Suicidprevention i hemmet : utifrån ett vårdarperspektiv

EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ VÅRDVETENSKAP

VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD 2020:18

Suicidprevention i hemmet

-utifrån ett vårdarperspektiv

Gabriella Bräutigam

Åsa Sjöberg

Uppsatsens titel: Suicidprevention i hemmet – utifrån ett vårdarperspektiv Författare: Gabriella Bräutigam & Åsa Sjöberg

Huvudområde: Vårdvetenskap

Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng

Utbildning: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot psykiatrisk vård

Handledare: Niklas Andersson Examinator: Elisabeth Lindberg

Sammanfattning

Suicid är ett globalt folkhälsoproblem. Forskning visar att det krävs ett stort engagemang och mycket erfarenhet för att förhindra suicid samt påverka patientens välbefinnande. Samtidigt som patienter som är i behov av suicidpreventiva åtgärder ökar, minskar antalet slutenvårdsplatser. Svar på det minskade antalet vårdplatser har psykiatriska närsjukvårdsteam startats, som bland annat har uppdraget att arbeta med suicidprevention. Hur vårdarna upplever arbetet med suicidprevention i hemmet är oklart, då forskningen på området är begränsad. Syftet med studien var att beskriva upplevelsen av suicidprevention i hemmet utifrån ett vårdarperspektiv. I studien användes en kvalitativ metod med en fenomenologisk ansats. Livsvärldsintervju med 10 vårdare genomfördes. Insamlad data analyserades genom en beskrivande innebördsanalys. Sex innebördsteman framträdde i datamaterialet: Hemmiljön ger trygghet i mötet, Ett möte som kräver en aktiv närvaro, Ett personligt och delat ansvar, En frihet som skapar trygghet i vårdandet, Suicidprevention i hemmet skapar utmaningar och En meningsfull vård. Studien visar att det går att vårda patienter för suicidprevention i hemmet. Arbetet upplevs ge möjligheten att göra en bredare bedömning. Det upplevs också ge möjlighet att erbjuda en helare vård där patienter och anhöriga ges möjlighet att delta. Att göra suicidriskbedömningar innebär ett stort ansvar för vårdarna och för att hantera detta behövs kunskap och erfarenhet av suicidpreventivt arbete. Kollegorna upplevs bidra till en ökad trygghet i bedömningarna och de fungerar som ett känslomässigt stöd. Studien visar att området suicidprevention i hemmet behöver undersökas ytterligare för att förbättra och utveckla arbetssituationen och vården för vårdarna respektive patienterna och deras anhöriga.

Nyckelord: Innebördsanalys, Kvalitativ metod, Psykiatrisk omvårdnad,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING _________________________________________________________ 1 BAKGRUND _________________________________________________________ 1

Suicid ____________________________________________________________________ 1 Suicidprevention __________________________________________________________ 1 Specialiserad psykiatrisk vård i hemmet _______________________________________ 2 Specialistsjuksköterskans roll ________________________________________________ 3 Vårdande möten ___________________________________________________________ 3 Hopp ____________________________________________________________________ 4 Aktuell forskning om suicidprevention ________________________________________ 4

PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 5 SYFTE ______________________________________________________________ 5 METOD _____________________________________________________________ 5 Ansats ___________________________________________________________________ 6 Förförståelse ______________________________________________________________ 6 Urval ____________________________________________________________________ 7 Datainsamling _____________________________________________________________ 7 Dataanalys _______________________________________________________________ 8 Forskningsetiska överväganden ______________________________________________ 9 RESULTAT _________________________________________________________ 10

Hemmiljön ger trygghet i mötet _____________________________________________ 10 Ett möte som kräver en aktiv närvaro ________________________________________ 12 Ett personligt och delat ansvar ______________________________________________ 13 En frihet som skapar trygghet i vårdandet ____________________________________ 14 Suicidprevention i hemmet skapar utmaningar ________________________________ 14 En meningsfull vård _______________________________________________________ 16 DISKUSSION _______________________________________________________ 16 Metoddiskussion __________________________________________________________ 16 Förförståelse___________________________________________________________________ 16 Urval ________________________________________________________________________ 17 Datainsamling _________________________________________________________________ 18 Dataanalys ____________________________________________________________________ 18 Trovärdighet och tillförlitlighet ____________________________________________________ 18 Överförbarhet __________________________________________________________________ 19 Resultatdiskussion ________________________________________________________ 19

En helhetsvård – en vård som möjliggör _____________________________________________ 19 Att vara delaktig väcker hopp och främjar återhämtning _________________________________ 20 Att möjliggöra anhörigas delaktighet ________________________________________________ 20

En relation som skapar trygghet och räddar liv ________________________________________ 21 En vård som utmanar och inspirerar ________________________________________________ 22 Hållbar utveckling ______________________________________________________________ 23

SLUTSATSER _______________________________________________________ 23

Kliniska implikationer _____________________________________________________ 24

REFERENSER ______________________________________________________ 25

Bilagor __________________________________________________________________ 32 Bilaga I – Brev till verksamhetschefen ______________________________________________ 32 Bilaga II – Informationsbrev till deltagare ____________________________________________ 34 Bilaga III – Samtycke om deltagande _______________________________________________ 36 Bilaga IV - Intervjuguide _________________________________________________________ 37

INLEDNING

Vi som författare till den här uppsatsen har under flera år arbetat inom den psykiatriska vården. Författarna har erfarenheter av att arbeta med suicidprevention såväl i öppenvård som i slutenvård. I dag arbetar författarna på en psykiatrisk akutmottagning där suicidprevention är en viktig del av arbetet. Det gör att vi som författare har en förförståelse kring att arbeta med suicidprevention. Vi upplever att samtidigt som behovet för suicidpreventiva åtgärder är stort står också vården idag inför en förändring där antalet vårdplatser i psykiatrisk slutenvård minskar. I takt med att antalet vårdplatser i slutenvården minskar behövs det hittas nya sätt att erbjuda patienter en adekvat vård. Ett svar till de minskade antalet vårdplatser är att det nu på några ställen i landet finns eller planeras för start av psykiatriska närsjukvårdsteam som skall kunna erbjuda specialiserad psykiatrisk vård i hemmet. Det finns forskning kring att arbeta med psykiatrisk vård i hemmet men endast ett fåtal studier som har fokus på suicidprevention i hemmet. Genom att undersöka vårdarnas upplevelse av suicidprevention i hemmet kan viktig kunskap inhämtas som kan bidra till en utveckling av den suicidpreventiva vården i hemmet.

BAKGRUND

Suicid

Suicid är ett globalt folkhälsoproblem. Det är närmare 800 000 människor i världen som avlider på grund av suicid varje år och det är på topp 20 bland ledande dödsorsaker i världen (WHO 2019, s.7). I Sverige är det ca 1400 personer varje år som tar sitt liv. År 2018 var det dock 1574 personer som tog sitt liv i Sverige (Nationellt centrum för suicidprevention 2019). 6615 personer vårdades 2018 inneliggande på grund av självdestruktiva handlingar och där görs ingen skillnad i statistiken på dem som var i suicidsyfte eller inte (Folkhälsomyndigheten 2019). Enligt den nationella folkhälsoenkäten 2018 uppgav 14% av befolkningen att de någon gång i livet haft tankar på suicid (Folkhälsomyndigheten 2018). En tredjedel av alla som begår suicid har kontakt med psykiatrin men ännu fler har kontakt med andra delar av hälso- och sjukvården. Därför behöver alla instanser inom hela och sjukvård ha kunskap för att identifiera patienter som är suicidbenägna (Socialstyrelsen 2020).

