P
raktik &
Teori
01:2005
M
almö högskola
Praktik & Teori 01:2005 En tidskrift från Malmö högskola
Tema: Flervetenskap
Försakas män i utbildningssystemet?
Kvinnlig omskärelse i nytt ljus
F O R S K N I N G
B I L D N I N G
U T B I L D N I N G
Redaktörer: Sanna Camitz och Björn Ramel Ansvarig utgivare: Örjan Bergh
Grafi sk form: Helena Wallin och Åse Ekström från Konst, kultur och kommunikation vid Malmö högskola
Grafi sk produktion: Anneli Frannung, Holmbergs i Malmö AB Foton och illustrationer: Stefan Lindblom: sidorna 2, 7, 10, 13, 29 och 39. Gisela Svedberg: sidorna 20, 24, 27, 51och 52.
Lars Gylldorff: sidorna 4, 30, 34, 55 samt omslagsillustration Tryck: Holmbergs i Malmö AB
Praktik och teori ges ut av Malmö högskola
Kontakta gärna redaktionen:
Sanna Camitz, 040/665 70 43, sanna.camitz@mah.se Björn Ramel, 040/50 50 70, bramel@swipnet.se
innehåll
Inledning Redaktionen
Försakas män i utbildningssystemet för att minska mansdominansen på högre nivåer?
Björn Ramel
Konsten att göra en tulipanaros Sanna Camitz
Krönika
Beundra, förakta eller kritiskt granska? MarieLouise Samuelsson
Porträttet
När fakta om kvinnlig omskärelse strider mot etablerade sanningar
Björn Ramel Krönika
Universitetsstatus är en arbetsmiljöfråga Sanna Camitz
Tema
Tvärvetenskap - ett spel med höga vinster och höga insatser Ulf Sandström
Tema
Därför byggde vi en fl ervetenskaplig högskola Wanda Klintberg
Tema
Flervetenskap i praktiken: Ett forskningsprogram om biofi lmer vid Malmö högskola
Thomas Arnebrant, Anders Heyden, Per Ståhle, Gunnel Svensäter och Håkan Eriksson
Avhandlingen
Tandhygienisters arbete med patienter i ett mångkulturellt samhälle Sanna Camitz
Debatt!
Europeiska nätverk viktiga för forskaren Hans-Åke Persson
Debatt!
Naturvetenskapen angår oss alla
3
4
10
16
20
28
30
38
44
50
54
58
inledning
Välkommen till Praktik & Teori!
En ung högskola som Malmös har få traditioner att luta sig mot. Praktik & Teori är ett av undantagen. Den föddes på Lärarhögskolan 1988 och inympades sedan i den nystartade Malmö högskola.
Efter en tvåårig träda går tidskriften nu in i en ny fas. Den har fått ett större format och en annan lay-out. Upplägget är delvis ett annat, men fortfarande ligger fokus på bildning, forskning och utbildning som bedrivs vid högskolan. Vi önskar dessutom belysa dessa aktiviteter vid landets högre lärosäten generellt och i en vidare kontext: i dialogen med det samhälle som brukar kallas ”det omgivande”, och utifrån de villkor och mål som givits av den politiska makten.
Vi vill att Praktik & Teori ska utgöra en bro mellan dagstidningar-nas ofta resultatorienterade rapportering av forskningsnyheter och den debatt som förs mellan akademiker i vetenskapliga skrifter och i kaffe-rummen: om resultat, idéer och tendenser. Därför kommer du att hitta fördjupande journalistiskt material och initierade artiklar/debattinlägg av forskare och lärare om högskolevärlden mellan dessa pärmar. Praktik & Teori ska vara ett forum för en öppen och kritisk diskussion.
Temat för det här numret är fl ervetenskap, ett forskningspolitiskt och mångtydigt begrepp som används av många men praktiseras av färre. Flervetenskap har varit Malmö högskolas profi l sedan starten. Åtta år senare frågar vi oss hur tankarna gick när den skapades? Vad blev re-sultatet? I takt med att högskolorna fått en allt tydligare roll som till-växtmotorer i svensk ekonomi är det ofrånkomligt att funderingar kring management och organisation fått större plats i dess styrelserum. Men blir kunskapsfrukterna större och mer användbara i en fl ervetenskapligt organiserad verksamhet som till sin natur kräver både djup och bredd? Hör gärna av er till oss med idéer, texter eller synpunkter på tidskriften!
Tack till redaktionsrådet, som kommit med hjälp, idéer, goda råd och va-rit bollplank: Oscar Hemer, Konst, kultur och kommunikation (K3), Jen-ny Malmsten, Internationell Migration och Etniska Relationer (IMER), Mikael Stigendal, Lärarutbildningen, Gunilla Bratthall, Odontologiska fakulteten och Anders Heyden, Teknik och samhälle.
Sanna Camitz & Björn Ramel
redaktörer
4
I PRAKTIKEN
Försakas män
Kvinnor upptar allt fl er platser på högre utbildningar.
Oba-lansen har existerat i drygt 20 år och växer: Idag studerar
omkring 70 000 fl er kvinnor än män på universitet och
hög-skolor. Men detta faktum, liksom att kvinnors
utbildningsre-sultat genomgående är bättre än mäns, är sällan föremål för
diskussion. Kanske är det inget problem? Enligt
universitets-kanslern är det exempelvis positivt ur ett
jämställdhetsper-spektiv att fl er kvinnor än män läser vidare.
Historiskt har kvinnor varit en minoritet på högre utbildningar. På le-dande poster inom den svenska högskolevärlden är de fortfarande under-representerade: Bland professorer utgör män en förkrossande majoritet, och andelen kvinnliga lärare ligger på 39 %.
Men parallellt med att kvinnors ställning i samhället generellt har stärkts så har de gradvis också blivit fl er på samtliga nivåer inom aka-demierna. En nystartad doktorand är exempelvis idag i princip lika ofta en kvinna som en man, även om fördelningen skiljer sig mellan discipli-nerna. På grundutbildningsnivå är kvinnor i majoritet. Det har de varit sedan 1977, då traditionellt kvinnodominerade utbildningar som exem-pelvis sjuksköterske- och lärarutbildningarna införlivades i högskolan.
Och gapet ökar – 1990 utgjorde män 44 procent, kvinnor 56. Idag är siffrorna 40 respektive 60 procent.
I PRAKTIKEN
för att minska
mansdominansen
på högre nivåer?
6
– En stor förklaring är att fl er män än kvinnor färdigutbildar sig redan på gymnasienivå. Där fi nns fl er typiska manliga utbildningar inom fordon, bygg och liknande. En annan förklaring är att kvinnor har bättre betyg både i grundskolan och i gymnasiet, säger Stig Forneng på Högskolever-ket.
På Malmö högskola är fördelningen än skevare: 67 procent är kvinnor, 33 procent män. På studieadministrativa avdelningen ser man detta som ett problem, och man pekar bland annat på utbildningsutbudet, presen-tationen av detta samt svårigheter att ändra på traditionella utbildnings- och yrkesval på lägre nivåer som förklaringar. Men någon undersökning
av varför könsfördelningen ser ut som den gör har inte gjorts.
– Malmö högskola har lyckats väl när det gäller att bredda den sociala och etniska rekryteringen, men mindre väl när det gäller underrepresen-terat kön. De försök vi gjort att kvotera in män på vissa program har inte varit särdeles framgångsrika. Dessutom fi nns det delade meningar på högskolan om det tillvägagångssättet var bästa sättet att öka andelen män i utbildningarna, säger Carl-Gustav Carlsson, chef på den studiead-ministrativa avdelningen.
Medan den ojämna könsfördelningen bland professorer och kvinnliga doktoranders svårigheter att nå högre akademiska positioner periodvis diskuterats intensivt och varit föremål för olika åtgärder, så tycks den lägre andelen män på grundutbildningsnivå sällan hamna i det mediala sökljuset eller uppfattas som problematisk.
För rekryteringsdelegationen, som regeringen tillsatte för att bredda rekryteringen till högskolan, har fokus exempelvis legat på etniska mino-riteter och personer från familjer utan akademisk tradition. Social bak-grund är också den faktor som bäst förutsäger vem som läser på högre utbildningar, medan kön kommer före etnicitet, enligt uppgifter från SCB och utbildningsdepartementet.
Hur ser Högskoleverket på den skeva könsfördelningen?
– Den är olycklig, säger universitetskansler Sigbrit Franke. Alla har ju mycket att vinna på att läsa vidare. Men förändringarna har skett snabbt och det är inget jättestort problem eftersom det tidigare fanns så få kvin-nor. Ett större problem är att vi har utbildningar inom yrkesområden som lärare och sjuksköterskor som nästan bara lockar kvinnor. Därmed
I PRAKTIKEN
– Malmö högskola har lyckats väl när det gäller att
bredda den sociala och etniska rekryteringen, men
mindre väl när det gäller underrepresenterat kön.
