Två uppgifter står för närvarande i förgrunden för dem som skall bygga det nya Europa, skriver vår norske med-arbetare, redaktör Frank Bjerkholt. Den ena är att klargöra förhållandet mellan de europeiska staterna, de i väst och de i öst, och finna de riktiga samarbetsfor-merna. Den andra är att undersöka och förbättra det nya europeiska samhällets struktur. Bjerkholt är en varm talesman för EEC. Han ser inga hinder för svensk anslutning, eftersom EEC inte är eller vill vara en allians av den typ som Sverige önskar hålla sig utanför. Han pekar vidare på hur man inom EEC aktualiserat sociala frågor och miljövårdsfrågor, och han ser vidare ett europeiskt samarbete till hjälp för u-länderna som en nöd-vändighet. Att hålla sig utanför EEC vore närmast ett utslag av egoism, menar han.
Den betydande utvidgningen av den eu-ropeiska gemenskapen (EEC) till att om-fatta minst fyra nya länder och till att kny-ta kanske det mesta av det övriga Europa till sig - så småningom kanske också de östeuropeiska länderna - sker vid en tid-punkt då det moderna Europa visar upp en hel rad problem, som inte var aktuella då den gemensamma marknaden först etablerades. Den gången gällde det att övervinna den traditionella rivaliteten mel-lan de stora västeuropeiska staterna, sär-skilt Frankrike och Tyskland. Nu står man inför två nya och viktiga uppgifter. Den ena gäller förhållandet mellan alla de eu-ropeiska länderna, både i öst och väst. Bör vi taga sikte på ett alleuropeiskt samarbe-te i stället för ytterligare västeuropeisk koncentration?
Den andra uppgiften gäller själva det moderna industrisamhällets struktur. Är koncentration och regionala enheter de riktiga? Skall vi fortsätta att eftersträva ekonomisk tillväxt som det främsta målet, eller är tiden inne att prioritera andra, mänskliga värden? Skall vi fortsätta dan-sen kring bruttonationalprodukten, eller bör ett samhälles livsduglighet mätas med andra, mänskliga kriterier? En variant på detta sistnämnda tema är frågan om Eu-ropa i stället för att odla sina egna fram-gångar skall solidarisera sig med det glo-bala samhället, med u-länderna.
För att först taga upp den alleuropeiska aspekten, är det klart att vi står inför en upplösning av vanda positioner. En ny känsla av att vi alla tillhör samma konti-nent, samma enhet, gör sig gällande i alla
europeiska länder. Problemet är stormak-ternas konfrontationer. Men även Sovjet-unionen har gått in i en förhandlingsfas med normalisering av förhållandet till Västtyskland som mest markerat drag.
Å andra sidan förbereder USA sina förs-ta truppreduktioner i Europa, eventuellt, om trupperna skall stanna, finansieringen av dem genom europeerna själva. Atlant-pakten har sett sina bästa dagar. Den är inte längre uttryck för iden om en Atlant-gemenskap. Stormakten USA har visat sig ha intressen som ej är identiska med Euro-pas, utan dessa intressen kan tvärtom vara högst olika. Man märker en ökad förståelse för att Europa måste organisera sitt eget liv. Naturligtvis behövs USA fortfarande som säkerhetspolitisk garanti, i varje fall beträffande de s k strategiska vapnen. Men detta hindrar inte en högre grad av euro-peisk självständighet. Också på ameri-kanskt håll är man intresserad av att trap-pa ned sina förpliktelser i Europa, som väntas bli en mera likvärdig partner ock-så i sin förmåga att bära bördor (Nixon-doktrinen).
Den nya situationen
Det står alltså klart att Euoropa befinner sig inför en ny situation som innebär både möjligheter och faror. Hur skall den mö-tas?
För att kunna besvara den frågan mås-te man först ha en viss klarhet om ut-gångspunkten. Det är givet att en orga-nisk alleuropeisk politik och ekonomiskt samarbete inte är möjlig i dag. Detta föl-jer av det enkla faktum, att vår kontinent
är uppdelad efter en gräns som för ögon-blicket inte låter sig organisatoriskt över-bryggas. Sovjet uppehåller iden om ett öst-block, karakteriserat av invasionen i Tjec-koslovakien och av Bresjnevdoktrinen. Detta block bygger inte bara på totalitära principer i motsats mot demokratin i väst men det uppehåller också ett statshandels-system som omöjliggör ett fritt varuutbyte. Innan Bresjnevdoktrinen lades fram kun-de man på basis av reformrörelserna i Tjeckoslovakien ha satsat på ett allmän-europeiskt samarbete, eftersom man kunde ha räknat med att blocken så småningom skulle upplösas, att marknadsekonomi skulle införas i öststaterna och att en vis~ liberalisering skulle ske i de kommunistis-ka länderna. I väst skulle en starkommunistis-kare be-toning av samhällets sociala plikter kom-ma att ske.
