Projekt Anhörigstöd - en kartläggande studie av samarbetet mellan kommun och ideella

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola

51-60 p Hälsa och samhälle

Hälsa och samhälle

PROJEKT ANHÖRIGSTÖD

EN KARTLÄGGANDE STUDIE AV

SAMARBETET MELLAN KOMMUN OCH

IDEELLA

MARIE ANDERSSON

PROJEKT ANHÖRIGSTÖD

EN KARTLÄGGANDE STUDIE OM

SAMARBETET MELLAN KOMMUN OCH

IDEELLA

MARIE ANDERSSON

Andersson, M. Projekt Anhörigstöd - en kartläggande studie om samarbetet mellan kommun och ideella. Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007.

Cooperation between local authorities and voluntary organization concerning support to people who nurse their relatives.

Under 1900-talet har synen på ideella organisationer och deras roll i samhället skiftat. Från att ha varit de som i stort sett stod för samhällets sociala omsorg till att ha en marginal roll under välfärdsstatens storhetstid är de nu åter på framfart. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har det från regeringens sida lagt allt mer fokus på att stärka kommunernas stöd till anhöriga som vårdar äldre och sjuka, och framförallt på att ge de frivilliga en roll i detta. Det har avsatts stimulansmedel för ett utvecklat anhörigstöd och ett krav för att få del av pengarna är att kommunerna ska använda minst en femtedel av bidraget till försöksverksamhet med nya eller fördjupade former för samverkan med frivilliga och ideella krafter.

I en av Skånes kommuner bedrivs det sedan år 2005 ett sådant projekt och uppsatsens syfte är att kartlägga hur kommunen och de frivilliga upplevt samarbetet i just detta projekt. Dessutom kommer samarbetet att analyseras utifrån teorier om frivilligsektorns roll och samverkan. Det har genomförts sex intervjuer med aktiva deltagare i projektet; tre kommunanställda och en

representant vardera från de tre främsta samarbetsparterna Röda korset, Svenska kyrkan och Neurologiskt Handikappades Riksförbund.

Resultatet visar på att både de kommunanställda och representanterna från de ideella organisationerna upplever att samarbetet fungerat bra inom

anhörigstödsprojektet. Informanterna ser många fördelar med samverkan och tror att de ideella kommer att få en allt större roll inom omsorgsarbetet framöver, dels p g a kommunens minskade resurser och dels p g a att allt fler inser värdet i de frivilligas arbete.

Nyckelord: anhörigstöd, frivilligorganisationer, kommun, projekt, samverkan,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING ... 5

Problemformulering, syfte och frågeställningar ... 5

KUNSKAPSBAKGRUND ... 6

Begrepp ... 6

Anhörigstöd ... 6

Ideella/frivilliga organisationer ... 7

Samverkan ... 7

Ideellas roll i välfärdsstaten ... 7

Från familj och frivilliga till välfärdsstat … och tillbaka igen? ... 7

Projekt Anhörigstöd ... 8

Teoretisk utgångspunkt ... 9

Relationen mellan kommun och frivilligorganisationer ... 9

En ny roll för frivilligsektorn? ... 10

Samverkan ... 11

Förutsättningar för samverkan. ... 11

Vad samverkan kan leda till. ... 11

Faktorer som kan påverka samverkan negativt. ... 12

Olika samverkansformer... 12 Makt. ... 12 Tidigare forskning ... 13 Frikom ... 13 Anhörig 300 ... 14 Fortsatt anhörigstöd ... 16 METOD ... 16 Litteratur ... 17 Empiri ... 17 Intervju ... 17 Intervjuguide. ... 17 Urval ... 18 Intervjuernas genomförande. ... 18 Observation ... 19

Bearbetning och analys ... 19

Validitet och reliabilitet ... 19

Utvärdering ... 20

Upplägg och modeller ... 20

Rollen som utvärderare ... 21

Etiska överväganden ... 21

EMPIRIREDOVISNING & ANALYS ... 22

Informanter och observationer... 22

Informanter från kommunen ... 22

Informanter från de frivilliga ... 23

Observationer ... 24

Anhörigstödsprojektets uppkomst och utformning ... 24

Starten och projektets utformning ... 24

Samverkan mellan kommun och ideella inom anhörigstödsprojektet ... 25

Grupperna; dess indelning och organisering ... 26

Vilken samverkan bedrivs och hur? ... 28

Vad händer i anhörigstödsprojektet framöver? ... 29

Eventuella svårigheter i samverkan ... 30

Personorienterat och olika syn på samarbete ... 30

Finansiering ... 30

Organisatoriskt, olika beslutsvägar, förankring ... 31

Makt, professionalism och kompetens ... 31

Försäkring, tystnadslöften och tider ... 32

Syn på samarbete och den ideella sektorn; i projektet och i välfärdssamhället. .. 33

För- och nackdelar med samarbete ... 33

De ideellas roll ... 34

Vems är projektet? ... 34

Visa uppskattning för de frivilliga ... 35

Påtvingat samarbete ... 35

De ideella mer delaktiga framöver ... 36

Anhörigstödsprojektet i relation till tidigare forskning ... 36

SLUTSATSER & SLUTDISKUSSION ... 37

Sammanfattade slutsatser ... 38

Det konkreta samarbetet ... 38

Synen på samarbetet och de frivilligas insats ... 39

De frivilligas roll gentemot kommunen ... 39

Framöver ... 40 Slutdiskussion ... 40 REFERENSLITTERATUR ... 42 Internetkällor ... 43 Intervjuer... 44 Övrig informatör ... 45 Observationer ... 45 BILAGOR ... 45

Bilaga 1: Intervjuguide, grundupplägg ... 45

Bilaga 2: Informationsbilaga ... 47

INLEDNING

Under 1900-talet har det i Sverige vuxit fram en stark välfärdsstat och de omsorgsuppgifter som tidigare sköttes av familj och frivilligorganisationer togs mer och mer över av staten. Men de senaste årtiondena har detta börjat förändras igen i och med att statens ekonomiska förutsättningar har minskat. Idag kan man se en ökad satsning på, och ett ökat beroende av, att den ideella sektorn

(civilsamhället) tar en större del av ansvaret. I denna uppsats kommer det att handla om ett projekt inom stödet till anhöriga som vårdar sina äldre hemma och inom detta område kan man se en tydlig ökning av fokus på de ideella.

I december 2004 beslutade Regeringen att avsätta stimulansmedel för ett utvecklat anhörigstöd. Medlen skall i första hand användas för uppbyggnad av infrastruktur för anhörigstöd och inte för tillfälliga projekt. Ett krav för att få del av pengarna är att kommunerna ska använda minst en femtedel av bidraget till försöksverksamhet med nya eller fördjupade former för samverkan med frivilliga och ideella krafter. I Regeringens beslut lyfts det fram vilken positiv utveckling av livskvaliteten frivilligorganisationerna har, både för de som är engagerade och för de som blir stöttade. Men man poängterar även att det frivilliga arbete som utförs inte ska ersätta uppgifter som kommunen enligt lag ansvarar för utan utgöra ett

komplement (Socialstyrelsen 2006). I en av Skånes kommuner bedrivs det sedan år 2005 ett anhörigstödsprojekt som delvis finansieras med dessa stimulansmedel. Syftet med projektet är att förbättra och utveckla ett lättillgängligt och varaktigt stöd till anhöriga som hjälper och vårdar närstående. Detta ska göras i samarbete med frivilligorganisationer (Lindvall 2006, Svensson 2007b).

Problemformulering, syfte och frågeställningar

Uppsatsen är delvis beställd av projektet som en utvärdering av just samverkan mellan kommunen och de frivilliga, för att finnas som underlag när projektet om drygt ett år ska implementeras i ordinarie verksamhet. Utöver detta så anser jag att anhörigstöd och de ideellas roll i samhället är ett viktigt ämne att titta närmare på inom socialt arbete. Precis som det är beskrivet i inledningen så är detta ett aktuellt område som regeringen gör stora satsningar inom och detta ger även indikationer på en ansvarsförändring inom hela välfärdstaten. Dessutom så finns det än så länge inte så mycket skrivet om samverkan mellan kommuner och den ideella sektorn och jag hoppas på att genom denna uppsats kunna bidra till en lite klarare bild av ämnet, i alla fall med erfarenheter ifrån just det här specifika samverkansprojektet.

Syftet med min uppsats är att göra en utvärderande kartläggning av samarbetet mellan kommunen och frivilliga organisationerna inom det projekt för

anhörigstöd som i korthet är beskrivet ovan. Projektets riktar sig idag aktivt endast till äldre anhöriga och därmed kommer även uppsatsens fokus att ligga på de äldre. Dels kommer jag att granska hur samarbetet sett ut under projektet och hur det utvecklats, och dels kommer jag att titta på samarbetet utifrån teorier om frivilligsektorns roll samt om samverkan. Som utvärdering har studien ett

belysande och främjande syfte snarare än ett dömande. Den är kartläggande i sin utformning och avsikten är att ta reda på hur projektdeltagarna upplevt och

upplever samarbetet. För att ta reda på detta tänker jag mig att intervjua de aktiva deltagarna i projektet, dvs. representanter från kommunen, från de olika ideella organisationerna och projektledaren och jag kommer även att delta vid några av projektets möten för att själv skaffa mig en bild av deras samarbete.

