av samma kriterier som de har i sin studie: ”Kriterierna skulle kunna vara ett instrument för att känna igen de flickor som lever inom ramen för en hedersrelaterad värdegrund” (ibid:97). Min uppfattning är att Schlytters studier är

(22)

problematiska att använda om man överhuvudtaget ska kunna för-stå sig på hedersproblematiken. För det första är hon alldeles fär-gad av en dualistisk modell där ”svenska flickor” och ”invandrar-flickor” (eller pojkar, se också Rexvid och Schlytter, 2012. Schylyt-ter, 2012) ställs mot varandra, eller vad hon kallar för den ” he-derskulturella institutionen” kontra det ”moderna svenska samhäl-let”, eller konflikten mellan det ”kollektiva” och det ”individuel-la”, eller mellan ”invandrarfamiljer” och det ”svenska samhället”. I den modellen finns det inte andra variabler som klass, ålder, ge-nus, eller generationskonflikter. Hon ser inte variationerna och är inte heller intresserad av att problematisera frågan. Det problema-tiska är att på det sättet riktas uppmärksamheten mot ett sätt soci-altjänsten gör och utifrån en generaliserande bild av konflikterna mellan barn och föräldrar utan att ta hänsyn till olika variabler. För det andra är det också problematiskt att Schlytter och Linell upprepar sig och fastnar i teorin att socialtjänsten arbetar utifrån familism, som hon egentligen hämtar från Sjöbloms studie från 2002 – detta trots att de skriver att det finns brister i socialtjänsten. I sin rapport har de siffror på att i åtta av 18 fall agerade social-tjänsten direkt med ett omhändertagande, vilket går tvärtemot uppfattningen att socialtjänsten vill hålla ihop familjen i stället för att skydda flickan, det som de kallar för ett ”ungdomsperspektiv”. I någon mån motsäger de sig själva.

Schlytters förslag att socialtjänsten ska använda sig av de kriterier som hon och Linell har i sin studie, visar att de inte förstår att de är präglade inte bara av en viss förförståelse när det gäller vad problemet handlar om, utan också i fråga om en visst normativt och ideologiskt ställningstagande som de gör för det individualis-tiska moderna samhället och mot invandrarfamiljerna. Kriterierna handlar om frågor som ställs till flickan om begränsningar och be-straffningar inom familjen så som att en individ skulle leva isole-rad, utan sociala relationer i sin närmaste omgivning, och utifrån en idé om individens obegränsade valfrihet. Schlytter vill inte er-känna komplexiteten i de här fallen. Hon har en mall som social-tjänsten ska följa och som faktisk några socialsekreterare i mitt

(23)

material använder sig av. Schlytter och Linell (2008) hänvisar till Sjöbloms rapport från 2006 (som också är gjord i FoU Nordväst) och skriver så här:

Rapporten [Sjöbloms rapport, min anm.] visar att socialsekrete-raren upplevde en rädsla för att göra fel, det fanns en restriktivi-tet när det gällde att ansöka om vård enlig LVU, hade svårt att helt lita till flickornas berättelse, att det var svårt att ha ett indi-vidperspektiv och frångå det rådande familjeperspektivet i mö-tet med flickorna (2008:12).

Alla de här aspekterna tolkar de som negativa för tjejerna som drabbas av konflikterna. Men det är inte helt säkert att de är nega-tiva. Tjejerna berättar olika saker och ångrar sig efteråt, någonting som är återkommande i mitt material. Det är kanske förnuftigt att inte helt och hållet tro på vad allt tjejerna säger först.

Socialsekreteraren har olika strategier för att hantera den frågan enligt Sjöblom:

Familjeperspektivet var det dominerande arbetssättet som soci-alsekreterarna använde i arbetet med den här gruppen tjejer. Men ju äldre tjejerna var desto tydligare var det att socialsekre-terarna också använde sig av ett individuellt perspektiv och många gånger beskrev man att man pendlade mellan ett indivi-duellt- och ett familjeperspektiv (2006:45).

I det här fallet är Sjöblom lite mer nyanserad när hon skriver att socialsekreterarna pendlar mellan två olika perspektiv, men Schlyt-ter tar inte hänsyn till nyansen. Slutsatsen för mig är att socialsek-reterarna gör på olika sätt, inte bara på ett enda sätt. Yvonne Sjö-bloms studie heter I skuggan av Fadime och socialsekreterares

ar-bete med hedersvåld (FoU Nordväst. Forskningsrapport 2006:4).

Hon förklarar sig så här angående sin rapport:

(24)

den unga kvinnan med hedersproblematik och socialtjänsten är att också vända sökarljuset mot socialsekreterarna och under-söka hur de förstår och beskriver denna problematik utifrån sitt perspektiv (ibid: 7).

Fortsättningsvis skriver hon: ”Syftet med studien är att samla kun-skap och få ökad förståelse för hur socialsekreterare arbetar med, beskriver och förstår sitt arbete med gruppen unga kvinnor/flickor

som drabbats av hedersrelaterat våld” (med kursiv i original ibid:

8). Empirin grundas i fem individuella intervjuer med socialsekrete-rare och en kurator från tillsammans sex olika kommuner inom FoU-Nordväst.

Begreppsdefinitionen som Sjöblom använder sig av grundas i läns-styrelsens definiton som ligger nära den internationella, det vill säga att HRV är planerat, kollektivt sanktionerat och i vissa fall kollektivt utövat (2006: 8,9,10). Det är en abstrakt definition som inte exemplifierar situationen i det svenska samhället; den tar inte hänsyn till de sociala, ekonomiska, politiska eller kulturella fakto-rerna i det svenska samhället. Det finns inte heller någon diskus-sion eller något problematiserande av själva definitionen. Sjöblom redogör för olika aspekter som ingår i definitionen och går vidare till empirin.