8
befäster man traditioner som skulle kunna brytas. Politiker har en tendens att betona att få in fl ickor på manliga utbildningar, medan man gör färre in-satser för att locka fl er män till utbildningar som domineras av kvinnor.
Enligt högskolelagen ska högskolornas verksam-het alltid främja och iaktta jämställdverksam-het mellan kvinnor och män. Och ur ett jämställdhetsperspek-tiv menar universitetskanslern att fördelningen på grundutbildningsnivå är positiv, eftersom ojämlik-heten på högre nivåer är så stor.
– För att fl er kvinnor ska nå högre positioner krävs olika metoder, allt ifrån att förändra villkoren för forskare till att ta tag i punkter där avtrappning sker och motverka olika typer av diskriminering. Men fl er kvinnliga studenter ökar chansen att kom-pensera för skillnaderna högre upp, säger hon.
Bo Rothstein, professor i statskunskap vid Gö-teborgs universitet, har i tidigare sammanhang rik-tat skarp kritik mot den stora kvinnodominansen bland landets institutioner för genusvetenskap. Men den generella könsfördelningen på grundut-bildningarna stör honom inte.
– Inte så länge ingen hindras att göra vad han eller hon vill. Det är snarare glädjande att vi kan förvänta en högre andel kvinnor på högre positio-ner, säger han.
Och något formellt hinder i utbildningssystemet som bromsar män men inte kvinnor är svår att fi nna. Däremot är fl ickors utbildningsresultat ge-nomgående bättre än pojkars, enligt en färsk rap-port från utbildningsdepartementet (Könsskillnader
i utbildningsresultat). Den initierades när
departe-mentet upptäckte stora skillnader i 15-åriga pojkars och fl ickors läsförmåga i en PISA-studie från 2000. Sverige tillhörde de sju OECD-länder där diskre-pansen var störst: fl er än dubbelt så många pojkar som fl ickor hamnade i grupperna med sämst
läsför-måga. Och den ojämlika läsförmågan, som av allt att döma blivit mer ojämlik, förklaras inte av andra faktorer som social bakgrund eller etnicitet.
– Att pojkar har klart svag läsförmåga påverkar möjligheterna till fortsatt lärande och utbildning. Det innebär också en risk för utslagning och mar-ginalisering, även om det ännu fi nns skäl för social panik, säger Mats Björnsson, ämnesråd på utbild-nings- och kulturdepartementet och en av förfat-tarna till rapporten.
Enligt rapporten är betygsgenomsnitten i både grund- och gymnasieskolan högre för fl ickor än pojkar (ca 10 procent). I ämnen som matematik och naturvetenskap, där pojkar tidigare haft ett försprång, har fl ickor nu kommit i kapp.
– Det har gjorts stora privata och statliga sats-ningar sedan 80-talet för att stimulera fl ickors intresse för de här ämnena, ibland ända ner på förskolenivå. Idag fi nns det inget motiv för den en-sidigheten längre, konstaterar Mats Björnsson.
Liksom Högskoleverket fi nner rapporten att fl er fl ickor än pojkar går vidare från gymnasium till högskola. Det är också i stigande grad kvinnor som läser på komvux: 2002/2003 utgjorde de två tred-jedelar. Därtill kommer att en högre andel kvinnor än män tar högskoleexamen. Sju år efter starten 1993/94 hade hälften av kvinnorna erlagt examen och 37 procent av männen.
Man kan därför undra om utbildningssystemet generellt gynnar kvinnor?
– Ja, det tycks vara ett systematiskt problem, säger David Samuelsson, planeringschef på utbild-nings- och kulturdepartementet. Kunskaper har mer än tidigare betydelse för den enskildes chanser att komma vidare i arbetslivet. När fl er får en ut-bildning blir den som inte har det i ökad grad en förlorare. Det fi nns också en koppling mellan de-mokratiskt deltagande och utbildning.
Också Skolverket oroas över tendensen att kvinnor genomgående preste-rar bättre än män i grund- och gymnasieskolan.
– Vi utgår från regeringens krav om en likvärdig skola, d v s en skola för alla. När en grupp presterar sämre, antingen den betingas av kön, etnicitet eller liknande, så är det ett problem, säger Mattias Sjöstrand, undervisningsråd.
– Men få känner till att skillnaderna är så stora, fortsätter han. Jag har varit på jämställdhetskonferenser där detta över huvud taget inte disku-terats, trots att skillnaderna existerat länge. Kanske har det att göra med att samhället varit mer uppmärksamt på kvinnornas underordnade ställ-ning, säger han.
Eftersom det fi nns lite forskning om varför skillnaderna ser ut som de gör har Skolverket initierat ett projekt som nu ska undersöka saken närmare. Men Sjöstrand tror inte att betygen förklarar skillnaden i hög-skolan.
– Betygsdifferensen mellan könen har varit ganska konstant ett tag, och ändå ökar gapet mellan kvinnliga och manliga högskolestudenter. Jag tror också att utbildningsprogrammens natur som förklaring har tap-pat kraft, eftersom de förändrats sedan slutet av 70-talet.
Däremot misstänker han att mäns motivation kan vara lägre, och pe-kar på att en högre andel manliga sökande faktiskt kommer in på hög-skolan jämfört med kvinnor.
– Det tyder på att mäns motivation för att söka vidare är lägre än kvinnors. Möjligen kan det ha med arbetsmarknaden att göra. När den förbättrades på 90-talet fi ck många män arbete, medan kvinnorna kan ha fortsatt söka in på högskolan, spekulerar han.
Monika Edgren, ämnesledare i genusvetenskap vid Malmö högskola, är inne på samma linje.
– Jag skulle tro att skillnaden beror på att män idag väljer andra kar-riärvägar. Högskolevärlden är kanske inte samma språngbräda till mak-ten som den har varit. I så fall kan kvinnodominansen bli ett problem eftersom statusen på en universitetsutbildning sjunker, lönerna faller och så vidare.
Kanske är det också först då frågan om könsfördelningen bland hög-skolestuderande får någon större politisk sprängkraft? Eller, som Mattias Sjöstrand påpekar, när de utbildade kvinnorna gör större inbrytningar inom traditionellt manliga yrken?
Björn Ramel, läkare och frilansjournalist
10
I PRAKTIKEN
I PRAKTIKEN
Bologna-processen undertecknades av 29 länder 1999, nu är 40 länder med. Dess övergripande mål är att främja rörligheten och anställnings-barheten mellan lärosäten i Europa och att stötta Europas konkur-rens- och attraktionskraft som utbildningskontinent gentemot resten av världen. Det ska ske genom införandet av jämförbara examina, ett ge-mensamt utbildningssystem med en grundutbildnings-, en avancerad och en forskarnivå, samt införandet av den sjugradiga ECTS-betygsskalan.
I Sverige tillsatte regeringen 2002 en projektgrupp inom utbildnings-departementet som skulle se över examensfrågorna. I slutet av maj i år är det dags för ett europeiskt stormöte i Bergen i Norge. En tredjedel av de svenska lärosätena är redan igång med sitt anpassningsarbete, enligt Högskoleverket, som i rapporten ”En gränslös högskola”(2005) menar att alltför många lärosäten tycks invänta vidare signaler från regeringen, men istället borde ta tillvara de möjligheter som fi nns att sätta igång, sär-skilt på de områden där inga centrala initiativ behövs.
Till dem som börjat hör Malmö högskola, som har inrättat en
Bo-Europa ska öppnas upp och rörligheten öka mellan
lärosä-tena, det är tanken med Bologna-processen. Så långt är alla
överens. Sedan ska det bara genomföras också och då hopas
frågetecknen.
– Det är bra att det inte fi nns några fi xerade lösningar. Jag
ser det här som en demokratisk process, säger Ingrid Elam,
områdesprefekt vid Konst, kultur och kommunikation (K3)
vid Malmö högskola och ordförande i högskolans
Bologna-grupp.
12
I PRAKTIKEN
logna-grupp. Den leds av Ingrid Elam och består av en representant från varje utbildningsområde.
– Anpassningen handlar om att göra systemen genomskinliga och jäm-förbara, men inte om att likrikta dem. Särarterna ska fi nnas kvar, säger Ingrid Elam.
Området Internationell Migration och Etniska Relationer (IMER) vid Malmö högskola fattade nyligen beslutet att ECTS-betyg från och med höstterminen 2005 ska ges vid alla IMER-utbildningar. Det har tidigare givits vid områdets engelska utbildningar.