Sådant är för närvarande orealistiskt. Man kan hoppas att det i framtiden någon gång skall framstå som en reell möjlighet, men det kan inte vara utgångspunkt för aktuell politik. Denna måste baseras på två premisser: den ena att Europa nu mås-te uppfattas som ett helt. Västeuropa kan inte uppträda som om öststaterna inte exi-sterade. De senare har tydligt visat att de trots sina politiska system har bevarat sin nationella egenart som inkluderar visshe-ten om att de är europeiska. I Östeuropa finner man besläktade önskemål om att uppnå en högre grad av autonomi i för-hållande till den dominerande stormak-ten Sovjetunionen motsvarande dem som västeuropeerna visar i förhållande till USA.
Men för det andra kan inte dessa ideer
omsättas i praktisk politik eftersom Sovjet-unionen väljer att bibehålla systemets ka-raktär av block och att kontrollera detta politiskt och ekonomiskt på bekostnad av ett allmänt samarbete på alla plan mellan Europas två hälfter. Häråt är från västeu-ropeisk sida för närvarande ingenting att göra. Man måste avvakta en mer liberal period och använda de chanser som
erbju-der sig för att knyta kontakter och skapa
samarbetsformer med de östeuropeiska länderna.
När Sovjet inlett sin nya förhandlings-fas gentemot Västeuropa är avsikten i princip att vinna inflytande på kontinen-ten som en helhet. Sovjet har sin egen
uppfattning om ett Europa »från Ural till Atlanten». Det är i detta perspektiv som förslagen om ett alleuropeiskt samarbete och en europeisk säkerhetskonferens måste ses.
Detta betyder naturligtvis inte att dessa ideer bör avvisas i väst. Men det betyder att vi måste ha vår egen målsättning klar. I denna situation framstår det som nöd-vändigt för de västeuropeiska länderna att
de organiserar ett visst samarbete för att
koordinera sin hållning i den nya
situa-tionen.
Samarbetets möjligheter
Det är givet att Sovjetunionen utifrån sin målsättning är intresserad av ett så uppdc-lat Europa som möjligt. Därför har
Mosk-va i alla år förhållit sig starkt kritiskt till EEC, eftersom denna organisation byggt upp en ny och kraftig enhet på den
euro-peiska kontinenten: alltså en konkurrent. Detta gäller inte bara den politiska
aspek-ten utan också den ekonomiska livskraft
som EEC dokumenterar. Denna ställer
samarbetet inom östblocket i ett ofördel-aktigt ljus. Där prioriteras nämligen parti-kontrollen framför effektiviteten i närings-livet. Så snart de östeuropeiska staterna finner en möjlighet, frestas de att söka samarbete västerut för att få del av den
ekonomiska tillväxt som EEC-länderna
er-bjuder. Detta förhållande är en viktig or-sak till Moskvas fientlighet gentemot EEC. Sovjetunionen kommer därför att söka att
inbjuda till alleuropeiska samarbetsformer
på bekostnad av integration kring EEC. Till den nu föreslagna säkerhetskonferen -sen har Moskva angivit ekonomiskt
sam-arbete som ett av två huvudteman - det
andra är att acceptera nuvarande gränser och politiska realiteter.
Detta understrykande av de
ekonomis-ka frågorna visar på en viktig utveckling. Möjligheten till en militär konfrontation i Europa har blivit mindre. Uppgörelsen mellan öst och väst har flyttat över till
andra plan, av vilka ekonomisk konkurrens
är ett av de viktigaste. På det hela taget
kan man inte längre uppfatta säkerhet
ba-ra i militäba-ra kategorier. Detta följer av att
kärnvapnen och de två supermakternas ömsesidiga neutralisering gör militär kon-frontation alltför riskabel. Men plats finns
nu för andra former av konkurrens och för
kamp om inflytande »under kärnvapen-paraplyet». Detta ger medelstora nationer en ny möjlighet, och speciellt ger det
Hittills har Sovjetunionen och USA i det stora hela varit tongivande när det
gäl-ler behandlingen av de europeiska
frågor-na. Detta skulle kunna fortsätta. Västeuro-pa skulle kunna överlåta åt USA att vaka över sina intressen. NATO skulle kunna ges nytt liv i detta sammanhang. Men det-ta är som redan sagts orimligt, eftersom en
stormakt inte identifierar sig med andra
länders intressen och eftersom europeerna
själva inte kan acceptera att bli
omyndi-ga. De menar att de har sin egen uppgift i
världen, som bara de själva kan
tillvara-taga. Det europeiska självmedvetandet har inte spelat u t sin roll.