I den sammanfattande diskussionen lyfter Sjöblom fram följande aspekter: hotbilden mot tjejen och mot personalen spelar en viktig roll i själva hanteringen av fallet, den massmediala debatten påver-kade socialsekreterarna i deras sätt att framställa konflikten utifrån en svartvit bild av ”invandraren” respektive ”svensken” (med cita-tionstecken i originalet, ibid: 68). Sjöblom upprepar sig själv (ut-ifrån sin doktorsavhandling, 2002) och menar att familjeperspekti-vet var det dominerande arbetssättet som socialsekreterarna an-vände sig av men också att socialsekreterarna pendlade mellan ett familjeperspektiv och ett individuellt perspektiv (ibid: 69).

(25)

Pendlande är enligt min uppfattning ett intressant begrepp eftersom det finns socialsekreterare som känner sig osäkra i vad och hur de ska göra. Den här osäkerheten behöver inte nödvändigtvis vara ne-gativt laddad utan kan vara en bra utgångspunkt för att undersöka problematiken närmare. Jag återkommer till den aspekten i slutet av min text i diskussionsdelen.

En annan relevant slutsats Sjöblom har, som jag också diskuterar i mitt material, är att ”även om målet många gånger hos socialsekre-terarna var att tjejen skulle bygga upp ett eget liv, så slutade det ofta med att tjejen valde att flytta tillbaka hem till samma familj”, någonting socialsekreterarna inte kunde förstå sig på. Min egen slutsats av Sjöbloms kommentar är att socialsekreterarna egentli-gen inte vet så mycket om de här familjerna som drabbas av det som kallas HRV, och därför kan de inte förstå sig på detta. Om det stämmer att tjejen är hotad till livet, eller har drabbats av misshan-del, hur är det då möjligt att hon vill återvända till samma familj när hon har ett eget liv framför sig? Här uppenbarar sig en fråga till: hur mycket vet socialtjänsten egentligen om sina klienter, i det-ta fall tjejerna?

Sjöblom hade tidigare tagit upp frågan om relationer i familjen i sin doktors- avhandling utifrån en studie av ”hur socialsekreterare framställer och förstår fenomenet ungdomar som rymmer och kas-tas ut hemifrån” (2002: 22). Det är i det sammanhanget som Sjö-blom kommer fram till att socialtjänsten entydigt betonar familjen: ”Familismen som ideologi, med dess normativa idéer om en möns-terfamilj, tycks vara ett förhärskande synsätt inom socialtjänsten”

(ibid: 275). Men Sjöbloms diskussion utgår ifrån ett helt annat sammanhang än hedersproblematiken. Hedersbegreppet nämns inte i avhandlingen, utan patriarkala familjer, och det är intressant att det handlar om ungdomar som antingen rymmer eller kastas ut hemifrån, inte om ungdomar som är fångade i hedersproblemati-ken. Föräldrar till barn som rymmer vill inte ha med dem att göra. Dessutom handlar studien inte bara om en typ av familj utan om flera olika sorters familjer, ensamma mammor till exempel.

(26)

Schlytters slutsats att socialtjänsten arbetar utifrån familismteorin är en projektion av vad Sjöblom hade skrivit 2002, men egentligen handlar det om olika typer av studier. Konklusionen är att en så ensidig förklaringsmodell begränsar vår förståelse för vad och hur socialtjänsten gör.

Det finns andra studier som påpekar andra faktorer. I en enkätstu-die som gjordes i Skåne menar Harald Gegner att kommunerna har olika toleransnivåer, och att det är variationer och skillnader som utmärker kommunernas arbete när det gäller anmälningar av barn som far illa (Gegner, 2009). Enligt andra forskare och praktiker leder stigmatisering av olika invandrargrupper till att socialtjänsten agerar diskriminerande mot familjer med invandrarbakgrund (Ka-mali, 2002). I ett intervjumaterial med medlemmar i Afrikanska Riksförbundet (AFRIS) framkommer till exempel att föreningsmed-lemmar upplever att ”myndigheten tar över föräldrarollen för mycket. Makten över barnen upplevs inte ligga hos föräldrarna utan hos socialtjänsten”. (Lönnback & Manoti, 2007). Bilden av vad socialtjänsten gör är mer komplex och mångfacetterad än den ensidiga bilden av att bara det görs på ett visst sätt.

1.2 Institutionell diskriminering

Paulina de los Reyes (2003) har en bredare bild av hedersproble-matiken som hon associerar till det patriarkala samhället, och hon är en av dem som skriver om institutionell diskriminering. Hon skrev en rapport till Integrationsverket med titeln Patriarkala en-klaver eller ingenmansland? Våld, hot och kontroll mot unga

kvin-nor i Sverige. Syftet med studien var: ”att belysa situationen för

flickor och unga kvinnor med invandrarbakgrund som kontrolleras genom våld och hot av sina familjer och släktningar” (2003:12). I sin sammanfattning kommer de los Reyes fram till att:

Rapporten visar att flickornas specifika problembild består i att de befinner sig i ett institutionellt ingenmansland där föräldrar-nas kontroll genom våldsutövande neutraliseras av samhällets kulturaliserande förklaringar och överlag passiva inställning

(27)

in-för övergrepp på kvinnor och barn (ibid:6).

Vad de los Reyes gör i sin analys är att sätta in våldet i ett större strukturellt sammanhang i det svenska samhället och komma bort från idén att våldet handlar om egenskaper som finns i invandrar-familjerna. Hon skriver så här:

Ointresset för etnicitet som maktrelation och kulturiseringen av utlandsfödda personer och deras barn kan ses som uttryck för en institutionell diskriminering som vidmakthåller föreställ-ningar om de underordnade ”andra”. Det är med andra ord inte möjligt att förhålla sig till könsförtrycket utan att ta hänsyn till föreställningar om etnicitet/ras eller kultur som markörer för över- och underordning (ibid:9).