Suicidprevention

För att arbeta med den suicidala patienten i psykiatrin och förebygga suicidala beteenden är det viktigt att omvårdnadspersonalen är lyhörda och kan fånga upp suicidal kommunikation och suicidala intentioner (Svenska psykiatriska föreningen 2013). En viktig del i det preventiva arbetet för att minska antalet suicid är att ta reda på vilka metoder människor använder för att ta sitt liv och försöka begränsa tillgängligheten till detta för att motverka suicid. Folkhälsomyndigheten (2018, ss. 6–7) skriver att de år 2015 fick i uppgift att samordna ett suicidförebyggande arbete på nationell nivå. Samverkan ska ske mellan berörda myndigheter och aktörer där fokus ligger på samordning, kunskapsstöd och uppföljning inom psykisk hälsa och suicidprevention. I basgruppen finns Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. WHO (2018, s. 12) lyfter fram en agenda som visar på vikten av att alla

regeringar ska skapa sin egen nationella strategi för att förhindra självmord. WHO lyfter också vikten av att utveckla, genomföra och utvärdera de olika strategierna och att övervinna gemensamma hinder. De olika hindren går att övervinna genom att åtgärderna är strukturerade och väl definierade. Karolinska institutets (2006, ss. 18–26) handlingsplaner för suicidprevention är delade på befolknings- och individnivå. Dessa perspektiv kompletterar varandra och behövs för att kunna reducera antalet självmord. År 2008 antog Sveriges riksdag ett nationellt program för suicidprevention i Sverige som innefattar nio strategier som det suicidpreventiva arbetet i Sverige skall inriktas på. Dessa områden är (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, 2020)

 att förebygga livschanser för mindre gynnade grupper,

 att minska alkoholkonsumtionen generellt och i högriskgrupper,  att minska tillgänglighet till höggradigt dödliga medel för suicid,  att börja hantera suicid som psykologiska olycksfall,

 att tidigt uppmärksamma personer i behov av medicinska, psykologiska och psykosociala insatser,

 att sprida kunskap om evidensbaserade metoder för att minska suicid,

 att öka kunskapen om självmordsnära personer hos personal och andra nyckelpersoner i vården,

 att införa händelseanalys av Lex Maria-anmälda suicid,  att stödja frivilligorganisationer.

Specialiserad psykiatrisk vård i hemmet

I Sverige är psykiatrisk vård i hemmet ett relativt nytt sätt att erbjuda psykiatrisk vård på, men i flera länder i västvärlden har de arbetat med psykiatrisk vård i hemmet i många år. I Storbritannien infördes Crisis resolution home treatment teams -CRT i början av 2000-talet (Hubbeling & Bertram, 2012). Ett kännetecken för CRT team är att de är ett multidisciplinärt mobilt team som erbjuder kortsiktiga akuta insatser som ett alternativ till sjukhusinläggningar (Hasselberg, Gråwe, Johnson & Ruud, 2011). År 2014 startades de mobila omvårdandsteamen i västra och södra Sörmland. Teamen startades upp som ett tredje vårdalternativ med syfte att erbjuda specialiserad psykiatrisk vård i hemmet. I dessa team arbetar sjuksköterskor och skötare. Teamen är tillgängliga både kvällar och helger och har möjlighet att upprätthålla en nära kontakt med patienten genom hembesök. Vid behov ska de kunna erbjuda flera besök under en dag och de erbjuder också kontakt via telefon. En av arbetsuppgifterna som alltid ingår i kontakten med patienten är att göra en suicidriskbedömning (Ekermo & Svensson 2017, s. 40). Cornelis et al. (2018) skriver att sjukhusinläggningar i Nederländerna är en vanlig strategi för att behandla patienter i psykiatrisk kris. Ett kristeam startade en intensiv behandling i hemmet IHT (Intensive Home Treatment) där patienter och deras anhöriga fick utbildning, flertal hembesök per dag och den hjälp de behövde i sitt hem. Vilket ledde till 33% mindre sjukhusinläggningar under 52 veckor. Bergum och Riordan (2016) undersöker sjuksköterskors upplevelse av att arbeta i CRT team. I studien framkommer att sjuksköterskorna upplevde att det krävs erfarenhet för att klara av det stora ansvaret som arbetet innebär. De tar också upp att en av utmaningarna med arbetet är att skapa trygghet i hemmet hos dem som tidigare vårdats inneliggande på sjukhus. Sjuksköterskorna upplevde också en stor press då det fanns en brist på sängplatser i slutenvården.

Specialistsjuksköterskans roll

En viktig del i specialistsjuksköterskan med inriktning mot psykiatri kompetens är att värna om mänskliga rättigheter och ha med samhälleliga och etiska aspekter i arbetet med vård och omsorg. I detta ingår att arbeta för att patienter och närstående görs delaktiga och att bedömningar samt åtgärder vilar på en vetenskaplig grund (Psykiatriska riksföreningen för sjuksköterskor 2014). Specialistsjuksköterska inom psykiatrisk vård ansvarar för omvårdnadens kvalitet och utveckling, men också för att tillse att vård och omvårdnad genomförs görs i samråd med patienten. I rollen ingår också att samordna och leda omvårdnadsinsatser. Specialistsjuksköterskor ansvarar dessutom för att värdera och använda nya kunskap från omvårdnadsvetenskap och medicinsk vetenskap (Psykiatriska riksföreningen för sjuksköterskor 2014).

Hagen, Kinzek och Hjelmeland (2017) undersöker i sin studie terapeuters och psykiatrisjuksköterskors erfarenheter av relationella principer i vården av patienter inneliggande för suicidprevention. I studien framkommer att psykiatrisjuksköterskan ser att det har en viktig roll i att erbjuda vård till den suicidala patienten. Psykiatrisjuksköterskan ser det som viktigt att etablera en relation till patienten i det suicidpreventiva arbetet. Vandewalle et al. (2019) undersöker hur psykiatrisjuksköterskor arbetar med att främja och bevara säkerheten för patienter med suicidtankar. De lyfter att i arbetet med att hantera patienters suicidrisk är det viktigt att arbeta med riktlinjer för suicidprevention. De beskriver att sådana riktlinjer erbjuder stöd i att bedöma suicidrisken och på så vis kunna sätta in åtgärder som är anpassade efter patientens risknivå. Några av sjuksköterskorna lyfter att deras huvudsyfte inte är att kontrollera utan att inbjuda till en vårdande kontakt, där dem är öppna och lyhörda inför patienten behov.

Vårdande möten

Inom vårdvetenskapen är det vårdande mötet en central del. I mötet med en annan människa kan vi lära oss om oss själva, som människor och som vårdare. Mötet skapar förutsättningar för att patienten skall känna sig sedd som människa (Rehnsfeldt, 2014 s.68). Att möta patienten utifrån hens förutsättningar är viktigt för att kunna bidra till att lindra lidande och öka välbefinnandet. Utifrån vårdande mötet kan en vårdrelation skapas, dessa relationer kan te sig olika. Oavsett hur relationen ser ut och i vilket sammanhang den uppstår handlar relationen om att skapa ett vårdande möte (Dahlberg & Segesten 2010, s. 192). I ett vårdande möte är närvaro en viktig del. Att vara närvarande handlar om att vara nära den andra men också vara nära sig själv (Holopainen, Kasén & Nyström 2014). Ansvaret för det vårdande mötet är vårdarens. Ansvaret över mötet handlar också om att svara an, att visa en öppenhet och en följsamhet för patientens levda verklighet och de många dimensioner som den innehåller (Dahlberg & Segersten 2010, s. 193). Türkleş, Yilmaz och Soylu (2017) skriver att några av sjuksköterskorna i deras studie lyfter att i det suicidpreventiva arbetet är det viktigt att lyssna till patienten och låta dem få uttrycka sina känslor. Dahlberg och Segesten (2010, s. 184) menar att ett öppet och följsamt vårdande handlar om att förutsättningslöst som möjligt möta varje individ. Att möta vårdare som lyssnar och låter deras berättelse få höras. Det lyfts fram i flera studier där patienter intervjuas om deras väg till återhämtning efter att ha levt med suicidalitet och suicidala beteenden.

Sellin, Asp, Wallsten och Wiklund (2017) undersöker i sin livsvärldsstudie fenomenet återhämtning hos patienter som har haft tankar på suicid. Det framkommer bland annat att patienterna genom relationen till professionella och anhöriga får tillbaka känslan av sitt eget värde.

