• No results found

Hundar, hundägare och byggd miljö - En explorativ studie om Lund

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Hundar, hundägare och byggd miljö - En explorativ studie om Lund"

Copied!
73
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Hundar, hundägare och byggd miljö

En explorativ studie om Lund

Dogs, dog owners and built environment

An explorative study about Lund

Emma Wikner Nordqvist

Byggd miljö Magisternivå 15 hp

VT 2020

(2)

2

Sammanfattning

Människans bästa vän, hunden, som levt vid vår sida sedan urminnes tider, fortsätter att göra så än idag. Den har följt med oss in till staden och har själv genomgått en

urbaniseringsprocess. Förtätning, som är en pågående trend i nutida stadsplanering, leder till att fler människor och hundar kommer samman på begränsade ytor. Närvaron av hundar på urbana offentliga platser väcker blandade känslor. Hundägare vill ofta kunna ta med sin hund överallt och det finns människor som vill begränsa hundens tillträde.

Denna studie undersöker hur Lunds kommun arbetar med fysisk planering för hundar och hundägare i staden Lund. Detta görs genom att intervjua en landskapsarkitekt som arbetar på kommunen. Studien undersöker också var någonstans hundägare i Lund föredrar att rasta sina hundar i staden och varför, vilket görs genom att intervjua tolv hundägare. Olika behov kan föreligga, vilket är en viktig aspekt vid planering för hundar och hundägare.

Resultatet visar att Lunds kommun enbart arbetar med hundrastgårdar och hundlatriner när det kommer till fysisk planering riktat specifikt för hundar och hundägare i Lund. Ambitionen är att det åtminstone ska finnas en hundrastgård i varje stadsdel.

Tio platser i staden kunde identifieras i studien för hundrastning, varav hundrastgårdar men också andra typer av platser. Samma ställe kunde nyttjas av hundägare av olika anledningar. Förslag på fortsatta studier diskuteras.

(3)

3

Abstract

Man’s best friend, the dog, who has lived by our side since ancient times, continues to do so in present time. It has followed us into the city and has undergone an urbanization process itself. Densification, which is an ongoing trend in contemporary urban planning, brings more people and dogs together on bounded areas. The presence of dogs in urban public places evokes mixed emotions. Dog owners often want to be able to bring their dog everywhere and there are people who want to restrict dog access.

This study examines how Lund Municipality works with physical planning for dogs and dog owners in the city of Lund. This is done by interviewing a landscape architect who works at the municipality. The study also investigates where dog owners in Lund prefers to walk their dogs in the city and why, which is done by interviewing twelve dog owners. Different needs may exist, which is an important aspect of planning for dogs and dog owners.

The result shows that Lund Municipality only works with dog waste bins and dog parks regarding physical planning specifically for dogs and dog owners in Lund. The ambition is that there should be at least one dog park in each city district.

Ten places in the city could be identified for dog walking in the study, whereof dog parks but also other kinds of places. The same place could be used by dog owners for different reasons. Suggestions for further research are discussed.

(4)

4

Förord

Ämnesvalet för detta examensarbete är sprunget ur mitt stora intresse för hundar i

kombination med att jag finner det spännande att utmana den antropocentriska utgångspunkt som ofta råder i stadsbyggandet. Arbetsprocessen har för mig varit mycket lärorik och genom att ta del av olika hundägares berättelser och åsikter har jag kunnat upptäcka Lund på ett nytt sätt, vilket jag tycker har varit extra spännande och intressant.

Jag vill i detta förord tacka alla de som har gjort denna studie möjlig att bedriva, tvåbenta som fyrbenta individer. Ett särskilt tack vill jag rikta till Nina Lindegaard, landskapsarkitekt på Lunds kommun som lät sig intervjuas, samt till min handledare Ebba Lisberg Jensen som med tips, råd och synpunkter hjälpt mig under uppsatsskrivandets gång.

Med önskan om läsning som väcker inspiration, Emma Wikner Nordqvist, den 18 augusti 2020, Örebro

(5)

5

Innehållsförteckning

Sammanfattning Abstract Förord 1. Inledning 7

1.1 Syfte och forskningsfrågor 10

1.1.1 Studiens kunskapsmässiga bidrag 11

1.2 Människa-djurstudier 11

2. Förförståelse 12

3. Metod 13

3.1 Varför intervjua? 13

3.2 Semistrukturerade intervjuer 14

3.2.1 Urval och genomförande 15

3.2.1.1 Besök av platser 18

3.2.2 Bearbetning och analys 19

3.3 Etik 20

3.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

21

4. Hundens betydelse för människan och det mänskliga samhället

22

4.1 Hunden – en samhällsnytta nu som förr 22 4.2 Tidigare forskning om hundens

funktioner

23

5. Hunden och hundägaren har blivit urbaniserade

25

5.1 Platskonfliktsskapande 26

5.2 Positiva aspekter med hundar i stadsmiljö

27

5.3 Negativa aspekter med hundar i stadsmiljö

(6)

6 6. Exempel på stadsplanering för hundar

och hundägare

31

6.1 Hundparker 31

6.2 Hundrastgårdar 32

6.3 Hundlatriner och offentliga hundtoaletter 32

7. Hundrastning och byggd miljö 36

8. Resultat från intervjuer 37

8.1 Lunds kommun 37

8.2 Hundägare i Lund 39

8.2.1 Svarsöversikt 43

8.3 Sammanfattande resultat från intervjuer 46

9. Analys 48

9.1 Lunds kommuns arbete med fysisk planering för hundar och hundägare i Lund

48

9.2 Var hundägare föredrar att rasta sina hundar i Lund och varför

50

10. Avslutande diskussion 52

10.1 Bör vi stadsplanera för hundar? 52

10.2 Metodreflektion 53

10.3 Slutsatser 54

10.4 Förslag på vidare studier 57

Referenslista 58

Bilaga 1 Hundfotolista Bilaga 2 Intervjuförteckning

Bilaga 3 Upplevelser från platsbesök

(7)

7

1. Inledning

Mångfalden av liv i staden bidrar till dess själ och ande – anima urbis (Wolch 2002). Vi delar stadslandskapet med hundar, växter och annat levande. Städer byggs och planeras främst för människan och hennes behov. Städer är dock inte bara hemvister för människan utan även för andra arter, vilket är något som behöver tas hänsyn till i stadsplanering. Djurs behov får oftast litet utrymme när det kommer till planering och utformning av stadsrum (Tarsitano 2006). Överlag riktas liten uppmärksamhet åt djur inom stadsbyggnadsfältet, både i litteraturen och i praktiken (Beatley & Bekhoff 2013, s. 185). På samma gång har stadsmiljöns kvalitet stor betydelse för det dagliga livet och för trivseln för alla som bor där (Berglund, Sjöström & Åström 2004, s. 5).

Ett husdjur som blir allt vanligare i vårt samhälle är hunden. Detta går att utläsa genom att titta på statistik över antalet registrerade hundar under tolvårsperioden 2006-2018. Statistik från Statistiska centralbyrån (2012) visar att antalet hundar i Sverige ökar mellan åren 2006 och 2012 (Statistiska centralbyrån 2012, s. 4). Sex år senare, 2018, visar statistik från Jordbruksverket (2018) att antalet hundar ökat ytterligare (Jordbruksverket 2018).

Följaktligen tar allt fler hundar plats i den byggda miljön. Den fysiska planeringen måste ta detta i beaktande och således rumsligt organisera för fler hundar, ty de har motions- och rekreationsbehov som påkallar utrymme. Förmodligen, som Lang och Marshall (2017) skriver, är hunden idag det vanligaste domesticerade djuret som vistas och tar plats i urbana offentliga rum (Lang & Marshall 2017, s. 60). För att visuellt åskådliggöra att hundantalet stigit har jag skapat en tabell (se Tabell 1 i uppsatsen här nedan).

Tabell 1. Under en tolvårsperiod har antalet hundar ökat i Sverige (Statistiska Centralbyrån 2012, s.

(8)

8

Oftast betraktas hundar som medlemmar i familjen. De utgör en viktig del i människors liv och i samhällen världen över och har alltid gjort så (Carr 2014, ss. 1-6). Studier visar att hundar har en positiv inverkan på människors välbefinnande och hälsa, exempelvis fysisk aktivitet, kamratskap och lägre blodtryck (se kapitel 4.2 i uppsatsen). De förekommer också inom en rad olika arbetsområden, till exempel inom assistans, polisen och försvaret (Hallgren 1989, ss. 109-117).

Traditionellt sett har den fysiska planeringen inte inriktat sig på att planera för hundar och hundägare, då husdjursägandet har ansetts vara ett område rörande familjelivet som ligger bortom planeringspolitiken (Jackson 2007). Emellertid medför urbaniseringen att ett ökat antal hundar bor i städer och för urbana djur, såväl som för människor, har städers

uppbyggnad betydelse för deras liv och välbefinnande (Holmberg 2015, s. 2).