– Våra studenter har efterfrågat ECTS-poäng på fl er kurser, för att sys-temet underlättar studentutbyte, säger Jean Hudson, lektor på IMER och ledamot i grundutbildningsberedningen vid Malmö högskola.
Det är lätt att säga tulipanaros, en annan sak att göra den; man vet vad man vill uppnå, men vägen dit får man lista ut efterhand. För Bologna-processen är inte något färdigt koncept, om någon trodde det. Överst på Bologna-gruppens agenda just nu ligger strukturfrågorna. Hur ska det nya utbildningssystemet på tre nivåer se ut? Det talas om ett 3+2+3-sys-tem, där grundnivån alltså är tre, avancerade nivån två och forskarnivån tre år.
– Vi håller på att titta på hur fl exibel den lösningen är. 3+2+3-model-len kan ställa till det för framför allt de svenska professionsutbildning-arna, vars längd varierar. De andra utbildningprofessionsutbildning-arna, där man plockar ihop ämnen till en examen, har däremot ofta redan 3+2+3-strukturen, säger Ingrid Elam.
När studenterna ska börja röra sig mer kors och tvärs över Europa måste studiesociala och fi nansiella frågor lösas.
– Då måste man titta på hur de olika systemen ser ut, vad man kan göra för att underlätta, om extrastöd måste till och så vidare, säger Ing-rid Elam.
Anpassningen till Bologna-processen handlar också om ideologiska frågor. Den innebär en förskjutning i fokus, från ämnen till kunskap, alltså mot det fl ervetenskapliga, vilket är positivt, menar Ingrid Elam. Den innebär också att lärosätena öppnar upp sig mot omvärlden.
– Då kanske vi går från den traditionella Humboldt-uppfattningen om vad ett universitet är. För den innebär att forskningen måste stå absolut fri från yttre infl ytande och hur ska det förenas med att lärosätena nu ska ha en allt tätare dialog med omvärlden? Det är en väldigt intressant frågeställning, säger Ingrid Elam.
Ständigt dessa frågetecken. Arbetet med anpassningen verkar snarlikt ett sisyfosarbete, där frågetecknen bara ökar ju fl er man rätar ut. Men Ingrid Elam ser inte det som ett bekymmer.
14
det här som en demokratisk process. Många hänsyn ska vägas in, det får ta sin tid, säger hon.
Om man vänder på steken då och frågar sig om Bologna-processen verkligen behövs? Blir fi xeringen för stor vid rörligheten? Så värst svårt att åka som utbytesstudent är det knappast idag, ändå är det relativt få studenter som gör det. Det fi nns ett europeiskt mål att få 10 procent av studenterna att studera utomlands. Vid Malmö högskola är det 7%, i Sverige 17,6% som åker (enligt HSV-rapporten ”En gränslös högskola”). Vad säger att fl er skulle åka bara för att det blev ännu lättare? Läggs det i själva verket krut på en process som i praktiken enbart kommer beröra några få? Glömmer man de andra?
– För den som vill åka ska det fi nnas bra system. Bologna-processen gäller inte bara studier, utan anställningsbarheten också. För dem som inte åker så fi nns ett starkt engagemang, framför allt här på Malmö högskola, eftersom det var här det startade, för Internationalisation at Home-projektet. Det handlar om att internationalisera de studenter som
stannar hemma. Det projektet kommer också gynnas av Bologna-proces-sen, som inte bara kommer öka utfl ödet av studenter, utan också infl ödet, vilket höjer internationaliseringsnivån för alla, säger Ingrid Elam.
En annan olöst fråga är kvalitetssäkringen. Vem ska ansvara för den övergripande kontrollen av att utbildningarna Europa runt håller måttet, om nu utbildningssystemen ska vara jämförbara?
– Det kommer fungera som idag, att vi gör en granskning själva på lä-rosätesnivå och Högskoleverket gör sina på nationell nivå. Vem som ska göra det på europeisk nivå återstår att se, säger Ingrid Elam.
Tandläkarutbildningen vid Malmö högskola är en av de utbildningar som brottas med många frågor inför anpassningen. Den är idag femårig, omfattar 200 poäng och idag fi nns ingen kandidatexamen i program-met. Bologna-tanken är att man just efter en kandidatexamen ska kunna skifta studieort i Europa, berättar EwaCarin Ekberg, studierektor för forskarutbildningen vid Odontologiska fakulteten och områdets repre-sentant i Bologna-gruppen.
– Tanken är vettig, men för våra studenter kommer det vara av mindre betydelse, eftersom vår modell för lärande är problembaserat lärande,
– För den som vill åka ska det fi nnas bra
system. Bologna-processen gäller inte bara
studier, utan anställningsbarheten också.
PBL, och det tillämpas inte generellt i Europa. Detta försvårar för stu-denterna, både hos oss men även från övriga Europa, att skifta studieort, säger hon.
En möjlig väg är att ändå införa en kandidatexamen på tandläkarpro-grammet, menar EwaCarin Ekberg.
– Fast det kräver att vi ändrar i vårt curriculum för tandläkare så att en del av fördjupningsstudierna och basala kunskaper angående vetenskap-ligt arbete förläggs till tiden före kandidatexamen. Tiden efter kandidat-examen kommer då att bli mer avancerad så att tandläkarstudenterna även avlägger en masterexamen samtidigt med sin tandläkarexamen.
Ännu fl er frågetecken, alltså, att se som möjligheter eller hinder. Till slut måste ändå frågan ställas, om Malmö högskola verkligen är redo för det här.
– Vi är defi nitivt redo. Både Sverige och Malmö högskola. Sverige är egentligen ganska sent ute, många andra länder i Europa har kommit längre än vi i arbetet. Det är för att vi har en parlamentarisk och demo-kratisk process som är långsammare, vilket är bra. Så visst, det tar tid och mycket ska lösas. Men redo är vi, absolut!
Sanna Camitz
16
Beundra,
kr
itis
kt
eller
förakta
granska?
KRÖNIKA
KRÖNIKA
Det ambivalenta förhållandet mellan massmedierna och forskarsamfundet
gör att viktiga debatter om forskning och utbildning går förlorade. Under
tiden drömmer politiker om att dra en sladd direkt från universiteten till
fabrikerna, skriver journalisten MarieLouise Samuelsson.
I Bibelns Höga Visan
är ”elfenbenstorn” en kärleksfull beskrivning av den älskades hals. Handlar det däremot om forskning och utbildning är elfenbenstornet något negativt. Och det är så, negativt, vi brukar använda det. Som beskrivning av ett dammigt ställe där till exem-pel forskare isolerar sig från omvärlden, en elit som missunnsamt stänger dörren inifrån, därmed undanhållande sin verksamhet för omvärlden.Visserligen är ilska mot elfenbenseliten paradoxal, omvärlden verkar ju inte vilja ha med verksamheten att göra, med vad ”dammiga professo-rer” – uttrycket förekommer på seriösa kultursidor – ägnar sig åt.
Och i samband med presentationen av Feministiskt Initiativ påpeka-des hur fl era av ”fi orna” minsann var akademiker, lika med några som inte har med vardag och vanligt folk att göra. Hur har det kunnat bli så här?
Ja, kanske för att det, åtminstone i den mediala offentligheten, liksom fi nns två universitets- och högskolevärldar.
Dels den värld dit över hälften av gymnasieeleverna söker sig och som vanligen återspeglas i medierna genom högskoleprovet och brist på stu-dentbostäder.
Och dels har vi elfenbensperspektivet, fnysandet i riktning mot de dammiga tornen. Och så fi nns ännu en paradox i hur man, samtidigt,
18
behandlar signalerna från tornen med okritisk res-pekt.
Det klassiska samtidsexemplet är stamcellsforsk-ningen som vördnadsfullt och på bästa sändnings-tid sades bota de stora folksjukdomarna. Precis som tidigare kartläggningen av DNA-alfabetet, som ansågs så välsignelsebringande att Bill Clinton höll global presskonferens och antydde bot mot det mesta. Som journalist bär det förstås emot att säga att okritiskt återgivande av utopisk forskningsopti-mism är mediernas fel.
Men den där blandningen av överdriven respekt och lika överdriven harmsenhet mot eliten frodas ju just i medierna. Vilket yttrar sig i en oförmåga att lägga det vanliga journalistiska granskningsfi l-tret över universitet och högskolor.
Undantag fi nns. I till exempel tidningen ”Ny Teknik” sker granskning i kritiska reportage och där pågår debatt, ja, sammantaget behandlas där forskningsoffentligheten (den tekniska och natur-vetenskapliga) som vilken annan del av offentlig-heten som helst.
Också dagspressen har kommit en bit på väg med att då och då skriva om sådant som hög-skolornas och universitetens ekonomi, och om jävsrisk vid fördelning av forskningsanslag.