Vandewalle et al. (2019) undersökte psykiatrisjuksköterskors kontakt och kommunikation med patienter med suicidala tankar. Sjuksköterskorna lyfter bland annat fram vikten av att ha en öppen och genuin kommunikation för att möjliggöra att få en adekvat och meningsfull bild av patientens suicidtankar. De lyfter också betydelsen för sjuksköterskan att vara närvarande, tillgänglig, tillmötesgående och möta patienten där hen befinner sig. Sjuksköterskorna betonar vikten av att initiera samtal om suicidtankar. De upplever att de genom att prata om suicidtankar med patienten får viktig information och de signalerar till patienten att suicidtankar inte är tabu att prata om. Sellin, Kumlin, Wallsten och Gustin Wiklund (2018) lyfter fram vikten av att efter ett suicidförsök ha en kommunikativ samsyn, vilket innebär att förklara oron sjuksköterskan känner för patienten men också försöka förstå patienten. Att kunna stödja patientens återhämtning, stödja de mörka och ljusa livshändelser som kan påverka vården och deras liv.

Hopp

Hagen, Kinzek och Hjelmeland (2017) undersökte psykiatrisjuksköterskors upplevelser av att vårda suicidala patienter i slutenvård. I studien beskriver flera sjuksköterskor att en del av vården av suicidala patienter är att lindra den psykologiska smärtan och väcka hopp hos patienterna. I denna process ingår att sjuksköterskan och patienten får en gemensam förståelse för patientens livssituation och suicidalitet. Efter att de fått en gemensam förståelse försöker de hjälpa patienten att fokusera mer på livet och framtiden. Att känna hopp är kopplat till en människas grundläggande syn på livet, vilken behöver identifieras för att förstå meningen med livet. Hopp har länge av vårdpersonal och andra setts som en motiverande faktor för mänskligt beteende. Hopp ger människor förmågan att hantera svåra situationer, nederlag, tragedier, ensamhet och lidande (Travelbee 2001, s. 117). Att ha förmågan att känna hopp i det allra svåraste stunder är viktigt för oss människor och kan ses som livsnödvändigt. Rydenlund (2014, s.249) skriver att förmågan att kunna hoppas är avgörande för möjligheterna att kunna leva ett hälsosamt och bra liv, ibland är det skillnaden mellan liv och död. Schrank, Bird, Rudnick och Slade (2012) skriver att hoppet ses som en viktig komponent i vägen till återhämtning för patienter som lider av psykisk ohälsa. Nåden och Vatne (2018) undersöker vad patienter upplever som meningsfullt och hjälpsamt i vården efter ett suicidförsök. En av de åsikter som lyfts fram av informanterna är upplevelsen av att känna hopp i mötet. Genom känslan av att bli förstådd väcktes hopp om att få kontakt med andra och att den andra personen kunde hjälpa dem att fortsätta leva.

Aktuell forskning om suicidprevention

Författarna upplever att arbeta med patienter som är suicidala eller har genomfört ett suicidförsök är en svår uppgift som också kan väcka mycket känslor. Det är också ett arbete som kräver att vårdarna har kunskap kring hur arbetet skall genomföras. Aflague och Ferszt (2010) gör en fenomenografisk studie och undersöker suicidriskbedömningar gjorda av psykiatrisjuksköterskor. I studien fram kom det att de var viktigt att kunna

diskutera sina bedömningar. Detta sågs som viktigt för att få bekräftat att ens bedömning är riktigt. Det finns forskning som rör suicidprevention, men huvudfokuset på befintlig forskning har varit kring suicidprevention i slutenvård. Det gör att det endast finns ett fåtal studier som inriktar sig på suicidprevention i hemmet. Vandewalle et al. (2019) undersöker sjuksköterskors erfarenheter av att möta och kommunicera med patienter som har suicidtankar. I studien tar sjuksköterskorna upp att de möter dessa patienter genom att försöka skapa en öppen och genuin kommunikation. Sjuksköterskorna försöker skapa förutsättningar för att patienten skall känna ett förtroende. En viktig del i att skapa ett förtroende hos patienten är att det finns en kontinuitet i mötet med patienten. Morrissey och Higgins (2018) gör en grounded theory studie om psykiatrisjuksköterskors reaktioner på att vårda suicidala patienter. Sjuksköterskorna som deltar arbetar både i slutenvården och i kommunal hälso- och sjukvård. I studien framkommer en huvudkategori som är “Lindring av ångest”. Alla sjuksköterskor som deltog medgav att någon form av oro eller ångest väcktes i dem under vårdtiden av dessa patienter. För de som arbetar i kommunen skapar det oro och ångest att inte ha möjligheten att ha kontroll på patienterna på annat sätt än vid bokade besök. Sacks och Iliopoulou (2017) undersöker i sin studie vårdarens upplevelse av att arbeta med våldsamma och suicidala patienter i hemmet. I studien lyfter deltagarna att deras professionella roll ibland kan hindra dem från att handla i olika situationer. Vårdarna lyfter att det som är svårast att arbeta med att vårda hemma är att hantera våld och suicidala beteenden. För att kunna hantera svåra händelser är det viktigt att få prata om sina upplevelser med sina kollegor.

PROBLEMFORMULERING

Suicid är ett globalt folkhälsoproblem. I Sverige är det ca 1400 personer varje år som tar sitt liv. År 2018 var det dock 1574 personer som tog sitt liv i Sverige. Samtidigt minskar antalet vårdplatser i psykiatrisk slutenvård hela tiden. Det gör att vården behöver nya sätt att behandla patienter med suicidalitet, för att förhindra att människor tar sitt liv. Hur vårdarna upplever arbetet med suicidprevention i hemmet är oklart, då forskning på området är begränsad. Därför ansågs det viktigt att undersöka fenomenet utifrån ett vårdarperspektiv. Genom att belysa vårdarens upplevelse av suicidprevention i hemmet kan det bidra med viktig kunskap för att kunna utveckla och förbättra vården och välbefinnandet för patienterna.

SYFTE

Syftet är att beskriva upplevelsen av suicidprevention i hemmet utifrån ett vårdarperspektiv.

METOD

För att beskriva suicidprevention i hemmet utifrån vårdarens perspektiv används en kvalitativ intervjustudie med en fenomenologisk ansats. Polit och Beck (2017, s. 470) skriver att fenomenologin undersöker specifika fenomen för att de tror att verkligheten

finns i människors levda erfarenheter. En kvalitativ metod är fördelaktig när forskarna vill få en fördjupad förståelse för fenomenet utifrån människors levda erfarenheter.

Ansats

Syftet med en kvalitativ studie är att ta reda på de deltagandes upplevelser av sin vardagsvärld. Metoden som har använts utgår från fenomenologin. Fenomenet som vi valt att undersöka är suicidprevention i hemmet och detta görs utifrån ett vårdarperspektiv. Fenomenologi är vetenskapen om fenomen, där ett fenomen kan vara ett ting eller en del av världen, som den visar sig eller upplevs av någon (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2011, s. 33). Det fenomenologiska förhållningssättet till vetenskap och forskning innefattar att beskriva världen såsom den erfars av människor (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2011, s. 36).

Livsvärldsteorin kan vara en teoretisk grund för en fenomenologisk studie. Dahlberg (2014, s. 74) skriver att livsvärldsteorin är en vetenskaplig ansats som tydliggör relationer människor har till sig själva och sin omgivning. För att få en förståelse för individens livsvärld och få en förståelse för upplevelsen av ett fenomen krävs det en öppenhet för både likheter och olikheter som beskrivs hos dem som intervjuas.