De los Reyes är inne på två olika sorters diskriminering som kan drabba människor med utländsk bakgrund; den första är ”den strukturella diskrimineringen som genomsyrar rättsväsendet, skol-världen och välfärdsinstitutionerna” (ibid:9, se också SOU 2006:37). Den andra uppenbarar sig vid följande tillfälle: ”När skilda kriterier tillämpas för olika individer på grundval av majori-tetssamhällets normativitet skapas särartlösningar som är både kränkande och en fara för integrationen” (ibid:9). Här finns en re-levant och problematiserande aspekt som är nödvändigt att disku-tera när det gäller vad socialtjänsten gör. Konflikterna inom famil-jer med utländsk bakgrund är en spegling av konflikter som finns i hela samhället, och det finns en uppenbar risk att institutionerna kan diskriminera människor med en annan bakgrund än den svenska.

Risken att diskriminera olika individer i en familj, antingen på grund av att våld i familjen ses som lika för alla drabbade oavsett bakgrund, eller på grund av att man särbehandlar vissa individer, i det här fallet föräldrarna, kallar Wikström (2012) för en mångkul-turell paradox:

(28)

Paradoxen berör dilemman som uppkommer utifrån ett univer-sellt förhållningssätt, att alla former av våld i familjen ses lika och därför ska bemötas lika. Man frånsäger sig möjligheten att uppmärksamma vissa familjer och specifikt våld på ett specifikt sätt. Som konkretiseras i en kritik mot att socialtjänsten inte lyssnar på de ungas berättelser. Om man istället använder ett partikulärt förhållningssätt riskerar man att uppmärksamma vissa grupper endast utifrån deras specifika särart, varmed tan-ken om universella rättigheter, egenskaper och behov sätts ur spel (2012:118–119. Med kursivering i originalet).

Paradoxen handlar om att ett samhälle riskerar att diskriminera enskilda grupper enligt båda dessa förhållningssätt: antingen ge-nom att inte uppmärksamma specifika behov, eller gege-nom att be-handla grupper av människor olika. Jag återkommer till den här betydelsefulla diskussionen i slutkapitlet.

En intressant, relevant och mer omfattande studie om hur social-tjänsten förstår och hanterar kulturell mångfald är Rúna Í Baians-tovus doktorsavhandling Mångfald som demokratins utmaning

(2012). Syftet i hennes studie är:

Att studera den demokratiska paradoxen om alla medborgares rätt att bevara sin religiösa och kulturella särart å ena sidan och dess krav på jämlikhet och likabehandling av alla enskilda medborgare å den andra. Studiens preciserade syfte [med kursiv i originalet] är att undersöka hur samhällets värderingar och normer såsom de uttrycks i lagstiftning, rekommendationer, forskning och annat används som rättesnören när beslut om in-gripanden fattas inom socialtjänsten (2012: 30).

Hon utvecklar sitt resonemang utifrån att både ”särart och likhet bär på en spänning som skapar ett dilemma i det förverkligande av politiken som sker när socialarbetare och klienter möts” (ibid:308). Hon har tre exempel på ”vad som sker när kön, klass, ras, etnicitet och religion är faktiska element i mötet mellan socialarbetare och klient” (ibid: 223). De tre exemplen är familjer med starkt

(29)

patriar-kala värderingar, ensamkommande flyktingbarn, och den nationel-la minoriteten romer. I avsnittet om familjer med starkt patriarkanationel-la värderingar skriver Baianstovu att:

Jag har därför valt att exklusivt betrakta hedersbegreppet såsom det visar sig i det empiriska materialet och analysera det inom denna studies tolkningsram med fokus på samspel mellan soci-alarbetare och klienter i ljuset av kollektiva representationers normativa giltighet (ibid: 234).

Jag väljer att lyfta fram olika meningar från hennes empiri, som är relevanta för min egen analys, och som handlar om hedersproble-matiken: ”Socialkontoret har under 2006–2008 handlagt fem ärenden där heder var en objektiv faktor som krävde undantag från plikten att underrätta föräldrarna” (ibid:238). ”Beviskraven är låga jämfört med andra fall av våld och insatser sätts in snabbare än i andra fall” (ibid:239). Fortsättningsvis skriver hon att ”Miss-tänksamheten mot dessa familjer och de offentliga institutionernas överdrivna anmälningsbenägenhet bär med sig ett misskännande av de berörda familjerna, deras ursprung och kultur” (ibid:241). ”So-cialarbetarna tror att den höga anmälningsbenägenheten beror på att hedersrelaterat våld och förtryck debatteras så mycket i samhäl-let att samhälsamhäl-let går igång” (ibid:242). ”Respondenterna under-stryker att […] det är ett stort och svårt arbete att skilja falska an-mälningar från verkliga hotsituationer. I denna process riskerar så-väl barn som föräldrar att fara illa” (ibid:251).

Alla de här elementen som Baianstovu lyfter fram talar för att det är komplicerade fall de utreder, att det finns brister i utredningsar-betet och att det finns en risk att klienterna diskrimineras. Det finns fyra olika svårigheter i interaktionssituationen med klienter-na. Baianstovu definierar svårigheterna som 1) […] ”att socialarbe-taren har svårt av att avkodifiera klienternas språkliga system”, 2) ömsesidiga stereotyper mellan socialsekreterare och klient(er), 3) att ”interaktionen präglas av segregation, sociala klyftor, moralis-ka glapp och moralpanik”, och till sist, 4) att ”klienten och famil-jen kan känna sig kränkta av samhällets intrång i den intima

(30)

sfä-ren” (ibid:263). Utifrån myndigheternas informationsmaterial om ”patriarkala familjer” menar Baianstovu att ”fältet [kan] lämnas öppet för diskriminering på etniska grunder”. Att det finns en risk ”för att samhället förföljer människor på grund av deras ursprung, religion och kultur. Och att det uppmuntras ett etniskt definierat angiverisystem” (ibid:263).

Baianstovu är också kritisk mot socialtjänsten men av helt andra skäl än vad Schlytter är. Kritiken går ut på risken att diskriminera klienterna. Men hon är också medveten om att massmedia, den of-fentliga uppmärksamheten, och stereotypiserande bilder spelar en avgörande roll i socialsekreterarnas arbete.

