Per Heister; Adel – eller styre för, av och med folket

POLITIK

Adel -eller styre för,

av och med foll<et?

Av Per Heister

Principiella och djupare diskussioner om demokratins

förutsättningar och om reglerna för hur rikets styres bör

ständigt förass. Anders Isakssons nya bok är viktig just

därför.

P

diskussioner om demo-RINCIPIELLA och djupare kratins förutsättningar och reglerna för hur rikets styres bör ständigt diskuteras. Anders Isakssons nya bok är viktig just därför.

Den som väntar sig skvaller om ledande politiker, om vem som är släkt med vem och som har ihop det blir besviken på Anders Isakssons nya bok om den politiska adeln. Pre-sentationen i våra kvällstidningar gav intrycket att det fanns en del skvaller för politiska junkies och eftersom Isaksson har bra koll, fram-för allt på regeringspartiet, verkade det i sig lovande.

Anders Isaksson har i flera decennier gjort en viktig insats genom att studera relationerna mel-lan ledande makthavare i mel-landet. Det har varit viktiga granskningar, inte för att det är skamligt att två perso-ner som har sammanfallande intres-sen finner varandra eller att den som är uppvuxen i en familj med starkt samhällsengagemang i sin tur växer upp till ett sådant engagemang utan för att det måste vara synligt, bely-sas. Innan Isaksson började med sina granskningar spelades personernas roll ned till förmån för de stora ide-erna. Hans granskningar har gjort journalistiken på det här området bättre. Granskningen av politiken är fortfarande ofta alltför dålig men den har blivit mer allsidig när också

människorna bakom händelserna och deras bevekelsegrunder upp-märksammas. Också framväxten av den statsvetenskapliga/ ekonomiska disciplin som kallas public choice har spelat en roll för denna bättre belysning men Isaksson har

antagli-gen nått längre in i gemen mans medvetande i Sverige än Gordon Tullock och James Buchanan ..

Den nya boken tar flera steg längre och går djupare i de problem som följer av att politiken professio-naliseras och att politik blir ett jobb som andra. Liksom säkert flertalet reflekterande personer med insikt i politiken delar jag Isakssons bekym-mer. De alltfler heltidspolitikerna kräver trygghet och framförhållning som gör att valen snart inte har någon betydelse för vem som sitter vid maktens grytor. Och de som sit-ter där blir delar av ett kompisgäng som skaffar sig egna värderingar och lojaliteter på samma sätt som alla andra yrkesgrupper. Konsekvenserna blir bara så mycket värre eftersom de har så mycket större inflytande över vår vardag än Ericssonsvd eller Vol-vos styrelseordförande. (Om detta skrev jag i SvT 1-2001)

Isaksson beskriver hur denna politiska klass växer fram och trä-der in i den roll som adeln en gång hade. Ämbetena ärvs. Sonen tar över pappas jobb på samma sätt som förr på godset eller gården. De folkvalda spelar allt mindre roll och

får allt mindre kontakt med folket. Riksdagen har blivit en åter-vändsgränd som saknar makt. Leda-möterna i regeringen hämtas inte från riksdagen utan från den nya politiska adeln. En Bodström, Sah-lin eller Lejon hamnar i regeringen för att de vuxit upp i närheten av partiets centrum, inte för att de vun-nit folkets förtroende. Perssons pola-re, som han kan lita på, är en vikti-gare krets för rekrytering av statsråd och ambassadörer än riksdagen och utrikesdepartementet.

En ordförande i moderata ung-domsförbundet förklarade för tiota-let år sedan att det gav mer inflytan-de att tjäna honom än att vara aktiv medlem i MUF. Och så är det kan-ske. Men det är naturligtvis inte bra.

Isaksson är pessimistisk i den meningen att han inte tror att man kan rulla tillbaka utvecklingen, få heltidspolitikerna att åter bli fritid-sengagerade, få grundläggande prin-ciper som ansvar och maktfördel-ning att åter stå högt.

Och visst kan man dela oron för att de grundläggande principerna inte längre har någon betydelse.

För en tid sedan meddelade stats-ministern att han vill ändra regler-na som ger generaldirektörer lön utan att arbeta, om de flyttats från sin tjänst. Till min stora förvåning framfördes denna revolutionerande men populistiska åsikt utan någon enda synbar protest. Visst kan man tycka att den aktuella avsatta gene-raldirektören på Jordbruksverket borde ta något av de jobb som erbjuds henne. Och självklart bely-ser hennes öde hur Perssons regering missbrukar utnämningsmakten att belöna kompisar snarare än kompe-tens.

Men statsministerns lösning skulle ju betyda den definitiva spi-ken i kistan på hela den svenska principen för statsförvaltningens oväld och självständighet. En grund-sten i denna självständighet har ju varit att när en generaldirektör väl

... Q) ~ u :o

co

utsetts av regeringen skall denna se till att lagarna följs helt självständigt från påtryckningar av statsråd.