Hundar är sociala djur och har ett stort behov av att vara tillsammans med de sina. Deras ägare hör för dem till flocken och umgänget med dem blir därför mycket viktigt. Att tillbringa tid med sina hundar är på samma gång stärkande och meningsfullt för människor (Hallgren 2010, s. 33). Detta ömsesidiga umgängesbehov som finns hundar och hundägare emellan är inte helt enkelt att tillgodose i en urban kontext. En pågående trend i dagens stadsbyggande är nämligen att förtäta. Mindre boendeyta och trädgårdar, vilket oftast är fallet i städer, innebär mindre tillgängliga utrymmen för hundar och hundägare att umgås på i hemmet. Till följd av detta ökar behovet av sådana utrymmen i det offentliga rummet (Jackson 2007). Samtidigt som hundägare kräver ökad tillgång till allmänna platser i staden, finns det människor som motsätter sig detta och snarare efterfrågar förstärkningar av nuvarande restriktioner för hundar i stadsmiljö (Instone & Mee 2011, s. 229). Förekomsten av hundar, tillika hundägandet, är således inte oproblematiska frågor i urbana sammanhang. Att undersöka hur det planeras för hundar och hundägare i specifikt stadsmiljö kan därför motiveras, då ett ökat antal hundar i städer innebär att fler ska vistas och enas på begränsade ytor (Thörnblom 2008, s. 7).

Av dessa anledningar vill jag argumentera för att hundar, hundägare och byggd miljö är ett relevant ämne att belysa i fråga om hållbar stadsutveckling. Om städer ska utvecklas

långsiktigt och till trivsamma livsmiljöer, vilket hållbar stadsutveckling i mångt och mycket handlar om, anser jag att hundar, hundägare och byggd miljö blir en utmaning på grund av de konflikter och spänningar som det ger upphov till. I synnerhet med tanke på att hundar med

(9)

9

sina ägare är ute och rör sig i stadens offentliga rum på daglig basis (Lang & Marshall 2017, s. 60). De syns, hörs och tar plats där.

Mitt uppsatsämnes relevans går också att stödja utifrån teori om hållbar stadsutveckling och hållbara stadsmiljöer. Boverket (2002) listar ett flertal aspekter på en hållbar stadsutveckling, däribland hänsyn och liv och mångfald. För att städer ska gå mot en hållbar riktning

framhåller Boverket att det är viktigt att i planeringsarbetet måna om, inkludera och inte utesluta de som lever där (Boverket 2002, s. 28). Low, Gleeson, Green och Radović (2005) resonerar på ett liknande sätt och framhäver vår samexistens med andra former av liv i det urbana landskapet. De menar att detta inte går att bortse från i strävandet mot att skapa en hållbar urban tillvaro och skriver att hållbara stadsmiljöer måste inbegripas av platser som värnar om djur och deras trivsel (Low m.fl. 2005, s. 96).

Precis som andra husdjur kan hundar sägas ha en liminal position. De är människans följeslagare samtidigt som de inte är människor, utan djur, och kan således betraktas som mittemellan två tillstånd (Fox 2006). Detta tar sig i uttryck till exempel genom att de får personliga namn (ibland även namn som människor har), erbjuds högspecialiserad vård likt oss människor och bor med oss under samma tak. I vissa fall sover de till och med

tillsammans med oss i våra sängar. I egenskap av husdjur får de på så sätt en särställning i förhållande till andra djur (Fudge 2008, s. 15 f). Den brittiske antropologen Edmund Leach betraktade husdjuret som gränsöverskridande och ett slags mellanting mellan människa och det vilda djuret. Han satte också en term för dess mellanliggande status och kallade husdjuret för ”man-animal” (Leach 1966, s. 45). På svenska skulle detta närmast kunna översättas till ”människadjur”. Som tidigare nämnts är städer i regel människoorienterade (Tarsitano 2006). Det kan därför ses och argumenteras som intressant att i en stadsplaneringskontext undersöka hundars integrering på grund av deras liminalitet.

Exempel på byggd miljö i det offentliga rummet som tydligt vänder sig till hundar och hundägare är hundrastgårdar. Dessa anordningar finns i de flesta städer och tätorter runtom i Sverige. Hundrastgårdar är platser där hundar tillåts vara lösa. De kan dock ifrågasättas, bland annat för deras storlek då de oftast är små till ytan, men också av hygieniska skäl (Thörnblom 2008, s. 98). Hundrastgårdskonceptet passar heller inte alla hundar och hundägare. En del hundar har stor territoriell integritet, ogillar trängsel och bråklekar, eller klarar inte av att vara tillsammans med andra hundar och människor (Gewirtz & Nuccio 2009, s. 249). Det kan även

(10)

10

finnas en rädsla hos ägare att osämja och bråk ska uppstå hundar emellan, varvid rastgårdarna aktivt undviks. Därmed är det inte en självklarhet att hundägare väljer att gå till avsatta ställen i staden med sina hundar. Att utforska var någonstans det föredras att rasta hundar är därför relevant ur stadsplaneringssynpunkt för hundar och hundägare. Dels kan obemärkta platser i sammanhanget upptäckas samt hur de används. Dels kan också eventuella okända behov och önskemål från hundägare uppdagas. Kunskap och ökad förståelse kan på så sätt anskaffas för att optimera den byggda miljön för hundar och hundägare i framtiden.

1.1 Syfte och forskningsfrågor

Syftet med studien är att undersöka hur en svensk kommun arbetar med fysisk planering för hundar och hundägare i urban miljö. Anledningen till att utforska just en kommuns arbete i frågan, beror på att det är kommunerna i Sverige som i första hand ansvarar för den fysiska planeringen i landet, det vill säga regleringen om hur mark och vattenområden ska nyttjas (Nyström & Tonell 2012, s. 61).

Enligt statistik från Jordbruksverket (2018) är Skåne det län där flest antal hundar bor i Sverige (Jordbruksverket 2018). Detta föranleder mitt val att granska en skånsk kommuns arbete i frågan; Lunds kommun med fokus på tätorten Lund. Till sin uppbyggnad är Lund kompakt och den täta strukturen är något som kommunen strävar efter att bibehålla i sin planering för staden genom bland annat förtätning (Lunds kommun 2018, s. 38). Detta ligger till grund för att jag väljer Lund som plats för min studie. Den kompakta fysiska

uppbyggnaden tänker jag är en kontext som potentiellt kan ge min studie ökad betydelse och aktualitet. Detta eftersom förtätning gör att fler, både hundar och människor, kommer samman på begränsade ytor, varvid lösningar på byggd miljö för hundar och hundägare kan ses som extra intressant och relevant att undersöka. Ett annat syfte med studien är att identifiera uppskattade lokaliseringar för hundrastning samt hur de används i den stad där

undersökningen bedrivs. Detta görs genom att intervjua hundägare bosatta i staden.

Följande forskningsfrågor ställs:

Hur arbetar Lunds kommun med fysisk planering i Lund för hundar och hundägare? Var föredrar hundägare att rasta sina hundar i Lund och varför?

(11)

11

1.1.1 Studiens kunskapsmässiga bidrag

Som tidigare tagits upp riktas generellt sett liten uppmärksamhet åt djur inom stadsbyggnad. Detta gäller både forskning och praktiskt arbete (Beatley & Bekhoff 2013, s. 185). På så sätt bidrar min studie med kunskap om ett relativt outforskat område gällande byggd miljö. Mig veterligen har det heller inte forskats om specifikt de forskningsfrågor jag ställer, (var hundägare föredrar att rasta sina hundar i Lund, varför de gör det och hur Lunds kommun arbetar med fysisk planering för hundar och hundägare i Lund), varvid jag i så fall också med min studie bidrar med ny kunskap till fältet. Studien kastar även ljus över temat hundar, hundägare och byggd miljö som en utmaningsaspekt av hållbar stadsutveckling.

1.2 Människa-djurstudier

Eftersom min studie tydligt berör i människa-djurstudier (eng. Human-Animal Studies) tänker jag nu kort redogöra för vad detta forskningsfält handlar om. Människa-djurstudier är ett tämligen nytt tvärvetenskapligt forskningsfält som studerar relationer mellan människor och icke-människodjur. Det etablerades på 1990-talet. Flera vetenskapsgrenar inom såväl

samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap inbegrips i forskningsfältet, däribland antropologi, sociologi, historia, konstvetenskap, litteraturkritik, geografi, veterinärmedicin och etologi (DeMello 2010, s. xi). Min uppsats har förankring främst i det geografiska ämnet och det geografiska studiet inom djurstudier som undersöker

människa-djurrelationer kopplat till rum, plats, lokalisering, miljö och landskap (Philo & Wilbert 2000, s. 4). Det kan handla om såväl städer, landsbygder, gårdar, zoon, laboratorium, naturområden och så vidare (Emel & Urbanik 2010, s. 202).

(12)

12

2. Förförståelse

Forskarens tidigare föreställningar och erfarenheter påverkar forskningsprocessen. Därför är det viktigt att den som utför en studie kommenterar sin förförståelse av det fenomen som studeras (Westlund 2015, s. 73).