Mina frågeställningar är följande:

1. Hur har samarbetet sett ut, rent praktiskt? Hur kom det till? Hur är det organiserat?

2. Ser kommunen och de ideella krafterna på samarbetet på samma sätt? Vilka svårigheter samt för- och nackdelar upplever informanterna? 3. Vilka roller kan informanterna se för frivilligsektorn i

anhörigstödsprojektet, och vilka kan ses utifrån teorin?

4. Hur har samarbetsprocessen utvecklats och vad bör man tänka på, ur samarbetssynpunkt, när projektet övergår i ordinarie verksamhet?

KUNSKAPSBAKGRUND

För att djupare kunna förstå problematiken gällande samverkan mellan kommun och den ideella sektorn så anser jag att man behöver skaffa sig en förförståelse för ämnet. Jag kommer här att redogöra för vissa begrepp som är viktiga i studien, ge en kort historisk kontext för de ideellas roll i välfärdsstaten och beskriva det aktuella projektet lite mer ingående. Dessutom kommer jag att redogöra för de teorier kring frivillighetens roll och samverkan som jag ska använda mig av senare i arbetet samt ta upp en del av den tidigare forskning som är gjord inom området.

Begrepp

Jag kommer här att kort definiera de begrepp som frekvent figurerar i uppsatsen, dels utifrån allmängiltiga definitioner och dels utifrån hur de kommer att användas i just min uppsats.

Anhörigstöd

Med anhörigstöd menas stöd till anhöriga som vårdar äldre eller vilkas äldre närstående bor i särskilt boende, detta oavsett om den äldre är en familjemedlem, släkting, granne eller vän. Med äldre menas personer som är 65år eller äldre (Socialstyrelsen 2000). Vanligast är den anhörige en maka/make eller ett barn (vanligast döttrar) och det kan innebära stora påfrestningar, både fysiskt och psykiskt, att vårda sin anhörige. Även om den anhörige själv väljer att hjälpa och vårda sin närstående p g a kärlek och tillgivenhet så kan det också delvis vara p g a en känsla av plikt eller tvång från samhället. Vården består i allt från tillsyn och hjälp med myndighetskontakter till personlig omsorg och rena vårdinsatser (Dahlberg 2005, Socialstyrelsen 2000).

Ideella/frivilliga organisationer

Samhället brukar delas in i tre sektorer av organiserad verksamhet och där ingår offentlig sektor, privat sektor och ideella sektorn (eller civilsamhället som den också kallas). Ett vanligt sätt att definiera vad som är ideellt är att lyfta fram vad det inte är. Ideellt arbete är något som är oberoende av staten (till skillnad från den offentliga sektorn) och oberoende av marknaden (till skillnad från den privata sektorn) (Boström m fl 2004). Ideellt beskrivs i Nationalencyklopedin följande: ”som verkar utan vinstintresse för ett gott syfte” (Nationalencyklopedin 1). Till ideella föreningar räknas idrottsrörelsen, fackförbund, religiösa samfund, klient- och handikapporganisationer, självhjälpsgrupper, humanitära organisationer osv. Frivillig däremot beskrivs med orden ”som utförs av fri vilja, om person som efter

eget beslut åtagit sig visst uppdrag” (Nationalencyklopedin 2).

I SOU 1993:82 Frivilligt socialt arbete hittar man följande definitioner av frivilligt arbete: ”uppgifter … som utförs antingen som oavlönade insatser inom en organisatorisk ram eller som en arvoderad tjänst i en frivilligorganisation ”(

SOU 1993:82, s 41). Inom socialt arbete i Sverige görs det dock i alldagligt tal ingen större definitionsskillnad mellan ideell eller frivillig, och i uppsatsen kommer jag att använda mig av båda uttrycken. En annan definition av ideella, i just min uppsats, kan göras genom att avgränsa vad det är jag tänkt titta närmare på. Det är endast tre frivilliga organisationer som jag kommer att komma i kontakt med och framförallt de personer, representanter från föreningarna, som gör en aktiv insats i projektet. Det rör sig om Svenska kyrkans församling, Röda Korsets lokala krets samt NHR:s lokala förening.

Samverkan

Enligt Nationalencyklopedin definieras samverkan som ”gemensamt handlande

för visst syfte” (Nationalencyklopedin 3) medan samarbete definieras ”arbete som bedrivs av två eller flera tillsammans med gemensamt syfte”

(Nationalencyklopedin 4). Det vill säga det finns ingen större skillnad i betydelse, möjligtvis att samarbete oftare används då det rör sig mellan personer och

samverkan mellan organisationer. Detta bekräftas av Norlin & Olsson (2000) samt Olsson (2000) då de preciserar samverkan som ”ett utbyte mellan två eller flera

organisationer. Utbytet kan röra information, ekonomi, personal eller andra resurser”. Danermark (2000) beskriver samverkan som medvetna målinriktade

handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte. I min uppsats kommer jag att använda mig av båda uttrycken, samarbete och samverkan, för att beskriva det samröre som finns mellan kommunen och de frivilliga organisationerna.

Ideellas roll i välfärdsstaten

För att få en förståelse för hur anhörigstödet ser ut idag och vilken roll frivilligorganisationerna kan spela i detta anser jag att man först måste ha en uppfattning om hur det sett ut tidigare. Här följer en kort redogörelse för dess utveckling i Sverige under 1900-talet.

Från familj och frivilliga till välfärdsstat … och tillbaka igen?

Historiskt sett så har ansvaret för omsorg om de äldre legat på familj och anhöriga. Frivilligorganisationerna var tidigare viktiga aktörer i vården och omsorgen men i och med den svenska välfärdsstaten uppbyggnad tog staten över ansvaret. Under 1950-talet och framåt planerades och byggdes institutioner för

äldrevården ut och det offentliga tog över. Idag är det kommunerna som har det yttersta ansvaret för äldreomsorgen och behovsbedömningen regleras i

socialtjänstlagen (Olsson 2000, Socialstyrelsen 2000). Familj och närstående har dock fortsatt att ha en viktig roll och anhöriga beräknas idag stå för cirka två tredjedelar av omsorgen till de hemmaboende äldre (Dahlberg 2005,

Socialstyrelsen 2000).

Under 1980- och 1990-talen har andelen äldre i den svenska befolkningen blivit fler och fler. Sverige är det första landet i världen att nå en nivå där 5 % av befolkningen är över 80 år (Jegermalm 2002, s7). Detta i kombination med en försämring av kommunernas ekonomi har gjort att äldreomsorgen inte längre räcker till fullt ut. Dagens förväntningar på anhöriga och frivilligorganisationer har ökat och detta märks av i statens agerande. I regeringens nationella

handlingsplan för äldrepolitiken står att samverkan mellan kommun och frivilliga är en förutsättning för att få del av utvecklingsbidrag för anhörigstöd. Rent konkret syns detta i Anhörig 300: det bidrag på totalt 300 miljoner kronor som regeringen under åren 1999-2001 avsatte för att stimulera utvecklingsarbetet kring anhörigstöd (Jegermalm a.a., Socialstyrelsen 2000, Socialstyrelsen 2002a). De så kallade Anhörig 300-medlen betalades ut till Sveriges kommuner 1999-2001 bland annat under förutsättning att de samverkar med frivilligorganisationer. Kommunerna skulle dels i samråd med berörda frivilligorganisationer ta fram en treårig handlingsplan och dels bedriva utvecklingsarbete i samverkan med anhörigorganisationer och andra frivilligorganisationer (Socialstyrelsen 2000, Socialstyrelsen 2002a, Socialstyrelsen 2002b). Mål och syfte med Anhörig 300 var att visa samhällets uppskattning för anhörigvårdarna, att stärka deras livskvalitet och förebygga utbrändhet. Man ville åstadkomma en varaktig

kvalitetshöjning av kommunens stöd till anhöriga (Socialstyrelsen 2002a). Genom att anhöriga vårdar sina närstående hemma sparar samhället, d v s kommunen, mycket pengar och stödet till anhöriga ses ofta som ett förebyggande arbete. Utan stöd finns det risk att både den äldre och den anhörige blir i behov av kommunal omsorg (Dahlberg 2005).