Dahlberg (2014, s. 68) skriver att när en undersökning med livsvärlden som grund genomförs måste författarna inta en öppen och följsam hållning inför det fenomen som studeras och ha kvar denna hållning genom undersökningens alla faser. Detta så att fokus blir på de levda erfarenheterna. För att verkligen kunna förstå den levda erfarenheten måste författarna inta en reflekterande hållning. Dahlberg (2014, s. 74) skriver att ha livsvärlden som grund innebär att reflektera över sig själv och sina egna erfarenheter. Både det som kan vara en styrka men också det som kan bidra till ett hinder i förståelseprocessen. Dahlberg (2014, s. 53) skriver att livsvärldsteorin är en viktig kunskapsteoretisk grund när man skall studera människors levda erfarenheter och få en förståelse för patienter, anhöriga och vårdpersonalens erfarenheter och upplevelser av vård och hälsa.

Förförståelse

Dahlberg (2014, s. 68) menar att när en undersökning med livsvärlden som grund genomförs måste författarna inta en öppen och följsam hållning inför det fenomen som studeras och ha kvar denna hållning genom undersökningens alla faser. Detta så att fokus blir på de levda erfarenheterna. För att verkligen kunna förstå den levda erfarenheten måste författarna inta en reflekterande hållning. Det krävs tålamod och kunskap för att kunna avvakta och vänta in svaret och inte tro sig veta svaret direkt samt att inte dra snabba slutsatser (Dahlberg 2014, s. 73).

Dahlberg (2014 s. 74) skriver att ha livsvärldens som grund innebär att man reflekterar över sig själv och sina egna erfarenheter, både det som kan vara en styrka men också det som kan bidra till ett hinder i förståelseprocessen. Alla människor bär på kunskap och erfarenheter som är värdefulla då de bidrar med en säkerhet. Vår tidigare kunskap och erfarenhet kan också utgöra ett hinder i hur vi förstår nya saker. Därför är det viktigt att under hela processen medvetandegöra sin egen förförståelse och reflektera hur denna kan påverka vår förståelse av nya ting (Dahlberg 2014, s. 69). Det krävs tålamod och

kunskap att kunna avvakta och vänta in svaret för att inte tro sig veta svaret direkt och att inte dra snabba slutsatser (Dahlberg 2014, s. 73).

Under intervjuerna och analysprocessen har författarna försökt att ha en öppen hållning, för att försöka tygla sin förförståelse. Genom att hela tiden reflektera kring den egna förförståelsen och medvetande göra den i arbetets alla delar. Detta för att inte bestämma det obestämda. Dahlberg, Dahlberg och Nyström (2011, s. 135) skriver om vikten av att ha en öppenhet och att vara medveten om sin förförståelse under hela processen.

Urval

Verksamheten som deltagarna arbetar på arbetar med specialiserad psykiatrisk vård i hemmet. På teamet arbetar både sjuksköterskor, skötare, läkare och socionom. Deras uppdrag är att erbjuda patienter psykiatrisk vård i hemmiljön vid tillfällen där heldygnsvård inte är önskvärd eller nödvändig. Syftet är att möjliggöra för patienten att känna en ökad kontroll över sin situation, öka tillgängligheten på specialistpsykiatrisk vård och i möjligaste mån göra närstående delaktiga i patientens vård. Verksamheten arbetar bland annat med intensiv uppföljning efter suicidförsök. De erbjuder både telefonuppföljning men också hembesök och vården planeras i samråd med patienten. Rekrytering av deltagare skedde på ett specialistpsykiatriskt närsjukvårdsteam på ett medelstort sjukhus i Västsverige. Brev skickades till sektionschefen/tillförordnad verksamhetschef för godkännande av studien (bilaga I) innan vårdarna, skötare och sjuksköterskor på teamet tillfrågades om deltagande. Inklusionskriteriet var vårdpersonal som har erfarenhet av att arbeta med suicidprevention i hemmet i ett specialistpsykiatriskt närsjukvårdsteam. Intervjuerna planerades att ta 30–45 minuter. Då intervjuerna genomfördes på arbetstid användes en lokal på deltagarnas arbetsplats. För att få ett brett urval som möjligt tillfrågades 12 deltagare varav 10 tackade ja. Fyra deltagare är specialistutbildade sjuksköterskor och sex av deltagarna är skötare. Urvalet av deltagare byggde på att skötare och psykiatrisjuksköterskor är de som arbetar med det suicidpreventiva arbetet i hemmet i det team där deltagarna rekryterades. Nio av deltagarna är kvinnor och en är man. Deltagarnas erfarenhet av att arbeta med suicidprevention sträckte sig från 2 år till 47 år. Sex av deltagarna har arbetat med suicidprevention i hemmet i fem månader, en i två år, en i fyra år, en i 25 år och en i 40 år. Åldersfördelningen är mellan 21 till 64 år.

Datainsamling

Polit och Beck (2017, s. 514) skriver att det viktigaste när plats för intervjun ska väljas, är att platsen gör det möjligt att sitta ostört utan att bli avbrutna och gör att individen kan behålla sin integritet. Detta genom att välja en plats där intervjuerna kan genomföras utan en risk att bli avbrutna. Datainsamlingen genomfördes genom livsvärldsintervjuer. Deltagarna fick muntlig information om studiens syfte och innehåll när de tillfrågades om att delta. De fick även skriftlig information genom ett informationsbrev (Bilaga II). Innan intervjun startade fick deltagarna också skriva på ett skriftligt samtycke (bilaga III).När detta var gjort startade intervjun

I en livsvärldsintervju är det deltagaren och dennes upplevelser som står i fokus och intervjuaren uppgift är att stödja deltagarnas försök att reflektera över det studerade fenomenet (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2011, s. 187). För att kunna stödja intervjupersonerna i reflektionen är det viktigt att författarna är medvetna om sin egen förförståelse för att kunna inta en öppen och följsam hållning inför det som framkommer. Dahlberg (2014, ss. 70–71) skriver att ha ett livsvärldsperspektiv och att vara öppen och följsam för det som undersöks innebär att inte tillskriva det obestämda en mening för snabbt och utan eftertänksamhet.

En livsvärldsintervju påbörjas med en öppen ingångsfråga som ska leda den som intervjuas in på ämnet och skall också få den som intervjuas att känna sig bekväm och duglig nog att kunna reflektera kring något som rör deras levda erfarenheter (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2011, s. 119). Efter ingångsfrågan är ställd börjar nästa sekvens av intervjun som består av öppna riktade frågor. De öppna riktade frågorna ska leda intervjupersonen mot att beröra nya områden som rör det fenomen som studeras (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2011, s. 191). De öppna riktade frågorna följs sedan upp med följdfrågor såsom “vill du utveckla det?” “hur kände du då?” “kan du berätta mer?” för att komma närmare deltagarnas verkliga upplevelse och en djupare förståelse av fenomenet som studeras (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2011, s. 192).

Intervjun startades med en ingångsfråga som var “hur ser ni på att arbeta med liv och död”? Nästa sekvens i intervjun består av riktade frågor (bilaga IV). De riktade frågorna följdes sedan upp med följdfrågor för att fördjupa sig i deltagarnas upplevelse av det studerade fenomenet. Följdfrågorna som ställdes var b.la annat; “du sa…skulle du vilja berätta mer om det? Hur kände du då”?

Dataanalys

Varje intervju transkriberades ord för ord och det transkriberade materialet blev föremål för analysen. Materialet analyserades med hjälp av en beskrivande innebördsanalys enligt Dahlberg (2014, ss. 126–127). En beskrivande innebördsanalys analyserar texten på ett djupare plan och försöker hitta den verkliga meningen i det som uttrycks (Bengtsson 2016). I en beskrivande innebördsanalys är syftet att analysera endast interna data det vill säga data som samlats in under en pågående undersökning, utan att tolka data utifrån en specifik teori (Dahlberg 2014, s. 125). En innebördsinriktad analys har intresset riktat mot människors existentiella tillvaro, hur tillvaron är för människor och är användbar när syftet är att beskriva deltagarnas upplevelser och erfarenheter av vård och hälsa (Dahlberg 2014, ss. 123–125).