Alltså en bit på väg mot att kontinuerligt syna den myndighetsutövning som sker vid universitet och högskolor. Det är en utveckling som naturligtvis inte bara kräver något av medierna, utan också av dem som är verksamma inom myndigheter och institutioner. Och som sakta måste vänja sig vid att utsättas för granskning.
I den senaste forskningspolitiska propositionen önskar sig regeringen att ”forskare mer aktivt ska delta i den offentliga debatten”.
Det kan man gissa är i n t e är en önskan från, vad Thomas Östros kallade gnälliga forskare, om mer av krav på mer pengar. Och sannolikt inte hel-ler en efterlysning av kritiska inlägg om den förda utbildnings- och forskningspolitiken.
Men allmänt kan väl de fl esta ställa sig bakom detta, att det vore roligt att se och höra mer av forskare i en seriös och öppen debatt, och att de ska komma över s i n a fördomar om att journa-lister är hopplöst okunniga och mer eller mindre lögnaktiga.
Förhoppningsvis skulle det leda till föränd-ring av den tystnadskultur som så nedslående ofta går att iaktta i forskarvärlden, när miss-nöjet ofta stannar vid kafferumsskvaller och viskningar inne på enskilda rum, istället för
larm i debattartiklar eller annan mediekontakt. Men samtidigt tillkommer en om inte ny, så nume-ra mer vanlig komplikation, i och med att lärosäten som så många andra ska hårdeffektiviseras ekono-miskt, när det sker ett slags mental bolagisering ge-nom betoningen av kommersialiseringen av resultat. Och i den senaste forskningspropositionen fi nns en formulering som borde vara uppseendeväckande:
”steget från grundforskning till tillämpning i näringslivet och samhället blir allt kortare och där-med försvinner alltmer gränsen mellan grundforsk-ning och behovsmotiverad forskgrundforsk-ning”.
Den borgerliga oppositionens forskningspolitiskt ansvariga gjorde strax efter ett utspel där de beto-nade forskningens frihet. Men det blir liksom mest inledande artighetsfraser, det står inte på länge för-rän man är inne på det där behovet av resultat som ska få fart på tillväxten och därmed hela Sverige.
Ja, man anar, trots frihetsfraserna, från samtliga politiska partier samma längtan som hos Tony Blair. Åtminstone har forskare länge sagt att han drömmer om att kunna dra en sladd från universi-teten direkt till fabrikerna.
Det fi nns en viktig debatt att föra, om universite-tens och högskolornas frihet i förhållande till rollen som distributörer av regeringens utbildningsideologi.
KRÖNIKA
Men med tanke på drömmen om den ”blairska” sladden också om universitet och högskolor i rol-len som underleverantörer till ett otåligt näringsliv. Och om lärosäten mer kommer att se sig som företag blir det svårt att fortsätta på den journalis-tiska väg som förhoppningsvis alltfl er medier slår in på.
Företag har ju ingen skyldighet till insyn och öp-penhet, det är och ska vara oerhört mycket svårare att få insyn i Volvoledningens beslut, jämfört med att kunna granska diariet hos rektorsämbetet vid ett universitet eller en högskola.
Men lärosäten där styrelser besätts med en lämp-lig mix av tillväxtfi xerade politiker och företrädare för ett naturligt resultathungrigt näringsliv kan bli en svår nöt att knäcka för de journalister som åt-minstone borde vilja titta närmare på vad som hän-der, inte i några elfenbenstorn, utan i en värld som angår och kommer att angå så många att det måste anses folkligare än fotboll.
Och, vilket är betydligt mer väsentligt än folk-lighetsaspekten, en värld där det dagligen utövas mycket makt, kring både politik, pengar och forsk-ning.
Det fi nns en viktig debatt att föra, om universitetens
och högskolornas frihet i förhållande till rollen som
distributörer av regeringens utbildningsideologi.
Porträttet
Hennes forskning har vänt upp och ner på djupt rotade
tanke-mönster om kvinnlig omskärelse. Men att nå ut med
budska-pet i en debatt där de som sätter agendan investerat prestige,
moral och makt i att försvara löst grundade föreställningar
har varit svårt.
– Politiker, aktivister och journalister har mycket att vinna
på bilden av att omskärelse av svenskafrikanska fl ickor
fort-sätter i stor skala, säger Sara Johnsdotter, socialantropolog på
Hälsa och samhälle vid Malmö högskola.
Många tänker nog på antropologer som forskare på en kamelrygg i Sa-hara omgivna av beduiner. Men Sara Johnsdotter nöjde sig med en resa på två mil – från Lund till Rosengård i Malmö. Väl där mötte hon sitt forskningsöde i gyn-stolen.
– Jag och min man Aje Carlbom, som också är antropolog, fl yttade dit för att vi var intresserade av invandrarfrågor. Men mitt projekt var ganska brett från början. Så blev jag gravid och undersöktes av Birgitta Essén, som sökte en forskningspartner i ett projekt om somaliska kvin-nors graviditets- och förlossningsupplevelser. Hon frågade om jag ville
När fakta
om kvinnlig
omskärelse strider
mot etablerade
sanningar
Intervju med forskaren Sara Johnsdotter
22
PORTRÄTTET
vara med, och sedan dess har vi arbetat ihop i fl era projekt, förklarar Sara Johnsdotter.
Vi träffas på hennes kontor på avdelningen för socialt arbete i Hälsa och samhälles ganska nybyggda lokaler. Efter ett knappt femtontal år som student och forskare på antropologen i Lund tillträdde hon i januari en post-doc tjänst i Malmö. Och hon är eld och lågor över den nya ar-betsplatsen.
– Arbetsmiljön är fantastiskt kreativ. Här är högt i tak, vi har forskare från olika discipliner och folk är entusiastiska. Mycket tack vare att vi
har en bra ledare i Sven-Axel Månsson, men det hjälper nog också att Malmö högskola är så ny. Här fi nns inga 30-åriga konfl ikter som dryper i väggarna, säger hon och varnar för sin tendens till drastiska formule-ringar.
Bara ett stenkast härifrån huserar hennes forskningspartner Birgitta Essén, förlossningsläkare vid Universitetssjukhuset MAS. Metodologiskt befi nner de sig emellertid i vitt skilda världar.
– Det är inte okomplicerat, och det fi nns ett känt exempel där samar-betet mellan en läkare och en antropolog fi ck brytas på grund av olika forskningstraditioner. Men för oss har det fungerat och vi söker hela ti-den efter gemensamma projekt. Samarbetet ger ett djupseende som ingen av oss hade haft var och en för sig.
Deras forskning kretsar kring politiskt minerade områden som kvinn-lig omskärelse och sexualitet. Och resultaten har ofta brutit med hävd-vunna föreställningar. Som att kvinnlig omskärelse förmodligen är väl-digt ovanligt bland somalier i Sverige. Eller att omskurna kvinnor inte med automatik förlorar förmågan till sexuell njutning.
Men att förmedla fynden till en omvärld som varit övertygad om att många afrikanska kvinnor omskärs i lönndom, och att omskärelse är ett patriarkalt påfund som förstör kvinnornas sexliv, har enligt Johnsdotter varit svårt. Dörren till tidningarnas debattsidor, till teve och radio var helt enkelt länge stängd.
Till exempel deltog hon i en paneldebatt i teveprogrammet Mosaik, där hon och andra debatterade dokumentärfi lmen ”De glömda fl ickor-na” från 2001. I fi lmen hävdas att tusentals afrikanska fl ickor i Sverige riskerar att bli omskurna.
– Debatten om kvinnlig omskärelse blir en
ventil där uppdämda åsikter om invandrare
kanaliseras.
– Fakta är att det inte fi nns ett enda belagt fall av olaglig könsstympning i Sverige. När ingen i pane-len ansåg att dokumentären gav en riktig bild av verkligheten valde redaktionen att aldrig sända programmet, konstaterar Sara Johnsdotter.
I Sverige är ingrepp i de kvinnliga yttre könsor-ganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar olagligt sedan 1982, oav-sett ålder, motiv, etnisk bakgrund och samtycke. Enligt Johnsdotter kom lagen i första hand till för att skydda afrikanska fl ickor, och i praktiken till-låts idag genitala ingrepp på svenska kvinnor. Det handlar bl a om allt mer efterfrågade plastikkirur-giska operationer som reducerar de inre blygdläp-parna, medan clitoris lämnas intakt.
Man kan då, som Johnsdotter och Essén gjort, fråga sig varför svenska och afrikanska kvinnor behandlas olika? Och varför så många menar att kvinnlig omskärelse bland afrikaner i Sverige är ut-bredd, när forskning visar att exempelvis somaliska
män och kvinnor bosatta i landet inte vill omskära sina döttrar?