Sammanfattningsvis kan man säga att socialsekreterarna som arbe-tar med utredning av hedersproblematik är mitt inne i ett virrvarr av olika ställningstaganden som påverkas av den offentliga debat-ten, och de har dessutom starka krav på sig att agera snabbt. Detta betyder att socialarbetarens roll och funktion är relevant för att skapa ett handlingsutrymme som kan göra det möjligt att agera ob-jektivt, professionellt och med etiska riktlinjer i ryggraden. Baians-tovu är positivt inställd till att socialarbetarna kan agera objektivt och ”utreda varje enskild situation så att så vederhäftiga fakta som möjligt skall styra utfallet av interaktionen” (ibid:317). Hon påstår att:

Det finns ett starkt stråk i empirin som pekar mot en möjlighet att mildra demokratins paradox. Detta stråk är socialarbetarnas berättelser om ett idealt handlingsutrymme som de strävar efter att förverkliga […] som uppfattas som horisontellt och kom-munikativt [...] beroende av en utvecklad reflexiv kapacitet […] men som samtidigt uppfattas som ytterst begränsad (ibid:310)

1.3 Hedersrelaterat våld och förtryck och benämnandets

problematik

Det finns andra studier av hedersrelaterat våld som inte direkt be-handlar frågan om vad socialtjänsten gör eller inte gör, men som

(31)

ändå är intressanta att reflektera över när det gäller problematiken mellan klienten, socialtjänsten, familjen och samhället. Annika Jemteborn (2005) har skrivit en doktorsavhandling med titeln Å stå på sig, på egna ben – En fallstudie om en flicka i en

hederskul-tur och hennes motstånd mot att inordna sig efter släktens krav.

Jemteborn definierar sitt syfte på följande sätt: ”Studiens övergri-pande syfte är att belysa den berörda flickans villkor rörande om-ständigheter kring och betingelser för att kunna göra

gränsöver-skridande val och handlingar” (med kursiv i originalet, 2005: 5).

Med andra ord avhandlingen handlar om en flicka som står i mel-lan två motsatta ideal om hur hon ska bete sig. Å ena sidan föräld-rarna å andra sidan det svenska samhället.

Jemteborn beskriver flickan Eleen från ca 15 års ålder till att hon fyllt 18 år. Hon lärde känna Eleen när denna var 17 år. Jemteborn menar att:

Utifrån ett integrationsperspektiv är denna flickas uppbrott från familjen inte bara en fråga om en generationskonflikt. Konflik-ten mellan den berörda flickan och hennes familj är även en konflikt mellan samhället och familjen/släkten där grundläg-gande värderingar som synen på kvinnoemancipationen och jämställdhet eller synen på barns rättigheter och syn på våld kan vara vitt skilda (2005: 8).

Jemteborn laborerar med en dualistisk modell och framställer kon-flikten mellan samhället och familjen/släkten som två stora enhetli-ga enheter. Det svenska samhället framställs utifrån ett ideal om jämställdhet, som om det inte skulle finnas variationer eller olika uppfattningar om vad jämställdheten betyder. Å andra sidan fram-ställs familjen/släkten som bärare av en kultur som är precis det motsatta. Intressant i det här sammanhanget är hur författaren be-skriver hotet och hotmiljön. Det är hotet som ligger till grund för hela resonemanget om att Eleen behöver hjälp att dra sig bort från familjen.

(32)

Men Eleen förhandlar med sin pappa, kontaktar socialtjänsten, får ett ombud, samtalar med en av sina systrar, och utomlands kon-taktar hon en präst eftersom hon blev misshandlad – det visar att hon har en förmåga att själv söka en lösning på sina bekymmer. Medan för företrädaren (stödpersonen kallad Mouna i texten) är det ”antingen vara lojal med församlingens livsstil eller så gör Ele-en motstånd” som gäller (ibid:135). Men Eleen enligt min tolkning försöker simma i ett virrvarr av olika strömningar, hålla huvudet uppe och simma till en säker plats och hitta balansen. Jemteborn gör en intressant skillnad i analysen av företrädarens ställningsta-gande och Eleens (ibid:135). Eleen har en idealbild av vad friheten betyder i det svenska samhället och tror att socialtjänsten ska hjäl-pa henne att leva fri utifrån det idealet som inte överensstämmer med verkligheten (ibid: 146). Det här resonemanget är intressant att hålla i minnet när det gäller olika motiv för varför en hjälpsö-kande minderårig tjej vänder sig till socialtjänsten. Jemteborn visar mer förståelse för klienten än för socialtjänstens agerande.

Det är företrädaren Mouna som påverkar socialtjänsten att ta parti för Eleen och lämna ifrån sig möjligheten att göra en neutral be-dömning (ibid: 150). Det som är relevant i det här fallet är att Ele-en hamnar i andra virrvarr av andra ställningstagande som påver-kas av att företrädaren redan har en bestämd uppfattning om hur konflikten ska lösas. Som Jemteborn själv påpekar använder sig Eleen av ”förhandlingen som bas för motstånd” mot andras för-väntningar. Kanske är detta Eleens strategi att inte samla krafterna till synbara protester utan att i stället ”dölja motståndet”

(ibid:154). Men det blir en konfrontation ändå. Den här studien ingår i en typ av litteratur där det är viktigt att belysa ”kampen”, utan reflekterande inslag om vad det individualistiska eller kollek-tivistiska perspektivet betyder.

