ATT ÅLDRAS TRYGGT
EN KVALITATIV STUDIE OM ÄLDRES VAL
OCH ERFARENHET AV ATT FLYTTA TILL ETT
TRYGGHETSBOENDE
ATT ÅLDRAS TRYGGT
EN KVALITATIV STUDIE OM ÄLDRES VAL
OCH ERFARENHET AV ATT FLYTTA TILL ETT
TRYGGHETSBOENDE
PERNILLA SVENSSON
Svensson, P. Att åldras tryggt. En kvalitativ studie om äldres val och erfarenhet av att flytta till ett trygghetsboende. Masteruppsats i Socialt Arbete, 30
högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2020
Satsningen på trygghetsbostäder ligger i en ökad utmaning av äldre som upplever otrygghet eller isolering i sina hem. Kraven för att kunna flytta till ett
trygghetsboende är att den äldre ska ha fyllt 70 år, ha stöd av hemtjänst och uppleva sig otrygg eller isolerad. Få studier berör vad som påverkar äldre att vilja flytta till ett trygghetsboende och hur de sedan upplever boendet. Syftet med denna studie är att undersöka vilka faktorer som påverkar äldres val av att flytta till ett trygghetsboende och hur de sedan upplever det att bo där. Empirin har samlats in via en kvalitativ studie I form av halvstrukturerade intervjuer med äldre boende på ett trygghetsboende. För att analysera empirin har Nahemow och Lawtons (1973) ekologiska modell använts. Resultatet visar på att äldre väljer att flytta på grund av otillgängliga bostäder, ensamhet, nedsatt hälsotillstånd och begränsad rörelseförmåga. Valet av trygghetsboende som boendeform grundar sig i närheten till andra äldre och omsorgspersonal, tillgängliga utrymmen och
gemensamma aktiviteter. Upplevelsen av boendet varierar beroende på den äldres erfarenhet, personlighet och förmåga. De flesta äldre upplever sig självständigare, tryggare och i mindre utsträckning ensamma i deras hem på trygghetsboendet. Nyckelord: Äldre, boendemiljö, trygghetsboende, äldreboende, mötesplats, ensamhet
TO AGE SAFELY
A QUALITATIVE STUDY ON THE ELDERLY´S
CHOICES AND EXPERIENCE OF MOVING TO
AN EXTRA-CARE HOUSING FOR SENIOR
RESIDENTS
PERNILLA SVENSSON
Svensson, P. To age safely. A qualitative study on elderly’s choices and experience of moving to an extra-care housing for senior residents. Masters degree in social work, 30 Credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2020.
The investment in social housing lies in an increased challenge of older people who experience insecurity or isolation in their homes. The requirements for moving to a social housing are that the elderly must have reached the age of 70, have support from home care and feel unsafe or isolated. Few studies are about why the elderly want to move to a social housing and how they then experience the accommodation. The aim of this study is to investigate what factors affect older people's choice of moving to a social housing and how they then experience it to live there. The empirical data has been collected through a qualitative study in the form of semi-structured interviews with elderly residents in a social housing. Nahemow and Lawton's (1973) ecological model has been used to analyze the empirical data. The results show that older people choose to move due to inaccessible housing, loneliness and reduced health status and mobility. The choice of social housing as a form of housing is based on the closeness of other elderly and care staff, accessible spaces and joint activities. The experience of the accommodation varies depending on the experience, personality and ability of the elderly. Most elderly find themselves more independent, safer and feeling less alone in their homes in the social housing.
Keywords: Elderly, living environment, social housing, elderly living, meeting place, loneliness.
Tackord
Jag vill framförallt rikta ett stort tack till alla de personer som deltagit i studien och delat med er av era erfarenheter och upplevelser av trygghetsboendet. Det är era berättelser som ligger till grund för studiens resultat och jag är tacksam för den tid ni tagit er för att svara på mina frågor. Det är även tack vare er förmåga att ställa om till ändrade intervjuformer som studien kunnat fullbordats trots en ansträngd samhällssituation på grund av covid-19.
Ett särskilt tack riktar jag till min handledare Åsa Alftberg som funnits som stöd från studiens start till slut. Din korrekturläsning och tillgänglighet för diskussioner har varit oerhört betydelsefullt för slutresultatet. När det funnits tveksamhet över möjligheten att fortsätta studien har du uppmuntrat och kommit med förslag som drivit studien framåt, det är jag enormt tacksam över.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 5
1.1 Problemformulering ... 6
1.2 Syfte och frågeställningar ... 6
2. BAKGRUND ... 7
2.1 Utveckling av boendeformer för äldre under 1900-talet ... 7
2.2 Äldreomsorgen 1990 och Ädelreformen ... 8
2.3 Utveckling av Trygghetsboende ... 10
2.4 Överblick av äldres boendesituation ... 11
3. KUNSKAPSLÄGE ... 13
3.1 Hemmets betydelse ... 14
3.2 Fysiska faktorer som påverkar boendet ... 15
3.3 Sociala faktorer som påverkar boendet... 16
3.4 Att ha stöd av hemtjänst i hemmet ... 17
3.5 Valet att flytta till ett Trygghetsboende ... 18
4. TEORETISK TOLKNINGSRAM ... 18
4.1 Teorins applicering ... 23
5. METOD ... 24
5.1 Insamlingsmetod ... 24
5.2 Urval och avgränsning ... 26
5.3 Bearbetning och framställning... 27
5.4 Metoddiskussion ... 29
5.5 Etiska överväganden ... 30
6. RESULTAT & ANALYS ... 31
6.1 Centrala faktorer som påverkar den äldres val av flytt ... 32
6.1.1 Ensamhet och isolering ... 32
6.1.2 Hälsa och funktionsförmåga... 35
6.1.3 Bostadens tillgänglighet ... 38
6.2 Upplevelsen av att bo på ett trygghetsboende ... 40
6.2.1 Social stimulans ... 40 6.2.2 Självständighet ... 42 6.2.3 Trygghet ... 44 7. DISKUSSION ... 46 8. BILAGOR ... 51 8.1 Informationsbrev ... 51 8.2 Intervjuguide äldre... 52 8.3 Intervjuguide aktivitetsledare ... 53 9. REFERENSLISTA ... 54
1. INLEDNING
Sedan år 1896 har det funnits särskilda boendeformer upprättade specifikt för målgruppen äldre i Sverige (Edebalk, 2020). Utvecklingen av boendeformer för äldre har sedan dess inte varit enhetlig utan inneburit flertalet skiftningar kring boendets utformning. Skiftningarna har bland annat bestått av olika bestämmelser kring tillgång till personal på boendet, flersängssalar har förändrats till egna lägenheter och ändrade målgrupper för specifika boenden. Boendeformer för äldre kommer med största sannolikhet även fortsätta att förändras framöver. I takt med äldres förändrade behov samt politiska skiftningar har boendealternativen
utformats på olika vis. Utgår vi ifrån dagens samhälle kan vi se en förändring där äldre lever allt längre till följd av den medicinska utvecklingen som bidrar till såväl förlängd livslängd som en förskjutning av olika sjukdomar högre upp i åldern (Thorslund m.fl., 2004). Trots att människor generellt sätt lever allt längre idag har äldres behov av stöd inte minskat. Även om sjukdomar drabbar oss senare i livet har åldrandet i sig en påverkan på hälsan och den kroppsliga funktionen vilket medför ett ökat behov av stöd i takt med åldrandet (ibid). Samtidigt som äldres behov av stöd ökar har bedömningskriterierna för att beviljas en plats på ett särskilt boende blivit restriktivare. Denna kombination medför att allt fler omsorgskrävande äldre inte ges möjligheten att flytta till ett särskilt boende utan får på egen hand söka andra alternativ för att få sina hjälpbehov tillgodosedda. Ett alternativ är att den äldre får bo kvar i sitt hem så långt det är möjligt och ges stöd för sin dagliga livsföring av omsorgspersonal inom hemtjänsten. De skärpta bedömningskriterierna skapar ett glapp mellan boendeformer för äldre då de bidrar till att äldre beviljas och flyttar till ett särskilt boende sent i livet. För de äldre som befinner sig i detta ”glapp” uppstår vanligtvis en otrygghet med det egna boendet som ökar viljan av att flytta samtidigt som den anses vara ”för frisk” för att kunna flytta till äldreboendet (Kulander, 2013). I ett försök att fylla ”glappet” initierades ett slags ”mellanboende” som ett alternativ för de äldre som inte ansåg sig kunna bo kvar i sina bostäder. De tidigare servicehusen som funnits ett par decennier tidigare, vars syfte var att möta de äldres behov som bodde i otillgängliga bostäder, kom att omvandlas till så kallade trygghetsbostäder. Trygghetsbostäderna ansågs vara ett lämpligt alternativ till att bemöta äldres behov av stöd och samtidigt mota långa köer till särskilda boenden. Till de äldres fördel gjordes trygghetsbostäderna inte biståndsbeprövade vilket fick till följd att den äldre själv gavs möjlighet att avgöra om den önskade flytta till boendet eller inte (Edebalk, 2020).