Men framför allt skulle det vara att
svi-ka den alleuropeissvi-ka målsättningen att
ac-ceptera ett amerikanskt förmynderskap.
Sovjetunionen kan med viss rätt motsätta sig amerikansk närvaro i Europa. Men Sovjet har ingen rätt att motsätta sig att
europeerna själva organiserar sitt liv som
de finner bäst. Det är klart att om
ameri-kanerna drar sig tillbaka från Europa får
detta inte resultera i ett vacuum. Ett
så-dant skulle Sovjet genast söka att fylla.
Det enda alternativet är att det på
väst-europeisk grund växer fram en enhet som
kan bjuda Sovjetunionen en likvärdig kon-kurrens.
Poängen är i alleuropeiskt perspektiv att
denna nya balans erbjuder de
östeuropeis-ka staterna ett större spelrum än om Sov-jet fick dominera hela kontinenten. Frihet är en fråga om balans mellan olika
makt-koncentrationer. Ett integrerat EEC
fram-står därför som en nödvändighet i elen nya
perioden av europeisk historia.
Vilka skall vara med
Nu kan man fråga sig om det är
nödvän-digt att alla västeuropeiska länder skall
ansluta sig till denna nya ekonomiska och
politiska enhet. De större länderna menar
tydligen att det är så. Storbritannien
skul-le t ex annars hållas utanför de europeiska
avgörandena. Mindre länder kan däremot
finna det lämpligt att bli kvar utanför. En
del har sina speciella skäl (Österrike,
Schweiz) medan andra menar att de bör
vara med i den konstruktiva
enhetsskapel-se som EEC är i alleuropeisk mening. Det
hänger också på var man befinner sig. De
mindre länderna i Sovjetunionens närhet
måste räkna med försök till påverkan
där-ifrån, såvida man inte kan säkra sig stöd
från den andra enheten som också ligger
nära till, nämligen EEC. USA ligger
där-emot för långt bort för att kunna påverka läget.
Eftersom EEC inte är en militärallians
borde t ex inte Sverige behöva hålla sig
utanför. Svensk neutralitet är definierad
som »alliansfrihet i fred syftande till
neu-tralitet i krig». EEC är ingen allians. Man
kan inte heller föreställa sig EEC som ett
militärt hot mot Sovjetunionen. Det kan
därför inte på något sätt vara säkerhetspo
-litiskt betänkligt om Sverige gick med i
EEC. Romtraktaten har dessutom en
klau-sul om säkerhetspolitiska förbehåll som
säkrar handlingsfrihet i bestämda krissitua-tioner ( § § 223 och 224).
Situationen är en annan för Finland,
som definierar sin neutralitet inte bara
som alliansfrihet utan också som ek
dess-utom har ett avtal med Sovjetunionen som ger Moskva anledning att tolka de finska neu trali tetsförpliktelserna.
Av andra europeiska länder kommer Spanien inte med förrän landet fått en de-mokratisk regim. Detsamma gäller de öst-europeiska staterna. Men EEC är öppet för samarbete med alla länder i Europa,
och medlemskap är möjligt för alla så snart vilja och förmåga finns.
En positiv aspekt på EEC-integrationen bör särskilt nämnas, nämligen den tyska frågan. I ett avspänningens Europa måste man räkna med en alltmer aktiv tysk po-litik. Detta gäller båda de tyska staterna. I
ett söndersplittrat Europa finns det
anled-ning att tro att Tyskland skulle bli ledan-de. Historiens erfarenhet gör inte detta till-talande, allra minst sett från östeuropeisk synpunkt. A andra sidan har den tyska nationen rätt att utveckla sig efter sin för-måga. Det mest konstruktiva är att denna utveckling sker inom en förpliktande
euro-peisk ram, som säkrar allas intressen. Väst-tysk integration i EEC är alltså viktig. Så småningom kommer Östtyskland att kunna
associeras med detta EEC, men utan att
det skapas en tysk centralmakt i Europa. Den federativa princip, som EEC bygger på, kommer att kunna lösa många av Eu-ropas latenta konflikter, i Tyskland, på Irland eller i Belgien, för att inte tala om de konflikter i Östeuropa som nu döljer sig bakom sovjetisk kontroll.