Projekt Anhörigstöd

I en skånsk kommun pågår sedan december 2005 ett projekt vars syfte är att förbättra och utveckla ett lättillgängligt och varaktigt stöd till anhöriga som hjälper och vårdar närstående äldre, personer med funktionshinder eller långvarit sjuka. Anhörigstöd är en del av Regeringens satsning på anhörigstöd och

finansieras delvis av stimulanspengar från Länsstyrelsen. Ett krav är att

kommunen samverkar med frivilliga i anhörigstödet. Dessutom har projektet ett samarbete med kommunens övriga verksamheter, byalag runt om i kommunen, primärvården och andra skånska kommuner (Lindvall 2006, Svensson 2007b). Genom samtal med projektledaren har jag också fått veta att innan projekt Anhörigstöd drog igång var kommunen med i Anhörig 300, en tidigare satsning på anhörigstöd som även den var på direktiv av Regeringen. Tidigare har det också gjorts en samordning av kommunens och Röda korstets respektive

väntjänster, de är nu en paraplyorganisation under namnet Glädjespridarna. Dessa ingår inte i Anhörigstöd men drivs i nära samarbete eftersom det är

Till att börja med så genomfördes en kartläggning för att se vilket behov av stöd som fanns bland de anhöriga som vårdade sina äldre i kommunen, för att sen kunna arbeta utifrån dessa behov. Efter kartläggningen satte arbetet igång enligt de önskemål som framkommit (Lindvall 2006) och under 2006 startades ”Öppen telefon” som drivs av kommunen i samarbete med Glädjespridare, NHR, Röda Korsets lokala krets och Svenska kyrkan. Man arbetade även fram ett skriftligt informationsmaterial om kommunens stöd till anhöriga (Svensson 2007a). Under 2007 anställdes en anhörigstödssamordnare och det har börjat utbildas anhörigstödsombud. Anhörigstödsombuden är representanter från alla arbetslag inom teamen för hemvård och rehab samt särskilt boende och deras uppgift är dels att sprida information om det anhörigstöd som kommunen och de frivilliga kan erbjuda och dels fungera som en länk mellan anhöriga och Anhörigstöd. I februari öppnade ett Anhörigstödscentrum som bemannas förutom av

anhörigstödssamordnaren och projektledaren, delvis också av NHR. Det bedrivs olika anhöriggrupper och föreläsningar, både av kommunen och av de frivilliga. De frivilliga bedriver aktiviteter för anhöriga och deras närstående. Under året har man också kommit i kontakt med fler församlingar samt några byalag (Svensson 2007b).

Projektet är idag organiserat i en styrgrupp och tre arbetsgrupper. Framöver tänker man fortsätta att arbeta för att förbättra det uppsökande arbetet, införa individuellt anpassade stödplaner, lägga särskilt fokus på genus och etnicitet i arbetet, försöka få till stånd ett friskvårdskort för anhöriga, utöka samverkan med den dagliga verksamheten, fördjupa utbytet med andra kommuner genom nätverksträffar samt arbeta för att stödbehoven och projektets arbete görs kända för den politiska organisationen (Svensson 2007a).

Teoretisk utgångspunkt

Det finns olika teorier för relationen mellan civilsamhället och välfärdsstaten och då syftet med uppsatsen delvis är att titta på vilken roll de frivilliga har gentemot kommunen inom samverkansprojektet anser jag att detta är teorier som är

lämpliga att fördjupa sig i. Då det övergripande syftet med uppsatsen är att titta på samverkan mellan kommunen och de frivilliga organisationerna inom

anhörigstödsprojektet anser jag det också vara ytterst relevant att ha med teorier kring just samverkan. Att jag valt att använda mig av just dessa teorier beror som sagt på att jag anser dem vara lämpliga i relation till uppsatsens syfte och

frågeställningar samt att jag fått uppfattningen att de är välkända teorier inom området.

Relationen mellan kommun och frivilligorganisationer

Blennberger (1993) ger fyra olika relationsbenämningar mellan stat och frivilliga organisationer. En frivilligorganisation kan se sig själv som pionjärer inom sitt arbetsområde och arbetar då ofta för att den offentliga sektorn ska ta över deras arbete, såsom skedde med omsorgen i Sverige under 1900-talet första hälft. Sådana organisationer kallar Blennberger för (a.a.) avantgarde. Den vanligaste rollen för frivilligorganisationer i relation till offentlig sektor nuförtiden är dock det som Blennberger (a.a.) benämner komplement. Antingen fungerar

organisationen då som en parallell resurs eller en extra välfärdsförstärkare. Exempel på detta kan vara de sociala verksamheter som ideella bedriver inom äldreomsorgen, d v s man stöttar upp där det offentliga behöver hjälp eller

erbjuder något utöver. En tredje roll som frivilligorganisationerna, enligt Blennberger (a.a.), kan ha i förhållande till den offentliga sektorn är som

alternativ. Det rör sig då om organisationer vars verksamheter konkurrerar med

det offentliga, de verkar inom samma område men har olika inriktning eller karaktär. Frivilligorganisationer som bedriver hemtjänst kan vara ett exempel på detta. Tanken bakom alternativrollen är att uppnå pluralism samt att valmöjlighet och konkurrens gynnar brukaren. Slutligen så tar Blennberger (1993) också upp rollen för frivilligorganisationerna som ersättning. Frivilligorganisationen nöjer sig då inte med att vara ett alternativ eller en parallell resurs till den offentliga sektorn utan man vill ersätta den totalt, kanske genom att ta över ett helt verksamhetsområde. Enligt Blennberger (a.a.) så är detta inte särkskilt vanligt förekommande i Sverige (än) utan om man pratar om ersättning till den offentliga sektorn så är det mer något som marknaden står för.

Enligt Johansson (2005) bygger substitution/ersättningsteorin på att det totala utrymmet av aktörer är begränsat, att det finns ett motsatsförhållande mellan staten och ideella organisationer. Ju mer verksamhet den ena har desto mindre har den andra och omfattande välfärdsstater anses tränga ut civilsamhället. Men Dahlberg (2005) visar på att under åren 1999-2001 så ökade kommunernas verksamhet för att stödja anhöriga och samtidigt ökade antalet

frivilligorganisationer som arbetar med anhörigstöd. Så inom detta område stämmer inte substitutionsteorin. Enligt Dahlberg bygger det även på att det finns en inneboende konflikt mellan stat och civilsamhälle vilket i verkligheten inte stämmer överens, i Sverige finns det ett utbrett samarbete mellan kommuner och frivilligorganisationer. Både Dahlberg (a.a.) och Johansson (a.a.) håller med Blennberger (1993) om att det är komplementteorin som är norm i det svenska samhället, och det är den ideella sektorn som ses som ett komplement till den offentliga. I motsats till synen inom substitutions/ersättningsteorin så leder en ökad verksamhet från en aktör inom komplementteorin inte till att den andres minskar utan det leder istället till en total verksamhetsökning. Teorin förutsätter en viss specialisering inom olika områden, man ser aktörernas olika styrkor och svagheter. Dahlberg (a.a.) diskuterar också teorin om välfärdspluralism, vilken innebär att brukare ska kunna välja vilken aktör de vill få hjälp av: kommunen, frivilligorganisationer eller privata. Men hon anser att även om vi går mot fler aktörer så är det ovanligt att det lokalt bedrivs liknande verksamheter från olika aktörer och därmed finns det ingen egentlig valmöjlighet för brukarna.

En ny roll för frivilligsektorn? Under välfärsstatens stora utbyggnad har inte den ideella sektorn trängts undan utan den har låtits finnas med som ett komplement, en opinionsbildare och intressebevakare. I förarbeten till socialtjänstlagen

framhålls organisationernas frihet att verka inom områden och målsättningar som de själva har satt upp, och att stöd från olika samhällsorgan inte får medföra en styrande effekt på organisationerna. Samverkan får inte inkräkta på

organisationernas integritet, initiativförmåga och vitalitet (Johansson 2005). Men enligt Johansson (a.a.) går utvecklingen nu mot en allt mer statsberoende ideell sektor och organisationer som tar över, eller snarare tar tillbaka, välfärdsuppgifter från det offentliga. Det har blivit en omvänd samtalsordning; tidigare förväntades den ideella sektorn fungera som språkrör för grupper och ställde krav på staten och kommunerna, nu är det tvärtom stat och kommun som ställer krav och

uppdrag på den ideella sektorn genom sina samverkans- och stödformer. Det finns tendenser på att kommunerna stöd under 1990-talet blivit mer målinriktat och kräver prestation, jämfört med tidigare mer generella föreningsbidrag. Även som

serviceproducent har den ideella sektorn fått en ökad roll. Hälften av alla organisationer inom den sociala sektorn har fått erbjudande om att ta över verksamhet som tidigare drevs av den offentliga sektorn. Risken i detta är att organisationernas roll som kritisk röst försvinner när de får nya uppgifter, en organisation som är beroende av kommunen för sin överlevnad kanske inte är lika kritisk som en självständig (Johansson 2005, Olsson 1998, Olsson 2000).