För min egen del satte jag min fot inom äldreomsorgen första gången år 2008 och har genom åren följt dess utveckling på nära håll såväl som undersköterska som socionom. Utifrån min roll som biståndshandläggare inom äldreomsorgen innebär stora delar av mitt arbete att föra samtal med äldre om deras behov av stöd i vardagen och deras boendesituationer. Jag möter många äldre som önskar bo på ett särskilt boende men vars behov inte bedöms vara tillräckligt omfattande utifrån 4 kap. 1 § i Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) och aktuella riktlinjer. Många av de äldre som jag kommer i kontakt med och som fått bifall på sin ansökan har sedan tidigare försökt bo kvar i sitt hem med omfattande stöd av social hemtjänst under en längre period. Ofta bor de kvar så pass länge i sina hem att kvarboendet till slut inte anses möjligt innan de ges ett bifall. I mitt möte med äldre som getts avslag på sin ansökan om särskilt boende har diskussionerna istället berört andra typer av
möjligheter i form av bostadsanpassning, utökat stöd i hemmet eller senior- och trygghetsboenden. För många anses senior- och trygghetsboendet vara ett
önskvärt alternativ. I samtalen om trygghetsboenden uppkommer ofta funderingar och frågor om vad boendeformen innebär och hur det påverkar den äldres vardag. Frågorna kring trygghetsboenden berör mig i mitt arbete och har via olika möten varit återkommande. De äldres funderingar och frågor har bidragit till en ökad nyfikenhet kring trygghetsboenden, vad boendet innebär och vad som ligger bakom valet av att flytta dit. Det är denna nyfikenhet som ligger till grund för uppsatsen.
1.1 Problemformulering
För att äldre ska kunna flytta till ett trygghetsboende krävs det att den har fyllt 70 år, har sedan tidigare en eller flera insatser utförd av hemtjänst och upplever otrygghet eller social isolering i sin nuvarande bostad (SOU, 2008:113).
Trygghetsboendet i sig ska karaktäriseras av egenskaper som stärker den äldres känsla av trygghet i form av tillgång till allmänna lokaler där de äldre kan inta gemensamma måltider med andra boende och delta i olika aktiviteter.
Trygghetsboendet ska även bidra med resurser i form av personal och trygghetslarm. Utifrån olika undersökningar har det funnits motstridigheter gällande boendets funktion och den tänkta målgruppen. År 2012 gav regeringen i uppdrag att kartlägga olika trygghetsbostäder varpå det samtidigt
uppmärksammades skillnader kring den tänkta målgruppens behov av stöd och förutsättningar än hur det faktiskt såg ut (Larsson m.fl., 2013).
Forskning kring äldres livsvillkor och boendesituation är tämligen begränsad och det finns behov av mer forskning inom området. Idag finns det ett fåtal
undersökningar som berör trygghetsboendes funktion för äldre, hur de äldre upplever trygghetsboendet och hur boendet bemöter deras behov. Det vi vet är att trygghetsboendet uppkom och utvecklades för att fylla ett ”glapp” för de äldre som inte ansåg sig kunna bo kvar i sin bostad men som ansågs för ”friska” för att flytta till ett särskilt boende och gavs avslag på sin ansökan. Det föreligger således oklarheter kring huruvida trygghetsboendet fyller sin funktion som
”mellanboende” och av vilka anledningar väljer äldre att flytta dit? Vidare är det få studier som berör hur äldre sedan upplever det att bo på ett trygghetsboende. Frågorna utgör en viktig del i hur äldres behov kan tillgodoses och huruvida trygghetsboendet möter de äldres behov. Frågorna bör ligga till grund för framtida diskussioner som berör utformandet av olika insatser som möter äldres behov och hur kommuner ska gå tillväga i framtida planering av bostäder för målgruppen.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att undersöka varför äldre människor väljer att bo på ett trygghetsboende, det vill säga undersöka bakomliggande faktorer som påverkar den äldres val till att flytta och val av trygghetsboende som boendeform. Vidare syftar studien till att undersöka den äldres upplevelse av att bo på ett
trygghetsboende och på vilket sätt flytten inneburit en förändring i den äldres liv. De valda frågeställningarna är:
- Vilka faktorer påverkar valet av att bo på ett trygghetsboende? - Vilken betydelse har flytten till trygghetsboendet haft för den äldre?
2. BAKGRUND
2.1 Utveckling av boendeformer för äldre under 1900-talet
Sveriges allra första kommunala så kallade ålderdomshem tillkom år 1896 i Göteborg och det var inte förrän från år 1910 som ålderdomshemmen blev allt mer vanligt förekommande i landet (Edebalk, 2020). År 1918 fattade riksdagen ett beslut om att varje enskild kommun i landet skulle anordna ett ålderdomshem. Målgruppen för ålderdomshemmen var de äldre människor som hade ett så kallat ”normalt åldrande” men som levde i fattigdom. De som drev ålderdomshemmen, som senare bytte namn till fattigvårdshemmen, stred även för att landstinget skulle tillhandahålla vård för de äldre som var i behov av detta till följd av psykiska och fysiska sjukdomar. Ansvaret landade efter flertalet diskussioner och utredningar på kommunerna själva som istället fick stöd i form av bidrag. Kommunerna kämpade med uppstarten av dessa äldreboenden och efter deflationskris samt ekonomiska svårigheter lyckades varje kommun år 1930 tillhandahålla egna boenden, dessa var dock mycket små och innehöll en stor blandning av klientelet. Klientelet bestod av fattiga äldre blandat med såväl somatiskt som psykiskt sjuka äldre. I takt med mellankrigstiden och urbaniseringen ökade antalet äldre som sökte sig till äldreboenden då möjligheterna till privata lösningar hade försvagats. Frågan kring lämpliga bostäder för äldre uppdagades alltmer efter 30-talet och 1938 lämnade staten in ett betänkande som två år senare ledde till att riksdagen tog beslut om att införa ett statsbidrag till så kallade pensionärshem.
Pensionärsbostäderna skulle ha låg maximerad hyra och hålla god kvalitet. Boendena var ett stort steg ifrån fattigvården och ledde till att äldre kunde flytta till ett pensionärshem istället för ålderdomsboende när det egna boendet utgjorde en faktor i att man inte klarade sig på egen hand hemma. Pensionärshemmen var för äldre som var i behov av mer lämpade bostäder men till skillnad från
ålderdomshemmen var de äldre inte i lika stor utsträckning behov av vård från personalen. I takt med folkpensionen och det kommunala bostadstillägget 1946 ifrågasattes dock pensionärshemmen och Socialvårdskommittén ansåg det mer lämpligt att tillhandahålla vanliga bostäder med subventionerad hyra för, vad de ansåg, krya äldre. Det antydes inte lämpligt att äldre skulle samlas i homogena grupper och ryckas ur sina naturliga miljöer (ibid).
Per Gunnar Edebalk (2020) poängterar att det i efterhand är fullt förståeligt att hemhjälp inte ansågs vara ett alternativ för de äldres omsorg förrän år 1947. Ålderdomshemmen hade etablerat sig starkt i samhället samtidigt som flertalet av äldres bostäder ute på landsbygden under denna tid var undermåliga då de
saknade tillgång till el, vatten och avlopp. Fokus hamnade därför på att bemöta omsorgen av äldre på ålderdomshemmet och försöka göra det så tillgängligt och attraktivt för samtliga äldre. Med stöd av statsbidrag gavs kommunerna möjlighet att bygga fler ålderdomshem och rusta upp de befintliga samtidigt som man byggde enkelrum till samtliga boende. Boendeformens status höjdes även i samband med att man valde att införa en avgift till boendet, då kunde de boende betraktas som ”gäster” som betalade för sin vistelse. Den dåvarande
socialministern Gustav Möller beskrev ålderdomshemmen som ett slags pensionat för de äldre och idealet var att skapa en karaktär av det egna boendet inom
ålderdomshemmet. År 1951 kom sjukhuslagen att ändras till att landstingen övertog huvudmannaskapet för kronikervården för att minimera
klientelblandningen på ålderdomshemmen. Inom samma tid byggdes även mentalsjukvården ut vilket bidrog till en mer homogen grupp. Efter en intensiv
debatt mellan företrädare för socialvården och Ivar Lo-Johansson som då reste runt och gjorde reportage om de svenska ålderdomshemmen, vann Ivar
Lo-Johansson med åsikten om att äldre borde få leva kvar i sitt boende och få det stöd den behövde där (Edebalk, 2020).