– I Sverige vill vi gärna förklara diverse fenomen med kultur. Men kulturen svarar bara på frågan hur, inte varför folk gör saker. Därför slår den väs-terländska idealismen och ambitionen att skydda de afrikanska fl ickorna som fl yttat hit delvis fel. Men jag tror också att den beskyddande mentaliteten och den offentliga diskussionen om omskärelse hänger ihop med invandrardebatten. I Sverige är den mycket mer välstädad än i exempelvis Danmark. Debatten om kvinnlig omskärelse blir en ventil där uppdämda åsikter om invandrare kanaliseras. Det blir tillåtet att påstå vad som helt om afrikaner.
Faktiskt menar Sara Johnsdotter att uttalanden och initiativ i den här frågan kan stärka politikers makt, tjänstemäns prestige och det moraliska an-seendet hos aktivister av olika slag. Medierna har hängt på och gjort säljande historier av något som utmålats som ett stort och undanskymt problem.
I västvärlden är det praxis att tala om kvinnlig könsstympning snarare än omskärelse. Men ordet könsstympning passar inte med den uppfattning som framkommit i Sara Johnsdotters intervjuer med somaliska kvinnor som omskurits i hemlandet.
– Ingen förälder har som avsikt att stympa sitt barn. Kvinnornas upplevelse är att mödrarna gjort det av omtanke, eftersom fl ickor som inte är omskurna i So-malia riskerar att trakasseras socialt, säger hon.
Men motivbilden är komplicerad och varierar mycket mellan olika länder. Och Johnsdotter be-tonar att hennes syfte som forskare inte är att ta praxisen i försvar, snarare att försöka förstå och diskutera hur omskärelse uppfattas av dem som praktiserar det, men också hur vi i västvärlden ser på omskärelse av kvinnor.
– Min handledare i antropologi på universitetet i Lund talade om forskning som gåtor. Det är också det som driver mig i min forskning, att söka förkla-ringar på fenomen som är svåra att begripa.
Den gåta som hon och Birgitta Essén nu söker ett svar på är hur det kommer sig att så många studier visar att omskurna kvinnor generellt inte förlorar förmågan till sexuell njutning och orgasm, trots att ingreppen i genitalierna ofta är omfattande och inkluderar clitoris. Bland somaliska kvinnor är det
PORTRÄTTET
exempelvis sällsynt att förknippa omskärelse med en förlorad förmåga till en positiv sexualitet.
Däremot visar Johnsdotters intervjuer med er-itreanska och etiopiska kvinnor att de förlorat en del av sin sexualitet.
– Många av dem säger att de trodde att de var normala innan de kom till Sverige. Min hypotes är att den sorg de uttrycker kring sexualiteten delvis kan bero på att vi pressat vår bild av sexualitet på dem. För sexualiteten är kulturspecifi k – det som är sant här är inte nödvändigtvis sant i andra kulturer – och jag vill förstå hur den vi har i västvärlden uppstått. Den är fi xerad vid kropp, och klitoris betydelse för orgasmen är väldigt högt värderad, medan psykologiska förväntningar och relationen till partnern kommit i skymundan. Bilden av om-skurna kvinnor som sexuellt handikappade, fram-förd i pressen och av olika myndigheter, kan alltså göra mer skada än själva ingreppet, säger hon.
Vad får dig att tro att eritreaners och etiopiers förlorade sexualitet har med den svenska bilden att göra, när den uppenbart inte påverkat somalierna?
– Många eritreaner och etiopier kom hit redan på sjuttiotalet, och är mer integrerade än de soma-liska. Därför har de också påverkats mer av den svenska diskussionen om sex, förklarar hon.
– Min handledare i antropologi på universitetet i
Lund talade om forskning som gåtor. Det är också det
som driver mig i min forskning, att söka förklaringar
på fenomen som är svåra att begripa.
26
PORTRÄTTET
Roten till den västerländska fi xeringen vid clitoris som vägen till klimax förlägger Johnsdotter bland annat till sexualforskare som Masters och Johnson. Men i försöken att förstå sexualiteten tog sextio- och sjuttiota-lets forskare inte bara sexualiteten till laboratoriet, utan också laborato-riet in i sexualiteten, menar hon. I radikalfeministernas värld blev klitoris samtidigt något av en symbolisk bastion att återerövra från patriarkatet. De såg omskärelse som ett defi nitivt uttryck för manligt förtryck av afri-kanska kvinnor, ”en träningsplan för manligt våld” med radikalfeminis-ten Fran Hoskens ord.
– Hoskens åsikter fi ck ett enormt genomslag och har präglat västvärl-dens bild av omskärelse.
Men synsättet är både etnocentriskt och ologiskt argumenterar Johns-dotter, och pekar på förekomsten av intimkirurgi i västvärlden, manlig omskärelse och det faktum att främst kvinnor inför, upprätthåller och försvarar omskärelse.
- Dessutom kan en förklaringsmodell som utgår från ett universellt pa-triarkat inte förklara varför det i en del samhällen utförs mycket smärt-samma genitala ingrepp på pojkar, men inte på fl ickor, säger hon.
I ett försök att förhindra att unga omskurna somaliska kvinnor i Sverige, likt de eritreanska och etiopiska, får negativa förväntningar på sin förmåga att njuta sexuellt vill forskarparet Johnsdotter och Essén se om den positiva syn som de somaliska mödrarna har av sin egen sexu-alitet går att överföra till de omskurna döttrarna.
– Mödrarna talar inte med döttrarna om sexualitet eftersom de vill att de ska förbli oskulder tills de gifter sig. Döttrarna får alltså bara det svenska perspektivet som säger att omskärelse leder till en förlorad sexu-alitet. Vi vill se hur man kan överföra mödrarnas syn till döttrarna utan att kränka deras integritet.
Kanske är det lättare än att nyansera den svenska debatten? Hur som helst tänker Sara Johnsdotter fortsätta höra av sig till svenska journalis-ter när de i hennes ögon okritiskt saluför ogrundade och politiskt kor-rekta idéer om omskärelse. Forskar man för offentliga medel är det ens plikt, anser hon, och hänvisar till tredje uppgiften.
Men även på Malmö högskola ser hon tendenser till politiskt rättän-kande inom vissa områden.
– På vissa håll har forskningen legat överraskande nära statens ideolo-gier. Man bör vara medveten om vilka tankestrukturer som dominerar i samhället och förhålla sig till dessa i stället för att ha dem som utgångs-punkt i forskningen. Vad vi behöver är snarare en mer spretig forskning som är kritisk till rådande ideologier.
Fakta/Sara Johnsdotter:
Fil dr i socialantropologi. Har en post-doc tjänst på enheten för socialt arbete, Hälsa och samhälle, Malmö högskola.
Forskningsinriktning: Kvinnlig omskärelse
(köns-stympning), sexualitet, medicinsk antropologi. So-malier i Sverige: transnationalism och integration.
Aktuell: Har genom sin forskning startat en debatt
om varför estetiska och sexuella motiv godtas som skäl för ingrepp i kvinnliga genitalier, men inte reli-giösa och traditionella.
Familj: Gift med antropologen Aje Carlbom, har
tre barn och bor i Lund.
Intressen: ”Ingen aning -
job-bar nog för mycket. Men jo, barnen och torpet.”
Läser just nu: Breaking the
Da Vinci Code, av Darrell L Bock.
28
Det ska fan
vara doktorand, förstår jag. Sitter på ett seminarium för doktorander på Mal-mö högskola och lundaetnologerna Fredrik Schoug och Orvar Löfgren beskriver akademier som ar-betsmiljöer präglade av stenhård konkurrens och hierarki, men också av starka känslor; passion och forskarglädje parat med enbesatthet av att tävla, mäta och rangordna.
Fast miljön är kreativ och stimulerande också, poängterar en doktorand, och visst, fördelarna ska framhållas.
Om den akademiska
ar-betsmiljön är tuff för alla, så är det inte precis lätta-re att vara doktorand vid en högskola utan univer-sitetsrättigheter. För tre år sedan lämnade Malmö högskola in sin universitetsansökan, den har hittills behandlats förvånansvärt nonchalant och ingen vet när svaret kommer. I ansökan betonas att det är viktigt för högskolan att kunna råda över sin egen forskning. Och forskning utförs av människor som ska ha rätt till en rimlig arbetssituation.
Malmö högskola har rätt att examinera doktorer inom medicinskt vetenskapsområde vilket sker vid områdena Hälsa och samhälle samt Odontolo-giska fakulteten. Övriga doktorander måste vara antagna vid ett annat lärosäte som innehar exami-nationsrätt. Malmö högskola har i dagsläget drygt
200 doktorander, varav 2/3 är antagna vid andra lärosäten. Det andra läro-sätet ansvarar för utbild-ningens genomförande och att doktoranderna examineras. Doktoran-derna gör avhandlingsar-betet och har i de fl esta fall handledningen i Malmö, liksom arbetsplatser och fi nansiering.