Samverkan

Det jag kommer att redogöra för i det här avsnittet är vilka förutsättningar som bör uppfyllas för en god samverkan, vad samverkan kan leda till, vilka svårigheter det finns i samverkan, olika samverkansformer samt maktaspektens betydelse för samverkan.

Förutsättningar för samverkan. Danermark & Kullberg (1999) lyfter fram förutsättningar för en bra samverkan. Det viktigaste är att man ifrån start har en gemensam utgångspunkt och att man diskuterat sina referensramar, vilken metod man ska använda, vilka mål man har i samverkan o s v. Huvudmannaskapet och samordningen på politiskt, ekonomiskt och administrativt plan bör också vara överenskomna och klargjorda. De anser även att det blir lättare om man innefattar alla nivåer i organisationerna, personalen är motiverad och man har respekt för varandra. Rent praktiskt rekommenderar de gemensam fortbildning, konkreta projekt och en avgränsad målgrupp. Danermark (2000) framhåller även att det är viktigt med en klar och tydlig ledning som är aktiv i samverkan och att deltagarna är lojala mot gruppen. Lindberg & Magnusson Wannerstedt (2001) poängterar, förutom de organisatoriska förutsättningarna ovan, ett förtroendefullt samarbete på jämbördig nivå. Det handlar mycket om en ömsesidig vilja att åstadkomma en positiv förändring, att skapa och vidmakthålla glädje i samverkan, att lyssna på varandra och att ha respekt för varandras insikt och kompetens. Även Dahlberg (2005) lyfter fram de mer känslobetonade aspekterna av samverkan, att känna tillit och förtroende för varandra, en god personkemi och att utveckla tillsammans. Norlin och Olsson (2000) menar att en viktig förutsättning för samverkan är att kommunens personal utbildas i frivilligt socialt arbete samt för att kunna sprida information om varandra krävs kunskap om varandra och ens organisation och beslutsprocesser. De anser att behövs olika sorters kompetens inom ett

samverkansprojekt. Avslutningsvis så framhåller Olsson (2000) att även om det är svårt att i förväg förbereda sig för alla eventuella problem och diskussioner som kan uppstå, så är det mycket som är vunnet om man hade tänkt mer innan man satte igång projektet.

Vad samverkan kan leda till. Om samverkan fungerar bra så kan den också leda till bra saker. Enligt Socialstyrelsen (2000) kan ett bra samarbete mellan

kommuner och frivilligorganisationer inom anhörigstödet leda till att man undviker dubbelarbete, breddar utbudet av stöd till de anhöriga samt att

frivilligorganisationerna får ett erkännande för betydelsen av sitt arbete. Dahlberg (2004, 2005) håller med om detta och lägger till att man även får bättre kunskap om varandra och att stödet till de anhöriga kan få en bättre kvalitet. Vidare så framhåller Lindberg & Magnusson Wannstedt (2001) förutom ovan nämnda fördelar att man genom samverkan kan få en djupare insikt om varandra och en samordning av de frivilliga krafter som finns, både organiserade och icke-organiserade.

Faktorer som kan påverka samverkan negativt. Naturligtvis finns det även faktorer som kan påverka samverkan negativt och flera författare (Dahlberg 2004, Dahlberg 2005, Danermark 2000, Danermark & Kullberg 1999, Lindberg & Magnusson Wannstedt 2001, Norlin & Olsson 2000 samt Olsson 2000) är i mångt och mycket överens över vilka faktorer detta är. Det rör sig om sekretess och tystnadsförsäkran, försäkringar för de frivilliga, skillnader i makt, status och inflytande mellan kommunanställda och frivilliga, svårigheter att hitta tider som passar, dålig samordning, olika organisationsformer och synsätt mellan kommun och frivilligorganisationer, problem med personliga relationer deltagarna emellan samt protester ifrån fackligt håll.

Olika samverkansformer. De vanligaste samverkansformerna mellan kommuner och frivilliga organisationer består enligt Norlin & Olsson (2000) och Olsson (2000) av:

1. informationsutbyte, remissinstanser, samrådsgrupper

2. former för föreningsstöd, tillgång till lokaler, ekonomiskt stöd 3. Projekt och verksamheter med medarbetarutbyte som:

drivs av kommunen med frivilligarbetare

drivs av frivilligorganisation men bekostas av kommunen gemensamma projekt eller verksamheter

4. frivilligorganisationer utför arbete på entreprenad

Dahlbergs (2005) menar att det är vanligt med referensgrupper, styrgrupper, projektgrupper eller liknande som består av representanter från både kommun och frivilligorganisationer. Grupperna finns till för att diskutera utvecklingen av anhörigstödet, att komma med förslag och att utarbeta handlingsplaner. Det finns även samarbete i form av att arrangera, samordna eller utföra konkreta

stödverksamheter såsom möten, studiecirklar, stödgrupper och öppet - hus. Dahlberg (2004) lyfter också fram samarbetsformer för frivilligorganisationerna såsom opinionsbildare; de sprider kunskap om sitt område och påverkar därmed politiker och tjänstemän. Även genom pensionärsråd, brukarråd och personliga kontakter med tjänstemän finns det samverkan.

Makt. Förutom att lista olika förutsättningar och problem som kan uppstå vid samverkan så går Norlin & Olsson (2000) och även Olsson (1998, 2000) lite djupare in på den betydelse som makt har inom ett samverkansprojekt. Makt brukar beskrivas som hur mycket resurser man har till sitt förfogande och oftast är det kommunen som har de stora resurserna och därmed mest makt. Kommunen anses ha resurser i form av pengar, arbetskraft, lokaler, utrustning och kompetens medan frivilligorganisationernas största resurser oftast beskrivs i form av de frivilliga, deras obetalda insatser och engagemang, samt eventuellt en

specialkunskap inom sitt ämnesområde. Det är få frivilligorganisationer som är oberoende av kommunen eftersom de ofta får stöd i form av bidrag, lokaler eller annat stöd, och detta ger kommunerna ytterligare makt över de frivilliga. Olsson (2000) beskriver det som en storebror – lillasyster relation där frivilligorganisationerna riskerar att förlora sina handlingsmöjligheter, och i slutändan kan det leda till att kommunerna styr frivilligorganisationerna så pass mycket att de blir som ett slags ”kommunala frivilligannex”. För att råda bot på detta måste man inom samverkan försöka hitta en maktbalans.

Den mest självklara maktaspekten är nog den ekonomiska makten; om

frivilligorganisationerna inte utför arbetet enligt kommunens önskemål eller krav så riskerar de att förlora sina bidrag. Fysisk makt hänger ihop med ekonomisk makt och den kan utövas medvetet eller omedvetet. Det kan röra sig om medvetna hot från kommunens sida, kanske om indragna bidrag, som gör att

frivilligorganisationen inte vågar säga nej. Men hotet kan även ligga på ett mer omedvetet plan, som kan ta sig uttryck i att organisationen inte vill upplevas som besvärlig eller ointresserad och därmed riskera att inte få fler erbjudanden.

Normativ makt handlar om att förändra tankesätt och normer hos någon annan. I

ett samverkansprojekt kan normen att frivilligorganisationer ses som ett

komplement till kommunen komma till uttryck i att det (utan att diskuteras fram) alltid är kommunrepresentanterna som sätter dagordningen, avgör vem som skriver anteckningar. Även synen på profession spelar in i den normativa

maktaspekten, kommunens troligtvis utbildade personal ges automatiskt mer makt än frivilligorganisationens troligtvis outbildade (Norlin & Olsson 2000, Olsson 1998, Olsson 2000).

Tidigare forskning

Inom ämnesområdet samverkan mellan kommuner och frivilligorganisationer då det gäller anhörigstöd finns det vad jag hittat inte mycket tidigare forskning. De flesta studerade samverkansprojekt gäller internt i organisationer eller mellan myndigheter, framförallt samarbete mellan socialtjänst och psykvård. Det finns också en hel del litteratur kring hur man får ett bättre samarbete i personalgruppen eller den privata relationen. En del av denna forskning har jag kunnat använda som inspirationsläsning, men det jag framförallt lagt fokus på inom studiens område är de rapporter och publikationer som getts ut i samband med de två projekt jag hittat som berör anhörigstöd och samarbetet mellan kommun och frivilliga. Dessa projekt är Frikom och Anhörig 300.