År 1950 började Röda korset erbjuda hemhjälp till äldre som önskade bo kvar i sin ordinära bostad och därefter riktades vården av äldre allt mer mot de äldres egna hem (Edebalk, 2020). Hemmaideologin som utvecklades genom att erbjuda och organisera hemhjälp och rusta upp äldres bostäder ansågs inte bara som det billigaste alternativet utan också som populärt bland äldre enligt den dåvarande socialministern Gunnar Sträng. I takt med hemhjälpens utveckling blev
ålderdomshemmen en plats för allt sjukare äldre varpå skiljelinjen mellan hemmen och landstingens långvård fasades ut. Hemmaboendeideologin bidrog även till att det hemhjälpen blev allt vanligare på pensionärsboendena. Under 60-talet lämnade regeringen en proposition som berörde statliga lån för förbättring av äldres bostäder och en fastare organisation för hemhjälpen. I efterkrigstiden fick äldre höjda pensioner varpå deras situation förbättrade vilket gjorde att
pensionärshemmen kom att ses som föråldrade då äldre istället valde att skaffa moderna lägenheter. I takt med en godare ekonomi å lades de äldre även en avgift på ålderdoms- och sjukhemmen. Trots normaliseringen av kvarboende växte servicehusen starkt under 70-talet. Enligt Socialstyrelsen och Socialutredningen innebar serviceboendet en trygghet till de boende under hela dygnet,
hyreskontrakt samt service efter eget behov. Kritiken mot dessa servicehus var att de boende hamnade i större utsträckning i ett tidigare skede på långvården i jämförelse med de äldre boendes på ett ålderdomshem. Landstinget som tillhandahöll långvården tillsammans med PRO såg en oroväckande utveckling med högre belastning av sjuka äldre (ibid).
Från år 1978 minskades antalet äldre som tog emot hemhjälp med 66 000 samtidigt som behovet av omvårdnad blev allt större (Edebalk, 2020). Färre och färre bodde på ålderdomshemmen och från 80-talet till 1991 minimerades antalet med 37 procent. Under denna period ändrades nämligen statsbidraget för
hemtjänst och utgick istället ifrån antalet årsarbetare och inte de faktiska
kostnaderna. Kommunernas möjlighet att utföra sociala insatserna i servicehusen och i de ordinära boendena såg varierande ut beroende på kommun. I takt med hemmaideologin ville man avveckla antalet platser på ålderdomshemmen och å 1986 ansåg man att avvecklingen tog för lång tid och skedde i en allt för liten utsträckning, antalet platser minskades enbart med 2500 årligen. Det talades då om att varje avvecklad plats på ålderdomshemmen ansågs vara en seger för samhället. Man talade också om att rent praktiskt så kunde alla äldre vårdas i sitt eget hem till livets slut. Sverige utmärkte sig 1987 genom att vara det enda nordiska landet med ett delat huvudmannaskap för vården av äldre (ibid). I en jämförelse med resterande nordiska länder ansågs Sverige ha mycket att vinna genom att låta kommunerna istället ta hela huvudansvaret för de äldres vård och omsorg. Vården som utvecklades till att ske i hemmen visade sig senare bli dyrt för kommunerna (ibid).
2.2 Äldreomsorgen 1990 och Ädelreformen
Enligt Edebalk (2014) skedde en märkbar utveckling inom äldreomsorgen den 1 januari 1992 när den så kallade Ädelreformen trädde i kraft. Till grund för införandet av reformen ligger den ekonomiska krisen år 1990 där
situationen gjorde att arbetslösheten ökade med över 10% (Edebalk, 2014). det infördes begränsningar inom socialförsäkringen, nedskärningar av statsbidrag till kommunerna samtidigt som skattestopp infördes för kommunerna. Ädelreformen som i dessa tider infördes gav kommuner ett samlat ansvar för omvårdnaden och servicen för de äldre i samhället. Kommunerna tog över ansvaret för att driva de lokala service- och sjukhemmen som sedan enhetligt kom att benämnas som särskilda boenden. Efter år 1993 ökade den ekonomiska tillväxten åter igen men riksdagen antog ett särskilt ramverk för den offentliga sektorn. Varje år skulle offentlig sektor ge ett överskott på två procent av BNP över konjunkturcykeln. Det ekonomiska läget fick till följd att äldreomsorgen stramades åt och
kontrollerades mer noggrant (ibid).
Under perioden 1994 till 2000 minskades antalet äldre som bodde på särskilda boenden med 9700 samtidigt som antalet personer som var 80 år eller äldre ökade med 14 % (Edebalk, 2020). Minskningen genomfördes genom höjda avgifter samt restriktivare biståndsbedömning trots att behovet kunde anses som ökat då antalet äldre även ökade under denna period. Finanspolitiken blev mer restriktiv varpå en prioritering mellan verksamheter blev aktuellt samtidigt som resurser från den offentliga sektorn överfördes till den privata. Hemtjänsten genomgick en transformation där serviceinsatser allt mer uteslöts så att fokus kunde läggas på medicinska aspekter av äldreomsorgen. En kraftig nedgång av antalet äldre som mottog stöd av den kommunala äldreomsorgen ökade tack vare hårdare
biståndsbedömning, ökade avgifter och andra verksamheter som tog plats när det gällde utförandet. Anhörigomsorgen växte till en allt mer viktig resurs för de äldre. År 2000 visade sig anhörigomsorgen för hemmaboende äldre vara dubbelt så stor som offentlig omsorg. Efter år av nedtrappning inom äldreomsorgen uppmärksammandes samtidigt påtagliga missförhållanden i form av vanskötsel och trakasserier inom äldreboenden. Staten tillsatte därför utredningar låg till grund för en nationell plan där det tillfördes ökat statligt bidrag, kvalitetssäkring i form av verksamhetskontroll, lagändring (Lex Sarah) och ett utökat anhörigstöd (ibid)
Mellan år 2002–2006 skedde ytterligare en minskning av antalet äldre på särskilda boenden med 17 procent samtidigt som antalet med hemtjänst ökade med 16 procent (Edebalk, 2020). En utträngning av äldreomsorgen skedde successivt i takt med utvecklingen av LSS-verksamheter då denna kom att innebära starkare rättigheter. Kommunernas utbud av insatser riktades mot äldre kvarboende i sina ordinära bostäder och rätten till olika insatser kunde påverkas av om det fanns en make eller maka i samma boende. Bedömningskriterierna för att beviljas plats på ett särskilt boende kom att skärpas ytterligare under 2000-talet för att
kommunerna skulle kunna hantera svåra ekonomiska situationer. Det växte stora problem med att verkställa beviljade beslut oavsett om det avsåg en plats på särskilt boende eller hemtjänstinsatser hade kommunerna svårt att tillgodose platser och resurser. Staten införde då straffavgifter för de kommuner som inte verkställde beslut inom tre månader vilket i sin tur fick i följd att antalet avslag ökade då kommunen ansåg att de inte kunde verkställa det inom rimlig tid. Regeringen tillförde 250 miljoner kronor för öka ny- och ombyggnation av särskilda boenden till följd av ett ökat tryck. Oron för en ökad kö till särskilda boenden för äldre fortsatt inom landet varpå en särskild delegation tillsattes för att analysera de befintliga och kommande behoven. Här initierades ”mellan boende” som kom kallas trygghetsboende, där servicehusen som funnits ett par decennier tidigare kom att omvandlas till bland annat trygghetsboenden. Dessa ”mellan
boenden” ansågs som en god möjlighet att bemöta äldres behov och mota långa köer till särskilda boenden, trygghetsboendet var dessutom icke bistånds beprövat (ibid).
2.3 Utveckling av Trygghetsboende
Trygghetsbostäders satsning vilar på en ökad utmaning för äldre människor som upplever oro, otrygghet eller isolering i sina bostäder tillsammans med en ökning av andelen äldre. Ökningen av antalet äldre för med sig ett utökat behov av olika former av anpassade boendemöjligheter. Med anledning av dessa aspekter
beslutade regeringen om att investeringsstödet skulle utökas till att även inkludera trygghetsbostäder (Larsson m.fl., 2013). Trygghetsbostäder som boendeform betraktas som ett slags ”mellanboende” för äldre människor då den syftar till att fylla en funktion mellan det vanliga bostadsbeståndet och äldreboendet med heldygnsvård. Den specifika definitionen av trygghetsbostäder är dock inte enhetlig och vi saknar ännu en samlad beskrivning av dess boendets innebörd och utformning. Trygghetsbostäders utformning och funktion skiljer sig markant mellan olika kommuner i Sverige samtidigt som det även förekommer en variation mellan olika trygghetsboenden inom samma kommun. I Statens
offentliga utredningar (SOU 2008:113) framgår det en övergripande beskrivning av boendeformen där trygghetsbostäder ska syfta till att bemöta äldre personer som känner sig otrygga, oroliga och/eller isolerade i sina ordinära bostäder. Även om det finns en allmän definition är det upp till kommunerna att anordna och utforma boendet. Kommunerna ges befogenhet att tillhandahålla
trygghetsbostäder som hyresbostäder där platserna sköts via förmedlingar. Det är upp till varje enskild kommun att tillämpa olika regler angående exempelvis kötid, det vill säga om det anses lämpligt med förtur i boendekön. Utifrån
slutbetänkandet framkommer det att lokala variationer troligtvis kommer finnas eftersom behoven ser olika ut i olika kommuner. Det basala är att
trygghetsbostäderna bör vara anpassade för att möjliggöra att personer med begränsad rörelseförmåga ska kunna ha ett så självständigt liv som möjligt. Med trygghetsbostadens anpassade utrymmen skapar det förutsättningar för att den äldre kan bo kvar i sin bostad längre. De insatser som ska finnas inom
trygghetsboendet är installerat trygghetslarm som besvaras inom kort tid samt tillgänglig personal under utsatta tider i veckan för att initiera och genomföra aktiviteter gemensamt för de boende. Trygghetsboendet ska även erbjuda gemensamma måltider för de boende (ibid).