Det nya samfundet
Går man över till att behandla den andra
huvudgruppen av frågor, dem om vilket
slag av samfund som vi avser att utveckla, är det naturligt att många undrar om EEC är den bästa ramen att samlas i. EEC blev ju till för att förbättra och utnyttja de e
u-ropeiska resurserna och för att stimulera
Europa till en snabbare ekonomisk till-växt. Moderniserings- och effektivitetshän-syn spelade in. Men i dag undrar man om sådana hänsyn skall vara grundläggande
för en nations politik. Kanske är det vik-tigare att bevara den nationella livsstilen
än att uppnå en bättre ekonomi? Den
by-råkratiska apparaten i Bryssel och den
oundvikliga utvecklingen mot
övernatio-nella beslut verkar betänkliga för många.
Aterigen måste man klargöra premisser-na. Man måste utgå ifrån att ingen
rege-ring på allvar vill söka sig bort från ut-veckling och tillväxt till en romantisk
sats-ning på natur och bondekultur. Frågan är
i dag inte om att stoppa en utveckling utan
att humanisera den. Det skulle t ex vara
oantagligt för u-länderna att acceptera att
Europa koncentrerade sig på sin egen
väl-färd istället för på en maximal utveckling
av alla resurser för att komma u-länderna
till hjälp. Vi kan inte hoppa av från ut-vecklingen, vare sig vi tar hänsyn bara till egna krav eller till globala.
Men hur skall utvecklingen kontrolle-ras? Det enskilda landet upptäcker snart att det i dag utsätts för en mängd påverk-ningar. Detta gäller inte minst inom det
ekonomiska livet med dess lagar. Ett litet land utan tillräckliga egna resurser måste
söka samarbete med andra och måste där-vid ofta acceptera det andra landets
oavhängig om vi går med i EEC eller ej. Det är en illusion att tro att man i ett litet land kan vara helt sin egen herre. Förut-sättningen är förstås att man önskar en maximal tillväxt - övergår man till någon slags hippiestil blir förhållandet givetvis ett annat.
Frågan är då om vi inte etablerar en högre grad av inflytande på utvecklingen i vårt eget land om vi slår samman våra resurser med andra i vår närhet för att ge-mensamt kontrollera utvecklingen. Vi får då möjlighet att vara med och bestämma i ärenden som rör oss själva. Vi får vara med om att påverka utvecklingen inom en hel region med dess ekonomiska, sociala och politiska målsättningar. Om vi där-emot ensamma som ett litet land skall för-handla med starka utländska kapitalin-tressen, kommer effektivitetssynpunkten att vara den enda avgörande.
EEC är inte bara en ekonomisk union. Den är grunden till något annat som har att göra med Europa som politisk makt i världen. EEC är ingen Molok som kros-sar alla andra hänsyn än de effektiva. Tvärtom spelar inom EEC sociala hänsyn en betydande roll. Tänk bara på den mi-rakulöst harmoniska avvecklingen av sto-ra delar av kolindustrin i Europa. I detta sammanhang har ett enormt socialt pro-blem lösts därför att effektivitet blev upp-vägd av humanitet.
Det kan här vara av intresse att hänvisa till den debatt som de franska socialisterna förde innan de beslöt att stödja Frankrikes inträde i EEC. De debatterade huruvida deras politiska målsättning om ett
socialis-tiskt Frankrike kunde förenas med det sto· ra europeiska enhetsverket på libera:
grund. Deras slutsats blev att ett isolera1 Frankrike, eller om man så vill ett »oav· hängigt», skulle bli för svagt för att kunna stå emot pressen inom ett samarbete meci den kapitalistiska världen. I så fall skull{ det bli omöjligt att genomföra socialismen. Om man däremot fick en enhet som va1 stark nog att stå på egna ben vad beträf-far kapital och resurser, med andra ord EEC, kunde man börja skapa vilka sam-fundsformer man ville utan att acceptera andra stormakters inflytande. Och alltså gick de med i EEC.