Vad jag kan tänka mig är relevant i sammanhanget att berätta är att jag själv inte är hundägare eller bosatt i Lund och har aldrig varit någotdera. De fåtal personer jag är bekant med som bor i Lund och är hundägare har jag heller inte pratat med om var de tillsammans med sina hundar brukar gå någonstans i staden. Med det sagt har jag inte haft några direkta förhandskunskaper om populära hundrastningsställen i Lund innan undersökningen genomfördes. Det jag

däremot haft insikt om sedan tidigare är att hundar är olika och har varierade behov, något jag framförallt lärt mig genom hundmöten, och att detta i sin tur kan ha betydelse för var

hundägare väljer att rasta och inte rasta sina hundar på för ställen.

Angående hur det fysiskt planeras för hundar och hundägare i Lund har jag innan studien förstått att det måste förekomma någon sorts planering från kommunens håll. Detta eftersom jag sett att det både finns hundlatriner och hundrastgårdar runtom i staden. Före

undersökningen har jag också haft vetskap om att hundantalet ökar i urbana områden. Hur det kommer sig vet jag inte. Gissningsvis har jag läst om ett stigande hundantal i städer i en tidningsartikel eller hört om det på radio. Jag vet i alla fall att jag haft en tydlig föreställning om att så är fallet. Det är dock inget som har behandlats på min stadsutvecklingsutbildning. På de kurser jag har läst har inte heller byggd miljö för hundar och hundägare tagits upp.

(13)

13

3. Metod

Studien har lagts upp som en kvalitativ explorativ undersökning där empirin samlas in med semistrukturerade intervjuer. Undersökningens ingång är induktiv. Detta innebär att ingen hypotes prövas, utan utgångspunkt tas i det empiriska materialet för att dra slutsatser (Alvehus 2013, s. 109). Ett kvalitativt angreppsätt valdes eftersom det lämpligast besvarar studiens forskningsfrågor. Om frågeställningen handlar om att förstå eller att hitta mönster bör en kvalitativ studie göras (Trost 2010, s. 32). Kvalitativ metod fokuserar på meningar, eller innebörder, snarare än på siffror och statistiskt verifierbara samband (Alvehus 2013, s. 20). Den kunskapsteoretiska ståndpunkten i kvalitativ forskning kan skildras som

tolkningsinriktad. Tyngden ligger på en förståelse av den sociala verkligheten baserad på hur deltagarna i en viss miljö tolkar den (Bryman 2018, s. 455). När endast lite kännedom finns om det som ska undersökas, vilket är fallet med min studie, är kvalitativ metod lämpligt att använda sig av (Creswell 2014, s. 20).

3.1 Varför intervjua?

Intervjuer är en fördelaktig metod att använda sig av för att ta reda på hur andra upplever och tolkar världen. I intervjusamtal får forskaren lyssna till vad människor berättar och får också höra hur de med sina egna ord beskriver och uttrycker tankar och åsikter (Kvale 1996, s. 1). Intervjuer kan lyfta och konkretisera tankegångar och ibland leder det också till att nya insikter växer fram. En annan styrka är att det finns möjlighet ställa följdfrågor och därmed få en djupare förståelse för det som undersökningen handlar om (Alvehus 2013, s. 84). Att intervjua handlar lika mycket om att ställa frågor till människor som att lyssna omsorgsfullt till de svar som ges (David & Sutton 2016, s. 113).

Det finns dock svagheter med intervjuer. En av dem är att de ger begränsade bilder av ett fenomen (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 53). Var och en har sin egen berättelse och uppfattar inte saker på samma sätt. Detta inbegriper även forskaren som inte heller har ett otolkat tillträde till verkligheten. Istället beskrivs av forskaren en tolkning av verkligheten, där dennes bakgrund och kunskap blir ett verktyg i tolkningsprocessen (Fejes & Thornberg 2015, s. 20). Ytterligare problematik med intervjuer finns i vad en utsaga egentligen betyder. Det går inte att ta för givet att människor agerar efter vad de säger, det vill säga att utsagan har bäring på personens handlingar (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 53).

(14)

14

Trots detta bestämde jag mig för att intervjuer var den mest användbara metoden för att samla in data. Eftersom jag med min undersökning söker förstå människors handlingar hade det varit svårt för mig att använda ett annat tillvägagångssätt än att prata och fråga andra. Precis som Kvale och Brinkmann (2009) skriver: ”Om man vill veta hur människor uppfattar sin värld och sitt liv, varför inte prata med dem?” (Kvale & Brinkmann 2009, s. 15).

3.2 Semistrukturerade intervjuer

Det finns olika typer av intervjuer. För min studie fann jag det lämpligast att använda mig av så kallade semistrukturerade intervjuer. Den semistrukturerade intervjuformen innebär att intervjuaren följer ett formulär, som ofta benämns intervjuguide, där det står specifika teman som ska tas upp eller ett fåtal förhållandevis öppna frågor som ska avhandlas (Alvehus 2013, s. 83). Frågorna behöver inte komma i den ordningsföljd som står i guiden och även frågor kan ställas som inte ingår i den, förutsatt att de anknyter till något som den intervjuade sagt. Intervjuprocessen är därmed flexibel i den semistrukturerade intervjuformen, men i stort sett ställs frågorna i den ursprungliga följden och med den ursprungliga ordvändningen (Bryman 2018, s. 563).

En anledning till att jag valde att använda mig av semistrukturerade intervjuer berodde på möjligheten att kunna ställa nya frågor som först uppkommer under intervjuns gång baserade på vad respondenten svarar. Eftersom min studie är explorativ skulle det kunna hämma och motverka syftet med min undersökning om inte spontana följdfrågor får ställas. Därför valdes strukturerade intervjuer bort då de strikt följer ett förutbestämt frågeschema (Alvehus 2013, s. 83). Ett annat skäl till att använda mig av semistrukturerade intervjuer var att jag resonerade att intervjuer med visst mått av struktur är till fördel framför ostrukturerade intervjuer. Den ostrukturerade intervjun liknar ett öppet samtal och i sin helt ostrukturerade form vägleds den av ett endaste överordnat ämne. Intervjuarens roll är här mer återhållsam och kanske bara består av uppmuntrande gester och fraser (Ibid.). Det stora utrymmet som då finns för den intervjuade att fritt få svara och associera kan leda till att intervjun avviker helt från ämnet och detta var något jag ville undvika.

En erfarenhet jag har sedan tidigare av att intervjua, är att vid den initiala kontakten som tas med en potentiell respondent, frågar i många fall den tillfrågade hur lång tid en intervju tar. Genom att då ha ett antal teman eller frågor förberedda, som vid semistrukturerade intervjuer,

(15)

15

kan en hänvisning till dessa till antalet göras. Ett sådant besked tänker jag i vissa fall kan vara avgörande för att någon ska ställa upp och tacka ja till att bli intervjuad. Ur praktisk synvinkel har jag därför resonerat att semistrukturerade intervjuer är att föredra framför ostrukturerade, vilket också har föranlett mitt val av intervjuform till studien.

3.2.1 Urval och genomförande

Totalt genomfördes tretton intervjuer i studien, varav en med en landskapsarkitekt på Lunds kommun och tolv med hundägare bosatta i Lund. Hur detta kom sig ska jag nu redogöra för. Av det jag kunde hitta att läsa om hundar och hundägare på Lunds kommuns hemsida stod Tekniska förvaltningen som faktaansvarig. Det angavs dock inte vilken eller vilka

professioner som har hand om dessa frågor och som ska kontaktas för ytterligare information. Jag ringde därför till Medborgarcenter Kristallen, ett av medborgarcentren i Lunds kommun, förklarade mitt ärende och blev då vidarekopplad till landskapsarkitekt Nina Lindegaard på Tekniska förvaltningen. Hon bekräftade att det var inom hennes ansvarsområde och tid och plats bokades in för intervju.

Guiden till den kommande intervjun innehöll följande frågor/teman:

 Som kommunal tjänsteman, vad ger hundar, hundägare och stadsmiljö dig för tankar?  Hur ser kontakten mellan er på kommunen och hundägare ut?

 Kan du berätta om hur ni arbetar med utformning och placering av hundrastgårdar och latriner?

 Planering för hundar och hundägare i Lund förutom hundrastgårdar och dito.

För att intervjua hundägare i Lund gick jag runt i staden och tog kontakt med personer jag såg eller mötte som sällskapade med hund. I de fall intervjuer gjordes var det i direkt anslutning till dessa möten. Eftersom ett av studiens syften var att undersöka var någonstans hundägare i Lund föredrar att rasta sina hundar i staden, beslöt jag mig för att röra mig främst i Lunds centrala delar. Jag resonerade så här att detta kunde ge ett mer representativt resultat, eftersom områden belägna geografiskt centralt i städer, resonerade jag, oftast är ytor som människor från hela staden rör sig på. Krav jag hade på respondenter var att de skulle vara hundägare till hunden de var med när jag mötte dem och bosatta i Lund.