Målgruppen för denna boendeform och kriterierna för att kunna flytta dit är att den äldre är fyllda 70 år, har en eller flera insatser utförd av hemtjänst och upplever oro, otrygghet eller social isolering i sin nuvarande boendesituation (SOU 2008:113). För att boendeformen ska kunna bemöta målgruppens behov bör trygghetsbostäderna präglas av olika aspekter som stärker den enskildes känsla av trygghet. Faktorer som ska bidra till ökad trygghet är de ges tillgång till
gemensamma lokaler med de andra boenden, resurser i form av personal och trygghetslarm. I boendets utrymmen bör det även finnas möjlighet för
gemensamma måltider och aktiviteter. Ovan nämnda aspekter i kombination med boendets tillgängliga och anpassade utrymmen ska utgöra viktiga faktorer för att skapa trygghet för målgruppen äldre. Trots en stor variation av funktion och utformning av trygghetsbostäder i landet så består de gemensamma nämnarna av trygghet, gemensamhetsutrymmen, närhet till personal och tillgänglighet. För att undersöka variationen av olika trygghetsbostäder gav regeringen år 2012 i
att de äldres genomsnittsålder vid inflyttning var 85 år (Larsson m.fl., 2013). Via undersökningen upptäcktes det även att en stor andel av de som hyrde bostäder på trygghetsboenden i stor utsträckning var äldre kvinnor som bodde ensamma. Det uppdagades att de äldre som bodde på trygghetsboenden hade betydligt större behov av stöd i sin dagliga livsföring än vad trygghetsboendena egentligen var avsedda till att bemöta. På grund av de äldres omsorgsbehov deltog de inte i lika stor utsträckning i anordnade aktiviteter eller nyttjade de gemensamma
utrymmena så som det var tänkt. Stora delar av den grundläggande planeringen av trygghetsbostäderna utformning och funktion överensstämde inte med de boendes faktiska behov (ibid).
2.4 Överblick av äldres boendesituation
En viktig aspekt som ligger till grund för att vilja flytta till ett trygghetsboende är att boendets utrymmen är tillgängliga och anpassade för äldre med nedsatt
rörelseförmåga (Larsson m.fl., 2013). Utifrån Hjalmarssons och Östermans (2017) undersökning bor hälften av de som är 65 år och äldre i ett flerbostadshus som saknar tillgång till hiss i fastigheten. En stor andel kommer att få svårigheter att bo kvar i sina bostäder om deras rörelseförmåga försämras. Även för de äldre som bor i ett fastighetshus och har tillgång till hiss mellan våningsplanen är det cirka hälften som har trappsteg i entrén för att nå hissen. Sammantaget beräknades 360 000 kvinnor som är 65 år och äldre vara boende i flerbostadshus som inte är anpassade för människor i behov av hjälpmedel för att kunna röra sig omkring. Ungefär 25 procent av de som fyllt 65 år eller är äldre bor i förorter eller mindre pendlingskommuner medan den större andelen äldre bor i en stad. För de äldre som bor i småhus visade sig tillgängligheten inte något bättre inom boendet. I småhus är det vanligare att entrén endast nås via trappor samtidigt som bostaden i sig har höga trösklar och trånga utrymmen. Det är också vanligare att bostaden är fördelad på olika våningsplan där exempelvis badrum är befintligt på andra våningen. Det som däremot är vanligare för äldre personer är att ha gott om antal rum i bostaden och att över hälften av de som fyllt 75 år har mer än ett rum per person (förutom kök och vardagsrum). Standarden på bostäderna är även räknad som generellt god och att det sällan förekommer skador i form av fukt, trasiga väggar/tak eller mörka bostäder hos äldre (ibid).
De äldre som fyllt 65 år bor i de allra flesta fall i vanliga bostäder på den ordinära bostadsmarknaden där över hälften av dessa bor i småhus med äganderätt.
Skillnaden som kan utläsas är mellan män och kvinnor där män i större
utsträckning är ägare av sin bostad. Av män som är mellan 75 och 84 år bor cirka 55 procent av dessa i egenägda bostäder och vid en jämförelse med kvinnor inom samma ålderskategori är det endast 40 procent av dessa som äger sin bostad. En annan aspekt är att ju högre upp i åldern, oavsett kön, en kommer så föreligger det en större chans att den bor i en hyresbostad. För de äldre som bor i en större stad är det även mer vanligt att de bor i en lägenhet (SOU 2015:85).
Källa: SCB (2018).
Källa: SCB (2018).
Utifrån tabellerna kan vi utläsa en markant ökning av både kvinnor och män som är 85 år och bor i hyresrätt i jämförelse med de som är mellan 75 och 85 år. Vidare kan vi se att antalet bostadsrätter och den generella äganderätten sjunker vid en högre ålder, för både kvinnor och män. Tabellerna belyser vissa skillnader mellan könen där kvinnor i högre utsträckning tenderar bo i hyresrätt och har mindre äganderätt. Det som tabellerna tydliggör och det jag vill poängtera är att antalet äldre, oavsett kön, som äger sin bostad generellt minskar i takt med en högre ålder. I diskussionen om äldres boendesituation finns det skillnader som påverkar möjligheten att anpassa bostaden beroende på om den äldre hyr eller äger sin bostad. Som tidigare nämnts bor en stor andel äldre människor i bostäder som inte är anpassade för en begränsad funktionsförmåga och/eller behov av
hjälpmedel (Hjalmarsson & Österman, 2017). Det som kan bli problematiskt för äldre som inte äger sin bostad och delar allmänna utrymmen med andra så som trapphus och liknande är behovet av anpassning. Medgivande behöver inhämtas från den som äger bostaden, tomt i anslutning till bostaden eller gemensamma utrymmen (Prop. 2017/18:80). För att den enskilde ska ha rätt till
bostadsanpassningsbidrag för att anpassa bostaden gällande exempelvis borttagning av trösklar, borttagning av badkar, trapphiss eller automatiska
dörröppnare i entrén behöver ägaren medgivit att anpassningsåtgärderna får vidtas samt utfästa sig att inte kräva ersättning av den sökande för att sedan återställa anpassningen. Bor man i en hyresrätt, vilket flertalet äldre gör, är det alltså upp till hyresföreningen att godkänna bostadsanpassningen till skillnad från för de som bor i villa/småhus där man äger bostad och tomt (ibid).
3. KUNSKAPSLÄGE
Maria Kulander (2013) undersöker i sin Licentiatavhandling äldre människors syn på det egna boendet och möjligheten till att flytta. Studien som är utförd i Gävle kommun med människor mellan 65 och 85 år visar att de som är i 65–75 års åldern är betydligt mer nöjda sitt boende i en jämförelse med 80–85 åringar. Missnöjet med sin boendesituation kan vara en kombination av att den äldre är påverkad av hälsa och begränsad rörelseförmåga samtidigt som den är
ensamboende i en allt för stor bostad. Med missnöjet följer en vilja till att flytta men trots denna vilja är det många äldre som saknar information och
initiativförmåga för att en flytt ska äga rum. I samband med samhällets utveckling av insatser gentemot äldre flyttar allt fler till ett särskilt boende sent i livet.