Frågan om HRV korsar olika nivåer, som jag redan har redovisat utifrån Sjöbloms (2006) studie i fråga om massmedias påverkan när det gäller att framställa sociala problem. Det handlar också om hur den svenska offentliga politiken definierar problematiken, nå-gonting som också påverkar socialtjänsten. Maria Carbin (2010)

(33)

diskuterar ”benämnandets problematik” i sin doktorsavhandling

Mellan tystnad och tal. Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik:

Denna studie tar sin utgångspunkt i detta spänningsfält som rör benämnandet av föreställt tvetydiga kategorier och nya, tidigare ej namngivna politiska problem. Syftet med studien är tudelat: dels att analysera den kamp om betydelser som hedersmordsde-batten utlöser i offentlig integrations- och jämställdhetspolitisk, dels att analysera hur unga svenska kvinnor med utländsk bak-grund positioneras i skärningspunkten mellan dessa fält (2010: 12).

Carbin uttrycker en kamp om betydelser, vilket är intressant att re-flektera över. Att det är en kamp betyder att de som deltar uppfat-tar den här frågan som livsavgörande, inte bara för de som drabbas utan också för de som aktivt deltar med att definiera problemati-ken. Och de som aktivt deltar är många: politiker, beslutfattare, tjänstemän på olika nivåer, journalister, publicister, opinionsbilda-re, advokater, expertiser, frivilligorganisationer, och inte minst forskare. Alla med stort engagemang men med olika utgångspunk-ter och intressen. Här finns en grundläggande skillnad mellan de-batten som pågår forskare emellan och den offentliga framställ-ningen av hedersproblematiken. I den massmediala bevakframställ-ningen av frågan finns det en dominerande kulturalisering av problematiken, och heder i termer av att det är deras ”kultur”, framställs som den enda förklaringsmodellen för konflikten mellan barn och deras föräldrar.

Vad Carbin intresserar sig för är hur de på förhand definierade off-ren för hedersvåld transformeras till en del av diskursen om subjek-tets position. Carbin definierar fyra olika diskurser: mångfalds-diskurs, värderingsmångfalds-diskurs, diskursen om strukturell diskriminering och könsmaktdiskurs. Hon kommer fram till att diskurserna har exkluderande logiker (ibid:161) och att värderingsdiskursen är den som har bestämt agendan när det gäller konkreta satsningar:

(34)

Följden är att utifrån en heterogen skara har en grupp heders-förtryckta flickor (samt patriarkala fäder) konstituerats som ob-jekt för statliga interventioner. Alla flickor med bakgrund i den geografiska region som ringas in ses som potentiellt utsatta, tills de bevisat motstatsen (ibid: 165).

Det här resonemangte talar för att det pågår någon form av diskriminering som grundas i en generalisering av människornas ursprung. Det är ett resonemang som är relevant för analysen av mitt material. Carbins förslag är följande:

Det som behövs är en ingång där heder löskopplas från den rå-dande kulturella reduktionism där våldet förstås som ett uttryck för kulturella värderingsmässiga skillnader. Därigenom skulle också det som benämns hedersrelaterat våld kunna förstås som en effekt av komplexa maktsitueringar i termer av ras/etnicitet, klass och kön [som inte alltid] kan skrivas fram på förhand (ibid:166,167).

Det här förslaget kan vara en utgångspunkt för studier av de pre-sumtiva skyldiga till brottet, och som annars lyser med sin frånvaro i nästan alla studier.

En annan studie är Multikulturella visioner av Mikael Lorentzen från 2008. Hans övergripande syfte är:

Att studera det samtal som förts i den medierade offentligheten för att däri finna uttryck för idéer och ståndpunkter om hur sta-ten skall reagera på hedersrelaterat våld. Ett ytterligare mindre syfte med licentiatavhandlingen består i att belysa hur social-tjänstens arbete med hedersrelaterat våld lyfts fram i medierna (2008:9).

I slutdiskussionen kommer Lorentzen fram till två centrala slutsat-ser. Den första är att de åtgärder som tas för att motverka heders-våld kan åstadkommas utan att man nödvändigtvis hamnar i ett assimilationistiskt perspektiv: ”Den avgörande och åtskiljande

(35)

gränsen mellan kosmopolitism och assimilationism är hur anpass-ningskraven underbyggs” (ibid:102). Den andra har att göra med att socialtjänsten befinner sig i ”ett extremt konfliktfyllt och mine-rat landskap utan säkra moraliska och etiska hållpunkter”. Detta kan i sin tur bero på:

Att det finns en ideologisk spänning inbyggd i många liberala mångkulturella samhällen som går ut på att man vill vara både tolerant och jämställd. Problematiken som berörs är huruvida staten skall förhålla sig neutral eller inte i frågan om medbor-garnas egna val ”av det goda livet” (ibid:103).

Min uppfattning är att Lorentzens bidrag till diskussionen är det han kallar för ”den multikulturella omständigheten” som:

handlar om en viss form av dilemma som drabbar bl.a. kvinnor och unga i västerländska multikulturella eller multietniska sam-hällen. Med den multikulturella omständigheten belyses den in-stitutionella kontext i vilket dessa dilemman opererar. (2008:57).

Det är viktigt att, som Lorentzen gör, lägga analysen av konflikter-na inom familjen i en samhällelig kontext där institutionerkonflikter-na också är verksamma. Vad som utmärker de los Reyes, Lorentzens, Car-bins och Baianstovus studier är att de anstränger sig att studera mera övergripande och samverkande faktorer i hedersrelaterade konflikter. En annan aspekt är att de lyfter fram det komplexa i konflikterna och det svåra för socialtjänsten att agera och lösa konflikterna på ett sätt där man tar hänsyn till alla parter och olika samverkande faktorer. Dessa studier kommer bort från dualismen och från ensidiga förklaringsmodeller.

(36)

KAPITEL 2 DET EMPIRISKA

MATERIALET I UNDERSÖKNINGEN

2.1 Inledning

När jag fick veta att jag hade fått forskningspengar började jag mitt arbete direkt med att läsa den litteratur som låg närmast mina forskningsfrågor. Jag ville å ena sidan veta vad som redan hade forskats om och å andra sidan börja fundera på mina frågor till in-tervjuerna med socialsekreterarna.