Rikets styre under lagarna garan-terades av självständiga ämbetsmän.

Det har varit illa att de sedan en del

år inte tillsätts på livstid utan att de måste fjäska för regeringen för att bli omförordnade efter sex år. Nu vill Persson inte bara att en verkschef, som Irhammar, kan avsättas av stats-rådet på begäran av underlydande

personal utan nu skall han eller hon dessutom avskedas som en vanlig vd i ett börsbolag, men med sämre anställningstrygghet. När statsrådet inte är belåtet avskedas ämbetsver-kets gd utan skyddsnät.

Anders Isakssons bok tränger på djupet i principiella frågor om rikets styre och demokratins förutsätt-ningar på ett sätt som är alltför säll-synt numera. Det behövs mycket dis-kussioner om de grundläggande

DIPLOMATI

Samtidshistoria i porträttformat

Av Nils Andren

Svenska diplomatprofiler under 1900-talet handlar om

aderton bortgångna svenska diplomater, som på olika

sätt gjort en anmärkningsvärd, oftast positiv, någon

gång omstridd, insats inom diplomatin.

R

EDAKTÖRERNA sin inledning att säger boken i egentligen kommit att handla om den moder-na svenska utrikesför-valtningens tjänstemän som kollek-tiv. Tolkningen är kanske ett sätt att undvika kritik för bristande oväld i valet mellan många meriterade. Kol-lektivet är en speciell mix av världs-lig klokhet och intellektuellt tillvä-gagångssätt; sällskapslivets medvetna och aktiva användning; och den på handling och resultat inriktade atti-tyden. Vågar man tillägga: När det är som bäst!

En under senare år allt vanligare kategori saknas i urvalet, beskick-ningschefer som rekryterats utanför diplomatkarriären, främst politiken. Det är möjligt att ingen av dessa anses förtjäna en plats i galleriet. Några namn faller anmälaren i minnet: Hans W:son Ahlmann, Rolf Edberg, Gunnar Heckscher och Alva Myrdal.

Historikern Torvald Höjer (d. ä.) var en drivande kraft i utrikesför-valtningens modernisering i början av detta sekel. Dessförinnan hann Höjer uppleva det behagliga gamla UD, vars organisation varit i det när-maste oförändrad sedan Oscar I:s dagar. Han var politiskt konservativ men hade, framhåller Gunnar Åse-lius, en fördomsfri inställning när det gällde det moderna samhällets krav på öppenhet och effektivitet hos statliga verk och myndigheter. Han har kallats första världskrigets grå eminens , var lärjunge till Harald Hjärne och såg sig ibland som en urspårad historiker. Torvald Höjer inpräntade, som chef för den av honom själv initierade pressbyrån, att tidningarna i nationens intresse måste ålägga sig en viss återhållsam-het. Hans grundsyn var realpolitisk; han pläderade för en rent svensk intressepolitik åt alla håll. I Ålands-frågan ville han göra större

utfäste!-lm

l

Svensk Tidskrift l2oo2, nr 3-41

principerna. Fler bör engagera sig. Den politiska adeln är en bra början på en sådan fördjupad diskussion. Men det behövs flera aktörer.

Per Heister

(pheister@europarl.eu.int) är redaktör för Svensk Tidskrift.

BOKFAKTA

Författare: Anders Isaksson

Titel: Den politiska adeln

Förlag: Wahlström& Widstrand, 2002

ser till Finland för att återfå öarna. Under krigets slutskede var han chef för den politiska och handelspolitis-ka avdelningen. Han avled 1937 som envoye i Oslo.

Flertalet porträtterade hade sin mest aktiva diplomattid under mel-lankrigsåren och andra världskriget. Torvald Höjers efterträdare i Oslo blev envoyen och författaren Chris-tan Glinther. Krister Wahlbäck spe-kulerar: Möjligen hade han varit inställd på att stanna kvar i Oslo till pensioneringen [ ---] och odla sitt intresse sen ungdomen för norsk lit-teratur och scenkonst. Knappt två år senare var han dock tillbaka i Stock-holm för att hantera svensk utrikes-politiks svåraste år, under andra världskriget. Oftast fick Sverige inskränka sig till den nog så svåra uppgiften att på ett balanserat, och fredsbevarande, sätt reagera inför yttre händelser.

Inför samtidens och eftervärldens kritik har Glinther själv formulerat ett svar: Alla med oss jämförliga folk har fört eller försökt föra samma politik som vi. Att Sverige lyckats med vad alla velat, nämligen att undgå kriget, ger ingen anledning till förhävelse, men inte heller till före-bråelse. Krister Wahlbäck samman-fattande omdöme om Glinthers insatser är helt tveklöst: Christian Glinther har spelat en större roll i svensk utrikespolitik än någon annan av våra diplomater under 1900-talet.