Kulander (2013) menar att det är anledningen till att det föreligger ett glapp mellan boendeformer för äldre. Inom glappet uppstår ett missnöje med sitt boende samtidigt som den äldre anses för frisk för att flytta till det särskilda boendet. För de äldre som väljer att genomföra en flytt förekommer det vissa aspekter som är direkt avgörande för att flytten ska äga rum (Granbom, 2014). Vanligt
förekommande orsaker för äldre inom ordinarie bostadsbestånd ska flytta är att de besitter en för stor bostad och söker sig då en mindre bostad inom närområdet. För de äldre som bor i en villa väljer de i stor utsträckning att flytta till en lägenhet medan de som bor i en lägenhet väljer istället att flytta till en mindre sådan. För många äldre är en bristande ork orsaken till att vilja bo mindre, där skötseln av hemmet inte är lika omfattande. En vanligt förekommande anledning för äldre att vilja flytta till mindre är att orken att städa bostaden brister. Andra faktorer som ligger till grund för en flytt är hög ålder och förändringar inom hushållet i form av att ha blivit ensamstående. Granbom (2014) menar även att förändrad ekonomisk situation, som kan tillkomma i samband med pensionering eller efter ha blivit ensamstående, utgör en bidragande orsak till att äldre väljer att flytta till en mindre bostad. Vidare är tillgängligheten också en relevant aspekt då merparten väljer att bosätta sig i en mer tillgänglig bostad när de flyttar. Ensamboende, hälsoaspekter som påverkar individens funktion och tillgång till omsorg i närmiljön är centrala aspekter för huruvida det är optimalt att bo kvar. Generellt sett önskar äldre bo kvar i sina bostäder, trots att det finns brister i den fysiska miljön, men att det finns en gräns för hur långt det anses vara möjligt att kunna bo kvar. Granbom (2014) menar att ensamhet och otrygghet är de avgörande
flytta sker dock successivt över tid där individen under en längre period processar viljan av att bo kvar med behovet av att flytta. Flytten innebär så mycket mer än bara byte av fysisk miljö och flytt av möbler utan präglas existentiella bitar såsom vardagsliv, rutiner och vanor som kan behöva ändras.
3.1 Hemmets betydelse
För att bostaden vi bor i också ska fungera som ett hem finns det olika funktioner som är viktiga för oss människor (Wijk, 2012). Det krävs mer än att bara
tillgodose våra praktiska funktioner vid måltider, samvaro och vila. Hemmet i sig står också för vårt identitetsskapande och fyller en känslomässig funktion för oss, det utgör en plattform som bidrar till stabilitet och förutsägbarhet. Hemmet ger oss en möjlighet att kunna organisera våra liv, skapa ordning och bidra till ökad livskvalitet (ibid). Evertsson och Johansson (2008) har via 20 intervjuer med äldre undersökt deras upplevelse av det egna hemmet och hur hemmet inspelar på identitet och oberoende. Hemmet visade sig utgöra en allt viktigare och mer central del av de äldres liv när möjligheten till vistelse utanför hemmet minskade. För att stärka en positiv känsla av sin identitet spelade hemmet en viktig roll och bidrog till känslan av att vara oberoende. Hemmet är den plats man skapat för sig själv och som ger uttryck för ens identitet. De intervjuade individerna lyfte hemmet som en mer central del av livet för att kompensera för sitt ofrivilliga utträde ur det offentliga livet. I hemmet kan den enskilde i större utsträckning känna oberoende då det utgör en plats där man efter egen förmåga kan ägna sig åt det man vill. Hemmet utgör även en allt större arena för umgänge och sociala relationer. Utan det sociala umgänget och de sociala relationerna som utspelade sig i eller kring hemmet blev den enskildes identitet obekräftad samtidigt som hemmet blev en mindre social yta. Evertsson och Johansson (2008) menar att de på ett tydligt sätt även kunde urskilja ett nära samband mellan känslan av sitt hem och den egna identiteten och en strävan till att vara oberoende. De gör tolkningen utifrån intervjuerna att den enskilde uppfattar sig själv och strävar efter att vara oberoende så länge den har ett hem. Med stöd av olika föremål i hemmet bidrog dessa till att framhäva den enskildes identitet och upprätthålla kontinuitet och sammanhang.
Anknytningen till hemmet påverkas även av åldrandet och den faktiska
boendemiljön, många äldre anser sig ha en stark anknytning till hemmet och att denna växt sig starkare med tiden (Granbom, 2014). För de äldre som deltog i Granboms (2014) studie fick hemmet en särskild betydelse för att kunna kvarhålla sin livshistoria och minnen av det förflutna. Hemmet karakteriserades av ärvda möbler, fotografier, böcker och kläder som följt med människan genom åren. Samtliga objekt som hade någon form av inneboende personliga attribut underlättade flytten eftersom de skapade ett band mellan hemmen och låg till grund för att kunna skapa en hemkänsla i den nya bostaden. Flertalet av
deltagarna framförde däremot att de absolut inte önskade lämna sitt hem för att flytta till en annan bostad. En flytt som skulle ske ofrivilligt bidrar i sin tur till svårigheter att återfå minnen eller behålla tidigare vanor vilket leder till en
bristande anknytning till den nya miljön. Många av de deltagande äldre fasade för att behöva genomgå en flytt varpå många utvecklade olika strategier att prioritera vardagliga ändamål utefter egen energi. På så vis kunde den enskilde vara så självständig som möjligt för att kunna bo kvar i sitt hem. Med tiden ökade oron över att hälsan skulle få en större påverkan självständigheten och därigenom möjligheten att bo kvar i sitt hem (ibid).
För många äldre såg man nästkommande flytt som en stor begränsning då detta i sin tur skulle innebära att flytta till en slags vårdinrättning (Granbom, 2014). Argument för att inte vilja flytta bestod mestadels av ekonomiska anledningar eller bördan av den faktiska flytten men i själva verket bestod oron för många huruvida de skulle uppleva den sista tiden i livet. Här framkommer en markant skillnad på hur deltagarna såg på flytten till en vårdinrättning än till en allmän bostad ordnad på egen hand. Det fanns däremot en stor skillnad för dem som flyttade till en egen ordnad bostad och vårdinrättning. De som själva ordnat bostaden ansåg sig i större utsträckning behålla kontroll och självständighet vilket var för många avgörande inför viljan till flytt. Äldre med en försämrad hälsa och stort omsorgsbehov släpper i större utsträckning sitt behov att kontrollera
vardagen. Kontrollen över hur vardagen läggs över på omsorgspersonalen eller anhöriga som styr över hur den äldres omsorgsbehov tillgodoses i form av tider och upplägg av stöd. För den äldre fyllde minimeringen av kontroll ett behov av att undvika osäkerhet och oro genom att lägga över kontrollen på en utomstående (ibid).
3.2 Fysiska faktorer som påverkar boendet
Trots att äldre idag håller sig betydligt mer friska längre i livet är det vanligare att i takt med stigande ålder också påverkas av en fysisk funktionsnedsättning (Wijk, 2012). Drygt 70 procent av kvinnor som fyllt 85 år använder någon form av förflyttningshjälpmedel medan siffran för män är 55 procent. För de som är i åldern 75–84 år har var fjärde person nedsatt funktionsförmåga medan för de som är 85 år och äldre berör detta varannan person. Större andel äldre har idag ett aktivt liv högre upp i åldern även om det förekommer viss variation människor emellan (Wijk, 2012). Det är generellt inte förrän i 80-års åldern som ett ökat hjälpbehov är mer vanligt förekommande samtidigt som hjälpbehovet ofta är mer komplext på grund av en större kombination av olika hälsoaspekter. Påtagliga hälsofaktorer som påverkar den äldres behov av stöd samt boendemiljö är funktion av syn, hörsel och rörelseförmåga samt frånvaro av demenssjukdomar och psykiska åkommor. Vanliga sjukdomar som kan begränsa rörelseförmågan är hjärtsvikt och kärlkramp, stroke, benskörhet, förslitningsskador,
demenssjukdomar och Parkinsons sjukdom. För att äldre ska kunna bo kvar i sin bostad är det en förutsättning att ha bibehållen hälsa och samtidigt få
grundläggande behov så som självständighet och delaktighet tillgodosedda (Wijk, 2012). Får den äldre inte de grundläggande behoven tillgodosedda innebär det per automatik en risk för ohälsa och minskad rörlighet.
Flertalet sjukdomstillstånd som drabbar äldre i form av Parkinsons sjukdom, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, frakturer och stroke är i större utsträckning
hanterbara (Andersson, 2013). För att hantera sjukdomstillstånden ser man över medicineringen, kost och levnadsvanor för att få en fungerande vardag för individen. Det finns även sjukdomstillstånd som inte bidrar till en fungerande vardag och skapar en negativ spiral i form av psykiska, fysiska och sociala
svårigheter. Nedsatt rörlighet till följd av benbrott eller ledsjukdomar är en vanlig fysisk åkomma som orsakar sociala konsekvenser för den äldre. En nedsatt mobilisering i samband med en begränsande fysisk närmiljö kan få en påtaglig påverkan på den äldres livssituation genom att bidra till isolering. Isoleringen ökar den äldres sociala distansering och ökar risken för depressioner. Även andra åkommor som sömnsvårigheter och smärtproblem kan begränsa den äldre i form av humörförändringar. Urologiska problem, hörselnedsättningar eller svårigheter
att äta kan vara stigmatiserande till den grad att de undviker socialt umgänge eller deltagande i olika aktiviteter (ibid).