I en innebördsanalys är tanken att röra sig från helhet till delar och tillbaka till helheten. Detta är väsentligt för analysmetoden. Det är därför viktigt att författarna har god kunskap om helheten i det insamlade materialet (Dahlberg 2014, s. 125). När författarna tycker sig se flera meningar eller stycken som beskriver samma innebörd utifrån det studerade fenomenet förs dessa ihop och bildar en meningsenhet. På samma sätt bearbetas hela materialet tills författarna har flertalet meningsenheter. När meningsenheterna är uttagna skall varje innebörd prövas gentemot det studerade fenomenet (Dahlberg 2014, s. 126).

Innan materialet lästes igenom diskuterade författarna sin egen förförståelse kring suicidprevention. Författarna tog ut meningsenheter var för sig. Intervjuerna färgkodas

till en början för att lättare kunna hitta tillbaka i materialet. När meningsenheter togs ut hade författarna studiens syfte framför sig och använde sig också av frågorna vad uttrycker deltagarna? och vad betyder det? Dessa frågor kom författarna tillbaka till under hela analysen. Författarna använde överstrykningspennor för att ta ut meningsenheter i texten och gjorde anteckningar i marginalen för att veta vilka innebörder meningsenheterna representerade.

När detta var klart satte sig författarna ner tillsammans för att jämföra de innebörder som hittas och kom fram till gemensamma innebörder. Innebörderna klipptes sedan ut och de som berörde liknande saker fördes samman till innebördsteman. Ur dessa framkom först sex innebördsteman. När författarna kände sig nöjda med att de fått fram innebördsteman som representerade innebörden i texterna gick de tillbaka och läste texterna igen. Sökandet efter innebörder sker i en rörelse mellan varje del och helheten, det vill säga innebörder prövas ständigt i förhållande till helheten. I denna studie har delarna utgjorts av varje enskild intervju och helheten har varit det insamlade materialet i sin helhet.

Forskningsetiska överväganden

Brinkmann och Kvale (2015, s. 91) skriver att en av de etiska frågor som bör ställas inför en intervjustudie är om den potentiella risken att skada deltagarnas hälsa övervägs av de potentiella fördelarna med att genomföra studien. Det som kan ses som fördelar med att genomföra studien är att få värdefull kunskap som kan leda till möjligheter att utveckla vården för patienterna. Intervjuerna genomfördes på samma klinik som författarna arbetar, vilket gör att författarna och deltagarna kan ha kännedom om varandra. Detta kan skapa svårigheter i intervjuerna då deltagarna kan uppleva sig vara i en beroendeställning och det kan skapa obehag hos deltagarna. Det kan skapa obehag då ämnet som studerats är upplevelsen av suicidprevention. Ämnen som berör suicid och suicidprevention är komplexa och berör frågor kring liv och död vilket kan ge upphov till mycket känslor. Detta reflekteras kring innan studien startades och beslutet blev att studien kommer att resultera i värdefull kunskap och kan leda till en utveckling av vården. Detta kan i sin tur leda till att vården kan rädda livet på fler människor och minska lidandet för dessa patienter. Att kunna rädda livet på flera patienter överväger risken med att skada deltagarnas hälsa.

För att genomföra en intervjustudie på magisternivå krävs ingen ansökan till etikprövningsnämnden men studien behöver ändå ta hänsyn till forskningsetiska principer. I Helsingforsdeklarationen (World Medical Association 2019) står det skrivet att i all forskning som rör människor skall respekt för de deltagande alltid stå i fokus. Studien har förhållit sig till dom grundläggande forskningsetiska principerna som syftar till att skydda individen. Dessa forskningsetiska principer är samtyckeskravet, informationskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet 2003). Deltagarna fick information gällande studiens innehåll både muntligt och skriftligt. Information gavs också rörande att deras medverkan var frivillig samt att de utan förklaring hade rätt att avbryta medverkan. I Lag om etikprövning av forskning som rör människor (SFS 2003:460) med en tilläggs lag (SFS 2008:192) står det att forskning endast ska genomföras om personen ger samtycke till det och samtycket skall dokumenteras. Deltagarna fick ge både muntligt och skriftligt samtycke till sitt

deltagande innan intervjuerna startades. Deltagarna fick också information om att intervjuerna var anonyma och ingen information skulle komma att delges andra än författarna och deras handledare. Intervjuerna kodades för att säkra att deltagarnas identitet inte skulle kunna röjas. Deltagarna fick också information om att insamlad data endast skulle användas till den tänkta studien. Materialet har under hela studien endast bearbetats utav författarna och handledaren och har hållits oåtkomligt för alla andra.

RESULTAT

Syftet med studien är att beskriva vårdarnas upplevelser av suicidprevention i hemmet. Vid bearbetning av intervjuerna framträdde sex innebördsteman. De teman som trätt fram representerade de innebörder som framkommit vid bearbetningen av materialet. De teman som framkommit är: Hemmiljön ger trygghet i mötet, Ett möte som kräver en aktiv närvaro, Ett personligt och delat ansvar, En frihet som skapar trygghet i vårdandet, Suicidprevention i hemmet skapar utmaningar och En meningsfull vård.

Hemmiljön ger trygghet i mötet

Vårdarnas beskriver att de tror att fler patienter skulle kunna vårdas hemma då de har möjlighet att erbjuda en vård med ett helare innehåll. Att se hur patienten har det i hemmet ger en bättre och helare bild av deras situation och deras mående då hemmet upplevs säga mycket om hur en människa mår. Detta gör att vårdarna får en bättre helhetssyn som hjälper dem att erbjuda ett bättre stöd till patienten. Vårdarna upplever att de kan stödja patienten lättare i hemmet och hjälpa dem att arbeta med sina svårigheter. Vårdarna upplever också att de har bättre möjligheter att hjälpa patienten att hitta strategier för att hantera sitt illabefinnande och sina suicidtankar och fokusera på här och nu. I hemmet kan vårdarna också få patienterna att fokusera på något annat när deras mående försämras.

“Att jobba med en patient i patientens eget hem, där knivarna är framme, där saxarna är framme och medicinerna är framme. Och få den här människan trots alla dessa faror, att ändå inte som ta till dem för att skada sig själv på något sätt. Det tycker jag är väldigt, det är ett väldigt bra sätt att arbeta med, för att livet är sånt, liksom det hör till att man har knivar hemma”

Vårdarna upplever att de kan förmedla en trygghet i hemmet för patienten, då de kan sitta ner och prata tillsammans. Vårdarna upplever att de har möjlighet att ge patienten den tid de behöver för samtal och de kan ge mycket till patienten. Genom samtalen upplever vårdarna att de kan hjälpa patienten att ändra fokus. Vårdarna upplever att det också fungerar som ett sätt att hjälpa patienten att sätt ord på sina tankar om det som känns tungt och svårt. Vårdarna lyfter också att samtalen kan ge dem möjlighet att lägga fokus på det basala som är extra viktigt att det fungerar när någon mår dåligt. Samtalen som vårdarna lyfter fram handlar om patienternas situation i hemmet, hur de ska hantera sitt mående med de suicidala tankarna och tunga känslorna. Vårdarna upplever att det är viktigt att kunna ge patienten tid. Vårdarna upplever att i hemmet finns det ingen som stressar dem vilket gör att de har tiden att verkligen lyssna och lära känna patienten.

Detta upplever vårdarna leder till en ökad trygghet för patienten. Vårdarna upplever också att det skapar en ökad trygghet för dem då de ger dem en möjlighet att erbjuda en helare vård med fokus på det patienten verkligen behöver.

“Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Att kunna prata om just allt annat än illabefinnandet. Patienterna behöver också kunna se att det finns annat att prata om. Att det finns annat utanför också. Komma ut sin egen hopplöshetskänsla”

Vårdarna upplever att möta suicidala patienten hemma i deras naturliga miljö bidrar till en trygghet i mötet, då hemmiljön inte känns opersonligt. Vårdarna lyfter att de upplever att vårdas hemma ger patienten en möjlighet att upprätthålla samma rutiner som innan vilket skapar en ökad trygghet. Patienten behöver få stöd i att hitta en balans mellan aktivitet och vila för att främja återhämtning. Vårdarna upplever att de har bättre förutsättningar för att göra detta i patientens hem. Vårdarna upplever också att patienten i hemmet tillåts att behålla ansvaret över sitt eget liv. Hemmet är deras arena, där är vårdaren gäst och det är patientens trygga punkt. Genom att vårda patienten i hemmet upplever vårdarna att patienten ges större möjlighet att delta i sin egen vård. Detta upplever vårdarna bidrar till en ökad trygghet för patienten.