En central aspekt i boken Multikulturella visioner av Mikael Lo-rentzen (2008) handlar om vad han kallar för ”den multikulturella omständigheten”. Eftersom den institutionella kontexten var rele-vant för min studie läste jag därför boken noggrant. I fotnot 244 skriver författaren att från början ”var tanken att denna licentiat-avhandling skulle handla om socialsekreterares upplevelser och er-farenheter av att arbeta med hedersrelaterat våld” (2008: 104), men att han hade valt att utelämna det materialet i sin avhandling. Jag blev nyfiken på att veta mera om varför han hade bestämt sig för det, och intresserad av att veta om det var möjligt att få tillgång till materialet. Den sista frågan skapade en viss ångest hos mig, men glädjande nog tyckte Mikael Lorentzen att det var bäst att nå-gon forskare använde sig av materialet.

Det var lyckosamt eftersom det därmed finns ett bredare material att göra en analys av. Jag kan säga direkt att om jag bara hade haft tillgång till mitt eget material hade jag fått en snäv syn på vilket sätt socialtjänsten arbetar med frågan eftersom den är gjort i en

(37)

kommun. I mitt material finns det en klar bild av att man utreder frågan utifrån ett frågeformulär som vägleder utredningen i en viss riktning. Lorentzens intervjumaterial är från en annan kommun i landet. Delar av Lorentzens material visade en relevant skillnad när det gäller det systemteoretiska perspektiv som några arbetar utifrån i sina analyser. I de fallen utgår några av de intervjuade från mötet och kunskapen om klienterna, och sätter frågan i ett större per-spektiv. Det bevisar återigen att socialtjänsten gör på olika sätt i olika delar av landet.

Den här situationen väcker frågor om vilken kunskap socialsekre-terarna som utreder frågan har, och vilken betydelse kunskapssy-nen har för själva utredningen, men också hur de förhåller sig till kunskapen de får via olika kompetensutvecklingsinsatser.

2.2 Material

Efter en skriftlig överenskommelse om på vilka grunder Lorentzen skulle lämna materialet till mig, fick jag hans intervjumaterial via mail. Jag är väldigt tacksam för Mikael Lorentzens generositet och är upprymd av tanken att detta bidrar till att utveckla forskningen i en annars inte så utforskad fråga. Hans intervjumaterial, sju (7) intervjuer, är mycket välstrukturerade och är en del av ett större intervjumaterial han har. Jag fick läsa det som hade med hedersre-laterat våld att göra. I de flesta intervjuer var det mellan 12 och 15 dataskrivna sidor, och i ett fall var det 27 sidor.

Jag gjorde också sju (7) intervjuer som har en lite annorlunda ka-raktär, och förhoppningsvis kompletterar de varandra. Mina inter-vjuer var mer uppsökande i termer av att jag ville förstå mig på problematiken, och utifrån de intervjuades berättelser utveckla ett samtal. Det betyder att vi i flera fall inte gick direkt till frågan om HRV, utan först vandrade runt för att sedan komma till frågan, och ibland återvände vi till en fråga jag hade ställt tidigare.

Jag intervjuade också en forskare för att kunna diskutera frågor som har med definitionerna att göra, och för att få en större insyn i

(38)

ämnet. För min egen skull intervjuade jag också en person som var socionom men också jurist, och som hade god kännedom om de juridiska inslagen i de konflikter som hamnar i domstolen.

För enkelhetens skull har jag valt att numrera intervjuerna från 1 till 14. De återkommer i olika grad i analysen av intervjumateria-let. Mitt intervjumaterial är omfattande, och det har varit svårt att överväga hur pass mycket material jag skulle ha med eller inte, men min tankegång har varit att redovisa mycket med hänseende till att det är viktigt att göra intervjupersonerna rättvisa i det de sä-ger och med hänseende till att läsaren kan få en bra möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Med detta sagt menar jag inte att fakta talar för sig självt.

Kvale är kritisk till att citera alldeles för mycket text och menar att ”denna rapporteringsform kan ha påverkats av en kvalitativ hyper-empirism, där de många intervjucitaten får fungera som basfakta”

(1997:230). Det överensstämmer att min intention är att intervju-materialet får vara ”basfakta” som Kvale säger, och anledningen till det är att socialarbetarna har olika ställningstaganden inför en utredning, och det finns en mängd nyanser som jag vill ska träda fram för att jag ska kunna argumentera för mina påståenden i min analys. I det här avseendet närmar jag mig mer det Kvale kallar för en ”rapport till en domstol” än ”konstens krav” (ibid:234), även om ambitionen är att vara både noggrann och intressant i min framställning.

Det ligger alltid i forskarens makt att bestämma över vad som ska presenteras av intervjumaterialet eller inte, vilket jag ibland tycker är problematiskt när man bara refererar lite intervjumaterial. Det finns i sådana fall en risk att ett kort citat tas från sin kontext, att man som forskare är orättvis mot intervjupersonen, någonting Kvale också varnar för.

Socialsekreterarna hade inte några problem att prata om ämnet. De var väl insatta och pratade länge. Det var inte korta svar utan stora utläggningar. Kvale menar att ”forskningsintervjun är en

(39)

mellan-mänsklig situation, ett samtal mellan två parter om ett tema av ömsesidigt intresse. Det är en specifik form av mänskligt samspel där kunskap utvecklas genom en dialog” (1997:117).

I mina intervjuer fanns det vissa frågor där de intervjuade först tänkte efter länge innan de svarade. En sådan fråga som skapade tystnad var: hur vet du det? Och den ställdes efter det att de hade uttalat sig generaliserande om sina klienter, föräldrarna, släkten eller gruppen. På andra frågor reagerade de direkt, t.ex. när jag frågade om de var experter i frågan. Då svarade de direkt nej, även om de arbetar med frågan och kan uppfattas av andra kollegor och av sin arbetsgivare som kunniga. Hur skulle man kunna tolka att de reagerar emot att definieras som experter? En tolkning är att de förminskar sig själva inför en forskare som ställer frågor. En annan tolkning är att även om de har profilerat sig i frågan på sina ar-betsplatser, vill de inte framställa sig själva som experter för att slippa ha svar på alla möjliga frågor som de eventuellt kan få. För-utom mångordigheten var både tystnaden och den snabba reaktio-nen företeelser som förekom i intervjusammanhanget. Allt det här tolkar jag som att mina intervjupersoner kände sig förtrogna och lugna i intervjusituationen.