Utifrån en riksrepresentativ undersökning har forskare undersökt äldres hälsa och funktionsförmåga över tid. I jämförelse över tid visas en tydlig försämring bland 80–84-åringas funktionsförmåga medan de som är 85 år eller äldre visar ingen förändring gällande sin funktion över tiden. Kvinnorna som grupp utmärker sig betydligt från männen då nedsatt funktionsförmåga är vanligare och blir mer påtagligt ju högre ålder. Sammantaget visar resultaten på att de äldres hälsa eller funktionsförmåga inte utvecklats till det bättre utan utvecklingen tyder snarare på en försämring över tid (Thorslund m.fl., 2004). Däremot sjunker dödligheten successivt i takt med den medicinska utvecklingen som begränsar
sjukdomsförloppet på folksjukdomar. Den medicinska utvecklingen har bidragit till att förlänga människors livslängd samtidigt som den skjuter sjukdomar och besvär högre upp i åldrarna. Om mängden folksjukdomar och nedsatta
funktionsförmågor kvarstår i samma utsträckning samtidigt som livslängden ökar kommer samhället stå inför en stor ökning äldre människor i behov av vård och omsorg (ibid).
3.3 Sociala faktorer som påverkar boendet
I takt med åldrandet ses isolering och en upplevd negativ ensamhet som
riskfaktorer för äldres psykiska mående. Åldern i sig ses som en riskfaktor då den medför en större risk att påverkas av sjukdomar och/eller funktionsnedsättningar som stroke och hjärtinfarkt som båda är utgör risk för psykisk ohälsa (Suvanto, 2018). Ytterligare en risk för psykisk ohälsa är övergången från arbetsliv till pensionering som innebär en avgränsning av arbetsplatsens gemenskap och sociala utbyte (Suvanto, 2018; Andersson, 2013). I takt med ålderdomen är det mer vanligt att människor förlorar sin partner, anhöriga och vänner tillhörande samma generation vilket får till följd att den äldres möjlighet till socialt umgänge begränsas då nätverket minimeras (Andersson 2013). Förluster så som att förlora en partner eller förmågan av att kunna ta hand om sig själv är riskfaktorer för psykisk ohälsa (Suvanto, 2018). Enligt Nordenmark (2006) får de nära
relationerna inom familj och bekantskap en allt större betydelse i vardagen för de människor som uppnått 75 års ålder. Den negativa effekten av ensamhet blir påtagligare om den äldre saknar en partner och/eller har en begränsad eller liten kontakt med barn och barnbarn. För de som var 85 år eller äldre visade sig hela 81 procent vara ensamboende och av dessa var det i större utsträckning kvinnor som bodde ensamma (ibid).
Ensamheten hos äldre är däremot inte ett bestående fenomen utan bör ses utifrån dess komplexitet med variation över tid. Masi m.fl., (2011) benämner individens ensamhet som en slags subjektiv upplevelse av själva utanförskapet och
ensamheten. Den sociala isoleringen avgörs istället med en objektiv mätning av den enskildes faktiska sociala kontakter och relationer. Masi m.fl., (2011) menar att man kan uppleva en känsla av ensamhet trots att det finns många sociala relationer i sitt liv och tvärtemot kan man även känna sig tillfredsställd socialt trots en avsaknad av nära relationer eller bekantskaper. Även om ensamheten i sig kan ses som en normal del i livet är det främst den påtvingade ensamheten som utgör problem för människor. Cattan m.fl., (2005) talar främst om en utveckling av psykisk ohälsa i form av depression är starkt förknippat med en påtvingad ensamhet bland äldre människor. Ensamheten kan vara en utlösande faktor för psykisk ohälsa i form av depression och social fobi till följd av isolering
(Andersson, 2013). Isoleringen kan komma såväl av en naturlig följd av minskad social kontakt men också vara anledningen till utvecklingen av minskad kontakt med andra människor.
I samband med åldrandet kan det fysiska hjälpbehovet öka vilket gör det betydligt svårare att kunna ta del av olika sociala aktiviteter eller delta i samhället
(Andersson, 2013). Det fysiska behovet kan göra den äldre mindre självständig och mer beroende av andra samtidigt som man i takt med åldern förlorar nära relationer och kan på så vis fastna i en spiral av ensamhet och isolering. För att bryta spiralen och öka individens självkänsla samt öka förmågan till socialt umgänge krävs det en större tillgång till social kontakt (ibid). För att bryta social isolering eller ensamhet visar sig gruppinteraktioner ha en större effekt än
punktinsatser av hemtjänst per telefon eller hembesök. Gruppinteraktioner bidrar till en större gemenskap och ny social kontakt mellan flertalet olika individer medan hemtjänstinsatser utförs i relationen omsorgsgivare och omsorgstagare (Cattan m.fl., 2005). Det finns fördelar med att ha varit bosatt inom samma område under en längre tid och samtidigt ha spridda sociala relationer vilket bidrar till att minimera risken för isolering och ensamhet för den äldre. För att förebygga ensamhet och isolering är de nära sociala relationerna och möjligheten till träffpunkter där äldre kan välja att delta i aktiviteter och spontana möten betydelsefulla (Dahlberg m.fl., 2016).
3.4 Att ha stöd av hemtjänst i hemmet
Äldre som drabbas av funktionsnedsättningar och sjukdomar kan bli påverkade av dessa och känna sig mindre trygga i sin bostad (Dahlberg m.fl., 2016). Det blir däremot mer påtagligt när den äldre samtidigt är i behov av stöd för att hantera vardagen och hamnar i en beroendeställning vilket i sin tur kan leda till otrygghet. Ett av kraven för att kunna flytta till ett trygghetsboende är att man ska ha insatser av hemtjänsten. Stöd i hemmet av omsorgspersonal kan ha en påverkan på hur den äldre människan upplever sitt hem och sin vardag. Evertsson och Johansson (2008) menar att omsorgstagare kan uppleva att hemmet och vardagen påverkas av såväl omsorgsgivarens närvaro som att hemmet kan behövas arrangeras till följd av att det blir en arbetsplats. Den äldres vardag kan samtidigt komma styras utefter fasta tider och besök av personalen (ibid). En viktig aspekt som påverkar den äldres känsla av trygghet är hur stödinsatserna utförs och relationen mellan den äldre och personalen. I relationen mellan omsorgsgivare och omsorgstagare förekommer det en maktfördelning där omsorgsgivaren per automatik har ett övertag (Ericsson, 2013). På grund av den äldres behov av stöd hamnar denna i en beroendeställning till omsorgsgivaren men att denna maktfördelning påverkas av flertalet aspekter i mötet mellan människorna. Ges den äldre fortfarande sin rätt till självbestämmande är det fördelaktigt för kontrollen över sitt hem och sin vardag.
Enligt Evertsson och Johansson (2017) riskerar stöd av hemtjänstpersonal att få motsatt effekt som leder till att den äldre känner sig mer beroende.
Hemtjänstpersonalens fokus hamnar till stor del på de fysiska begräsningarna och riskerar därmed att urholka omsorgstagarens känsla för sitt hem som en plats där de kan känna sig självständiga och oberoende. När fokus hamnar kring den äldres kroppsliga funktioner och fysiska begräsningar bidrar detta till att skapa
svårigheter för den äldre att fokusera på hemmets behov. På sikt leder
perspektivet till att den äldre känner sig mer begränsad och isolerad i sin bostad. Istället för att fokusera på att bostaden inte är anpassad eller att fastigheten saknar
hiss blir fokuset istället på den äldres begränsade förmåga att förflytta sig på egen hand. Fokus kring den äldres begränsning bidrar till känslor av misslyckande varpå det förekommer en strävan att minimera kontakten med hemtjänst.
Specifika insatser för att motverka ensamhet bland äldre kan av denna anledning få en motsatt effekt än den tänkta. Evertsson och Johansson (2017) lyfter även in andra aspekter i form av oro, oreda och stress som är förekommande upplevelser av äldre med hemtjänst.
3.5 Valet att flytta till ett Trygghetsboende
Lindahl (2015) har via studier bland äldre boendes på trygghetsboenden i Västsverige funnit att den främsta anledningen till att äldre väljer att flytta till boendeformen var på grund av försämrad funktionsförmåga och hälsa. Det var också vanligt med orsaker som svårigheter att sköta hem och hushåll i tidigare boende eller ensamhet. Det lockade äldre att välja ett trygghetsboende som bidrog till att ingå i ett socialt sammanhang. Aspekter så som tillgängliga bostäder, närhet till andra äldre samt personal var också bakomliggande för att man valde att flytta dit (ibid).