Det kan låta okomplicerat. Det är det inte. För doktoranderna är studenter och ibland också anställda. Som studenter ska de tillhöra studentkå-ren vid det lärosäte där de är antagna. Eftersom de inte tillhör Studentkåren Malmö är dessa dok-toranders angelägenheter inte alltid prioriterade, medan kåren vid det andra lärosätet inte har god
KRÖNIKA
Sanna Camitz, redaktör vid Malmö högskola
Universitetsstatus
är en arbetsmiljöfråga
– Man är i kläm mellan
två institutioner, två
kulturer, två sätt att se
på doktorander.
kännedom om förutsättningarna här. Här hamnar doktoranderna mellan stolarna.
Fackligt hör doktoranderna, de som är anställda, till det lärosäte där de arbetar, i det här fallet Mal-mö högskola. Lena Persson på SULF vid MalMal-mö högskola beskriver splittringen mellan två lärosä-ten som ett ”jättebekymmer” och berättar om en stor osäkerhet bland doktoranderna; var hör man hemma, vad kan man kräva, är man en i gänget vid området, är man välkommen, var har man sin iden-titet, vart går man med sina bekymmer?
En av Malmö högskolas tudelade doktorander säger att problemen ofta uppstår kring avtalet mel-lan lärosätena och hur det efterlevs.
– Man är i kläm mellan två institutioner, två kul-turer, två sätt att se på doktorander. Båda institu-tionerna vill bestämma arbetet, revirtänkande och prestige spelar in. Jag blir lite godtyckligt behand-lad av det universitet där jag är inskriven. Saker tar tid att lösa, vissa problem löses aldrig. Det händer att jag inte får information om att seminarier ställts
in, då har jag köpt biljett och åkt tåg dit helt i onö-dan. Tar man det till ledningen vid området här är det inte säkert att problemet löser sig för det fi nns inga klara riktlinjer att följa.
Nu gör Malmö högskola och facket insatser för att stärka doktorandgruppen, som är en splittrad skara, utspridd på olika områden och lärosäten som den är. Men man kan bara bota symptomen. Inte själva sjukan, som är att högskolan inte får anta och examinera sina egna doktorander och ta det fulla ansvaret för dem.
Därför är universitetsrättigheter en arbetsmiljö-fråga.
Men högskolan får inte ens något svar på sin an-sökan, tre år i år.
TEMA
Nu är det fl ervetenskaplighet som gäller i den svenska
universitets- och högskolevärlden. Allt fl er söker sig bort
från de traditionella ämnesindelningarna, alla vill vara
gränsöverskridande. Är fl ervetenskapligheten en trend eller
här för att stanna? Varför byggde man just en fl
erveten-skaplig högskola i Malmö? Och hur ser ett fl ervetenerveten-skapligt
forskningsprojekt ut i praktiken?
32
Sveriges genom tiderna mest uppmärksammade samhälls-vetare är Gunnar Myrdal (1898-1987). Han disputerade i nationalekonomi och blev nobel-pristagare i ekonomiämnet 1974. Mindre känt är att Myrdal också var en tvärvetenskaplig forskare som ständigt passerade över akademiska gränser eller befann sig mellan disciplinerna. Under årens lopp ledde han ett antal stora projekt som sammansmälte det bästa från olika delar av samhällsvetenskaperna. I arbetet med det som då kallades ”det amerikanska negerproblemet” eller ”underutvecklingens meka-nismer i Indien” utnyttjade han frontforskningen oavsett från vil-ken disciplin den härstammade.
Ofta lyckades Myrdal inom dessa stora projekt lösa de inne-boende
överbryggningsproble-Tvärvetenskap - ett
spel med höga insatser
och höga vinster
men på spännande och kreativt sammanhållna sätt. Projekten avkastade en rad intressanta teoretiska bidrag till forsknings-debatten. Myrdal är fortfarande kanske den internationellt sett mest uppskattade (och kritisera-de) av våra svenska samhällsve-tare. Typiskt är att han utnämn-des till vår mest kände sociolog i den senaste stora utvärderingen av ämnet sociologi.
Efter en lång period av inter-nationellt arbete startade Myrdal ett ekonomiskt institut vid Stock-holms universitet. Idag är det ett av nationalekonomins fl agg-skepp – Institutet för internatio-nell ekonomi – och där bedrivs fortfarande en del forskning i Myrdals tvärvetenskapliga anda. Kanske inte på samma extrover-ta sätt, men projekten vetter åt många håll; mot statsvetenskap,
sociologi, psykologi, juridik och epidemiologi.
För Myrdal var det en själv-klarhet och närmast ett behov att få fl ytta sig över stora ytor av den akademiska terrängen. Hans erfarenhet var att en forskare får sina bästa idéer från allt vad hon vet på andra områden än där hon just för tillfället arbetar. En allt-för långt driven och stel speciali-sering medförde ”påtagliga faror för forskningens produktivitet”. Med produktivitet menade Myr-dal då inte antalet artiklar utan innovativiteten och aspektrike-domen.
Sverige hade få samhällsvetare fram till 1970-talet och de und-gick därför att bli fastlåsta spe-cialister, menade Myrdal. Sedan dess har samhällsvetarna blivit desto fl er och petrifi eringen vuxit till ett påtagligt problem. Man
Det fi nns en stark trend mot tvärgående forskning: den efterfrågas av fi nansiärer och fl era
lärosäten försöker para ihop olika områden. Men fördelarna med tvärvetenskap låter sig
sällan organiseras fram, menar Ulf Sandström, analytiker vid Vetenskapsrådet. Han
an-ser också att forskare inom de mjuka vetenskaperna är alltför försiktiga med att kasta sig
ut i verkligt gränsöverskridande kunskapsprojekt.
TEMA
kan fråga sig hur Myrdal hade värderat situationen idag: Vart hade han ställt sig i debatten om tvärvetenskap? Tillåter man sig att spekulera är en första re-fl ektion att samhällsvetarna med tiden förlorat den auktoritet som bar upp en sådan forskare som Myrdal. Han var inte 40 år fyllda när Rockefeller Foundation tog kontakt med honom för det stora projektet som resulterade i boken An American
Di-lemma (1944).
Idag är en samhällsfors-kare knappt forsknings-myndig före 40 års ålder. Än mindre betraktas han eller hon kapabel att styra ett stort och långvarigt projekt om ett viktigt samhällsproblem. En gissning är att Myrdal, om han fi ck chansen, skulle peka på denna bristande tilltro, som samtidigt speglar det förhål-landet att samhällsvetarna inte fostrat fram forskningsledare med förmåga att koppla samman kompetenser från olika områden i stora och teoretiskt integrativa projekt. En annan gissning är att Myrdal säkert avfärdat de anto-logiprojekt som fått ersätta am-bitionen att knyta samman olika perspektiv. I hans ögon skulle de inte alls vara att betrakta som ”tvärvetenskap”, utan snarare ett antal småprojekt som binds ihop av att publiceras i en bok under gemensam titel. Myrdal skulle troligen också vända sig
mot att forskarutbildningen i allt större utsträckning är en för-längning av grundutbildningens planlagda kursverksamhet som håller doktoranderna kvar inom förutbestämda fållor. Alltför få doktorander stimuleras att röra sig över breda ytor och skapa
kontakter med forskare från an-dra områden.
Nästa gissning är att Myr-dal skulle peka på behovet av samordnade, styrda projekt där forskarna planmässigt arbetar på delproblem som är hierarkiskt ordnade i förhållande till varan-dra inom ett gemensamt teore-tiskt (mer eller mindre eklekteore-tiskt) ramverk. Varje sådant försök blir en test av de deltagande forskar-nas praktiska metodkunskap och teoriförståelse. Att våga försöka sådana projekt är idag svårt ef-tersom forskningsfi nansiärer oftast är intresserade av resultat som är användbara. Det gör det svårt för forskare att i efterhand försvara att de exempelvis prövat att kombinera kultursociologisk teori med nationalekonomiska empiriska metoder, om
resul-taten visar sig magra. I alldeles för liten utsträckning, vill jag hävda, betraktar sig svenska samhällsvetare som deltagare i ett kunskapsprojekt som inne-bär att pröva nya vägar även om de riskerar att hamna i en åter-vändsgränd. Medan de hårda ve-tenskaperna gärna tillåter sig sådant är det sällsynt i de mjuka.
Inom medicin, natur-vetenskap och teknik ser forskarna lite annorlunda på sin uppgift och ser möjligheter att lösa pro-blem även om det fordrar stora resurser och tillgång på många kompeten-ser. Detta belyses av en engelsk undersökning från 1999 bland 6 000 forskare inom olika veten-skapsområden som analyserade effekten av Research Assessment Exercise (RAE), de utvärderingar som genomförs vart fjärde år och som ligger till grund för fördelningen av universitetens basanslag.