(16)

16

Enligt Kvale och Brinkmann (2009) brukar antalet intervjuer i kvalitativa intervjustudier ligga kring 15+/-10 (Kvale & Brinkmann 2009, s. 130). Jag valde att utgå från detta intervall, varvid antalet intervjuer med hundägare hamnade i mitten av spannet. Studiens tidsram har även spelat in på hur många intervjuer som gjordes.

Guiden till intervjuerna med hundägare innehöll följande frågor:

 Vad heter din hund, hur gammal är den och vilken ras är det?

 Berätta om var du brukar rasta din hund i Lund. Vad är det just där som är så bra för dig och hunden?

Har din hund några särskilda behov, till exempel av att få springa, leka med andra hundar, vara ifred, som gör att ni går just dit?

 Kan du berätta om det finns ställen du aktivt undviker i staden med din hund och i så fall varför?

 Kan du berätta om några fördelar och nackdelar med Lund för dig som hundägare?  Berätta gärna om det är någonting du känner saknas i staden för dig och din hund?  Hur tycker du att andra hundägare bemöter dig när du rastar din hund i staden?  Skulle du säga att Lund är en hundvänlig stad?

Sammanfattningsvis har det således varit en form av strategiskt urval som använts i sökandet efter intervjupersoner; urvalet har utformats specifikt utifrån de forskningsfrågor som ställts (Alvehus 2013, s. 67). Med avseende på frågorna i intervjuguiderna formulerades de på ett sätt som var tänkt att vara inbjudande för samtal och respons. Efter att varje intervju ägt rum skrev jag ner i en anteckningsbok var någonstans intervjun genomfördes, hur jag ansåg att intervjun hade gått, exempelvis om den intervjuade hade verkat nervös, varit samarbetsvillig och så vidare. Om nya infallsvinklar och idéer dykt upp under tiden noterades dessa också strax efteråt.

För den som ska intervjua är det viktigt att förbereda sig väl för denna uppgift samt också tänka på sitt agerande under det att intervjuerna bedrivs. Kvale (1996) listar tio

kvalifikationskriterier för en framgångsrik intervjuare. Dessa har jag haft i åtanke vid intervjutillfällena och i största möjliga mån försökt att gå efter. Kriterierna är följande (med viss språklig ombearbetning av mig):

(17)

17

1. Kunnig – intervjuaren ska vara väl insatt i det ämne som intervjun handlar om.

2. Strukturerad – intervjuaren redogör för syftet med intervjun, inleder respektive avrundar den och besvarar eventuella frågor som den intervjuade har.

3. Tydlig – formulerar och använder sig av korta, enkla, begripliga frågor samt undviker akademiskt språkbruk och yrkesjargong.

4. Vänlig – visar hänsyn, låter andra tala till punkt, ger dem tid att tänka efter och accepterar tystnad och pauser.

5. Sensitiv – lyssnar noga på det som sägs, på vilket sätt det sägs och känner av när ett ämne är för känsligt för att fortsätta prata om.

6. Öppen – är mottaglig för eventuella nya aspekter av ämnet som framkommer under intervjun och visar flexibilitet genom att följa upp dessa.

7. Styrande – intervjuaren har klart för sig syftet med intervjun och vet vad han eller hon vill ta reda på.

8. Kritisk – vågar ifrågasätta det som sägs, till exempel om det framkommer motsägelser i den intervjuades svar.

9. Minns – kommer ihåg vad som tidigare har avhandlats under intervjun och kan relatera till det som sägs i stunden med det som tidigare har sagts.

10. Tolkar – intervjuaren uttolkar och utvecklar det som den intervjuade säger, dock utan att pådyvla den intervjuade sina egna tolkningar (Kvale 1996, s. 148 f).

Alla intervjuer har spelats in med en ljudinspelare, Yamaha Pocketrak 2G. Jag har varit medveten om att både fördelar och nackdelar finns med denna intervjuregistreringsteknik, men ansett att fördelarna vägt tyngre. Fördelar med att spela in intervjuer är att det för

intervjuaren finns möjlighet att kunna gå tillbaka till intervjuerna i efterhand, lyssna till ordval och tonfall upprepade gånger samt att skriva ut dem och läsa på papper vad som sagts (Trost 2010, s. 74). Det kan även innebära en trygghet för den som blir intervjuad att intervjun spelas in med ljudupptagare, eftersom vederbörande då vet att det som sägs kommer att uppfattas ord för ord (Alvehus 2013, s. 85).

(18)

18

Samtidigt kan detta få motsatt effekt. Den intervjuade kan bli besvärad av inspelningen och känna sig begränsad i hur öppen han eller hon kan vara. Ur den aspekten kan det då ses som ett bättre tillvägagångssätt att föra anteckningar under intervjuerna istället för att spela in dessa, men denna metod har samtidigt sina nackdelar. Dels kan det vara svårt att skriva i den hastighet som behövs för att få med allt nödvändigt och på samma gång vara en god åhörare. Risken finns då att det som sägs blir ändrat på vägen, det blir det som intervjuaren hör som antecknas, vilket kanske inte överensstämmer med vad som egentligen sagts (Ibid.). Dels kan också själva antecknandet i sig ta för mycket fokus för den som intervjuar, så att denne inte blir närvarande på det sättet som krävs för att få ut så mycket värdefull information som möjligt vid intervjun (Bryman 2018, s. 577 f).

3.2.1.1 Besök av platser

Efter intervjuerna med hundägare besökte jag de platser som de berättat om att de brukar rasta sina hundar på. Vid dessa vistelser skrev jag ner mina tankar om det jag såg i en

anteckningsbok. På de flesta platserna tog jag en eller flera bilder på miljön med min mobilkamera. Vid ett tillfälle pratade jag även med en hundägare som berättade om sina erfarenheter om den specifika platsen. Det har inte rört sig om några metodiska observationer som utförts i sammanhanget, utan om korta platsbesök som en naturlig uppföljning till de intervjuer som gjorts. Inga slutsatser för studien dras från mina platsbesök. Däremot redogör jag kortfattat om mina upplevelser av dem (se Bilaga 3 i uppsatsen).

Det finns dock en risk för att det kan ha uppstått missförstånd om vilka lokaliseringar som åsyftats i intervjuerna med hundägare, vilket är viktigt att påpeka. Oftast kunde den

intervjuade ange namnet på platsen, varvid det inte rådde någon tvekan om vilket ställe som omtalades, men vid de fåtal fall där detta inte kunde göras har jag fått förlita mig på

hundägarens skildring av platsen och vägbeskrivning dit. Jag vill dock poängtera att vid dessa tillfällen har den intervjuade gett så specifika och detaljerade uppgifter att jag känner mig tämligen säker på att jag hittat till rätt platser sedan.

Jag planerade först att ta med en karta över Lund till intervjuerna med hundägare. Detta i syfte att de då skulle kunna peka ut platserna de berättade om. Anledningen till att jag slutligen valde att inte göra det var för att jag landade i ett resonemang om att det skulle kunna försvåra snarare än underlätta anvisningen till rastningsställena. Det är inte alla som är säkra på att

(19)

19

orientera sig på en karta och risken fanns, resonerade jag, att fel platser skulle pekas ut av hundägare.

3.2.2 Bearbetning och analys

Samtliga intervjuer har transkriberats. Fastän det inte finns någon allmängiltig kod för utskrift av forskningsintervjuer, menar Kvale och Brinkmann (2009) att det finns vissa grundläggande val som den som ska transkribera ställs inför. Antingen återges intervjuuttalandena ordagrant, där alla upprepningar som ”mm” eller liknande tas med eller också får intervjuutskrifterna en mer formell skriftspråklig karaktär. Vad som är avgörande menar de är syftet med

utskrifterna. Till exempel om de ska bli föremål för en detaljerad samtalsanalys, språklig analys eller om de ska ingå i en läsbar offentlig berättelse (Kvale & Brinkmann 2009, s. 197). Här har jag gjort valet att låta intervjuutskrifterna få en mer formell skriftspråklig karaktär. Avsikten med dessa är inte att de ska genomgå en detaljerad samtalsanalys eller språklig analys, utan fokus ligger på det som avhandlas. För att budskapet tydligt ska komma fram och vara läsbart för läsaren har jag därför inte tagit med ”mm”, ”öh”, hostljud, harklingar eller motsvarande i transkriptionerna. Grammatiska rättelser har även gjorts i dessa. Detta i

enlighet med att omvandla talspråk till läsbar skriftlig text. Jag har dock valt att markera vilka ord som betonas i transkriptionerna, eftersom att det kan förtydliga budskapet. För att

redovisa de transkriptionskonventioner jag använt mig av har jag skapat en tabell här nedan (se Tabell 2 i uppsatsen).

Symbol Mening

”ord” Återgivet tal/text.

ord Betonat ord.

( ) Oförmåga att höra vad som sägs. (( )) Utskrivarens beskrivning/förtydligande. (paus) Tydlig paus mellan ord.

Tabell 2. Transkriptionskonventioner jag använt mig av. Tabell skapad av Emma Wikner Nordqvist i

Microsoft Word.