I en enkätstudie i Stockholm som besvarades av 2438 personer var det 63 procent som önskade flytta till ett trygghetsboende med tillgång till ett aktivitetscentrum (Hjalmarsson & Österman, 2017). I undersökningen visade det sig vara ett högre antal kvinnor som visade intresse för att flytta till ett trygghetsboende och en vanlig faktor var att inte känna sig trygg i sin nuvarande bostad. Två av tre personer som framförde att de kände otrygghet i sin nuvarande bostad önskade flytta till ett trygghetsboende och av de som upplevde besvär av ensamhet var det tre av fyra personer som önskade flytta. För de personer som kände besvär till följd av ensamhet var det dubbelt så stor sannolikhet att vilja flytta. Mellan könen fanns det ingen skillnad på anledningen till att vilja flytta men att fler kvinnor visade intresse. Det skiljde sig även mellan svaren beroende på hur de äldre upplevde sitt allmäntillstånd. De som ansåg sig välmående och upplevde ett gott hälsotillstånd önskade flytta i betydligt mindre utsträckning. Cirka 80 procent av de som upplevde sig missnöjda med sitt boende önskade flytta till ett
trygghetsboende. Bostadens tillgänglighet samt läge visade sig även ha inverkan på viljan av att flytta. Viljan av att flytta till ett mer anpassat boende ökade desto mer för de äldre som använde hjälpmedel vid förflyttningar och var tvungna att använda trappor för att ta sig ut. För 56 procent av de svarande var det av betydelse att kunna få bo kvar inom samma närområde även vid en flytt till ett trygghetsboende. Vidare framgick det att cirka 60 procent ansåg det var av stor vikt att det fanns en restaurang tillgänglig boendets lokaler. Det ansågs positivt och efterfrågat att kunna äta gemensamma måltider med de andra boende (ibid).
4. TEORETISK TOLKNINGSRAM
Lawton och Nahemows (1973) ekologiska modell berör hur individen och den omgivande miljön påverkar och är beroende av varandra. Individen behöver anpassa sig gentemot den fysiska miljön och de krav den för med sig samtidigt som individens välbefinnande är beroende av den egna kompetensen. Den egna kompetensen kan bestå i exempelvis en motorisk kompetens som berör den äldres förmåga att röra sig på olika sätt. Ju högre kompetens individen besitter desto mindre påverkan har den omgivande miljön. När individen hamnar i en ny miljö
är det den egna kompetensen, anpassningsnivån, adaptiva färdigheter, affektiva svar och miljöns press som är avgörande för hur individen hanterar situationen. Anpassningsförmågan berör den äldres förmåga att hantera och uppfatta stimulis i omgivningen medan den adaptiva färdigheten berör förmågor att hantera
vardagslivet. Affektiva svar berör hur den äldre värderar och upplever olika situationer. Den individuella kompetensen står för individens motoriska, kognitiva och erfarenhetsmässiga förmågor. Förmågorna skiljer sig mellan olika individer men även inom individens lägsta och högsta gränser. Modellen visar en tydlig gräns för till exempel högsta presentationsförmåga och hamnar man utanför gränsen betyder det att individens förmåga att hantera miljöpressen inte räcker till. Kompetensen kan skilja sig dramatiskt mellan olika individer men det blir inte problematiskt förrän man hamnar utanför de minsta och högsta gränserna. För att skapa ett jämnt och hanterbart beteende behöver individen fungera som
initiativtagare och mottagare i ett samspel med sin omgivande miljö. För att individen ska känna ett välbehag behöver miljöns press vara inom ramarna för individens anpassningsnivå. Individer som har en hög kompetens har till sin fördel också en större förmåga och kapacitet att anpassa sig och interagera med sin omgivning. Det är svårare för individer med lägre kompetens att anpassa sig för att bemöta omgivningens krav. För att individen ska kunna hantera situationen går det både att höja individens kompetens gradvis som att anpassa miljön för att reducera pressen (ibid).
Inom äldreomsorgen är det vanligt förekommande med hjälpmedel eller
bostadsanpassningar som ett sätt att minska miljöns press gentemot den äldre. Det kan beröra till exempel gånghjälpmedel vid begränsad mobilitet som är ett vanligt förekommande sätt att minska pressen gentemot den äldre personen. Det är ett så pass vanligt tillvägagångsätt att cirka 70 procent av kvinnor fyllda 85 år har någon form av förflyttningshjälpmedel (Wijk, 2012). I enighet med Nahemow och Lawton (1973) har man sedan länge utgått ifrån att lösa äldres problem utifrån miljön och inte utifrån den enskildes personlighet. Samtliga professioner som kommer i kontakt med äldres boendesituation har sedan länge varit starkt inriktade på ”miljömodellen”. Det Nahemow och Lawton (1973) däremot ville lyfta med sin modell var att den enskildes kompetens i form av intelligens, hälsa, självsäkerhet, kulturella och sociala aspekter hade en direkt påverkan på förmågan att hantera miljöns press och beroendet av yttre faktorer. Grundidén till modellen framkom i samband med upptäckten av att äldre kvinnor, utrikesfödda eller individer med nedsatt hälsa boendes i lägenhet visade större benägenhet att välja nära grannar till vänner. Män, individer med god hälsa eller inrikes födda boendes i lägenhet uppvisade inte alls samma behov av närbelägna grannar som vänner. När Nahemow och Lawton (1973) undersökte fenomenet vidare framkom resultat där äldre inom arbetarklassen visade sig mer beroende av det lokala utbudet för stöd eller social interaktion i jämförelse med äldre människor inom medelklassen. Forskningen visade att äldre hyresgäster med låg inkomst var mer i behov av miljömässig anpassning och äldre hyresgäster med hög inkomst istället var i mer behov av personlig anpassning.
Nahemow och Lawton (1973) teoretiska modell utgår ifrån följande bild som visar omgivande miljöns press på den enskilde på den vågräta axeln samt den individuella kompetensen på den lodräta axeln. Linjen på diagonalen står för medelnivån för individer med olika kompetenser att interagera med omgivningen, linjen ”Adaption Level” förkortas som ”AL”. En individ som befinner sig inom en särskild miljö eller flöde rör sig inom samma intervall vilket bekräftar och
kvarhåller individens anpassningsnivå inom intervallet. Beroende på individens kompetensnivå hamnar denna till höger eller vänster om AL-linjen. ”Adaption level” skiftar successivt beroende på olika stimulis och specifika tidpunkter. Anpassningsförmågan berörs av den omgivande miljöns press, inom det skuggande området i figuren upplever den enskilde ett välbefinnande och är anpassningsbar gentemot miljön. Intill området på vardera sida följer områden med lägre och högre nivåer av omgivningens press som påverkar gränsen för individens anpassning av beteende och affektivt förhållningssätt. Beroende på hur pressen ökar eller minskar från den enskildes vana kommer den att påverkas av obehagskänslor och förändra sitt beteende till det sämre (ibid). Individer med en hög kompetens faller till större del inom området för positiv påverkan och ett adaptivt beteende. Den enskildes anpassningsnivå beror på den egna förmågan att hantera omgivningen som varierar beroende på den individuella kompetensen och miljöns press.
Figur 1 visar Nahemows och Lawtons (1973) ekologiska modellen:
Figuren visar den äldres kompetens på lodräta axeln och omgivningens press på den vågräta. Inom den svarta zonen ligger den äldre på maximal komfort och på den gråa zonen ligger den äldre inom sin maximala prestationsförmåga. I de vita yttre kanterna ligger den äldre inom sin yttre gräns för att tolerera situationen. I utkanterna (de större vita områdena) får den äldres situation negativa effekter som faller utanför ramarna för ett positivt hanterbart beteende.
Nahemow och Lawton (1973) föreslår en modell utifrån följande punkter: 1. Den individuella kompetensen är en central del i hur individen fungerar. Kompetensen är bred och innefattar exempelvis intelligens samt social, motorisk och perceptuell förmåga. Kompetensen är föränderlig där den äldre på olika vis
kan träna upp sina förmågor på olika vis och därmed öka sin kompetens.
Hälsoeffekter och annan påverkan kan även bidra till att den äldre får en minskad kompetens. Kompetensnivån bör specificeras inom det specifika området
exempelvis möjligheten att gå i trappor beroende på den äldres rörelseförmåga. Kompetensnivån bör även specificeras och för den enskilda individen.
2. Den miljömässiga pressen som förekommer används för att peka ut aspekter av omgivningen som framkallar och förstärker ett visst beteende hos en individ. Miljöns press är kopplat till den specifika miljön som den enskilde befinner sig i och olika miljöer har olika förutsättningar som påverkar pressen. Den specifika miljöns press erfaras även olika då förmågan att hantera pressen är individuell. Inom den specifika miljön finns det möjligheter att minimera eller öka pressen genom att påverka miljön, i form av exempelvis en bostadsanpassning.
3. Den adaptiva färdigheten är ett brett område som berör handlingar, kunskaper och beteenden som den enskilde är i behov av i sin vardag. De adaptiva
färdigheterna behöver vi för att kunna leva självständigt och delta i samhället. Färdigheterna berör den enskildes uppvisade förmåga och jämförs med den egna potentialen, exempelvis att en äldre antas kunna klä på sig själv och kan den inte det så antas den sakna en adaptiv färdighet.
4. Affektivt svar berör den inre aspekten av överföring mellan individ och miljö. De affektiva svaren inkluderar samtliga inre känslomässiga mående. Oberoende om det är positivt eller negativt, berör de affektiva svaren hur individen värderar eller upplever olika situationer. En positiv affekt är exempelvis när den enskilde upplever en känsla av välbehag gentemot sin omgivning.