Frikom

I Socialstyrelsens (2001) publikation Kommunerna och frivilligt socialt arbete -

ett samverkansprojekt och framförallt i Norlin & Olssons (2000) bok Partner sökes - Samverkan mellan kommuner och frivilliga organisationer beskrivs

Frikom och dess delprojekt. Frikom startades 1998 av Svenska Kommunförbundet, Röda korset, Rädda Barnen, Socialstyrelsen,

Sköndalsinstitutet och Forum för socialt arbete. Dess syfte var; att stärka och utveckla samarbetet mellan kommuner och frivilligorganisationer, att utveckla metoder för samverkansformer, att skapa nätverk för kommuner och

organisationer som arbetar med utvecklingsarbete inom frivilligt socialt arbete samt att sprida kunskap och erfarenheter till andra kommuner och organisationer. Inom Frikom har det bedrivits ett projekt på Gotland som jag valt att redogöra för lite utförligare eftersom jag anser att det påminner om det anhörigstödsprojekt som ligger till grund för min studie. Projektledningen på Gotland ville att frivilligorganisationerna skulle få påverka innehållet i stor utsträckning, och dessutom ville man att projektet skulle vara processinriktat. Detta eftersom det dels saknades kunskaper om samverkan och dels finns fler än ett sätt att samverka på. Arbetet skulle fungera som ett metodutvecklingsprojekt där syftet var att hitta bra former för samverkan. Under det drygt ett och ett halvt år som Gotlands-projektet varit igång vid Norlin & Olssons (2000) uppföljning hade man ägnat i stort sett hela det första året till att komma underfund med vilka kärnfrågor man skulle jobba vidare med. Rent organisatoriskt bestod det av en projektgrupp med

undergrupper inom olika områden där ledningen skiftat mellan kommun och frivilligorganisationer. Projektet hade förankrats i handikapp- och pensionärsråd, i de kommunala nämndernas utskott, bland kommunens tjänstemän och

handläggare samt i fackliga organisationer. Röda Korset och Svenska kyrkan har informerat om projektet, det har genomförts temadagar samt en utbildning för kommunens personal i frivilligt socialt arbete. Erfarenheter från projektet så långt är att personliga kontakter är viktiga; mycket info och samverkan sker mun till mun, det är också viktigt att informera alla parter runt om kring. Praktiskt så är det viktigt med en lokal, att lösa juridiska frågor kring ansvar och försäkringar samt att det finns vissa svårigheter att rekrytera tillräckligt med frivilliga. Framförallt kommer man fram till att samverkan är något som tar tid.

Anhörig 300

Socialstyrelsens rapport (2000) Kommuners och frivilliga organisationers stöd till

anhöriga redovisar en enkätundersökning från 1999, detta är en uppföljning av en

liknande studie av Anhörig 300-projektet från 1997. Enkäterna skickats ut till 80 kommuner och 358 frivilligorganisationer inom dessa och svarsfrekvensen ligger på 89 % bland kommunerna och 72 % bland frivilligorganisationerna. Det rör sig alltså om ett ganska omfattande och talande material.

När det gäller stöd till anhöriga som vårdar äldre i hemmet uppger 58 % av kommunerna i studien att de samarbetar med frivilligorganisationer och de vanligaste samarbetspartnerna är Svenska kyrkan, Röda korset,

pensionärsföreningar, anhörigföreningar, frikyrkor, studieförbund och

väntjänsten. Samarbetet gäller oftast besöks- eller väntjänstverksamhet men man samarbetar även kring anhörigträffar, utbildningar, studiecirklar samt stödgrupper. Gällande anhöriga vilkas äldre närstående bor i särskilt boende uppger 43 % av kommunerna att det finns ett samarbete och är det vanligast med Röda korset och Svenska kyrkan. Detta samarbete gäller framförallt besöks- och väntjänst,

hobbyverksamheter, anhörigträffar, stödgrupper, studiecirklar (Socialstyrelsen 2000).

Frivilligorganisationerna har en lite annorlunda syn på samarbetet, hela 79 % av frivilligorganisationerna i studien uppger att de samarbetar med kommunen gällande stöd till anhöriga som vårdar i hemmet (jämfört med 58 % av kommunerna). Exempelvis så ser frivilligorganisationerna även det som ett samarbete när kommunen betalar kurser för anhörigvårdare i organisationens regi, betalar cirkelledare, sprider information om organisationens verksamhet eller ordnar avlösning så att anhöriga kan delta i organisationens verksamhet. Gällande stöd till anhöriga vilkas äldre närstående bor i särskilt boende är uppgifterna mer likartade; 54 % av frivilligorganisationerna i studien uppger att de samarbetar med kommunen och oftast handlar det om samordning av väntjänst, besökstjänst eller ledsagning (Socialstyrelsen 2000).

Däremot så uppger 60 % av kommunerna att de stöder frivilligorganisationerna i deras arbete för anhöriga som vårdar i hemmet och 44 % då det gäller anhöriga vilkas äldre närstående bor i särskilt boende. Det är brukligast med stöd i form av att tillhandahålla lokal, telefon, fax eller betala porto. Men det förekommer också att kommunen har en frivilligsamordnare, anordnar utbildningar för de frivilliga, ger administrativt stöd, står för utrustning och material samt visar uppmuntran genom att bjuda på middag eller kaffe (Socialstyrelsen 2000).

En liknande uppföljning gjordes år 2001 och den kan man läsa om i

Socialstyrelsen (2002a) Anhörig 300 – slutrapport. Här uppger i stort sett alla kommuner att de samverkar med Röda korset (90 %), pensionärsorganisationer (88%), kyrkor & samfund (82%) och handikapporganisationer (53%). De flesta kommuner anser sig ha uppfyllt sina handlingsmål, byggt upp en infrastruktur för anhörigstödet men att finna bestående samverkansformer tar tid. Den absolut vanligaste formen av samverkan anges vara att kommunen hänvisar till frivilligorganisationerna och dess verksamheter. Frivilligorganisationerna upplever samarbetet med kommunen som gott.

Inom Anhörig 300 har Socialstyrelsen (2002b) även gett ut en rapport speciellt om frivilligorganisationernas roll i projektet Frivilligorganisationerna och

anhörigstödet och här framkommer att tre fjärdedelar av de organisationer som är

verksamma med anhörigstöd samarbetar med kommunen kring stöd till anhöriga som vårdar äldre i hemmet, och drygt hälften samarbetar kring stöd till anhöriga vilkas äldre närstående bor i särskilt boende. Formerna för samverkan och kommunens eventuella stöd till de frivilliga är de samma som i tidigare rapporter (se ovan) men dessutom arbetar många frivilligorganisationer tillsammans med kommunen för att driva olika frågor och planera stödarbetet. I enkäten uppger två tredjedelar att de har deltagit i planeringen och/eller genomförandet av Anhörig 300. I en särskild fråga i enkäten uppger mer än hälften av organisationerna att de sitter med i en projektgrupp eller liknande kopplat till utvecklingen av

anhörigstödet i sin kommun. Svårigheter som framkommer här är kommunernas begränsade ekonomiska resurser, bl a har de inte råd att visa någon ekonomisk uppskattning för att de frivilligas arbete värdesätts. Frivilligorganisationerna menar också att bristande insyn och information hindrar samarbetet, bl a är det reglerna för sekretess som begränsar möjligheterna att utbyta information. Det kan även ses som ett problem att frivilligorganisationen och kommunen inte känner varandra tillräckligt väl, frivilligorganisationerna kan uppleva att kommunen stödjer deras verksamhet men att de i övrigt inte har särskilt mycket kontakt. Även Jegermalms (2002) Anhörigstöd. En uppföljningsstudie av kommuners och

frivilliga organisationers stöd till äldres anhöriga pekar på dessa svårigheter i

samarbetet. I övrigt hittar han inga större förändringar i anhörigstödet sedan Anhörig 300 drog igång 1999. Enligt kommunerna har Anhörig 300 bidragit till en ökning av gemensamma projekt och verksamheter men detta är en bild som inte bekräftas av de frivilliga. Den vanligaste formen för samverkan är att

kommunerna hänvisar människor till de frivilliga organisationerna, detta innebär att kommunerna håller sig uppdaterade om de frivilliga verksamheterna men Jegermalm (a.a.) ifrågasätter om detta egentligen är att samverka. Det är också vanligt att det finns samrådsgrupper. I princip alla kommuner ser de frivilliga som ett komplement medan ca 54 % av de frivilliga ser det så. Nästan ingen av

frikyrkorna eller samfunden ser sig som komplement. Det finns inget som pekar på att kommunen lagt ett ökat ansvar på frivilligorganisationerna eller att

organisationerna blivit kommunala underleverantörer av anhörigstöd, snarare bedrivs det verksamheter som kompletterar varandra.

Dahlberg (2004, 2005) har också tittat på de undersökningar som gjorts inom Anhörig 300 och i det mesta stämmer hennes bild överens med de resultat som redovisats ovan. Hon framför dock att frivilligorganisationerna anser att de inte får tillräckligt tillbaka, utifrån den insats de gör och de pengar de sparar åt

kommunen. De anser också att samarbetets framgång beror mycket på person. Kommunerna uppger att det ibland är svårt att leva upp till målen om ett jämlikt samarbete samt att det är besvärligt att hitta samverkansformer. Enligt Dahlbergs undersökning (2004) anser de intervjuade, både bland kommun-tjänstemän och frivilliga, att kommunen har vårdansvaret och de ideella kan stå för det sociala och känslomässiga stödet. Möjligtvis kan frivilligsektorn ibland fungera som ”grädde på moset” genom att man erbjuder något utöver vad kommunen kan erbjuda. Men mestadels håller man fast vid den traditionella rollen som komplement, och röst åt folket.