På inrådan av Bryman (2018) gjordes transkriberingarna inom de närmaste dagarna efter det att intervjuerna ägt rum. Detta i syfte att inte ha en för stor mängd data att sedan behöva gå igenom, då transkribering både är en tidskrävande och ansträngande uppgift (Bryman 2018, s. 700). En annan anledning till att transkribera intervjuerna strax efter att de genomförts var för

(20)

20

att berika bearbetandet och analyserandet av undersökningens data. Genom att i ett tidigt skede börja arbeta med det inhämtade materialet, medan det fortfarande är i färskt minne, är nämligen fördelaktigt eftersom forskaren då får ett mer levande förhållande till stoffet (Patel & Davidson 2011, s. 121).

Vidare för att bekanta sig väl med materialet lästes varje enskild transkription igenom flera gånger. På rekommendation av Jepson Wigg (2015) fördes anteckningar kring tankar som uppstod under läsningen (Jepson Wigg 2015, s. 250). Det som jag fann särskilt relevant och intressant för studiens forskningsfrågor i de utskrivna intervjuerna markerades sedan. Därefter läste jag transkriptionerna i relation till varandra i syfte att hitta mönster. Jag letade efter sådant som både var gemensamt och sådant som skiljde sig åt, vilket sedan sammanställdes i ett separat dokument.

Enligt Patel och Davidson (2011) är det vanligt att en kvalitativ bearbetning resulterar i en text där citat från intervjuer eller observationsnoteringar varvas med egna kommentarer och tolkningar (Patel & Davidson 2011, s. 121). Det är också slutprodukten i mitt fall. Vid

rapportering av intervjucitat har jag tänkt på att det ska vara en väl avvägd balans mellan citat och kommenterande text samt att citaten kontextualiseras, det vill säga att de sätts in i ett förståeligt och begripligt sammanhang. De uttalanden jag ansett varit mest utförliga och belysande har jag valt att citera. Observera att symbolen […] i intervjucitaten ska utläsas som del av transkriptionen som är utelämnad.

3.3 Etik

Alla personer som intervjuades blev först informerade om syftet med undersökningen. Jag var noga med att påpeka att det var frivilligt att delta i studien och att fråga om vederbörande ville vara med och medverka i den. Således värnades principen om informerat samtycke som enligt David och Sutton (2016) anses vara den idealiska principen att tillämpa när forskaren

enrollerar andra i sin forskningsdesign (David & Sutton 2016, s. 51). De som är med i undersökningen har alla gett sitt godkännande att bli intervjuade, att intervjun spelas in med ljudupptagare, att intervjun därefter kommer transkriberas och att jag sedan i uppsatsen använder mig av citat från dem. Jag har även fått tillåtelse att publicera deras namn i

uppsatsen (när det gäller hundägare frågade jag bara efter förnamn). Samtliga hundägare som ingår i studien har gett sitt medgivande till att jag publicerar bild och namn på hunden i

(21)

21

forskningsrapporteringen. Uppsatsen förtäljer dock inte vem som är ägare till vilken hund. Bilaga 1 i uppsatsen utgör en fotolista över de tolv hundar som var med i studien.

3.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

Den kvalitativa forskningens karaktär gör att den inte kan verifieras på samma sätt som kvantitativ forskning. Det blir därför något malplacerat att tala om reliabilitet i en kvalitativ studie som min. Detta gäller även validitet, åtminstone i traditionell mening (Trost 2010, s. 133). Ett sätt som emellertid kan styrka kvaliteten i en kvalitativ undersökning är att tydligt redogöra för forskningsprocessen, så att de som tar del av resultatet har möjlighet att bilda sig en uppfattning om alla de val och överväganden som forskaren gjort längs vägen. Ifall den kvalitativa forskningsrapporten tar fasta på en noggrann genomgång av forskningsprocessen kan detta, menar Patel och Davidson (2011), stärka vad som menas med validitet i ett kvalitativt forskningssammanhang (Patel & Davidson 2011, s. 109).

Mot denna bakgrund har jag genomgående i metoddelen försökt motivera de tillvägagångssätt och val jag gjort i min undersökning i så noga utsträckning som möjligt. Den

datainsamlingsmetod jag använt mig av, semistrukturerade intervjuer, bedömer jag gjort att forskningsfrågorna i studien kunnat besvaras väl. När det kommer till generaliserbarhet framhåller Kvale och Brinkmann (2009) att det är viktigt att ange om forskningsresultaten kan överföras till andra situationer eller om de främst är av lokalt intresse (Kvale & Brinkmann 2009, s. 280). Eftersom min studie handlar om Lund kan de resultat jag kommit fram till inte generaliseras till andra städer. Jag har även intervjuat för få hundägare för att mina resultat ska kunna generaliseras till den större populationen av hundägare i Lund. Jag vill dock understryka att även om det inte går att dra allmänna slutsatser utifrån de intervjuer jag har gjort med hundägare, så betyder inte det att det jag har kommit fram till är ointressant eller saknar värde.

(22)

22

4. Hundens betydelse för människan och det

mänskliga samhället

Detta kapitel tar upp att hundar idag men också genom historien varit viktiga för oss

människor, för vårt samhälle, och att de troligen även i framtiden kommer att vara det. Detta ska förstås mot varför det är angeläget att stadsplanera för hundar, eftersom det förutsätter att hunden kommer fortsätta att vara där vi är.

4.1 Hunden – en samhällsnytta nu som förr

Hunden har i tusentals år varit människan behjälplig. Ursprungligen, i jägar- och

samlarsamhällen, har hundar använts till jakt och skydd (Scanes 2018, s. 71). Hiby (2013) menar att även de första domesticerade hundarna användes för vakt och bevakning.

Nyttofunktionen ska ha varit att de varnade oss om potentiella faror, såsom när rovdjur och främlingar närmade sig (Hiby 2013, s. 177). Med tiden har hundens användningsområden kommit att utvidgas. Den neolitiska revolutionen, som innebar att människan huvudsakligen livnärde sig på jordbruk och djurhållning, gav upphov till att hundar började skydda grödor och vakta boskap (Ewersen m.fl. 2018).

I dagens samhälle används hundar till många olika arbetsuppgifter. Det finns till exempel ledarhundar som hjälper och styr synskadade förbi hinder. Räddningshundar finns också som söker efter människor begravda i ruiner och miljöhundar som är specialiserade på att upptäcka och markera olika miljögifter (Hallgren 1989, ss. 109-120). På grund av deras effektiva luktsinne, tillsammans med deras stora inlärningsförmåga, kan hundar också hjälpa oss att hitta droger (McHugh 2004, s. 57). En annan specialfunktion de bemästrar är att söka efter minor. En räcka som för en människa tar uppemot flera timmar att söka minor på, klarar en hund att söka av på bara några minuter (Hallgren 1989, s. 117). Hundar har även visat sig ha terapeutisk inverkan på människor och med framgång deltagit i djurassisterande insatser för att hjälpa folk med olika hälsoproblem. Det har bland annat handlat om patienter med afasi, Alzheimer och autism (Turner, Waiblinger & Meslin 2013, s. 15). I terapeutiskt arbete har också hunden kommit att bli det vanligaste djuret att använda sig av (Beck 2013, s. 8).

(23)

23

Hallgren (1989) framhåller att vårt samhälle i stort sett blivit beroende av hundar och hundtränare, samt att denna utveckling troligen kommer att fortsätta i framtiden (Hallgren 1989, s. 109). McHugh (2004) resonerar på liknande sätt. Hon menar att hundars stora anpassningsförmåga gör det möjligt för dem att säkra sin överlevnad i årtusenden, samtidigt som det hela tiden skapas nya relationer för hundar tillsammans med människor att ta sig an nya utmaningar (McHugh 2004, s. 57).

4.2. Tidigare forskning om hundens funktioner

Forskning som gjorts visar att hundar har positiva hälsoeffekter på människor, såväl fysiska som psykiska. I en studie fann Serpell (1991) till exempel att nyblivna husdjursägare till hund eller katt upplevde färre hälsoproblem under en tiomånadersperiod jämfört med människor utan husdjur. Varaktigheten var dock större hos hundägare än hos kattägare. Andra slutsatser som drogs var att hundägare, jämfört med någon annan kategori i studien, gick fler antal rekreativa promenader och som varade under längre tid (Serpell 1991).

Scheibeck, Pallauf, Stellwag och Seeberger (2011) menar att hundägare som grupp oftast är mer fysiskt aktiva än andra i sina vardagsliv. Detta bara utifrån det faktum att de måste gå ut med sina hundar flera gånger om dagen (Scheibeck m.fl. 2011). I en tvärsnittsundersökning fann också Cutt, Giles-Corti, Knuiman, Timperio och Bull (2008) en positiv korrelation mellan framförallt hundägarskap och rekreativt promenerande (Cutt m.fl. 2008).