EEC :s struktur
Det är troligen riktigt, att EEC hittills har satsat mycket på koncentration och på modernisering och att därmed flera olösta problem uppstått t ex i fråga om jordbru-ket. Det är möjligt att man inte i tillräck-lig grad beaktat möjligheten av en allsidig och decentraliserad struktur. Vi har börjat överge tanken att effektivitet förutsätter koncentration. Industrien behöver inte samlas i stora enheter för att vara effektiv. Större enheter är viktiga, men lokalisering-en av produktionlokalisering-en kan ofta spridas ut. I EEC-länderna försiggår nu en livlig de-batt om själva den struktur, som skall ut-märka det nya regionala samfundet. Pres-sen från storstadsproblemen understryker behovet av decentralisering.
Europa har på detta område en chans att bli pionjär för något nytt som hela världen behöver. Inte minst önskar man i Asien och i Afrika få en utveckling som
inte förstör kulturella värden och traditio-nella samlivsformer. Men hittills har de två modeller för utvecklingen, som funnits tillgängliga, svikit på denna punkt.
Både den marxistiska och den liberala modellen skapar problem för människan som kulturvarelse. Den marxistiska leder till statsdirigering och centralisering där hänsynen till den enskilde försvinner. Den-na modell är dessutom ineffektiv. Den sör-jer inte för fortsatt välstånd. Detta gör däremot liberalismen, här i meningen av marknadsekonomi under större eller
mind-re statskontroll. Men i dess spår dyker upp
en hel serie mänskliga problem. Delvis
negligeras människans behov av
medan-svar och kulturutveckling, delvis upptäcker
stora grupper att. de faller utanför
väl-ståndsutvecklingen eftersom de inte är
»produktiva» ..
Kan vi komma fram till nya
produk-tions- och samfundsformer? Uppgiften är
enorm. Det enda säkra är att vi befinner
oss inom en period av industrisamfundet då nya metoder och strukturer måste ar-betas fram för att den moderna världen inte skall hamna i omänsklighet. Går vi ut från att den amerikanska utvecklings-modellen inte är globalt användbar och att
den sovjetryska inte kan accepteras som
alternativ, då uppstår frågan om Europa, i sin nuvarande utvecklingsfas, kan finna på och realisera bättre ideer och former.
Runt om i Europa har det växt upp ett nytt medvetande om gemenskap och en
vilja att bygga upp ett nytt Europa. Men
det gör sig också gällande en önskan att
detta Europa inte bara skall bli en kopia
av andra stormakter med deras strävanden
efter makt och rikedom och ekonomisk
do-romans.
Dessa problem är levande inom EEC. Nyckelord som decentralisering,
medbe-stämmanderätt och miljövård är föremål
för omfattande debatt. När det gäller för-hållandet till u-länderna kan man i det
afro-europeiska samarbetet ana
konturer-na till ett nytt och mera solidariskt förhål-lande mellan utvecklade och utvecklings-länder. Afrika och Medelhavsområdet är
för övrigt ett närliggande ansvar för den
europeiska enheten. Ett samarbete mellan dessa båda kontinenter skulle vara ett
kär-kommet bidrag till en bättre balans i värl
-den.
Europas uppgift
Den uppgift som Europa står för måste
bedömas realistiskt. Teknologien måste
ut-nyttjas till det yttersta. Världen har inte
råd att uppge några fördelar. Men
tekni-ken måste vara tjänande. Effektivitet
mås-te förenas med människovärde,
koncen-tration med decentralisering, individens
skaparkraft med det gemensamma bästa.
Enskilda europeiska länder är för svaga att kunna bemästra sådana dubbeluppgifter.
Ett samlat Europa framstår som en
nöd-vändighet, ty endast ett sådant är tillräck-ligt dynamiskt. Ett litet land utanför EEC
kan förmodligen bevara åtskilliga av sina
provinsiella drag, men det får betala med
reducerad utveckling. I globalt
samman-hang framstår också tendenserna att stan-na utanför EEC som egoistiska.
har alla europeiska länder gemensamma grundvärden. Detta gäller också de östeu-ropeiska länderna när de en gång blir fria från det främmande element som kommu-nismen utgör. Det nationella har hos oss alltid utvecklat sig i dialog med det euro-peiska. Steget från den nationella till den regionala enheten är inte långt i Europa.
Och naturligtvis kommer provinsiella sär-drag att både uppskattas och bevaras. Det-ta är självklart och framstår också så i Bryssel. En fransman, Louis Armand, har formulerat den europeiska uppgiften: »Det
gäller att skapa ett samfund som är stort
nog att vara effektivt och tillräckligt litet för att vara fritt».