Alvesson (2010) utvecklar en diskussion om det han kallar för ny-positivism, romanticism och lokalism som centrala ståndpunkter i fråga om intervjuer. En ny reviderad nypositivism är en ”interaktiv rationalism” som ”erkänner i viss utsträckning den sociala kom-plexiteten och försöker med ”mjuka” och flexibla tekniska åtgär-der hantera problemet med hur man ska få fram så många trovär-diga intervjusvar som möjligt” (2010:21). Romanticismen går, en-ligt Alvesson, ”ut på att ju närmare man kommer intervjupersonen, desto närmare kommer man en förståelse av det verkliga självet”

(ibid:22). En tredje ståndpunkt kallar Alvesson för lokalism: ”Här betonas att intervjuuttalanden måste ses i sin lokala, situationsspe-cifika kontext” (ibid:28). Det är den första och den sista stånd-punkten jag närmar mig i intervjumaterialet, detta med tanke på att det, som Alvesson menar, är en produkt av det aktiva använ-dandet av språk, kunskap och normer som kulturella resurser som

(40)

socialsekreterarna visar när de uttalar sig. Men min ambition går utöver att se variationerna utifrån kontexten i intervjumaterialet. Ambitionen är också att kunna se olika mönster som kan svara mer generellt på frågan om vad socialtjänsten gör i förhållande till hur frågan diskuteras i största allmänhet i samhället. I det sam-manhanget är det relevant att lyfta fram reflexivitet ”där fokus lig-ger [mer] på forskningsperspektivet, diskursen och tolkningslinjen, vilket ofta har mer att göra med ett specifikt forskningsläger (para-digm) än med den enskilde forskarens subjektivitet” (Alvesson, 2010: 48,49).

2.3 Urvalsproblematik

En problematisk aspekt har med hur olika chefer på Individ och familj reagerade inför min skriftliga fråga om att kunna intervjua de socialsekreterare som arbetar med frågan om HRV. En positiv reaktion var att svara direkt och hänvisa till personalen som var intresserad av att delta. En försiktig reaktion var att inte bestämma själva utan hänvisa till en tjänsteman centralt på kommunen som har hand om frågan. Den centrala tjänstemannen ville först få ett klargörande på min förfrågan innan han skulle träffa mig. Allt det-ta tog oändlig tid, och jag ställde mig frågande inför på vilket sätt det skulle vara möjligt att genomföra studien. En negativ reaktion var att inte svara alls, varken på min skriftliga fråga eller på mina lämnade meddelanden på telefonsvararen. Jag kan inte tolka vad den negativa reaktionen kan bero på, men jag tycker att det är an-märkningsvärt att de inte ens svarade och jag undrar om det är ett vanligt fenomen eller inte.

Intervjuerna är gjorda i olika geografiska områden i Sverige. I olika kommuner med olika stadsdelsförvaltningar. Jag valde att inte identifiera de olika ursprungliga källorna med hänseende till inter-vjupersonerna. Det finns en garanterad anonymitet i den här redo-visningen.

I intervjumaterialet finns det fyra intervjuer med män och tio inter-vjuer med kvinnor, av vilka en är en forskare och en ju-rist/socionom. Det är inget slumpmässigt urval. Både Lorentzens

(41)

och mina intervjupersoner är professionella människor som arbetar inom socialtjänsten och som själva har valt att delta i undersök-ningen. I mina fall blev de tillfrågade av sina chefer om vem som skulle vilja delta i undersökningen, och de anmälde själva sitt in-tresse. Annars tycker jag att intervjumaterialet är representativt både i termer av olika metoder socialsekreterarna använder sig av och i termer av att de arbetar på olika sätt med frågan. Frågan om representativitet är viktigt i det här sammanhanget (Alvesson, 2010).

(42)

KAPITEL 3 ETT MER ÖVERGRIPANDE

PERSPEKTIV: EN SAKKUNNIG TALAR

3.1 Att särskilja hedersvåld och förtryck

Jag var väldigt tacksam för intervjun med den sakkunnige: hon hade mycket att säga, medan jag för det mesta bara satt och lyss-nade. Hennes uppdrag handlar om jämställdhetsfrågor och norm-kritiskt arbete, och hon granskar kön och etnicitet, samt alla diskrimineringsgrunder i relation till socialt arbete. Hon granskar också texter som produceras i förvaltningen, och arbetar med ge-nusobservation. Det är det övergripande perspektiv intervjun hand-lar om. Hon har ett avancerat uppdrag och har ett avancerat språk. Det hörs att hon har en lång erfarenhet. Hon arbetar sedan mitten av 1970-talet inom socialtjänsten, och sedan mitten av 1990-talet med frågan om våld mot kvinnor. Hon har arbetat för att förvalt-ningen ska få ett gemensamt förhållningssätt både till frågan om HRV och i förhållande till de klienter som presumtivt utövar våld och förtryck mot kvinnor. Enligt henne gjorde förvaltningen en en-kät ”om vardagsbekymmer i mötet med tydligt patriarkala system”

i stadsdelen 2006. Hon har också skrivit en handlingsplan som fungerar som riktlinjer i arbetet mot hedersvåld, någonting som används i den kommun hon arbetar i.