Från RAE-omgången 1996 hade kritiska röster framkommit som menade att utvärderingarna missgynnade den tvärvetenskap-liga forskningen och tvingade fram en konservativ rörelse mot disciplinär traditionell forskning. Samtidigt hade det kommit ut ett par infl ytelserika böcker av engelska författare – Michael Gibbons med boken The New
Production of Knowledge (Sage
1994) och John Ziman med
Pro-Idag är en
samhälls-forskare knappt
forsk-ningsmyndig före 40 års
ålder.
34
sak var tvärvetenskapligt inrik-tad. Ju mer erfarenhet man hade desto större sannolikhet att be-trakta sig som tvärvetare.
Vid Vetenskapsrådets analys-avdelning har jag fått möjlighet att göra en annan sorts uppfölj-ning av frågan om tvärvetenska-pens omfattning. Genom att ana-lysera forskarnas ansökningar kan påvisas att drygt 40 procent av dessa (11 000 ansökningar) har en tvärvetenskaplig prägel. En ansenlig del av dessa projekt rör sig mellan områden som lig-ger nära varandra, men det är också så att en väsentlig del av verksamheten de facto utgör kopplingar mellan skilda disci-pliner på längre avstånd från var-andra. Man skiljer därför mellan stor och liten tvärvetenskap. Grovt taget kan hävdas att 15 procent av de ansökningar som det grundforskningsinriktade Ve-tenskapsrådet stödjer är projekt med ”stor” tvärvetenskap, och 25-30 procent är av det ”lilla” slaget. Även i den här under-sökningen visar det sig att hu-manister och samhällsvetare är mer disciplinära än genomsnittet för andra vetenskapsområden.
metheus Unbound (Cambridge
University Press 1994) – som hävdade att interdisciplinär forskning var framtidens melodi. Dessutom kom 1996 en innova-tiv artikel av Diana Hicks och Sylwan Katz vid Science Policy Research Unit, Sussex University, som empiriskt prövade Gibbons och Zimans hypotes om en stark trend mot ökad tvärvetenskap. De fann att den var riktig. Redan vid 1980-talets slut var mer än 20 procent av alla vetenskap-liga artiklar publicerade i tvär-vetenskapliga tidskrifter. Och de tvärvetenskapliga blev snabbt mycket fl er till antalet jämfört med annan forskning (idag rör det sig om cirka 40 procent av samtliga artiklar). I den mån det engelska universitetssystemet var ett system för resursfördelning som gick på tvärs mot den tren-den drogs man med ett allvarligt problem. Därför ville de engelska myndigheterna få ett svar på frå-gan om RAE-systemet var nega-tivt för tvärvetenskapen.
Den engelska undersökningen ställde sig bland annat uppgiften att utreda omfattningen av den tvärvetenskapliga forskningen.
Man fann att fyra av fem fors-kare är involverade i någon form av tvärvetenskaplig forskning. En liten grupp anser sig alltid ar-beta i tvärvetenskapliga projekt medan majoriteten växlar mellan disciplinära och interdisciplinära projekt. Slutsatsen av undersök-ningen var entydig: ”The
evi-dence is that interdisciplinary research is pervasive”.
Tvärvetenskap är av allt att döma en arbetsform som ge-nomsyrar stora delar av det vetenskapliga systemet i Storbri-tannien, liksom i andra länder. Men, och det är intressant i sam-manhanget, samhällsvetarna och humanisterna har en signifi kant lägre andel av tvärvetenskap i sin forskning.
Undersökningen från 1999, som kom fram till att RAE inte missgynnade tvärvetenskaplig forskning, är den största och mest genomarbetade. Bara något år tidigare hade jag själv förmå-nen att få ställa liknande frågor till 1 200 svenska forskare som sökt bidrag hos forskningsråden. På frågan hur forskarna själva ville beskriva sin forskning sva-rade 60 procent att den i
TEMA
Detta stöds också av amerikan-ska rapporter. Facilitating
Inter-disciplinary Research (National
Academy of Sciences 2004) har t ex pekat på att samhällsvetare och humanister verkar ha svårt att få till stånd en positiv gränsö-verskridande verksamhet.
Gunnar Myrdal skulle san-nolikt ha förvånats över dessa resultat som antyder att sam-hällsvetenskap och humaniora som gränsvaktandets sista bas-tioner. Säkerligen hade han in-stämt med rekommendationerna i Gulbenkiankommitténs rapport
Öppna samhällsvetenskaperna
(Daidalos 1998). Denna kom-mitté, som bestod av tiotalet framstående forskare från olika vetenskapsområden, menade att samhällsvetenskaperna inte hade tagit till sig de möjligheter som stod till buds från de land-vinningar som gjorts bl a inom naturvetenskaperna. Man såg den rådande disciplinstrukturen som det avgörande hindret. Den väl underbyggda framställningen ledde fram till följande förslag: öka antalet institutioner som för samman forskare till ettåriga samarbeten runt angelägna
te-man; skapa integrerande forsk-ningsprogram; skapa incitament för universitetsanställda, och särskilt för doktorander, att vara anknutna till fl era institutioner.
Håller vi oss till svenska för-hållanden är det alldeles tydligt att antalet centrumbildningar vid universitet ökat kraftigt sedan mitten av 1990-talet fram till idag. Ökningen i antal är särskilt stark – 55 procent från 1994-95 fram till idag – för de centrum-bildningar som är tydligt tvärve-tenskapliga, vilket bekräftar att det fi nns en allt starkare trend mot tvärgående forskning. Frå-gan är om det räcker med sådana organisatoriska förutsättningar. Vad mer behövs?
På ett mer allmänt plan kan vän av ordning naturligtvis fråga sig: Vad är problemet? Varför diskutera tvärvetenskapens frå-gor om det är så att närmare hälften av all forskning redan sker i sådana former? Finns det något att bekymra sig om, egent-ligen? Om fl er forskare dras in i tvärvetenskapliga projekt behö-ver det inte innebära att forsk-ningen blir bättre, tvärtom.
Många fortsätter dock att
sätta fokus på tvärgående forsk-ning eftersom man är djupt övertygad om att det fi nns dolda möjligheter inom vetenskapen som skulle realiseras om bara forskarna kom samman på rätt sätt. De amerikanska statliga forskningsfi nansiärerna gör idag stora ansträngningar för att un-derstödja de tvärvetenskaliga ar-betsformerna. Klart och entydigt ser man på tvärvetenskap som en metod och inte ett mål i sig. I huvudsak har man därför sluppit ifrån idéer om kvantitativa mål för att i stället koncentrera sig på att stimulera nya gränsöverskri-dande områden. Projekt inom ett område som t ex ”bioinformatics” måste helt enkelt ha kvalifi -cerad personal såväl från biologi som från matematik och statistik och då krävs att organisations- och arbetsformer är anpassade till det.
Enskilda forskare kan, som Myrdal förstod, effektivisera sin forskning genom att arbeta i gränslandet till andra discipli-ner. Detta är samtidigt förknip-pat med stora faror eftersom risken för charlataneri är stor. I boken Högskolans
lågvatten-Varför diskutera tvärvetenskapens frågor om det är
så att närmare hälften av all forskning redan sker i
sådana former?
36
märken (Natur och Kultur 2000) skildras ett antal
fall av pseudovetenskap hämtade från den svenska högskolevärlden. Dessa är inte sällan en effekt av att forskarstuderanden givit sig ut i ”terrängen” utan att ha tillräcklig fast grund att stå på (i form av handledare och expertkompetens). En enskild forskare som ger sig in på områden där han eller hon saknar kompetens resulterar inte sällan i dålig forskning.
Tvärvetenskapen har större chanser att lyckas när specialkompetenser sys samman inom avgränsade och målinriktade projekt. När konkreta kunskaps-behov fi nns och när det är möjligt att identifi era att den efterfrågade kunskapen fi nns inom andra områden är det troligt att samarbete kan ge goda resultat. Då bör forskningen organiseras tvärveten-skapligt. Liksom i annan forskning krävs det dock tålamod och en tillåtande öppen attityd. Minst två av tre samarbetsförsök slutar i misslyckanden, men det är en del av forskningsspelets regler.
Erfarenheten talar för att effektiviteten i forsk-ningen blir större om den sker i integrativa former, vilket ofta kräver samlokalisering och dagliga kon-takter. Ytterligare ett sätt är att arbeta med former för kvalitetsvärdering som är internationellt inrik-tade. Vill man snabbt få en oberoende bedömning av forskningens kvalitet kan de internationella vetenskapliga tidskrifterna utnyttjas. Genom att ge forskningen incitament för publicering i de bästa tidsskrifterna kan fi nansiärer och lärosäten gemen-samt påverka den tvärvetenskapliga forskningen.