Fortsatt anhörigstöd

Holmgren och Lundin (2006) har genomfört en undersökning, Anhörigstöd på

väg. Lägesbild av anhörigstöd i Skåne län våren 2006 där man har intervjuat

ansvariga tjänstemän i länets alla kommuner för att följa upp de stimulansmedel som betalats ut för fortsatt utveckling av anhörigstödet (se s5). Det författarna redovisar gällande samverkan är att nästan alla kommuner har någon form av samverkan med frivilligverksamhet kring anhörigstödet. Ofta bidrar kommunen med stöd i form av ekonomiska bidrag eller lokaler till frivilligorganisationerna. Röda Korset som har en framträdande roll i studie- och anhörigcirkelsammanhang är den vanligaste samverkanspartnern, men samarbete sker också med

anhörigföreningar, demensföreningar, studieförbund, svenska kyrkan och väntjänst. Även pensionärsföreningarna kan vara delaktiga, dock i lägre grad, eftersom deras fokus ligger på andra frågor. Det är viktigt att finna nyckelpersoner som arbetar med anhörigstödet inom såväl den kommunala som den frivilliga verksamheten. Flera kommuner uttrycker svårigheter att finna sätt att upprätthålla en kontinuerlig samverkan med frivilligorganisationer. En senare uppföljning från Länsstyrelsen (2007) visar att samarbetet med religiösa samfund och

invandrarföreningar har ökat medan samverkan med föreningar och organisationer överlag tycks ha minskat.

METOD

I metodkapitlet har jag som utgångspunkt haft Forskningshandboken (Denscombe 2000), Sociologisk metodik (Rosengren & Arvidson 2002), Kvalitativa studier i

teori och praktik (Svensson & Starrin 1996) och dess riktlinjer när det gäller

kvalitativa forskningsprojekt, samt Den kvalitativa forskningsintervjun (Kvale 1997) som gett mig fördjupad kunskap om intervjuarbetet. Jag har använt mig av olika metoder i syfte att samla in relevant data och de är litteratursökning samt en kvalitativ intervjustudie. Jag har dessutom deltagit vid några av projektets möten. De olika metoderna valdes utifrån sin lämplighet att ge den information jag sökte och belysa olika perspektiv. Jag anser att metoderna kompletterar varandra i kartläggandet av samarbetet mellan kommunen och de frivilliga organisationerna. Under studiens gång har jag också haft viss telefon- och mailkontakt med

projektledaren som hjälpt mig reda ut projektets organisation samt bistått med informationsmaterial om projektet.

Litteratur

Den litteratur jag använt mig av i uppsatsen har dels varit till för att jag skulle skaffa mig en kunskapsbakgrund inom området med anhörigstöd och samverkan mellan kommuner och frivilligorganisationer. Den har även gett mig de teorier kring de ideellas roll i välfärdssamhället samt samverkan som stämmer överens med uppsatsens syfte och frågeställningar och som jag kommer att titta närmare på anhörigstödsprojektet utifrån.

Empiri

De datainsamlingsmetoder jag använde mig av i studien för att få tag på mitt material var kvalitativa intervjuer och i viss mån även deltagande observation.

Intervju

Valet av intervju som primär datainsamlingsmetod gjordes utifrån att jag anser att jag genom intervjuer med några av projektets aktiva deltagare bäst kan skapa mig en nyanserad bild av samarbetet. Vid en intervju har jag också möjlighet att ställa följdfrågor eller inför informanten förtydliga mina frågor om det skulle behövas. Därmed minskar risken för feltolkning och detta anser jag vara betydligt svårare vid exempelvis enkätundersökningar. På grund av studiens tidsbegränsning kände jag också att intervjuer var en säkrare metod då det gäller risken för bortfall. Genom att ha personlig kontakt med informanterna fick jag direkt besked om deltagande eller inte. Jag behövde inte riskera att t ex få väldigt få svar på ett enkätutskick och därmed inte ha något material att arbeta vidare med. Eftersom det var personliga intervjuer kunde jag även med större säkerhet veta att det verkligen var informanten och inte någon annan som svarade på mina frågor, något som kunnat bli ett problem vid intervjuer via telefon eller Internet. Jag tror att jag genom att ha personlig kontakt med informanterna skapade en mer

gynnsam, förtroendefylld, situation och därmed kanske fick svar på vissa frågor som jag inte skulle ha fått annars. Å andra sida kan det också ha påverkat informanterna tvärtom, de skulle kanske ha känt sig friare att uttrycka vissa känsliga saker om vi inte mötts personligen och det finns också en risk att de gett det svar som de trodde att jag ville ha. Överhuvudtaget är forskareffekten

betydligt större vid intervjusituationer, forskarens kön, ålder, etnicitet,

förkunskaper osv spelar in (Denscombe 2000, Kvale 1997, Rosengren & Arvidson 2002, Svensson & Starrin 1996). Jag tror ändå att jag som student har relativt goda förutsättningar, min upplevelse är i alla fall att människor är mer välvilligt inställda till att delta i undersökningar om de genomförs av studenter, det är för en god sak. Jag tror också att detta spelar in ur ett maktperspektiv; i mötet med studenten blir informanten någon som besitter kunskapen vilket det kanske inte alltid känns som i mötet med andra, mer erfarna, forskare.

Intervjuguide. Efter att ha läst in mig en del på ämnet om anhörigstöd,

samverkan och det specifika projektet så utformade jag en intervjuguide (se bilaga 1). Min studie har ett deskriptivt forskningsintresse; den syftar till att beskriva något som redan är känt det jag ska titta närmare på är dess form och omfattning.

När det, som i mitt fall, rör sig om en studie där man redan har kunskap i ämnet så lämpar det sig bättre med en mer styrd intervju, forskaren kan då fördjupa sig i och få svar på just de frågor han/hon vill veta mer om (Rosengren & Arvidson 2002, Svensson & Starrin 1996). Min intervjuguides utformning blev därav halvstrukturerad; med bestämda frågor som jag ville få svar på men samtidigt lämnade jag utrymme för informanten och eventuella följdfrågor. Jag utgick ifrån en generell intervjuguide som jag sedan redigerade lite inför varje intervju för att den skulle passa den specifika informanten. Detta överensstämmer med Kvales (1997) rekommendationer för att få en intervju av god kvalitet.

Urval. Jag genomförde sex intervjuer som var och en varade i ungefär en timme. Antalet och längden på intervjuerna var beräknade efter uppsatsens omfattning. Informanterna bestod av tre representanter från kommunen och tre från de

frivilliga organisationerna, totalt fyra kvinnor och två män. De valdes ut för att de är aktivt engagerade i anhörigstödsprojektet och dess projektgrupper. Från de frivilliga organisationerna fanns inga andra representanter att välja mellan så där behövde jag inte göra något val, men när det gäller representanterna ifrån

kommunen så fanns det några fler att välja på. Mina urvalskriterier här blev utifrån de som jag trodde bäst skulle kunna ge mig informativa svar. Jag utgick i första hand ifrån de som varit delaktiga i flest grupper, därefter de som varit med i arbetsgruppen för samverkan (eftersom det är just samverkan jag studerar) och när det ändå återstod två personer valde jag teamledaren, eftersom jag på så sätt även skulle få en representant på chefsnivå.

Intervjuernas genomförande. Intervjuerna har genomförts utifrån Denscombes (2000) och Kvales (1997) rekommendationer för kvalitativa intervjuer. Tillträde till intervjuerna skaffade jag via telefon, kontaktuppgifter hade jag fått av projektledaren som också informerat informanterna om att jag skulle komma att kontakta dem. Intervjuerna genomfördes på en plats som valdes av informanten, på så sätt kunde de känna sig tryggare i intervjusituationen, och alla intervjuer utom en tog plats på informantens respektive kontor. Intervjun med

representanten för NHR (Neurologiskt handikappades riksförbund) genomfördes i informantens hem eftersom föreningen inte har något kontor i kommunen. Varje intervjutillfälle inleddes med att jag kort berättade om syftet med studien, informanten fick tid på sig att läsa igenom uppsatsens informationsbilaga (se bilaga 2) och om där inte uppkom några spörsmål så frågade jag sen informanten om jag fick lov att spela in intervjun. Alla informanterna gick med på detta och trots lite tekniska problem vid de två första intervjuerna så anser jag att det fungerade mycket bra. Jag hade tidigare funderat kring huruvida användandet av ljudupptagning kunde vara hämmande för informanterna eller inte, men jag tyckte att det fanns så många fördelar med inspelning att jag valde att ändå använda mig av denna metod. Hade någon informant sagt nej eller verkat tveksam hade jag naturligtvis övergått till att föra anteckningar. De fördelar jag kunde se med ljudupptagning var framförallt att jag kunde vara mer aktiv under intervjun, samt att det inte är avhängigt på mitt minne eller anteckningssnabbhet huruvida all information från informanterna blir korrekt. Det blir också lättare för någon som vill granska studien att kontrollera det empiriska materialets reliabilitet. Alla intervjuer avslutades med att jag än en gång underrättade informanterna om dess anonymitet samt hur uppsatsen kommer att publiceras. Jag frågade även om jag fick kontakta dem för kompletterade frågor under arbetets gång, vilket alla var positivt inställda till.