På frågan om vad ett tydligt patriarkalt system är, menade hon att ”det är ett system som krockar med idealet om det jämställda sam-hället. [Vi hade] brist på ett gemensamt förhållningssätt”. Jäm-ställdheten är inte bara en officiell politik i Sverige, utan det råder mer eller mindre koncensus om att det är någonting positivt. Men

(43)

det är inte så att alla i det svenska samhället har samma ideal eller delar samma uppfattningar om vad jämställdheten handlar om. Om det finns en fråga som debatteras mycket mellan olika politis-ka partier och mellan olipolitis-ka feministispolitis-ka grupperingar på olipolitis-ka politis- kan-ter är det just jämställdheten. Men trots alla diskussioner är våld mot kvinnor ett utbrett fenomen i det svenska samhället i alla sam-hällsgrupper (Mattson, 2011. Elden, 2003).

I den sakkunniges uttalande finns det en nyans som kommer till ut-tryck i ordet ”tydligt”, som hon använder för att påpeka att det inte handlar om svenskar utan om invandrargrupper som utövar våld, eller kontroll, på kvinnor (Jfr Baianstovu, 2012:225). Att sär-skilja en grupp kan vara nödvändigt för att kunna arbeta med frå-gan, men det är en omdebatterad teoretisk fråga, och alla praktiker är inte heller överens om det är nödvändigt eller ej att särskilja en viss typ av våld. Margot Olsson, kvinnofridssamordnare i Malmö stad svarar följande på frågan om HRV ska kopplas ihop med an-nat våld i nära relationer eller om det är viktigt att särskilja det: ”jag står i mitten i den fråga”. Hon fortsätter att svara på frågan:

I hedersvåldet finns ett tydligt motiv: att straffa och tillrättavisa den som bryter mot familjens regler, och man vill ofta att age-randet ska bli känt i gruppen. Ofta finns flera förövare vilket gör skillnad i riskbedömning och hotbild, därför måste man vara mycket noga med skyddet om det är hedersvåld. [Men] Det kan förekomma flera sorters våld i samma familj: heders-våld, barnmisshandel och vanlig misshandel. Problemet om man nischar sig för mycket är att man inte ser det (Sydsvenskan, 11/03/12).

I det här uttalandet finns det en risk att generalisera angående kli-enternas sociala problematik och fastna på en fråga om heder när det kan handla om andra frågor. Margot Olssons uppfattning att ”det kan förekomma flera sorters våld i samma familj” är proble-matiskt för socialsekreteraren: hur särskilja våldet, och vad kan det ha för betydelse för att man ska kunna hitta lösningar på våldet? Men i särskiljandet finns det också en risk att diskriminera

(44)

männi-skor på grund av deras härkomst, om man menar att det är det som är ursprunget till våldet och ser en kausal relation. Å andra sidan, vad kan det bero på om det förekommer flera sorters våld i samma (invandrar)familj? Och vad göra i så fall? Det kan vara ett relevant påpekande att det i familjen kan finnas en problematik som går långt utöver heder. Olssons resonemang är utpekande och stigmatiserande, men sammanfattar ändå komplexiteten i den här frågan. Jag återkommer längre fram i intervjumaterialet till den här frågan.

När jag frågar den sakkunnige vad det var för frågor de tog upp för att kunna hitta ett gemensamt förhållningssätt, tog hon fram följande exempel: ”Vad gör man när en klient inte vill ta mig i handen?” Jag resonerade lite om det konkreta i själva exemplet och kom fram till att när man själv är osäker är det bästa kanske att fråga klienten. Men sedan tänkte jag också att här finns en pro-blematik som är specifik för kvinnliga socialsekreterare som träffar manliga klienter med invandrarbakgrund. Det blir en uppenbar ge-nusfråga inom välfärdsinstitutionerna där kvinnor är i majoritet. En tredje aspekt jag tänkte på var varför just den frågan hade blivit viktig att diskutera? Vad är det ett tecken på när det gäller social-sekreterarnas beteende gentemot sina klienter?

3.2 En återkommande ambivalens

En av de första meningarna den sakkunnige uttryckte i intervjun var att ”lagar har en normativ betydelse”. Lite senare klargjorde hon att socialsekreterarnas uppdrag inte var att försöka förändra de människor de bemöter: ”Vi ska inte missionera. Vi ska inte säga, ni ska bli svenskar. Det blir en oreflekterad måttstock. Ska vi förändra samhället? Nej, vi ska förändra oss”.

Hon är bestämd i sina uppfattningar, ändå blir det oklart för mig vad hon vill säga. Är det verkligen så att de inte vill förändra män-niskor med invandrarbakgrund? Vad är då deras uppdrag? För-ändra sig själva för att kunna ha en gemensam uppfattning om jämställdhet som de ska applicera i sitt arbete, utan att påverka

References

Related documents

Jag har sökt på ord som på ett explicit sätt kan tänkas handla om frågor som rör genus, kön eller feminism och som kan kopplas till animata referenter: kille, tjej, manlig,

Men då ganska många verkar uppfatta ordet som bara en synonym till det äldre mödoms- hinna, och åtminstone en informant ger ett svar som indikerar att hen har en förståelse som

Once more, Kalmar became the hub in a great union, this time uniting the Kingdom of Sweden and the Polish-Lithuanian Rzeczpospolita, Unfortunately, this brave experience

THE ADMINISTRATIVE BOARD OF KALMAR COUNTY'S ROLE AND EXPERIENCES CONCERNING CONTAMINATED SITES Jens Johannisson Administrative Board of Kalmar County, Sweden.. THE ROLE OF

Av den bevarade prenumerationssedeln till Fröjas Tempel (Afzelius, s. Handlingen utspelar sig en höstnatt 1764 på krogen Rosenlund vid Dantobommen, där båtsmän

ståelse för psykoanalysen, är han också särskilt sysselsatt med striden mellan ande och natur i människans väsen, dessa krafter, som med hans egna ord alltid

Inga möjligheter till långsiktig kapitalad."Umu lering eller till långsiktig ekonomisk planering : båda delarna hindras av såväl den politiska struktu- ren

Det klara vattnet under 2020 års inventering är troligtvis en viktig anledning till det höga antalet av både större och mindre vattensalamander som kunde observeras. Hinder