Studier har även utförts med utgångspunkt i kardiovaskulär sjuklighet. Anderson, Reid och Jennings (1992) kom fram till att husdjursägare (hundägare inkluderat) hade lägre blodtryck, plasmakolesterol, plasmatriglycerider och därmed hade minskad risk för hjärtkärlsjukdom, jämfört med människor utan husdjur (Anderson m.fl. 1992). Belägg finns även för att

närvaron av för oss obekanta hundar, leder till tillfällig blodtryckssänkning hos oss människor (Friedmann m.fl. 1983).

Hundägandet har även studerats psykosocialt. Bao och Schreer (2016) undersökte till exempel om det fanns ett samband mellan husdjursägande och välbefinnande. Deras resultat indikerade att husdjursägare var mer nöjda med sina liv än människor utan husdjur. De fann också att hundägare presterade högre än kattägare på alla välbefinnandeaspekter som granskades i studien (Bao & Schreer 2016).

(24)

24

Positiva sociala aspekter på hundägandet finns överlag. Hundar är sociala varelser och som familjemedlemmar och kamrater motverkar de ensamhet. Bara genom att finnas där som exempelvis Hallgren (1989) noterar: ”Hunden ger sällskap och trygghet bara med sin existens.” (Hallgren 1989, s. 28).

Hundar utgör också en kontaktlänk till omvärlden och möjliggör för deras ägare att få träffa andra människor. McNicholas och Collis (2000) utförde till exempel två studier som tittade på om att vara i sällskap med hund ökade antalet sociala interaktioner med främmande

människor vid utomhusvistelser. Slutsatser som drogs var att så var fallet (McNicholas & Collis 2000). Mänsklig kontakt har enligt Lynch (1983) en enorm betydelse för vårt psykiska såväl som för vårt fysiska välbefinnande. Social isolering, avsaknad av relationer och brist på gemenskap, understryker han, bidrar till en förtidig död (Lynch 1983, s. 12). Att ha hund framhåller Scheibeck, Pallauf, Stellwag och Seeberger (2011) kan därför ha särskild betydelse för äldre människor. Detta i och med att de riskerar att uppleva ensamhet i större utsträckning, utifrån omständigheter som att gå i pension, mista bekantskaper eller en livspartner

(Scheibeck m.fl. 2011).

Sammanfattningsvis gör hunden mycket gott för människan, både för samhället i stort och för den enskilda individen (sin ägare). Troligtvis kommer också vår nära relation med hunden att fortsätta i framtiden (Hallgren 1989, s. 109). Inte minst i städer förmodligen, eftersom både människan och hunden genomgått en urbaniseringsprocess (se nästa kapitel).

(25)

25

5. Hunden och hundägaren har blivit urbaniserade

”Hundarna följer med till staden, de flyttar in med sina familjer i lägenheter och går på promenader kopplade.” – Per Jensen (Jensen 2017, s. 16).

I och med att husdjur bor med sina ägare, följer de också folkförflyttningen, vilket resulterar i att antalet hundar ökar i städer (Holmberg 2015, s. 2). Hunden har således kommit att mer och mer bli ett stadsfenomen. Detta går även att se i Sverige där flest antal hundar bor i

tätbefolkade regioner (Sarlöv Herlin 2015). Parallellt med urbaniseringsprocessen har hundrelaterade platser och verksamheter etablerats som bidrar till den urbana kulturen,

exempelvis hundcaféer, parker, span, djurkyrkogårdar och hunddagis (Holmberg 2015, s. 10). Detta visar hur människors relationer till djur, hundar i det här fallet, är en del av skapandet av urbana rum. Samtidigt, som exempelvis Instone och Sweeney (2014) noterar, leder dessa etablissemang till att hundar synliggörs och interagerar allt mer i stadsrummet vilket väcker förtret hos en del stadsinvånare (Instone & Sweeney 2014). Överhuvudtaget anser en del människor att hundar inte hör hemma i staden utan att de istället behöver bo på landet för att må bra där de kan springa utan koppel på fria ytor. Men hundar är anpassningsbara och har, som Miklósi (2018) påpekar, utvecklat en preferens för att vara i närheten av människor vilket i sin tur gör att de har förutsättningar för att må utmärkt i staden (Miklósi 2018, s. 148 f).

Restriktioner för hundar i det offentliga rummet varierar och kan se olika ut i olika delar av världen. I europeiska länder är det generellt sett vanligt att hundar är tillåtna i offentliga miljöer, till exempel i kollektivtrafiken samt på caféer, uteserveringar och på pubar (Instone & Mee 2011, s. 230). Särskilt vanligt är det att hundar får följa med in på kvarterskrogar i

Frankrike och i England (Thörnblom 2008, s. 108). Lagar och regler för hur hundar får medföras på publika platser kan också skilja sig åt mellan städer i ett och samma land (Miklósi 2018, s. 149).

Vissa levnadsvillkor förenar ändå de flesta stadshundar. Enligt Jensen (2017) har radikala förändringar skett för hunden i samband med dess förflyttning från landsbygden till staden. Dels måste den nästan alltid vara kopplad, dels träffar den ständigt på främmande hundar på promenader (Jensen 2017, s. 16). Även för hundägare skiljer sig förutsättningarna åt i staden från de på landsbygden. Jensen (2017) tar exempelvis upp att en säker inkallning på trottoaren

(26)

26

bredvid en ständigt trafikerad gata kan innebära skillnaden mellan liv och död (Ibid.). Thörnblom (2008) framhåller även hon betydelsen av medvetenhet och kommunikation hos hundägare i stadstrafik. Att röra sig bland bilar, cyklar, människor och andra hundar menar hon inte bara kan orsaka stress, utan kan också trigga igång den naturliga jaktlusten som väcks av att något flyr hos en hund. På mittrefugen vid övergångsställen rekommenderar hon att ha hunden vid sin sida och i kort koppel om ett plötsligt infall skulle ske (Thörnblom 2008, s. 83). Överlag betonar Thörnblom (2008) vikten av disciplin och uppfostran av hundar, men påpekar att detta är ännu viktigare i en urban kontext (Ibid., s. 46). Städer är i regel tätt byggda och hundar och människor kommer samman på begränsade ytor. Att som hundägare se till att ha ordning på sina hundar och uppfostra dem väl menar hon kan öppna upp för möjligheter att hundar blir mer välkomna i olika sammanhang i staden, helt enkelt för att de inte är till besvär (Ibid., s. 78).

Att det urbana hundägandet för med sig svårigheter samtidigt som staden erbjuder en stimulerande miljö är något som Svenska Kennelklubben (2013) noterar i broschyren ”Hundägare i stan”. I den skriver de: ”I en stad finns många utmaningar för hund och hundägare – här finns en massa oväntade ljud och nya lukter, trafik och övergångs-ställen, svängdörrar och rulltrappor, farliga picknickrester, grannar som går i trapphuset och okända människor och hundar överallt. Visst kan det vara tufft att bo med hund i stan, men stadslivet har också många fördelar! Hundar mår bra av stimulans i lagom dos, precis som vi människor – och i stan händer det ofta något bara man öppnar dörren!” (Svenska Kennelklubben 2013, s. 11).

5.1 Platskonfliktsskapande

Oundvikligen uppstår konflikter och spänningar där människor kommer samman på begränsade ytor. En ökad urbanisering samtidigt som städer förtätas och allmänningar krymper sätter press på kvarvarande utrymmen. Att fler hundar tar plats i stadsmiljön går heller inte obemärkt, utan sätter snarare ytterligare press (Walsh 2011, s. 13 f).

Lang och Marshall (2017) framhäver att närvaron av djur på publika platser är en viktig hanteringsfråga för de som planerar och förvaltar våra städer. De nämner specifikt hundar i sammanhanget och att hundar utgör en ambivalent grupp eftersom de fungerar som en positiv katalysator för sina ägare, samtidigt som deras närvaro kan vara oönskad av andra (Lang &

(27)

27

Marshall 2017, s. 60). Emellertid är inte hundar tillåtna på alla offentliga platser i staden. På vissa ställen råder det hundförbud. Det skall dock kommas ihåg att det finns hundägare som bryter mot dessa regler och äntrar dessa ställen ändå med sina hundar, vilket ger upphov till irritation och osämja (Holmberg 2015, s. 23).

Trots att behovet finns riktas lite fokus på hundar i stadsplanering. Policy och planering för husdjur saknas ofta i sammanhanget (Beatley & Bekoff 2013, s. 190). Jackson (2007) påpekar att förutom husdjur har även hundägare traditionellt sett inte ansetts varit ett angeläget ämne inom fysisk planering, men menar att detta kommer att behöva ändras på grund av att folk kommer fortsätta vilja ha hundar, vilket leder till platskonflikter i det urbana samhället (Jackson 2007).