Om det är lätt att peka ut framgångsfaktorer för tvärvetenskap är det betydligt svårare att av-gränsa fenomenet i sig. Inom den internationella diskussionen har det under senare år vuxit fram en stor enighet om att begränsa sig till två begrepp – multidisciplinär och interdisciplinär – för tvärve-tenskap. Det förra kan på svenska översättas med mångvetenskap eller fl ervetenskap. Här arbetar forskarna med parallella perspektiv på ett någor-lunda gemensamt objekt. Interdisciplinär forskning ställer högre krav på samarbete och fordrar en
in-TEMA
tegration mellan perspektiven. I bästa fall utmejslas en gemensam problemsyn och samarbetet blir ett givande och ett tagande av erfarenheter och lär-domar som sedan kan användas när forskaren är tillbaka i sin ordinarie disciplin. Med det synsättet blir tvärvetenskap mer av en dynamisk lärprocess än ett sätt att hitta slutgiltiga lösningar på forsk-ningsproblem.
Det går också att tänka sig en lite annan använd-ning av termerna. Multidisciplinär syftar mer på arbetsformerna, t ex personalens kompetens i fors-karteamet, medan interdisciplinär syftar på kun-skapsformerna, d v s huruvida de är förankrade i en eller fl era discipliner eller om de ligger mellan discipliner. Terminologin är lite svävande och låter sig lätt nyttjas av dem som egentligen inte är ute efter att bygga integrativa projekt, men ansluter sig till ordbruket eftersom det ger intryck av att man är inriktad på sådant som fi nansiärer efterfrågar.
Häri ligger en del av svårigheten att föra en forskningspolitisk diskussion om tvärvetenskap. Många misstänker att nya områden som kallar sig tvärvetenskapliga gör det på tvivelaktiga grunder. Nyligen publicerade Joachim Schummer en studie (Scientometrics 2004) som visar att nano-området kanske inte bör beskrivas i termer av tvärveten-skap. Snarare verkar det vara frågan om att disci-plinärt organiserade grupper anammat ett gemen-samt beskrivningsspråk, som mer sällan utnyttjas för konkreta samarbeten.
Tvärvetenskap är ingen genväg till kunskap eller problemlösning. Oftast tar det tid, är omständligt och organisatoriskt ansträngande. Stora krav ställs på de ansvariga forskningsledarna som har uppgif-ten att samordna forskare med skilda bakgrund och kompetens. Ofta stannar det vid att man låter var och en göra sitt, och man hoppas att det av sig självt uppstår något av gemensam förståelse och goda resultat.
I analogi med detta är det problematiskt när universitet och högskolor anser sig kunna orga-nisera fram tvärvetenskap genom att tvinga
sam-man forskare från olika discipliner till persam-manenta institutioner. Detta är kärnpunkten i Linköpingsmodellen och har fått efterföljare bl a vid Malmö högskola. Gulbenkiankommitténs förslag var att institutionerna inte skulle vara befolkade av fast anställd personal utan av ettåriga fors-karteam (vilket förefaller väl kortvarigt). Min övertygelse är att tvärve-tenskap sällan låter sig organiseras fram. Högskolorna bör inte bygga institut som lätt förstelnas utan arbeta med fl exibla institutioner och centrumbildningar.
Tvärvetenskap bygger på horisontella och vertikala beroenderelatio-ner mellan forskare. De förra är en effekt av arbetsfördelningen mellan discipliner. De senare är den uppdelning som skett mellan teoretiskt-kon-ceptuellt arbete å ena sidan och experimentellt-empiriskt arbete å den andra sidan. Normalt är det forskningsledaren som står för det över-gripande strategiska och teoretiska arbetet, och projektgruppen för det experimentella (eller motsvarande).
Dagens vetenskap är således kollektiv till sin karaktär. Detta gör att managementfunktionen blir allt viktigare. Det är också där som nya hög-skolor har en möjlig framtida nisch, särskilt inom samhällsvetenskap och humaniora. Genom att specialisera sig på god forskningsinfrastruktur samt utvalda experimentella och empiriska forskningsmetoder förknip-pade med dessa, kan man ställa sin kompetens till förfogande för forsk-ningsledare vid de internationellt ledande universiteten. Högskolorna kan försöka bli excellenta som forskarteam och samarbetspartners, och har fördelen att kunna erbjuda svenska registerdata och metodkompe-tens från olika fält. Det handlar alltså om att försöka dra nytta av den dynamiska utveckling som gjort att forskningsmetoderna förbättrats, att datatillgången ökat, att instrumenten och datakraften förnyats väsentligt och att samarbeten underlättats av nya kommunikationstekniker. Svens-ka databaser är uniSvens-ka sett i ett internationellt perspektiv, men påfallande litet utnyttjade.
Kanske Malmö högskola eller Örebro universitet i framtiden kan erbjuda någonting av det som här skisserats. Då kommer efterföljarna till Gunnar Myrdal att kontakta högskolan för att få hjälp med att lösa komplexa och utmanade forskningsproblem.
Docent Ulf Sandström
Analytiker vid Vetenskapsrådet
Universitetslektor (tjl.) vid Linköpings universitet
Utkommer 2005 med rapporten Till frågan om tvärvetenskap (www.vr.se)
38
TEMA
Därför byggde vi
en fl ervetenskaplig
högskola
Vårpropositionen
”En politik för arbete, trygghet och välfärd” för tio år sedan, våren 1995, hade betydligt mer positivt innehåll för utvecklingen av högre utbildning än årets. I propositionen aviserades en fortsatt utbyggnad av den högre utbildningen, bl a mot bakgrund av den tidigare storstadsutredningens betänkande. Reger-ingens förslag syftade till att höja kunskapsnivån i landet och därvid motverka regional obalans ge-nom bl a en satsning på malmöregionen. Malmö stad var inte sen att anta den utmaningen och ingav en hemställan till regeringen i slutet av september 1995, med rubriken ”Universitet i Malmö”, om en ny högskoleverksamhet i Malmö. Knappt tre år senare inrättades Malmö högskola efter ett års inledande verksamhet med kurser köpta av andra lärosäten.1995 tillsatte regeringen en kommitté för att skyndsamt utreda hur etablering av en ny högskola i Malmö skulle kunna genomföras.
Kommittén hade i uppdrag att ta fram
plane-rings- och beslutsunderlag vad gäller inriktning och omfattning av verksamheten, ekonomiska konsekvenser och lokalisering av högskolan.
Malmö stads skrivelse skulle enligt direktiven ut-göra ett underlag för förslag till utbildningens och forskningens inriktning. Där föreslogs bl a vissa tänkbara profi lområden som t ex utbildning med inriktning på invandrings- och segregationsfrågor samt utveckling och förnyelse av utbildning utifrån det livslånga lärandets nödvändigheter och princi-per. Kommittén skulle också med utgångspunkt i bl a den inriktningen överväga hur tvärvetenskaplig forskning skulle kunna bedrivas vid högskolan.
Redan under det inledande planeringsskedet slogs fast karakteristika för den blivande högsko-lan och det som skulle bli riksdagens uppdrag för Malmö högskola, nämligen att bidra till en positiv utveckling i Malmöområdet. För forskningen fö-reslogs att den skulle bedrivas i projektform med en permanent grundorganisation fi nansierad med statliga medel, den s k Malmömodellen. För att
Wanda Klintberg var huvudsekreterare i utredningskommittén och organisationskommittén
samt Malmö högskolas första förvaltningschef 1998-2002
TEMA
utbildning och forskning skall kunna bidra till långsiktiga lösningar av samhällsproblem i väx-elverkan med näringsliv betonades vikten av ett fl ervetenskapligt angreppssätt i planeringen.
Både utbildning och forskning skulle mot bak-grund av högskolans särskilda uppdrag att bidra till positiv samhällsutveckling präglas av nytän-kande och förnyelse. Aktuella frågeställningar och uttryck för intresseinriktningar styrs inte av traditionella ämnes- och fakultetsgränser. Det blev därför en nödvändighet att bygga upp för-utsättningar för gränsöverskridande utbildning-ar, både av fl ervetenskaplig och tvärvetenskaplig karaktär. Det är mot den bakgrunden kommit-tédirektivets krav på överväganden kring tvär-vetenskaplig forskning skall betraktas och inte som ett självändamål. En kritisk röst framförde vid ett senare tillfälle att det var fel att för-lägga lärar- och ingenjörsutbildning till Malmö högskola eftersom den skulle ha en tvärveten-skaplig prägel. Detta var ett missförstånd, den