5. Anpassningsnivån berörs av individens förmåga att hantera och uppfatta stimulis i omgivningen. Stimulansen behöver vara i en viss mängd för att
individen inte ska uppleva denna som för svag eller för stark för att kunna hantera den. Stimulansen påverkas inte bara av dess storlek utan också i vilket
sammanhang den förekommer i och individens erfarenhet av liknande stimuli. En viktig aspekt av individens förmåga att hantera uppgifter är att kunna fokusera och koncentrera sig på den närmsta omgivningens uppgifter.
6. Optimeringsfunktionen innebär att individen ges måttlig nivå positiva stimuli där de inom modell ovan avgår i båda riktningar från AL-linjen. Om stimuli ges större eller lägre nivå så att de hamnar för långt från AL-linjen kan de börja ge upphov till negativa inre svar.
En låg punkt inom miljöpressen kan förekomma i situationer där den enskilde upplever en slags höjdpunkt i en stressande eller överbelastande situation (Nahemow & Lawton, 1973). Det som skiljer människor åt är den individuella kompetensen då personer med hög kompetens har en större kapacitet att
interagera med miljön på ett positivt sätt och tolererar miljömässiga förändringar i högre utsträckning. I de fall där miljöns press är hög ökar behovet av hög
kompetens för att få grepp om omgivningen och när individen lyckas med detta kommer miljöns komplexitet även att minska. Den miljömässiga pressen varierar vanligtvis inom en rent objektiv konstant miljö och anpassningsförmågan ses som en punkt som varierar till följd av såväl miljöpressens som den personliga
kompetensens variation. För en individ med hög kompetens är området med positiv påverkan så pass stor att även en förändring i miljöpressen inte leder till att
den hamnar utanför det centrala området. En individ med mindre kompetens har därmed även ett mindre fält med positiv påverkan vilket gör att en individ med väldigt låg kompetens har en mindre möjlighet att stanna kvar inom det positiva området. Individen är på så vis känsligare mot skillnader i miljöpress och hamnar då utanför det området där den har en känsla av att hantera miljöpressen (ibid). Däremot kan miljöpressen öka något och göra utmaningen större för individen men om det fortfarande är inom det normala området besitter individen kapacitet att hantera förändringen. Individen sätts däremot på prövning vilket kan vara frustrerande men i takt med prestation och förmåga att hantera utmaningen ökar även tillfredställelsen och bidrar till en positiv påverkan. Vid en mindre utmaning (innanför området) minskar sedan frustrationen och ger en omedelbar
tillfredställelse vilket kan höja individens kompetens på sikt (Nahemow & Lawton, 1973). Oavsett om pressen är högre eller lägre än AL-linjen bidrar detta till positiv påverkan men beroende på vilken sida av AL-linjen som berörs upplever individen olika känslor. Den ena sidan av AL-linjen berör maximal prestanda medan den andra berör maximal komfort.
Utifrån den ekologiska teorin om åldrande och miljön ses varje individs optimala tillstånd när pressen från omgivningen är måttligt utmanande (Nahemow & Lawton, 1973). Bjuder miljön på för såväl för mycket som för lite press påverkar detta individen negativt. Finner den enskilde för lite utmaningar i sin miljö anpassas dennes beteende därefter och bidrar till att individen arbetar under sin förmåga. Om den tvärtemot befinner sig i en miljö som är för stressig och bidrar till för stor press anpassas sig individen istället genom att ”stänga ned”. När miljön orsakar för stark press för individen bidrar detta till försök att fly från fältet psykiskt eller fysiskt på grund av panikkänslor. Flyktbeteendet bidrar inte till att den enskilde förmår hantera situationen på annat sätt än att den tar sig ifrån den miljö som skapar pressen. Det är dock möjligt att påverka individens motoriska kompetens och på så vis förändra hur den hanterar sin omgivning. Utmanas individen för miljömässiga utmaningar i lägre doser och ges möjlighet att successivt etablera en ökad tolerans gentemot miljöpressen så kommer
anpassningsnivån ändras. I takt med förändringen ökar den enskildes kompetens. En viktig aspekt vid förändringen är att samspela förändring med tid för att skapa en fungerande dynamik. I normala fall minimeras pressen från den omgivande miljön helt naturligt tack vare individens anpassningsprocess. Utifrån diagrammet kommer AL skifta från höger till vänster. Individen skapar en övergripande blick på sin omgivning samtidigt som den utvecklar en förmåga att dela upp miljön i mindre hanterbara delar. Individen anpassar sin förmåga och närmar sig
beteenden som gör det möjligt att hantera det som finns runtomkring. En viss miljö kan skapa den rätta mängden stimulans just där och då samtidigt som ökad framgång och bekräftelse successivt minimerar miljöpressen. Situationen går från att först vara utmanande till bekvämt och sluta med att den upplevs som tråkig och ostimulerande (ibid).
I större delen av vår tid befinner vi oss vid AL-linjen mestadels på grund av rutiner och vana att hantera dagliga uppgifter vi ägnar oss åt (Nahemow & Lawton, 1973). Det är inte förrän i situationer utanför vår så kallade ”comfort zone” som vår förmåga att hantera situationen utmanas. Förändringen kan då vara antingen givande i form av spänningsskapande och utvecklande som senare höjer vår kompetens och flyttar AL mot ”komfort” sidan. Beroende på individen
förekommer skillnader i att hantera den nya situationen varpå olika former av stöd kan behövas för att underlätta individens kapacitet till att hantera omgivningen.
Olika former av stöd kan hittas inom bostaden, stöd från vård- och
omsorgspersonal, anhöriga/grannar eller övriga men även utformning av det lokala samhället. Det centrala inom dessa insatser är dock att reducering eller skapande av spänning är tillfredställande för den enskilde beroende på person och situation samt att stödet bidrar till beteende för att hantera omgivningen. För många äldre människor minskas miljöns komplexitet i form av minimerad ekonomisk frihet och begränsade fysiska miljöer som skapar en förstärkt press från den omgivande miljön. Äldres kompetens kan samtidigt minskas om man jämför med yngre människor, då reducerad press under lång tid kan på sikt leda till lägre anpassningsnivåer för affektiv och sensorisk upplevelse som till slut leder till minskad kompetens. Vid minskad individuell kompetens blir området för missförstånd och negativ påverkan större (Nahemow & Lawton, 1973). Även mycket små förändringar inom miljöpressen för en person med låg kompetens kan framkalla stora förändringar i beteendet. Olika miljöinterventioner för
terapeutiska ändamål tillämpas mest på individer med lägre kompetens. Det kan handla om insatser/förändringar inom miljön eller stöd riktat till individen. Interventionen kan vara en fysisk förändring i miljön i form av exempelvis bostadsanpassning eller hjälpmedel vilket individen svarar på.
4.1 Teorins applicering
Nahemow och Lawtons (1973) ekologiska teori handlar om hur individen samspelar med sin omgivande miljö och hur dessa är beroende av varandra. Teorin appliceras i analysdelen genom att lyfta olika delar som berör hur den äldre bemöter och hanterar den omgivande miljön, såväl innan flytten som efter flytten ägt rum. Teorin bidrar till att fånga upp delar av de äldres utsagor som berör miljöns begränsningar eller möjligheter, vilket kan betraktas som omgivningens press. Omgivningens press i kombination med den äldres
kompetens ligger till grund för att förklara när den äldre anser miljön hanterbar eller inte. Grunden till förklaringen inbegriper flertalet aspekter såsom den nära fysiska miljön och olika hinder som kan begränsa den äldre samtidigt som den äldre besitter olika förmågor så som fysiska, sociala och perceptionella som påverkar hur den hanterar situationen. Den äldres kompetens bör alltid ses utifrån den specifika kontexten där pressen finns varpå det blir intressant att följa den äldres erfarenhet av att ha flyttat. Anser den äldre att miljöpressen minskat eller att flytten möjligtvis bidragit till en högre kompetens? När den äldre genomgår en flytt till en mer anpassad miljö kan det skapa förändrade förutsättningar till att röra sig omkring vilket på sikt kan påverka den äldres kompetens i form av ökad fysisk förmåga. Teorin är tydlig med att den äldre anpassar sig gentemot den omgivande miljön för att kunna hantera den nya situationen. För att den äldre ska känna välbefinnande behöver den känna att situationen är hanterbar och att pressen inte är för stor utifrån sin förmåga. Välbefinnandet är samtidigt beroende av den egna kompetensen då den påverkar huruvida den äldre förmår hantera omgivningen. Ju högre kompetens den äldre har, desto mindre påverkan har miljöns press. Visar det sig att trygghetsboendet väljs i hög utsträckning till följd av att de äldres tidigare boenden är otillgängliga kan flytten ses som en slags intervention för minimering av miljöns press. Teorins applicering bidrar till att utmärka olika aspekter som berör den äldres kompetens och hur denne samspelar med de olika miljöerna.