Observation

När det gäller de deltagande observationer som jag bedrev i studien så var de väldigt informella och kanske inte ens kan kallas observationer enligt strikt

forskningsmetodologisk terminologi. Syftet var att skaffa mig mer information om projektet och hur det fungerade rent praktiskt, och jag förde inga

observationsprotokoll eller liknande utan gjorde bara sporadiska

minnesanteckningar för min egen del. Vid mötets start presenterade jag mig för projektdeltagarna och berättade lite kort om min studie, i övrigt interagerade jag inte med mötesdeltagarna.

Bearbetning och analys

Efter intervjuernas genomförande så arbetade jag till en början med varje intervju för sig. Jag lyssnade först igenom hela inspelningen och sen om igen i bitar på ca 10 minuter. Efter varje bit skrev jag ner en sammanfattning av det jag ansåg vara det viktigaste, enligt Kvale (1997) görs den första tolkningen av materialet redan här och utskriften kan skilja mycket beroende på vem som skriver ut den. Genom utskrift av sitt intervjumaterial så bekantar man sig enligt Denscombe (2000) med sitt material och det blir också lättare att arbeta vidare med. Efter utskriften fick alla informanterna läsa igenom sin intervju vilket enligt Denscombe (a.a.) och Kvale (a.a.) är ett bra tillvägagångssätt för att se så att man uppfattat alla fakta och information rätt, så kallad kommunikativ validitet. Utifrån informanternas svar gjorde jag sen vissa faktaändringar i intervjumaterialet, främst gällde detta bildandet av projektets grupper.

Syftet med bearbetning är att reducera datamaterialet samt att göra det mer

lätthanterligt och överskådligt och i den fortsatta databearbetningen har jag använt mig av kodning och kategorisering, en metod som enligt Denscombe (2000) innebär att bryta ner data till analysenheter samt att kategorisera enheterna. Valet av enheter har jag gjort utefter de meningar och stycken som jag känt varit meningsbärande i materialet, d v s sådant som berör uppsatsens syfte och frågeställningar. Kvale (1997) benämner detta förfaringssätt som

meningskategorisering och utifrån hans metod har jag sedan kategorierna utifrån dess innehåll och sorterat dem i huvuddimensioner och underkategorier. När jag bearbetat alla intervjuerna på samma sätt satte jag ihop dem utifrån de nya

kategorier jag hittat och påbörjade sedan analysarbetet. I mina nya texter sökte jag då efter skillnader och likheter, olika teman och kopplingar mellan enheterna (Denscombe a.a.). Denna metod anser jag passa bra eftersom studiens syfte, och frågeställningar, delvis går ut på att undersöka huruvida kommunen och de ideella ser olika på samarbetet. Jag försökte även att hitta kopplingar till litteraturen och se på materialet utifrån de teorier om frivillighetens roll och samverkan samt den forskning som jag redogjort för tidigare i arbetet.

Validitet och reliabilitet

Med validitet, eller tillförlitlighet, menas hur pass hög giltighet studien och dess resultat har: om studien mäter det den utsäger sig för att mäta, om empirin hänger samman med teorin, om undersökningen är tillräcklig. Reliabilitet, eller

trovärdighet, innebär kortfattat huruvida man kan få samma resultat om man utför samma mätning på ett konstant objekt igen, eller om resultatet är påverkat av mätningens utförande. Kan man vid upprepade tillfällen få samma resultat så anses reliabiliteten, d v s pålitligheten, vara hög och detta ger studien en större

betydelse (Denscombe 2000, Rosengren & Arvidson 2002, Svensson & Starrin 1996). En vanlig metod för att pröva validiteten inom kvalitativ forskning som jag använt mig av är kommunikativ validitet, d v s genom feedback från

informanterna. När det gäller reliabiliteten i en studie så kan denna ökas genom att tydligt redogöra för hur arbetet gått till samt beskriva vilken inverkan forskaren själv kan ha haft på resultaten. Genom att göra detta försöker man att ge läsaren en full insyn i hela forskningsprocessen och gör det möjligt för honom/henne att själv kunna bedöma studiens trovärdighet (Kvale 1997, Svensson & Starrin 1996). Utvärdering

Karlsson (1999) framhåller att det finns olika syften med utvärdering och de följande anser jag passar in på min studie. Det kan vara att ge politiker och andra beslutsfattare underlag för prioritering av insatser, att ge personalen underlag för att utveckla sin verksamhet eller så kan utvärdering ses som ett utvecklingsarbete. Utvärderingen kan bedrivas parallellt med utvecklingsarbetet och syftet är inte kontroll utan att se om insatserna fungerar som tänkt och ge råd, stöd och kritik av arbetet som kan leda till förändringar som förbättrar genomförandet.

Detta leder in på den huvudsakliga uppdelning mellan summativ respektive

formativ forskning som både Karlsson (1999) och Jerkedal (1999) lyfter fram. Om anledningen till att man gör en utvärdering är att få underlag för beslut om ett genomfört program ska fortsätta i sin nuvarande form, vidareutvecklas eller läggas ned handlar det om en summativ utvärdering. En summativ utvärdering görs oftast i slutet och summerar alltså upp programmet. Om man däremot har som anledning att ge ett pågående program stöd och hjälp handlar det om en formativ utvärdering och informationen återförs då kontinuerligt till de ansvariga. När det gäller min studie av anhörigstödsprojektet så anser jag att det är en

summerande utvärdering eftersom den sker vid ett enstaka tillfälle och tittar på det som varit. Men samtidigt så är det en formativ, utvecklande utvärdering eftersom den har som syfte att ge ett pågående projekt råd för framtiden och kanske kommer det att göras fler liknande utvärderingar under projektets/verksamhetens gång.

Upplägg och modeller

Design eller uppläggning av en utvärdering kan enligt Jerkedal (1999) variera från mjuk-icke-experimentell till hård-experimentell. Den ”hårdaste” varianten gör både före- och efter-mätningar medan den ”mjukaste” varianten fungerar bäst då man mäter attityder, eller då man utsätter en grupp för ett försök och sen efteråt mäter. Den senare säger dock ingenting om förändringen eftersom man inte gjort någon före-mätning. Min studie är definitivt av det mjukare slaget, jag har ingen före-mätning att utgå ifrån och den enda förändring den kan säga något om är informanternas upplevda. Både Jerkedal (a.a.) och Vedung (1991) ger exempel på utvärderingsmodeller och Morén (2001) har tittat närmare på de av Vedungs modeller som lämpar sig för socialt arbete. Men jag känner inte att någon av dessa modeller riktigt passar in på min studie. Mycket handlar de om huruvida man uppnått de mål eller resultat som satts upp och i anhörigstödsprojektet skulle det i så fall vara att ha ett samarbete med frivilliga, och ja det har man idag men det säger ju inte så värst mycket. Det kan också handla om effekten av projektet och ofta då utifrån ett kostnadsperspektiv, men det är inte heller detta jag tittar på. Möjligtvis skulle min studie delvis kunna ses som en processinriktad utvärdering

då jag följer, observerar och tolkar programmets genomförande men samtidigt så kommer det även här in att man ska förklara varför resultatet blev som det blev och då känns det lite fel igen. Resultatet är ju att det finns ett samarbete, jag vill mer titta på hur det sett ut och hur deltagarna upplever att det förändrats, så kanske det lämpar sig bättre att beskriva studien som kartläggande. Karlsson (1999) ger dock exempel på en teoriinriktad utvärdering som kan bestå av en beskrivning av projektets tillkomst, framväxt och organisation och där syftet är att ge ett vidgat diskussionsunderlag för förändringsarbetet och detta tycker jag passar bra in på min studie.