5.2 Positiva aspekter med hundar i stadsmiljö

Urbaniseringen är både pågående och världsomfattande. Allt fler människor inte bara bor i städer, utan också växer upp i dessa och relaterar till den urbana miljön som sin hembygd. Florgård, Mörtberg och Wallsten (1994) befarar att detta kan komma att få konsekvenser för vår känsla för naturmiljön. Den ekologiska insikt, resonerar de, som tidigare grundlagts på ett naturligt sätt genom att människan var landsbygdsbo och som barn till exempel lekte i större utsträckning i skog och mark, försvagas då hon istället växer upp i stadsmiljö och inte tar del av naturmiljön på samma sätt (Florgård, Mörtberg & Wallsten 1994, s. 20). Bain, Gray och Rodgers (2012) framhåller också värdet av en nära förbindelse med naturmiljön, särskilt från barnsben och ur ett urbant perspektiv. De menar att ju mer vi är i naturmiljöer desto mer engagerade är vi att värna om dem (Bain, Gray & Rodgers 2012, s. 50).

Här kan hundar utgöra en viktig roll och ses som en positiv resurs. Enligt Miklósi (2018) utgör nämligen hundar i sig en kontakt med naturen och som dessutom följt med oss in till staden (Miklósi 2018, s. 9). Umgänget med dem förser oss med insikt att det finns något bortom oss själva som behöver vårdas och tas hand om och kan på så sätt vara viktig för vår förståelse för våra vidare förbindelser med den levande miljön (Miklósi 2007, s. 47). En annan positiv aspekt med hundar i stadsmiljö är att de kan fungera som amalgerande kraft. Hundars närvaro öppnar upp för samtal och interaktioner människor emellan och kan därmed ha en integrerande effekt i en stad (Miklósi 2018, s. 155). Lisberg Jensen och Ouis (2014) tar upp exemplet hundrastplatsfältet i Ribersborg i Malmö där de menar att många möten och

(28)

28

sammankomster sker mellan människor med olika bakgrunder (Lisberg Jensen & Ouis 2014, s. 197). Även på grannskapsnivå kan hundar ha positiv inverkan. Deras existens kan leda till ökad social interaktion mellan boende i ett område och därmed bidra till en stärkande

grannskapskänsla och gemenskap (Serpell 2019, s. 23).

Hundars närvaro i parker och på gator tillsammans med deras ägare kan också skapa en känsla av trygghet för andra människor. Deras existens kan göra att platserna uppfattas som mer livfulla, mindre öde och därmed tryggare (Donaldson & Kymlicka 2011, s. 115). Att sällskapa med hund kan också skapa en känsla av trygghet för den som är ute och går med hunden (Hallgren 1989, s. 40).

5.3 Negativa aspekter med hundar i stadsmiljö

Det finns dock problem med hundar i städer. Enligt Beck (2013) är de vanligaste problemen med hundar i tätbefolkade områden bitande, nedskräpning och smittorisker (Beck 2013, s. 5). Hundbitning är allvarligt och kan, förutom orsaka psykiskt och fysiskt lidande, i värsta fall leda till döden för den som blir biten. Mornement (2018) påpekar dock att det, åtminstone i utvecklade länder, är mycket ovanligt att dö till följd av att ha blivit biten av en hund (Mornement 2018, s. 297). I städer över hela världen råder det ofta koppeltvång, eller regler och lagar om hundkoppling, vilket Beck (2013) resonerar framförallt har att göra med den allmänna oron för att hundar kan attackera och bitas (Beck 2013, s. 5).

Nedskräpning i form av oupplockad hundavföring uppfattas som ett generellt problem i urbana miljöer (Holmberg 2015, s. 38). Utöver att det är ett störande inslag kan oupplockade hundfekalier leda till parasitsmitta från hund till hund och från hund till människa. Till exempel parasiteras hundar ofta av toxocara canis (en typ av spolmask) och fekalier kan innehålla ägg från parasiten. Hundar som drabbas av spolmasken kan exempelvis få anemi (blodbrist), kräkningar och ruggig päls. Hos människan kan en smitta leda till toxocariasis, vilket är en infektionssjukdom där centrala nervsystemet kan påverkas (Beck 2013, s. 6). Om inte hundavföring plockas upp kan också råttor lockas till platsen. Dessa utgör i sin tur en sanitär olägenhet (Lang & Marshall 2017, s. 60).

(29)

29

Att fler ställen i staden har hundar och hundägare i åtanke är något jag själv upplever. Här på bilden syns en så kallad ”Doggy Bar” på en restaurang jag besökte en sensommardag på Skeppsholmen i Stockholm. Förutom möjligheten för hundägare att kunna ta med sig sin hund dit, kan hunden dricka vatten och vila sig medan matte och husse äter en bit mat. Foto: Emma Wikner Nordqvist.

Hundrastning är som bekant inte tillåtet överallt i staden. Här visas en skylt intill studentboendet

Studentlyckan i Lund som visar att rastning av hundar är förbjuden. Foto: Emma Wikner Nordqvist.

(30)

30

En ditsatt lapp på en papperskorg i Lund med budskap om att detta inte är en hundlatrin. Foto: Emma Wikner Nordqvist.

(31)

31

6. Exempel på stadsplanering för hundar och

hundägare

Detta kapitel tar upp exempel på hur man arbetar med byggd miljö för hundar och hundägare i stadsmiljö. I likhet med Malmö Stad som gjort efterforskningar kring hur det fysiskt arbetas med hundar och rastning utanför Sverige, har jag också funnit det svårt att hitta exempel på detta förutom hundparker/hundrastgårdar i princip. Men som också Malmö Stad påpekar betyder det inte att det inte finns andra hundrastningsområdestyper (Malmö Stad 2010, s. 7). Kapitlet avslutas med illustrativa exempel, i form av bilder, på hur de anordningstyper jag tar upp i kapitlet kan se ut.

6.1 Hundparker

Hundparker (eng. dog parks) är tydliga anläggningar som vänder sig till hundar och

hundägare. I dessa tillåts hundar vara lösa och möjlighet finns där för dem att få springa, leka och umgås med sina ägare och andra hundar. För hundägare, förutom umgänge med sin egen hund, möjliggörs möte med andra hundägare och hundar genom hundparker (Glasser 2013, s. 16 ff). Oftast är hundparker inhägnade och belägna i offentliga parker, men det finns även de som är fristående anläggningar (Ibid., s. 6). På grund av att hundparker i de flesta fall är inhägnade menar Glasser (2013) att de därför erbjuder hundar en skyddad miljö utomhus från trafik där de kan röra sig utan att vara kopplade (Ibid., s. 16).

I Australien är hundparker vanliga urbana fenomen och har, skriver Instone och Mee (2011), blivit ett allmänt accepterat koncept vid planering och förvaltning av städer (Instone & Mee 2011, s. 231). Så är också fallet i USA. Matisoff och Noonan (2012) skriver att hundparker en gång i tiden var ett kontroversiellt ämne i USA och som oftast uppmuntrades av

gräsrotsaktivister och hundentusiaster, medan det nu ingår i det vardagliga arbetet för stadsplanerare som arbetar med parker och rekreation (Matisoff & Noonan 2012).

Storleken på hundparker varierar och de kan också vara olika utrustade. Grundläggande är att det finns dricksvattenstationer, hundlatriner, sittmöjlighet i form av bänkar samt uppsatt skyltning om regler om vad som gäller för platsen (Glasser 2013, s. 105). Exempel på vad hundparker annars kan vara försedda med är agilityutrustning, brandposter och

(32)

32

lekplatsutrustning designat specifikt för hundar (Ibid., s. 54 ff). Det kan även finnas separata sektioner för mindre hundar och tikar. Att inrätta hundparker i stadsparker är en relativt ny företeelse. Matisoff och Noonan (2012) skriver att den första officiella hundparken i USA, Ohlone Dog Park i Berkeley, Kalifornien, öppnades 1983 och att hundparker sedan dess till antalet ökat kraftigt och är mycket populära (Matisoff & Noonan 2012).

Enligt Millan och Peltier (2006) är det viktigt att hundparksbesök aldrig ska ersätta promenader med hunden. Istället framhåller de att hundparker ska ses och användas som positiva komplement vid hundrastande (Millan & Peltier 2006, s. 252).

6.2 Hundrastgårdar

Hundrastgårdar finns i de flesta städer och tätorter runtom i Sverige. Deras funktion är

densamma som hundparkers; inhängande utrymmen där hundar tillåts att vara lösa och där de kan leka och umgås med sina ägare och andra hundar. Rastgårdarna kan även fungera som mötesplats för hundägare emellan (Thörnblom 2008, s. 98). Precis som hundparker kan rastgårdarna vara olika utrustade och variera storleksmässigt. De är dock oftast generellt små till ytan, vilket Thörnblom (2008) menar leder till trängsel och ökad risk för smittspridning, exempelvis av kennelhosta, parasiter och noskvalster (Ibid.).

Svenska Kennelklubben (2013) framhåller hundars vardagliga behov av fysisk och psykisk stimulering. De sätter hundrastgårdar i förbindelse med detta och skriver att man kan vända sig till sin kommun för att få upplysning om var dessa finns någonstans i närheten (Svenska Kennelklubben 2013, s. 4 f). Hundrastgårdar finns även utanför Sveriges gränser. Malmö Stad (2010) nämner exempelvis en hundrastgård i Paris i sitt program för hundrastområden

(Malmö Stad 2010, s. 7).