“Det blir säkert inte lika lång väg tillbaka till vardagen. När du är i vardagen hela tiden liksom. Så på det viset tänker jag att patienten lär sig lite verktyg för livet, snarare än att springa till psyk så fort något jobbigt händer liksom”

Att vårda hemma ger en möjlighet att på ett naturligt sätt involvera anhöriga och göra dem delaktiga. Anhöriga upplevs kunna bidra med viktig information som kan ge möjlighet till en helare bedömning. De ser patienten dagligen och kan se förbättringar eller försämringar som patienten själv kanske inte märker av. Att anhöriga kan bidra med den informationen bidrar till att vårdpersonalen kan känna en ökad trygghet kring att patienten är säker hemma. Vårdarna upplever också att de är värdefullt att få se samspelet mellan anhöriga och patienten för att kunna göra en bra bedömning som kan hjälpa till att erbjuda en tryggare vård. Vårdarna lyfter också att genom att anhöriga får möjligheten att vara delaktiga bidrar det till en känsla av att erbjuda en helare vård. Detta för att patientens psykiska illabefinnande också påverkar de anhöriga.

“Det kan man faktiskt, förmedla en trygghet när man kommer hem till någon och sitter tillsammans och pratar. Det här att alla hör, att man får bådas sidor. Man får både höra hur patienten ser på det och man kan även hör hur anhöriga uppfattar det och sen kan man liksom prata gemensamt, ihop liksom försöka hitta gemensamma små steg”

Vårdarna lyfter att när patienten mår dåligt kanske den inte alltid kan förklara sitt mående för sina anhöriga och där kan vårdarna bidra med sin kunskap. Vårdpersonalen kan möta anhöriga och kan hjälpa till att sätta ord på det patienten inte kan förklara. Detta upplevs kunna bidra till att skapa en ökad förståelse hos anhöriga. Att ge anhöriga

möjlighet till en ökad förståelse kan bidra till en bättre relation mellan patienten och anhöriga vilket också bidrar till en tryggare situation för patienten. Vården upplevs bli tryggare när anhöriga är välinformerade om patientens tillstånd och planering. Detta för att det blir lättare för anhöriga att stötta patienten och också agera om patienten försämras.

“Jag ser det så tydligt. Det påverkar patienten så negativt när det är konflikter mellan, det behöver inte vara stora konflikter utan det kan vara outtalade irritationer, man förstår inte varandra. Så bara sitta och den anhöriga sitter med och man samtalar och får folk att förstå varandra det är grunden till allt”

Ett möte som kräver en aktiv närvaro

Att arbeta med suicidprevention i hemmet kräver att vårdarna tar eget ansvar och vågar lita på sina egna bedömningar. Att göra bedömningar i hemmet är ett uppdrag som kräver att hela tiden vara närvarande och fånga upp allt som kommuniceras från patienten. Det handlar inte bara om att lyssna till det som sägs utan också kunna fånga upp det som kan finnas bakom orden. Det handlar också om att vara uppmärksam på kroppsspråk och tonläge. En av vårdarna pratar om vikten av att fånga upp de små nyanserna i patientens röst som kan ge en indikation på att patienten inte mår bra.

“Min upplevelse är att det är utmanande och ja det är inget lätt. Man måste nog vara en viss typ av person både av att kunna känna av och sen krävs det mycket

kunskap. Erfarenhet ingenting man ska ta lätt på”

Vårdarna lyfter att det personliga ansvaret känns tungt att bära då de upplever att deras bedömning kan vara avgörande för patienternas liv. Vårdarna upplever att ansvaret de har för patientens liv kan kännas utlämnande. Deras bedömning väger tungt gällande val av fortsatt vård. Ansvaret blir tyngre att bära då bedömningar kan göras via telefonsamtal när patienten är i sin hemmiljö. De har då inte möjlighet att fånga upp mående som kan förmedlas genom annat än sagda ord. Vårdarna har inte heller samma möjlighet att dela ansvaret med någon när bedömning görs via telefonsamtal. Vårdarna lyfter att de kan känna sig otrygga i sina bedömningar ibland. Det handlar oftast om tillfällen då de inte är helt säkra på vilken åtgärd som är bäst för patienten. Otryggheten är då kopplat till rädslan för att vårdarna gjort fel bedömning och att de då inte är någon som tar vid när de lämnar patienten. Detta kan skapa en oro som bidrar till att det blir svårare att lita på sin bedömning. Vårdarna beskriver känslan av det är deras bedömning som är den avgörande.

“Vi gör bedömningar precis i den stunden när vi ser patienten och vi gör också suicidriskbedömningar över telefon och då ser du inte ens personen framför dig

så att det är en jätteutmaning…så att det blir svårt att veta om det personen säger stämmer eller inte, sen kan man inte veta det till hundra annars heller men

Ett personligt och delat ansvar

Vårdarna lyfter att de oftast känner sig trygga i sina bedömningar och att deras kunskap och tidigare erfarenheter kan bidra till en känsla av trygghet. Vårdarna upplever att kunskap och erfarenhet tillsammans med personliga egenskaper är avgörande för att klara av att hålla distans till den oro som kan komma med ansvaret. Vårdarna kan uppleva en oro som kan bidra till känslor av maktlöshet inför att inte kunna göra tillräckligt för patienten. Oron kan också bidra till att vårdarna känner sig utlämnade i att de själva ska göra en bedömning som kan vara avgörande. Oron kan öka när bedömningarna är komplicerade som när patientens hemsituation är invecklad. Att vårdarna inte har möjligheten att göra något åt hemsituationen kan kännas hopplöst. Kunskapen som vårdarna har med sig hjälper dem att skapa en medvetenhet om vad de kan och får göra, vilket skapar en trygghet i deras bedömningar och de åtgärder som erbjuds patienten. Kunskapen bidrar också till en medvetenhet om att de inte kan göra allt, vilket gör att det personliga ansvaret känns mindre tungt att bära.

“...när du vet om vad du kan göra, och inte kan göra, och vad du är skyldig att göra. Då upplever jag att man ändå känner sig ganska trygg, för du kan inte

lägga över allting på dina egna axlar”

Vårdarna upplever att trots att de känner ett personligt ansvar, också har möjlighet att dela ansvaret med sina kollegor. Upplevelsen är att genom att det är någon annan som finns där och ger en bekräftelse på att den egna bedömningen är rätt leder till en ökad känsla av trygghet. Detta kan också lindra den oro som kan komma med känslan av att de har ansvar över en annan människas liv. Genom att det finns någon där att dela sina tankar, känslor och åsikter kring mötet med patienten skapas en känsla av att inte vara ensam med ansvaret. Vårdarna upplever att genom att de är flera som delar ansvaret bidrar det också till en ökad trygghet för patienten. Vårdarna känner en stor trygghet i sina kollegor och att alla har olika kunskap och erfarenheter som bidrar till en bredare bedömning. Vårdarna beskriver också att vara flera som delar ansvaret också bidrar till att en möjlighet att bearbeta möten med patienter och anhöriga som berört eller väckt svåra känslor.

“Det kändes väldigt skönt och kunna känna att det bär hela vägen, att jag känner stort ansvar för mitt uppdrag men när det väl är skarpt läge så finns det

faktiskt någon annan som kan dela det ansvaret och som följer upp”

Vårdarna upplever också att vara två i bedömningen kan vara en utmaning. Utmaningen ligger i att de är två individer med olika kunskap och erfarenheter som gör att de kan se olika på patientens behov. Det kan leda till olika åsikter om vilka åtgärder som är adekvata för patienten. När det inte råder en samsyn kring patientens behov kan det skapa en frustration och irritation som inte får visas utåt mot patienten.