Rollen som utvärderare

Under historien har utvärderarens roll gått från teknisk mätare, beskrivare samt bedömare till att idag bestå av en, till viss del förändrad, blandning av dessa. Så oavsett vilken modell på utvärdering, eller kartläggning, man använder sig av anser Jerkedal (1999) att man idag bör man ta större hänsyn till det som han benämner de sociotekniska frågorna. Även Karlsson Vestman (2006) menar att när utvärderingsrollen övergick till bedömande aktualiserades allt mer frågan om utvärderarens egna värderingar och objektiviteten ifrågasattes. Utvärderaren kan inte ställa sig utanför sitt sociala och kulturella sammanhang utan bör, precis som forskare, reflektera över och förhålla sig till hur detta kan påverka utvärderingen. Enligt Jerkedal (a.a.) bör man för det första reflektera över sin beroendeställning gentemot beställaren, men för min del anser jag inte detta vara något problem. Jag gör utvärderingen externt och oavsett vilka resultat jag kommer fram till så ger det inga konsekvenser för min egen del. Han anser också att de som berörs av

utvärderingen bör få inflytande över dess utformning eftersom detta gör

utvärderingen mer allsidig, de kommer att betrakta resultatet som mer legitimt och det är troligare att de kommer att använda sig av resultatet. I mitt fall är

utvärderingen beställd av projektet själva så jag antar att alla aktiva deltagare varit med i beslutet. Jag har dock fått väldigt fria händer med utformningen av studien och specifika frågeställningar har jag själv kommit fram till.

Etiska överväganden

Utifrån Vetenskapsrådets forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet 1) har jag som nämnt ovan informerat informanterna om studien och låtit dem lämna sitt samtycke, men det finns även andra etiska frågor jag reflekterat kring utifrån Vetenskapsrådets principer och riktlinjer (Vetenskapsrådet 1 & 2). Jag anser inte detta vara en särskilt känslig studie, den berör ingen utsatt grupp eller några brukare, och jag tror inte heller att den väcker några svåra minnen i informanterna som behöver tas omhand. De informanter som ställt upp för intervju, och det är ju även deras samarbete som granskas, är alla delaktiga i projektet på eget initiativ och någorlunda välkända för sitt arbete så jag tror inte att studien i sig kommer leda till något obehag för dem. Jag tror att det p g a deras välkändhet i projektet kommer att vara svårt, om inte omöjligt, för mig att garantera informanternas anonymitet inom kommunen. Men detta efterfrågades heller inte av någon av informanterna. Externt anser jag dock att deras anonymitet kan garanteras eftersom det i flera av Skånes kommuner bedrivs liknande projekt och för att ytterligare garantera detta har jag döpt om projektet. Studien är delvis beställd av projektet, de ville att jag skulle titta på samverkan mellan kommunen och ideella men i övrigt har jag fått fria händer. Att studien är beställd kanske kan påverka

vissa av informanternas svar, men jag tror det inte eftersom de flesta sitter med i projektets styrgrupp och därmed varit med och beslutat om en undersökning. Men däremot tror jag att studiens resultat kan få en faktisk betydelse för informanterna i projektets fortsatta arbete. Resultatet av undersökningen kan påverka vilka samarbetsformer det kommer att byggas vidare på, och då skulle det eventuellt kunna bli så att vissa samarbetsformer inte länge anses nödvändiga, vilket skulle kunna påverka en deltagare som endast är delaktig i just denna samverkan. Att uppsatsen kommer att användas som mer än bara en uppsats anser jag annars vara positivt, kanske kan det ge deltagarna mer motivation att svara.

EMPIRIREDOVISNING & ANALYS

I detta kapitel följer en redovisning av mitt insamlade empiriska material och analys av detta utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar. Först ges en kort introduktion av mina intervju- och observationstillfällen. Efter detta följer en beskrivning av projektet, dess uppkomst och organisering, de samarbetsformer som bedrivs samt informanternas syn på samarbetet och den ideella sektorns roll i välfärdsstaten. Kapitlet är uppdelat i rubriker som jag delvis fått fram genom den kodning och kategorisering jag använt mig av vid databearbetningen. Analysen kommer att ske genom att jag försöker se skillnader och likheter i materialet samt att jag kommer att belysa det utifrån de teorier kring frivillighetens roll och samverkan samt den tidigare forskning som jag har redogjort för i arbetet. Informanter och observationer

Här kommer en kort beskrivning informanterna och deras organisationer, såsom de själva berättat det vid intervjutillfällena, och därefter en redogörelse för mina observationstillfällen.

Informanter från kommunen

Intervjun med kommunens anhörigstödssamordnare (framöver benämnd anhörigstödsamordnaren eller samordnaren) genomfördes 071112 på

Anhörigstödscentrum. Hon är anställd som anhörigstödssamordnare på 50 % sedan januari år 2007, och innan dess har hon drygt tio års erfarenhet från vårdarbetet i kommunen. De huvudsakliga arbetsuppgifterna som

anhörigstödssamordnare är organisera och informera om de olika verksamheter som Anhörigstöd kan erbjuda, ha kontakt med de anhöriga, leda

anhörigstödscirklar, hänvisa till och informera om frivilligorganisationernas verksamheter samt hjälpa den anhörige i kontakten med t ex biståndshandläggare. Inom anhörigstödsprojektet är samordnaren med i en av arbetsgrupperna. (Intervju 1-K).

Intervjun med ledaren för kommunens team för särskilt boende (framöver benämnd teamledaren) genomfördes på informantens kontor i kommunhuset 071116. Teamledaren ansvarar sedan tre år tillbaka för kommunens särskilda boenden, sjuksköterskegrupp och korttidsenhet, totalt cirka 200 personer.

initiativtagarna. I projektet sitter han med i styrgruppen och en arbetsgrupp. (Intervju 2-K).

Intervjun med projektledaren för Anhörigstöd (framöver benämnd projektledaren) genomfördes på Anhörigstödscentrum 071123. Projektledaren har varit anställd sedan januari 2007 och har som uppgift att driva projektet enligt den plan som fanns sedan tidigare. Projektledaren är delaktig i hela projektet, hon sitter med i styrgruppen samt alla tre arbetsgrupperna. Det är också hon som ansvarar för projektansökningar och årsredovisningar till Länsstyrelsen. (Intervju 3-K).

Informanter från de frivilliga

Intervjun med en representant ifrån Neurologiskt handikappades riksförbund, NHR, (framöver benämnd representanten från NHR, NHR:s representant)

genomfördes 071113 i informantens hem. Informanten har varit aktiv i föreningen i drygt 20 år och hon är engagerad i många av föreningens aktiviteter. NHR har cirka 200 medlemmar i området men det är endast ett 30-tal som är aktiva. Det finns inga anställda utan allt arbete sker frivilligt. Några av de verksamheter som bedrivs i området är studiecirklar, varmvattensimning, informationskvällar, olika gruppträffar (däribland en anhöriggrupp), gemensamma middagar och kortare resor. Informanten har varit med i anhörigstödsprojektet från dess start och sitter med i en av arbetsgrupperna. Hon bemannar dessutom Anhörigstödets öppen-telefon vid behov. (Intervju 4-F).

Intervjun med en representant ifrån Svenska kyrkan (framöver benämnd

diakoniassistenten) genomfördes 071113 på pastorsexpeditionen där informanten har sitt kontor. Informanten är anställd som diakoniassistent i församlingen på 50 % sedan drygt ett år tillbaka. Dessförinnan har han varit praktikant där i ungefär ett år, och hela tiden har han varit engagerad i anhörigstödsprojektet. Inom anhörigstödsprojektet är han med i styrgruppen och två arbetsgrupper. Svenska Kyrkan har väldigt många medlemmar men i församlingen rör det sig om ett tiotal personer som är frivilligt engagerade. Församlingens bedriver syförening,

studiecirklar, sommar- och julcafé samt frukostservering åt missbrukare och i samverkan med Anhörigstöd och andra föreningar anordnas julbord för de äldre samt en matlagningskurs för ensamma äldre herrar. Församlingen får inget stöd ifrån kommunen. (Intervju 5-F).

Intervjun med en representant för Röda korsets lokala krets (framöver benämnd representanten från Röda korset, Röda korsrepresentanten) genomfördes 071123 i Röda korsets föreningslokal och Kupa. Informanten har varit aktiv i Röda korset under sju års tid, varav de fyra senaste i den här kretsen. Röda korset var en av pådrivarna till att uppmärksamma anhörigfrågan nationellt och har detta som en viktig punkt i sitt sociala program. I den lokala kretsen finns det ca 210

medlemmar av vilka ett 20-tal är aktiva. Förutom informanten är det framförallt en till frivillig ifrån Röda korset som är direkt engagerad i anhörigstödsprojektet. Föreningen har inga anställda utan allt arbete sker på frivillig basis. Lokalt så bedriver Röda korset sin Kupa som fungerar både som mötesplats och second-hand butik, och därmed inkomstkälla. Man har även utbildningar i första hjälpen, föreläsningar om mänskliga rättigheter samt diverse verksamheter på kommunens äldreboenden och besöksverksamhet. Förutom anhörigstödsprojektet så

samarbetar de med kommunen i Glädjespridarverksamheten och genom att vara medlem i en stödgrupp vid lokala katastrofer. I anhörigstödsprojektet är