6.3 Hundlatriner och offentliga hundtoaletter

Hundlatriner är en sorts facilitet som finns för hundar och hundägare i stadsmiljö. Genom att stationera ut hundlatriner på olika ställen i staden ska dessa, genom deras tillgänglighet, uppmuntra och motivera hundägare att ta upp efter sina hundar. I Sverige är det kommunerna som i första hand ansvarar för dessa (Hallgren 1989, s. 96).

(33)

33

I Frankrike finns även offentliga hundtoaletter. Dessa är anvisade ytor i publika stadsrum dit hundar kan gå och göra ifrån sig på (Carr 2014, s. 88). På franska kallas de för ”canisettes”. Trots satsningen att installera dessa i flera städer runtom i Frankrike skriver Butcher och De Keuster (2013) att dessa har haft minimal effekt utifrån föroreningssynpunkt (Butcher & De Keuster 2013, s. 33). De elaborerar dock inte vidare vad detta kan bero på.

På en resa till Riga hade jag tillfälle att besöka flera av stadens hundparker. Hundparken som syns här på bilden är en fristående sådan, till formen avlång och belägen mellan en bilväg och en järnväg i stadsdelen Pētersala-Andrejsala. Den är inhägnad och försedd med utrustning för

motionsaktiviteter. Till exempel syns på bilden hopphinder och två ramper. Dricksvatten finns att få tag på i parken och det finns gott om ytor här för hundar att springa och leka på. Foto: Emma Wikner Nordqvist.

(34)

34

Här syns en annan hundpark jag besökte i Riga. Denna är anlagd i en befintlig park i stadsdelen Grīziņkalns. Bilden visar en separat sektion för mindre hundar i hundparken, där man kan se att motionsutrustningen är storleksanpassad för denna målgrupp. Foto: Emma Wikner Nordqvist.

En hund leker med en pinne i

hundrastgården vid Södra Esplanaden i Lund. Rastgården är utrustad med sittbänk, bord, belysning och träd, vilket kan skymtas i bakgrunden. Foto: Emma Wikner Nordqvist.

(35)

35

En hundlatrin i Lund.

Foto: Emma Wikner Nordqvist.

Trots att denna hundtoalett inte är belägen i stadsmiljö, utan på en färja, visar den ändå på hur en offentlig hundtoalett kan se ut. Foto: Emma Wikner Nordqvist.

(36)

36

7. Hundrastning och byggd miljö

Att gå ut och gå/motionera är en av de vanligaste aktiviteterna som hundägare och hundar utövar tillsammans. Carr (2014) framhåller att hundrastningar varierar och skiljer sig åt

beroende på den enskilde hundens personlighet och behov (Carr 2014, s. 62). Enligt Christian, McCormack, Evenson och Maitland (2017), som tagit del av tidigare forskning kring

hundpromenerande och som gjort en forskningsöversikt i ämnet, sker dock de flesta

promenader/rastningar i bostadsområdet eller i det närliggande området där hundägaren bor (Christian m.fl. 2017, s. 116).

Mer specifikt vilka typer av miljöer som uppskattas för hundrastning finns det indikationer på. Särskilt i städer fungerar parker som rum för bland annat rekreation och fysisk aktivitet, och att i parker rasta eller promenera sina hundar är heller inte ovanligt (McCormack m.fl. 2016). Westgarth, Christian och Christley (2015) fann i en studie att förutom parker var landsbygder, stränder och gator populära platser för hundpromenerande (Westgarth m.fl. 2015). I en annan studie fann Campbell, Smith, Tumilty, Cameron och Treharne (2016) att eftertraktade miljöer för hundpromenerande bland hundägare varierade. Stadsgator, stränder och lokala

skogsvandringsleder identifierades som hundrastningsmiljöer som föredrogs av hundägare i undersökningen (Campbell m.fl. 2016). En annan studie av Richards, McDonough, Edwards, Lyle och Troped (2013) undersökte psykosociala och miljömässiga faktorer associerade med hundpromenerande. Deras resultat tydde på att närhet till grönska, gräsbevuxna ytor som anses vara intressanta och estetiskt tilltalande var positivt förknippade med hundpromenader (Richards m.fl. 2013).

Att tänka att fysiska strukturer skulle ha betydelse för hundrastning är inget konstigt. Den byggda miljön uppmuntrar, avskräcker och formar vissa beteenden, inte minst fysisk aktivitet. Med tanke på att många idag är hundägare och att regelbundet hundpromenera är förbundet med bättre hälsa, menar Christian, McCormack, Evenson och Maitland (2017) att

beslutsfattare, planerare, landskapsarkitekter med flera kan ha möjlighet att förbättra

folkhälsan genom att bygga och utforma miljöer som befrämjar hundpromenerande (Christian m.fl. 2017, s. 128). Enligt McCormack, Rock, Sandalack och Uribe (2011) behövs det dock mer forskning som fokuserar på bestämmande faktorer i sammanhanget, det vill säga om vad i den byggda miljön som uppmuntrar hundpromenerande (McCormack m.fl. 2011).

(37)

37

8. Resultat från intervjuer

Detta kapitel redovisar och sammanställer det som framkom i intervjuerna i studien. Information om när intervjuerna genomfördes finns i Bilaga 2 i uppsatsen.

8.1 Lunds kommun

När jag intervjuade Nina Lindegaard, landskapsarkitekt på Lunds kommun, förklarade hon för mig att kommunen har hundar och hundägare i åtanke när det kommer till Lunds fysiska stadsutveckling. Hon berättade också hur detta arbetsmässigt tar sig i uttryck, både när det kommer till planering av nya områden och redan befintlig byggd miljö i staden:

”Vi tänker så här att när vi planerar nytt, nya parkområden, så tänker vi så klart in hundägaren och att hundägaren är en ut av alla brukare av vår allmänna platsmark. Så där har vi ju

placering av hundlatriner och så, det är inget konstigt utan det är något som kommer med i vår planering när vi tänker nytt och även då bygger det nya. Däremot hundrastgårdar (paus) ja, alltså det har ju skett en planering över åren och man har ju gjort successiva tankar om att det i varje stadsdel ska finnas en hundrastgård och det har man sett till att det finns. Sedan

expanderar ju staden och då får man titta på var närmaste hundrastgård finns och se om det är lämpligt att göra en ny här i den nya parken som vi planerar. Men det är inte så mycket vi gör i befintlig miljö, ja det skulle ju vara här inne i den täta staden, där behovet också finns och är stort, att man då går in i befintliga parker och anlägger hundrastgårdar. I mån av plats och möjlighet, så kan jag väl säga lite kort om planering för hundägare eller hundar i stadsmiljö.”

På frågan om hon i sin yrkesroll anser att hundar och hundägare är viktiga vid planering i stadsmiljö svarade hon att hon tycker att de är viktiga men att:

”[…] vi ser de ju som vilka andra brukare. När man planerar en park, ett stråk, nya cykelvägar och kopplingar tänker vi in funktioner, så det är klart att man försöker sätta sig in i vem det är som rör sig här. Vilka är rörelsemönstren? Vilka funktioner finns här redan? Vad kan vi komplettera med? Så det är ju klart att de är ((viktiga)) och det är ju en ökad, jag tror det är en ökad grupp av användare av den offentliga miljön. Alltså det är många som är hundägare det är det.”

Figure

Tabell 1. Under en tolvårsperiod har antalet hundar ökat i Sverige (Statistiska Centralbyrån 2012, s
Tabell 2. Transkriptionskonventioner jag använt mig av. Tabell skapad av Emma Wikner Nordqvist i  Microsoft Word.
Tabell 3. En översikt över hundägares intervjusvar angående platser och anledningar för  hundrastande i Lund
Tabell 4. En översikt över hundägares intervjusvar angående för- och nackdelar med Lund som  hundägarstad samt önskemål
+2

References

Related documents

Det innebär att det ofta redan av denna bestämmelse följer att ett föreläggande med avseende på en omyndigs egendom inte kan riktas mot en underårig – som i allmän- het

KORS

Dessutom har ställföreträdaren varit i kontakt med någon vårdinrättning om hu- vudmannen 10 gånger, vilken framgår inte samt haft 50 telefonsamtal med huvudman- nen.. Enligt

I undersökningen, som gjorts av mässan MyDOG tillsammans med Västra kennelklubben, har 1 000 hundägare svarat på frågor om vad de gör för sin hund.. Och siffrorna visar sitt

De pekar på Östergötland och menar att de lyckades korta köerna när man införde vårdval 2013, men att hörselvården blivit betydligt sämre!. Bland annat pekar man på att

Generellt finns redan mycket privat riskkapital på plats inom IKT, vilket minskar sannolikheten för att statligt kapital bidrar till investeringar som annars inte skulle

När det gäller det finansiella gapet så är det en mer generell term som innebär att det för mindre företag finns ett gap från det att ägarnas och närståendes kapital inte

Den andra delen bestod av påståenden rörande deltagarens grad av acceptans för stereotyper i allmänhet och den tredje delen innehöll bakgrundsfrågor så som kön,