“Vi pratar om vad som gäller, vi respekterar varandras ställningstaganden, att

vi inte överprövar varandra. Jag kan tycka att du har helt fel. Men du har sagt detta och du har effekt i långa loppet”

En frihet som skapar trygghet i vårdandet

Vårdarna upplever att friheten de har i sitt arbete leder till en känsla av trygghet. Friheten bidrar till en känsla av trygghet då de upplever att de har möjlighet att ge patienten den tid som den behöver. Vårdarna upplever också att de lättare kan hjälpa patienten att försöka fokusera på det som gör livet värt att leva då vårdarna har tid att verkligen sitta ner och lyssna. Vårdarna upplever också att genom att ge patienten tid att formulera sina behov har de möjligheten att utforma vården utifrån den enskildes behov. Vårdarna beskriver också att de upplever att deras kunskap och erfarenheter tas till vara på detta sätt.

“Ja alltså det vi utför är mest stödjande samtal mestadels och det skapar man relationer med. Jag anser i alla fall att en bra relation i alla fall i psykiatrin har

en bättre vårdande effekt i långa loppet”

Vårdarna upplever en frihet i att de själva kan agera och ta beslut om att de suicidpreventiva åtgärderna i hemmet inte är tillräckliga. Detta för att vårdarna känner att de har möjligheten att agera här och nu för att säkra patientens trygghet och välbefinnande. Vårdarna upplever också att friheten gör att de känner att de har möjlighet att erbjuda patienten en säkrare vård och en vård som är anpassad efter den enskildes behov. Vårdarna har friheten att erbjuda extra stöd när de får en känsla av att det patienten säger inte stämmer överens med verkligheten. De kan få en magkänsla som oroar dem och beslutar att göra ett hembesök. Allt för att kunna göra det möjligt för patienten att kunna stanna kvar i sin trygga hemmiljö.

“När vi åker hem till patienten eller när man jobbar här då så har man möjlighet till att lovat detta, och då kör vi”

Vårdarnas frihet innebär också att de själva kan ta beslut om att vård hemma inte är möjligt och kan då ta med sig patienten in till sjukhuset. Detta skapar en ökad känsla av trygghet. Vårdarnas upplevelse är att det från andra vårdgivare funnits en syn på att deras uppdrag har handlat om att hålla patienter hemma. Detta har gjort att de känt sig ifrågasatta när de inte lyckats hålla patienterna hemma. Vårdarna beskriver en trygghet i att de har gjort vad de kan för att kunna vårda patienten i deras hem.

“Det är trots allt en måttstock på hur dålig man tycker att en patient är, och då är patienten uppenbarligen mycket sämre än att jag klarar av att vårda den i

hemmet, om jag måste ta med den hit”

Suicidprevention i hemmet skapar utmaningar

Vårdarna upplever att vårda patienter hemma för suicidprevention kan vara utmanande. En utmaning i att vårda hemma är att vården är frivillig. Vill patienten inte ta emot hembesök eller svara i telefon blir det upplevas svårt att vårda. Vårdarna kan försöka motivera patienten att ta emot hjälp men aldrig att tvinga patienten. Utmaningen blir då att göra en bedömning av suicidrisken och om uppdraget skall avslutas eller om ytterligare åtgärder behöver sättas in. Bedömer vårdarna att patienten är i stånd att ta ett

grundat ställningstagande kring sin vård då kan patienten avslutas. När vårdarna har tagit ett beslut att avsluta en patient baserat på en suicidriskbedömning, kan detta leda till en känsla av förlorad kontroll. Detta för att de då inte vet vad som kommer hända med patienten.

“Det kan vara det svåraste, asså känslomässigt sätt att hur ska jag göra. Hur ska jag göra här nu? Vi kan inte gå in för mycket. Vi är i alla fall i patientens hem och vi får inte kränka på något sätt”

Vårdarna lyfter att de känner en ovisshet inför ett hembesök. Detta för att de aldrig riktigt vet vad för situationer de kommer möta i hemmen. Ovissheten kan också leda till en otrygghet som kan vara utmanande att hantera. En annan aspekt som leder till en känsla av ovisshet är att de ofta inte känner patienten sen tidigare. Förberedelserna upplevs minska osäkerheten som råder kring att inte veta vem de kommer möta och hur situationen i hemmet ser ut.

“Det är nog lite otrygghet, inte i mig själv men mer att det är inte jag som bestämmer situationen. Utan det är patienten utifrån att vi är på deras

hemmaplan. Det är deras regler vi måste respektera”

Att arbeta med suicidprevention i hemmet kan ge upphov till mycket känslor som vårdarna också behöver kunna hantera vilket kan vara utmanande. Känslorna kan vara kopplade till patientens mående direkt men också hur patientens hemmiljö ser ut kan ge upphov till mycket känslor. Mötet kan väcka en irritation och en frustration hos vårdarna. Vårdarna beskriver frustrationen i att vissa patienter upplevs självupptagna och vill lägga ansvaret och måendet på andra. Utmaningen i detta fall är att försöka hantera det professionellt. Vårdarna lyfter också den frustration som uppkommer när patienter har sökt flertal gånger inom vården för suicidtankar och de inte bedöms vara suicidala. Där ligger utmaningen i att som vårdare frångå sin egen bedömning, erfarenheter och sin egen förförståelse och ta patientens besvär på allvar.

“Även om de är hundrade gången som du säger att du ska göra någonting så får man ta det på allvar, och ha en ödmjukhet inför att patienten mår dåligt. Dom gör inte detta för att, för att vi ska få en massa extra jobb, det är inte därför, utan dom

mår dåligt”

Vårdare lyfter frustrationen med att känna att de åtgärder som sätts in inte gör någon skillnad och därför kan tiden delvis kännas bortkastad. Vårdarna upplever också att det kan känna en maktlöshet inför patientens situation och hur de ska kunna hjälpa patienten på ett så bra sätt som möjligt. Vårdarna beskrivs också utmaningen att inte försöka gå in för mycket och styra patienten utan att istället ta ett steg tillbaka och försöka arbeta med att motivera patienten att ta emot hjälp. Vårdarna upplever att möta patienten hemma och försöka forma en vård som uppfyller patientens behov kan vara utmanande. Vårdare upplever att det finns en önskan om att lösa patientens problem och därför läggs fokus på att ge patienten råd istället för att bara lyssna på patienten. Att inte

kunna erbjuda patienten en lösning som kan hjälpa patienten att må bättre kan också skapa frustration hos vårdaren.

“Jag vill känna att jag har kontroll över situationen. Det har man inte riktigt när man inte vet vad som är problemet. När man inte vet hur man ska lösa det.

Dom gånger som man då bara kan släppa och låta patienterna bara få prata utan att komma med massa lösningar. Oftast är man rätt nöjd efteråt ändå”

En meningsfull vård

Vårdarna upplever att ha möjlighet att låta patienten stanna kvar i sin hemmiljö ger en känsla av att kunna göra nytta. Vårdarna upplever att genom att erbjuda suicidpreventiva åtgärder i hemmet får patienten verktyg för livet. Vårdarna upplever att med små medel har de möjlighet att hjälpa patienten stanna kvar sin trygghet i hemmet. Vårdarna beskriver också att patienter med suicidtankar och planer bär på mycket känslor och att det kan hjälpa att det bara finns någon där som lyssnar. Vårdarna beskriver att genom att patienten får möjlighet att samtala om sina tunga känslor kan leda till att den klarar av att hantera en dag till hemma. Vårdarna upplever att när de lyckas få patienten att må bättre i sin suicidalitet och har ändrat sin inställning gentemot psykiatrin skapar det en känsla av meningsfullhet och tillfredsställelse i deras arbete. Vårdarna beskriver att kunna erbjuda patienten stöd hemma och förhindra en inläggning bidrar till en känsla av de faktiskt kan göra skillnad i människors liv. Att få bekräftelse på att ens arbete är betydelsefullt för någon annan bidrar till att skapa arbetsglädje och en ork att verkligen ge det lilla extra. Vårdarna upplever en glädje i arbetet då de får mycket tillbaka från patienterna. Vårdarna upplever en tacksamhet från patienterna och anhöriga som också bidrar till en känsla av att de gör något betydelsefullt för hela familjen.

“Det känns hoppfullt också att människan faktiskt har en livskraft på det sättet och att man med ganska små medel faktiskt genom bara samtala med någon kan förändra så mörka tankar till någonting annat eller bara kunna se nått litet hopp

någonstans”

DISKUSSION

Metoddiskussion

Då syftet med studien var att studera vårdarens upplevelse av att arbeta med suicidprevention i hemmet valdes en metod med en kvalitativ ansats. En kvalitativ metod är lämplig att använda då människors levda erfarenheter studeras. Metoden som valdes är en fenomenologisk livsvärldsansats vilket är lämplig då syftet med studien var att studera deltagarnas upplevelse av att arbeta med suicidprevention i hemmet. Dahlberg (2014, s. 70) menar att förförståelsen är nödvändig för att vi ska kunna förstå saker i vår omgivning. Förförståelsen kan också agera som ett hinder för att vi ska förstå nya saker vi möter. Vår förförståelse kan göra att vi inte är öppna för att förstå saker på ett nytt sätt och tillskriver saker till en mening utan att verkligen försökt förstå. Genom

att författarna har en ständigt pågående diskussion kring den egna förförståelse av fenomenet suicidprevention under arbetets gång kunde brister identifieras där författarnas egen förförståelse fått för stor inverkan.

För att medvetandegöra när förförståelsen har fått alltför stort utrymme under intervjuerna diskuterade författarna dessa allt eftersom de genomförts. Det för att identifiera när förförståelsen fått för mycket utrymme. Förförståelsen fick för stort utrymme då ledande frågor ställts utifrån författarnas egna uppfattningar om ämnet suicidprevention. Ifall ledande frågor ställts har dessa frågor uteslutits ur analysen. För att säkerställa tillförlitligheten i en studie är det viktigt att klargöra vems “röst” det är som presenteras i de olika delarna av studien. Vilket betyder att det behöver vara tydligt vad som är deltagarnas “röst” och vad som är författarnas tolkningar (Graneheim et al. 2017, s. 33). Förförståelsen gjorde också att följdfrågor missades att ställas då författarna trodde sig förstå vad deltagarna menade. Genom att författarna granskade intervjuerna allt eftersom de genomfördes upplevde författarna att förförståelsen fick allt mindre inverkan på intervjuerna. Detta då fler följdfrågor ställdes för varje intervju. Det gjorde att intervjuerna upplevdes bli djupare och med mer innebörd desto fler intervjuer som genomfördes.

Urval

Deltagarna rekryterades via författarnas egen klinik. Att vi som författare och deltagarna hade kännedom om varandra och i vissa fall även arbetat tillsammans skulle kunna ses som en svaghet. Det kan ha påverkat deltagarnas svar då de har en uppfattning om att författarna redan har en kunskap och förståelse för det studerade fenomenet. Detta kan ha gjort att den insamlade data inte blivit lika innehållsrik som om vi hade intervjuat deltagare vi inte kände. Dahlberg, Dahlberg och Nyström (2011, s. 173) menar att när det finns en kunskap eller kännedom om författarnas identitet och kunskaper kan de göra att deltagarna inte ger något djup i sina svar då det förväntar sig att författarna redan har en kunskap om fenomenet. I studien hanterades detta genom att författarna innan intervjuerna påtalade att de skulle se oss som neutrala och försöka förutsätta att vi inte hade kunskap om ämnet.

Dahlberg (2014 s. 80) menar att vid en fenomenologisk ansats vill forskarna göra ett strategiskt urval för att få så stor variation som möjligt. Endast ett inklusionskriterie valdes och det var att vårdarna skulle ha erfarenhet av att arbeta med suicidprevention i hemmet. Graneheim, Lindgren och Lundman (2017) lyfter också fram att trovärdigheten i studien kräver att urvalet av deltagare har erfarenhet av fenomenet. Deltagarna har också olika lång erfarenhet av att arbeta med suicidprevention där det varierade mellan två och 47 år vilket ansågs som en styrka. Skillnad i deltagarnas erfarenhet kan enligt författarna anses vara representativt för många vårdverksamheter. Det gör att författarna tror att studiens resultat skulle vara användbart för andra enheter som bedriver liknande form av vård. Vi valde att intervjua omvårdnadspersonal då det inte fanns många specialistsjuksköterskor på teamet där det rekryterades deltagare. Vi valde också omvårdnadspersonal då både skötare och sjuksköterskor arbetar med suicidprevention och därför finns det ett värde i att ta reda på personalgruppens upplevelse.

Datainsamling

Som datainsamlingsmetod hölls tio livsvärldsintervjuer med vårdare som har erfarenhet av att arbeta med suicidprevention i hemmet. En livsvärldsintervju startas med riktade frågor. Det riktade frågorna kan leda deltagarna in på olika delar av det studerade fenomenet. Dessa riktade frågor följs sedan upp av följdfrågor där vårdarna nu får möjlighet att utveckla sina svar och har som syfte att skapa en djupare förståelse av det studerade fenomenet (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2011, ss. 191–192). Intervjufrågorna i kombination med följdfrågorna har resulterat i ett material med god giltighet.

Författarna genomförde intervjuerna enskilt. Det för att undvika att deltagarna skulle hamna i en maktbalans som kunde få deltagarna att sluta sig, vilket kunde resulterat till ett mer innehållsfattigt material. Dahlberg (2014, s. 93) beskriver att livsvärldsintervjuer bör utföras individuellt då det finns en risk att inte samtliga kommer till tals när fler personer är närvarande. Författarna upplever att de kan ha påverkat resultatet negativt då författarna var oerfarna och därför hade svårare att få ett djup i intervjuerna. Hade istället intervjuerna genomförts tillsamman hade detta kunnat ge möjlighet till fler följdfrågor då den som satt med som bisittare kunde haft möjlighet att ställa följdfrågor på det som den andra kanske inte uppmärksammat.

Dataanalys

Vi som författare har valt innebördsanalys och när innebörder skall hittas är det viktigt att det finns en förkunskap (Dahlberg 2014, s. 124). Det rekommenderas att välja innehållsanalys till sin vetenskapliga uppsats för att det är lättare att tillämpa och skilja mellan innebörd och innehåll (Dahlberg 2014, s. 118). Det diskuterades under planeringen av uppsatsen men författarna valde till slut innebördsanalys för intresset att finna djupet i deltagarnas erfarenheter var större. Författarna upplever att det var svårt att nå innebördsnivån och att en del av materialet var mer innehållsrikt en innebörds rikt. Detta kan bero på att författarna hade en ovana att intervju och också i delar av intervjuerna missat att ställa följdfrågor som gjorde att en djupare innebörd framkommit. Författarna upplevde ändå att till viss del nått rätt innebördsnivå vilket gör att vi ändå känner att en innebördsanalys var användbar för att analysera insamlad data. Författarna upplevde att det svåraste var att i framskrivning av resultatet skriva de på en innebördsinriktad nivå. Detta gjorde att resultatredovisningen fick skrivas om flera gånger.

Trovärdighet och tillförlitlighet

Polit och Beck (2017) skriver att en studies trovärdighet involverar två aspekter. Dessa två aspekter är att studiens resultat beskrivs på ett trovärdigt sätt samt att författarna tar steg mot att demonstrera trovärdigheten i sin forskningsrapport. Kontinuerligt under hela studien diskuteras, analyseras och reflekteras materialet och olika ställningstaganden tillsammans. Det är en ständig dialog mellan författarna och handledaren under hela forskningsprocessen som stärker trovärdigheten och tillförlitligheten i studien. Trovärdigheten i studien handlar om tolkningarna i dataunderlaget i förhållande till studiens syfte (Rosberg 2017, s. 147). Det har varit en tillgång att låta utomstående, både personer med kunskap men även utan kunskap inom